med anledning av prop. 2000/01:100 2001 års ekonomiska vårproposition
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna och
fastställer preliminärt utgiftstaket för den offentliga sektorn till 1 125
miljarder kronor år 2002, 1 095 miljarder kronor 2003 och 1 112
miljarder kronor 2004 i enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen godkänner utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssy-
stemet vid sidan av statsbudgeten till 847 miljarder kronor år 2002, 859
miljarder kronor 2003 och 873 miljarder kronor 2004 i enlighet med vad
som anförs i motionen.
4. Riksdagen beslutar fastställa ett långsiktigt mål om balans i de offentliga
finanserna över en konjunkturcykel i enlighet med vad som anförs i
motionen (6.4).
5. Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på
utgiftsområden för åren 2002-2004 i enlighet med vad som anförs i
motionen.
6. Riksdagen beslutar godkänna riktlinjerna för budgetarbetet i enlighet
med vad som anförs i motionen (kap. 9).
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en politik för företagsamhet och bättre fungerande
arbetsmarknad (7:2).
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om deltagande i det europeiska valutasamarbetet (6:10).
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en inkomstskattereform (7:3).
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skola och högre utbildning (7:4).
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en ny och bättre sjukvårdspolitik (7:5).
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om äldreomsorgen (7:6).
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en socialförsäkringsreform (7:7).
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en förbättrad infrastruktur (7:8).
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en politik som gör det lättare att förena arbete och
familj (7:9).
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den offentliga sektorns ansvar för sina kärnuppgifter (8:1).
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det inomkommunala utjämningssystemet.
En politik för människor
Den enskilda människan får nya och allt större möjligheter i
sin egenskap av individ. Det är denna utveckling som allra
mest präglar den nya tid som nu växer fram, och därmed det
som är politikens utmaningar. Utrymmet för den enskilda att
kunna forma sin vardag ökar. Det är den enskilde individens
kompetens, engagemang och kunnande som i allt högre grad
avgör välfärdens utveckling. Ingen blir utbytbar mot någon
annan utan att skillnaden märks. Det är ett glädjebudskap för
var och en som ser den enskilda människan och respekten
för henne som grunden för ett gott samhälle.
Den nya ekonomin med växande internationella marknader, öppna
gränser och växande fri handel skapar möjligheter för var och en att snabbt ta
tillvara kunnande, nya produkter och ny företagsamhet. Framförallt ökar
möjligheterna för den enskilda människan att bestämma över sin egen vardag
och att forma sitt liv.
Vi ser denna utveckling som allra tydligast i de länder som lämnat
planhushållning och slutna ekonomier bakom sig. Där fri handel och
marknads-ekonomi står som starkast växer också enskilda människors välfärd
som mest. Det handlar inte bara om materiellt välstånd utan också om
människornas möjligheter att som medborgare kunna ta full del av ett öppet
samhälles mångfald.
Ett land som erbjuder sina medborgare det största utrymmet för valfrihet
och företagande kommer också att vara det som bäst tar tillvara
kunskapssamhällets viktigaste resurs, nämligen den enskilda människan. De
krav kunskapssamhället ställer förhindrar och motverkar den politik som gör
den enskilda människan till undersåte och stärker henne i stället i hennes
ställning som medborgare tillsammans med andra. Det är en renässans för
mänsklig värdighet som det nya öppna samhället innebär.
För länder som Sverige innebär det nya utmaningar. Vårt framtida
välstånd beror inte i främsta hand på svenska företags konkurrenskraft utan på
Sveriges konkurrenskraft om företagande och kunskap. I vårt land måste det
finnas plats för de bästa av verksamheter, må det vara företagande, forskning
eller sjukvård, och här bör också finnas de bästa förutsättningar för människor
att förverkliga sina fantasier, drömmar och önskemål.
Till stor del är det den ekonomiska och tekniska utvecklingen som lagt
grunden till dessa möjligheter. Marknadsekonomin öppnar upp för den
enskildes efterfrågan och bidrar med ett föränderligt utbud av varor och
tjänster som formar sig efter vad teknik och kunskap medger och människor
kräver. Den nya informationsteknologin har genom ekonomins och medias
internationalisering bundit länder och folk samman. Det bidrar till större
marknader men också till en större mångfald. Genombrotten inom bioteknik
öppnar upp för än större mänskliga framsteg. Globaliseringen har gett en
spridning av välfärd som äldre tiders slutna ekonomier motverkade.
Vi lever nu i en tid då den enskildes trygghet och välfärd kan bli större än
någonsin. Det är också en tid då hennes eller hans förmåga att påverka sin
vardag och sin omvärld betyder mer än någonsin tidigare. Det handlar om ett
uppbrott från kollektiva system till samhällen där trygghet och välfärd följer
och anpassar sig till den enskilda människan, inte bara för att det är enskilda
människor som genom företagande och arbete skapar välfärden utan också för
att det är enskilda människor som kommer att kräva att få forma den.
Sett mot denna bakgrund framstår den senare delen av 1990-talets svenska
ekonomiska och politiska utveckling som en tid av försummade möjligheter.
Den reformprocess som i början på 1990-talet gav enskilda människor mer
makt och som öppnade upp för marknadsekonomins mångfald har så gott som
avstannat. I stället för den offensiva reformpolitiken har vi fått den defensiva
anpassningspolitiken.
Inför allt det nya som nu bryter fram och med alla de möjligheter detta ger
enskilda människor väljer socialdemokratin att agera motståndsrörelse mot
det nya samhället och dess människor. För det är ytterst mot människors rätt
att välja och att bestämma, deras utrymme för skapande och företagande, som
motståndsrörelsen mot det nya slår.
De reformer som gav ökad frihet att bestämma barnomsorg upphävdes
efter regeringsskiftet. Den arbetsmarknadspolitik som gav var och en som
individ trygghet mot arbetslöshet upphävdes. Skolpengen motarbetades och
skall inte få utvecklas vidare. Privata alternativ inom sjukvården har slutligen
motvilligt accepterats men aldrig stimulerats. De fria media som bröt fram i
början på 1990-talet ses som något negativt och som ett hot mot politikens
kontroll över samhällsutvecklingen.
De nya alternativ inom barnomsorgen som växte fram i början på 1990-
talet motarbetades ett efter ett, från familjedaghem och trefamiljssystem till
föräldrakooperativ, personalkooperativ och privata daghem.
Bemanningsföretag, rekryteringsföretag och privata arbetsförmedlingar var
länge illegala verksamheter tills de blev tillåtna. I dag kan de visa att de
bidrar
till en rörlighet och trygghet på arbetsmarknaden som annars inte funnits.
Europamedlemskapet bekämpades som idé ända tills anpassningen krävde
en defensiv helomvändning. Tanken på en oberoende riksbank och tydliga
budgetlagar avfärdades som "pinochetteri" av ledande socialdemokrater.
Under sin oppositionstid röstade socialdemokraterna mot avregleringar och
utgiftsminskningar och för ökade offentliga utgifter. Privatiseringar som man
då var helhjärtat emot genomför man halvhjärtat nu. Socialdemokraterna
möter de förändringskrav som präglar vår tid genom att motarbeta dem på
förhand och i efterhand anpassa sig till dem.
Detta har lett till att Socialdemokraterna de gångna åren har försummat en
lång rad möjligheter i arbetet att stärka dynamik och tillväxtkraft i den
svenska ekonomin. Det har inte förts någon offensiv politik för att stärka
företagande och arbete. Kampen mot arbetslösheten har förts med hjälp av
konjunkturen, inte genom reformer, vilket lett till en anpassning till högre
nivåer av arbetslöshet. I frånvaron av reformer har utgiftsökningar präglat
politikens innehåll. Skattetrycket är långt högre än vid 1990-talets mitt.
När Sverige nu möter en vikande konjunktur har denna låt-gå-politik lett
till att vårt beroende av enskilda stora företag är större än tidigare och gör
oss
mer känsliga för nedgången i ekonomin än andra länder. De offentliga
finansernas konjunkturkänslighet är densamma som i början på 1990-talet och
arbetslösheten är högre än vid 1990-talets början.
Men det är framför allt i ett längre perspektiv som denna motståndspolitik
mot det nya är farlig. Skall vi framgångsrikt kunna möta den glädjande
utmaning som det faktum att allt fler blir äldre utgör måste vi ha en
tillväxtkraft och ett ökat utrymme för företagande som gör att vi i framtiden
kan skapa ett växande välstånd, inte tro att vi i morgon kan leva på dagens.
Men det är trots detta det offentliga sparandet och försvaret av de gamla
välfärdssystemen som stått i förgrunden för politiken snarare än
människornas trygghet och välfärd. Det är genom skattehöjningar som stärkt
det offentligas grepp över välfärden som Socialdemokraterna skapat balans i
den offentliga sektorns finanser, inte genom minskade utgifter.
Det är genom förbud och lagstiftning som man nu söker hindra det nya,
vare sig det gäller nya grepp inom socialtjänsten, privatisering av hyresrätter,
privat sjukvård och företagande inom utbildningssektorn. Maxtaxan är ett av
de tydligare exemplen på att det är kollektivets makt över välfärden som skall
stärkas, inte de enskilda människornas makt över sin vardag.
Socialdemokraterna är emot det nya som ger människor större möjligheter
och gränslösa perspektiv.
Men det är ett motstånd som steg för steg tvingas till reträtt. I denna
defensiva anpassningstrategi, där gårdagens skräckargument mot förändringar
inte kan användas i dag (vem skulle i dag våga säga att privata daghem är att
likna vid " Kentucky Fried Children" ?), ligger också grunden till en fortsatt
svensk eftersläpning. Denna utveckling vill vi bryta.
Sverige skall vara ett ledande företagarsamhälle. Företag och forskning
skall välja att söka sig hit, inte att flytta härifrån. Sverige skall vara ett
ledande välfärdssamhälle där social trygghet inte heter stora system utan
trygga enskilda medborgare. Målet för en god social politik i ett öppet och
modernt samhälle är att så få som möjligt skall behöva så små bidrag som
möjligt, inte att så många som möjligt skall ha så stora bidrag som möjligt.
Sverige skall vara ett friare land än andra. Invånarna i vårt land skall
kunna välja i välfärden och ha kontroll över den egna vardagen. Den sociala
rörligheten skall ge alla goda livsmöjligheter. Tolerans och öppenhet skall
prägla samhället. Det är i respekten för den enskildes val som vi säkrar
mänsklig värdighet men också frigör den dynamik som finns i mångfalden av
tankar och idéer.
Vi skall utveckla välfärden, inte förvandla politiken till ett försvar för
gamla välfärdssystem. Därför vill vi hellre minska behovet av bidrag genom
sänkta skatter än att öka bidragen med hjälp av att stat och kommun ökar sina
skatteinkomster utöver vad dagens offentliga verksamheter kräver.
Kvinnor och män skall kunna förena arbetsliv och familj. Det skall vara
lätt att arbeta och samtidigt ha barn och det skall vara möjligt för var och en
som vill att arbeta mer när i livet man vill det.
Den tudelning som präglar det svenska samhället skall brytas genom en
politik som öppnar upp gränsen mellan privat och offentlig sektor, som ger
ökade möjligheter till social rörlighet och som gör tillväxt genom företagande
möjlig i hela landet.
Sverige skall vara ledande i reformeringen av välfärdstjänsterna. Genom
att öppna upp för företagande och valfrihet inom kunskapssamhällets och
tjänstesamhällets viktigaste verksamheter blir kvalitet och service bättre
samtidigt som nya verksamheter kan utvecklas. Svensk sjukvård kan i
samverkan med den medicinska forskningen, den medicinska industrin och
nytt företagande bli en dynamisk faktor i svensk ekonomi med större trygghet
för den enskilde som följd. Den svenska skolan kan bli en central del i det
svenska kunskapssamhället med ett utbud som sträcker sig utanför dagens
offentliga verksamhet. Omsorgen är vår viktigaste tjänsteverksamhet som i ny
form och med mångfald kan bidra till en ökad värdighet för äldre
medborgare.
Den demografiska utmaningen skall mötas genom en politik för tillväxt
som ger ökat välstånd och leder till ett ökat arbetsutbud. Det är bara så
morgondagens välfärd kan säkras, inte genom en defensiv anpassningsstrategi
där nödvändiga struktur- och skattereformer skjuts på framtiden till förmån
för större offentliga överskott än vad som behövs för de offentliga finansernas
stabilitet. En sådan politik innebär ytterst en anpassning till lägre tillväxt
och
högre arbetslöshet.
Sverige skall ha lägre skatter än andra länder. Det är med en offensiv
reformstrategi inom detta liksom inom andra områden som Sverige och
svensk välfärd kan stå starka. Det är viktigare med starka skattebaser än höga
skattesatser om man vill slå vakt om goda och stabila skatteinkomster. Den
defensiva anpassningsstrategin leder till gradvis urholkade skattebaser, allt
fler undantag för de mest rörliga skattebaserna, plötsliga behov att spara på
offentliga utgifter samt växande skattebelastning på dem som redan i dag är
världens högst beskattade låg- och medelinkomsttagare.
Sverige bör nu påbörja en reformperiod som sänker det svenska
skattetrycket ner mot nivåer som motsvarar genomsnittet för OECD-länderna.
Det är en utveckling som skall förenas med återhållsamhet i de offentliga
utgifternas tillväxt. Lägre skatter minskar medborgarnas behov av bidrag och
stärker förutsättningarna för tillväxt.
När konjunkturen nu viker blir det uppenbart hur stort reformbehovet är.
Sverige står inte så väl rustat som vårt land borde göra. Det blir än mer
uppenbart om perspektivet sätts på den demografiska utvecklingen. Den kan
bara mötas genom reformer som ökar utrymmet för tillväxt och det personliga
ansvaret. Det är hög tid för en politik som försvarar morgondagens välfärd i
stället för gårdagens välfärdssystem.
Den ekonomiska
utvecklingen
Global avmattning
Den internationella konjunkturen
Den internationella konjunkturen har hittills i år
kännetecknats av en avmattning, driven av en klar dämpning
av den ekonomiska tillväxten i USA. Till följd av nedgången
i den amerikanska ekonomin, som de senaste åren varit
världsekonomins verkliga draglok, förväntas BNP-tillväxten
för OECD-området falla från drygt fyra procent förra året till
2,5 procent i år. I USA kunde en konjunkturavmattning
märkas under sista kvartalet i fjol, då såväl
privatkonsumtionen, exporten som de samlade
investeringarna gick ned. Den totala inhemska efterfrågan i
USA förväntas falla från uppemot sex procent förra året till
strax under två procent i år. Den amerikanska BNP-
tillväxten förväntas hamna på beskedliga två procent i år, en
relativt kraftig dämpning från förra årets fem procent.
Utan tvekan har nedgången på den amerikanska aktiemarknaden varit en
starkt bidragande orsak till den lägre aktiviteten i ekonomin. Även om New
York-börsen (NYSE) föll måttligt med några procent (Dow Jones) så var
nedgången desto kraftigare på Nasdaq-börsen, där många företag inom IT och
telekom är noterade. Nasdaq-börsen gick under förra året ned med hela 40
procent. Hittills i år har nedgången fortsatt på både NYSE och Nasdaq, vilket
lett till svaga aktiemarknader också i övriga världen.
Nedgången på tillgångsmarknaden har slagit mot både investeringar och
konsumtion. Nedgången på aktiemarknaden har minskat tillgången på
riskkapital, och därmed försvårat investeringsfinansieringar.
Finansieringskostnaderna för investeringar har ökat till följd av stigande
räntemarginaler mellan statsobligationer och företagsobligationer. Genom att
riskkapitalmarknaden försvagats så kraftigt har det dynamiska nyföretagandet
minskat och utbudssidan av ekonomin begränsats.
I Japan förväntas tillväxten bli något lägre i år, jämfört med förra året, till
följd av lägre export.
En förhållandevis stark inhemsk efterfrågan inom euroområdet bidrar till
att hålla tillväxten uppe inom regionen. Den internationella avmattningen,
vilket ger en lägre export, gör emellertid att den samlade BNP-tillväxten faller
från förra årets 3,4 procent till 2,8 procent i år. Förutom den internationella
avmattningen har även stigande oljepriser bidragit till nedgången. Tillväxten
inom euroområdet hålls tillbaka på grund av den måttliga utvecklingen i
Tyskland.
Tabell: 3:1 Svensk BNP-tillväxt i ett internationellt
perspektiv
De prognoser över den internationella ekonomiska
utvecklingen som redovisas i vårpropositionen visar att
regeringen bedömer att Sveriges ekonomi kommer att
utvecklas sämre än i för svensk ekonomi jämförbara och
viktiga regioner av länder. Intressant att notera är
förväntningarna om att Sverige på ett par års sikt kommer att
uppvisa en lägre tillväxt än övriga nordiska länder.
Framför allt den finska ekonomin, som gick igenom en likartad utveckling
som den svenska i början av 1990-talet, skiljer ut sig vad gäller förmåga till
tillväxt. Finland förväntas under de kommande åren ha en tillväxttakt på strax
under fyra procent, vilket är radikalt mer än vad som förväntas i Sverige.
Finland skördar på det viset frukterna av en långsiktig och genomtänkt
reformstrategi. Om Sverige hade kunna nå samma ekonomiska tillväxt hade
BNP år 2004 varit 106 miljarder kronor högre än med den tillväxt som nu
förutspås. Utslaget på ett vanligt hushåll skulle det motsvara 25 000 kronor
per år.
Om man utgår från det s.k. högtillväxtalternativet för Sverige som
regeringen redovisar är det uppenbart att det med en finsk tillväxttakt hade
varit möjligt att nå målet om en väsentligt högre tillväxt under de kommande
åren. Jämförelsen med den finska utvecklingen visar vad som hade varit
möjligt att uppnå med en offensiv reformstrategi i stället för den defensiva
anpassningspolitik som präglat de senaste åren.
Utvecklingen i Sverige
I Sverige slår den internationella avmattningen med
betydande kraft. Den har påverkat den svenska ekonomin i
form av dämpad exportefterfrågan och lägre
industriproduktion. Även privatkonsumtionen har dämpats
till följd av fallande tillgångsvärden. Stockholmsbörsen gick
under förra året ned med tolv procent (OMX-index). Jämfört
mellan mars 2001 och mars 2002 är fallet närmare 35
procent.
Avmattningen märks främst bland exportbolag, både vad gäller
traditionell industri och framförallt de senaste årens mer expansiva branscher
som telekom. Nedgången märks tydligt inom verkstadsindustrin, där
orderingången är vikande och varslen har ökat kraftigt. Även
hemmamarknaden visar nu tecken på en nedgång.
Avmattningen har varit snabb och lett till att i stort sett samtliga prognos-
institut reviderat ned sina respektive tillväxtantaganden relativt kraftigt
sedan
slutet av förra året. Sannolikheten för att de prognoser som nu ligger till
grund
för regeringens bedömningar är uttryck för en succesiv mjuklandning av
prognoserna snarare än för den ekonomiska utvecklingen är betydande.
Konjunkturinstitutet (KI) räknar efter sin senaste prognosjustering (april)
med att den svenska BNP-tillväxten hamnar på 2,5 procent i år i stället för 2,8
procent som var prognosen i mars.
Även om bilden av en avmattning sammantaget är tydlig så är skillnaden
stor mellan olika branscher och sektorer. Störst är nedgången inom industrin,
främst exportsektorn, medan den inhemska tjänstesektorn uppvisar en något
mildare nedgång, även om nedgången på hemmaplan blivit allt tydligare de
senaste månaderna. Byggsektorn uppvisar emellertid fortsatt styrka.
Källa: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet
KI= Konjunkturinstitutet, FD= Finansdepartementet
Även med regeringens optimistiska antaganden om
tillväxten de kommande åren kommer arbetslösheten att
peka uppåt igen under de närmaste åren. Det sker utifrån en
nivå där den öppna arbetslösheten ligger på en högre nivå än
någonsin tidigare under högkonjunktur. Lägger man till detta
den faktiska omfattning som arbetslösheten har på närmare
16 procent om man räknar in även personer i
konjunkturoberoende åtgärder, latent arbetssökande och
deltidsarbetslösa, förutom de som i dag deltar i
Kunskapslyftet på grund av arbetslöshet, ser vi en
arbetslöshet av en omfattning som har både sociala och
ekonomiska konsekvenser.
Att regeringen inte ser detta mönster som ett hot mot välfärden är
anmärkningsvärt och leder också till att man inte tycks bekymra sig om det
som är det centrala problemet för att öka produktion och tillväxt utan att
växande efterfrågetryck skapar problem och begränsar den ekonomiska
utvecklingen. Till denna bedömning måste också läggas det faktum att den
relativt marginella utveckling av andelen sysselsatta som regeringen förutser
- framförallt om man sätter den i perspektivet av andelen sysselsatta i början
på 1990-talet som var 83 procent - till stor del har ätits upp och kommer att
ätas upp av den snabbt växande sjukfrånvaron.
På riskkapitalmarknaden bör noteras den kraftiga nedgången i mängden
investerat kapital. Hittills i år (t.o.m. april) ligger publika investeringar i
nya
onoterade bolag 75 procent lägre, jämfört med sista kvartalet i fjol. Den
riskkapitalmarknad som till stor del varit en motor för den snabba framväxten
av nytt företagande inom informations- och telekomområdet förefaller inte
kunna bidra med något större utbud av investeringar och företagande under de
kommande åren.
Stor osäkerhet vad gäller
konjunkturen - hot och
möjligheter
Att såväl den internationella som den inhemska
konjunkturen är på väg in i en avmattningsfas är samtliga
bedömare och prognosmakare överens om. När det gäller
hur djup svackan blir och hur länge den varar är osäkerheten
emellertid stor. När det gäller den svenska ekonomin anser
flertalet bedömare att USA-konjunkturen är av avgörande
betydelse för den svenska ekonomins utveckling. Jämfört
med andra europeiska länder är Sverige med största säkerhet
mer beroende av den amerikanska ekonomin. En relativt sett
stor telekomsektor, som gör både börsen och exporten
känslig för vad som händer på den amerikanska marknaden,
och högre utrikeshandelsandel än flertalet europeiska länder
är faktorer som gör den svenska ekonomin starkt USA-
beroende.
De optimistiska prognoserna pekar mot en starkare USA-konjunktur redan
i slutet av innevarande år, medan de mer pessimistiska tror att det dröjer en
bra bit in på nästa år, möjligen först i slutet av nästa år, innan den
amerikanska ekonomin stärks på nytt.
Riskbilder
I takt med att konjunkturutsikterna försvagats i USA har den
amerikanska centralbanken Federal Reserve sänkt ränteläget.
Sedan årsskiftet har den korta styrräntan fed funds sänkts
med sammanlagt två procentenheter till 4,5 procent. I
grunden avspeglar dessa räntesänkningar den osäkerhet och
den oro som präglar den amerikanska centralbankens syn på
ekonomins utveckling.
Det finns emellertid risk för att penningpolitiken inte får så stor positiv
effekt som centralbanken och andra aktörer hoppas på. Det är först efter de
senaste sänkningarna under våren som den korta realräntan kan sägas ligga på
neutral nivå. Men om ekonomin befinner sig i en avmattningsfas så borde
realräntan i stället vara expansiv, och för det krävs således ytterligare
räntesänkningar. Då den normala "laggen", d.v.s. tidsperioden innan en lägre
ränta får full realekonomisk effekt, uppskattas till omkring ett år så betyder
det att tillväxten inte kan förväntas ta fart före våren 2002.
Av mycket stor betydelse, kanske avgörande betydelse, för utvecklingen i
USA är konsumtionen och sparandet. Hushållssparandet i USA har fallit
tämligen rejält de senaste åren, från ca fyra procent (av disponibel inkomst)
1999 till under noll i slutet av förra året, vilket varit en förutsättning för
den
positiva konsumtionsutvecklingen. Efter den senaste tidens kraftiga nedgång
på börsen är det därför naturligt att förmoda att sparkvoten kommer att stiga
från dagens historiskt sett mycket låga nivå.
I de prognoser där USA-konjunkturen förväntas nå botten under 2001
ligger en tämligen måttlig uppgång i hushållssparandet i antagandena. En
utdragen nedgång på börsen, som kan komma att leda till ökad sparkvot, är
således en kritisk faktor för konsumtionen och USA-konjunkturen.
Stor förhoppning vad gäller konsumtionen i USA har också satts till de
aviserade inkomstskattesänkningarna. En risk är emellertid att dessa redan är
diskonterade och att de när de väl genomförs får en begränsad effekt på
hushållens agerande.
En bakomliggande faktor till de senaste årens positiva utveckling i USA
är den starka produktivitetsutvecklingen. En riskfaktor är att den högre
produktiviteten till följd av den nya ekonomin avtar i takt med en vikande
riskkapitalmarknad och minskad dynamik inom den företagsamhet som har
kommit att prägla den s.k. nya ekonomin. Det skulle dels ge lägre tillväxt,
dels försvåra för centralbanken att sänka ränteläget ytterligare. Blir det
scenariot verklighet kan avmattningen i USA bli både långvarig och djup. I de
flesta prognoser ligger antagandet att produktivitetstillväxten i USA har stigit
långsiktigt, men skulle detta visa sig vara ett felaktigt antagande blir
konjunkturscenarierna således mörkare.
Om någon eller några av dessa hotbilder blir verklighet kommer
konjunkturutvecklingen, i USA såväl som Sverige, att bli svagare än vad
flertalet prognoser indikerar. Det finns all anledning att ta fasta på allvaret
i
dessa signaler.
Finns det då inga specifika inhemska risker, som riskerar att göra
konjunkturnedgången i Sverige djupare än väntat?
En avgörande fråga handlar om löneutvecklingen, och om resterande avtal
hamnar högre än väntat. I så fall kan detta omöjliggöra önskvärda
räntesänkningar. Med uteblivna reformer på arbetsmarknaden är det osäkert
hur lågt den öppna arbetslösheten kan falla utan att pressen på
arbetsmarknaden ökar.
Stigande inflation, bl.a. till följd av en svagare växelkurs, kan också göra
det svårt för Riksbanken att sänka räntan. I mars var inflationen (KPI) klart
högre än väntat, 1,9 procent på årsbasis, vilket innebär att prisökningstakten
ligger nästan exakt på målet om en inflation på två procent. Den svaga
kronkursen innehåller betydande riskmoment.
En annan inhemsk riskfaktor är naturligtvis krisen inom telekomsektorn i
allmänhet och Ericsson i synnerhet. Än är det förmodligen för tidigt att
bedöma hela omfattningen av krisen, men klart är att den är värre än vad som
tidigare var befarat. Värt att poängtera är att Ericsson de senaste åren svarat
för ca 15 procent av exporten och omkring 2,5 procent av BNP-tillväxten.
Ericssons stora betydelse för den svenska ekonomin innebär naturligtvis
att en rejäl nedgång för telekomföretagen kommer att slå hårt mot tillväxten.
En fortsatt press på aktiemarknaden till följd av nedgången för Ericsson
innebär också en stor riskfaktor, då en svag börs i allmänhet hämmar den
inhemska ekonomin, både på utbuds- och efterfrågesidan.
Möjligheter
Bland möjligheterna, som kan göra avmattningen kort och
grund, finns naturligtvis att den lättare penningpolitiken i
USA får en snabbt genomslag på konjunkturen och inte
minst på aktiemarknaden. Om så blir fallet kan förtroendet
bland konsumenterna återvända, med en positiv
konsumtionsutveckling som följd. Även de amerikanska
skattesänkningarna kan komma att få en positiv inverkan på
konsumtionen och därmed på konjunkturutvecklingen.
Efter den senaste tidens kraftiga börsfall i USA tyder också det mesta på
att de amerikanska börsföretagen, med rådande vinstprognoser, inte är
övervärderade. Detta tyder på att botten i börskurserna snart borde vara nådd,
vilket å andra sidan inte är detsamma som att en snabb uppgång står för
dörren.
En annan möjlighet är att den högre produktiviteten i den amerikanska
ekonomin verkligen är bestående. Det skulle kunna bidra till att avmattningen
blir förhållandevis kortvarig. Överhuvudtaget finns det indikatorer på att
näringslivet i stort blivit effektivare. Förbättrade informationssystem och
därmed bättre beslutsunderlag har förmodligen lett till en snabbare
omställning av produktionen. Därmed kan i förlängningen
konjunkturdämpande lageruppbyggnader undvikas.
Bland inhemska faktorer kan nämnas den svaga kronkursens positiva
inverkan på exporten. Denna positiva effekt uppvägs förmodligen av de
problem som den svaga kronkursen innebär för den inhemska utvecklingen,
både vad gäller inflation, räntor och nytt företagande.
Slutsatser
Vid bedömningar av riskbilder och möjligheter när det gäller
konjunkturutvecklingen, både den internationella och den
svenska, är det tydligt att flertalet prognoser främst tagit
fasta på möjligheterna. Avmattningen till trots så är de flesta
prognoser relativt optimistiska. De ovan beskrivna riskerna
gör emellertid att risken för bakslag måste betraktas som
stor. Den successiva nedskrivningen av prognoserna talar
också för att instituten tenderar att fokusera på möjligheterna
och undervärderar riskerna.
Till detta kommer att det för Sverige finns särskilda skäl att ta ekonomins
varningssignaler om en sämre konjunkturutveckling på allvar. Erfarenheterna
säger oss att Sverige ofta drabbas extra hårt vid globala
konjunkturavmattningar. Det starka beroendet av våra stora exportbolag gör
den svenska ekonomin känslig för vikande efterfrågan på exportmarknaden. I
förlängningen drabbar det även den inhemska marknaden då mindre
underleverantörer till de stora bolagen får problem, och resultatet blir lägre
sysselsättning och vikande konsumtion. Samtidigt är de offentliga finanserna
extremt konjunkturkänsliga.
Bokslut över 1990-talets
ekonomiska politik
Utgiftspolitiken skapade krisen
I en bilaga till vårpropositionen redogör
Finansdepartementet för upprinnelsen till den ekonomiska
krisen i början av 1990-talet. Det är naturligtvis bra att även
regeringen nu konstaterar det som alla andra bedömare redan
tidigare konstaterat, nämligen att det var 1980-talets
utgiftspolitik som lade grunden för krisen.
Däremot är det fel att, som regeringen nu också gör, hävda att saneringen
av statsfinanserna inleddes först i samband med den socialdemokratiska
regeringens tillträde 1994. Därmed skjuter regeringen undan fokus från den
viktiga erfarenheten att det är de borgerliga utgiftsminskningarna som gett de
långsiktigt uthålliga effekterna i saneringen av de svenska offentliga
finanserna.
Sanningen är i stället att den socialdemokratiska regeringen övertog
besparingar och besparingsbeslut från den tidigare borgerliga regeringen,
besparingar som man ofta tidigare röstat emot. Saneringen av statsfinanserna
har sedan 1994 dessutom till stor del skett via skattehöjningar. De offentliga
utgifterna har i stället ökat även om den ekonomiska tillväxten och de
sjunkande räntorna gjort att utgiftskvoten trots detta har sjunkit.
Det är därför det finns skäl till oro inför den ekonomiska avmattning som
vi nu kan observera. Sverige går in i en period av lägre tillväxt med fortsatt
högt utgiftstryck, höga skatter, hög arbetslöshet och i mångt och mycket ett
oreformerat näringsliv. Tvärtemot vad regeringen hävdar så är Sveriges
utgångsläge inte starkare denna gång, jämfört med tidigare
konjunkturavmattningar.
Saneringen av statsfinanserna
Den borgerliga regeringen vände
statsfinansernas utveckling
När den dåvarande borgerliga regeringen i början av 1994
lade fram budgeten för 1994/95 kunde en nedgång i de
offentliga utgifterna med nära tre procent redovisas, vilket
var den första minskningen av de offentliga utgifterna för ett
budgetår på över fyrtio år. Utgiftsminskningen var resultatet
av den saneringspolitik som den borgerliga regeringen
påbörjade 1991 då den tog över en ekonomi med snabbt
växande utgifter, stigande arbetslöshet och vikande
ekonomisk tillväxt.
Utvecklingen av det svenska budgetunderskottet över tiden visar också att
vändningen skedde före regeringsskiftet 1994. Redan innan den
socialdemokratiska regeringen tillträdde hade utvecklingen således vänt.
Underskottet i de offentliga finanserna kvarstod visserligen till följd av att
den borgerliga regeringens saneringsprogram inte nått full effekt.
Diagram:4:1 Budgetsaldo, som andel av BNP
Den borgerliga regeringens saneringsprogram omfattade
totalt 170 miljarder kronor. Till detta tillkom aviserade
budgetförstärkningar på 20 miljarder kronor, presenterade
våren 1994. Summan av genomförda, beslutade och
aviserade budgetförstärkningar uppgick således till 190
miljarder kronor, motsvarande 13 procent av BNP. Det
borgerliga saneringsprogrammet var därmed 50 procent
större räknat i budgetförstärkande åtgärder än det
efterföljande socialdemokratiska.
Det var emellertid inte bara storleken som skilde, utan även inriktningen.
Ambitionen hos den dåvarande borgerliga regeringen var att statsfinanserna
skulle saneras främst via utgiftsminskningar. Utgiftsminskningarna gav
starkare statsfinanser och skapade också utrymme för strategiska
skattesänkningar, som syftade till ett växande företagande och därmed högre
tillväxt. Det togs exempelvis beslut om sänkt skatt på arbete, avveckling av
förmögenhetsskatten, sänkt reavinstskatt på aktier samt slopad
dubbelbeskattning.
Den dåvarande socialdemokratiska oppositionen kritiserade såväl
besparingarna som skattesänkningarna. Socialdemokraternas budgetmotioner
innehöll också i första hand förslag om kraftiga utgiftsökningar, höjda
inkomstskatter med bland annat höjda marginalskatter som följd och ett
återställande av aktiebeskattningen.
En aktiv reformagenda
I samband med saneringen av statsfinanserna påbörjade den
borgerliga regeringen också ett omfattande reformarbete
inom många områden av den svenska ekonomin:
arbetsrättsliga reformer som gjorde arbetsmarknaden mer
flexibel, legalisering av privata arbetsförmedlingar,
förutsättningarna för företagande, skärpning av
konkurrenslagstiftningen, privatiseringar och avregleringar,
etableringsfrihet inom sjukvård och barnomsorg samt
avregleringar av el-, tele- och transportmarknaderna.
Socialdemokraterna kritiserade och var emot dessa reformer.
Andra betydelsefulla reformer som genomfördes under den borgerliga
regeringsperioden - inflationspolitiken och Riksbankens oberoende, EU-
medlemskapet samt pensionsreformen - genomfördes efter långt
socialdemokratiskt motstånd.
Det är numera helt klart att dessa reformer - de som inte senare revs upp
av den socialdemokratiska regeringen - haft mycket stor positiv inverkan på
den svenska ekonomin och varit starkt bidragande till de senaste årens starka
tillväxt.
Höjda skatter och utgifter med (s)-regering
...
När Socialdemokraterna övertog regeringsmakten revs stora
delar av den borgerliga regeringens saneringsprogram upp.
Det första saneringsprogram som presenterades av den nya
socialdemokratiska regeringen uppgick till knappt 80
miljarder kronor i egna beslutade budgetförstärkningar,
varav omkring hälften utgjordes av skattehöjningar (till detta
kom knappt 20 miljarder kronor som den tidigare borgerliga
riksdagsmajoriteten beslutat om). Vi hävdade redan då att
dessa budgetförstärkningar inte var tillräckliga. Ett år senare
tvingades regeringen utöka saneringsprogrammet till
126 miljarder kronor. Men inriktningen mot skattehöjningar
kvarstod. Flera av regeringens förslag var dessutom av
engångskaraktär, utan några bestående effekter.
"Återställarpolitik" blev ett begrepp då den nya
socialdemokratiska regeringen till stor del återvände till den
ekonomiska politik som i mångt och mycket orsakat krisen.
Regeringen gjorde nämligen en felanalys då det antogs att
den ekonomiska krisen bara rörde underskottet i
statsfinanserna. Det handlade också om att en mångårig
felaktig politik hämmat tillväxten. Det var tillväxtproblemen
som skapat underskottsproblemen.
Många av den borgerliga regeringens reformer revs också upp av den nya
(s)-regeringen, t.ex. de arbetsrättsliga reformerna, och privatiseringarna
fördröjdes. Under (s)-regeringens första mandatperiod 1994-1998 ökade
statsutgifterna, exklusive räntor och bankstöd, betydligt snabbare än under
den föregående fyraårsperioden 1990-1994 (då den borgerliga
fyrpartiregeringen hade makten tre av åren), 137 miljarder kronor mot
95 miljarder kronor, trots att vi under första halvan av 1990-talet genomgick
både en inhemsk och global recession.
Det som framförallt kännetecknade den socialdemokratiska regeringens
politik från 1994 var inriktningen på skattehöjningar. Från 1994 och fram till
år 2000 ökade statens skatteintäkter med över 200 miljarder kronor, eller
knappt 50 procent. Räknat per år ökade skatteintäkterna med i genomsnitt åtta
procent. Under samma period ökade statens utgifter, exklusive ränteutgifter,
med omkring sex procent per år. Såväl skatteinkomster som utgifter ökade
därmed betydligt mer än både inflationen och den ekonomiska tillväxten.
Upprepade skattehöjningar gjorde att den offentliga sektorn under
perioden 1994-2000 tog i anspråk två tredjedelar av den ekonomiska
tillväxten.
Diagram: 4:2 Den offentliga sektorn har tagit två
tredjedelar av den ekonomiska tillväxten i anspråk
Källa: Konjunkturinstitutet
Myten att det var med en ansvarsfull utgiftspolitik som
Socialdemokraterna efter 1994 sanerade Sveriges ekonomi
är just ingenting annat än en myt. Det är tvärtom
utgiftsminskningar - som Socialdemokraterna röstade emot i
opposition - som minskningen av räntesubventioner som
gett den långsiktigt uthålliga effekten.
De utgiftsminskningar om 71 miljarder kronor, varav en större del
beslutade före regeringsskiftet, som Socialdemokraterna genomförde i sitt
konsolideringsprogram motsvaras på miljarden av de utgiftsökningar på 71
miljarder kronor som regeringen genomfört i sitt reformprogram. Det är
därför beklagligt att Finansdepartementet med bilagan till vårpropositionen
odlar myten att det är utgiftspolitiken efter 1994 som lett till stabiliseringen
av
de offentliga finanserna. Historieskrivningen är inte överensstämmande med
verkligheten och leder till fel slutsatser vid bedömningen av dagens
utgiftspolitik.
... och avstannad reformprocess
Regeringsskiftet 1994 innebar också att den reformprocess
som den borgerliga regeringen inlett avstannade. Precis som
man i opposition var emot många av de då genomförda
reformerna så har Socialdemokraterna i regeringsställning
avvisat ytterligare reformer.
Trots de uppenbara fördelar som följde på avregleringarna av t.ex. tele-
och elmarknaden så motsätter sig nu regeringen motsvarande avregleringar
inom andra områden. Tydligast är detta när det gäller att öppna upp delar av
den offentliga sektorn för konkurrens, där regeringen har tagit till
förbudslagstiftning för att bevara ett stelt och ineffektivt system.
Socialdemokraternas motstånd mot avregleringar och ökat inflytande för
den enskilde leder också till att de stora monopolsektorerna i svensk ekonomi
kvarstår. Det är också inom dessa oreformerade områden, som sjukvård,
bostäder, arbetsmarknad och skola, som de stora problemen för svensk
ekonomi består. I slutändan är det naturligtvis medborgarna som är de stora
förlorarna vad gäller regeringens dogmatiska politik. Det gäller såväl
bristerna inom sjukvården och skolan som problemen inom bostadssektorn
och arbetsmarknaden.
Sveriges aktuella ekonomiska läge
- en del av bokslutet
Fortsatt höga utgifter, höga skatter och
ekonomisk eftersläpning
Att den socialdemokratiska regeringen sedan 1994 främst
varit inriktad på skattehöjningar innebär att Sveriges
ekonomiska status relativt utlandet försvagats när det gäller
långsiktig konkurrenskraft. Detta understryks av att flertalet
av våra stora konkurrentländer genomför och genomfört
betydande skattesänkningar i syfte att stimulera till fler jobb
och ökat företagande.
Det innebär att den ekonomiska eftersläpning vi sett sedan början 1970-
talet riskerar att fortsätta. Främsta anledningen till Sveriges kräftgång har
nämligen varit höga skatter och höga offentliga utgifter. Det var också de
snabba ökningarna av skattetrycket jämfört med OECD-genomsnittet som
föregick 1990-talskrisen. Höga skatter hämmar arbete och tillväxt via höga
skattekilar och ett dåligt företagsklimat, samtidigt som höga utgifter och en
stor offentlig sektor tränger undan privata alternativ och försvårar för
skattesänkningar.
Diagram: 4:3 Kontinuerligt höjda skatter...
Diagram: 4:4 ... ger ekonomisk eftersläpning
Den ekonomiska eftersläpningen har gjort att Sverige halkat
ned rejält på den internationella välfärdslistan, från nummer
fyra i början av 1970-talet till nummer 22 i slutet av 1990-
talet (räknat i BNP per capita).
Tabell: 4:1 BNP per capita (köpkraftsjustera), US-dollar
(1998)
Tabell 3: (1 Luxemburg 16 Australien )
Källa: Världsbanken (2000)
Värt att notera är att samtliga nordiska länder och
huvuddelen av EU:s medlemsländer ligger före Sverige när
det gäller ekonomiskt välstånd per invånare. Den
eftersläpning som höga skatter och en stor och omfattande
offentlig sektor innebär är förenad med betydande
välfärdsförluster.
Enligt beräkningar från SNS Ekonomiråd måste Sverige ha en tillväxt
som i genomsnitt överstiger snittet för OECD-länderna med en procentenhet
per år under 17 år för att vi på nytt skall hamna bland de tio rikaste länderna.
Med tanke på att regeringen uppskattar Sveriges långsiktiga tillväxt till 2
procent, och inte avser att göra något åt denna begränsning, finns det i dag
ingenting som tyder på att vi inom överskådlig tid skulle vara på väg att återta
platsen bland de tio rikaste länderna. Tvärtom är risken för fortsatt
eftersläpning betydande, vilket ju också framgår av regeringens egna
prognoser över utvecklingen de närmaste åren i Sverige, Norden, EU och
världen.
Regeringens vårproposition förstärker detta intryck. Inte
på några punkter föreslås strukturella reformer med syfte att
stärka den långsiktiga tillväxtpotentialen. Regeringens
"reformer" utgörs även denna gång av ökade utgifter och
bidrag, detta samtidigt som vi ser att andra länder genomför
avregleringar och skattesänkningar, ofta just med
motiveringen att stärka den långsiktiga ekonomiska
utvecklingen.
Förutom att höga utgifts- och skattekvoter slår mot tillväxten gör de
ekonomin känsligare för konjunkturnedgångar. Detta är viktigt inte minst med
tanke på att vi nu ser en avmattning i ekonomin. Vad konjunkturkänsliga
offentliga finanser kan leda till finns fortfarande i färskt minne från 1990-
talets lågkonjunktur. Desto mer anmärkningsvärt är det att regeringen håller
på att göra om samma misstag på nytt. Regeringens ståndpunkt att "Sverige
står starkt inför en internationell avmattning" är minst sagt en överdrift.
Sverige avviker när andra sänker skatter
Medan den svenska regeringen fört en konsekvent
skattehöjarpolitik de senaste åren och cementerat det höga
skattetrycket så har andra länder i Europa gått åt det rakt
motsatta hållet: mot lägre skatter. Många av dessa länder
styrs dessutom av socialdemokrater. När det är uppenbart att
det är de länder i Europa som har sänkt skatterna de senaste
åren, exempelvis Storbritannien, Irland och Nederländerna,
som också är de länder som lyckats bäst med att höja
tillväxtpotentialen och få ned den strukturella arbetslösheten
så är det inte underligt att också andra länder väljer samma
väg.
Detta gäller inte minst de länder som tillhört de med de högre skatterna,
framförallt vad gäller inkomstskatter.
I Tyskland finns en bestämd plan som går ut på att sänka de högsta
inkomstskatterna från dagens 51 procent till 42 procent år 2005.
Inkomstskatterna för låginkomsttagare skall under samma period sänkas från
dagens cirka 20 procent till 15 procent. Beslut finns också om att stegvis höja
grundavdraget till 15.000 D-mark om fem år (15.000 DM = ca 70.000
kronor). Den tyska regeringen motiverar sitt skattesänkningsprogram just med
behovet av att stärka tillväxtpotentialen och öka sysselsättningen.
I Frankrike finns också ett fastlagt skattesänkningsprogram, om än inte
lika omfattande som det tyska. (Å andra sidan har Frankrike redan i
utgångsläget lägre inkomstskatter än Tyskland.) I Frankrike är inriktningen att
sänka skatterna för i första hand låginkomsttagare. Inom tre år skall den lägsta
marginalskatten sänkas med 3,5 procentenheter till 7 procent. Den högsta
skatten sänks med 1,5 procentenheter till 52,5 procent.
I Finland har regeringen som målsättning att skatterna inom en
tioårsperiod skall ner till genomsnittlig Europanivå.
I USA har kongressen godkänt ett omfattande och ambitiöst program för
sänkta skatter som bland annat kommer att leda till kraftigt sänkta skatter för
låginkomsttagare och till att amerikanska höginkomsttagare kommer att
betala en skatt som drygt motsvarar den som svenska låginkomsttagare
betalar i kommunalskatt.
Vad gäller förmögenhetsskatten har det varit en tydlig trend de senaste
åren att allt fler länder helt avskaffat skatt på förmögenhet. Efter det att
både
Tyskland och Danmark för några år sedan slopade förmögenhetsskatten finns
denna skatt, vad gäller EU-länderna, kvar i Frankrike, Spanien, Luxemburg,
Nederländerna, Finland och Sverige. Förmögenhetsbeskattningen har dock
lindrats i dessa länder. Brytpunkten för skatteuttag har i många fall höjts - i
exempelvis Frankrike ligger brytpunkten på 6 miljoner kronor - och
skattesatsen ligger i de allra flesta fall under en procent (Sverige tillhör
undantagen med en skattesats på 1,5 procent).
När dessa skattesänkningar realiseras kommer Sverige att bli än mer
särklassigt i skattetoppen. Redan idag har Sverige världens högsta skattetryck,
uttryckt som totala skatter i relation till BNP. De svenska skatterna ligger mer
än tio procentenheter över genomsnittet för EU-länderna, och 15
procentenheter över genomsnittet för OECD-området.
Diagram: 4:5 Skattetrycket i olika länder
Källa: OECD (2000)
Högsta arbetslösheten i högkonjunktur
Sverige går efter sju år med socialdemokratisk politik ut ur
en högkonjunktur med den högsta arbetslösheten någonsin.
Det är en viktig del i bokslutet även för 1990-talet som
regeringen inte nämner. Regeringen berömmer i stället sig
själv för sin, i egen utsago, lyckade arbetsmarknadspolitik.
Det sägs att sysselsättningen ökar och att arbetslösheten
minskar (något som å andra sidan borde vara det normala
under en högkonjunktur). Om statistiken skärskådas träder
emellertid en helt annan bild fram. Antalet sysselsatta är
fortfarande lägre i dag jämfört med konjunkturtoppen 1990.
Antalet sysselsatta var 1990 som mest 4,5 miljoner personer
mot 4,2 miljoner i dag. Sysselsättningsgraden, andelen
sysselsatta av den arbetsföra befolkningen, låg för helåret
1990 på 83 procent, mot under 80 procent i dag.
Än mer anmärkningsvärt är att andelen faktiskt sysselsatta i arbete - till
skillnad från andelen sysselsatta - överhuvudtaget inte har ökat de senaste
åren, utan på grund av växande sjukfrånvaro ligger kvar på exakt samma nivå
som 1997.
Sysselsättningen har visserligen nominellt ökat med 166.900 personer
under perioden 1997-2000, vilket innebär en ökning av
sysselsättningsandelen från 74,6 till 77 procent. Men samtidigt har andelen
sjukfrånvarande ökat från 3,9 till 6,3 procent, vilket innebär att den faktiska
sysselsättningen är oförändrad på 70,7 procent. Regeringens
sysselsättningsökning är inget annat än en bubbla.
Diagram:4:6 Sysselsättningsökningen en bubbla
Skulle sysselsättningen falla tillbaka till 1997 års nivå med
oförändrad sjukfrånvaro så hamnar den faktiska
sysselsättningsandelen på strax över 68 procent.
Sysselsättningsläget inför en eventuell
konjunkturavmattning är därför väsentligt svagare än vad
regeringen låtsas som. I grunden skyggar man för det behov
av reformer som finns för att fler skall kunna få jobb och för
att produktion och välfärd skall kunna öka.
Samtidigt som sysselsättningsökningen är en bubbla så är den fallande
arbetslösheten till stor del en konsekvens av regeringens statistikpolitik där
man medvetet inte räknar med alla som är arbetslösa.
Att regeringen talar om fyra procent arbetslösa beror på att endast en
fjärdedel av alla arbetslösa räknas in i statistiken för öppen arbetslöshet. För
om även personer som omfattas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, latent
arbetslösa och undersysselsatta räknas in så ser vi att den verkliga
arbetslösheten är närmare 16 procent. Om även personer som omfattas av
Kunskapslyftet räknas, blir den totala arbetslösheten än högre, ca 16,5
procent.
Samtidigt är det brist på arbetskraft inom vissa branscher. Framför allt
handlar det om regionala obalanser, där arbetslösheten är hög i vissa regioner,
medan det i andra regioner, främst storstadsområdena, råder brist på
branschkunnig arbetskraft. Det tyder på en ineffektiv arbetsmarknad som
fortfarande har stora strukturella brister.
Enligt analyser från bl.a. OECD har den svenska jämviktsarbetslösheten
(NAIRU) ökat de senaste åren till över fem procents öppen arbetslöshet. Det
innebär att arbetslösheten redan i dag ligger över den långsiktigt hållbara
nivån. Även regeringen indikerar att dagens arbetslöshetsnivå knappast är
långsiktigt hållbar då avmattningen ses som positiv ut inflationssynpunkt.
Regeringen anger två procent som en långsiktigt uthållig tillväxtnivå utan att
dra slutsatsen att detta borde leda till reformer som ökar förutsättningarna för
tillväxten.
Kontinuerlig nettoutflyttning av arbetskraft
Vi har sedan flera år tillbaka en kontinuerlig nettoutflyttning
av kvalificerad arbetskraft. De senaste årens högkonjunktur
har inte ändrat på detta faktum. Det är inte negativt att
svenskar jobbar utomlands, men för att det inte ska bli fråga
om ett kompetensunderskott krävs det också att utlänningar
är villiga att flytta till Sverige. Under hela 1990-talet har
dock utvandringen från Sverige varit större än invandringen
till Sverige. Under ett högkonjunkturår som 1999 var
nettoutflyttningen av ekonomer ca 300, medan
nettoutflyttningen av civilingenjörer var ca 200 . I en värld
som blir allt mer kunskapsintensiv riskerar detta att på längre
sikt få mycket negativa inverkningar på Sveriges
konkurrenskraft.
Såväl svenskar som väljer att flytta utomlands som utländska arbetsgivare
i Sverige som har svårt att få tag på kvalificerad arbetskraft anger de höga
inkomstskatterna som den främsta anledningen.
Även företag och företagande flyttar utomlands. Allt fler svenska företag
säljs till utländska aktörer. De senaste tio åren har det utländska ägandet på
Stockholmsbörsen ökat från tio procent (1991) till 43 procent (2000). Till stor
del har detta att göra med en internationell trend, som inte på något sätt är
negativ, men uppenbart är också att svenska skatteregler har spelat in. Och
när svenska företag säljs till utlänningar för att svenskt ägande på grund av
skatteskäl är missgynnat - då är det negativt. Skatten på företagsägande är i
Sverige dubbelt så hög som snittet för både OECD-länderna och EU-
länderna .
Följden blir att allt fler svenska, eller delvis svenska, företag väljer att
placera huvudkontoret och andra betydelsefulla enheter i utlandet. Även detta
riskerar att leda till en kompetensdränering och på sikt också försämrad
konkurrenskraft för Sverige.
Sverige på väg halka efter i
kunskapssamhället
Sverige har i en internationell jämförelse en förhållandevis
låg andel högutbildade. Med en andel högskoleutbildade på
13 procent av befolkningen hamnar Sverige på en blygsam
åttonde plats - en placering som delas med fem andra länder
- bland 26 OECD-länder.
Vad värre är är att trenden vad gäller andelen högskoleutbildade i Sverige
tycks vara nedåtriktad. Andelen högskoleutbildade i åldersgruppen 25-34 år
är elva procent, vilket placerar Sverige på en mindre smickrande 18:e plats
bland OECD-länderna (se tabell). Dessutom är Sverige det enda OECD-land
där andelen högutbildade i den åldersgruppen (25-34 år) är lägre än för
befolkningen som helhet.
Det ser således ut som att Sverige är på väg att halka efter i en värld som
blir allt mer kunskapsbaserad.
Tabell: 4:2 Andelen högskoleutbildade i åldersgruppen 25-
34 år, procent
Tabell 4: (1 Sydkorea 30 Nya Zeeland 14 )
Källa: OECD 1998
När orsakerna till den förhållandevis låga svenska
utbildningsnivån - vad gäller andelen av befolkningen som
söker sig till högre utbildning - analyseras är det
ofrånkomligt att komma in på det svenska skattesystemet.
De starkt progressiva skatterna gör det mer olönsamt att
studera i Sverige, jämfört med flertalet andra länder. Den
s.k. utbildningspremien, vad en person får tillbaka i form av
högre lön efter skatt efter att ha investerat i en
universitetsutbildning, är i Sverige mycket låg.
Det totala skatteuttaget för en höginkomsttagare är i Sverige 62 procent,
om arbetsgivaravgifter, egenavgifter och inkomstskatt summeras.
Motsvarande siffror för exempelvis USA och Storbritannien är 37 respektive
38 procent.
För att de höga svenska skatterna har betydelse talar också det faktum att
Sverige sedan flera år tillbaka har en kontinuerlig nettoutflyttning av
kvalificerad och högutbildad arbetskraft (se föregående punkt). Det är således
mer lönande för högutbildade att arbeta i andra länder än i Sverige.
Även om det är av vikt att få ned inkomstskatterna i Sverige är det
ingalunda det enda som måste göras för att locka fler att satsa på en, i många
fall, mångårig utbildning. Långt ifrån alla akademiker är högavlönade, och en
uppgradering av statusen för flera yrkesgrupper är ett måste. Ett exempel är
läraryrket, då kompetenta lärare är en förutsättning för att kvaliteten på
utbildningen skall kunna upprätthållas.
En lång rad oreformerade områden
Den dynamik och snabba tillväxt som kännetecknat vissa
branscher i Sverige, exempelvis IT- och telesektorn, syns
inte alls inom många andra branscher och sektorer.
Framförallt gäller det områden där stat och kommun
fortfarande är dominerande aktörer, d.v.s. främst inom
vården och skolan. Långa vårdköer och långt ifrån
tillfredsställande resultat i skolorna visar att dessa sektorer är
i stort behov av reformer och förnyelse. Världens högsta
skatter har således inte gett oss världens bästa offentliga
service.
Samtidigt är det kanske just här som regeringen visar allra minst vilja till
nytänkande. I stället har man fallit tillbaka till gammal socialdemokratisk
dogmatism. Förbud mot försäljningar av akutsjukhus till privata vinstdrivande
företag och allt hårdare kritik mot friskolor är tydliga tecken på detta. De
största förlorarna är givetvis patienterna och skoleleverna som fråntas rätten
till valfrihet och möjligheter att erhålla bättre och effektivare
vård/utbildning.
Men även personalen blir naturligtvis förlorare på att den utveckling som gett
dynamik inom andra områden inte tillåts i samma utsträckning på deras
arbetsplatser.
Inom stora delar av den svenska ekonomin råder monopol och
planekonomisk styrning. Det drabbar personalen men också dessa
samhällssektorers förutsättningar att ge ett positivt bidrag till
samhällsekonomins fortsatta utveckling. Det gäller bostadsmarknaden,
sjukvården, barnomsorgen, skolan och omsorgen om våra äldre. I samtliga
fall handlar det om tjänster och trygghet som i hög grad är individuella och
inte alls kollektiva annat än vad gäller finansieringen.
Den marknadsöppning och den konkurrens som stimulerat fram
nytänkande och bättre service inom andra områden skulle kunna ge bättre
bostäder, tryggare sjukvård och en högre kvalitet i utbildningen samtidigt som
ett företagande inom dessa områden skulle kunna tillföra vårt samhälle
mycket.
Den svenska tjänstesektorn är överhuvudtaget outvecklad, inte minst i
jämförelse med i många andra länder. Höga skatter tränger undan skapandet
av nya jobb, bl.a. för s.k. hushållsnära tjänster.
Lågt nyföretagande
Det svenska nyföretagandet vände nedåt i slutet av förra
året, detta efter en tämligen kraftig uppgång under 1999 och
första halvan av 2000.
I ett något längre perspektiv kan det konstateras att i stort sett inte
någonting har förändrats vad gäller småföretagens villkor, vilket är en
anledning till att nyföretagandet minskade med en tredjedel under 1990-talet.
Den kraftiga högkonjunkturen i slutet av 1990-talet, och det faktum att
många av de nystartade företagen verkade inom nya sektorer som IT, och som
delvis drivs efter egna (andra) förutsättningar, kan således inte dölja det
faktum att det behövs en mer företagarvänlig politik.
Byråkratin måste minska, inkomstskatter och arbetsgivaravgifter måste
sänkas, arbetsrätten måste reformeras. Den osunda konkurrensen till följd av
att offentligt ägda företag tillåts verka inom många branscher måste brytas.
Det negativa i att ett land är beroende av ett litet antal mycket stora företag
har aktualiserats i Sverige i och med problemen för Ericsson. För ett
diversifierat näringsliv måste villkoren för småföretagen förbättras.
Att arbetet med att förbättra villkoren för småföretagen är eftersatt visar
det faktum att konsekvensanalyser för småföretag av vissa lagförslag, utifrån
de s.k. Simplex-förordningen, nästan inte alls genomförs. Resultatet blir nya
regler och lagar som oftast är mycket negativa för småföretag. Ett exempel är
förslaget från den statliga upphandlingskommittén om att övergripande
samhällspolitiska mål skall tillåtas spela roll vid offentliga upphandlingar.
Uppenbarligen är detta ett sätt att utestänga många privata företag från
möjligheten att konkurrera.
Bostadsbrist hotar tillväxten
Tillväxten i storstadsregionerna är viktig för hela landet och
utgör således en möjlighet även för glesbygden, och inget
hot. För att tillväxtregionerna skall kunna växa krävs
emellertid en mer flexibel bostadsmarknad som gör det
möjligt för människor att flytta. Dagens situation med akut
bostadsbrist och långa bostadsköer i många regioner utgör
därmed ett hot mot tillväxten.
I en rapport från slutet av förra året pekade Arbetsmarknadsstyrelsen,
AMS, på att bostadsbristen i storstäderna, framför allt i Stockholm,
försvårade rekryteringen av arbetskraft. Får vi se hämningar i Stockholms
tillväxttakt så får det negativa återverkningar även på resten av ekonomin,
varnade AMS.
Det torde numera vara uppenbart att det är de omfattande regleringarna på
bostadsmarknaden som till stor del hämmar framväxten av en effektiv och
flexibel marknad. På hyresmarknaden måste exempelvis hyrorna bli mer
marknadsanpassade för att öka utbudet av hyreslägenheter, både vad gäller
kontrakt för befintliga lägenheter och i form av ett ökat byggande.
En svag och osäker kronkurs
Den svenska kronans utveckling borde vara en naturlig del i
ett bokslut över Sveriges ekonomiska utveckling. Den låga
kronkursen har sänkt värdet på svenska tillgångar.
Sedan juni förra året har kronan försvagats mot TCW-index (ett
handelsvägt index bestående av valutorna i våra viktigaste konkurrentländer)
med över tio procent. Sedan det senaste årsskiftet är försvagningen ca fyra
procent. Kronan har därmed i stort sett tangerat sitt tidigare bottenrekord mot
TCW-index från 1995. Mot dollarn noterade kronan nytt bottenrekord - "all-
time-low" - när den i slutet av mars stod i strax över 10,40 kronor per dollar.
Den senaste kronförsvagningen förklaras ofta med nedgången på
Stockholmsbörsen. Utlänningar säljer svenska aktier, vilket i sin tur innebär
ett tryck nedåt även på den svenska valutan. Siffror tyder också på att så är
fallet: TCW-index har det senaste året samvarierat tämligen väl med
Stockholmsbörsens utveckling. Visserligen har värderingarna på
aktiemarknaderna även internationellt sett sjunkit, men nedgången i
Stockholm har varit större än på flertalet andra börser. Det faktum att kronan
stärktes i samband med den kraftiga börsuppgången under 1999 och början av
2000 stärker denna tes ytterligare.
Diagram: 4:7 Kronan mot TCW-index
Som framgår av diagrammet har den svenska kronan under
betydande svängningar sakta blivit allt mindre värd.
Svängningarna på kronan är ett uttryck för den osäkerhet
som finns om den och som skapar betydande problem för
svenska företag.
Pressen på kronan har förklarats av de ändrade placeringsreglerna för AP-
fonderna, som ger dem rätt att placera i utländska tillgångar, samt PPM-valen
i höstas, där en stor del av de framtida pensionspengarna gick till placeringar
i
utländska aktier. Även det faktum att staten har beslutat att betala tillbaka en
del av valutaskulden i samband med amorteringen av statsskulden har även
förts fram som en anledning till kronförsvagningen. Den senaste tidens
kronförsvagning skulle således till stor del bero på flödesfaktorer. Men även
den internationella oron till följd av spekulationer om en allt snabbare
konjunktur-avmattning, framför allt i USA, har förmodligen bidragit till
utvecklingen. Ett såpass exportberoende land som Sverige betraktas som extra
sårbart vid internationella konjunkturavmattningar.
En viktig slutsats är att de olika skeenden som avlöser varandra (nästan)
alltid leder till att kronan tappar ytterligare i värde. Även om vissa faktorer
kan ses som tillfälliga är det tydligt att det finns långsiktiga strukturella
faktorer som gör kronan extra känslig för störningar.
Under en mycket lång period har Sverige fört en, i en internationell
jämförelse, mycket företagarfientlig politik. Höga skatter på företagande,
främst de höga skatterna på ägandet, d.v.s. kapitalinkomstskatterna, har
hämmat nyföretagandet och därmed gjort den svenska ekonomin extremt
beroende av ett fåtal mycket stora industriföretag. Den senaste tiden är detta
högaktuellt då problemen för Ericsson påverkat hela den svenska ekonomin i
grunden.
Samtidigt har vi sett att många av de stora svenska företagen, i takt med
globaliseringen, allt oftare väljer att placera nya anläggningar utanför
Sverige.
Inte sällan flyttas numera även redan befintliga anläggningar från Sverige till
utlandet. I stort sett samtliga internationella konkurrenskraftsjämförelser
pekar på det svenska skattesystemet som en mycket stor konkurrensnackdel
för Sverige. De höga inkomstskatterna gör även att vi de senaste åren också
haft en konstant nettoutflyttning av kvalificerad arbetskraft. Även Sveriges
stela och ineffektiva arbetsmarknad verkar hämmande på den ekonomiska
utvecklingen.
Sammantaget påverkat detta naturligtvis den svenska långsiktiga
tillväxtpotentialen i negativ riktning. Investeringar och kapitalströmmar går
allt som oftast från Sverige, och inte till. Detta leder både till en konstant
lågt
värderad krona och att kronan också blir extra känslig för internationell
osäkerhet på de finansiella marknaderna, vilket vi nu ser ett exempel på.
På kort sikt framställs den svagare kronan ofta som något positivt. Då den
stärker svenska företags konkurrenskraft på exportmarknaden kan den bidra
till att den förväntade konjunkturavmattningen mildras.
Men på sikt är en svagare växelkurs negativt för ekonomin. När den
ekonomiska tillväxten hålls under armarna av en kontinuerligt svag växelkurs
uteblir det förändringstryck, både inom industrin och den offentliga sektorn,
som är nödvändigt för långsiktig och stabil tillväxt och ökat välstånd.
Dessutom motverkas de förändringar som är nödvändiga för uppkomsten av
nya företag. Den svenska utvecklingen de senaste trettio åren är ett utmärkt
exempel på detta. En instabil valuta innebär också att strukturella problem i
sig blir svåra att identifiera, och därmed ställs också den ekonomiska
politiken inför problem. I Sverige har en deprecierande växelkurs fått
kompensera näringslivet för en allt för hög kostnadsutveckling. Men det
innebär samtidigt att löntagare i ett internationellt perspektiv fått en lägre
reallöneutveckling,
För internationellt verksamma företag innebär en kraftigt fluktuerande
växelkurs också en väldigt stor osäkerhetsfaktor. Framtida inkomster, liksom
utgifter, blir svåra, för att inte säga omöjliga, att beräkna, vilket
naturligtvis
innebär problem för verksamheten. Bristen på en stabil valuta i förhållande
till euron är ett stort bekymmer för svensk ekonomi.
Den låga kronkursen innebär inte en fördel som regeringen tycks mena.
Den innebär att svenska tillgångar, både tillhörande hushåll och företag,
liksom offentliga, värderas lägre, relativt utlandet. Vi blir helt enkelt
"fattigare". Svenska företag blir mindre värda och hushållen får en lägre
köpkraft. En viktig del i bokslutet över Sveriges ekonomiska politik under
1990-talet är det faktum att den svenska kronan är lågt värderad - med de
konsekvenser detta har för svenska hushåll - och präglas av betydande
kursvängningar. Den svenska kronan står ensam och svag jämfört med euron.
Vårpropositionen
Dag-för-dag-politik utan
reformagenda
Den socialdemokratiska regeringens "dag-för-dag-politik"
fortsätter. Den dagsaktuella konjunkturen och redovisade
utfall får styra politiken. Själv står regeringen helt utan
reformagenda för att möta framtida utmaningar och för att
stärka Sveriges långsiktiga potential. Vårpropositionen visar
att de senaste årens utgiftspolitik fortsätter de kommande
åren, samtidigt som reformer med långsiktiga effekter
avvisas. Regeringens ambitioner vad gäller främst de
offentliga utgifternas utveckling har snarare blivit högre än
lägre då de offentliga utgifternas andel av ekonomin nu
planar ut efter några år av nedgång.
Sverige går därmed in i en avmattningsfas efter den senaste
högkonjunkturen med kvarstående strukturella problem vad gäller landets
ekonomi: höga offentliga utgifter, högt skattetryck, hög arbetslöshet och en
ineffektiv arbetsmarknad.
Samtidigt visar regeringens egna tillväxtantaganden att Sveriges tillväxt
de kommande åren kommer att ligga under omvärldens. Sveriges ekonomiska
eftersläpning fortsätter således, vilket emellertid inte har lett till någon
insikt
om att en annan politik är nödvändig.
Enligt vårpropositionen är det tre uppdrag som står i fokus vad gäller den
ekonomiska politiken: ordning och reda i svensk ekonomi, minska
arbetslösheten och öka sysselsättningen samt reformer för rättvisa och
välfärd. Faktum är att de förslag som presenteras inte ger någon vägledning
om hur dessa uppdrag skall fullföljas.
Utgiftspolitiken fortsätter ...
Jämfört med budgetpropositionen föreslår regeringen nu
beslut om ökade statliga utgifter på ytterligare 16 miljarder
kronor de kommande åren. Det är ett uttryck för att
regeringen sätter utgiftstaken för att skapa ett utrymme för
växande offentliga utgifter snarare än att använda dem för att
begränsa utgiftsökningarna. Vårpropositionens förslag till
utgiftstak innebär inte bara att de senaste årens utgiftspolitik
fortsätter.
Från det att utgiftstaken började användas 1997 fram till
2004 har de höjts med 131 miljarder. Under de kommande
tre åren höjs utgiftstaken med 88 miljarder. Det innebär att
ökningstakten jämfört med perioden 1997 till 2001 har mer
än fördubblats. Utgiftstaken sätts nu så att de i praktiken blir
utgiftsdrivande. Under de kommande åren ligger
ökningstakten på närmare fyra procent i årligt genomsnitt.
Regeringen har således skapat ett utrymme för statliga utgiftsökningar
som de kommande åren uppgår till det dubbla mot den förväntade inflationen
och nära nog det dubbla mot den förväntade ekonomiska tillväxten.
Därmed kommer även den nedgång vi de senaste åren sett i de offentliga
utgifternas andel av BNP att upphöra. Tidigare har ökade nominella utgifter
dolts av ökningen i BNP, men när nu utgifterna ökar än snabbare samtidigt
som BNP-tillväxten avtar kommer denna trend att upphöra. Enligt
regeringens egna bedömningar kommer de offentliga utgifternas andel av
BNP för de kommande åren att plana ut kring 53 procent.
Tabell:5:2 Offentliga utgifter som andel av BNP, procent
Tabell 6: (1995 64,3 )
Källa: Vårpropositionen (2000/01:100)
Att regeringen nu accepterar en utgiftskvot på närmare 55
procent inför en stundande avmattningsperiod är mycket
illavarslande. Det är drygt 15 procent mer än genomsnittet
inom OECD-länderna.
Det tyder på att regeringen inte ser höga offentliga utgifter som ett
problem. Svensk ekonomis allvarligaste strukturella problem de senaste
trettio åren kommer således med fortsatt socialdemokratisk politik att kvarstå.
Med konstant hög utgiftskvot förblir de svenska offentliga finanserna
världens förmodligen mest konjunkturkänsliga, samtidigt som utrymmet för
strategiska skattesänkningar förblir begränsat.
Inte minst de höga offentliga utgifterna går stick i stäv med de i
regeringens finansplan redovisade tre målen för den ekonomiska politiken.
Att regeringen skriver "Sverige står dock starkt inför en internationell
avmattning" samtidigt som vi har världens högsta offentliga utgifter i relation
till ekonomins storlek tyder på att regeringen överhuvudtaget inte identifierar
ett av Sveriges allvarligaste ekonomiska problem.
Att öka de icke-konjunkturella utgifterna under perioder av hög tillväxt är
något som många internationella bedömare varnat och kritiserat Sverige för.
Senast var det OECD som i anslutning till presentationen av vårpropositionen
i april rekommenderade den svenska regeringen att minska de offentliga
utgifterna. Men uppenbarligen har regeringen i stället valt att lyssna till
kraven på ökade utgifter som hörts både internt från det socialdemokratiska
partiet och från de bägge samarbetspartierna Vänstern och Miljöpartiet. Dessa
krav har uppenbarligen inte mildrats till följd av konjunkturavmattningen.
Därmed står Sverige, tvärtemot vad regeringen hävdar, mycket svagt inför en
ekonomisk avmattning. Lägre framtida tillväxt, och därmed högre
konjunkturella utgifter i kombination med lägre intäkter, riskerar att ånyo slå
mot de svenska statsfinanserna.
I ett ännu längre perspektiv, där även den demografiska utvecklingen med
en högre andel äldre i befolkningen vägs in, ser läget än mörkare ut.
Regeringen pekar på överskotten i de offentliga finanserna som en garanti för
att framtida åtaganden kommer att klaras. Detta argument tyder emellertid på
en felanalys. Framtida åtaganden kan endast klaras om vi har en hög och
stabil tillväxt, och för att det ska uppnås krävs strukturella reformer, vilket
regeringen inte har på sin agenda.
... liksom högskattepolitiken
Regeringen beskriver de tidigare aviserade
kompensationerna för egenavgifterna som en
"skattereform". Någon reform i egentlig mening är det
naturligtvis inte, och några generella skattesänkningar blir
det inte. I stället kommer många medborgare bland annat
genom boende- och energiskatternas utveckling att få höjd
skatt de kommande åren. Det faktum att regeringen skriver
att man "avser att i budgetpropositionen hösten 2001 göra en
bedömning av det samhällsekonomiska utrymmet för sänkta
skatter på förvärvsinkomster för 2002 och framåt" tyder inte
på någon stor ambition att få ned skattetrycket, som vid
sidan av de höga offentliga utgifterna är svensk ekonomis
största strukturella problem.
I stället ökar statens skatteinkomster de kommande åren snabbare än både
den förväntade inflationen och den förväntade ekonomiska tillväxten.
Tabell: 5:3 Den offentliga sektorns skatteinkomster
Tabell 7: (Skatteinkomster, mdr Ökning per år, procent )
Källa: Vårpropositionen (2000/01:100)
Precis som vad som gäller för utgiftskvoten så ser vi att den
offentliga sektorns skatteinkomster som andel av BNP
planar ut de kommande åren. Om tre år kommer
skattekvoten att fortfarande ligga över 50 procent.
Tabell:5:4 Den offentliga sektorns skatteinkomster som
andel av BNP, procent
Tabell 8: (2000 52,8 )
Källa: Vårpropositionen (2000/01:100)
De höga skatterna hämmar tillväxten av nya jobb och
minskar arbetskraftsutbudet. Därmed slår skatterna även mot
tillväxten. Sverige har i dag de högsta inkomstskatterna för
både låg-, medel- och höginkomsttagare inom OECD-
området, och marginaleffekterna är också bland de absolut
högsta. Då de höga skatterna gör det omöjligt för många att
leva på sin lön utgör de också ett hinder för medborgares
valfrihet och självbestämmande över den egna tillvaron. De
ökar också trycket på de offentliga utgifternas utveckling i
form av växande bidragsbehov.
Såväl OECD som EU:s finansministrar har rekommenderat Sverige att
sänka inkomstskatterna. Detta är anmärkningsvärt inte minst med tanke på att
finansminister Bosse Ringholm för tillfället är ordförande för EU:s
finansministerråd. Än har regeringen således inte tagit till sig de
rekommendationer man själv varit med om att utforma.
Hur världens högsta skatter för låginkomsttagare går ihop med uppdraget
"reformer för rättvisa och välfärd" förklaras inte i propositionen.
Även inför globaliseringen står regeringen utan åtgärder på agendan.
"Kunskaperna om hur de svenska skattebaserna påverkas av en allt mer
internationaliserad omvärld är dock låga och behöver förbättras", skriver
regeringen och hänvisar än en gång till en utredning i frågan, detta samtidigt
som globaliseringen och internationaliseringen fortgår. Det torde inte behövas
någon utredning för att se vad det svenska högskattesystemet leder till i en
allt
mer internationaliserad värld. Lättrörliga skattebaser flyttar ut ur landet, och
om regeringens mål är att behålla världens högsta skattetryck, vilket det
uppenbart är, så måste skatterna höjas för de mer trögrörliga skattebaserna.
Till trögrörliga skattebaser räknas bl.a. fastighetsskatt, indirekta skatter på
energi och livsmedel samt i viss mån även inkomstskatt för lågavlönade. En
fortsatt högskattepolitik kommer att leda till att en allt större del av
skattetrycket belastar dessa skattebaser, och därmed drabbas låg- och
medelinkomsttagare allt hårdare.
Ingen reformagenda
Illavarslande är det faktum att regeringen helt saknar en
reformagenda inför framtiden. Vare sig det gäller
arbetsmarknad, skola, sjukvård, bostäder eller företagande
har regeringen några reformer att föreslå, trots de uppenbara
risker som finns inom dessa områden. I frånvaron av
strukturella reformer ser sig regeringen i stället tvungen att i
vårpropositionen kalla ökade utgifter för "utgiftsreformer".
Att inom ramen för rådande system justera nivåerna för
utgifter och skatter är naturligtvis inga reformer. Det är
tvärtom ett sätt att dölja det faktum att en reformstrategi
saknas.
Samtidigt är Sverige i stort behov av reformer som ökar medborgarnas
valfrihet och självbestämmande, som skapar förutsättningar för framväxten av
nya företag, som ökar den långsiktiga tillväxtpotentialen samt gör ekonomin
stark nog att möta nya utmaningar i form av både ökad globalisering och en
kommande internationell avmattningsperiod. Även den demografiska
utvecklingen ställer nya krav på ekonomins funktionssätt. Men av detta syns
ingenting i regeringens vårproposition.
För att öka utbudet av arbetskraft, vilket är av yttersta vikt för de
kommande åren, föreslår regeringen i vanlig ordning marginella justeringar
inom det rådande systemet. Någon genomgripande reformering av den stela
och föråldrade arbetsmarknaden eller av det arbetshämmande skattesystemet
är det däremot inte tal om. Incitament till arbete skall ges inom
bidragssystemet, inte genom att de arbetande får behålla mer av sin lön efter
skatt annat än den reduktion av egenavgifter som genomförs. De kommande
åren skall utbudet av arbetskraft öka genom en neddragning av antalet
personer i arbetsmarknadspolitiska program. Samtidigt strävar regeringen
efter att tillsammans med sina stödpartier korta arbetstiden.
Regeringen tiger om
arbetslöshetens omfattning
I vårpropositionen undviker regeringen det faktum att
Sverige i dag har den högsta arbetslösheten under en
högkonjunktur under modern tid. Man undviker också att
beskriva den verkliga omfattningen av arbetslösheten. När
det gäller arbetsmarknaden i allmänhet och arbetslösheten i
synnerhet så ägnar sig regeringen mest åt självberömmelse,
vilket är ytterst anmärkningsvärt då arbetslösheten
fortfarande är stort problem i Sverige. Regeringen skriver i
propositionen att "målet om fyra procents öppen
arbetslöshet nåddes förra året enligt uppsatt tidsplan".
Målet för arbetslöshetspolitiken inskränker sig således till
att få ned den öppna arbetslösheten, vilket är någonting helt
annat än den verkliga arbetslösheten. Och den verkliga
arbetslösheten är betydligt högre än fyra procent.
Att regeringen kan se sin politik som framgångsrik samtidigt som antalet
personer som saknar riktiga jobb eller jobbar mindre än de skulle vilja uppgår
till över 700.000 personer, eller nära 16 procent av arbetskraften, är därför
ett
mysterium. Aldrig tidigare har Sverige gått från högkonjunktur till
avmattning med en såpass hög arbetslöshet som i dag. Det faktum att
regeringen vare sig analyserar det faktum att arbetslösheten är större än under
tidigare högkonjunkturer eller dess verkliga omfattning leder också till att
man förtränger behovet av reformer, på bekostnad av de arbetslösa. Allra
tydligast slår detta igenom när det gäller bristen på reformer för ökat
företagande.
Åtgärder i syfte att förbättra förutsättningarna för framväxandet av nya
företag och för att redan befintliga företag skall kunna växa lyser med sin
frånvaro. Ordet "företagande" nämns knappt alls i propositionen. Att värna de
befintliga systemen är för regeringen viktigare än att via reformer skapa den
dynamik som är ett måste för företagande och tillväxt.
Regeringen spår fortsatt
eftersläpning
Frånvaron av en reformagenda för framtiden blir än mer
anmärkningsvärd då regeringens egna bedömningar av den
kommande ekonomiska utvecklingen beaktas.
I vårpropositionen bedömer regeringen den långsiktiga svenska BNP-
tillväxten till två procent. Trots att tillväxten de kommande åren kommer att
ligga något över den nivån - 2,6 procent nästa år och 2,3 respektve 2,1
procent för de nästkommande åren - så kommer Sveriges tillväxt att ligga
lägre än omvärldens. År 2004 beräknas vår tillväxt ligga en halv procentenhet
under den som gäller för såväl EU som euroområdet och nästan en och en
halv procentenhet under tillväxten i USA. Jämfört med snittet för
världstillväxten bedöms Sveriges BNP-tillväxt år 2004 ligga nästan två
procentenheter lägre.
Diagram: 5:1 Prognoser för tillväxten (utfall för år 2000)
Källa: Finansdepartementet (vårpropositionen, bilaga 1) och
OECD
Trots att regeringen således räknar med en fortsatt
ekonomisk eftersläpning gentemot omvärlden så bedöms
inga strukturella reformer som nödvändiga. Finansminister
Bosse Ringholm menar till och med att den kommande
avmattningen är positiv i den meningen att risken för
överhettning minskar. Istället för att vidta reformer i syfte att
höja utbudet i ekonomin och stärka den långsiktigt hållbara
tillväxtpotentialen så litar finansministern hellre till att
konjunkturavmattningen skall leda till att tillväxten faller ner
mot den rådande långsiktigt hållbara nivån - en nivå som är
lägre än i flertalet andra länder. De ekonomiska
konsekvenserna av att stå utan reformagenda kan knappast
bli tydligare.
Indirekt menar finansministern därmed också att dagens öppna
arbetslöshet kring fyra procent är på gränsen till den långsiktigt hållbara.
Utan
reformering av arbetsmarknaden torde därmed inte den öppna arbetslösheten
kunna bli lägre utan stigande inflationstryck.
En ny ekonomisk politik
Den ekonomiska politiken skall
bryta eftersläpningen
Sverige måste bryta eftersläpningen gentemot andra länder.
Det är och förblir den viktigaste ekonomisk-politiska
utmaningen att nu genomföra de reformer som gör det
möjligt att uppnå en långvarig och uthållig tillväxt förenat
med stabila statsfinanser.
Reformpolitiken skall utformas så att hög tillväxt kan förenas med en
vikande arbetslöshet och låg inflation. Genom en politik för tillväxt och ett
växande utbud av arbete kan det svenska samhället möta den demografiska
utmaningen och säkerställa en trygg och fortsatt välfärd. Det bör vara ett mål
för den ekonomiska politiken att genom reformer möjliggöra en tillväxt som
är högre än genomsnittet i OECD.
När Sverige nu går ur den högkonjunktur som präglat världsekonomins
utveckling de senaste åren kvarstår ett antal grundläggande strukturella
problem i svensk ekonomi.
Under 1990-talet öppnades viktiga samhällsområden upp för
marknadsekonomi och ökat utrymme för enskilda människors valfrihet och
företagsamhet. En oberoende riksbank med tydligt inflationsmål och nya
regler för riksdagens budgetprocess har tillsammans med EU-medlemskapet
gett en övergripande stabilitet.
Samtidigt har regeringen efter krisåren i 1990-talets början tillåtit att de
offentliga utgifterna på nytt har stigit. De utgiftsminskningar som
genomfördes efter 1994 har i sin helhet återställts genom beslut om ökade
utgifter. Det medför att de svenska offentliga finanserna i grunden har samma
konjunkturkänslighet som i början på 1990-talet. Den offentliga utgiftskvoten
är inte bara högst inom OECD utan ligger så mycket som 15 procent över
genomsnittet bland OECD:s medlemsländer.
Den svenska arbetsmarknaden präglas av stelhet och brist på öppenhet
som både försvårar kampen mot arbetslösheten och möjligheterna till en
långsiktigt uthållig tillväxt. Skatterna har sedan 1994 höjts i en omfattning
som gör att skattetrycket är väsentligt högre och med det de skattekilar som
motverkar arbete och företagande.
De reformer som tillkom på borgerligt initiativ och som under 1990-talet
gav Sverige ny växtkraft har i en del fall återställts och i andra fall
motverkats. Sedan 1994 har reformpolitiken avstannat i sin helhet. I dag
präglas politiken snarast av ett aktivt motstånd mot nytänkande och enskilda
människors valfrihet och företagande.
De djupgående strukturella problem som stor konjunkturkänslighet, hög
utgifts- och skattekvot samt stora politikerstyrda monopol utgör kvarstår i en
omfattning som hindrar och motverkar den tillväxt och den sysselsättning
som Sverige behöver. Detta är särskilt allvarligt eftersom behovet av reformer
för att offensivt möta den internationella utvecklingen i dag är större än i
1990-talets början. I stället väljer regeringen en ekonomisk politik som
enklast kan beskrivas som den defensiva anpassningens. Det är en strategi
som leder till eftersläpning och försummade möjligheter.
För att legitimera frånvaron av reformer för ökad tillväxt och
sysselsättning sätter regeringen sina förhoppningar till de offentliga
överskottsmål för de offentliga finanserna man uppställer. Men stora
offentliga överskott i dag räcker inte för att säkra välfärden för morgondagens
pensionärer och arbetande befolkning. Framtida pensioner och löner kommer
inte att kunna vara högre än det välstånd som skapas vid varje givet tillfälle i
framtiden. Överskott i de offentliga finanserna ersätter inte behovet av
reformer för ökad tillväxt.
Därför måste en offensiv reformpolitik gå före en överbeskattning av det
svenska folket. Stabilitet i de offentliga finanserna uppnås genom en stram
utgiftspolitik som ger de offentliga finanserna en balans över
konjunkturcykeln, lägre utgiftskvot samt en minskad skuldkvot. Därmed
uppnås en minskad konjunkturkänslighet. Oförmågan till en hög och uthållig
tillväxt över två procent måste brytas. Den ekonomiska politiken bör mot
denna bakgrund ha den inriktning som redovisas nedan.
Ett ökat utbud av företagande och
arbete
Den ekonomiska politiken skall var utbudsinriktad och syfta
till att underlätta för ökade investeringar och ökat
företagande. Skattepolitiken skall uppmuntra till arbete och
motverka både fattigdomsfällor och tröskeleffekter in på
arbetsmarknaden. Det skall löna sig med utbildning. Fler
skall vilja arbeta en längre del av sitt liv och mer under de
delar av livet då det passar dem bäst. Arbetsrätten skall göra
det lätt att anställda. Både socialförsäkringar och
arbetslöshetsförsäkringar skall vara utformade för att
underlätta för människor att arbeta när de vill.
Målet för reformpolitiken är att öka Sveriges långsiktiga tillväxtpotential.
Arbetslösheten skall pressas ner och sysselsättningen öka utan växande
efterfrågetryck och inflation. Arbetslösheten bör avvecklas som ett
samhälleligt problem.
Den offentliga utgiftskvoten skall
pressas ner
Den globala ekonomiska utvecklingen präglas av snabbt
växande internationella marknader och ökad jämförbarhet
mellan olika länders konkurrensförmåga om företagande och
kunskap. Den offentliga sektorn i Sverige är extremt stor
jämfört med för oss viktiga och jämförbara länder. Det
motverkar dynamiken i den ekonomiska utvecklingen och
urholkar konkurrenskraften. Flertalet länder inom EU
genomför i dag reformer för att sänkta skattetrycket. Det
gäller också utvecklingen inom OECD. Utrymmet för den
privata sektorn och för medborgarnas egen beslutanderätt
måste öka. Sverige skall ha starka skattebaser, inte världens
högsta skattesatser. Den offentliga utgiftskvoten måste
långsiktigt pressas ner mot de nivåer som präglar OECD-
genomsnittet.
Utgiftstaken skall respekteras och inte sättas för att öppna för nya
utgiftsbeslut. De beslutade utgiftsramarna skall vara de mål som
budgetpolitiken skall leva upp till.
De offentliga finanserna skall vara
i balans över konjunkturcykeln
Vi anser att regering och riksdag bör ha som mål för
budgetarbetet att de offentliga finanserna skall vara i balans
över konjunkturcykeln. Balansmålet bör inte omfatta det
enskilda sparande som sker inom PPM-delen i
pensionssystemet och som är ett privaträttsligt sparande.
Vårt balansmål underlättar både för en lägre utgiftskvot och ett lägre
skattetryck som motverkar dagens stora konjunkturkänslighet och leder
tillsammans med privatiseringar av statliga företag till att skuldkvoten kan
pressas ner. Balans i de offentliga finanserna innebär inte ett lägre totalt
sparande i ekonomin. Genom lägre skatter på arbete och sparande ökar i
stället utrymmet för de enskilda medborgarna att öka sitt sparande.
Minskad skuldkvot
Med målet om balans i de offentliga finanserna över
konjunkturcykeln minskas både den statliga och offentliga
skuldkvoten. Genom privatisering av statliga företag kan
amorteringar genomföras som pressar ner statsskulden
ytterligare. Genom en minskad skuldkvot minskas de
offentliga finansernas sårbarhet samtidigt som utrymmet för
privata investeringar blir större. Den statliga skuldkvoten bör
ner under 40 procent fram till 2004.
Ökad konkurrens och
företagsamhet genom
marknadsekonomiska reformer
Trots den ekonomiska dynamik och de framsteg som följt av
ökad konkurrens och nytt företagande inom områden som
telemarknaden eller elmarknaden kvarstår stora och faktiska
monopol inom de svenska välfärdstjänsterna. De symptom
som präglar planekonomiskt styrda sektorer präglar också de
sektorer som i Sverige är undantagna från konkurrens och
företagande och där den enskilde medborgaren inte ges en
egen valmöjlighet. Vi ser symptomen i form av köer,
framväxande alternativa marknader, ökande resursbehov,
bristande service och kvalitet, små påverkansmöjligheter och
liten motivation för de anställda. Den politiska styrningen är
omfattande och detaljerad medan marknadsinriktningen är
begränsad eller ingen alls.
Sjukvården och skolan borde vara dynamiska och växande
kunskapsverksamheter med nya möjligheter för de anställda och en tydlig
inriktning på den enskildes krav och behov. Äldreomsorgen är en av de
viktigaste tjänstesektorerna med direkt betydelse för de äldres värdighet.
Barnomsorgen måste möta de krav på mångfald och flexibilitet som moderna
människor och en ny tids arbetsmarknad ställer. Bostadssektorn präglas i dag
av svarta marknader och en stelhet som låser upp bostadsbeståndet och som
motverkar rörlighet och tillväxt. Dessa sektorer kännetecknas av att de i hög
utsträckning inte utgör kollektiva utan individuella tjänster, även om de i
flera
fall förutsätter kollektiv finansiering.
Det är en grundläggande uppgift för en ny ekonomisk politik att öppna
upp dessa områden för valfrihet, marknadsanpassning och företagsamhet.
Därmed bryts den tudelning av vårt samhälle som i dag skapar hinder och
begränsningar för några av kunskapssamhällets viktigaste verksamheter och
dess anställda. Samtidigt kan välfärden inom dessa områden utvecklas efter
medborgarnas villkor.
Sverige skall vara en ledande
företagarnation
En utbudsinriktad politik måste sätta de enskilda
företagarnas villkor i förgrunden. Det skall vara lätt att starta
och driva företag. Arbetsmarknadens regler skall uppmuntra
företagare att bli arbetsgivare till fler anställda.
Småföretagande skall ha skattevillkor och ett regelverk som
stimulerar till tillväxt och fortsatt företagande. Genom bättre
förutsättningar för företagande och investeringar växer den
svenska ekonomin. Tjänstesektorn för hushållstjänster kan
genom nya regler bidra med nytt företagande. Sverige skall
genom skatter på företagande och ägande vara ledande när
det gäller konkurrenskraften om företagande, forskning och
kunskap. Utflyttningen av huvudkontor och forskning skall
vändas till en utveckling som berikar det svenska kunskaps-
och företagarsamhället. Inkomstskatterna skall vara så låga
att fler människor skall kunna ha ett jobb att försörja sig på.
Privata företag är bättre ägnade att växa på marknadsekonomins villkor.
Statliga företag bör därför privatiseras.
Minskade behov av offentliga
bidrag
En viktig del i omvandlingen av det svenska samhället är att
minska medborgarnas behov av bidrag. Lägre skatter bidrar
till ett mindre tryck på ökade offentliga utgifter och skapar
en större trygghet för de enskilda hushållen.
Det är det faktum att svenska låginkomsttagare är världens högst
beskattade som leder till ett växande bidragsbehov. Detta förhållande riskerar
att skärpas av en högskattepolitik som under de kommande åren kommer att
tvingas lägga en större belastning av skattetrycket på de skattebaser som inte
är rörliga. Detta riskerar att leda till ett växande bidragsbehov samtidigt som
urholkade skattebaser kan komma att tvinga fram oönskade
utgiftsminskningar som just slår mot de grupper som också får en större del
av skattebelastningen.
I omvandlingen av det svenska samhället måste målet om att minska
medborgarnas behov av bidrag vara en viktig del i arbetet på att skapa
trygghet och oberoende. På det viset elimineras också s.k. fattigdomsfällor,
vilka motverkar arbete och leder till utanförskap. Genom ett minskande behov
av bidrag växer förutsättningarna att ha en god kontroll över de offentliga
utgifternas utveckling.
En modern inkomstskattereform
för trygghet och tillväxt
Under det kommande decenniet skall en
inkomstskattereform genomföras som alltid gör det lönt att
arbeta och att utbilda sig och som gör det möjligt för fler att
leva på sin lön. Låga inkomster skall skyddas från onödigt
skatteuttag. Det svenska samhället skall vara attraktivt för
högutbildade och stimulera fler till högre utbildning.
Skattepolitiken skall ta hänsyn till försörjningsbördan och stimulera fler
till arbete och göra det intressant för fler att arbeta under en längre tid av
sitt
liv. Medborgarna skall i stor utsträckning ha kontroll över sin egen trygghet
och hushållsekonomi. Marginaleffekter och fattigdomsfällor skall avvecklas.
Låg inflation och en stabil valuta
En låg inflation bidrar till investeringar och tillväxt.
Riksbanken skall ha ett oberoende och övriga förutsättningar
som gör att den kan stå stark när det gäller att värna
prisstabilitet och låg inflation. Löneutvecklingen och de
offentliga finanserna gynnas av ett stabilt penningvärde.
Svenskt företagande behöver en stabil valuta i förhållande till sina
viktigaste marknader. En växande osäkerhet om den svenska kronan försvårar
för de mindre och medelstora företag som söker vinna nya marknader utanför
landet. En ekonomisk politik som följs av sjunkande kronvärde urholkar
välfärden och snedvrider förutsättningarna för nytt företagande till förmån för
de stora företag som genom sänkt kronkurs får ökad konkurrenskraft.
Det är mot denna bakgrund av yttersta vikt att Sverige tar full del i
samarbetet om den gemensamma valutan. Euron bör snarast möjligt bli
svensk valuta. Sverige bör därför snarast fatta beslut om fullt deltagande i
valutasamarbetet. Omedelbart efter ett positivt beslut skall Sverige inträda i
ERM2.
Fri handel
Fri handel skall vara en övergripande norm för den
ekonomiska politiken. Tullar och skatter som motverkar en
fri handel och fria kapitalrörelser leder till högre kostnader
och dyrare räntor samtidigt som marknaderna fungerar
sämre. De som ytterst drabbas är de enskilda människorna.
Sverige skall med engagemang driva fri handel i och utanför
EU. Europeiska unionens jordbrukspolitik bör inom ramen
för internationella överenskommelser om ömsesidiga
avregleringar avvecklas till förmån för en ökad
världsmarknadsorientering.
Tid för en offensiv
reformpolitik
Reformagendan för det nya
årtiondet
Det kommande decenniets reformagenda handlar om att öka
utrymmet för den enskildes valfrihet, arbetsamhet och
företagande. Marknadsekonomiska reformer ger både
mångfald och ökad trygghet. Det offentliga skall stå för en
grundläggande trygghet och prioritera stöd till dem som inte
genom eget arbete och egna ansträngningar kan klara den
egna vardagen på ett värdigt sätt.
De enskilda hushållen skall i största möjliga utsträckning ha sin trygghet i
egna händer och kontroll över den egna ekonomin. En socialt framsynt
skattepolitik skall minska behoven av bidrag och transfereringar till dem som
genom eget arbete kan försörja sig.
Reformpolitiken skall ske inom ramen för stabila offentliga finanser och
de krav som Europeiska unionens konvergenskrav ställer.
En politik för företagsamhetens
och arbetets Sverige
Det är Sveriges konkurrenskraft om företagande och
kunskap som avgör framtidens välfärd och välstånd. Det är
den enskilde företagarens villkor som ger ett ökat
företagande över hela landet.
Förenklingen för företagandet bör genomföras enligt Simplex-gruppens
förslag. Det skall bli lättare att starta företag och möjligheten att få F-
skattsedel bör underlättas.
Arbetsmarknaden bör reformeras med sikte på att skapa en större
flexibilitet och en större mångfald av åtgärder för att ge fler arbetslösa
arbete.
Arbetsrätten bör göras mer individuell för att leva upp till en ny tids
arbetsmarknad. Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän och obligatorisk
och så utformad att den stimulerar och underlättar jobbsökande. Privata
arbetsförmedlingar och rekryteringsföretag spelar en allt större roll i detta
arbete. Utbildningen för vuxna bör i en större utsträckning återspegla den
enskildes villkor och önskemål. Den kvalificerade yrkesutbildningen skall stå
i fokus. Vi återkommer i samband med höstens budgetproposition med våra
förslag i denna del.
Företagandebeskattningen måste utformas så att företagande och
investeringar i Sverige stimuleras och att det svenska företagsklimatet kan
hävda sig i ett internationellt perspektiv. Förmögenhetsbeskattningen liksom
dubbelbeskattningen på aktieudelningar avskaffas. Beskattningen av optioner
bör förändras för att underlätta för svenska företag att ge delaktighet åt
anställda. Den statliga inkomstskatten medverkar till utflyttning av forskning
och huvudkontor och bör avvecklas. Ökad konkurrens och mångfald skall
säkras. Fritt företagande och etableringsfrihet bör genomföras inom
sjukvården, utbildningen och omsorgsverksamheterna.
En halverad skatt på hushållsnära tjänster underlättar för familjer och
hushåll och skapar en grund för nytt företagande och nya arbeten.
Privatisering av statliga företag leder till bättre ägande och nya
förutsättningar för investeringar och tillväxt. Under de kommande åren bör de
statliga företagen privatiseras i en takt som är förenlig med marknadens
utveckling och till rimliga priser.
En modern inkomstskattereform
Låga inkomster bör skyddas från onödigt skatteuttag. Det
skall vara lättare än i dag att leva på sin lön. Behovet av
bidrag och transfereringar skall minska. Det skall alltid löna
sig att arbeta. Genom lägre skatter skapas förutsättningar för
fler jobb även inom områden som är hårt utsatta för
priskonkurrens. Sverige skall vara konkurrenskraftigt om
företagande och kunskaper.
Ett grundavdrag på 50 000 kronor bör införas. Under treårsperioden höjs
det upp till 36 000 kronor. Grundavdraget motverkar fattigdomsfällor,
minskar bidragsbehov och leder till fler jobb. Ett förvärvsavdrag minskar
marginaleffekterna och stimulerar till ökat arbete. Förvärvsavdraget bör vara
på 15 procent av inkomsten. Under treårsperioden införs det och höjs till tio
procent.
Den statliga inkomstskatten bör avvecklas. Den sänks till 15 procent
under treårsperioden.
Skattepolitiken måste ta hänsyn till försörjningsbördan. Ett grundavdrag
på 15 000 kronor per barn införs omgående. Tillsammans med dagens
barnbidrag innebär detta nya och bättre förutsättningar för barnfamiljernas
trygghet.
Tyngdpunkten i den moderata inkomstskattereformen ligger på låg- och
medelinkomsttagare. De skattesänkningar som vi genomför leder till ett
radikalt minskad behov av bidrag och transfereringar för hushåll med
arbetsinkomster. Skattesänkningarna som riktar sig till låg- och
medelinkomsttagare är väsentligt större än de utgiftsminskningar som
påverkar hushållens köpkraft. Vår inkomstskattereform är ett led i arbetet på
att göra Sverige till en ledande tillväxtnation och ett samhälle präglat av en
social trygghet som människor förfogar över själva.
Sverige som en ledande
kunskapsnation
Vi vill göra alla skolor till fria skolor som kan fokusera sitt
arbete på undervisning, pedagogik och en bra miljö för
eleverna. Genom en nationell skolpeng säkras både
elevernas fria val och förutsättningarna för mångfald och
självständiga skolor i konkurrens om den bästa
undervisningen. Mångfalden bland skolor kan möta fler
elevers behov. Skolpengen leder inte bara till ett fritt skolval
utan också till att nya skolor kan växa fram alltmedan skolor
som inte håller de mått föräldrar och elever ställer tvingas
förändra sin verksamhet till det bättre. Ett företagande inom
skolan kan vitalisera det svenska utbildningssamhället.
Den nationella skolpengen leder till att pengarna till skolan går rakt in i de
enskilda skolorna och klassrummen. Det blir rektorer och lärare som får
möjligheten att på bästa sätt använda resurserna. Rekryteringen av lärare blir
den enskilda skolans sak. Möjligheten att vara en dynamisk institution för
utbildning mitt i det svenska kunskapssamhället förstärks i och med att
gränsen mellan privat och offentlig sektor löses upp. Vi ökar på de särskilda
anslagen till skolan och inför en skolpeng som omfattar 60 miljarder kronor.
Det är den största och viktigaste reformen för att förnya och förbättra den
svenska skolan och utbildningsväsendet i Sverige.
Universitet och högskolor får ökade medel till forskning och
undervisning. Vi vill att ytterligare en eller två högskolor skall bli
självständiga och avsätter medel för detta.
Till hösten återkommer vi till en reform för att säkra en vuxenutbildning
som ger en ökad anställningsbarhet och trygghet på arbetsmarknaden baserad
på den enskildes villkor och förutsättningar.
En sjukvård i klass med världens
bästa
Vi vill genomföra en obligatorisk gemensamt finansierad
hälsoförsäkring som innebär att pengarna följer patienten
och därmed tillfaller den vårdgivare patienten väljer.
Därmed blir sjukvården en dynamisk del i en ny tids
ekonomi. Nytt företagande och nya lösningar stimuleras i en
innovativ ekonomi där alla resurser för sjukvård tas tillvara.
Den enskilde patientens rätt till vård när han eller hon
behöver den garanteras redan under det kommande året
genom att en nationell vårdgaranti införs. Den är ett första
steg mot en allmän hälsovårdsförsäkring.
Vid införandet av den nationella vårdgarantin tillför vi sjukvården direkt
fyra miljarder för 2002-2003 för att underlätta avvecklingen av köer och
2004 ytterligare tre miljarder kronor för att säkra att en större del av
skattebetalarnas pengar går direkt till sjukvården. Vårdgarantin blir den
enskilde patientens rättighet och kan användas inom såväl privat som
offentlig sjukvård inom eller utom landet. Den leder till väsentligt kortare
köer och minskad sjukfrånvaro.
Den svenska sjukvården kan med mångfald, företagande och konkurrens
utvecklas snabbare inte bara efter patienternas behov och önskemål utan
också efter de möjligheter som ny medicinsk vetenskap ger möjlighet till.
Kombinationen av ledande medicinsk forskning, de stora genombrotten inom
biotekniken och ett dynamiskt företagande inom sjukvårdssektorn kan bidra
till att Sverige blir ledande när det gäller modern sjukvård.
En äldreomsorg präglad av
respekt för den enskilde
Vi vill införa en äldrepeng som gör det möjligt för den
enskilde att välja hur och var man skall tillbringa sina äldre
dagar. En ökad mångfald och ett nytt företagande skapar en
ny tjänstesektor men också en ökad trygghet och värdighet
för våra äldre.
Det kommer att vara en av det svenska samhällets största utmaningar att
leva upp till de krav som en allt större andel äldre innebär. Ett första steg är
att säkra att äldre medborgare har en rätt att bestämma över sin egen tillvaro
och har möjlighet att ställa krav i sin egenskap av individer. Ett andra steg är
att säkra att omsorgen om de äldre får en tillräckligt stor andel av vårt
samhälles samlade resurser så att kvalitet och trygghet kan säkras.
En socialförsäkringsreform
Sverige behöver en socialförsäkringsreform i
pensionsreformens fotspår. Målsättningen bör vara ett robust
och oberoende försäkringssystem där förmåner och avgifter
relaterar till varandra och inte påverkas av de offentliga
finansernas utveckling.
Reformen bör utformas så att den bidrar till minskad ohälsa och
sjukfrånvaro och att den som är sjuk så snart som möjligt kan bli frisk.
Vi tar nu de första stegen för att nedbringa de höga frånvarotalen. Genom
ett större ansvar hos de enskilda försäkringskassorna ökar förutsättningarna
för rehabilitering. Införandet av en vårdgaranti leder till kortare
sjukskrivningar för dem som i dag står i kö. Minskningen av frånvarodagar
har en ekonomisk konsekvens men också en mänsklig. Färre sjukskrivna är
ett viktigt socialt framsteg.
En modern infrastruktur
Vi föreslår en omfattande nybyggnad och upprustning av
vägar och järnvägar. Det skall vara möjligt att bedriva
företagande i hela landet. Storstadsregionerna måste få
kommunikationsmässiga förutsättningar som gör det möjligt
med fortsatt tillväxt till nytta för Sverige i sin helhet. Vi
föreslår för den kommande tioårsperioden den största
satsningen på vägar och järnvägar som genomförts i modern
tid. Arbetet med att rusta upp vägar och järnvägar samt med
att bygga nytt påbörjas under treårsperioden.
En familjepolitik som gör det
lättare att förena arbetsliv med
familj
Vi vill tillsammans med de övriga borgerliga partierna
genomföra ett barnomsorgskonto med avdragsrätt för styrkta
barntillsynskostnader samt etableringsfrihet inom
barnomsorgen som ger föräldrarna valfrihet. Vi säger nej till
maxtaxan eftersom den införs på bekostnad av
barnfamiljernas valfrihet och bortser från behovet av
mångfald. Den finansieras med hjälp av de skatter som gör
Sveriges barnfamiljer till världens högst beskattade. Det
offentliga stödet till barnomsorgen bör i så stor utsträckning
som möjlighet gå direkt till barnfamiljerna.
Med många olika former av barnomsorg och en möjlighet för föräldrarna
att välja den form som passar bäst för barnet i olika skeden av uppväxten
skapar vi också förutsättningar för den bästa möjliga omsorgen om barnen.
En reduktion av skatten på hushållsnära tjänster underlättar för
yrkesarbetande att ägna sin fritid åt familj och barn samtidigt som det ger
större möjligheter för både män och kvinnor att ägna sig åt yrkesarbete på de
villkor man själv föredrar.
Den kommunala
ekonomin - fokus på
kärnuppgifterna
Kommunerna
Kommunsektorn har ansvaret för angelägna gemensamma
åtaganden. Det är viktigt att dessa kan skötas på ett så bra
sätt att vi som medborgare upplever att de stora resurser som
används i kommun och landsting ger önskat resultat. När
kommuner och landsting däremot går utöver sina
kärnuppgifter har detta en rad negativa verkningar för
medborgarna.
Dels undertrycks privata initiativ och företagande på tjänstesektorn genom
en osund konkurrens, dels försämras som regel servicen inom kärnuppgifterna
som följd av splittringen av resurser. Många av dagens brister inom t.ex.
skolan är en direkt följd av dessa förhållanden.
Den moderata grundsynen är att de uppgifter som skall åligga kommuner i
det framtida välfärdssamhället skall skötas inom ramen för den kommunala
självstyrelsen. Den kommunala kompetensen måste samtidigt vara tydligt
avgränsad så att individers rätt skyddas och för att ge bra betingelser för
utveckling av gemenskaper och det civila samhället.
Genom att vi inför en nationell skolpeng blir kommunernas uppgift att
svara för att kommunala skolor har den ledning som gör att de lever upp till
de krav som elever och föräldrar ställer. Finansieringen blir däremot ett
åtagande av staten och följer genom den nationella skolpengen eleven.
Därmed skapas inte bara en ökad valfrihet och mångfald utan också en
process där skolor som inte lever upp till kvalitetskraven kommer få ett
minskande antal elever och till slut måste lämna plats för andra skolor,
oavsett om dessa är kommunala eller fristående. Den nationella skolpengen
innebär genom vår reform att pengarna går direkt till varje skola som därmed
kan höja effektiviteten och kvaliteten i undervisningen.
En nationell gemensamt finansierad hälsoförsäkring bör i framtiden
ersätta den nuvarande landstingsskattens finansiering av sjukvård och
landstingens nuvarande de facto-monopol ersättas av ett sjukvårdssystem som
erbjuder valfrihet och mångfald.
Kommunsektorns samlade utgifter beräknas år 2002 motsvara ca
23 procent av Sveriges BNP, vilket är en internationellt unikt hög siffra som
borde stämma till eftertanke. Genom våra förslag om en allmän
hälsoförsäkring och en nationell skolpeng ges kommunerna en möjlighet att
koncentrera sin verksamhet på grundläggande kommunala uppgifter. Vi
föreslår därför att en översyn snarast görs om uppgiftsfördelningen i vårt land
mellan stat, kommun, det civila samhället och gemenskaperna. En mer
distinkt rollfördelning ger också förutsättningar för den privata tjänstesektorn
att växa och skapa nya jobb och säkerställer en bättre valfrihet för
medborgarna.
Skattebasen är grunden för
kommunsektorn
År 2002 kommer kommunsektorns inkomster att uppgå till
drygt 500 miljarder kronor (exkl. kommunala bolag). Av
detta är drygt 70 procent kommunalskatteinkomster, ca 18
procent statsbidrag (statsskatt) och ca tio procent övriga
inkomster.
Grunden för den kommunala ekonomin är således skatteintäkterna och
deras tillväxt. Det bästa sättet att stärka kommunernas ekonomi och skapa
utrymme för god service och lägre skatter är därför att ha en god tillväxt som
ger fler skattebetalare. Om t.ex. sysselsättningen ökar så att arbetsinkomsterna
stiger med en procent mer per år i tre år ökar kommunernas skatteintäkter
med cirka tio miljarder kronor. Regeringen för sina resonemang som om
justeringar av statsbidragsnivån är av största betydelse för kommunernas
framtid. Detta är i grunden fel. Kommunernas ekonomiska utrymme bestäms
till helt övervägande del av tillväxten av den kommunala skattebasen, d.v.s.
främst sysselsättningsgraden.
Det är en politik som skapar förutsättningar för en uthållig ekonomisk
tillväxt som ger kommunsektorn framtida stabila inkomster. Därför är det
även för kommuner och landsting viktigt med ett sänkt skattetryck, ett
förbättrat företagsklimat och strukturella reformer som skapar uthållig tillväxt
kommande år och som ger kommuner och kommunmedborgare gynnsamma
förutsättningar och välstånd.
Men en viktig förutsättning måste också vara att den enskilda kommunen
själv får bära frukten av en framgångsrik politik. Det ger den ett incitament
som borde vara självklart men det ger också en signal att tillväxt belönas var
den än förekommer i vårt land. Ett sådant system låter sig väl förenas med ett
i grunden väl fungerande statsbidragssystem till de kommuner och landsting
som har en otillräcklig skattekraft för att fullgöra sina uppgifter.
Växande kommunal skattebas ger
ökat oberoende
Kommunalskatten är särskilt för låg- och
medelinkomsttagare den tyngsta skatten att bära. Det gäller
inte minst för flertalet pensionärer. Det är därför en
angelägen statlig uppgift att medverka till att det skapas
utrymme för sänkta kommunalskatter, även om de faktiska
besluten tas i kommunerna.
Såväl en sänkning av kommunalskatterna som en höjning av
grundavdragen leder till en rejäl skattesänkning för främst låg- och
medelinkomsttagare med minskat bidragsberoende och med positiva effekter
för ekonomin som följd.
Genom vår inkomstskattereform väljer vi att rejält höja grundavdragen.
Den inverkan detta har på kommunernas ekonomi kompenseras de fullt ut för
inom ramen för stasbidragssystemet. Utöver grundavdrag gör vi bedömningen
att det på sikt kan skapas ett betydande utrymme också för lägre skatt genom
sänkt kommunal utdebitering. Redan den relativt starka ökningen av de
kommunala skatteinkomsterna de senaste åren ger ett utrymme för sänkt
kommunalskatt i många kommuner.
Det är kommunalskatten som gör att svenska låginkomsttagare och
barnfamiljer är högst beskattade i hela världen.
Möjligheterna att sänka skatten måste utnyttjas eftersom risken i annat fall
är stor att utgiftsnivån ökar alltför mycket i kommunsektorn och att
produktivitetsutvecklingen helt avstannar. Uppenbarligen inser inte
regeringen denna risk då den i sina kalkyler höjer utgiftsnivån i
kommunsektorn påtagligt. Innebörden av regeringens kalkyl blir att det
utrymme som finns för skattesänkningar förutsätts gå till ökade utgifter, vilket
permanentar en hög utgiftsandel och ett alldeles för högt skattetryck i Sverige.
Kommunsektorn har sin avgörande finansiering i form av skatteinkomster
och egna intäkter. Dessa motsvarar mer än 80 procent av inkomsterna. Det är
också denna finansiering som skapar trygghet åt den långsiktiga
verksamheten. Under de följande åren växer de kommunala inkomsterna
enligt regeringens egna prognoser i en förhållandevis snabb takt.
Tabell: 8:1 Kommunsektorns egna inkomster ökar, mdr
kronor
Tabell 9: (2001 2002 2003 2004 )
Källa: VÅP 2000/01
De ökade kommunala inkomsterna påverkar självfallet
kommunernas behov av statsbidrag. Regeringens höjning av
statsbidragen skapar ett ökat beroende av de statliga
bidragen och har ett alltmer styrande inslag som motverkar
syftet att ge kommunerna goda förutsättningar att genom
eget ansvarstagande klara sina uppgifter. Det är i stället nu
viktigt att skapa ökade möjligheter för kommunerna att inom
ramen för det egna självstyret disponera de ekonomiska
resurserna på bästa sätt.
Huvuddelen av våra förslag till skattesänkningar påverkar den kommunala
ekonomin liksom flera andra av våra förslag till förändringar i statsbudgeten.
För detta kompenseras kommunerna fullt ut som vi ovan anfört inom ramen
för statsbidragssystemet. Enbart som kompensation för våra skatteförslag
tillförs kommunsektorn 63 miljarder, 76 miljarder kronor och 89 miljarder
kronor under treårsperioden.
Staten bör stimulera till kommunala skattesänkningar inte minst för att
undvika att kommunerna har en för hög utgiftsnivå när konjunkturen dämpas
med de kända framtida problem som då följer.
Utrymme för uthålliga kommunala skattesänkningar förutsätter dock att
de avregleringar vi föreslår genomförs med önskat resultat. Det har
regelmässigt funnits en tendens att underskatta den positiva effekten av
avreglering, vilket erfarenheter från andra sektorer visar. I kombination med
en utökad upphandlingsverksamhet och konkurrensutsättning är potentialen
för lägre utgifter och god kvalitet på tjänsteutbudet mycket god. Därutöver
måste den av oss efterlysta koncentrationen till kärnuppgifterna äga rum.
Betydelsen av att lönebildningen de närmaste åren sker under stort
ansvarstagande förtjänar att understrykas. Erfarenheterna visar hur för höga
lönelyft för offentliganställda snabbt kan urholka förutsättningarna för den
goda samhällsekonomiska utveckling som kommunsektorn är så beroende av.
Det bör i sammanhanget även framhållas att den demografiska
utvecklingen de närmaste decennierna ställer omfattande krav på den
gemensamma finansieringen av en god äldrevård. En annan kärnverksamhet
som måste garanteras god kvalitet är skolan. Genom införandet av den
nationella skolpengen avser vi säkerställa förutsättningar för detta.
Effekter för kommunsektorn av
våra förslag
Basen för kommunal ekonomi är som vi tidigare konstaterat
skatter och egna intäkter. Dessa utgör mer än 80 procent av
kommunernas intäkter. Löneinkomsterna svarar för
huvuddelen av skatteunderlaget, även om olika
lönerelaterade inkomster, t.ex. sjukpenning, också är
beskattningsbara för kommunal skatt.
När det går bättre för svensk ekonomi och när fler får nya riktiga jobb,
ökar kommunens skatteintäkter utan att skattesatsen behöver höjas. När den
ekonomiska tillväxten är god skapas successivt ett utrymme för
skattesänkningar. Tas inte detta tillvara innebär det en höjd utgiftsnivå, som
permanentar ett fortsatt för högt skattetryck för låg- och
medelinkomsttagarna.
Under de kommande åren kommer kommunerna med vår politik att få
både ökade ekonomiska resurser och ökad politisk handlingsfrihet.
Det finns ett mycket tydligt samband mellan skattenivå och sociala
kostnader. Detta kan bl.a. åskådliggöras av att om kommunalskatten höjs,
förloras omedelbart ca 30 procent av skatteintäktsökningen i ökade kostnader,
främst socialbidrag. På motsvarande sätt minskar en kommuns kostnader när
skatten sänks. Med de skattesänkningar som vi föreslagit, bland annat i form
av höjt grundavdrag och avdrag för barn, kommer behoven av socialbidrag att
minska väsentligt.
Det är vidare viktigt att det sociala skyddssystem som bl.a. socialbidragen
utgör får utformas utifrån de lokala förutsättningarna. Det är inte rimligt att
riksnormer skall förhindra att kommunerna får bedöma sådana ärenden
utifrån lokal kännedom och erfarenhet.
I dag hindras många kommuner från att på ett lokalt anpassat sätt utveckla
sin verksamhet på det sociala området. Den statliga regleringspolitiken
förefaller grunda sig på den felaktiga föreställningen att kommunerna inte
skulle leva upp till sitt sociala ansvar utan statliga rikslikare.
Vi vill öka kommunernas förutsättningar att konkurrensutsätta sina
verksamheter samt skärpa kraven på den offentliga upphandlingen.
I tabell 8:2 redovisas hur ökad offentlig upphandling och
konkurrensutsättning och en bättre produktivitetsutveckling med en procent
årligen från 2002 i kombination med minskade sociala kostnader till följd av
skattesänkningar skulle förbättra den kommunala ekonomin.
Tabell: 8:2 Minskade kostnader för kommunsektorn med
moderat politik (miljarder kronor)
Tabell 10: (2002 2003 2004 )
De minskade kostnaderna för kommunsektorn som vår
politik innebär är betydande. De motsvarar ett väsentligt
större belopp än regeringens höjningar av statsbidragen. Det
är mot denna bakgrund vi för de kommande åren föreslår
2,5, 8,0 och 14 miljarder kronor lägre generella statsbidrag
till kommunerna än regeringen år 2004. De minskade
kostnader för kommunsektorn som blir följden av vår politik
uppväger mer än väl denna skillnad mellan oss och
regeringen. Samtidigt växer kommunsektorns inkomster
även med denna nivå på statsbidragen.
Diagram: 8:1 Kommunernas inkomster med moderat politik
Som framgår av diagrammet får kommunerna med moderat politik inte bara
lägre kostnader utan också växande inkomster.
Det är som synes avsevärda förbättringar och ett större utrymme för
prioriteringar som skapas till följd av den moderata politiken. Till den
förbättrade ekonomiska situationen för kommunerna genom vår politik
tillkommer effekterna av en höga ekonomisk tillväxt med ökade
skatteinkomster till följd.
Genom en kombination av att den kommunala verksamheten renodlas och
effektiviseras och att ekonomin uthålligt utvecklas starkare skapas sålunda
successivt utrymme för att sänka den kommunala utdebiteringen samtidigt
som kvaliteten på kommunal service säkras. I ett stort antal kommuner skulle,
för medborgarna, viktiga kommunala skattesänkningar kunna genomföras på
kort sikt med vår politik för kommunsektorn.
Ökningen av skatteinkomster skapar som nämnts ett tydligt utrymme att
sänka skatten i många kommuner detta år, inte minst i dem som gynnats av
dagens utjämningssystem. Dessvärre ger regeringen inga signaler till dessa
kommuner att de bör kunna sänka sin skatt.
Vår ovan angivna tabell visar åskådligt hur det med en annan politik på
riksplanet i förening med moderat politik ute i kommunerna skulle uppstå ett
betydande skattesänkningsutrymme hos kommunerna de närmaste åren.
Ersätt dagens utjämningssystem
snarast
I en kommittémotion med anledning av regeringens
skrivelse om utvecklingen inom den kommunala sektorn
utvecklar vi närmare de effekter som gällande
inomkommunala utjämningssystem ger för enskilda
kommuner. Utjämningssystemet tar bort alla incitament för
kommunerna att själva påverka sin inkomstsituation genom
en förhöjd skattekraft. De hårdast drabbade är
tillväxtkommuner och aktiva glesbygdskommuner.
Tillväxtkommuner får inte behålla frukterna på inkomstsidan av den ökade
ekonomiska aktiviteten och skattekraftstillväxten medan de däremot får svara
för kostnaderna, både de som lett till tillväxten och de som tillväxten medför.
Det senaste året har också tydligt framkommit att kommuner i
storstadsområdena som har behov av ökat bostadsbyggande drar sig för att
medverka till ett sådant med hänsyn till hur utjämningssystemet fungerar.
Glesbygdskommuner minskar nu som regel befolkningsmässigt samtidigt
som skattekraften per invånare stiger när ungdomar och arbetslösa flyttar till
orter med jobb. Många av dessa kommuner tar tag i sina problem och kan
som resultat bl.a. se ökad förvärvsfrekvens och fler företag.
Omstruktureringen medför som regel kostnader, och kommunerna har
därutöver ofta överskott på bl.a. lokaler. Den ökade relativa skattekraften får
de inte behålla; däremot sjunker skatteintäkterna i takt med det minskande
antalet invånare.
Stora delar av glesbygden drabbas sålunda rejält av det inomkommunala
utjämningssystemet som ligger som en våt filt över kommunsektorn.
När regeringen nu aviserar ett extra bidrag till kommuner med
befolkningsminskning är detta ett tecken på att man kanske börjar inse att
dagens inomkommunala utjämningssystem inte fungerar och bl.a. straffar
glesbygdskommuner som ökar sin skattekraft per invånare men inte får
behålla denna ökning.
De kommuner som kommer bäst ut ur systemet är "passiva
stagnationskommuner", som regel befolkningsmässigt stillastående eller med
en svag minskning. Oavsett hur deras egen skattekraft utvecklas får de i stort
samma ökning som alla andra, d.v.s. rikssnittet. Samtidigt kan deras
kostnadssida påverkas positivt av att så lite händer.
Demografiska åldersförändringar kompenseras raskt i
kostnadsutjämningen medan förändringar i antalet invånare slår igenom med
viss fördröjning. Stiger arbetslösheten, - där staten står för kostnaderna - så
ökar samtidigt kompensationen i kostnadsutjämningen. Dock gäller även för
dessa kommuner avsaknaden av incitament att höja inkomstsidan genom
förhöjd egen skattekraft, vilket i sin tur gör passiviteten "lönsam" så länge
dagens system består. Förändringstrycket blir mycket litet på den typen av
kommuner och risken är uppenbar att utjämningssystemet medverkar härtill.
Det utjämningssystem som finns i dag har sålunda direkt skadliga effekter
för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens straffas.
Kommuner där nya jobb skapas straffas. Kommuner som kommer in i en
negativ utvecklingsspiral får inte högre intäkter, även om kommunen
anstränger sig för att vända denna utveckling.
Nyligen har Riksdagens revisorer dömt ut den s.k. kommunakuten och
föreslår andra sätt att arbeta gentemot kommuner med problem. Den
genomgång som görs i revisorernas rapport är ytterligare en exemplifiering av
hur det inomkommunala utjämningssystemet i kombination med ett osunt
bidragsgivande till vissa utvalda kommuner undergräver kommunledningars
eget ansvarstagande för sin kommuns situation. Fortgår denna process blir det
på sikt förödande för den kommunala ekonomin och självstyrelsen.
Vi föreslår att det inomkommunala utjämningssystemet, som också är
oförenligt med grundlagens lydelse, snarast ersätts med ett statligt
utjämningssystem som tydligt belönar tillväxt och kostnadseffektivitet
samtidigt som det ger goda förutsättningar för alla kommuner med otillräcklig
skattekraft att fullgöra sina uppgifter.
Den moderata
budgetpolitiken
Övergripande mål
Genom budgetpolitik omsätts vår politiska viljeinriktning till
konkreta förslag. De överordnande målen för vårt
budgetalternativ är att:
- Lägga grunden för en långsiktigt god tillväxtuveckling och ett ökande
välstånd för alla.
- Slå vakt om den statsfinansiella stabiliteten genom lägre utgifter, lägre
skattetryck och en låg skuldkvot. Budgeten skall vara i balans över
konjunkturcykeln.
- Skapa goda förutsättningar för att alla skall kunna växa och förverkliga
sina ambitioner.
- Öka valfriheten och återge människor kontrollen över sin tillvaro och göra
det möjligt för alla att räcka till.
- Återställa förtroendet för att de åtaganden som måste vara gemensamma
fullföljs genom prioriteringar av kärnuppgifterna.
Inriktningen av budgetpolitiken
Vår budgetpolitik syftar till att människor genom lägre
skatter skall få ett ökat inflytande över sina egna liv med
minskade bidragsbehov som följd. Detta uppnår vi genom
utgiftstak som leder till lägre offentlig utgiftskvot och ökat
utrymme för privat sektor att växa. Vår inriktning på
budgetpolitiken syftar mer till att slå vakt om den enskildes
välfärd än de offentliga välfärdssystemens omfattning. Vi
prioriterar de utgifter som bidrar till ökad ekonomisk tillväxt
eftersom det handlar om grundläggande offentliga uppgifter.
De statliga utgifternas sammansättning förändras kraftigt i
detta syfte.
Genom våra utgiftstak lägger vi en stabil grund för att gradvis pressa ner
de offentliga utgifternas andel av samhällsekonomin. Därmed uppnås inte
bara minskad konjunkturkänslighet och stabilare offentliga finanser utan
också ett större utrymme för enskilt företagande och människors fria val.
Sverige blir ett mer dynamiskt samhälle och mer rustat att möta de krav ökad
internationalisering ställer.
Vår inriktning på finanspolitiken bygger på att de offentliga finanserna
skall vara i balans över konjunkturcykeln. Sverige skall ha ett ökat privat
sparande, inte ett ökat offentligt. I bedömningen av det offentliga finansiella
sparandet bör PPM-sparandet inte ingå. Med en sådan bedömning är de
offentliga finansernas överskott väsentligt mindre än vad regeringen redovisar
det som - 21 miljarder kronor 2002 respektive 23 och 24 miljarder kronor de
två kommande åren. Det innebär att regeringens överskottsmål, exklusive
PPM-medlen, egentligen i realiteten är knappt en procent för de kommande
åren.
För de kommande åren finner vi det med hänsyn till konjunkturen och det
angelägna i att nu pressa ner räntekostnaderna befogat att, oavsett om PPM
inräknas i målet eller ej, ha ett finansiellt överskott som är högre än vad
regeringen satt som mål. För vår del innebär det i praktiken ett överskott på
drygt en procent exklusive PPM, vilket väl svarar mot vårt mål om balans
över konjunkturcykeln.
Vår strävan är att pressa ner den offentliga bruttoskulden till under 40
procent. De privatiseringar vi genomför bidrar till att vi uppnår detta mål
under budgetperioden.
Inriktningen av vår skattepolitik syftar till att möta den utmaning som allt
rörligare skattebaser innebär. Vi väljer hellre säkra stabila skatteinkomster
genom starka skattebaser än genom höga skattesatser.
Skattepolitiken utformas så att den ger människor makt över sin egen
situation och premierar arbete, sparande, utbildning och ansvarstagande.
Genom att den minskar bidragsberoendet och ökar förutsättningarna för
arbete och företagande minskar trycket på de offentliga utgifterna.
Rejäla skattesänkningar på arbetsinkomster för alla med inriktning på låg-
och medelinkomsttagare gör det möjligt att försörja sig på sina egna
arbetsinkomster. Det minskar behovet av bidrag, vilket bland annat har
effekter på den kommunala ekonomins sociala utgifter.
Våra skattesänkningar motsvaras till sin huvuddel av minskade offentliga
utgifter och har i övrigt en utbudsstimulerande inriktning. De
skattesänkningar som inte motsvaras av minskade utgifter motsvaras i stället
av det finansiella överskott som överskrider såväl regeringens som våra
överskottsmål. De minskade offentliga utgifterna härrör till en stor del till
utgiftsminskningar som inte berör det enskilda hushållets ekonomi.
Så innebär till exempel en politik som bryter den snabbt växande
sjukfrånvaron inte en belastning på hushållsekonomin utan tvärtom både en
bättre ekonomi för den enskilde och en bättre social situation. I vårt
budgetförslag tillför vi väsentligt ökade resurser för att med en mångfald av
medel minska ohälsa och sjukfrånvaro. Den nuvarande utvecklingen av
sjukfrånvaron är oacceptabel av både sociala och ekonomiska skäl.
Lägre skatter minskar behovet av bidrag och gör det möjligt att med lägre
ersättningsnivåer uppnå samma nettoersättning som i dag. Lägre
ersättningsnivåer uppvägs i vårt budgetalternativ av lägre skatter på arbete.
Samtidigt gör skattesänkningarna att det alltid lönar sig att arbeta. Det
stimulerar fler att söka sig in till arbetsmarknaden och gör att fler vill
arbeta
mer. Vårt alternativ innebär betydande strukturförändringar som leder till
bättre förutsättningar att möta den demografiska utvecklingen genom ökat
arbetsutbud.
Våra privatiseringar innebär liksom skattepolitikens inriktning ett ökat
sparande i svenska hushåll. De bidrar till en ökad vitalitet och bättre
tillväxtmöjligheter för de enskilda företagen.
Genom att privatisera väsentligt mer än regeringen kan vi, som vi
redovisat i tidigare sammanhang, genomföra väsentligt större amorteringar på
statsskulden än regeringen. Samtidigt kan vi under de kommande åren avsätta
stora belopp för investeringar i vägar och järnvägar. Femton miljarder kronor
utöver regeringens anslag avsätts inom våra utgiftsramar de kommande tre
åren. Under perioden avsätter vi också i engångsbelopp en summa av två
miljarder kronor för att etablera ytterligare två självständiga universitet
eller
högskolor.
Sjukvård och omsorg skall prioriteras inom ramen för de omfattande
resurser som finns i kommuner och landsting. Sjukvårdens förutsättningar
stärks genom att vi vidhåller de så kallade Dagmarpengarna samt vid
införandet av en nationell vårdgaranti under treårsperioden tillför ytterligare
sju miljarder kronor direkt till sjukvården.
Genom införandet av en nationell skolpeng kommer 60 miljarder kronor
att gå direkt till de enskilda skolorna, oavsett om de är kommunala eller ej.
Resurserna kommer att nå ända fram till de klassrum där elever och lärare
arbetar. Vi ökar också anslagen till polis, rättsväsen och försvar så att
människor överallt i landet skall kunna känna sig trygga.
Vi föreslår utgiftsökningar som har en tydlig inriktning på strategiska
tillväxtområden samtidigt som vi slår vakt om de grupper som inte har något
annat än stat och kommun att lita till och som behöver stödet mer än andra.
De medborgare som av olika skäl är beroende av offentligt stöd för att klara
sin vardag måste alltid kunna räkna med att stödet fungerar. Vårt
budgetalternativ tar hänsyn till detta. Därför föreslår vi bland annat ökat stöd
till handikappade, bättre stöd till pensionärer samt ett återställande av
änkepensionerna.
Våra besparingar syftar till att göra den offentliga ekonomin mindre
sårbar för konjunkturella svängningar, att minska trycket på löneökningar och
till att fler människor skall få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.
För att skapa goda betingelser för hög tillväxt och en expansion av antalet
arbetstillfällen i den privata sektorn föreslås förändringar och avregleringar
av
arbetsmarknaden vilka ger bättre förutsättningar för en fungerande
lönebildning.
Konjunktur och budgetpolitik
Den osäkra konjunkturen gör det angeläget med en stram
utgiftshantering. I högkonjunktur är belastningen på de
offentliga utgiftssystemen väsentligt mindre än i
lågkonjunktur samtidigt som skatteinkomsterna är större.
Inkomsterna kommer därtill med viss eftersläpning. Det är
därför farligt att nu använda högkonjunkturens
skatteinkomster från 1999 och 2000 som motiv för att
besluta om högre varaktiga utgifter för de kommande åren
med lägre tillväxt.
De offentliga finanserna i Sverige är mycket konjunkturkänsliga. Dagens
överskott är spegelbilden av underskotten i lågkonjunkturer. Beroendet måste
minska vilket är lättare att åstadkomma i en god konjunktur. Genom att
parallellt sänka skatter och transfereringar uppnås detta. Människors
möjlighet att ta ansvar för sina egna liv ökar samtidigt som statens finanser
blir mer stabila.
I stället för att öka utgifterna skall de ekonomiska förutsättningarna
användas för att sänka skatter som gör Sverige bättre rustat att stå emot
kommande lågkonjunkturer och internationell konkurrens.
En alltför stor påspädning av köpkraften skulle kunna leda till ökat
efterfrågetryck och stigande räntor. Det är därför viktigt att skattesänkningar
antingen motsvaras av utgiftsminskningar i offentlig sektor eller har en tydlig
utbudsinriktning. Vårt budgetförslag är avvägt mot dessa krav.
Det är också av betydelse vilka skatter som sänks. De skatter som har
störst negativ inverkan på den ekonomiska strukturen är naturligt nog de som
är mest angelägna att sänka. Här märks kapitalskatter som driver företag och
företagande ur landet, men även den statliga inkomstskatten som minskar
incitament till förkovran och ökat ansvarstagande i arbetslivet.
Prioritering av det offentligas
uppgifter
Sammansättningen av de offentliga utgifterna skall utformas
så att de prioriterar offentliga kärnuppgifter, ger ett starkt
stöd till dem som allra mest behöver det offentligas stöd
samt bidra till ökad ekonomisk tillväxt. Det är den enskilda
människans välfärd som skall tryggas, inte de offentliga
systemen som sådana.
I vårt alternativ har vi skapat utrymme för att lägga ökade resurser till
rättsväsendet - polis, kriminalvård och domstolar. Försvaret ges väsentligt
förbättrade förutsättningar. De resurser som i dag fördelas till skolan
förstärks
och går direkt in i de enskilda skolornas verksamhet. Högre utbildning och
forskning ges större anslag och varje universitet och högskola ges ökad
självständighet. Den nödvändiga satsningen på att skapa en bättre
infrastruktur påbörjas. Handikappade får ökat stöd. Änkepensionerna
återställs. Försäkringskassorna får ökade resurser för att därmed kunna bidra
till bättre rehabilitering och lägre sjukfrånvaro. Sjukvården får ett direkt
stöd
vid införandet av en nationell vårdgaranti.
Våra utgiftsminskningar görs till största delen genom att vi minskar
bidragsbehovet och därmed de transfereringar som kommer vuxna
förvärvsarbetande människor till del. Våra sänkta skatter ger en ökad
hushållstrygghet. Detta gäller självfallet även med hänsyn taget till de
utgiftsminskningar vi föreslår.
Det måste löna sig med arbete och
företagande
Vår politik innebär att det skall kunna löna sig bättre att
arbeta, att äga och driva företag, att investera och att ta
risker. Ett antal skatter som snedvrider konkurrensen för
svenska företag sänks eller slopas. Skatten på arbete sänks
kraftigt. På detta sätt skapar vi förutsättningar för att behålla
företag i Sverige, vi minskar intresset att av skatteskäl söka
sig till andra länder. Detta gäller såväl sjuksköterskor som
civilingenjörer, såväl börsnoterade företag som
entreprenörer i den nya ekonomin. Vi behöver därmed inte
heller införa speciella skatteundantag för utländska experter
som kommer hit.
Inriktningen på skattepolitiken
Det är viktigt att sänka inkomstskatten. På så sätt ökar
friheten och därmed vars och ens möjlighet och förmåga att
ta ansvar för den egna livssituationen. I synnerhet gäller det
dem som i dag har låga inkomster. I vårt budgetalternativ
skapas utrymme för sänkta inkomstskatter för alla.
Tyngdpunkten ligger på låg- och medelinkomsttagare genom
den inkomstskattereform vi föreslagit. Reformen innehåller
höjda grundavdrag för alla, grundavdrag för barn,
förvärvsavdrag och en successiv avveckling av den statliga
inkomstskatten. När reformen är genomförd undantas de
första 50 000 kronorna helt från beskattning. Under den
kommande treårsperioden inför vi ett grundavdrag på upp
till 36 000 kronor. Därtill undantas femton procent av
förvärvsinkomster från beskattning genom ett
förvärvsavdrag. Under treårsperioden genomförs detta med
10 procent. Har man barn undantas ytterligare 15 000 kronor
per barn från beskattning. Barnavdraget genomförs från och
med 2002 och gäller utöver dagens barnbidrag.
Skatten på kapital är hög i Sverige. Det medför att kapital flyttar till
länder där det är lägre beskattat och att ägande av företag flyttar till andra
länder. Skattepolitiken skall bidra till att såväl företag och kapital som ägare
till dessa stannar kvar här. Sverige skall helst vara så attraktivt att
företagande
och kapital söker sig hit.
Beskattningen av ägande och kapital skall minskas genom att
förmögenhetsskatten avskaffas och dubbelbeskattningen på aktieutdelningar
tas bort. Härigenom görs Sverige konkurrenskraftigt om företagande och
kunskaper. Utflyttningen av ägande, företag och forskning motverkas.
Företagande stimuleras.
Boendet beskattas hårt i Sverige. Skatten utgår oavsett om det finns medel
att betala den eller inte. För många höjs den kraftigt i år eftersom
taxeringsvärdena höjs. Fastighetsskatten är orättfärdig. Den skall tas bort.
Inledningsvis måste en återgång ske till de taxeringsvärden som tidigare
gällde. Parallellt skall en sänkning av skattesatsen för småhus och en
halvering av det ingående markvärdet ske.
Transporter är nödvändiga i synnerhet i glesbygd. Drivmedelspriserna når
rekordhöjder. Den största delen av priset är skatt. Bensin- och dieselskatten
bör sänkas för att underlätta för alla dem som i sin vardag är beroende av
bilen. Reseavdraget bör höjas ordentligt.
Budgetdisciplin
Utgiftstaken innebär, utnyttjade på rätt sätt, en
budgetdisciplin och kontroll över de samlade utgifterna som
har givit stabilitet åt statsfinanserna. De fyller sin största
funktion under en uppåtgående konjunktur och motverkar då
en inkomstdriven expansion av den offentliga sektorn.
Ett sätt att urholka budgetdisciplinen är att sätta utgiftstaken så pass
mycket högre än de beslutade utgifterna att de möjliggör ökade utgifter utöver
vad som faktiskt beslutas. Det är också på detta vis som regeringen har
möjliggjort de snabba ökningar av statens utgifter som skett de senaste åren
och som accentueras än mer i vårpropositionen.
Genom att utnyttja budgeteringsmarginalen för att besluta om nya utgifter
i stället för att vara en säkerhet sätter regeringen både utgiftstaken i fara
samtidigt som man låter de statliga utgifterna växa snabbare än ursprungligt
avsett. I 1999 års budgetproposition var budgeteringsmarginalen för 2002
angiven till drygt 22 miljarder kronor. I 2000 års budgetproposition angavs
den till drygt nio miljarder kronor, för att nu vara nere i drygt två miljarder
kronor. Detta innebär att marginalen krympts med 20 miljarder kronor -
vilket innebär en anmärkningsvärd ökning av beslutade nya utgifter.
Motsvarande gäller för de höjningar av utgiftstaken som regeringen nu
föreslår. Budgeteringsmarginalen betraktas inte som en buffert utan som ett
utrymme för nya utgiftsökningar. Därmed gör regeringen utgiftstaken till
utgiftsmål för staten. Det leder till en kraftig acceleration i
utgiftsökningarna
på närmare fyra procent de kommande åren.
Utgångspunkten för budgetpolitiken bör vara att utgiftsramarna skall
hållas. För att stärka budgetdisciplinen och öka trycket på att ökade utgifter
skall balanseras av minskade utgifter skall budgeteringsmarginalen sättas till
noll. Om de föreslagna taken för statens utgifter behöver ökas får regeringen
återkomma till riksdagen med redovisning av varför det ökade resursbehovet
uppstått samt med förslag till åtgärder för att på längre sikt uppfylla det
ursprungligen fastställda taket.
Balans på lägre nivå
En avgörande del av vår politik är ett väsentligt lägre
skattetryck. Till en del är det fråga om att skapa
förutsättningar för företagande och kapitalbildning men i
huvudsak rör det sig om sänkt skatt på arbetsinkomster för
framför allt låg- och medelinkomsttagare. För perioden fram
till år 2004 innebär våra förslag att utgifts- och
skattekvoterna sjunker med tre respektive fem procent-
enheter jämfört med regeringens.
Vår inriktning av politiken innebär att de offentliga finansernas känslighet
för konjunktursvängningar begränsas. Genom de utgifter och skattehöjningar
regeringen genomfört sedan 1994 har de svenska offentliga finanserna på nytt
samma konjunkturkänslighet som i början på 1990-talet vilket bland annat
OECD påpekat. Mot den bakgrunden har såväl IMF som OECD förordat en
politik med den inriktning vi föreslår.
Ett långsiktigt mål för finanspolitiken bör enligt vår uppfattning vara
balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln. Vårt alternativ
innebär vidare att skuldkvoten kommer att understiga 40 procent av BNP vid
utgången av 2004. Till skillnad från om målet sätts till ett permanent
offentligt överskott kan då den långsiktiga tillväxten bli snabbare och
ekonomin som helhet expandera, samtidigt som den offentliga skulden som
andel av ekonomin krymper.
Vårt alternativ som sammanfattas i tabell 8:1 innebär ett överskott på
drygt 47 miljarder kronor år 2002, 49 miljarder kronor 2003 och 56 miljarder
kronor 2004.
Vi föreslår nettobesparingar som uppgår till 27 miljarder kronor 2002, 57
miljarder kronor 2003 och 69 miljarder kronor 2004. Detta ger, med hänsyn
till vårt större överskott, ett utrymme för skattesänkningar som uppgår till 53
miljarder kronor 2002, 86 miljarder kronor 2003 och drygt 109 miljarder
kronor 2004.
Till skillnad från regeringen har vi en plan för privatisering av statliga
företag. Vi har liksom de andra borgerliga partierna i annan motion redovisat
vår inriktning och ambition i denna del. Vår ambitionsnivå för privatiseringar
2002-2004 är på drygt 200 miljarder kronor, vilket är avsevärt mer än
regeringen föreslagit. Privatiseringen av de enskilda företagen skall vid varje
tidpunkt avvägas mot marknadsförutsättningarna. Beloppet får ses som ett
genomsnitt över åren. Detta extra utrymme används i huvudsak till en
snabbare amortering av statsskulden men också till investeringar i
infrastruktur och vissa andra utgifter av engångskaraktär.
Nivån på sparandet måste dock avvägas mot de krav som vårt
statsskuldsmål ställer. Skulle det visa sig att den ekonomiska utvecklingen
blir en annan än i regeringens kalkyl får en justering göras av skatte- och
utgiftsförslagen.
Mot bakgrund av att vårt mål är att de offentliga finanserna skall vara i
balans över konjunkturcykeln kan vi acceptera att det finansiella sparandet
blir något lägre vid en lägre tillväxt. Vi kan dock inte tillåta att sparandet
krymper så mycket att våra mål för skuldkvoten inte kan uppfyllas. Hänsyn
måste givetvis också tas till den samhällsekonomiska situationen så att inte
överhettningstendenser uppstår.
Den offentliga sektorns finanser
De offentliga finanserna visar ett överskott utöver det
överskottsmål som regeringen satt. Detta överskott väljer
regeringen att benämna "beräkningsteknisk överföring till
hushållen". Motsvarande utrymme, med hänsyn till vårt
något större överskott, möjliggör tillsammans med våra
nettobesparingar de skattesänkningar vi föreslår.
Tabell: 9:1 Den offentliga sektorns finanser, mdr kronor
Tabell 11: (2002 2003 2004 )
I tabell 9:2 redovisas konsekvenserna av vår politik vad
gäller den offentliga bruttoskulden.
Tabell: 9:2 Konsoliderad bruttoskuld och skuldkvot
Tabell 12: (2002 2003 2004 )
De offentliga utgiftstaken
Utgiftstaket för de offentliga finanserna består av det statliga
utgiftsstaket som riksdagen fastställer samt av beräknade
kommunala avgifter. Interna transaktioner mellan
kommunsektorn och ålderspensionssystemet dras av vid
beräkningen av det offentliga utgiftstaket. Regeringen anger
att utgiftstaket för offentlig sektor skall beräknas till 1 154
miljarder kronor 2002, 1 211 miljarder kronor 2003 och
1 260 miljarder kronor 2004.
De förslag vi lägger i denna motion syftar till att vi vill begränsa de
offentliga utgifterna i sin helhet för att därmed sänka den offentliga
utgiftsandelen. Inom ramen för detta påverkas både det kommunala
utgiftstaket och det statliga av att vi överför finansieringen av skolan från
kommunerna till staten. Den statliga utgiftsramen för bidrag till kommunerna
påverkas av att de skattesänkningar som vi föreslår i stor utsträckning
påverkar de kommunala inkomsterna, varför en ekonomisk reglering måste
ske mellan staten och kommunsektorn.
Mot denna bakrund föreslår vi att utgiftstaket för den offentliga sektorn
beräknas till 1 125 miljarder kronor 2002, 1 095 miljarder kronor 2003 och
1 112 miljarder kronor 2004. Våra utgiftstak är således 29 miljarder kronor
lägre än regeringens 2002 samt 116 miljarder kronor och 148 miljarder
kronor lägre åren 2003 och 2004. För år 2004 innebär detta att de offentliga
utgifternas andel av BNP är cirka sex procentenheter lägre än med
regeringens politik.
Tabell 9:3 Utgiftstak för den offentliga sektorn 2002-2004
(miljarder kronor)
Tabell 13: (2002 2003 2004 )
Lägre skatt, mindre bidrag,
prioriterade kärnuppgifter
I tabell 9:4 beskrivs våra förslag till besparingar. De
besparingar vi genomför skapar både utrymme för sänkta
skatter och för att förändra sammansättningen av de
offentliga utgifterna till förmån för de offentliga
kärnuppgifterna, ökad social trygghet för de grupper som har
det svårast samt grundläggande tillväxtförutsättningar.
Genom sänkta skatter och ökade insatser för att minska
sjukfrånvaron minskar vi trycket på de offentliga
transfereringssystemen. Vi föreslår också omprioriteringar
till förmån för de offentliga kärnuppgifterna.
Tabell:9:4 Förändringar i sammandrag av de offentliga
utgifterna 2002-2004, miljarder kronor
Tabell 14: (UTGIFTSFÖRÄNDRINGAR JÄMFÖRT MED
REGERINGEN )
Tabell 15: (Satsningar )
Som tabellen visar har anslagen för rättstrygghet räknats upp
liksom anslagen för handikappade och vissa utsatta
pensionärer. Vi föreslår åtgärder som leder till stärkt kvalité
såväl i den grundläggande skolutbildningen som inom
högskolans ram. Vårt förslag innebär också högre
forskningsanslag än vad regeringen förordar. Sjukvården ges
ett resurstillskott direkt till verksamheten. Vi satsar
väsentliga resurser för att få bukt med de alltför höga
sjuktalen.
Våra förslag om minskade transfereringar till hushållssektorn och en
större egenfinansiering av den nya arbetslöshetsförsäkringen förutsätter att de
skattesänkningar vi föreslår genomförs. Den lägre ersättningsnivån i
sjukförsäkringen kompenseras av lägre skatt på den utbetalda ersättningen
varför nettoeffekten i stort blir densamma.
Skattesänkningar och de offentliga
finanserna
I tabell 9:5 redovisas effekterna av våra förslag till sänkta
skatter på konsoliderad offentlig sektor. Beräkningarna
bygger på uppgifter från riksdagens utredningstjänst.
Justering har gjorts för det kassamässiga utfallet varje år.
Tabell: 9:5 Skattesänkningar jämfört med regeringens
förslag 2002-2004, miljarder kronor
De sammanlagda utgiftsminskningar vi föreslår leder till att
det statliga utgifstaket kan bestämmas till belopp som i
motsvarande mån är lägre. Vi avvisar
budgeteringsmarginalen eftersom den påverkar
budgetdisciplinen negativt. Om de föreslagna taken för
statens utgifter behöver överskridas får regeringen
återkomma till riksdagen med redovisning av varför det
ökade resursbehovet uppstått samt med förslag till åtgärder
för att uppfylla det ursprungligt fastställda utgiftstaket.
Mot denna bakgrund föreslår vi att det statliga utgiftstaket bestäms till
847 miljarder kronor 2002, 859 miljarder kronor 2003 och 873 miljarder
kronor 2004. Det betyder som tidigare visats att utgiftsramarna för den
offentliga sektorn skall bestämmas till 1 125 miljarder kronor 2002, 1 095
miljarder kronor 2003 och 1 112 miljarder kronor 2004.
I tabell 9:6 redovisas våra förslag till utgiftsramar för respektive
utgiftsområde. Därefter följer översiktligt de förändringar vi vill genomföra
på varje utgiftsområde.
Förslagen per utgiftsområde
Tabell: 9:6 Våra förslag till utgiftsramar (miljoner kronor)
Tabell 17: (2002 2003 2004 )
Tabell 18: (2002 2003 2004 )
Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
I en demokrati skall inte politiska partier vara beroende av
staten. Vi föreslår därför att partistödet avvecklas successivt.
Från och med år 2003 minskas stödet till hälften av det
nuvarande anslaget. År 2004 avvecklas stödet helt.
Presstödet fyller inte den funktion som förespeglades när det infördes.
Tidningar i ekonomiska svårigheter har inte kunnat räddas som förväntat,
samtidigt som strukturförändringar försenats och konkurrensvillkoren
snedvridits. Mot bakgrund av detta föreslår vi att presstödet avvecklas i två
steg. Det första bör tas år 2002. Resterande belopp bör därefter lyftas ur
budgeten år 2003. I och med att presstödet avskaffas kommer
Presstödsnämnden inte längre att fylla någon funktion. Den bör därför
avvecklas från den 1 januari 2003. För att underlätta avvecklingen av
presstödet föreslår vi att reklamskatten avskaffas.
Regeringskansliet bör inte byggas ut såsom regeringen föreslår. Därutöver
bör det extra anslag som innevarande år utgår till följd av ordförandeskapet i
EU avvecklas helt.
En särskild upplysningskampanj om kommunismens brott mot
mänskligheten bör genomföras.
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och statsförvaltning
Inför den kommande sammanslagningen av
Riksrevisionsverket (RRV) och Riksdagens revisorer (RR)
första halvåret 2003 fullföljer vi en successiv neddragning
av anslaget till Riksdagens revisorer.
Statistiska centralbyråns (SCB) uppgifter bör begränsas och en fokusering
ske mot bättre avvägda behov. Som ett led i denna begränsning anser vi att en
större andel av uppgiftslämnandet bör avgiftsfinansieras. Vidare anser vi att
den planerade registerbaserade folk- och bostadsräkningen 2005 inte skall
genomföras.
Nämnden för offentlig upphandling (NOU) och Konkurrensverket
kommer att bilda en ny myndighet, Konkurrens- och upphandlingsverket.
Som en följd av detta anser vi att anslaget till NOU kan minskas till hälften.
Även Statens kvalitets- och kompetensråd bör enligt vår uppfattning upphöra
och anslaget halveras.
Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd
Genom våra förslag till skatteförändringar kan
skatteförvaltningens verksamhet rationaliseras. Vårt anslag
till skatteförvaltningen är därför lägre än regeringens.
Smugglingen av cigaretter, alkohol, narkotika och vapen har ökat kraftigt
de senaste åren. Tullen bör därför få större resurser för ökad kontroll.
Anslaget till tullen bör öka med 40 miljoner kronor utöver regeringens
förslag. Genom detta bedöms intäkterna till statskassan öka med minst
motsvarande belopp. Tullens verksamhet skall finansieras genom anslag och
inte med offentligrättsliga avgifter.
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Staten har till uppgift att skydda medborgarna mot brottsliga
angrepp och garantera en hög rättssäkerhet. Under det
socialdemokratiska regeringsinnehavet har brottsligheten
blivit kvar på en hög nivå samtidigt som den blivit grövre,
mer välorganiserad och med internationella förgreningar.
För att bryta denna utveckling måste staten öka resurserna
till rättsväsendet för att garantera medborgarna trygghet och
rättssäkerhet.
Det finns alltjämt stora uppdämda behov av personalförstärkningar,
teknikstöd, utbildning och andra kompetenshöjande åtgärder, främst inom
polisen. Samtidigt ställer nya typer av svårutredd brottslighet stora krav på
polisens förmåga att effektivt bekämpa och klara upp brott.
Mot denna bakgrund är det inte acceptabelt att regeringen minskar
anslagsramarna under de två första åren i perioden, för att först 2004 tillföra
ytterligare resurser. Enligt vår uppfattning är polisen i behov av omedelbara
resurstillskott för att de av statsmakten ålagda verksamhetsmålen skall kunna
uppnås. Även kriminalvården är i stort behov av ytterligare resurser.
Vi avsätter därför tre miljarder kronor mer än regeringen till rättsväsendet
under de kommande tre åren. Vi inleder denna satsning redan under
innevarande år och gör därefter kraftiga resursförstärkningar varje år i
perioden. De ökade resurserna skall bl.a. användas för att utöka antalet poliser
samt, genom bl.a. nyanställd civil personal, renodla den uniformerade
personalens arbetsuppgifter. Samtidigt behåller vi de högt ställda kraven på
ett effektivt resursutnyttjande, resultatuppföljning och ledarskap inom polisen
och rättsväsendets övriga myndigheter.
Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell
samverkan
Ett kraftfullt och framgångsrikt agerande inom ramen för EU
fordrar en gedigen kompetens samt svensk diplomatisk
närvaro i princip i hela Europa och Medelhavsområdet.
Den snabba globaliseringen fordrar också svensk diplomatisk närvaro i de
utomeuropeiska industriländerna. Framväxten av dynamiska ekonomier i
Asien, Latinamerika och förhoppningsvis södra Afrika ställer även större krav
på kontaktytor och kompetens.
Vi förstärker därför anslaget till utrikesförvaltningen med 50 miljoner
kronor. I detta ingår även en ökning av de medel som ställs till ambassadernas
förfogande för främjande av svenskt näringsliv utomlands. Ambassaderna i
Beirut, Lima, Tunis och vid Heliga Stolen skall inte läggas ned.
Utgiftsområde 6 Totalförsvaret
Även moderat försvarspolitik innebär omställningar för
försvaret. Våra möjligheter att anpassa försvaret att verka i
olika situationer måste dock bli reella. Därför anser vi att
den omfattande avvecklingen av kompetens och materiel
måste hejdas i tid.
Våra försvarssystem skall utformas så att de i fredstid kan utgöra stöd åt
samhället. En del av Försvarsmakten skall därför vara en fredsutnyttjad
insatsdel som skall vara verksam i ett större säkerhetspolitiskt nätverk av
operativa insatsstyrkor, civila resurser och mobiliserade stridskrafter. Därmed
blir våra försvarssystem en naturlig del av de resurser som kan utnyttjas
dagligdags i samhällets tjänst.
Med en utveckling mot ett försvar som uthålligt kan visa närvaro i både
vårt närområde och internationellt, kommer den framtida Försvarsmakten att
ha kunna bidra till stabiliteten i världen. Försvaret måste öka förmågan att
kunna deltaga i internationella insatser. Försvaret skall också ha en hög
samverkansförmåga så att vi snabbt och smidigt kan integreras i
internationella försvarsstrukturer.
Mot denna bakgrund förordar vi att försvaret utvecklas på samma nivå
som under de två senaste försvarsbeslutsperioderna. Detta innebär att en del
moderna förband som nu successivt avvecklas i stället bör vidmakthållas för
att över tiden omstruktureras för nya uppgifter och förses med ny materiel.
Driftkostnaden, förbandsverksamhet och vidmakthållande bör behållas på
nuvarande nivå för att möjliggöra omstrukturering och ambitionsökning i
insatsorganisationen. Investeringar i ny materiel för att tillgodose de
förändrade kraven på förbandens förmågor sker därefter i den takt som är
ekonomiskt och praktiskt möjligt.
Regeringens inriktning att anslaget Fredsfrämjande truppinsatser under
nästa försvarsbeslutsperiod skall slås samman med anslaget för
förbandsverksamhet avvisas. Det är inte rimligt att utbildningen av förbanden
inom landet skall vara beroende av storleken på den internationella insatsen.
Anslaget Fredsfrämjande truppinsatser förs till utgiftsområde 7.
I avvaktan på nästa heltäckande försvarsbeslut samt att uppgifter och
effektmål för totalförsvarets samlade ledning ännu ej är beslutade och att
förslag ännu ej föreligger från pågående utredningar som t.ex. Sårbarhets- och
säkerhetsutredningen bör anslagen för det civila försvaret och politikområde
Skydd mot olyckor behållas på nuvarande nivå. Moderata samlingspartiets
inriktning är att, utöver regeringens förslag till utgifter, öka anslaget för
vart
och ett av åren 2002 till 2005 med respektive tre, tre, fyra och fem miljarder
kronor.
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
Sverige, EU och västvärlden har ett stort ansvar att bidra till
att utrota massfattigdomen i u-länderna. Erfarenheten visar
att det är möjligt att gå från massfattigdom till välstånd på en
generation.
Sveriges bistånd skall fokuseras på låginkomstländerna i Afrika där
problemen är störst. Dessa länder är ofta drabbade av krig och sjukdomar, i
synnerhet aids. Fattigdomen är utbredd. Insatser för att alla flickor och pojkar
skall få utbildning, grundläggande hälsovård och för att få en fungerande
rättsstat är avgörande för att bryta fattigdomen. Resursöverföringar till
statsmakter som hindrar sitt folks utveckling eller som bedriver krig måste
avvecklas. Ökat stöd skall ges till ansvarsfulla skuldavskrivnigar.
Militära och civila insatser på olika håll, främst i Kosovo, är Sveriges
bidrag till internationell frihet och säkerhet. Inom utgiftsområde 7 bör det
skapas en samlad post för Sveriges fredsbevarande verksamhet. Den s.k.
Östersjömiljarden har försvårat en samordnad strategi för stödinsatserna till
Central- och Östeuropa. Den bör därför upplösas och medel tillföras det
ordinarie anslaget Samarbete med Central- och Östeuropa.
Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar
Köerna för att få asylbehandling är alltför långa. Vi
förstärker Migrationsverkets resurser med 50 miljoner
kronor utöver regeringens ökning. Även
Utlänningsnämndens budget förstärks. Vi motsatte oss att ett
särskilt integrationsverk inrättades och är fortfarande
tveksamma till dess existens. Vi föreslår att en del av verkets
anslag liksom en del av anslaget för integrationsåtgärder
används som delfinansiering av förstärkningen av
Migrationsverket och Utlänningsnämnden. På så sätt
minskas köerna för asylsökande.
De budgetmedel som anslås till vissa invandrartäta bostadsområden i
storstäderna detaljreglerar hur pengarna skall användas. Vi vill pröva andra
möjligheter som innebär en mindre belastning av offentliga medel och mindre
centralstyrning.
Den avreglering av den svenska arbetsmarknaden och bostadsmarknaden
som vi förespråkar skulle öka den sociala och geografiska rörligheten i det
svenska samhället och därmed leda till en ökad integrering av invandrade och
infödda svenskar.
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och omsorg
Vi har länge hävdat patientens självklara rätt att välja
vårdgivare och rätten till vård i tid. Med en nationell
vårdgaranti minskar patienters lidande och reducerar de
samhällsekonomiska kostnader de långa väntetiderna
medför. På längre sikt är det nödvändigt att införa en
obligatorisk gemensamt finansierad hälsoförsäkring som
innebär att pengarna följer patienten och därmed tillfaller
den vårdgivare patienten väljer.
Detta är lösningar som tillsammans med en större mångfald av vårdgivare
skapar förutsättningar för en bättre sjukvård med högre kvalitet och
effektivitet.
Vi vill därför behålla nuvarande "Dagmarpengar" inom detta
utgiftsområde. De är bland annat avsedda för att öka tillgängligheten. Vi ger
ytterligare ett tillskott under två år om sammanlagt 500 miljoner kronor för att
klara vårdgarantin och minska sjukvårdsköerna. Därmed avvisar vi det direkta
bidraget till de landsting som inte klarat av att korta sina vårdköer. Utöver
detta tillför vi under perioden ytterligare sju miljarder kronor för att säkra
sjukvårdens resurser i samband med vårdgarantins införande som ett första
steg mot en allmän hälsoförsäkring. De första fyra miljarderna avsätts 2002
för att ligga till grund för den avveckling av vårdköer som behöver göras
under de två första åren.
Ökat stöd direkt till sjukvården
tkr
Tabell 19: (2002 2003 2004 )
Vi vill förstärka tillsynen inom sjukvården genom att en
oberoende tillsynsmyndighet skapas.
Vi vill avveckla apoteksmonopolet, öka tillgängligheten till läkemedel
och öka användningen av generiska läkemedel. Kostnadsansvaret för
läkemedelsförmånen tas över av staten och en frivillig läkemedelsförsäkring
införs. För dem som väljer att stå utanför försäkringen finns ett
likviditetsskydd. Tillsammans med övriga åtgärder vi föreslår kan den
nuvarande kostnadsexplosionen för läkemedel därmed stoppas.
Vi återställer försämringarna i stödet till de funktionshindrade genom en
avsevärd ökning av assistansstödet. Vi föreslår dessutom ett bostadsstöd och
ett utökat stöd till rekreationsanläggningar för funktionshindrade. Slutligen
föreslår vi - i avvaktan på mera permanenta förbättringar - ett särskilt
stimulansbidrag till kommunerna för att dessa mera aktivt skall arbeta med
psykiskt funktionshindrade.
Vi vill tillföra ytterligare medel till anslaget för bidrag till
handikapporganisationer. Dessa extra medel skall riktas särskilt till mindre
handikapporganisationer som arbetar oberoende av de stora samarbetsorganen
inom handikapprörelsen. Vi föreslår att en hjälpmedelsgaranti införs,
inledningsvis omfattande de resurser som finns anvisade under bilstöd till
handikappade och texttelefoner.
Vi satsar större resurser på arbetet med hiv/aids.
Det statliga engagemanget på folkhälsoområdet bör minskas
till förmån för regionalt och lokalt hälsoarbete för vilket vi
inrättar ett tillfälligt stimulansbidrag. Folkhälsoinstitutet bör
läggas ner senast 2003.
Den slutna ungdomsvården överförs från Statens institutionsstyrelse till
kriminalvården. Överföringen innebär att del av anslaget överförs till
kriminalvården. Detta medför i praktiken en förstärkning av Statens
institutionsstyrelses övriga verksamhet.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp
Utgifterna inom sjukförsäkringen har ökat med 50 procent
sedan 1996. Det är en beklaglig utveckling. De ökade
sjukskrivningarna avspeglar en växande ohälsa och har en
allvarlig social baksida. En utveckling där de tillåts fortsätta
växa minskar den enskildes möjligheter att utvecklas och
leva ett fullt liv. Det går att bryta denna utveckling.
För det första måste sjukskrivningar handhas på ett medicinskt
genomtänkt sätt. I dag bestäms behovet och längden av sjukskrivning ofta av
patientens önskemål, inte av medicinska överväganden. Utbildning i
försäkringsmedicin skall underlätta för läkare att använda sjukskrivningen så
att den är mer motiverad både ur medicinsk och kostnadssynpunkt. I dag
avslutas sjukskrivningarna oftast i slutet av en vecka. En större flexibilitet
är
önskvärd och skulle för många ge en mjukare start i jobbet.
Arbetskraven i näringslivet ändras snabbt. Detta måste
läkarna vara medvetna om. Skador som förr var arbetshinder
är det inte längre. Oklara symtom döljer ofta kombinationer
av fysiska och psykiska problem. Här krävs fördjupad
samverkan med försäkringskassan, företagsläkaren och
arbetsledningen, inte enbart sjukskrivning. Om den totala
sjukskrivningen i snitt minskar med en respektive två
dagar/sjuktillfälle minskar kostnaderna med 3,6 respektive
7,2 miljarder kronor. Kostnaderna för att utbilda alla AT-
och ST-läkare drar väsentligt mindre kostnader - 30-50
miljoner kronor.
För det andra får en genomtänkt användning av sjukskrivningen positiva
effekter för de långtidssjuka och deras rehabilitering. Färre sjukärenden ger
tid för bättre prioritering inom rehabiliteringen så att fler personer kan
återgå
tidigare till arbetslivet. Antalet långtidssjukskrivna minskar och efter en tid
också antalet förtidspensionärer.
För det tredje anslår vi ytterligare en miljard till försäkringskassorna för
att höja verksamhetens kvalitet och därmed så snabbt som möjligt komma
tillrätta med de kö- och flaskhalsproblem som den ökande sjukskrivningen
skapat. Genom att överföra trafikolyckorna till den obligatoriska
trafikskadeförsäkringen avlastas sjukförsäkringen.
För det fjärde bör försäkringskassorna ha både större självständighet och
ett tydligt ekonomiskt/finansiellt ansvar för sin rehabiliteringsverksamhet.
Försäkringskassorna skall bl.a. kunna köpa specialistvård utanför
landstingssektorn för att minska väntetider.
För det femte inför vi en nationell vårdgaranti som ett första steg på vägen
mot en allmän hälsoförsäkring. För att snabbt korta vårdköer tillför vi 2002
4 miljarder kronor som skall gå direkt till sjukvårdens verksamheter. Medlen
skall kunna användas av den enskilde patienten för att tillförsäkra att hon får
den vård hon behöver. Radikalt minskade väntetider kommer genom detta att
ytterligare minska sjukfrånvaron.
För det sjätte innebär våra skattesänkningar att försäkringsersättningen
kan sänkas till 75 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) och
en andra karensdag kan införas den åttonde dagen. Ersättningen efter skatt
blir i stort sett oförändrad, medan skillnaden till lön ökar. Den enskilde ser
klarare vad sjukskrivningen kostar. Förståelsen för en mer genomtänkt
användning av sjukskrivningen ökar hos patienterna.
Slutligen motsätter vi oss en förändring av bevisreglerna i
arbetsskadeförsäkringen. Erfarenheterna av en sådan regelförändring är
dåliga. Vi föreslår i stället att arbetsskadeförsäkringen bryts ut ur
statsbudgeten och att avgifterna anpassas till de risker olika företag skapar.
Att minska antalet sjukskrivningsdagar är en av de viktigaste sociala
åtgärder som bör prägla de kommande årens politik. Det leder till minskade
statliga utgifter men framförallt till minskat personligt lidande och till
friskare
människor.
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Vi anser att den del av folkpensionen som innehölls av
staten under perioden 1993 1998 genom att pensionerna
beräknades på enbart 98 procent av basbeloppet skall betalas
tillbaka. Vi föreslår därför att folkpensionerna, för dem som
var pensionärer under perioden 1993 1998, beräknas på två
extra procent av basbeloppet under den kommande
sexårsperioden 2002 2007. Förslaget innebär att 1993 års
innehållna pensioner betalas ut 2002, 1994 års pensioner
2003 o.s.v.
Vi har hela tiden motsatt oss 1997 års förändring av förmånsreglerna
inom efterlevnadspensionen och vidhåller vår kritik. Vi vill att
inkomstprövningen av folkpensionsdelen i efterlevnadspensionen (den s.k.
änkepensionen) skall upphöra.
Regeringen föreslår en höjning av taket i bostadstillägget för pensionärer
(BTP). Utformningen av bostadstillägget har verkat kostnadsdrivande på
framför allt kommunernas hyressättning. Mot denna bakgrund säger vi nej till
höjningen av taket i BTP. Vi använder i stället en del av medlen, för att
förbättra levnadsvillkoren för de allra sämst ställda pensionärerna genom att
höja den "skäliga levnadsnivån" i det särskilda bostadstillägget för
pensionärer (SBTP) med tolv procentenheter.
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och
barn
Vi vill öka möjligheten för föräldrar att mer fritt disponera
de skattepengar som i dag används för att stödja
barnfamiljerna på olika sätt och föreslår därför tillsammans
med Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet att ett
särskilt barnomsorgskonto inrättas för barn i förskoleåldern
från och med 1 januari 2002. Barnomsorgskontot skall vara
40 000 kronor per barn med en begränsning av uttaget på
maximalt 20 000 kronor per år. I övrigt får pengarna
användas helt enligt föräldrarnas önskemål. Vi föreslår även,
tillsammans med de övriga borgerliga partierna, att en
avdragsrätt på 50 000 kronor per barn och år i den
kommunala beskattningen införs för styrkta
barnomsorgskostnader. Vi avslår därför regeringens förslag
att införa en extra månad i föräldraförsäkringen. Därtill vill
vi inte återinföra kontaktdagarna i skolan eftersom det är en
pekpinne för föräldrarnas disposition av ledighet.
Mot bakgrund av att det borgerliga barnomsorgskontot skall kunna
utnyttjas från ettårsåldern föreslår vi att garantibeloppet från och med januari
2002 endast skall kunna tas ut under tolv månader.
Vårt skatteförslag med kraftigt höjt grundavdrag, extra grundavdrag för
varje barn och förvärvsavdrag på inkomsten minskar behovet av höga
ersättningar i föräldraförsäkringen. Vi föreslår därför att ersättningen i
föräldraförsäkringen återgår till 75 procent av den sjukpenninggrundande
inkomsten och att taket indexeras genom inkomstbasbeloppet i stället för
prisbasbeloppet.
Vi föreslår att underhållsstödet ersätts av ett ensamståendestöd. I de fall
föräldrar inte reglerar underhållsbetalning mellan varandra skall ett
ensamståendestöd kunna utgå där fadern är okänd, en förälder är avliden och
barnpension inte utgår, underhållsföräldern inte sköter sina
betalningsförpliktelser eller föräldrarna är särlevande och har en sammanlagd
inkomst som understiger en viss nivå. Förslaget innebär att stödet
behovsprövas i förhållande till både underhålls- och boförälderns inkomst.
Bidraget för kostnader för internationella adoptioner utgjorde cirka 75
procent av de verkliga kostnaderna när det infördes men har sedan dess
urholkats. Nu föreslår regeringen att det höjs från 24 000 kronor till 40 000
kronor per barn, dvs. till ungefär 35 procent. Vi vill höja bidraget för
internationella adoptioner till maximalt 55 000 kronor.
Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad
Arbetsmarknadspolitiken koncentreras och effektiviseras. De
åtgärder som genomförs skall leda till konkreta resultat: att
fler individer erhåller ett ordinarie arbete. Målet är att alla
individer som vill ha ett arbete också ges reella möjligheter
att få det.
Arbetslöshetsförsäkringen skall inte utgöra en livslång inkomstgaranti.
Den skall fungera som en omställningsförsäkring under tiden som
arbetstagaren befinner sig mellan föregående och kommande arbete.
I detta syfte föreslår vi att arbetslöshetsförsäkringen reformeras. Våra
utgångspunkter är att försäkringen skall vara allmän och obligatorisk samt
utgöra ett statligt åtagande, inte administreras av fackliga organisationer.
Försäkringen skall ge tydliga signaler till den enskilde att söka och acceptera
erbjudande om nytt arbete. Den enskilde skall ta ett ökat ansvar för
finansieringen. En rimlig ersättningsnivå utgör 75 procent av den tidigare
inkomsten. Vi återkommer i höstens budgetmotion med ett samlat förslag. I
avvaktan på detta avvisas ändrade ersättningsnivåer fr.o.m. halvårsskiftet
2001.
Utgiftsområde 14 Arbetsliv
Kostnaderna för administrationen av den statliga
arbetsmarknadspolitiken m.m. minskas.
Alla ombudsmän mot diskriminering av skilda slag samlas i en myndighet
under detta utgiftsområde. Medlingsinstitutets uppgifter begränsas.
Utgiftsområde 15 Studiestöd
De som i dag studerar inom ramen för Kunskapslyftet ges
rimliga förutsättningar att fullfölja sin utbildning. Vi avvisar
emellertid förslaget om en "kommunalisering" av
Kunskapslyftet och anser i stället att uppgifter som i dag
ryms inom ramen för Kunskapslyftsprojektet snabbare bör
integreras i den kommunala vuxenutbildningen och i
kommunernas ansvar. Medel avseende fortsatt utbyggnad av
den kvalificerade yrkesutbildningen tillförs.
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
Vi föreslår en tydlig kvalitetssatsning i skolan. Denna skall
innehålla ett fritt skolval baserat på en nationell skolpeng;
gedigen utvärdering och uppföljning av studieresultat,
nationella kunskapsprov i grundskolan och en modern
gymnasieexamen; samt inrättandet av ett fristående,
nationellt kvalitetsinstitut.
Det är viktigt att IT-satsningen inte nu avbryts. Ett fortsatt
utvecklingsarbete inom detta område är nödvändig.
Ett fritt skolval utgör grunden för ett flexibelt och individanpassat
skolsystem; en nödvändig förutsättning för att säkerställa mångfald och
konkurrens, hög kvalitet och likvärdiga villkor i utbildningen. Införandet av
en nationell skolpeng säkrar resurser till grundskolan och utgör en viktig
faktor för god undervisningskvalitet. Det är respektive skolledning som kan
göra kvalitetshöjande prioriteringar, inte statliga projektpengar.
Fördelningen av platser i högskolan baseras på utbildningens kvalitet och
studenternas val av lärosäte, inte regionalpolitiska målsättningar.
Erfarenheten har visat att många hellre avstår från att studera än att läsa vid
ett lärosäte som inte håller högsta kvalitet, vilket lett till flaskhalsproblem
vid
vissa utbildningar och tomma platser på andra.
Vi avsätter medel till två nya stiftelsehögskolor från och med år 2002.
Vi tillskapar ett särskilt anslag för den kvalificerade yrkesutbildningen, all
folkhögskoleutbildning samt utfasningen av Kunskapslyftsprojektet.
För att lyckas med att bygga en långsiktigt hållbar tillväxt samt hålla sig
väl framme i den internationella konkurrensen krävs ytterligare satsningar på
grundforskning och forskningsutbildning. År 2004 har vi avsatt mer än en
miljard mer än regeringen för detta ändamål.
Vi avvisar som tidigare regeringens förslag gällande maxtaxa inom
barnomsorgen och den föreslagna allmänna förskolan. Verksamheten vid
förskolan bör utvärderas och förutsättningarna för flexibel antagning till den
skolförberedande verksamheten utredas. Vi ökar resurserna till produktion av
studielitteratur för elever med handikapp, till exempel dyslexi. Vi föreslår en
förstärkning inför ramen för uppföljning och utvärdering och
resultatredovisning genom inrättandet av ett nationellt kvalitetsinstitut, en
sammanslagning av Skolverket och SIH. Detta sker parallellt med att
uppgifter förs från Skolverket till det nyinrättade kvalitetsinstitutet.
Anslagen
till Ekeskolan och andra specialskolor bör var kvar.
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
Kulturpolitiken måste stå väl rustad inför den nya tiden, med
vad det innebär av ny teknik, nytt sätt att tänka och ett nytt
sätt att ta till sig kulturupplevelser. För att möta dessa nya
förutsättningar krävs genomgripande förändringar.
Kulturverksamhet för barn och ungdom skall prioriteras.
Statens ansvar bör koncentreras till områden som är av
allmänt intresse och som är helt beroende av statliga medel
för att verksamheten skall komma till stånd. Samtidigt är det
av största vikt att oberoende och alternativa
finansieringsmöjligheter skapas för att säkra ett omfattande
och brett kulturutbud i hela landet. Vi tillskapar en ny
kulturfond som skall byggas upp av tillskott från både
offentlig och privat sektor. Inledningsvis tillförs 120
miljoner kronor per år av statliga medel. Genom detta kan en
politiskt oberoende och långsiktigt säkrad finansiering
skapas. Anslagen till Statens kulturråd och till allmän
kulturverksamhet kan därför minskas.
Efter det att de regionala institutionerna har byggts ut kan anslagen till
Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar minskas. Vi anvisar ett
särskilt stöd på 40 miljoner kronor till landets fria teatergrupper. Vi anser
att
arbetsförmedlingen Teateralliansen skall avvecklas och förordar att det bildas
ett bemanningsföretag för kulturskapare. Anslaget till Ungdomsstyrelsen
minskas, i stället anser vi att Kommunförbundet får ta över styrelsens arbete.
Stödet till talböcker och punktskrifter föreslås öka med närmare tio miljoner
kronor. Anslaget till allmänna samlingslokaler tas bort, då vi anser att detta
är
en kommunal angelägenhet. Vidare för vi över 25 miljoner kronor för
forskningsändamål från detta utgiftsområde till utgiftsområde 16. Anslaget till
folkhögskolor förs också över till utgiftsområde 16. Folkhögskolor skall
enligt vår uppfattning behandlas och betraktas som annan utbildning.
Huvuddelen av bidraget till kvinnoorganisationer bör enligt vår mening
omfattas av det statliga partistödet.
Utgiftsområde 18, Samhällsplanering, bostadsförsörjning
och byggande
Skatternas totala andel av boendekostnaderna måste sänkas.
Ett viktigt led i detta är avskaffandet av fastighetsskatten.
Stödet till lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet och bidrag
till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet avskaffas. Anslag
till redan beviljade projekt kvarstår dock. Bostadsbidragen renodlas för att
endast utgå till barnfamiljer och växlas på sikt mot sänkt skatt.
Gällande regeringens föreslagna stöd till investeringar som minskar
klimatpåverkande utsläpp, avvaktar vi till dess att en svensk klimatstrategi har
tagits fram. Vi vill inte besluta om en budgetram innan vi fått möjlighet att ta
ställning till förslaget och dess utformning.
Ett ökat byggande är väsentligt för att motverka bostadsbristen på våra
tillväxt- och universitetsorter. Hyressättningen i nyproduktion skall utformas
så att en fastighetsägare kan få full täckning för kostnaderna för ett
bostadsprojekt. Genom sänkt skattetryck, konkurrens och förenklingar av
Plan- och bygglagen och Jordabalken kan vi skapa ett ökat byggande, även på
lång sikt. Vi avvisar regeringens förslag till investeringsbidrag för nybyggnad
av hyresbostäder vilket inte kommer att få avsedd effekt.
Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling
Regionalpolitiken står vid ett vägskäl. Regeringen tillsatte
därför under 1999 en regionalpolitisk utredning, som
presenterade sitt slutbetänkande i september 2000. Där
framhålls att olika regioner inte bara samarbetar utan även
konkurrerar om statens resurser. Detta betyder att statens
insatser i en region måste upplevas som meningsfulla av
befolkningen i andra regioner som är med och betalar.
Politiken måste också vara stabil för skiftande konjunkturer,
minskade skatteintäkter, ändrade regler för stöd och andra
omvärldsförändringar.
I utredningen dras två slutsatser angående stöden och deras effekter. En
slutsats är att stöden, och då i första hand de selektiva stödformerna
(regionalt
utvecklingsbidrag, sysselsättningsbidrag, landsbygdsstöd och
småföretagsstöd), i sig ger negativa effekter. En annan slutsats är att de
selektiva stöden hanteras på ett sådant sätt att de verkar konserverande och
utgör ett hinder för utveckling.
Utredningen påpekar bestämt att företagsstöd aldrig kan ersätta
entreprenörskap, företagande och dynamik. Om de grundläggande
förutsättningarna för utveckling och företagsamhet inte finns, förmår inte
stöden som enda verktyg ändra på förutsättningarna. Detta är också den
moderata ståndpunkten och i den regionalpolitiska utredningens anda menar
vi att de selektiva stödformernas effekter är av den arten att en besparing
inom anslagsområdet är angelägen.
Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård
Arbetet för att säkra värdefulla naturmiljöer avser vi ge en
ny inriktning genom bildandet av en fond för bevarande av
biologisk mångfald. Fonden tillförs 1 miljard kronor 2002.
Fonden bör också vara öppen för donationer. Bildandet av
fonden för biologisk mångfald medför att detta viktiga
miljöarbete kan förstärkas samtidigt som det blir möjligt att
begränsa ökningen vad gäller statens utgifter för att bevara
den biologiska mångfalden.
Regeringen föreslår kraftiga ökningar av anslagen för år 2004 med
hänvisning till kommande klimat- och miljömålsarbete. Regeringen har
förhalat arbetet med såväl klimat- som miljömålspropositionen vilket har
medfört att riksdagen ännu inte fått ta ställning till dessa förslag. Det är
orimligt att riksdagen nu skall ta ställning till förslagen till kraftiga
utgiftsökningar utan att ha tillgång till propositionerna som skall precisera
politiken.
Beträffande förslagen till ökade anslag till sanering föreligger samma brist
på redovisning och precisering av hur medlen skall användas. Vi yrkar med
anledning av detta avslag på de nya anslagsökningarna för sanering och
hemställer samtidigt att regeringen för riksdagen redovisar planer, åtgärder
och resultat av redan genomförda saneringsinsatser.
Vi avser att i vårt budgetförslag i höst närmare precisera de avvägningar
och prioriteringar som måste göras för att satsningarna inom miljöområdet på
ett effektivt sätt skall bidra till att förbättra miljösituationen.
Utgiftsområde 21 Energi
Målsättningen med energipolitiken skall vara att skapa en
väl fungerande avreglerad energimarknad som ger en
miljövänlig och säker energiförsörjning. Energipolitiken
skall också bidra till ökad sysselsättning och välfärd. För att
uppnå detta är det viktigt att konkurrensen mellan de olika
energislagen ökar.
Regeringens omfattande satsningar på energiomställningsprogrammet har
inte givit avsedd effekt. Trots detta har den förtida avvecklingen av säker och
miljövänlig svensk kärnkraft inletts, vilket fått till följd att
koldioxidutsläppen
och andra miljöskadliga utsläpp i norra Europa ökat kraftigt.
Vi avvisar såväl den förtida kärnkraftsavvecklingen som den
bidragspolitik avvecklingen fört med sig. Samtidigt betonar vi vikten av att
upprätthålla energiforskningen såväl inom detta utgiftsområde som inom
forskningens utgiftsområde. Såväl tankeförbudslagen som hindrar forskning
om kärnteknologi som förbudet mot att planera och uppföra kärnkraftverk bör
tas bort.
Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Som övergripande strategi måste transportpolitiken grundas
på efterfrågan på miljöanpassade transporter. Den
underdimensionerade infrastrukturen i Sverige utgör ett
hinder för företagens expansion och medför svårigheter vid
nyetableringar.
Regeringens förslag till utgiftsnivåer innebär att inga nya vägar kan
komma till stånd under den kommande treårsperioden och det inger inget
hopp för att ytterligare medel skall