1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en översyn av säkerheten vid allmänna
badanläggningar.
2. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag på
lämpliga åtgärder enligt vad i motionen anförs.
Motivering
Det finns i dag inga särskilda rättsregler för säkerhetsfrågor
för badanläggningar utomhus eller inomhus, inte heller för
hur tillsynen skall gå till eller vem som skall utföra
densamma. Det som gäller är samma rättsliga regler som för
resten av samhället. Det kan finnas lokala föreskrifter och
ordningsstadgar men Sveriges Livräddnings Sällskap (SLS)
har inte stött på några sådana i någon större omfattning. Det
finns alltså inga föreskrifter som klart uttalar att man är
skyldig att ha badvakter vid sin badanläggning.
När SLS i dag arbetar för att stärka säkerheten och förebygga olyckor
finns det endast en paragraf som SLS kan stödja sig på i argumentationen för
livräddningsutrustning och kunskap i vattensäkerhet och det är Räddnings-
tjänstlagen paragraf 41, som egentligen är skriven för brandsäkerhet. Där står:
Ägare/innehavare av byggnader eller andra anläggningar skall i skälig
omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning vid
brand eller annan olycka. I konsekvensens namn bör man då kunna hantera
en sådan utrustning. Räddningstjänstlagen reglerar egentligen bara den
enskildes, kommunens och räddningsnämndens ansvar samt statliga
myndigheters räddningstjänstansvar.
Detta har gjort att det förekommer alternativa lösningar till badvakter, som
skyltar med texten "här badar ni på egen risk" eller liknande. Inte minst
Stockholm använder sig av denna teknik. Man ska då känna till att svenska
domstolar brukar vara restriktiva vid bedömningar av liknande
friskrivningsklausuler, men det existerar inga rättsfall som åberopat detta.
Numera finns även en trend att så långt som möjligt göra badanläggningar
till "kliniska inrättningar" utan personkontakt. In i ena ändan och ut i nästa -
utan att träffat någon badpersonal. Ett exempel är Stockholm där man t.o.m.
automatiserar in-/utpasseringen till badanläggningar så att man skall behöva
mindre personal. Det är ett sätt som gör att kontakten mellan besökare och
personal minskar ytterligare. Möjligheten att förebygga ett tillbud minskar
ytterligare då riskbedömning av badgästen uteblir med kontakttillfället dvs.
ingen snabb koll på standard, hälsoläge eller liknande för att förebygga en
eventuell olycka.
Erfarenheterna från sportlovet 2000 när snön uteblev innebar många fler
badgäster på företrädesvis äventyrsbad/motsvarande och sju allvarliga
drunkningsolyckor inträffade, dvs. sju olyckor där barn fick plockas upp från
botten och räddas tillbaka till livet med inblåsningsmetoden och HLR-insats.
Ingen av dessa insatser utfördes eller upptäcktes av badets personal.
Genomgående hade dessa barn, 6-13, år inte klarat av upprört vatten, vågor
från vågmaskin, virvlar eller bubblande vatten med sämre lyftkraft vid
rutschbanans utlopp.
Tempot på svenska badanläggningar kommer att öka som allt annat. Vi
anser att man inte kan bygga bort alla risker som kommer med alla
upplevelseutrustningar som uppfinns för bad. Utbildad personal i form av
badvakter som klarar denna utveckling är ett måste.
Därför är det angeläget att vi i Sverige får en lag som gör det till ett
obligatorium att det skall finnas badvakter vid alla badanläggningar där
allmänheten har tillträde. Vi slår fast att det skall finnas krav på
utbildningsnivå för badvakter där vattensäkerheten skall ligga i paritet med de
krav som är på gång att införas i övriga Europa. Det skall finnas krav på
uppdatering av badvaktskompetensen.