Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av förändringar rörande sotningsväsendet.
Motivering
Förbränning av fossila bränslen kan medföra tjocka beläggningar i pannor
och skorstenar. Annorlunda förhåller det sig med
oljeeldningsanläggningar, där sotskiktet automatiskt bränns bort, när
sotskiktet uppnått en tjocklek av några tiondels millimetrar. Något tjockt
sotskikt kan aldrig uppstå.
Det är väl känt inom branschen att sotning av oljeeldningsanläggningar ej
behövs av brandsäkerhetsskäl. En stark lobbyorganisation existerar dock och
slår vakt om sotningsbranschens profitintressen.
Hela svenska folket får lida för att dessa profitintressen skall tillgodoses.
Förutom de direkta kostnaderna för sotningen, har man stora indirekta
kostnader i form av mekaniskt slitage i skorstenarna, när stålborstar dras upp
och ned i rören. Detta förkortar livslängden hos murade skorstenar och
insatsrör av metall. I stället för att minska en obefintlig brandrisk kan i
värsta
fall på detta sätt en brandrisk uppstå, om stålborstarna medför att hål uppstår
i
rören.
Ytterligare en indirekt kostnad uppstår, när konsumenter måste ta ledigt
från sina arbeten för att vara hemma och passa, när sotaren skall komma. Risk
finns även att någon råkar andas in sotpartiklar och får allergiska besvär.
Detta är ett icke obetydligt miljöproblem. En helt skadlig nationalekonomisk
förlust för konsumenten uppstår, utan att någon som helst vinst kan påvisas.
Sverige är ett av de få länder, som fortfarande har kvar en generell
sotningsplikt, även där sotning är obehövlig eller rent av skadlig. Redan på
1960-talet lät United States Department of Agriculture göra en opartisk
undersökning om huruvida sotning av oljeanläggningar jämte skorstenar var
nödvändig.