Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ansvar och
beredskap för åtgärder i samband med katastrofer.
Motiv för mitt förslag
Under förra vintern drabbades Skåne av svåra stormar, och under
sommaren 2000 drabbades Mellansverige av svåra översvämningar. I
Skåne försvann elektriciteten i en hel kommun och i somras rasade hela
hus ner i floderna av vatten. Erfarenheterna från dessa situationer visar att
ansvaret för beredskap i dag är mycket oklar när en katastrof hotar. I båda
fallen löstes problemet på olika sätt med gemensamma ansträngningar hos
olika instanser. Nästa gång kan det emellertid lika gärna sluta mycket illa
när olika aktörer inte vet vem som skall bestämma och vem som skall
göra vad. När hela samhället hotar att stanna måste någon kunna göra
något åt situationen.
Har det hänt en olycka och det behövs en snabb räddningsinsats, har
räddningstjänsten ett klart ansvar och staten betalar via Räddningsverket.
Räddningsledaren har ett klart ansvar och har befogenheter att vidta åtgärder,
inkalla folk och begära resurser. När någon har skadats eller riskerar att
skadas, om inte räddningsinsatser sätts in omgående, har vi system med
institutioner och lagar som fungerar för åtminstone själva räddningsinsatsen.
När något inträffar förväntar sig de flesta att det finns en "katastrofmyn-
dighet" och allmänheten anser nog att denna myndighet är länsstyrelsen.
Osäkerheten är emellertid stor och riskerar att bidra till förvirringen i ett
kanske redan kaotiskt läge. I samband med stormen i Skåne var förväntan hos
allmänheten i stort att länsstyrelsen var den som skulle agera. Dock inte alla,
och det upplevdes inte som självklart av alla företag, kommuner och
myndigheter att informera länsstyrelsen om läget. I början lär det t.ex. ha
varit
vissa problem att få information om situationen för telefoni och teleledningar,
ett centralt problem eftersom kommunikation är avgörande i krissituationer.
Någon krisbuffert i form av pengar att tillgå finns inte. I samband med
stormarna i Skåne begränsades länsstyrelsens resurser till att kunna besluta
om batteridrivna drivmedelspumpar. De statliga resurser som är att tillgå
finns främst inom Försvarsmakten. Dessa resurser finns det mycket små
möjligheter att utnyttja med nuvarande lagar och författningar.
Försvarsmakten skall visserligen kunna stödja samhället vid stora
påfrestningar i fred men har inga speciella pengar för detta och skall
uttryckligen inte heller dimensioneras för sådana civila uppgifter.
Försvarsmakten kan t.ex. inte återkalla lediga värnpliktiga för att hjälpa till
vid olyckor som inträffar under helger. Pliktlagens tjänstgöringsskyldighet
omfattar militära ändamål och inte annat arbete som främjar staten eller andra
samhällsintressen. När räddningstjänstlagen är tillämpbar, kan försvaret dock
medverka. Mot betalning kan försvaret dock medverka när arbetet främjar ett
allmänt samhällsintresse. Så var fallet t.ex. vid de häftiga snöfallen i Gävle
där Försvarsmakten kunde bistå vid "en svår snöröjningsuppgift". Det
kraftiga snöfallet innebar dock varken någon svår påfrestning eller
räddningstjänst, då det inte fanns någon skadad eller direkt risk att någon
skulle skadas. De kraftiga neddragningar som nu görs inom Försvarsmakten
innebär också att stora delar av vårt land knappt har några militära resurser.
Begreppet svåra påfrestningar i fred har behandlats och diskuterats i
många år utan att det har bringats klarhet i vad detta innebär eller vem som
ansvarar. Att det inte finns någon penningbuffert för katastrofsituationer
förvärrar läget, eftersom ansvaret riskerar att ständigt bollas över till någon
annan för att slippa undan att sitta kvar med kostnaden. När t.ex. en
väderkatastrof i form av en häftig storm eller snöfall är på väg är det oklart
vem som ansvarar och skall agera för att förebygga till och med i en situation
när man med hög sannolikhet vet vad som kommer att hända.
1998 sammanställdes en rapport om hanteringen av svåra påfrestningar där
dessa problem tydligt beskrevs. Redan då påpekas att länsstyrelserna bör ha
ett områdesansvar att samordna berörda samhällssektorer och svara för
information. Länsstyrelserna borde också kunna prioritera och fördela statliga
resurser. Den genomgång som därefter inletts har inte resulterat i några
förslag, och förslag väntas inte heller under detta år. Arbetet bör nu ges
högsta prioritet innan nästa katastrof inträffar.