Den framtida försvarsmakten får allt färre förband. Detta medför i sig att
det inte längre är försvarbart med en stor och trög ledning. Det är inte
heller ändamålsenligt att som hittills dela upp ledningen i en
operativ/taktisk del och en utbildningsdel. Våra förband bör ledas i ett
spår. Taktiska chefer skall sålunda inte "tjäna två herrar".
Denna förändrade syn gör det nödvändigt med samma ledningsstruktur
såväl i den normala verksamheten som vid en svår påfrestning eller i krig.
Försvaret skall utformas så att det redan i fred kan utgöra stöd åt samhället.
En del av Försvarsmakten skall därför vara en fredsutnyttjad insatsdel. Detta
innebär att ledningen under Överbefälhavaren, oberoende av om det handlar
om utbildning, underhåll och övervakning eller fredstida insatser, bör utövas
av en (operativ) chef. Den taktiska ledningen av respektive mark-, marin- och
flygstridsförband bör utövas direkt under chefen för den operativa
insatsledningen av taktiska chefer för respektive stridskrafter med det direkta
ansvaret för all verksamhet inom respektive ansvarsområde.
Den nyss beslutade ansvarsfördelningen där grundorganisationsledningen
ansvarar för förbandsutbildningen och där operativa insatsledningen ansvarar
för utnyttjandet av förbanden måste omprövas. Den operativa insatsledningen
bör ha ett samlat ansvar för all verksamhet vid förbanden.
De taktiska cheferna skall heller inte ha rollen som generalinspektör av
förbanden och deras verksamhet. Generalinspektörerna skall, direkt under
Överbefälhavaren, utöva tillsyn inom respektive fackområde samt leda och
ansvara för personalrekrytering, utbildning och fackmässig utveckling av
personal på alla nivåer samt för utveckling av stridsteknik och taktik för
respektive stridskrafter.
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen lägger förslag till ändring av operativa
insatsledningen och grundorganisationsledningen inom Försvarsmakten.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger förslag till ändring av
generalinspektörernas uppgifter och ansvar inom Försvarsmakten.
Motiv till förslagen
Frågan om ledningen inom Försvarsmakten har varit föremål för
riksdagsbehandling vid ett flertal tillfällen under de senaste åren.
Försvarsutskottet påpekade i sitt betänkande (1999/2000:FöU2) att
militära operationer, dvs. integrerade mark-, sjö- och luftstridsinsatser,
bör planeras och ledas från en nivå, nämligen central nivå. Taktisk
verksamhet bör ledas av respektive förbandschef på olika nivåer.
Försvarsutskottet ansåg vidare att det inte går att se Försvarsmaktens
ledning isolerad från myndighetens hela struktur och arbetssätt eller från
totalförsvarets ledning i övrigt. Utskottet ansåg därför att relationerna mellan
högkvarteret och den operativa insatsledningen behöver beskrivas tydligare.
Ansvar måste tydligt framgå. Det finns därvid skäl att pröva om den nu
tillämpade ledningsmodellen där den operativa och taktiska ledningen är skild
från ledningen av förbandsproduktionen är ändamålsenlig eller om inte chefer
på olika nivåer bör ansvara för att såväl utbilda förbanden som använda dem.
Vid de senast beslutade förändringarna (1994, 1998 och 2000) av
försvarets ledning ökade den centrala ledningens ansvar. Lednings- och
ansvarsförhållandena har blivit oklara. Verksamhetsledningen inom
Försvarsmakten kan beskrivas som "en planekonomisk, centraliserad"
enhetlig ledningsstruktur med direktiv och order från Högkvarteret direkt till
genomförandenivån. Den nyligen beslutade förändringen är en ytterligare
skärpning av den centraliserade enhetligheten på bekostnad av ett effektivt
tillvaratagande av de särarter som för utvecklingen framåt.
Enhetligheten, en myndighet, en chef, en stab, ett anslag och ett enhetligt
agerande har negativt påverkat Försvarsmaktens ledning, vitalitet och inre liv.
Utvecklingen har av den av regeringen tillsatta utredningen UTFÖR
karakteriserats som "federalism" med förhandlingsspel, inlåsningar och
oklara ansvarsförhållanden. De anställda förstår inte hur det kan komma sig
att man centralt i Högkvarteret (grundorganisationsledningen) bäst vet hur
man leder verksamheten lokalt. Lika lite går det att förstå varför de
"försvarsgrensvisa ledningsfunktionerna" (f.n. taktiska kommandona) inte är
betrodda att fullt ut verksamhetsleda i övrigt underställt förband. Att utveckla
ett förband omfattar ju såväl utbildning av personal och genomförande av
vidmakthållande underhåll som att använda förbanden. Det är en avsevärd
skillnad på att verksamhetsleda en mekaniserad bataljon, en ytfartygsflottilj
och en JAS 39-division under utbildning. Generaliseringen av beteendet inom
Försvarsmakten har passerat en gräns som snabbt riskerar att leda till nedgång
och fall. Pendeln till förmån för det "försvarsmaktsgemensamma" har slagit
över och fastnat i ett extremläge. Denna utveckling bör brytas.
Om morgondagens ledningsförmåga skall bli effektiv och trovärdig räcker
en god ledningsdoktrin inte långt, utan hela ledningskedjan måste ständigt
utsättas för övning, prövning och utveckling. En nyckelfråga är hur
förhållandet mellan den operativa insatsledningen och de taktiska
kommandona utformas. Härvid torde ett stort mått av självständighet för den
taktiska nivån liksom dess intima koppling till förbanden vara av största
betydelse. Därvid är en självständig och om möjligt rörlig lokalisering en
grundläggande förutsättning.
Det bör särskilt understrykas att även divisionschef, fartygsflottiljchef och
flygdivisionschef utövar taktisk ledning. Denna förmåga måste bibehållas och
utvecklas. De blivande taktiska kommandona bör mot denna bakgrund överta
och vidmakthålla (för markstridskrafter överta MB:s tidigare ansvar)
respektive centras förutvarande ledningsansvar att operativt/taktiskt leda
mark-, marin- och flygstridskrafter. Vid ett taktiskt uppdrag skall de
kontinuerligt skapa bästa förutsättningar för uppdragets genomförande som
bäst kan uttryckas med begreppen (inom Marinen) företagsledning och
företagskontroll.
Det radikalt minskade antalet operativa insatsförband samt ökat krav på
insatsledning redan i fred är tillräckliga motiv för detta. Om man därtill
lägger
att Överbefälhavaren har övergripande uppgifter i nära samarbete med den
politiska ledningen så är det naturligt att de direkta operativa och taktiska
besluten samt ledningen av förbandsutbildningen överförs till en insatsledning
direkt underställd Överbefälhavaren. Utnyttjandet av samhällets totala
resurser vid kriser i fred ställer krav på att de militära förbanden som är
under
utbildning kan medverka vid sådana insatser samtidigt som övervakning, inte
minst av miljöskäl, av vårt territorium och vår omgivning kräver en ökad
samverkan mellan militära och civila enheter. Att mot denna bakgrund dela
upp "grundorganisationsledning" och "insatsledning" i två separata delar
speglar vare sig dagens eller framtidens ledningsbehov. En sådan uppdelning
försvårar dessutom den nödvändiga samverkan som behövs för att samhällets
totala resurser skall kunna utnyttjas på ett effektivt sätt.
Det är också väsentligt att skilja mellan att leda och att genomföra. Detta
innebär att de funktioner som är Överbefälhavarens rådgivande och
beredande organisationer också skall utgöra Överbefälhavarens staber, medan
de som centralt genomför Överbefälhavarens uppdrag måste vara
självständiga chefer med entydigt genomförandeansvar. Det finns således inte
något behov av en särskild grundorganisationsledning. Den kan utgå och dess
huvudsakliga uppgifter övertas av den operativa insatsledningen.
Den fackmässiga kompetensen i militär verksamhet och konkurrensen
verksamheterna emellan lyfts tillbaka dit den hör hemma.
Generalinspektörerna bör bli "främste företrädare" inom sina respektive
fackområden och som sådana direkt underställda Överbefälhavaren. De
ansvarar för kontroll av förbandsutveckling och -utbildning samt
personalutvecklingen inom respektive område. Detta ansvar bör antingen
utövas självständigt eller inom ramen för krigsförbandsledningens roll.
Det handlar således inte om att återupprätta försvarsgrenarna i deras gamla
roll. Den försvarsmaktsgemensamma avvägningen och prioriteringen skall
behållas. Däremot är det nödvändigt att officeren har en grundläggande
kunskap om de byggklossar som förbanden utgör när dessa sätts in i
gemensamma operationer. Denna kunskap, på alla nivåer, tillgodosågs
tidigare bl.a. genom uppdelningen i försvarsgrenar. I och med att denna
indelning, på goda grunder, avskaffats måste ändock denna kunskap
bibehållas och vidareutvecklas. Detta är den viktigaste uppgiften för
generalinspektörerna.