Sammanfattning
Försvarets omstrukturering kräver att också personalförsörjningen som helhet genomlyses. En ny "verksamhetsidé" måste följas av en ny personalstruktur. Den sittande Personalförsörjningsutredningen bör ges i uppgift att lägga fram förslag till en helhetssyn på personalfrågorna. Att var för sig behandla frågan om värnpliktiga och anställd personal riskerar att skapa ett system med obalanser och allvarlig suboptimering. Personalförsörjningsutredningen bör dessutom pröva möjligheterna att utforma en befälsordning med flera parallella officerskarriärer som tillgodoser behovet av chefer, utbildare och fackmän på alla nivåer utan att för den skull nödvändigtvis förena dessa egenskaper i samma personer.
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen ger tilläggsdirektiv till Personalförsörjningsutredningen om vad i motionen anförs om helhetssyn på personalförsörjningen innefattande anställda (reserv- och yrkesofficerare), pliktpersonal (inklusive värnpliktiga officerare), frivilliga och civilanställda.
2. Riksdagen begär att regeringen ger tilläggsdirektiv till Personalförsörjningsutredningen enligt vad i motionen anförs om befälsordning för utbildning av yrkes-, reserv- och värnpliktsofficerare.
Motiv för förslaget
Totalförsvarets personalförsörjning står inför stora utmaningar. Nya uppgifter och annorlunda beredskapskrav kräver en översyn av rekrytering och tjänstgöring för alla personalkategorier i försvaret; yrkes- och reservofficerare, civilanställda, värnpliktiga och frivilliga. Särskilt viktigt är att översynen sker i ett sammanhang så att behovet av olika personalkategorier avvägs på samma grunder och utan onödiga bindningar till hittillsvarande förhållanden.
Till detta kommer krav att kunna utnyttja totalförsvarsresurser för att i ett tidigt skede motverka presumtiva kriser och i godo slita redan uppkomna kriser. Militär makt brukas inte längre enbart för ett avlägset krig, utan används dagligen för att stödja Sveriges politik. Försvarsresurserna är således ett viktigt verktyg för statsmakterna. För att lösa uppgifterna krävs att försvaret också kan vara närvarande där och då det behövs. Enbart närvaro, med stor politisk vilja och förmåga att utnyttjas, kan i de flesta fall vara tillräckligt för att verka krisdämpande och i godo lösa konflikter.
Kraven på högre och mer relevant beredskap, den militärtekniska utvecklingens krav och det säkerhetspolitiskt motiverade behovet av förband av högre kvalitet än i det mobiliserande massförsvaret är de styrande faktorerna för framtidens personalförsörjning. Det är vidare av avgörande betydelse att inte avhända sig den handlingsfrihet inför oväntade händelseutvecklingar som ett bibehållande av värnplikten tveklöst innebär.
Värnplikten är under omstöpning. I framtiden kommer färre värnpliktiga att behöva utbildas årligen. Detta avser de längre reguljära utbildningarna. Det ställer nya krav på pliktsystemets utformning. De som skall genomgå längre utbildning måste enligt vår uppfattning kompenseras för detta. Ersättning och meritvärde är också en viktig del av den attraktionskraft som försvaret måste ha för att tillräckligt många och tillräckligt kvalificerade unga människor aktivt skall söka sig till försvaret även inom pliktsystemets ram.
Det kommer alltså att krävas långt mer av aktiv rekrytering än dagens mer passiva uttagning. I ett sådan perspektiv blir moroten ett viktigare instrument än piskan. Det är också rimligt att en plikt motsvaras av en rätt för den enskilde att också få bidra i mån av förmåga.
Ett alternativ som i sammanhanget bör prövas, inom ramen för en översyn av hela personalförsörjningen, är att huvuddelen av alla vapenföra unga män genomgår en grundläggande soldatutbildning för att skapa en bredare rekryteringsbas för dagens uppgifter och handlingsfrihet för framtida behov. Det skulle kunna skapa en bättre bas för antagning/uttagning till vidare utbildning och tjänstgöring inom Försvarsmakten som i det perspektivet kanske skulle kunna grundas på intresse och motivation snarare än tvång. De sociala, ekonomiska och effektmässiga konsekvenserna av en sådan ordning bör därför prövas av den sittande personalförsörjningsutredningen.
För att Försvarsmakten skall kunna tillgodogöra sig den kompetens och potential som finns bland de värnpliktiga är det också viktigt att se över de ekonomiska villkoren. All befäls- och officersutbildning måste dessutom vara meriterande och bör t.ex. där så är möjligt poängvärderas på samma sätt som högskolestudier. En annan viktig uppgift är att skapa en situation där yrkes-, reserv- och värnpliktsofficerare inte bedöms efter olika måttstockar när krigsorganisationens befattningar fylls.
Förbandsövningar och annan utbildning bör genomföras i sådan omfattning att alla officerare får tjänstgöra i sina befattningar. Annars försvinner såväl motivation som kompetens. I en krympande krigsorganisation bör man i vissa fall pröva att låta officerare dubblera varandra i en befattning. Då kan enskilda officerare, trots att de står i någon form av reserv, vara inriktade på en speciell befattning och därmed också utgöra en potential vid internationella insatser eller vid tillväxt. Det leder sannolikt till större engagemang än att endast vara i reserv i största allmänhet.
Att bättre utnyttja reserv- och värnpliktsofficerare i organisationen är således en möjlighet som bör tas tillvara, särskilt sett i ljuset av den kompetensutveckling som i accelererande takt sker på det civila området. Ledarskap, logistik, management och teknisk utveckling - områden inom vilka militära organisationer varit ledande under det gångna seklet - utvecklas nu snabbare på den civila sidan.
För yrkesofficerarna bör ytterligare en karriär mer inriktad på fackmanna- och utbildarbanan övervägas vid sidan av dagens mer generella inriktning. Även yrkeserfarenheter i det civila samhället bör vara ett normalinslag i yrkesofficerens karriär. Kravet på internrekrytering till ett livstidsyrke är inte längre hållbart. Visstidsanställning för vissa kategorier officerare bör övervägas. Med en allt smalare rekryteringsbas bör även direktrekrytering till officersyrket övervägas.
Därmed suddas också gränsen mellan yrkes-, reserv- och värnpliktsofficeren ut. Utan goda möjligheter för officeren till yrkesväxling flera gånger under livet avsäger sig dessutom Försvarsmakten möjligheten till den tillförsel av kompetens från det civila samhället som enligt vår uppfattning kommer att bli alltmer nödvändig i framtiden. Att integrera delar av officersutbildningen med det civila samhällets universitets- och högskoleutbildning är nödvändigt. En nödvändig akademisering av officersyrket behöver inte nödvändigtvis ske inom ramen för militära utbildningsinstitutioner. Dessa bör i stället fokusera på utbildning och träning i de exklusivt militära kärnkunskaperna.
Den försvarsmaktsgemensamma grundläggande officersutbildning som införts bör ges en chans att visa resultat innan den omprövas. Men, ett oeftergivligt krav är emellertid att de nyutexaminerade officerarna har förmåga att föra befäl över sina typförband i insatsorganisationen. Om detta grundläggande krav inte kan tillgodoses bör det nya utbildningssystemet snarast omprövas. Även i perspektivet av vårt förslag om en kompletterande officerskarriär med inriktning på fackmanna- och utbildarfunktionerna bör den grundläggande officersutbildningen noga utvärderas.
Vid sidan av rekrytering av officerare, såväl grundrekrytering som kompletterande rekrytering av civila experter senare i livet, bör frågan om vilken civil kompetens som bör tillföras försvaret också övervägas. Kvalificerade civilanställda, där den militära befälsnivån inte har betydelse, har en given plats även i framtidens försvarsmakt.
Korttidsanställda soldater och sjömän är sannolikt en nödvändighet i framtidens försvarsmakt. Främst de internationella insatserna men också kraven på samtränade förband av hög kvalitet som bidrar till att utveckla förbandens förmåga talar för detta. Det ankommer på regeringen att utforma arbetsrättsliga regler som är utformade på ett sätt som möjliggör korttids- och kontraktsanställning också av annan militär personal än befäl.
Stockholm den 4 oktober 2000
Henrik Landerholm (m)
Olle Lindström (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Anna Lilliehöök (m)
Björn Leivik (m)
Lars Lindblad (m)
Gunnar Hökmark (m)
Liselotte Wågö (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Inga Berggren (m)
Ingvar Eriksson (m)