Sammanfattning
Krishantering med såväl militära stridskrafter som med civila instrument har blivit en reguljär del av det svenska försvaret under 1990-talet. Vårt samarbete inom ramen för EU (ESDP), FN och med Nato ställer krav på att vi tar vår del av världssamfundets bördor i dessa hänseenden. Sverige kan inte vara en passiv åskådare varken om något av våra grannländer eller länder inom EU utsätts för våld eller hot om våld. Solidariteten har efter murens fall vuxit sig allt starkare som bärande idé i svensk säkerhetspolitik. Sverige måste självfallet kunna svara upp för sina åtaganden såväl vad gäller nationella som internationella insatser.
Det är inte försvarbart att den svenska beredskapen för internationella insatser begränsas genom att endast enstaka förband, såväl till typ som antal, kan disponeras. Grundutbildningen måste på en betydligt större bredd än i dag utbilda förbanden för såväl nationella som internationella insatser. Målsättningen bör vara att vi inte har förband isolerat för vare sig nationellt försvar eller internationella insatser. Inom en begränsad ekonomisk ram måste våra förband vara utformade för "både-och".
Det kan inte vara förenligt med svenska intressen att regelsystemet för personalens tjänstgöring i internationella operationer begränsar deras genomförande. På sikt bör således uttagning och utbildning av personal till försvarsmakten även innefatta krav på deltagande vid internationella insatser. Men ett "obligatorium" kan inte införas från en dag till en annan. Det ställer stora krav på Försvarsmakten som arbetsgivare. Ersättnings- och försäkringsfrågor men också frågan om stödet till hemmavarande under tjänstgöring utomlands måste lösas innan frågan blir aktuell. En utökad skyldighet jämfört med dagens bör också rimligtvis kompenseras lönemässigt. Skyldigheten att tjänstgöra måste kopplas också till rättigheter och förmåner.
Finansieringen av internationella insatser bör även fortsättningvis ske vid sidan av Försvarsmaktens reguljära anslag. Kostnaden bör ligga utanför den "ordinarie" försvarsramen som exempelvis en beredskapsram. Därmed kommer inte möjligheterna att finansiera innebära en fördröjning av insatsen. Anslaget bör dessutom överföras till Utrikesdepartementet. Det är naturligt att våra militära insatser utomlands ses som en del av den bredare utrikespolitiken inklusive biståndspolitiken.
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det svenska försvarets förmåga till såväl nationella som internationella insatser.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av nuvarande grundutbildningssystem så att Sverige kan ställa upp med alla typer av förband inom två månader efter beslut och därmed svara upp mot det svenska åtagandet inom ramen för EU:s krishanteringsstyrka i enlighet med vad i motionen anförs.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av formerna för uttagning till och anställning i Försvarsmakten så att tjänstgöring i svenska förband vid internationella insatser på sikt blir en naturlig och självklar del av yrkesofficerarnas tjänstgöringsskyldighet i enlighet med vad i motionen anförs.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätt för de anställda att förhandla om förmåner och villkor för tjänstgöring i internationella insatser.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av finansieringen vid internationella insatser i enlighet med vad i motionen anförs.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om formerna för en nordisk brigadledning.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en multinationell Östersjöflottilj.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en internationell flygtransportorganisation.
Motiv till förslagen
Försvarets viktigaste uppgifter skall vara att hela landet skall försvaras. Försvaret måste ha sådan förmåga och beredskap att ingripande kan ske vid såväl avsiktliga som oavsiktliga kränkningar samt att varje allvarligt syftande militärt eller civilt hot kan mötas.
Försvaret skall ha sådan styrka att Sverige kan stå emot försök till påverkan genom våld eller hot om våld och att försvaret skall kunna ta vår del av ansvaret för fred och säkerhet i Europa i allmänhet och vårt närområde i synnerhet i nivå med regeringens förslag varvid flyg- och marinstridskrafter bör delta fullt ut i internationella insatser i takt med att förmågan utvecklas.
Grunden är således att Försvarsmakten kan försvara landet mot invasion och ockupation. Detta ger också de kunskaper och färdigheter som erfordras för att landets militära enheter skall bli lämpade att hävda svenskt territorium och svenska intressen i närområdet samt för att i samverkan med andra nationers resurser bidra till fred och säkerhet i vår omvärld. Detta kräver förmåga till väpnad strid. Försvaret får aldrig tillåtas att enbart bli en bevakningsorganisation.
I regeringsformen 10 kapitel 9 § fastslås regeringens ansvar när det gäller att värna det svenska territoriet mot kränkningar utförda av främmande makt. Sverige har också proklamerat en ekonomisk zon och i förhandlingar med omgivande nationer överenskommit om gränsdragningen. Därmed har Sverige förbundit sig att folkrättsligt agera för att kontrollera, förhindra och beivra felaktigt utnyttjande av dessa områden. Om dessa intressen är hotade måste vi kunna tillgripa tvångsmedel, om erforderligt understött av vapenmakt.
Att enbart utgå från detta vore dock ett alltför snävt perspektiv. I dag är Sverige medlem i EU och en integrerad del i europeisk säkerhet. EU är ett fredsprojekt och de facto en allians. Som beskrivs i Försvarsberedningens rapport (Ds 1999:2) skapar EU-medlemskapet "en solidaritet som motsvarar stöd till medlem som utsätts för kris eller hot". Sveriges intressen sträcker sig även till andra unionsmedlemmar och deras välbefinnande. Svenska intressen sträcker sig således även bortom Östersjön. Ytterst har Sverige ett delansvar också för global fred och säkerhet.
Även om Sverige ännu inte fullt ut är medlem i Nato, har Sverige närmat sig alliansen till den grad att Sverige inte kan frikopplas vare sig från Natos intressen eller från alliansens värdegemenskap. Genom EU-medlemskapet, Natosamarbetet, det baltiska engagemanget samt ambitionen att bidra till fred och säkerhet i omvärlden, har svenska intressen radikalt utökats under det senaste decenniet. Utgående från Östersjön är fria handelsvägar samt Finlands, Estlands, Lettlands och Litauens säkerhet vitala svenska intressen. Det är särskilt i det baltiska området som säkerhet behöver främjas.
Europa måste ta ett ökat ansvar för sin egen säkerhet. Därför måste det finnas en fast och förpliktigande säkerhetsordning i Europa som kan förhindra aggression och andra brott mot folkrätten. Sverige har ett medansvar.
Det blir allt vanligare med "military operations in other situations than war". Försvaret är således ett viktigt verktyg för staters politiska vilja. Det är vanskligt att kunna komma på plats när en kris eller konflikt uppstår. Detta kan leda till oönskad eskalering. Det går inte att successivt insätta militära styrkor i ökad omfattning. Det lyckades inte i Vietnam, ej heller i Kosovo. För att lösa uppgifterna krävs att försvaret också kan vara närvarande där, då det behövs. Enbart närvaro, med stor politisk vilja och förmåga att utnyttjas, kan i de flesta fall vara tillräckligt för att bilägga konflikter.
Kraven på svenska insatser i vårt närområde och svenskt deltagande i internationella insatser kommer inte att minska. Att Sverige tar sin del av ansvaret också i EU:s framväxande försvarsdimension är en självklarhet. Försvarsbeslutet 2000 som sägs prioritera krishantering med militära medel, urholkar i verkligheten denna förmåga.
Det är i detta sammanhang angeläget att påpeka att vårt hittillsvarande enbart nationella och i huvudsak mobiliserande invasionsförsvar till mycket stor del har stötts av att det civila samhället, inte minst vad gäller transporter, också mobiliserar vid krigsfara eller hot om krig. Ett s.k. insatsförsvar, som redan i fred skall ha hög beredskap, måste redan i utgångsläget förfoga över i organisationen ingående underhålls- och transportresurser. Det ställs således helt annorlunda krav på den blivande organisationen när Sverige går "från invasionsförsvar till insatsförsvar". Försvaret har fått en ny "affärsidé". Den kräver att alla funktioner och system omprövas i ljuset av de nya utmaningarna inom exempelvis logistik och underhåll, administration, ledning, personalförsörjning, materielanskaffning etc.
EU har nyligen gjort en överenskommelse om att skapa förutsättningar för att ha en europeisk militär krishanteringsstyrka på 60 000 man tillgänglig. För att denna skall kunna bli en reell insatsstyrka fordras en totalt tillgänglig organisation på närmare 200 000 man. För Sveriges vidkommande, om vi garanterar att ställa upp med ca 1 300 man, krävs att närmare 5 000 man med tillhörande utrustning (fartyg, flygplan, stridsfordon, personlig utrustning samt transportmedel etc.) är disponibla.
För att med rimliga resursinsatser kunna svara upp mot dessa krav kan den "vanliga utbildningen" inte ses fristående från utbildningen av förband för internationella insatser. Utbildningen måste redan från början inriktas mot såväl nationella som internationella insatser. Idealet vore att ständigt ha tillgång till tillgängliga och utbildade förband för samtliga uppgifter. En bataljon, två fartyg, två flygplan ställer således krav på att vi har tre bataljoner, sex fartyg respektive sex flygplan tillgängliga. En tredjedel i insats, en tredjedel i beredskap och en tredjedel under utbildning. För att uppnå detta måste grundutbildningen successivt anpassas till dessa nya krav.
Det kan inte heller vara i linje med det svenska åtagandet att det skall ta mer än ett halvt år från det att beslut fattats innan svenska förband kan sättas in i Kosovo. Det är därför nödvändigt inte bara att ha fler förband i beredskap, utan även skapa enkla former för finansiering av förbanden när de sätts in i internationella operationer. Anslaget för fredsfrämjande truppinsatser skall således enbart omfatta kostnader i samband med insatser och helt finansieras utanför försvarsanslaget medan kostnaderna för materielanskaffning, uttagning, utbildning och beredskapshållning av förband för internationella uppgifter skall ingå i anslaget för förbandsverksamheten. Om de direkta insatskostnaderna framdeles tas inom ordinarie försvarsanslag riskeras en allvarlig urholkning av försvarets förmåga. En sådan utveckling måste till varje pris undvikas.
När regeringen beslutar om internationella insatser så är detta inte bara för att lösa en uppgift utomlands. Det är lika mycket en väsentlig del av Sveriges utrikespolitik och därmed ett viktigt säkerhetspolitiskt sakskäl. Att den personal som är anställd för att lösa uppgifter inom Försvarsmakten också skall delta i den huvuduppgift som utgörs av att verka också utomlands är en följd av förändrade omvärldsförutsättningar. En huvuduppgift för Försvarsmakten kan inte på sikt grundas på frivillighet för den för samtliga uppgifter anställda personalen.
Det är således nödvändigt att rekrytera personal utgående från krav på tjänstgöring i förband vid internationella insatser. Detta kräver att det utvecklas annorlunda former för ersättning och ett väl utvecklat socialt stöd åt hemmavarande under insatsperioderna. Formerna och de betydande kostnader som detta medför måste noga utredas innan ett "obligatorium" införs. I slutänden måste emellertid tjänstgöring i Boden och Bosnien ses som lika naturliga delar av svenska officerares vardag. För de anställda torde också en ordning där avtalsrätt föreligger på det internationella området vara att föredra. Dagens frivillighet är i detta avseende ett hinder.
Detta leder till en förbandsstruktur där internationella insatser är en lika naturlig uppgift som nationella för många av våra förband. Alla delar i förbanden bör också vara reguljära förband och inte som idag; de sätts samman efter råd, tillgång och läglighet. I strukturen skall ingå de förbandsdelar som är det svenska bidraget till den nordiska brigad som nu utvecklas. I stället för nuvarande ordning bör den nordiska brigadledningen integreras med en svensk dylik brigadledning. Brigadledningen bör vara så flexibel att den dels (med svensk personal) kan användas i det svenska försvaret, dels (med blandad nordisk personal) kan nyttjas som ledningsfunktion för den nordiska brigaden.
Att skapa multinationella förband är ett effektivt och flexibelt sätt att utnyttja knappa resurser för fredsfrämjande insatser. En nordisk armébrigad är bara ett exempel. Ett annat exempel är den gemensamma baltiska sjöstyrkan som Sverige aktivt stöder. Denna är ett bra exempel på hur man genom samordning kan skapa användbara resurser av små medel. Med tanke på vårt närområdes marina karaktär är det ett naturligt steg för länderna runt Östersjön och i övriga Norden att också skapa en gemensam "Östersjöflottilj" med en svensk flottiljledning. I ett första steg skulle de nordiska länderna kunna utgöra "Östersjöflottiljens" kärna.
En sådan gemensam "Östersjöflottilj" skulle ge en tydlig signal om vår vilja att ta gemensamt ansvar. Sjöstridskrafternas flexibilitet och rörlighet gör att det skulle vara enkelt att sända styrkan på rutinmässiga övningar. Samövningar med andra länder inom ramen för PFP skulle göra styrkan "politiskt synlig". Ur styrkan skulle sedan, vid behov, resurser lätt kunna avdelas för t.ex. minröjning, havsövervakning, räddningsoperationer eller för insatser i krisområden inte bara i Östersjön utan även i västerhavet och andra randhav. Dess nytta som logistiskt understöd och för transporter till och av svenska förband eller embargoverksamhet i krisområden är uppenbar.
Sedan lång tid tillbaka har svenskt militärt transportflyg utnyttjats för transporter av svenska förband och förnödenheter till (eller i anslutning till) de områden där dessa har varit insatta. Behov av att snabbt få fram reservdelar till kritisk utrustning kan uppstå. Genom att komplettera flygtransportförmågan genom att med fartyg transportera tung utrustning till och utföra försörjningstransporter i krisområdet kan en för varje tillfälle skräddarsydd logistikorganisation tillskapas. Det är således en självklarhet att denna förmåga skall utnyttjas även framdeles. Därmed bör Sverige även arbeta för en samordnad internationell flygtransportorganisation. En sådan organisation skulle skapa en större flexibilitet och förmodligen också minska kostnaderna vid internationella insatser jämfört med om varje deltagande nation svarar för sin egen transportorganisation.
Stockholm den 4 oktober 2000
Henrik Landerholm (m)
Olle Lindström (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Anna Lilliehöök (m)
Björn Leivik (m)
Lars Lindblad (m)
Gunnar Hökmark (m)
Liselotte Wågö (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Inga Berggren (m)
Ingvar Eriksson (m)