1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en kartläggning av Försvarsmaktens internationella förmåga.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av snabbt politiskt beslutsfattande vid internationella
insatser.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att finansiering och beslut om internationell insats följs åt.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en fast ekonomisk struktur för den totala fredsfrämjande
verksamheten.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en förstärkning av förbandsverksamheten.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om de nationella skyddsstyrkorna.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om möjligheterna att behålla ytterligare två ubåtar i drift.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om teknikrekryteringen till helikopterförbanden.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett permanent helikopterförband på Säve även efter 2003.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en permanent och begränsad basering av fartygsförband på
västkusten.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att säkerställa hemvärnets behov av instruktörer.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att militärdistriktsstaberna och militärdistriktsenheterna måste
förses med en personalvolym som medger god förmåga till utbildning av
frivilligorganisationerna.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en kartläggning av den efterfrågan som finns på
överskottsmaterielen bland militära och civila myndigheter,
organisationer och företag.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att svensk sjukvårds- och hälsoskyddspersonal bör medfölja
vid internationella insatser.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att eftersträva hög interoperabilitet inom sjukvårdsområdet.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Försvarsmaktens sjukvårdscentrum tilldelas resurser som
säkerställer såväl förebyggande åtgärder på veterinär- och
hälsoskyddssidan som åtgärder för att i god tid kunna rekrytera och
utbilda sjukvårdspersonal inför internationella insatser.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett heltäckande trygghets- och förmånssystem för
Försvarsmaktens personal.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det civila försvarets inriktning mot en minskad sårbarhet i
infrastrukturen snarast måste få ett tydligt genomslag i den framtida
planeringen av det civila försvaret.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen snarast bör lämna förslag om en avveckling av
sotningsmonopolet som inte äventyrar en hög brandsäkerhet.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förutsättningarna för internationell samverkan måste
behandlas samtidigt, eftersom attacker mot informationssystem kan gå
långa vägar i det globala informationssamhället.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en projektgrupp bör tillsättas inför TETRA-upphandlingen
bestående av representanter för samtliga framtida användare, kommuner,
landsting och experter.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en förstärkning av anslaget 6:1 Förbandsverksamhet och
beredskap m.m. Med 500 miljoner kronor.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förstärkning av anslaget 7:1 Kustbevakningen med 50 miljoner
kronor.
24. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 6 Totalförsvar enligt uppställning:
25.
Tabell 1: (Anslag (tusental
kronor) Regeringens förslag
Kristdemokraterna )
Kristdemokratiska
ideologiska utgångspunkter
Målet för säkerhets- och försvarspolitiken är att bidra till
fred, frihet och säkerhet för alla människor i vårt samhälle,
samt att solidariskt bidra till en fredlig utveckling i vår
omvärld. Det handlar om att både främja och försvara
människors fri- och rättigheter. Såväl civila som militära
medel måste finnas till förfogande för detta.
Rätten till liv är en grundläggande mänsklig rättighet. Respekten för den är
en förutsättning för att den enskilda människan skall kunna åtnjuta sina övriga
rättigheter. Rätten till liv och respekt för den personliga värdigheten, samt
ansvaret att förvalta det samhälle som har givits oss, innefattar även rätten
att
försvara sig mot angrepp.
Vid konflikter har fredliga metoder företräde framför vapenbruk. Offensivt
krig är inte etiskt försvarbart. Under iakttagande av grundläggande principer
och då alla andra möjligheter tillvaratagits för att förhindra tillgripande av
vapen, kan vapenmakt tillåtas. Insatsen får då ej riktas mot civila och måste
stå i proportion till det som försvaras.
Fred kan inte byggas utan aktiva och skapande ansträngningar. Människor
i hela världen är etiskt bundna genom ömsesidiga rättigheter och skyldigheter
och har ett gemensamt ansvar för varandra. För att öka samt effektivisera
människors samarbete över gränserna bör lämpliga internationella
samarbetsformer upprättas och bevaras.
Självständiga stater har ett stort värde som ansvariga för det gemensammas
bästa inom sina gränser. Men då stater misslyckas med att skydda människors
säkerhet har vi en förpliktelse att ställa upp för utsatta medmänniskor. Ingen
har rätt, i en attityd av passiv neutralitet, att överge människor som utsätts
för
kränkningar av sitt människovärde.
De som fullgör militärtjänst eller annan civil samhällstjänst bör se på sig
själva som att de är i fredens tjänst och väktare av medmänniskors trygghet
och frihet. Alla i samhället ska vara delaktiga i totalförsvaret, efter bästa
förmåga, och gemensamt bidra till att mänskliga rättigheter skyddas.
Omvärldsanalys
I vår omvärld har vi sett markanta förändringar under det
senaste årtiondet. Från den bipolära maktstrukturen går vi allt
mer mot en multipolär världsbild, där olika regionala
maktcentra växer fram. USA är den enda kvarvarande
supermakten, men den varken vill eller kan vara den
säkerhetspolitiska garanten för alla människor i världen.
Förenta nationerna (FN) och dess medlemsländer har ett
ansvar för den globala säkerheten, men FN förlamas alltför
ofta av avsaknad politisk vilja och bristande resurser.
Regionala säkerhetsorganisationer växer som ett resultat
fram. Med ökad ekonomisk handel och en snabbt
framåtskridande teknologisk utveckling förs människor
samman och görs allt mer beroende av varandra.
Globaliseringen slår igenom i hela vårt samhälle.
Detta innebär att de säkerhetspolitiska förutsättningarna har förändrats
radikalt och att olika länder samt folk söker nya säkerhetspolitiska lösningar.
Som en följd hamnar även den enskilda människan i världspolitikens centrum
då nationsgränser marginaliseras.
Nya hot mot Sveriges säkerhet
Det har alltid funnits olika slags hot mot medborgaren och
vårt samhälles säkerhet. Allt eftersom världen och samhället
förändras och tekniken utvecklas blir också innehållet i
säkerhetsbegreppet annorlunda. Säkerhetshoten sträcker sig
från den hårda kärnan av traditionella säkerhetspolitiska hot
till dem som följer av den globala utvecklingen och det
moderna samhällets sårbarhet. Den ökade sårbarheten kan
utnyttjas vid väpnade angrepp i försök att nå eftergifter,
underminera försvarsviljan och påskynda en motståndares
nederlag.
Med det kalla krigets slut upphörde tills vidare hotet om en storskalig
militär operation riktad mot vårt land. Samtidigt har andra konflikter blossat
upp i vår omvärld. Etniska, religiösa och ekonomiska motsättningar har lett
till blodiga konflikter i en omfattning som vi tidigare inte ens kunde ana.
Konflikterna inom forna Jugoslavien återförde kriget till den europeiska
kontinenten. I ökad utsträckning ställs staters suveränitet mot kraven på
mänskliga rättigheter och individers säkerhet. Förutsättningar för liknande
framtida konflikter föreligger i varierande grad på flera olika håll i dagens
Europa och i omvärlden. Kraften och varaktigheten i dessa konflikter får inte
underskattas. Ytterst utgör de ett hot mot de fortsatta ansträngningarna att
bygga en gemensam fred och säkerhet. Även om öppna krig mellan länder har
blivit mindre vanliga kan de ej uteslutas varken regionalt i Europa eller i
andra delar av världen.
Utöver traditionella konflikter är dagens internationella kriminalitet ett
direkt hot mot den framtida säkerheten. Inslagen av terrorism är särskilt
oroväckande. Den tekniska utvecklingen gör samhället mera sårbart och
möjliggör även för relativt resurssvaga aktörer att få tillgång till kunskap
eller
att skaffa vapen som kan utgöra allvarliga hot och åstadkomma stor skada.
Tydligast framstår detta inom informationstekniken (IT). Informationssystem
kan manipuleras på olika sätt alltifrån direkta åtgärder till illegalt
utnyttjande
av systemens information för brottsliga syften. Fjärrstridsmedel kan komma
att användas i allt större utsträckning.
Ett annat hot är att bristande kontrollsystem kan leda till ökad spridning av
massförstörelsevapen, där biologiska och kemiska stridsmedel är
förhållandevis billiga. Till de säkerhetshot och risker som i framtiden måste
kunna hanteras hör också katastrofer av skilda slag, t ex naturkatastrofer.
Det är då hot uppstår i närområdet som svenska medborgares säkerhet
främst sätts i fara. Samtidigt innebär globaliseringen, de nya
säkerhetspolitiska hoten och politisk instabilitet att oroligheter i omvärlden
kan få direkta konsekvenser för Sveriges och medborgarnas säkerhet. I
dagens värld angår allt alla. Pågående liksom potentiella konflikter på Balkan
har påverkan för hela den europeiska säkerheten.
Utvecklingen i Mellanöstern är fortsatt oviss. Hela Centralasien utgör en
region full av eventuella konflikthärdar, vilka kan sprida sig snabbt och få
konsekvenser för såväl asiatisk som europeisk säkerhet. Den afrikanska
kontinenten består av ett flertal konflikter. Ost- och Sydostasien är ett allt
mer
uppmärksammat säkerhetspolitiskt riskområde, som kan påverka hela den
världspolitiska situationen. Utvecklingen i ovanstående regioner, liksom i
andra oroshärdar i omvärlden, kan få direkta säkerhetspolitiska konsekvenser
för Sverige, liksom föranleda deltagande med svenska styrkor i internationella
fredsfrämjande operationer.
Samarbete och säkerhet i
Europa
Sedan det kalla krigets slut och Berlinmurens fall har också
det säkerhetspolitiska läget i Europa förändrats radikalt. Till
det ändrade politiska läget hör utvidgningen av EU och Nato.
Samarbete sker idag mellan de flesta europeiska länder inom
Partnerskap För Fred (PFF), Organisationen för Säkerhet och
Samarbete i Europa (OSSE), Västeuropeiska Unionen (VEU)
och Europarådet. Den demokratiska utvecklingen och
respekten för mänskliga rättigheter förbättras i Öst- och
Centraleuropa medan situationen i Vitryssland och
Ukraina går i motsatt riktning och kan orsaka nya konflikter.
Ryssland är trots en viss positiv utveckling ändå en osäkerhetsfaktor i det
svenska närområdet, inte minst med tanke på det ökade kärnvapenberoendet i
rysk försvars- och säkerhetspolitik. I Barentsregionen finns dessutom
allvarliga miljöproblem med bl a svårigheter att hantera skrotningen av
atomdrivna fartyg. Som en följd av etniska motsättningar liksom ekonomiska
och ekologiska oroligheter kan konflikter i framtiden uppstå på en rad platser
inom Europa. En tydlig fredlig utveckling på Balkan och i Kaukasusregionen
är ännu ej i sikte.
Sverige och ansvaret för närområdet
Av geografiska skäl är det naturligt att närområdet och
Östersjöregionen är de områden där Sverige kan bidra mest
och ta ett större ansvar för en fortsatt fredlig utveckling. Att
ytterligare förstärka samarbetet med de nordiska och baltiska
länderna, liksom att skapa förtroendefulla relationer till
Ryssland är av största säkerhetspolitiska betydelse.
Närhetsprioriteringen står inte i konflikt med samarbetet för det övriga
Europas säkerhet eller med Sveriges roll som solidarisk fredsbevarare i andra
världsdelar. En global uppdelning av ansvaret för fredsbevarande insatser är
nödvändig bl a på grund av begränsade resurser. Det har även FN tydligt
deklarerat beträffande ansvarstagandet för global säkerhet.
Utvecklingen i närområdet spelar en central roll för den svenska
säkerhetspolitiken. Demokratiseringen och en ökad respekt för mänskliga
rättigheter förbättrar närområdets säkerhet och verkar konfliktförebyggande.
Stärkandet av det regionala samarbetet och inlemmandet av Östersjöområdet i
en alleuropeisk och transatlantisk säkerhetsordning bör därför vara en
hörnsten i Sveriges säkerhetspolitik. Här spelar EU och östutvidgningen en
viktig roll, liksom det säkerhetsskapande PFF-samarbetet, där bland annat
Natos och Förenta staternas engagemang bidrar till att stärka den fredliga
utvecklingen och säkerheten.
Att verka för att alla länder i Östersjöregionen skall kunna finna en
långsiktig säkerhetslösning måste därför vara en fråga av hög prioritet för
Sverige. Det är en fördel att de baltiska länderna enligt besluten vid Natos
toppmöte i Wahington i april 1999 beskrivs på samma sätt som övriga
ansökarländer till Nato. De baltiska ländernas integration i EU och Nato är ett
svenskt säkerhetspolitiskt intresse. Ett fördjupat stöd till dessa länders
uppbyggnad av totalförsvar och andra säkerhetsfunktioner har stor betydelse
för att stärka deras suveränitet och fortsatta integration i de euro-atlantiska
säkerhetsstrukturerna.
Nordkalottens grundläggande kärnvapenstrategiska betydelse kvarstår,
även om kärnvapenavskräckningen inte står lika mycket i fokus som tidigare.
Samarbetet i Barentsregionen genom bl a mellanfolkliga regionala kontakter
är därför av stor vikt för säkerhet och samverkan. Detta samarbete inkluderar
miljö och ekonomisk utveckling.
I den svenska säkerhetspolitiken ingår att stödja den demokratiska
processen och respekten för de mänskliga rättigheterna i Ryssland samt
främja det internationella samarbetet. Det är viktigt för att undvika framtida
konflikter i regionen.
Den transatlantiska länken
Den transatlantiska länken är och förblir en avgörande del av
den alleuropeiska säkerhetsstrukturen och är därmed även
viktig för den svenska säkerhetspolitiken. Elva EU-länder är
medlemmar i Nato och ett flertal länder i Öst- och
Centraleuropa söker medlemskap. Samarbetet inom
Partnerskap för Fred (PFF) är alleuropeiskt och viktigt för att
förbättra den fredsbevarande kapaciteten. För Sverige innebär
Natos del i den europeiska säkerhetsordningen att vi deltar i
Nato-ledda SFOR i Bosnien och KFOR i Kosovo, samt i ett
alltmer intensivt PFF-samarbete.
Observatörsskapet i det västeuropeiska försvarsmaterielsamarbetet
(WEAG) innebär möjligheter att påverka inriktningen av en framväxande
europeisk försvarsindustripolitik. Ett nära materielsamarbete möjliggör på sikt
full interoperabilitet (samverkansförmåga) vid internationella insatser.
Medlemskapet i Euro-Atlantiska Partnerskapsrådet (EAPR) är ett annat
exempel på ett viktigt samarbetsområde. Härav följer att den av Nato med
partnerländerna utvecklade standarden för samverkan utgör en viktig grund
för Sveriges förmåga. På sikt bör samverkansförmågan utvecklas så att alla
svenska insatsförband kan ingå i Nato-ledda krishanteringsinsatser.
Ett öppet och nära samarbete med Nato är och bör vara en naturlig del av
svensk säkerhetspolitik. Då Nato förändras och utvidgas kan det framöver
komma att omfatta hela Öst- och Centraleuropa, och Sverige måste därför
ständigt vara berett att framöver pröva sin relation till Nato. Sveriges
framtida
säkerhet måste tryggas tillsammans med andra fria och demokratiska nationer
i Europa. Vi måste därför ha handlingsfrihet att i takt med förändringar i
omvärlden ta konsekvenserna av den djupa samverkan som vi har med de
fredsbevarande krafterna i Europa.
Samarbetet mellan EU och Nato fortsätter och genom EU:s satsningar på
internationell krishantering kommer Sveriges säkerhetspolitik att inlemmas i
ett allt bredare internationellt samarbete för mänsklig säkerhet. Eftersom elva
av de femton medlemsstaterna i EU är medlemmar i Nato, kommer Nato att
vara den dominerande säkerhetspolitiska och militärstrategiska organisationen
i Europa.
Ökat regionalt ansvarstagande och
krishantering
Efter Sovjetunionens fall söker ett flertal länder i vårt
närområde nya säkerhetspolitiska lösningar, men fortfarande
finns det ingen klar struktur för den nordiska och
alleuropeiska säkerheten. En sådan struktur behöver
säkerställas. Det är hög tid att europeiska ledare gemensamt
arbetar fram en alleuropeisk säkerhetsstruktur för 2000-talet.
Europeisk konflikthantering
Den världspolitiska utvecklingen med ett ökat regionalt
ansvarstagande innebär att Europa, både moraliskt och
praktiskt, måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. De
senaste årens lärdomar och erfarenheter av krigen på Balkan
är att Europas förmåga vad gäller förebyggande av konflikter
och effektiv krishantering måste förstärkas. Europa måste i
större utsträckning själv bättre hantera europeiska konflikter
och försöka lösgöra sig från beroendet av amerikansk
välvilja.
Det europeiska samarbetet är i grund och botten ett fredsprojekt. Det
säkerhetspolitiska samarbetet bör därför vara en naturlig del av
Europasamarbetet. Med den pågående östutvidgningen finns möjligheter att
upprätta ett enat och fredligt Europa. Sveriges medlemskap i EU utgör i sig en
säkerhetspolitisk fördel för vårt land. Strävan från olika länder i Öst- och
Centraleuropa att bli medlemmar har en generell stabiliserande och
säkerhetsfrämjande effekt. Denna strävan bör uppmuntras och stödjas.
Gemensam säkerhet
Framtida hot mot säkerheten i Europa bör företrädesvis lösas
och hanteras gemensamt inom ett utvidgat EU. För den
närmaste framtiden handlar därför riskhanteringen i ett
europeiskt perspektiv främst om hur fred och säkerhet skall
bevaras i Europa samt hur de europeiska
säkerhetsstrukturerna skall förbättras. Krishantering enligt
Petersbergsdeklarationen förutsätter att över ett brett
spektrum bistå med humanitär och ekonomisk hjälp,
uppbyggnadsinsatser och direkta fredsframtvingande insatser.
Det är angeläget att Sverige medverkar aktivt i det arbetet.
EU bör inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
upprätta en effektiv krishanteringsförmåga, med såväl civila som militära
inslag. Gemesamma styrkor skall snabbt kunna sättas in vid konflikter inom
Europa och, efter beslut av FN:s säkerhetsråd eller utifrån folkrättsligt
godtagbara kriterier, även utanför Europa. För att detta skall kunna fungera
effektivt måste den säkerhetspolitiska samordningen inom EU förbättras,
såväl den militära som den civila krishanteringsförmågan.
Europeiska rådets beslut i Helsingfors 1999 innebär att EU-länderna
gemensamt senast år 2003 skall kunna sända ut en styrka på 60 000 man inom
60 dygn för krishanteringsinsatser. Sverige bör vara med i den framväxande
gemensamma försvarspolitiken i EU, vilket innebär utvecklandet och
deltagandet i den europeiska krishanteringsförmågan.
Gemensam säkerhets- och försvarspolitik
Uppbyggnadsprocessen är nu i full gång. Denna utveckling
har gjorts möjlig av det kalla krigets slut, som skapat en ny
säkerhetspolitisk situation i Europa. Den skapar större
möjligheter till konstruktivt europeiskt samarbete för att
främja stabiliteten i vårt närområde. Vi kristdemokrater ser
EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik som ett
medel för att uppnå EU:s grundläggande syfte: en stabil fred i
Europa. Denna politik bör i första hand drivas genom
förebyggande, stabilitetsskapande politik och humanitära
insatser, men i andra hand även med fredsbevarande eller
fredsframtvingande medel. Det handlar om att slå vakt om
det okränkbara människovärdet, inte bara i ord utan också i
handling, även då detta innebär uppoffringar.
Alleuropeisk säkerhetsordning
Traditionell neutralitetspolitik blir allt mindre meningsfull i
det nya Europa. Det behövs en grundlig översyn av svensk
säkerhetspolitik. I och med integrationen av europeiska
länder ekonomiskt och politiskt har Europas säkerhet blivit
odelbar. Vad som behövs är en alleuropeisk
säkerhetsordning. Vi menar att en verklighetsbaserad
säkerhetspolitik måste sikta på internationellt
säkerhetsskapande samarbete. Ansvarstagande och realism
måste prägla politiken.
EU måste ta ett större ansvar för internationell säkerhet vid sidan av USA
och Nato. Sverige å sin sida måste ta sin del av Europas ansvar för stabiliteten
på kontinenten. Realismen innebär att både EU och Sverige bör vara noga
med att inte lova mer än man kan uppfylla. Allt detta innebär att Sverige bör
utnyttja en mångfald av fora för sin säkerhetspolitik. Det behövs flexibilitet
för att utnyttja de möjligheter till samarbete som bäst bidrar till ett högre
mål
- enskilda människors säkerhet. EU är en sådan organisation. Men även
framgent kommer OSSE, Europarådet, Partnerskap för fred m fl
organisationer att spela viktiga roller. Viktigt är också att i praktiken
utforma
politiken efter ett vidgat säkerhetsbegrepp, där ekonomiskt och politiskt
samarbete inom en mängd områden kan ligga till grund för långsiktig
säkerhet.
Underrättelsesamarbete
En effektiv krishantering kräver stora resurser. Insatsstyrkan
på
50 000-60 000 man är ett värdefullt bidrag. Men de höga
målsättningar som EU satt upp motsvaras knappast av de
faktiska resurserna. Följden av detta kan bli en farlig övertro
på EU:s egen förmåga. Medlemsländerna i EU bör
gemensamt bygga upp en ekonomisk fond för krishantering.
För att förebygga akuta likviditetskriser och förseningar bör
det finnas förberedda finansieringsvägar.
Vidare behövs resurser inom underrättelsetjänst och planering/samordning,
och den sk "Policy Planning and Early Warning Unit" (PPU) bör utvecklas
för att kunna svara för underrättelsesamarbete och omvärldsanalys. De
militära och civila kommittéerna bör få större resurser för samordningen av
nationella styrkor. Här väntar nämligen stora organisatoriska svårigheter, när
samordningen ska fungera smidigt även långt ner i organisationerna.
Gemensamma europeiska krishanteringsövningar bör genomföras i sådan
omfattning att insatsstyrkorna fungerar väl tillsammans.
På den materiella sidan behövs ordentliga transportresurser för att en
insatsstyrka ska bli operativ. Därför bör medlemsländerna samordna en större
del av strategiska resurser i luft och på vatten. Detta kan t ex ordnas genom
att
länderna samordnar en "pool" av transportresurser.
Dessutom behövs ett militärteknologiskt utvecklingssamarbete för att EU
ska kunna utnyttja intelligent teknik i sina fredsframtvingande operationer;
här är inte alltid traditionellt "tunga" vapen så lämpliga. Rent kostnadsmässigt
måste EU-länderna gå samman om man ska kunna bära kostnaderna för ett
sådant utvecklingsarbete. EU-länderna måste sinsemellan komma överens om
vilka ekonomiska åtaganden som krävs för att uppfylla målsättningarna. En
viss specialisering mellan medlemsländerna är en tänkbar väg att sänka
kostnaderna. Det är i detta sammanhang oroväckande att Sveriges
neddragningar på försvaret minskar vår möjlighet att bidra till den
gemensamma krishanteringsförmågan. Med den drastiska nedrustning som
regeringen nu påbörjar växer ett gap mellan Sveriges åtaganden och resurser.
Detta måste åtgärdas.
Civil krishantering
Slutligen bör även den civila krishanteringskommittén ges
hög prioritet, så att EU kan vara handlingskraftigt även i icke-
militära krissituationer. Det gäller resurser inom polis,
sjukvård, räddningstjänst, kontroll av mänskliga rättigheter
m m. Nu genomförs en inventering av befintliga resurser
inom EU. Därefter bör varje land ges ett beredskapsuppdrag
för resurser att ställas till gemensamt förfogande. Samträning
inom ovanstående områden bör också genomföras. De
erfarenheter som kommit genom Natos s k "civil emergency
planning" bör tillvaratas.
Internationellt
säkerhetspolitiskt samarbete
När det gäller att främja fred och säkerhet i Sverige och i vår
omvärld, kan inte längre fokus vara på föråldrade
säkerhetsdoktriner. Sverige är bl a med i EU och vi kan inte
vara neutrala om något av våra grannländer anfalls. Det
övergripande målet bör förbli att säkra Sveriges och
medborgarnas fred, frihet och säkerhet, samt att som liten
nationalstat i det internationella samarbetet arbeta för
demokrati, mänskliga rättigheter och fred. Det finns också ett
behov, i den ökade globaliserade världen, att i framtiden ta ett
större ansvar för utsatta medmänniskor i närområdet och i
omvärlden.
Efter det kalla krigets slut har vi en annorlunda hotbild än tidigare. Flera
olika säkerhetsstrukturer har tillkommit inom Europa, vilket även medför att
förutsättningarna för den svenska säkerhetspolitiken är annorlunda. Vi måste
därför finna de bästa lösningarna för att behålla vår fred och frihet och för
att
kunna möta morgondagens utmaningar utan gårdagens låsningar. Med den
nya situationen kan vi nu bygga upp en bättre gemensam europeisk
säkerhetsordning där grundläggande säkerhetsbehov tillfredsställs utan att nya
skiljelinjer skapas.
Den framtida säkerheten förutsätter ett i vidaste bemärkelse aktivt
agerande, vilket skall präglas av förutsägbarhet, dialog och öppenhet. Sverige
ska samarbeta internationellt inom säkerhetspolitiken på ett konstruktivt sätt.
Vi behöver skapa en handlingskraftig, modern och verklighetsanpassad
säkerhetspolitik som framför allt fokuserar på internationellt samarbete och
gemensamt ansvar för människors säkerhet. Den militära alliansfriheten
kvarstår eftersom vi inte är medlemmar i Nato. EU har inte en gemensam
armé eller ett gemensamt försvar. Däremot får Sverige militära förpliktelser
inom den europeiska krishanteringen, vilket gör att diskussionen om Sveriges
framtida säkerhetspolitiska väg behöver aktualiseras och fördjupas.
Totalförsvarets förmåga och
kapaciteter
De säkerhetspolitiska övervägandena och hot och risker mot
Sverige bör ligga till grund för försvarets huvuduppgifter.
Dessa avser då främst de uppgifter som har sitt ursprung i
regeringsformen, förpliktelser och viljeinriktning, samt
förpliktelser i det yttre säkerhetspolitiska fältet. Därtill
kommer uppgifter inom ramen för det vidgade
säkerhetsbegreppet och som berör samhällets säkerhet internt
och i stort.
Försvarets fredsbevarande funktion är central. Den utövas genom aktivt
internationellt samarbete och utgör en stabiliserande faktor i det nordiska
säkerhetsmönstret.
Totalförsvarets resurser skall utformas och verksamheten bedrivas med
hänsyn till den större bredd av hot som kortfattat tidigare beskrivits. Därvid
skall speciell hänsyn tas till att resurserna utformas så att de kan användas
vid
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Detsamma skall gälla
för att stärka samhällets förmåga att bemästra dess sårbarhet och att kunna
hantera katastrofer och svåra påfrestningar.
Hög kompetens och kvalitet skall fortsatt prägla totalförsvarsresurserna.
Genomgående för försvaret skall vara dess flexibilitet och förmåga att kunna
verka i olika situationer och med olika grad av insatser. Särskilt viktig är
därvid förmågan till samarbete med andra länders försvarsresurser och
förmåga till snabba och resoluta insatser både vid direkt försvar eller vid
internationella insatser.
Totalförsvaret skall även i fortsättningen vara starkt och modernt för att
kunna vara ett verkningsfullt stöd för den svenska säkerhetspolitiken i nutid
och i ett längre perspektiv. Även om den positiva säkerhetspolitiska
utvecklingen för Sverige fortsätter, kvarstår en osäkerhet om utvecklingen på
längre sikt.
I en svårförutsägbar omvärldsutveckling är det därför nödvändigt att ha
beredskap också för att dagens gynnsamma säkerhetspolitiska läge i
framtiden kan komma att försämras. Vi måste därför fortsatt ha en
betryggande försvarsförmåga för att kunna möta närtida hot mot vårt land och
framtida hot vid omvärldsförändringar.
Internationella insatser
Inriktningen av beredskapen för internationella insatser
Den svenska snabbinsatsstyrkan SWERAP införlivades i
KS01 i Kosovo och upphörde därmed som självständigt
förband. Regeringen anser nu att de förbandstyper och den
förmåga som utvecklas inom ramen för den planerings- och
översynsprocess (PARP) som bedrivs inom ramen för
Partnerskap för fred (PFF) skall vara utgångspunkten för
Sveriges anmälan till andra internationella förbandsregister.
De förbandstyper som har nämnts skall ha 30 respektive 90
dagars beredskap. Det saknas i dag en totalbild över de
ambitioner, den förmåga och de förbandstyper som ska kunna
sättas in snabbt respektive på längre sikt, liksom hur
målsättningen att alla svenska insatsförband ska kunna bli
interoperabla genomförs. Därför anser kristdemokraterna att
en kartläggning behöver göras.
Sveriges förmåga och anpassning
Utvecklingen av effektivisering, civil och militär samverkan,
regionalisering och ökad risk vid operationerna ställer stora
krav på medlemsländerna som vill deltaga i den
fredsfrämjande verksamheten. Sverige upprättade
snabbinsatsstyrkan SWERAP (Swedish rapid reaction force)
och deltar tillsammans med andra länder i tillskapandet av en
multinationell brigad (UN SHIRBRIG), som med kort varsel
kan ställas till FN:s förfogande i fredsbevarande insatser.
Dessutom utvecklas allt mer beredskapen för insatser med
både civila och militära komponenter. Utbildningsprogram
och gemensamma övningar sker bl a vid SWEDINT - det
svenska internationella centret för den militära
fredsfrämjande verksamheten - där många olika
samarbetspartner och utländsk personal deltar.
Snabbinsatsförmåga
Trots en tydlig ambitionshöjning vad gäller förmågan till
deltagande i fredsfrämjande insatser belyste Kosovoinsatsen
1999 flera problem som det svenska militära och politiska
systemet ställs inför vid insättandet av väpnade styrkor i
fredsfrämjande operationer. Kosovoinsatsen har visat på
nödvändigheten av att utöka den svenska
snabbinsatsförmågan. Planering och utbildning bör därför ha
som utgångspunkt att Sverige ska kunna sända avsedda
förband utomlands inom trettio dagar efter beslut. Detta ökar
trovärdigheten till Sverige som truppbidragare och
säkerställer att våra förband används på ett effektivt sätt. Det
svenska systemet för planering och insättande av
truppförband måste kunna hantera en internationell
fredsfrämjande insats av dignitet på kortare tid än fem
månader efter beslut.
Vikten av ett snabbt politiskt beslutsfattande
Vid uppbyggandet av ett effektivt insatssystem är det viktigt
med ett snabbt politiskt beslutsfattande. Det finns vissa
kritiska moment från att en operation blir aktuell till att den
finns på plats i konfliktregionen. Det politiska beslutet måste
fattas, de utvalda styrkorna måste förberedas och förbanden
måste installeras i insatsregionen. Då man idag effektiviserar
rekryteringen och utbildningen, ställer vissa förband till
förfogande och upprättar register över tillgängliga styrkor och
förbättrar snabbinsatsförmågan, är det absolut nödvändigt att
inte det politiska beslutsfattandet ytterligare försenar en
operation. Förberedande trupper skall kunna finnas på plats
redan någon vecka efter beslut i säkerhetsrådet medan
majoriteten av styrkorna följer efter under den kommande
månaden.
Finansiering och beslut samtidigt
Kristdemokraterna anser att om Sverige skall vara trovärdigt i
sitt deltagande i den internationella fredsfrämjande
verksamheten bör det ej ta fem månader för en
snabbinsatsstyrka att komma på plats i en konfliktregion. Det
skadar vårt anseende och är destabiliserande i
konfliktområdet. Kristdemokraterna anser att samtidigt som
det fattas ett politiskt beslut om deltagande bör
finansieringsfrågan vara löst för att inte ytterligare försena
insatsen.
Fast finansieringsstruktur
Vid riksdagens försvarsbeslut våren 2000 (bet.
1999/2000:FöU2) diskuterades den svenska förmågan att
delta i internationella insatser. Försvarsutskottet skrev då:
"Processen före statsmakternas beslut måste emellertid också
effektiviseras. I det sammanhanget är finansieringsfrågan
väsentlig. Utskottet utgår från att regeringen snarast
återkommer med förslag till riksdagen efter vilka principer
som utlandsinsatser bör finansieras." Detta har inte redovisats
i budgetpropositionen.
Under anslagsposten 6:2 Fredsfrämjande truppinsatser i utgiftsområde 6
föreslås 1001 miljoner kronor för år 2001, 905 miljoner kronor för år 2002
och 925 miljoner kronor för år 2003. Det kan idag synas vara en rimlig
bedömning av nuvarande insatser men problemet är att vi ingenting vet om
framtiden. Försvarsmakten behöver därför en operationsbudget för effektiva
krishanteringsinsatser.
Kristdemokraterna anser därför att det snarast bör skapas en fast
ekonomisk struktur med angivna medel för den totala fredsfrämjande
verksamheten som hamnar under utgiftsområdena 5, 6 och 7. Eftersom
volymen internationella insatser inte är konstant över åren kan en
beredskapskredit för fredsfrämjande insatser vara ett sätt att effektivisera
beslutsfattande och planering.
Deltagandet i internationella fredsfrämjande insatser får inte urholka det
nationella totalförsvaret. Pengar skall vara öronmärkta för de fredsfrämjande
insatserna. Om det inte finns tillräckliga medel i de avsedda anslagsposterna
får det inte drabba andra nödvändiga verksamheter, varken inom
totalförsvaret eller det internationella biståndet.
För att skapa politisk handlingsfrihet och en effektivare försvarsplanering,
anser Kristdemokraterna att det behövs en bättre samordning mellan olika
involverade instanser.
Utökade resurser
Internationell verksamhet är ett medel för att även utveckla
och stärka vår nationella försvarsförmåga. Av Partnerskap
För Fred-samarbetet (PFF) följer att den av Nato med
partnerländerna utvecklade standarden för samverkan utgör
grunden för utvecklingen av Sveriges förmåga. På sikt bör
sådan samverkansförmåga nås att alla svenska operativa
insatsförband kan ingå i Nato-ledda krishanteringsinsatser.
För att stärka Sveriges förmåga att bidra till fred och säkerhet i Europa och
dess närhet genom att delta i internationell fredsfrämjande och humanitär
verksamhet avsätter Kristdemokraterna 500 miljoner kronor per år utöver
regeringens förslag under anslag 6:1 Förbandsverksamhet och beredskap
m.m. för åren 2001-2003.
Stridskrafternas utveckling
Framtida insatser kommer att ställa höga krav på kompetens
hos all personal. Våra operativa insatsstyrkor skall kunna
genomföra integrerade insatser inom ramen för insatsstyrkor.
Dessa skall kunna sättas samman av förband ur alla
försvarsgrenar och typer av stridskrafter och kunna agera
integrerat med stor operativ rörlighet. Detta kräver hög
samverkansförmåga inom insatsstyrkorna. Behovet av
samträning blir därför än mer centralt i framtidens
försvarsmakt.
Försvarsmaktens viktigaste kompetensbas finns i insatsorganisationen och
grundorganisationen och här finns de kompetenser som behövs för
anpassning, tillväxt och handlingsfrihet att möta militärtekniska förändringar.
Kristdemokraterna anser att förbandsverksamheten måste förstärkas för att
bl a kunna upprätthålla och vidareutveckla den unika kompetensen att
genomföra kvalificerad väpnad strid både nationellt och vid multinationella
fredsfrämjande insatser. Förmågan till väpnad strid måste tränas genom
realistiska förbandsövningar under varierande förhållanden samt genom
deltagande i internationell verksamhet. Då ges möjligheter att anpassa
förbandens beredskap och tillgänglighet till nationella och internationella
behov.
Vårt territorialförsvar där Hemvärnet ingår utvecklas mot nationella
skyddsstyrkor. Eftersom de nationella skyddsstyrkorna bl a skall stödja de
operativa förbanden måste de organiseras och utvecklas mot en breddad hot-
och riskbild till allsidigt användbara förbandsenheter.
Ubåtar
Riksdagen ställde sig våren 2000 (1999/2000:FöU2) bakom
förslaget att reducera antalet ubåtar till fem samt att det skall
finnas ytterligare två ubåtar att tillgå under en
övergångsperiod för tillväxt.
Ubåtssystemet är ett av landets strategiska system med hög beredskap som
klarar hela skalan av uppgifter från väpnat angrepp till stöd till samhället.
Vid
t ex en krishärd som riskerar att eskalera kan en ubåt genom framskjuten
övervakning och spaning dolt övervaka utvecklingen. Upphör krisen kan
ubåten återvända utan att dess närvaro avslöjas. Ubåten kan därför vara ett
värdefullt stöd vid svenska fredsfrämjande insatser. Idag utnyttjas systemet
för kvalificerad dold militär underrättelseinhämtning och genomför även
spanings- och underrättelseuppgifter till sjöss för olika svenska myndigheter.
Den internationella verksamheten har ökat och genom besök utomlands pågår
arbetet med att identifiera interoperabiliteten.
Kristdemokraterna anser att fem ubåtar är en kritisk gräns när det gäller
operativ verksamhet. Det har visat sig att rekryteringsbasen fem ubåtar är
otillräcklig för att tillgodose nödvändig personalförsörjning. Det blir bl a
svårt
att personalförsörja ubåtsräddningsorganisationen med räddningsfartyget
Belos samt ubåtsräddningsfarkosten URF.
För att ubåtssystemet skall kunna fortsätta att fungera säkerhetsmässigt och
organisatoriskt bör möjligheterna att behålla ytterligare två ubåtar i drift
undersökas.
Helikopterförband
I budgetpropositionen hösten 1999 (prop. 1999/2000:1)
angavs att det fanns problem inom helikopterförbanden som
berodde på materielbrister, brist på tekniker och piloter samt
otillräcklig flygtid.
Helikopterförbandens förmåga har inte förbättrats under 1999.
Huvudproblemet är stor brist på tekniker, vilket medför ett lågt flygtidsuttag.
Dessutom förekommer allvarliga materielbrister främst avseende
helikoptrarnas tillgänglighet. Detta har bl a påverkat flygtidsproduktionen och
förbandsutbildningen avseende de sjöoperativa förbanden negativt.
Kristdemokraterna anser att den intensifierade teknikerrekryteringen måste
fortsätta för att säkerställa helikopterförbandens operativa förmåga.
Helikopterförbanden är en viktig del i insatsorganisationen eftersom deras
styrka är god operativ rörlighet och förmåga att samverka med mark-, sjö-
och flygstridskrafter.
Helikopterförband baserat på Säve
Regeringen angav i prop. 1999/2000:30 Det nya försvaret att
"verksamhetsdelen vid Säve bör kvarstå till och med år
2003". Vid försvarsutskottets behandling av propositionen
krävde Kristdemokraterna en fortsatt permanent
helikopterenhet på Säve. I utskottets betänkande
1999/2000:FöU2 sid. 162 anges att tidpunkten 2003 nu inte
"behöver preciseras som en bortre gräns vad avser helikoptrar
för Försvarsmaktens eget behov på Säve. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna." Den 30 mars 2000
beslutade riksdagen i enlighet med försvarsutskottets förslag.
Utskottets beslut innebär enligt Kristdemokraterna att det även efter år
2003 ska finnas ett permanent helikopterförband baserat på Säve för
sjöoperativ marin samverkan och för att tillgodose samhällets behov av
mångsidigt användbara helikoptrar för olika räddningsinsatser.
Helikopterenheter behövs för att stödja stridskrafterna och deras styrka är
god rörlighet och förmåga att samverka bl a med sjöstridskrafter. Eftersom
deras förmåga att verka i olika insatsgrupper ska öka måste bl.a.
ubåtsjaktförmågan i saltvatten upprätthållas, vilket är den miljö som
besättningarna måste tränas i för att kunna delta internationellt. Alla
internationella hav utanför Östersjön är salta och om vi skall ha internationell
kompetens måste övningar och utbildning ske i saltvattenförhållanden. Många
Nato- och PFF-länders övningsmönster erbjuder goda möjligheter till
kostnadseffektiva samövningar i Västerhavet. Att ha tränad personal med
därtill anpassad utrustning har ett stort värde när incidenter inträffar.
Kristdemokraterna anser att ett helikopterförband permanent skall baseras
på Säve även efter år 2003. Ett väl fungerande räddningssamarbete (SCAN-
SAR) i Skagerrak och Kattegatt med danska och norska helikopterförband
samt ett allt mer fördjupat försvarssamarbete med Nato i PFF-sammanhang
talar även för att Säve bör utvecklas till kompetenscentrum för internationell
helikopterverksamhet. På så sätt tillvaratas den sjöoperativa
helikopterkompetens som finns på Västkusten och ger goda möjligheter till
kompetensutveckling i samband med införskaffandet av nya tunga,
kvalificerade helikoptrar. Samverkansförmågan mellan amfibiebataljonen
(Amf4) i Göteborg och nästa generation ytstridsfartyg Korvett Visby stärker
insatsorganisationens slagkraft.
Marin kompetens
Med hänsyn till Sveriges maritima beroende och de krav som
redan i fred ställs på övervakning och kontroll för att markera
svenska intressen (visa flaggan) i Östersjön och Västerhavet,
bör den marina förbandsvolymen och beredskapen
upprätthållas på en nivå som säkerställer tidiga insatser i
Västerhavet med ytstridsfartyg.
Marinstridskrafterna ska ges ökad förmåga till samverkan vid
internationella insatser i vårt närområde. Detta är nödvändigt för att vi ska
kunna få en modern försvarsmakt som är interoperabel med andra länders.
Delar av sjöstridskrafterna har redan idag sådan interoperabilitet så att de med
begränsade kompletteringar kan utnyttjas. Den för marinen nya
internationella inriktningen medför ett behov av att öva i havsmiljö med dess
förhållanden av sjöhävning, saltvatten och strömmar.
Ur rekryteringssynpunkt och för att bevara och utveckla kompetens samt
för att ge en balanserad fördelning av den svenska flottan längs vår långa
kuststräcka anser Kristdemokraterna att en begränsad och permanent basering
av fartygsförband bör ske i Göteborg. En permanent basering av två
kustkorvetter typ Stockholm ger det marina taktiska konceptet bättre
förutsättningar att utvecklas. Tolv ytstridsfartyg baserade i Östersjön och
noll
fartyg baserade i Västerhavet fartyg är en allt för kraftig slagsida!
Kompetensen i saltvattenförhållanden måste säkerställas. På Västkusten bör
därför finnas en plattform när det gäller att bygga upp den nya
insatsorganisationen.
Marina förband samövar redan idag inom ramen för PFF i stor
utsträckning i Västerhavet, vilket gör att Göteborgsbaserade fartygsförband
har nära till internationella övningar. Det bilaterala avtalet med Norge i syfte
att öka interoperabiliteten med Nato genom samövningar talar också för
permanent "utbildningshamn" baserad på Västkusten.
Hemvärnet
Hemvärnet firar i år 60 år och är nu den enda militära enhet
som finns i varje kommun dygnet runt. Hemvärnet är till
numerären större än Försvarsmakten i övrigt och hade i
december 1999 en personalstyrka på cirka 72 000 personer
varav avtalspersonal ur frivilligorganisationerna var 14 700
personer. Hemvärnet organiseras i 163 hemvärnsbataljoner
runt om i landet.
Hemvärnet är en del av Försvarsmakten och utgör med sin anpassade
beredskap en viktig resurs vid väpnat angrepp. I det fredstida samhället är
Hemvärnet en omedelbart gripbar resurs när det gäller stöd vid svåra
påfrestningar. Den gångna sommarens översvämningar i Västernorrland visar
på Hemvärnets betydelse inom räddningstjänsten. Den frivilliga
försvarsverksamhetens framtida inriktning och uppgifter inom totalförsvaret
ses nu över av en särskild utredare.
Genom att det nu blir färre förband i det svenska försvaret försvåras den
kontinuerliga utbildningen i Hemvärnet. De personella resurser som
förbanden fått är inte dimensionerade för att tillgodose Hemvärnets behov av
instruktörer. Eftersom bl a Hemvärnet skall utgöra en del av
insatsorganisationen är det viktigt att säkerställa Hemvärnets framtida behov
av instruktörer.
Frivilliga försvarsorganisationer
Kristdemokraterna har vid flera tillfällen betonat de frivilliga
försvarsorganisationernas stora betydelse för försvaret,
försvarsviljan och totalförsvarets förankring i samhället.
Eftersom de frivilliga är organiserade i många föreningar runt
om i landet utgör de en värdefull bas för olika
anpassningsåtgärder samtidigt som de är en snabbt gripbar
resurs att tillgå vid olyckor och andra akuta störningar i vårt
sårbara, fredstida samhälle. Riksdagen har vid flera tillfällen
markerat betydelsen av att säkerställa de frivilliga
försvarsorganisationernas verksamhet.
För att underlätta utbildning och rekrytering för de frivilliga
försvarsorganisationerna är det viktigt att deras verksamhet knyts till
totalförsvaret så nära som möjligt på lokal och regional nivå. Det dagliga
stödet liksom samhörigheten med den tradition och kontinuitet som de gamla
landskapsregementena innebär, behövs för att ta vara på det engagemang som
finns i vårt land att få göra en frivillig insats inom totalförsvaret.
För den regionala territoriella ledningen, stödet till
frivilligorganisationerna och för samverkan med totalförsvarets civila delar
har det nu inrättats fyra militärdistrikt och 29 militärdistriktsenheter.
Militärdistriktsstaberna och militärdistriktsenheterna måste förses med en
personalvolym som medger god förmåga till utbildning av
frivilligorganisationerna.
Överskottsförnödenheter
Riksdagsbeslutet i mars 2000 (1999/2000:FöU2) innebär att
Försvarsmaktens överskottsförnödenheter i första hand bör
utnyttjas inom de frivilliga försvarsorganisationerna, för
humanitära insatser, för militärt säkerhetsfrämjande
materielsamarbete och för att stärka det svenska samhället
vid svåra påfrestningar i fred. Militärdistriktsenheterna kan
härigenom få materiella resurser för det fredstida samhällets
beredskap. I andra hand bör dessa förnödenheter säljas till
civila företag där efterfrågan finns.
För att minska kostnader för lagerhållning och frigöra medel för pågående
förnyelse bör ett helhetsgrepp tas som kartlägger den efterfrågan som finns på
överskottsmaterielen bland militära och civila myndigheter, organisationer
och företag.
Hälso- och sjukvård vid
internationella insatser
Ett ökat utlandsåtagande förutsätter en väl förberedd och
fungerande hälso- och sjukvårdsorganisation. Fälthygien och
hälsoskydd är av största vikt för personalens hälsa och
därmed förbandens förmåga att verka och därför bör svensk
personal med kompetens inom dessa områden medfölja vid
internationella insatser. Personalen bör så långt möjligt få
tillgång till sjukvård i svensk regi.
När en internationell fredsfrämjande och/eller humanitär insats planeras
måste speciella hänsyn tas till klimatförhållanden, fara för epidemier, risker
för NBC-attacker och andra viktiga miljöfaktorer. Det betyder att nödvändiga
resurser måste anpassas särskilt för de förhållanden som råder i det tänkta
insatsområdet. Detta ställer krav på sjukvårdsmaterielen och behov av
transporter av sjuk och skadad svensk personal och krisstöd. Hög
interoperabilitet skall eftersträvas.
Försvarsmaktens sjukvårdscentrum på Hammarö utanför Karlstad är
kompetenscentrum för sjukvårdstjänsten inom Försvarsmakten och utbildar
medicinsk personal i avancerad första-hjälpen och förmedlar bl.a. kunskap
om biologiska stridsmedel och vatten- och livsmedelshygien.
Försvarsmaktens sjukvårdscentrum bör därför tilldelas resurser som
säkerställer såväl förebyggande åtgärder på veterinär- och hälsoskyddssidan
som åtgärder för att i god tid kunna rekrytera och utbilda sjukvårdspersonal
inför internationella insatser.
Försvarsmaktens personal
Sveriges säkerhetspolitik vävs nu in i ett allt djupare
internationellt samarbete. Detta inverkar på det svenska
försvaret och dess personal. Verksamheten utomlands kan
komma att utövas i mycket komplicerade och farliga
situationer, vilket kräver stor kompetens, initiativförmåga och
handlingskraft hos all personal. Den personal som skickas ut i
världen i fredsfrämjande missioner sänds ut på uppdrag av
det svenska folket för att bidra till att skapa och upprätthålla
den internationella freden och säkerheten.
Kristdemokraterna anser att hög säkerhet, gott personligt skydd, tillgång
till modern materiel, effektiv sjukvård och säkra ledningsfunktioner är
självklara trygghetsfaktorer när vårt land sänder ut personal i fredsfrämjande
insatser. Personalen skall vara väl utbildad och samövad för de aktuella
missionsuppgifterna.
Internationell övnings-och utbildningsverksamhet och deltagande i
fredsfrämjande insatser kräver god omsorg om den personal som tjänstgör
utomlands. I lagen om utlandsstyrkan beslutade riksdagen 1999 om viktiga
åtgärder som förbättrade det socialrättsliga skyddet. Behovet av att kunna
rekrytera och bemanna till olika utlandsstyrkor samtidigt som krigsförbandens
antal minskar ökar kraven på löner och olika förmåner, meritvärdering,
försäkringsskydd och ett fullgott skyddsnät för medföljande anhöriga och
hemmavarande anhöriga. Kristdemokraterna anser därför att ett heltäckande
trygghets- och förmånssystem bör utarbetas i samverkan med de fackliga
organisationerna.
Det civila försvaret
Det civila försvarets förmåga bygger i första hand på
samhällets inneboende stabilitet och flexibilitet och dess
förmåga att möta olika typer av påfrestningar och störningar
som kan uppstå. Denna grundläggande förmåga kompletteras
med olika beredskapsförberedelser utifrån aktuella hotbilder.
Ju bättre förmåga samhället har att klara påfrestningar i fred,
desto bättre grundförmåga och beredskap finns att tillgodose
kraven vid väpnat angrepp.
Mål
Vid den säkerhetspolitiska kontrollstationen våren 1999 (bet.
1998/99:FöU5 sid.65) beslöt riksdagen att målen för
verksamheten inom det civila försvaret och för utformningen
av resurserna skall vara att:
- värna civilbefolkningen, trygga en livsnödvändig försörjning, säkerställa
de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra till Försvarsmaktens förmåga
vid ett väpnat angrepp och krig i vår omvärld,
- bidra till fred och säkerhet i omvärlden och
- stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar
på samhället i fred.
Det civila försvaret skapas såväl inom den offentliga som den
privata sektorn i hela samhället. Det moderna samhället blir
allt mer beroende av att de tekniska nätverken fungerar och
de vitala samhällsfunktionerna kan därför lätt drabbas av
allvarliga störningar.
Gränssättande för det civila försvarets uthållighet är framför allt tillgången
till elektricitet, fungerande telekommunikationer samt skyddad
informationsförmedling. Ett bortfall i ett eller flera av dessa system innebär
att alla funktioner inom det civila försvaret får stora svårigheter att fullgöra
sina uppgifter eller tvingas att helt upphöra med sin verksamhet.
Planeringsinriktning
Genom den förändrade hotbilden som vi nu ser bör en
förskjutning av satsningarna inom det civila försvaret ske
från försörjningsberedskap samt skyddsrumsbyggande till en
förstärkt satsning för att minska sårbarheten i samhällets
infrastruktur. Det vidgade säkerhetsbegreppet är den
grundläggande utgångspunkten för det civila försvaret. Detta
kräver en kontinuerlig analys av olika konfliktmönster liksom
den moderna krigföringens konsekvenser för
civilbefolkningen och samhällets funktioner.
Myndigheterna inom det civila försvaret måste säkerställa en tillräcklig
grundförmåga som skapar handlingsförmåga i närtid och handlingsfrihet för
framtida förändringar.
Samhällsviktig infrastruktur
Vid ett angrepp i nuvarande omvärldsläge kan el- och
telefunktionen betraktas som mycket riskutsatt eftersom ett
sammanbrott i elförsörjningen och i teleförbindelserna snabbt
skulle kunna skapa kaos i samhället. Dessa nyckelfunktioner
måste ha en så god robusthet som möjligt redan i det fredstida
samhället. Det krävs därför en noggrann planering och
samordning inom dessa områden för att minska risken att
hela samhället lamslås vid ett angrepp.
Kristdemokraterna anser därför att det civila försvarets inriktning mot en
minskad sårbarhet i infrastrukturen snarast måste få ett tydligt genomslag i
den framtida planeringen av det civila försvaret. Budgetpropositionens
redovisning av de brister som föreligger är härvid en utgångspunkt för det
fortsatta planeringarbetet.
Informationskrigföring
Utvecklingen i samhället går mot en ökad användning av allt
mer avancerad informationsteknik. Genom att samhället blir
allt mer beroende av sammansatta IT-system ökar
sårbarheten. Hotbilden och sårbarheten på
informationskrigföringsområdet är sektorsövergripande.
Regeringens beslut att utreda förutsättningarna för att inrätta
en särskild funktion för IT-incidenthantering är välkommet.
Kristdemokraterna anser att förutsättningarna för
internationell samverkan måste behandlas samtidigt, eftersom
attacker mot informationssystem kan gå långa vägar i det
globala informationssamhället. IT-attacker som terroristvapen
måste analyseras.
Sotning
I regeringens förslag till inriktning avseende politikområdet
Skydd mot olyckor anges att en väsentlig minskning av
regleringen inom sotningsväsendet bör eftersträvas.
Försvarsutskottet såg våren 2000 positivt på en avveckling av
sotningsmonopolet och utgick från att regeringen skyndsamt
återkommer med förslag (bet. 1999/2000:FöU5).
Kristdemokraterna anser att regeringen snarast bör lämna
förslag om en avveckling av sotningsmonopolet som inte
äventyrar en hög brandsäkerhet.
Ett mobilt kommunikationssystem
Vid den säkerhetspolitiska kontrollstationen 1999 slogs fast
att myndigheter inom civilt försvar i ökad utsträckning måste
uppmärksamma en bredare hotbild. Krav på omedelbar
förmåga har ökat inom flera viktiga samhällsviktiga
verksamheter. Att hantera och förmedla information som
underlättar samverkan mellan olika myndigheter blir därmed
avgörande för en snabb och effektiv insats. Utredningen "Ett
tryggare Sverige - ett gemensamt system för mobil
kommunikation" (SOU 1998:143) har kartlagt nödvändiga
behov. Utredningen menar att TETRA-systemet (Terrestrial
Trunked Radio) uppfyller de krav som bör ställas på
radiokommunikation för samhällsviktiga verksamheter.
Regeringen beslutade den 17 augusti 2000 att inleda en
upphandlingsprocess av ett radiokommunikationssystem baserat på TETRA-
standard. Statskontoret har fått uppdraget att bland annat identifiera
användare, färdigställa kravspecifikationen och utarbeta förslag till
kostnadsfördelning mellan användarna. Statskontoret har också av regering
fått i uppdrag att genomföra själva upphandlingen som ska vara avklarad
senast februari 2002.
Upphandlingsarbetet bör bedrivas snabbt eftersom många samhällsviktiga
myndigheter är i behov av nya radiosystem inom en snar framtid. För att nå
ett så god helhetslösning som möjligt anser Kristdemokraterna att en
projektgrupp bör tillsättas inför TETRA-upphandlingen bestående av
representanter för samtliga framtida användare, kommuner, landsting och
experter.
Erfarenheterna visar att goda möjligheter till kommunikation är en
avgörande faktor för en framgångsrik insats. Ytterst handlar det om
människors säkerhet och ett nationellt TETRA-nät kommer att öka
möjligheterna att rädda liv.
Ekonomisk ram
utgiftsområde 6 Totalförsvar
Utgiftsområdet omfattar de två politikområdena
Försvarspolitik och Skydd mot olyckor.
Försvarspolitik består av det militära försvaret och det civila försvaret
och omfattar planering, förberedelser och utnyttjande av totalförsvarsresurser
för att lösa de fyra av riksdagen angivna huvudändamålen samt att på andra
sätt stödja svensk säkerhetspolitik.
Skydd mot olyckor omfattar förebyggande, konsekvensbegränsande och
skadeavhjälpande åtgärder avseende olyckor. Politikområdet begränsas till
verksamheter som bedrivs av Statens räddningsverk,
Sprängämnesinspektionen och Kustbevakningen, vad avser
miljöräddningstjänst till sjöss, sjöräddning samt eftersökning med flyg.
Internationellt säkerhetssamarbete är ett medel för att även utveckla och
stärka vår nationella försvarsförmåga. En väl utvecklad förbandsverksamhet
ger den kompetens som krävs för att förbanden skall kunna nå hög operativ
förmåga i framtida insatsmiljöer. Genom ett fördjupat PFF-samarbete
förbättras de svenska förbandens internationella samarbets- och
samverkansförmåga. På sikt bör sådan samverkansförmåga nås att alla
operativa insatsförband kan ingå i Nato-ledda krishanteringsinsatser.
För att stärka Sveriges förmåga att bidra till fred och säkerhet i Europa och
dess närhet genom att delta i internationell fredsfrämjande och humanitär
verksamhet avsätter Kristdemokraterna 500 miljoner kronor per år utöver
regeringens förslag i politikområdet Försvarspolitik under anslag 6:1
Förbandsverksamhet och beredskap m.m. för åren 2001, 2002 och 2003.
Förslaget innebär att för år 2001 föreslår Kristdemokraterna 45 945 000 000
kronor för politikområdet Försvarspolitik.
För att långsiktigt kunna möta utökade krav på internationell verksamhet,
och gränskontroll genom den operativa Schengenanslutningen och
miljöräddningstjänst till sjöss bör Kustbevakningens resurser förstärkas. I en
separat kommittémotion har Kristdemokraterna utvecklat sin syn på
Kustbevakningens verksamhet.
Kristdemokraterna avsätter i politikområdet Skydd mot olyckor 50
miljoner kronor per år utöver regeringens förslag under anslag 7:1
Kustbevakningen för detta ändamål. Förslaget innebär att för år 2001 föreslår
Kristdemokraterna 1 134 000 000 kronor för politikområdet Skydd mot
olyckor.
Mot bakgrund av dessa förslag bör ramen för utgiftsområde 6 justeras upp
med totalt 1 650 miljoner kronor under åren 2001 till 2003, eller 550 miljoner
kronor för vart och ett av åren 2001, 2002 och 2003.
Sammantaget innebär förslagen att i Kristdemokraternas budgetförslag
utökas ramen för Utgiftsområde 6 Totalförsvar med 550 miljoner kronor för
år 2001 till 47 080 105 000 kronor.