Sammanfattning
Försvaret skall inte bara klara dagens hot, utan måste också formas för att kunna möta morgondagens osäkerhet. Försvaret skall kunna verka under olika omständigheter och kunna möta också händelseutvecklingar som idag ter sig osannolika. Försvaret måste därför, förutom att vara allsidigt och flexibelt, ha en inbyggd förmåga att anpassas till förändringar i omvärlden. Vår ambition att anpassa försvaret för att verka i olika situationer som hotar vårt land skall dessutom kombineras med större möjligheter att aktivt använda detta som en del i den dagliga säkerhetspolitiken. Dessa dubbla uppgifter är den svenska försvarspolitikens stora utmaning.
Osäkerheten om den ryska militära utvecklingen har accentuerats genom valet av förre KGB-översten Vladimir Putin till Rysslands president. Varken möjligheterna för eller sannolikheten av en successivt större rysk militär förmåga har minskat sedan hans tillträde som president den 7 maj 2000. Den i praktiken givna planeringsförutsättningen "inget krig under de närmaste tio åren" är enligt vår mening inte hållbar.
Regeringens förhoppning att försvaret snabbt och enkelt skall kunna "anpassas", d.v.s. rusta upp eller skapa ny förmåga för att möta förändrade hot, är med andra ord överdriven. Visserligen skall försvaret i varje läge kunna anpassas efter den situation som då är rådande. Men detta är emellertid inte ett motiv för en massiv och ensidig nedrustning. Sverige behöver en större säkerhetsmarginal för oväntade händelseutvecklingar.
Sveriges vilja att bära vår del av världssamfundets ansvar genom att delta i internationella insatser har ökat. Den internationella miljö Sverige verkar i kräver sannolikt än större insatser i framtiden. De internationella insatserna har blivit en reguljär del av vår försvars- och säkerhetspolitik. Att Sverige tar sin del av ansvaret också i EU:s framväxande försvarsdimension är självklart. Försvarsbeslutet 2000, som sägs prioritera krishantering med militära medel, urholkar i verkligheten förutsättningarna för att skapa denna förmåga.
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att nedgången i rysk militär förmåga inte motiverar den kraftfulla nedrustning som nu genomförs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försvaret av Sverige är utgångspunkten och den dimensionerande uppgiften.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att oförändrade försvarsanslag bör vara utgångspunkten för förändringsprocessen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förmågan att delta i militärt samarbete och internationella insatser skall öka.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försvarsresurserna skall vara utformade både för det nationella försvaret och för internationella insatser.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att nu undvika en omfattande avveckling av kompetens samt onödig materielförstöring samt att förmågan att bygga upp ett starkare försvar i en framtid skall säkras.
Motiv för vårt förslag
Sverige skall föra en aktiv säkerhetspolitik. En sådan politik kräver stöd av ett militärt försvar som är insatsberett, samtidigt som förutsättningar för en framtida upprustning bibehålls och utvecklas. Det ställer dock krav på en verklighetsförankrad politik som samtidigt tar vara på möjligheter till samarbete över gamla nationsgränser och mellan folken. Den skall också motverka de hot och osäkerheter som i dag finns. Kraven är på många sätt större på svensk säkerhets- och försvarspolitik nu än under den tid då spänningen mellan öst och väst var den dominerande säkerhetspolitiska utmaningen. Att hotet om det stora kriget mellan öst och väst ter sig avlägset betyder inte att riskerna för krig och militärt maktspråk inte längre existerar.
Till försvarets viktigaste uppgifter hör att försvara hela landet. Försvaret måste ha sådan förmåga och beredskap att ingripande kan ske vid såväl avsiktliga som oavsiktliga kränkningar samt att varje allvarligt syftande militärt eller civilt hot kan mötas samt ha sådan styrka att Sverige kan stå emot försök till påverkan genom våld eller hot om våld. Försvaret skall också kunna ta vår del av ansvaret för fred och säkerhet i Europa i allmänhet och vårt närområde i synnerhet varvid alla förband, även marina stridskrafter och flygstridskrafter, fullt ut, bör delta i internationella insatser.
Grunden för svensk försvarspolitik är att Försvarsmakten kan försvara landet mot invasion och ockupation. Detta ger också de kunskaper och färdigheter som erfordras för att landets militära enheter blir lämpade att hävda svenskt territorium och svenska intressen i närområdet samt för att i samverkan med andra nationers resurser bidra till fred och säkerhet i vår omvärld. Detta kräver förmåga till väpnad strid i vid bemärkelse. Försvaret får aldrig tillåtas att enbart bli en bevakningsorganisation.
Prognoser vad gäller den framtida säkerhetspolitiska utvecklingen är med naturnödvändighet osäkra. Det är omöjligt att vid någon viss tidpunkt avgöra om en inträffad händelse är inledningen till en allvarlig kris, svår påfrestning på samhället, krig eller bara en vardaglig händelse som kan hanteras på "normalt" sätt. Det är historikerna som efteråt sätter etiketter på det inträffade.
I den historiska belysningen analyseras om rätt eller fel åtgärd vidtagits. Många exempel ur historien pekar också på att beslutsfattare hade tillgång till adekvat information, men man ville inte tro på de konsekvenser den pekade mot. Önsketänkande har alltför ofta dominerat beslutsfattandet. Varje reellt beslut fattas utgående från bristande information och mot en okänd framtid.
Med försvarsbeslutet den 29 mars 2000 blir Sverige svagare. Vårt nationella försvar, som är vårt allra viktigaste bidrag till stabiliteten i närområdet, urholkas.
Sverige nedrustar. Samtidigt är osäkerheten grundläggande om och när vi i verkligheten kommer att ordentligt kunna bidra till den militära krishantering som nu står i centrum för både EU och Nato. Socialdemokraterna, med stöd av Centerpartiet och vänsterpartierna, kommunister och miljöpartister, fortsätter på den inslagna nedrustningsvägen. Någon närmare analys av hur utvecklingen av EU:s försvarsdimension kommer att påverka svenskt försvar har ej genomförts.
Som följd av försvarsbeslutet våren 2000 kommer försvaret att förändras och se annorlunda ut redan efter ett år. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag till ett samlat försvarspolitiskt riksdagsbeslut hösten 2001. Utgångspunkterna för detta samlade försvarsbeslut måste ges redan nu. Den valda ekonomiska inriktningen, innefattande en reell reducering av försvarsanslagen med närmare 20 procent, måste stoppas. Nedan redovisas vilken inriktning vi anser att nästa försvarsbeslut, hösten 2001, bör ha.
Omstrukturerigen av försvaret måste påbörjas på bredden. När försvaret byter affärsidé kan vi inte tillåta att tradition och skygglappar hindrar nödvändiga förändringar inom hela försvaret. Personalförsörjning, logistik, forskning och utveckling samt materielförsörjning måste gå hand i hand med den omprövning och breddning av försvarets uppgifter som skett (och fortlöpande sker) under senare år. Oförändrade försvarsanslag bör vara utgångspunkten i förändringsprocessen. Att samtidigt kräva genomgripande omstrukturering och banta budgeten är en omöjlig ekvation. Reformeringen av vårt försvar är svår nog inom ramen för oförändrade försvarsanslag.
I det korta perspektivet gäller det, framför allt vad gäller materielen, att göra det bästa av situationen samtidigt som ekonomiskt utrymme för framtidssatsningar måste skapas. Nuvarande materielplaner är i det längre perspektivet i stort sett redan nu helt intecknade. Detta är inte acceptabelt i en situation då försvaret står inför en omdaning som är större en någonsin tidigare.
Existerande modern försvarsmateriel bör behållas i stället för att avvecklas. På så sätt upprätthålls den erforderliga funktionella kompetensen. Förutsättningarna för utveckling av förmåga inom olika områden ökar. Det är mycket svårt att bygga och anskaffa nya system från "scratch". Detta gäller inte minst artillerifunktionerna inom armén och marinen samt ytfartyg och ubåtar. Haubits 77, kustartillerisystemen 12/80 samt samtliga ubåtar av Västergötlandklassen och de nyligen moderniserade patrullbåtarna av Kaparenklassen bör således behållas - antingen i förband eller förrådsställas - som grund för en eventuell förstärkning av försvaret. Därmed undviks också en omfattande avveckling av kompetens samt onödig materielförstöring. Förutsättningar skapas för tillväxt och möjligheter att ekonomiskt och materiellt förbättra försvarets omstrukturering säkras. Detta ger oss möjligheter att uppnå en struktur som bättre förmår att svara upp mot de krav som vi i Sverige och som vår omvärld ställer än den struktur som blir resultatet av försvarsbeslutet 2000.
Regeringen saknar en strategi för försvarets framtida utveckling. Detta visas tydligt genom att man inom de flesta områden företrädesvis förordar demonstratorer och simulatorer framför anskaffning av konkreta vapensystem. Självklart kan demonstratorer och simulatorer vara till god hjälp vid utveckling av gamla och nya vapensystem, men de kan aldrig helt ersätta verkligheten. Det krävs ett växelspel mellan verkligheten och dessa mer virtuella former.
Det är därför nödvändigt, som påtalas i delbetänkandet från utredningen "Översyn av forskning och utveckling inom totalförsvaret" (SOU 2000:84), med åtgärder i syfte att återupprätta de effekter som studieverksamheten tidigare svarat för, bl.a. framtagandet av ett väl underbyggt underlag för beslut i olika inriktningsfrågor. Eftersom studieverksamheten inom främst det militära försvaret minskat i omfattning under 1990-talet måste insatser göras för att återupprätta kompetens och resurser för studier och annan analysverksamhet.
En större materiell kvantitet i kombination med hög kvalitativ funktionskompetens inom de flesta områden är nödvändig för att utveckla det nya försvaret. Vi anser också att förmågan till indirekt eld bör förstärkas jämfört med regeringens förslag. Vidare bör förmågan till precisionsbekämpning av rörliga mål vidmakthållas och utvecklas. Utveckling och anskaffning av luftvärnsrobotsystem och ett nytt lätt torpedsystem bör genomföras och antalet ubåtar och ytfartyg upprätthållas på en rimlig nivå inför kommande beslut om anskaffning. Utrymme behöver också skapas för beväpning av JAS 39-systemet. Genom ett minskat flygtidsuttag per flygplan förlängs JAS 39-systemets totala livslängd, vilket bör medge en kontinuerlig modifiering av de flygplan som successivt tillförs försvaret. Härigenom skapas större möjligheter till export och försäljning av JAS 39 Gripen och därmed en bättre balanserad effekt och kostnad över tiden. Möjligheterna att utsträcka leveranstiden av de beställda flygplanen bör tillvaratas.
Inom markstridskrafterna bör tio "brigadledningar" bibehållas samtidigt som en av dessa ges tillikauppgift att utgöra ledningsorganisation för den nordiska brigad som nu är under utveckling. Detta kan åstadkommas inom nu beslutad grundorganisation genom en utveckling av garnisoner med allsidig utbildning. Förutsättningarna för att sätta upp mekaniserade bataljonsstridsgrupper i Kristinehamn, Halmstad, Eksjö och Kungsängen bör prövas. På några platser bör dessutom försök med rullande värnpliktsutbildning och kontraktsanställda i "stående bataljonsförband" påbörjas. Med en sådan inriktning finns det utrymme för utveckling av utbildning av förband inom arméns specialtruppslag såväl i Boden som på Gotland.
Inom de marina stridskrafterna bör tre ytflottiljledningar, varav en för en internationell sjöstyka, en ubåts- och en minkrigflottiljledning samt en brigadledning för amfibieförband organiseras. Minst fyra ytfartygsdivisioner med 16 till 20 ytfartyg i varje upprätthålls genom att bibehålla de nyligen moderniserade patrullbåtarna. De moderna ubåtarna bibehålls genom att utnyttja samtliga ubåtar i Gotlands och Västergötlandsklassen. Amfibieförbanden utökas och kustartilleribataljonerna bibehålls tills vidare.
Inom flygstridskrafterna utnyttjas så effektivt som möjligt det antal JAS 39 Gripen som beställts inom ramen för fyra aktiva divisioner. Förutsättningar skall skapas för en kontinuerlig modifiering av de flygplan som successivt tillförs försvaret liksom större utrymme för beväpning och anskaffning av annan utrustning. Utbildningskapaciteten för flygförare och tekniker samt tillgången på förtidsavgångna aktiva flygförare skall medge att ytterligare divisioner kan organiseras upp till kapaciteten i totalt anskaffade JAS 39 Gripen.
Utvecklingen mot ökad förmåga att samverka med förband såväl inom landet som internationellt är inte bara en grundläggande förutsättning för internationella insatser utan också en förutsättning för försvarets förmåga att försvara landet.
Internationaliseringen av försvaret bör fortsätta och fördjupas, samtidigt som sjö- och flygstridskrafter inte får undantas. Utöver att sätta upp det nordiska brigadförbandet bör Sverige ta initiativ till att bilda en internationell sjöstyrka avsedd för insatser i första hand i Östersjön men också i västerhavet och andra randhav inom ramen för EU:s och FN:s kris- och konflikthantering. I denna bör de nordiska länderna utgöra kärnan. Även på flygområdet bör motsvarande initiativ vad avser multinationella förband tas.
Stockholm den 4 oktober 2000
Henrik Landerholm (m)
Olle Lindström (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Anna Lilliehöök (m)
Björn Leivik (m)
Lars Lindblad (m)
Gunnar Hökmark (m)
Liselotte Wågö (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Inga Berggren (m)
Ingvar Eriksson (m)