1. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att ta fram
en plan för hur en halvering av det militära försvaret på sex år skulle
kunna genomföras på ett för samhället så smidigt sätt som möjligt.
2. Riksdagen begär att regeringen i sin försvarsproposition konkretiserar
tidigare riksdagsbeslut om vidgad hotbild och omfattar förslag till hur
miljöhot, IT-hot och hot från sönderrostande atomubåtar i Murmansk
skall kunna mötas.
3. Riksdagen begär att regeringen i sin kommande försvarsproposition
presenterar ett nytt system för ett försvar byggt på frivillighet öppet för
både män och kvinnor i stället för värnpliktssystemet.
4. Riksdagen begär att regeringen i sin försvarsproposition konkretiserar sitt
handlingsprogram för att förebygga väpnade konflikter med att se över
möjligheten att skapa ett institut för internationell konfliktförebyggande
verksamhet.
5. Riksdagen begär att regeringen i sin försvarsproposition konkretiserar sitt
handlingsprogram för att förebygga väpnade konflikter genom att se över
möjligheten att skapa ett svenskt konfliktlösningscenter.
6. Riksdagen begär att regeringen i enlighet med sitt handlingsprogram för
en konfliktförebyggande politik verkar för Europaparlamentets beslut om
en genomförbarhetsstudie för en europeisk civil fredskår.
Riktig analys
Fredsrörelsens och Miljöpartiets analyser under slutet av
1980-talet vad gällde den säkerhetspolitiska utvecklingen
visade sig i stort vara riktiga. Förändringarna av det
sovjetiska samhället var oåterkalleliga. Nedmonteringen av
Berlinmuren och Sovjetkommunismens kollaps gjorde slut på
det kalla kriget.
Som en konsekvens av det kalla krigets slut kom de mellanstatliga krigen
att nästan helt upphöra. Militärutgifterna halverades i Europa under 1990-talet
och minskade med över 90 % i Ryssland. Miljöpartiet pekade på att hoten
mot Sverige inte var militärt utan kom från omfattande miljöförstöring,
sönderrostande atomubåtar i Murmansk och risken för IT-sabotage. I våra
partimotioner föreslogs kraftigt minskade militärutgifter och en nedmontering
av det militära invasionsförsvaret.
Också dessa analyser och krav visade sig i grunden vara riktiga och
stöddes några år senare av en riksdagsmajoritet. 1996 beslutade riksdagen på
Miljöpartiets initiativ om en vidgad hotbild. 1999 delade Sveriges
överbefälhavare Miljöpartiets analys om att det inte längre existerade något
militärt invasionshot. Först i mars 2000 stödde en riksdagsmajoritet
Miljöpartiets krav på nedläggning av ett stort antal regementen och en, om än
otillräcklig, minskning av militärutgifterna.
Dyrbart med långsam
riksdag
Visst kan man känna tillfredsställelse över att ligga i den
säkerhetspolitiska analysens framkant. Till och med
försvarsministern medgav i riksdagens talarstol att
regementsnedläggningarna och utgiftsminskningarna borde
ha inletts långt tidigare. Det tråkiga är att övriga
riksdagspartiers långsamhet helt i onödan kostat
skattebetalarna åtskilliga tiotals miljarder under 1990-talet,
miljoner som istället kunde ha använts inom vården och
skolan som istället fick skära ner. Det var inte bra.
Det var också svårt för regeringen att minska militärutgifterna i den
omfattning som skulle behövas. Det saknades helt planer för avveckling av
militära regementen. Kontrakt på extremt dyra vapensystem som alla
motiverats av ett hot som inte längre existerade visade sig svåra att
omförhandla. Som exempel kan nämnas JAS där förre överbefälhavaren
ansåg att det behövs 60-80 flygplan men där regeringen beställt över 200
stycken. Alla till ett pris av en halv miljard styck. Det är inte heller bra.
Lära av misstagen
Riksdagen beslutade i mars 2000 att invasionsförsvaret inte
längre var försvarets enda huvuduppgift. Vidare ger den
militära underrättelsetjänsten vid handen att regeringens
ståndpunkt om att inget militärt invasionshot kan uppstå inom
en tioårsperiod bör förändras. Det accelererande sönderfallet
inom rysk krigsmakt fortsätter och gör att risken för en
negativ utveckling för varje dygn blir allt lägre. Den militära
komponenten i totalförsvaret blir således allt mindre relevant.
Utvecklingen talar för fortsatta minskningar av antalet
förband och militära utgifter. Resurser bör istället föras över
till konfliktförebyggande politik, demokratistöd och försvar
mot de andra hot mot samhället som riksdagen identifierat
och där militära medel är irrelevanta.
Det är viktigt att riksdagen drar slutsatser av tidigare dyrköpta
erfarenheter. Långsamma riksdagspartier får inte kosta skattebetalarna tiotals
miljarder i onödan en gång till. Vi vill inte höra landets försvarsminister en
gång till säga att det man föreslår borde ha inletts för länge sedan. För att
snabbare kunna genomföra neddragningar behövs konkret planering för var
och hur man skall minska. Därför föreslår Miljöpartiet en avvecklingsplan för
den militära delen av försvaret där en halvering på sex år förbereds.
En försvarspolitik för 2000-
talet
Riksdagen skall 2001 fatta ett nytt försvarsbeslut.
Miljöpartiet avvaktar därför det förslag som kommer att
komma från regeringen. Vi utgår dock från att man kommer
att ha konkreta förslag på hur den vidgade hotbilden med de
icke-militära hoten kommer att påverka totalförsvarets
utformning. Regeringen måste visa hur man tänker sig att
utbildning och kompetens i till exempel miljöbrigader som
Miljöpartiet föreslagit ska kunna utvecklas för att hantera
nationella och internationella miljökatastrofer. Regeringen
måste föreslå konkreta insatser för att minska samhällets
sårbarhet som Miljöpartiet föreslagit. Det räcker idag med att
angripa fyra vitala platser för eldistributionen för att helt
lamslå landet i månader. Regeringen måste visa hur samhället
konkret ska kunna skydda sig mot såkallat IT-sabotage där i
princip enskilda individer kan åsamka stora skador på viktiga
samhällsfunktioner.
Det är viktigt att understryka att inget av dessa hot kan mötas med militära
medel i en militär organisation. Det är i vissa fall direkt olämpligt med
militär
inblandning. Försvarsmaktens egen satsning på IT-systemet Orion slutade i
ett totalt fiasko som åsamkade skattebetalarna mångmiljardförluster.
Avveckla värnplikten
I samband med försvarsbeslutet 2001 kommer regeringen att
föreslå hur det framtida värnpliktssystemet skall se ut. Också
här kommer Miljöpartiet att återkomma när regeringens
förslag väl kommer att presenteras. Vår ståndpunkt är att det
allmänna värnpliktssystemet har spelat ut sin roll. Det utgör
ett i grunden orättvist och idag helt otidsenligt system. För
det första fullgör endast en tredjedel av landets män sin
pliktutbildning, ca 18 000 av en årskull på ca 55 000. Två
tredjedelar slipper. För det andra så omfattar det endast män -
kvinnor ställs utanför. I Pliktutredningen tycks flera
riksdagspartier ha uppenbara svårigheter att förhålla sig till
den nya säkerhetspolitiska situationen. De föreslår till
exempel tvångsplikt även för kvinnor trots att behovet av
deltagare minskar.
Regeringens förslag bör istället innehålla ett system som är byggt på
frivillighet och som är öppet för både män och kvinnor. Just traditionellt
kvinnliga kompetenser och erfarenheter som förmåga till strategisk planering,
logistisk erfarenhet och öppet ledarskap är långt viktigare än den traditionellt
manliga tillgången av fysisk styrka som blir allt mindre relevant. För att få
hög kvalitet på en organisation byggd på frivillighet måste regeringen
utveckla ett system som bygger på motivation och som är meriterande.
Kanske är tiden mogen för Miljöpartiets mångåriga förslag om bättre
ersättning, civil dokumentation och tilläggspoäng till högskolan?
Utveckla
konfliktförebyggande politik
En allt viktigare del av säkerhetspolitiken i ett europeiskt
perspektiv utgörs av konflikthantering. I Europa, som plågats
av ett flertal lokala konflikter under 1990-talet, saknas
fortfarande på såväl nationell nivå som inom OSSE och EU
en samlad syn och beredskap på konfliktlösande och
krigsförebyggande arbete. Detta illustrerades tydligt i
Kosovo. Under nära tio års tid kunde Europa se vad som var i
görningen. Kunskap, fakta, analyser och "early warnings"
fanns, men det resulterade inte i någon konfliktförebyggande
politik. Först i elfte timmen och först efter det att den
nationalistiska serbregimen börjat genomföra folkfördrivning
och massmord inleddes diplomatiska förhandlingar. När det
ansågs misslyckat återstod bara trubbigt militärt våld i form
av Nato:s angrepp, som dessutom skedde utan stöd i
internationell rätt.
Dyrbar brist
För denna brist på förebyggande politik och handling har vi
fått betala ett mycket högt pris. Dels i form av alla de
människor vars liv släkts, de hundratusentals som tvingades
på flykt och svåra traumatiska upplevelser för nära en kvarts
miljon barn. Men det har också kostat världssamfundet
ofattbara summor. De militära insatserna, katastrofhjälpen,
FN:s arbete i Kosovo de närmsta tio åren samt hela
återuppbyggnadsprogrammet uppgår till flera hundra
miljarder kronor.
Ökat ansvar för europeiska
länder
Den efterföljande debatten har till stor del handlat om att
Europa måste ta ett större ansvar för konflikter i sin egen
region. Det militära våldet för att tvinga fram ett stopp för
folkfördrivningen i Kosovo hade, oavsett FN-mandat eller
inte, varit beroende av USA:s vilja att ställa resurser till
förfogande. Under det så kallade flygkriget illustrerades
också ett stort militärteknologiskt gap mellan USA och
Europa. Slutsatserna många drar är att Europas länder måste
satsa på en militärteknologisk upprustning, ökade
militärutgifter och utvecklandet av gemensamma militära
strukturer i EU.
Miljöpartiet delar uppfattningen om att länderna i Europa tveklöst behöver
ta ett ökat ansvar för att hantera konflikter i sin egen region. Men ett sådant
ansvar leder inte med automatik till ökade militärutgifter, militärteknologisk
upprustning eller skapande av ytterligare militära strukturer inom EU. Den
stora bristen i säkerhetstänkandet ligger istället i den nästan totala
avsaknaden
av konfliktlösningskompetens och civila krigsföregripande handlingsprogram.
Varje gång fredsskapande styrkor måste skickas till ett område efter
krigshandlingar måste vi se det som kvittot på att vi misslyckats. Misslyckats
med den förebyggande politiken.
En europeisk säkerhetspolitiks viktigaste komponent är därför den aktivt
förebyggande verksamheten, vari konfliktlösningsarbete ingår. En sådan
politik saknas idag nästan helt.
Att förebygga krig
Sveriges regering har utarbetat ett långsiktigt svenskt
handlingsprogram för att före-bygga väpnade konflikter. Det
överensstämmer till stora delar med Miljöpartiets stånd-
punkter. Det handlar om att främja en konflikförebyggande
kultur med långsiktig kunskapsuppbyggnad om konflikter
och dess orsaker för att öka vilja och förmåga att agera
förebyggande. Förmågan att identifiera strukturella
riskfaktorer för att få en tidig varning är en förutsättning för
konfliktförebyggande. För detta krävs att vi skapar nya,
förändrade samarbetsstrukturer och instrument inom allt från
FN och OSSE till andra organisationer som EU.
Nya icke-militära
institutioner
En del av detta görs förvisso redan i Europa. Men det saknas
institutioner som samlar fakta, analyserar och föreslår
åtgärdsprogram som till exempel ekonomiskt stöd, stöd till
demokratiska institutioner och NGO:er, och
konfliktlösningsarbete. Det är kanske inte så konstigt att det
går snabbt att få fram förslag på militära aktioner. På det
området finns militära institutioner, staber och militära
högkvarter. Det måste finnas civila institutioner som på
motsvarande vis kan föreslå och genomföra konkreta civila
konfliktförebyggande åtgärder.
Ett första steg för att konkretisera det tänkande som finns i regeringens
handlings-program vore att i Sverige, som en del av vår försvarsbudget, skapa
ett institut för internationell konfliktförebyggande verksamhet i kris- och
konfliktområden.
Utöver det förebyggande arbetet saknas också förmågan till civila
föregripande insatser att använda efter det att förebyggande arbete och
diplomati har misslyckats men före det att världssamfundet genom FN
använder militärt våld. För Kosovos del en politik som skulle ha satts in
mellan Madeleine Albrights diplomatiska misslyckande och de amerikanska
bombplanen.
Krigsföregripande insatser
En ansats till sådant arbete, som av förklarliga skäl
misslyckades, var OSSE:s beslut att skicka 2 000 civila och
obeväpnade observatörer till Kosovo. Ett i princip klokt
beslut men också ett beslut dömt att inte lyckas. Klokt därför
att blotta närvaron av internatio-nell civil personal har en
dokumenterat dämpande effekt på våldsutövning och brott
mot internationell rätt. Men dömt att misslyckas därför att de
europeiska regeringarna helt saknade en beredskap för en
sådan insats.
Trots att det var tidsmässigt mycket akut om en upptrappning av den
nationalistiska serbregimens våld skulle kunna stävjas hade OSSE tre
månader efter beslutet fattats endast fått ihop 600 personer. Annonserna för
att rekrytera den personal som inte existerade talar sitt eget språk. Sökanden
skulle kunna engelska, skriva på dator och ha körkort. Intrycket skapades att
det handlade om rekrytering av okvalificerad kontorspersonal. I själva verket
hamnade observatörerna i en mycket komplex och svår arbetssituation med
att medla konflikter, bidra till att bygga demokrati, övervaka de mänskliga
rättigheterna, undersöka krigsbrott och ett brett polisiärt arbete.
Man nådde aldrig upp till mer än 1 600 observatörer. Sveriges bidrag
begränsade sig till blygsamma 73 personer. Det gick alltför långsamt, de var
alldeles för få och de saknade till stora delar relevant utbildning för att
kunna
föregripa det våld som den serbiska nationalistiska regimen trappade upp.
Studerar man de ekonomiska förutsättningarna är också de talande. OSSE:s
budget är på 100 miljoner dollar. Nato:s budget är på 400 miljarder dollar.
Civil fredskår i EU?
Ett viktigt svenskt steg borde vara att ta initiativ till en civil
fredskår för krigsföregripande insatser inom Europa. Målet
ska vara en icke-militär multinationell insatsenhet tillgänglig
med kort varsel och med en beredskap att utvidga gruppens
storlek beroende på situationens krav. Om en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik inom EU fortsätter att utvecklas,
trots välmotiverad kritik och riskerna med en sådan, bör
denna fokuseras på att skapa civila föregripande instrument.
Civila icke-militära insatsenheter likt de Per Gahrton och den
gröna gruppen i EU-parlamentet förslagit om en civil
fredskår, vilken också antagits av Europaparlamentet.
Utbildningen för personal ingående i en civil multinationell insatsenhet
spänner över områden som att kunna bevaka att de mänskliga rättigheterna
efterlevs, civil administra-tion, polisiärt arbete, konfliktslösning,
demokratiska valprocesser, bidra till demokra-tiska samhällsfunktioner,
mediebevakning och kunskap i lokala kulturer och språk.
Bra förutsättningar
För Sveriges del finns en bra grund för utbildning av vår del i
en civil fredskår bland annat genom den utbildning som
bedrivs vid SWEDINT. Andra kunskapsresurser finns hos
Räddningsverket, Sida och olika ideella organisationer som
Green Forum och Läkare utan gränser, vilka har erfarenheter
av konkret arbete i extrema situationer i konfliktområden.
Den forskning och utbildning som bedrivs vid universitetens
avdelningar för fred och konfliktforskning liksom utbildning
om mänskliga rättigheter och humanitär rätt som drivs av
Röda korset och Raul Wallenberg-institutet är naturligtvis
också viktig. Det saknas dock en genomtänkt tvärsektoriell
och gränsöverskridande utbildning. En sådan skulle kunna
samordnas av ett institut för konfliktförebyggande
internationell verksamhet i kris- och konfliktområden.
Finansieringen av såväl ett institut som Sveriges del i en civil
fredskårsstyrka bör ske över utgiftsområde 6, anslaget A2 "Internationella
fredsfrämjande insatser".