Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om resurser för militär och civil krishantering.
Motiv för mitt förslag
Sverige har åtagit sig att bidra och medverka i EU:s militära
och civila krishantering. Syftet med styrkan är att EU skall
kunna skapa förtroende och stabilitet genom att gemensamt
bygga upp förmåga att förhindra, dämpa och avsluta väpnade
konflikter. Målet är att EU skall kunna ha 60 000 soldater
som kan delta i en operation på kort varsel och bibehålla en
sådan styrka på uppdrag under två års tid. Sverige har åtagit
sig att upprätthålla kapacitet för att kunna bidra med två
bataljoner eller ca 2 000 man.
Under 1999 deltog Sverige i fredsbevarande arbete i Makedonien, Bosnien
och Kosovo. Ett hundratal svenska soldater deltog i det FN-ledda uppdraget i
Makedonien som avslutades i april 1999. Fram till förra hösten deltog en
svensk bataljon i den Natoledda SFOR-styrkan i Bosnien och därefter en
svensk bataljon i den Natoledda KFOR-styrkan Kosovo.
Den civila delen av utlandsinsatserna innebär ofta behov av poliser för att
upprätthålla ordning, respekt för mänskliga rättigheter och utbildning av
lokala poliskårer. När väl situationen stabiliserats så att den väpnade
konflikten kan förhindras måste civila institutioner byggas upp. Domare,
åklagare och fängelsepersonal behövs för att rättssystemen skall byggas upp
och ges stöd av utomstående när de grupper som varit inblandade i konflikten
återigen skall leva tillsammans. Uppdragen för civilpoliser har huvudsakligen
organiserats av FN och OSSE.
Sveriges åtagande här är omfattande och betydelsefullt. Det ställer stora
krav på att utveckla kompetens och avsätta resurser. Erfarenheterna från
beslutet om medverkan i Kosovo kan illustrera att det behövs en
målmedveten uppbyggnad av resurser innan våra åtaganden kan klaras. Det
tog ett halvår efter riksdagsbeslutet innan Kosovostyrkan var på plats. Trots
att Sverige fattade beslut tidigare än många andra länder var den svenska
styrkan sist på plats. Det visade sig att beslutet hade fattats utan att det
avsattes medel för missionen. Försvarsmakten har inga medel för
internationella insatser och har med försvarsnedskärningarna inte getts några
marginaler eller medel för uppdragen. Lösningen blev till sist att med mycket
kort varsel, ca tre veckor, dra tillbaka bataljonen i Bosnien trots att den
svenska styrkan behövdes och gjorde stor nytta. Förseningen i Kosovo och
den abrupta avvecklingen i Bosnien bidrog inte till att skapa förtroende för
den svenska förmågan, även om viljan varit god.
Det kommer inte att vara någon enkel uppgift att rekrytera soldater för att
kunna upprätthålla två bataljoner. En bataljon på 900 soldater per halvår,
kräver rekrytering av 2 000 man och två bataljoner med 4 000 man. Efter
nedskärningarna av försvaret kommer mellan 15 000 och 18 000 värnpliktiga
att utbildas. Av dessa faller hälften bort för att de inte har utbildningar som
passar för utlandsuppdragen och ytterligare något tusental värnpliktiga har
kanske andra planer och vissa kanske inte vill därför att de inte har trivts
under värnpliktsutbildningen. Resultatet blir att varannan värnpliktig behöver
rekryteras så länge vi med nuvarande inriktning i försvarspolitiken skär ner
värnpliktsutbildningen med 18 000 värnpliktiga per år. Skall detta lyckas
måste utlandstjänstgöringen göras mycket attraktiv och
värnpliktsutbildningen vara motiverande. Ersättning och villkor behöver
förbättras och väl kunna jämföras med alternativen. Kanske kan man få sänkt
skatt under utlandstjänstgöringen vilket praktiseras av flera andra länder,
eller
erhålla en rejäl summa pengar som till exempel sedan kan användas för
studier eller att skaffa bostad.
Inom den civila krishanteringen har rekryteringen av civilpoliser också
visat sig svår att genomföra. För närvarande har kanske hälften av det antal
poliser som hade behövts kunnat rekryteras. Även villkoren för poliser på
utlandsuppdrag kan säkert ses över och förbättras. Intresset att delta i
utlandsuppdrag verkar dock redan nu vara stort. Problemet när det gäller
poliser är att det finns för få poliser här hemma. När det saknas poliser för
att
upprätthålla lag och ordning här hemma är det få länspolisorganisationer som
ställer sig positiva till rekrytering till utlandsuppdrag. Många olika statliga
instanser är inblandade och det politiska ansvaret är splittrat. Bilden kan vara
att utrikesministern har utlovat poliser, justitieministern kan dock inte avvara
några poliser och försvarsministern är den som upptäcker bristen när han får
vädjanden från civil och militär ledning i utlandsstyrkan. Polisutbildningen
måste byggas ut och antalet poliser i organisationen måste öka med kanske en
fjärdedel innan utrymme skapas för rekrytering till utlandsuppdrag. Samma
situation råder i många av Europas länder. I Kosovo hade EU åtagit sig att 2
000 poliser skulle rekryteras. Knappt halva åtagandet klarades av och USA
fick rycka in och svara för andra hälften. Det har inte bidragit till att skapa
förtroende för de europeiska ländernas förmåga.
Sverige kan genom att delta i fredsbevarande insatser bidra till stabilitet
och säkerhet i världen. På många håll pågår konflikter med fruktansvärda och
oacceptabla konsekvenser. Sveriges deltagande i olika försvarssamarbeten
och utlandsuppdrag skall skapa förtroende och detta får inte riskeras genom
dubbla budskap när man åtar sig en sak men gör något annat. Politiken måste
inriktas på att vi skall kunna uppfylla våra åtaganden. Det får inte stanna vid
god vilja eller välvilliga uttalanden. Villkor, kontrakt och utbildning av
soldater för de militära insatserna måste utvecklas och förbättras.
Polisutbildningen måste byggas ut radikalt så att vi först kan tillgodose
behoven här hemma och dessutom skapa marginaler för rekrytering
utomlands. Den politiska beslutsprocessen måste ses över. Det behövs medel
tydligt avsatta så att beslut om att delta i internationella uppdrag kan
verkställas inom rimlig tid. Ordning behöver bringas i administrativa anslag
och former för konstruktivt samarbete i beslutsprocessen. Anslagen till
internationella uppdrag är uppsplittrade på många olika huvudtitlar i
statsbudgeten och många olika ministrar, departement och myndigheter är
inblandade.