med anledning av prop. 2000/01:26 Bostadsförsörjningsfrågor m.m.
1 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som kan bidra
till bättre fungerande bostadsmarknader i hela landet.
2. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att reglera det kommunala
bostadsförsörjningsansvaret i en särskild lag.
3. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att en kommun skall vara
skyldig att göra en särskild planering för bostadsförsörjningen.
4. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att en kommun skall vara
skyldig att anordna bostadsförmedling.
5. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att alla
yrkesmässiga bostadsförmedlare som förmedlar lägenheter i turordning
efter kötid skall ha rätt att ta ut en köavgift av de bostadssökande.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Konkurrensverket bör ges uppdraget att bevaka
byggkostnadsfrågorna.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för att främja ökat bostadsbyggande.
2 Regeringen tar inte sitt ansvar för
människors boende
En god bostad är en viktig del av välfärden. Centerpartiet anser att alla
ska ha del av denna välfärd. Tyvärr tvingas vi konstatera att alla i
välfärdslandet Sverige inte kan få den bostad de önskar. Boverkets
bostadsmarknadsenkät visar att bostadsbristen ökar i många kommuner,
inte bara i storstadsområdena. I 45 av landets 289 kommuner råder brist
på bostäder. Detta är en ökning från förra året, då det rådde bostadsbrist i
32 kommuner. Ytterligare 25 kommuner har balans i kommunen som
helhet men bostadsbrist i centralorten. I 70 av landets kommuner råder det
alltså brist på bostäder i hela eller delar av kommunen.
Bostadsbristen i storstadsområdena blir alltmer akut. Trots detta är
nyproduktionen av flerfamiljshus mycket låg. Detta gäller särskilt
nybyggnationen av hyresbostäder. Parallellt med utvecklingen i de områden
som växer, avfolkas andra delar av landet, med efterlämnande
bostadsöverskott som följd. Mer än 60 procent av landets kommuner har
överskott på bostäder och i flera kommuner fortsätter antalet tomma
lägenheter att öka. I många av dessa kommuner används offentliga medel för
att riva bostäder för att hålla uppe hyresnivåerna i det kvarvarande
bostadsbeståndet. För innevarande år och nästa år finns det planer på att riva
nästan 10 000 lägenheter.
Med Boverkets bostadsmarknadsenkät som grund behövs ingen djupare
analys för att konstatera att bostadsmarknaden ser väldigt olika ut i olika
delar
av landet. Beroende på vilka delar av landet som studeras kan man se
bostadsmarknader med såväl överskott som underskott. Utöver dessa
kvantitativa brister i olika delar av landet finns det, framförallt i
storstäderna,
även brister av mer kvalitativ karaktär i bostadsmarknadens funktion. När
många människor tvingas hyra en lägenhet i andra hand till ett kraftigt
överpris och det finns en omfattande svart handel med hyreskontrakt är det
tydliga tecken på att bostadsmarknaden inte fungerar.
Centerpartiet anser att en proposition om bostadsförsörjningsfrågor borde
ta fasta på såväl de kvantitativa som kvalitativa brister på bostadsmarknaden
som beskrivits inledningsvis. Dessa brister är ju inga hemligheter, utan
snarare en allmänt känd verklighet. Tyvärr verkar regeringen blunda för
verkligheten och de alltmer akuta situationerna på bostadsmarknader landet
över. Förslag som innebär att regeringen tar sin del av ansvaret för att
åstadkomma bättre fungerande bostadsmarknader i olika delar av landet lyser
med sin frånvaro.
De förslag till beslut som presenteras i propositionen innebär endast att
regeringen skjuter ansvaret ifrån sig, utan att för den skull förbättra
situationen på bostadsmarknaden. På områden där det skulle behövas förslag
till beslut väljer regeringen att passa och ägnar sig istället åt allmänna
bedömningar. Det är uppenbart att regeringen inte har någon strategi eller
politik för att skapa bättre fungerande bostadsmarknader vare sig där det råder
bostadsbrist eller där det råder överskott på bostäder. Riksdagen bör ge
regeringen i uppdrag att återkomma med förslag som kan bidra till bättre
fungerande bostadsmarknader i hela landet.
3 Kommunernas bostadsförsörjningsansvar
För Centerpartiet är valfrihet och mångfald i boendet viktigt. Vi ser
valfrihet och mångfald som en garant för att kunna tillfredsställa
människors varierande behov och önskemål när det gäller boendet.
För Centerpartiet innebär valfrihet och mångfald i boendet att den enskilde
bostadskonsumenten ska ha möjlighet att välja var i landet han eller hon vill
bo. Det innebär också att full frihet ska råda beträffande i vilken
upplåtelseform den enskilde bostadskonsumenten vill välja att bo, beroende
på vad som passar bäst vid varje tidpunkt. Brist på bostäder är förmodligen
den faktor som utgör den största begränsningen för människors valfrihet. Den
nuvarande utvecklingen, med bostadsbrist i allt fler kommuner, gör att
människor inte har möjlighet att fritt välja vare sig typ av bostad eller
bostadsort.
Det är dock inte bara den enskilde bostadskonsumenten som ska ges
valfrihet. Valfrihet ska också råda för utformningen av den lokala kommunala
bostadspolitiken och för bostadsområdenas utformning och sammansättning.
Det finns sedan mer än femtio år en ansvarsuppdelning mellan stat och
kommun inom den svenska bostadspolitiken. Tanken är att staten ska ansvara
för att rättsliga och finansiella instrument ska finnas tillgängliga för
bostadsbyggandet, medan kommunerna ska ansvara för planering och
genomförande på den lokala nivån.
Regeringens föreslag att reglera det kommunala ansvaret för
bostadsförsörjningen i en särskild lag inskränker möjligheterna till en lokalt
anpassad bostadspolitik och minskar därmed valfriheten. Mot bakgrund av att
bostadsmarknaden ser väldigt olika ut i olika delar av landet är det både
naturligt och nödvändigt med en lokalt anpassad bostadspolitik.
Regeringen föreslår i propositionen att det kommunala ansvaret för
bostadsförsörjning ska förtydligas i en särskild lag. Kommunerna har redan
idag ett tydligt ansvar för bostadsförsörjningen inom sina respektive
territorium. Det kommunala ansvaret framgår och fastslås med all önskvärd
tydlighet i kommunallagen (1991:900) och socialtjänstlagen (1980:620). I
plan- och bygglagen (1987:10) ges också kommunerna ett grundläggande
ansvar för att planera markanvändningen, vilket också är av betydelse i
sammanhanget. Regeringens förslag att i särskild lagstiftning detaljreglera hur
det kommunala bostadsförsörjningsansvaret ska fullföljas framstår mot denna
bakgrund som såväl onödigt som klåfingrigt. Riksdagen bör besluta att avslå
regeringens förslag om att reglera det kommunala
bostadsförsörjningsansvaret i en särskild lag.
3.1 Mångfald i kommunernas planering för
bostadsförsörjning
Sedan bostadsförsörjningslagen upphävdes 1993 har kommunerna valt att
fullfölja sitt ansvar för planering och genomförande inom bostadsområdet
på olika sätt. Boverkets årliga undersökningar visar att allt färre
kommuner upprättar särskilda bostadsförsörjningsprogram. För år 2000
uppger 28 kommuner eller 10 procent av de som svarat på enkäten att de
upprättat ett bostadsförsörjningsprogram som antas av
kommunfullmäktige.
Allt fler kommuner redovisar istället att man behandlar
bostadsförsörjningsfrågorna i översiktsplaneringen eller i någon form av
strategisk plan för kommunen. Av de kommuner som inte upprättar
bostadsförsörjningsprogram för innevarande år uppgav 155 stycken eller 54
procent att man behandlar dessa frågor i översiktsplan eller i fördjupningar av
översiktsplan. Därtill ska läggas det ökande antal kommuner som redovisar
att de behandlar bostadsförsörjningsfrågorna i någon annan form av strategisk
plan för kommunens utveckling. Centerpartiet anser att kommunernas olika
sätt att planera bostadsförsörjningen visar på en sund mångfald av lokalt
ansvarstagande för bostadsförsörjningen i landets kommuner.
Regeringen uppskattar uppenbarligen inte att kommunerna tar sitt ansvar
för bostadsförsörjningen på olika sätt, eftersom man i propositionen föreslår
att en kommun ska vara skyldig att göra en särskild planering för
bostadsförsörjningen. Från Boverkets årliga undersökningar kan man utläsa
att den andel kommuner som tog fram ett bostadsförsörjningsprogram 1992,
när det fanns en tvingande lagstiftning, är nästan exakt lika stor som den
andel kommuner som innevarande år behandlar bostadsförsörjningsfrågorna
på en mängd olika sätt. Slutsatsen man kan dra av detta är att en lagstiftning
som tvingar kommunerna att göra årliga bostadsförsörjningsplaner inte leder
till ett ökat kommunalt ansvarstagande för bostadsförsörjningen. En sådan
lagstiftning kommer enbart att innebära att sättet kommunerna tar sitt ansvar
för bostadsförsörjningen likriktas, vilket i sin tur minskar möjligheterna till
en
lokalt anpassad bostadspolitik. Riksdagen bör avslå regeringens förslag att en
kommun ska vara skyldig att göra en särskild planering för
bostadsförsörjningen.
3.2 Felaktig lagstiftning om kommunala
bostadsförmedlingar
I propositionen föreslår också regeringen att en kommun ska vara skyldig
att anordna bostadsförmedling om det behövs för att främja
bostadsförsörjningen. Centerpartiet anser inte att tvångslagstiftning om
kommunala bostadsförmedlingar är ett verksamt sätt att öka intresset för
att bygga bostäder. Och om det inte finns några bostäder att förmedla ter
sig förslaget helt verkningslöst. Hur verkningslöst det än är, framgår det
av förslaget att regeringen ska kunna förelägga en kommun att fullgöra
denna plikt. Det är alltså regeringen och inte kommunfullmäktige som i
slutändan har rätt att avgöra om det finns ett behov av att anordna en
kommunal bostadsförmedling. Detta förslag innebär ett klart brott mot det
kommunala självstyret. Lagrådet har därför avstyrkt förslaget om att
regeringen ska ha rätt att förelägga en kommun att anordna en kommunal
bostadsförmedling. Centerpartiet anser att Lagrådets bedömning är
korrekt.
Regeringen har valt att bortse från Lagrådets kritik och försöker istället
argumentera för att regeringen redan enligt gällande rätt har möjlighet att
förelägga en kommun att fatta beslut av visst innehåll. I propositionen
framhålls att 12 kap. 6 § plan- och bygglagen ger regeringen en möjlighet att
förelägga en kommun att inom en viss tid anta, ändra eller upphäva en
detaljplan eller områdesbestämmelser, ett så kallat planföreläggande. I ett
sådant fall företräder regeringen ett väl definierat riksintresse eller ett
regionalt intresse som måste hävdas gentemot kommunens och enskilda
medborgares intressen.
När det gäller den kommunala bostadsförsörjningen kommer staten och
kommunen att företräda samma allmänna intresse, nämligen
bostadsförsörjningen i kommunen. Det kan då uppstå en meningsskiljaktighet
om huruvida det finns ett behov av en bostadsförmedling eller ej. Hur staten
och kommunen ska avgöra om det finns ett behov av en kommunal
bostadsförmedling eller ej framgår inte av lagförslaget. Jämförelsen med de
tydligt definierade möjligheterna för regeringen att göra ett planföreläggande
enligt plan- och bygglagen blir därmed haltande. Centerpartiet anser att
regeringen avfärdat Lagrådets kritik alltför lättvindigt. Förslaget att en
kommun ska vara skyldig att anordna bostadsförmedling om det behövs för
att främja bostadsförsörjningen innebär ett klart ingrepp i det kommunala
självstyret och bör därför avvisas. Riksdagen bör avslå förslaget om att en
kommun ska vara skyldig att anordna bostadsförmedling.
3.3 Möjlighet till köavgifter vid bostadsförmedling
Centerpartiet anser inte att staten ska kunna tvinga kommuner att anordna
bostadsförmedlingar. Om däremot en kommun eller någon annan på eget
initiativ vill anordna en bostadsförmedling är det något positivt och bör
därför bejakas. Det finns dock anledning att förändra möjligheten för
kostnadstäckningen för dessa förmedlingar, så att de kostnader som
uppstår bärs av de bostadssökande. Enligt nu gällande regler för
yrkesmässig bostadsförmedling får förmedlaren ta ut en
anvisningsersättning. Taxesättningen regleras i förordningen (1978:313)
om taxa för yrkesmässig bostadsförmedling och fastställs av
Kammarkollegiet.
Flera kommuner har påtalat att det är svårt att bedriva bostadsförmedling
om kostnaderna enbart ska täckas av ersättningar för anvisning enligt
nuvarande taxa, 2 000 kronor för en lägenhet och 700 kronor för ett rum.
Dessa taxor ger inte full kostnadstäckning och medför att skattebetalarna får
finansiera delar av verksamheten vid en kommunal bostadsförmedling.
Centerpartiet anser att detta inte är rimligt. Det bör därför vara möjligt att
ta
ut en årlig köavgift för bostadsförmedling. Med en köavgift kommer köerna
att bättre spegla det verkliga bostadsbehovet.
Regeringen föreslår i propositionen att en kommunal bostadsförmedling
ska ges rätt att ta ut en köavgift av de sökande. Det är ett steg i rätt
riktning.
Centerpartiet anser dock att regeringens förslag kommer att snedvrida
konkurrensen, eftersom det enbart är kommunala bostadsförmedlingar som
ska få ta ut köavgift. Rätten att ta ut köavgift bör gälla såväl kommunala som
privata bostadsförmedlare som förmedlar lägenheter i turordning efter kötid.
En fastighetsägares anvisning av sina egna lägenheter räknas inte som
bostadsförmedling och ska därmed inte berättiga till rätt att ta ut avgifter. Då
Centerpartiet inte anser att det behövs en särskild lag som reglerar det
kommunala bostadsförsörjningsansvaret bör möjligheten för
bostadsförmedlingar att ta ut en årlig köavgift införas genom en ändring av
förordningen (1987:313) om taxa för yrkesmässig bostadsförmedling.
Riksdagen bör besluta att ge regeringen i uppdrag att återkomma med förslag
om att alla yrkesmässiga bostadsförmedlare som förmedlar lägenheter i
turordning efter kötid ska ha rätt att ta ut en köavgift av de bostadssökande.
4 Åtgärder för att främja ökat
bostadsbyggande
Centerpartiet anser att en proposition om bostadsförsörjningsfrågor borde
ta fasta på såväl de kvantitativa som kvalitativa brister som finns på
bostadsmarknader i olika delar av landet. Men först i det avslutande
kapitlet i propositionen resonerar regeringen kring olika åtgärder som kan
främja ett ökat bostadsbyggande och därmed avhjälpa bostadsbristen.
Detta borde ha varit propositionens huvudsakliga innehåll. Framförallt
borde regeringen ta sitt ansvar och presentera förslag som kan främja ett
ökat bostadsbyggande. De konkreta förslagen som skulle kunna få fart på
byggandet lyser dock med sin frånvaro. Och det behövs verkligen
konkreta förslag. Bostadsbyggandet i Sverige ligger på historiskt låga
nivåer. Vid en internationell jämförelse visar det sig att svenskt
bostadsbyggande ligger i botten inom EU. Enligt EU-statistik byggde EU-
länderna 6,1 nya bostäder per 1 000 invånare förra året. I Sverige byggdes
enligt denna statistik bara 1,3 bostäder per 1 000 invånare.
För att på allvar komma till rätta med bostadsförsörjningen behöver
byggandet, framförallt av hyresbostäder, öka. Trots ett skriande behov av
bostäder, framförallt i storstadsområdena och på universitets- och
högskoleorter, är intresset för att bygga hyreslägenheter lågt. Merparten av de
flerbostadshus som byggs är bostadsrätter. Det är helt enkelt svårt att bygga
hyresbostäder som vanliga människor har råd med. Den sjuka
bostadsmarknaden i våra storstäder skulle helt klart bli friskare om byggandet
av hyresbostäder skulle öka.
Det främsta incitamentet för att investera i och bygga hyresfastigheter är
att det går att få en rimlig avkastning på det satsade kapitalet. Incitament för
att bygga hyresbostäder bör inte i första hand skapas genom centralstyrning
eller nya bidragssystem. Det viktiga är istället att få ner byggnads- och
boendekostnaderna, och då är det snarare fungerande konkurrens på
byggmarknaden samt lägre skatter och avgifter på boendet som är avgörande.
Förutsättningarna för nyproduktion måste vara sådana att byggande av
flerfamiljshus är attraktivt för såväl privata som allmännyttiga
fastighetsägare.
Byggkostnadsdelegationen har i sitt betänkande (SOU 2000:44) pekat på
att det finns stora möjligheter att sänka byggkostnaderna. Delegationen har
som en första målsättning sagt att det är möjligt satt sänka byggkostnader med
10 procent och minska byggtiderna med 10-20 procent, samtidigt som
kvalitetsfelen minskar med 20 procent. Centerpartiet anser att denna
målsättning är realistisk, men det förutsätter att delegationens arbete följs
upp
på ett kraftfullt sätt. Regeringen aviserar i propositionen att Boverket ska ges
i
uppdrag att inrätta ett byggkostnadsforum för att följa upp
Byggkostnadsdelegationens arbete. Centerpartiet anser att Konkurrensverket
borde ges den uppgiften, då en stor del av de höga byggkostnaderna beror på
dålig konkurrens inom byggbranschen. Generellt sett finns det stora
möjligheter att minska byggkostnaderna genom enklare regler, bättre
konkurrens på byggmarknaden, sänkta arbetsgivaravgifter samt en ekonomisk
politik som ger fortsatt låga räntor.
Centerpartiet anser vidare att staten kan skapa bättre förutsättningar för
boende och nybyggnation via lägre fastighetsskatt på flerfamiljshus. Staten
kan också bidra med lägre skatter på boende och ett enklare regelverk.
Kommunerna kan göra planprocessen smidigare och se till att det finns
tillgång till billig tomtmark. Sist men inte minst kan byggföretagen pressa
produktionskostnaderna och hitta metoder att bygga bostäder till rimlig
kostnad med flexibla lösningar där den enskilde hyresgästen får möjlighet att
vara med och påverka vilken standard som han eller hon vill ha, exempelvis
små hyresrätter med enkel standard. Ansvaret för att få ner byggnads- och
boendekostnaderna ligger på många aktörer, men det är viktigt att staten går
före och tydligt visar att man tänker ta sin del av ansvaret.
Det nuvarande bruksvärdessystemet pekas ofta ut som en bov i dramat som
gör att byggherrar inte är benägna att bygga nya hyreshus. Verkligheten visar
att det ligger mycket i påståendena. Det är exempelvis svårt att bygga nya
hyreshus som ska inrymma studentlägenheter, när det finns ett gammalt
bestånd av studentlägenheter med låga hyror. Efterfrågan på de nya
lägenheterna kan vara stor, men om bruksvärdessystemet ska gälla blir
hyresvärden ändå tvungen att sänka hyreskostnaderna till en så låg nivå att det
blir ekonomiskt omöjligt att bygga nya hus. Om det ska bli några
hyreslägenheter byggda för studenter och andra som står i kö behöver hyrorna
på nybyggda lägenheter bättre spegla efterfrågan.
Även i det befintliga bostadsbeståndet behövs det en hyressättning som i
ökad utsträckning tar hänsyn till efterfrågan och faktiska kostnader. En bättre
tillämpning av bruksvärdessystemet kommer då att leda till sänkta hyror i
områden som idag inte betraktas som prisvärda och därmed öka efterfrågan
på lägenheter som annars skulle stå tomma. Vad som ovan anförts om
åtgärder för att främja ökat bostadsbyggande bör ges regeringen till känna.