Den svenska bostadspolitiken står inför flera stora utmaningar. Byggandet
är fortfarande lågt och även om det finns tecken på en viss ökning av
nybyggandet under den närmaste tiden har vi förmodligen ännu inte sett
toppen på bostadsbristen i de större städerna.
Det är betydligt fler kommuner än tidigare som rapporterar bostadsbrist, ett
45-tal enligt regeringen. Samtidigt rivs det hela fastigheter i mindre städer
runt om i landet på grund av dåligt underlag och stel hyressättning.
Men det är i de större städerna situationen är som mest alarmerande.
Bostadsmarknaden håller helt enkelt på att bli en av de avgörande
flaskhalsarna mot tillväxt. De senaste sju åren har nettoinflyttningen till
Stockholmsregionen varit flera gånger större än antalet påbörjade bostäder. I
storstadsregionerna blir bostadsproblemen ett allt större hot mot en gynnsam
utveckling av jobb och välstånd för hela landet.
Skall Stockholmsregionen stärka sin internationella roll krävs att
bostadsbyggandet kommer igång, särskilt byggandet av hyresrätter som nu
nästan helt avstannat. Hyresrätten är ju en boendeform som på grund av sin
flexibilitet är särskilt viktig i en storstad som många människor passerar
igenom under lång eller kort tid.
Och idag är det smärre kaos i framför allt Stockholm. Den stora efterfrågan
på centralt belägna lägenheter leder till en utbredd svart marknad där 200 000
kronor till en svartmäklare inte är ovanligt för ett hyreskontrakt. Men även
till
en stor laglig andrahandsmarknad, där hyresgästerna - enligt en artikel på DN
debatt i slutet av oktober - i snitt betalar 60% i överhyra. En av tankarna med
det nuvarande systemet för hyressättning var att stärka hyresgästen. Det är
uppenbart att det blivit precis tvärtom.
3 Folkpartiet om regeringens proposition
I det läge som beskrivs ovan menar den socialdemokratiska regeringen att
den havererade bostadsmarknaden, som redan idag lider av brist på
marknadstänkande, kan förbättras med ännu mer regleringar. Regeringen
föreslår i propositionen en nygammal lag om kommunernas
bostadsförsörjningsansvar.
3.1 Lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar
Regeringen föreslår att det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen
skall förtydligas i en särskild lag. Innebörden är att "en kommun skall
vara skyldig att planera bostadsförsörjningen i syfte att skapa
förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att
främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och
genomförs".
Ett av skälen till lagförslaget enligt regeringens proposition är att
upphävandet "av bostadsförsörjningslagen innebar att det överlämnades till
kommunerna själva att bestämma formerna för
bostadsförsörjningsverksamheten". Och att det visade sig att många
kommuner valde att sköta bostadsfrågorna på andra sätt än vad som dög för
den socialdemokratiska regeringen.
Svaret ser vi nu - en tvingande lag. Vi har sett det förut i form av
strafflagen för de kommuner som inte ansåg att det var kommunens ansvar att
driva bostadsbolag. Och vi vill inte se det igen.
Folkpartiet menar att detta är fel väg att gå. Vi är övertygade om att nya
lagar aldrig kan få fram bostäder där det helt enkelt inte finns sund ekonomi
och underlättande regler för aktörerna.
Omkring två tredjedelar av de kommuner som yttrat sig avstyrker
förslaget. Många menar att nuvarande lagstiftning är fullt tillräcklig eftersom
det kommunala ansvaret framgår av socialtjänstlagen och plan- och
bygglagen. Många kommuner framhåller också att en ny lag av det slag som
föreslås knappast kommer att leda till ökat bostadsbyggande. Folkpartiet kan
inte annat än instämma i denna kritik.
Propositionen andas också ett visst förakt för det kommunala självstyret
och den lokala demokratin, med formuleringar som att "det nu tycks finnas en
osäkerhet i många kommuner om vilket ansvar man har för
bostadsförsörjningen".
Redovisandet av remissinstansernas svar ger en annan bild än regeringens.
Där framkommer att många kommuner som yttrat sig framhåller att man
fortsatt att aktivt arbeta med planering av bostadsförsörjningen även efter det
att den tidigare bostadsförsörjningslagen upphävdes 1993.
Det finns goda skäl att därför starkt ifrågasätta behovet av en ny
lagreglering. Statliga regler för en verksamhet bör utfärdas bara om staten har
krav på att kommunen vidtar åtgärder som annars inte skulle komma till
stånd.
Kommunerna har redan genom sin skyldighet att upprätta översikts- och
detaljplaner som möjliggör bostadsbyggande ett statligt reglerat ansvar för
bostadsförsörjningen.
Behovet av information om det planerade bostadsbyggandet är enligt
Folkpartiets mening inte ett tillräckligt skäl för att (åter)införa en särskild
generell ordning för den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen.
3.2 Kommunal bostadsförmedling
Regeringen föreslår vidare att en kommun skall vara skyldig att anordna
bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen, och
att regeringen skall kunna förelägga en kommun att fullgöra denna
skyldighet.
Folkpartiet menar att förhållandena i kommunerna är mycket olika
beroende bl.a. på kommunernas storlek och struktur och bostadsbeståndets
sammansättning, varför det måste avgöras lokalt om det finns behov av att
inrätta kommunal bostadsförmedling. På samma sätt som när det gäller den
kommunala bostadsförsörjningsplaneringen får det förutsättas att kommunen
självmant vidtar de åtgärder som behövs i fråga om
bostadsförmedlingsverksamheten.
Lagrådet för i sitt yttrande fram stark kritik mot regeringens förslag. Man
skriver bland annat: "Genom en uttrycklig bestämmelse i andra stycket (i
lagförslagets 3 §) skulle regeringen få förelägga en kommun att anordna
kommunal bostadsförmedling. Bestämmelsen innebär att regeringen skulle
kunna ingripa i kommunfullmäktiges beslutanderätt i en konkret fråga
rörande kommunens angelägenheter. Det är alltså inte fråga om att genom
föreskrifter i lag ge landets kommuner vissa uppgifter eller åligganden. Beslut
av kommunfullmäktige kan underkastas en viss statlig kontroll med
tillämpning av kommunalbesvärsinstitutet, men detta kan endast resultera i att
ett beslut upphävs. Däremot kan den statliga kontrollen inte ta sig uttryck i
förelägganden för kommunen att besluta på ett visst sätt eller vidtaga andra
åtgärder."
Lagrådet fortsätter: "Den kommunala självstyrelsens innersta kärna måste
vara att de folkvalda i form av fullmäktige skall kunna dryfta och besluta i
frågor rörande den egna kommunen. Själva principen skulle komma att sättas
åsido om regeringen - låt vara såsom i detta fall på ett begränsat område -
medgavs rätt att diktera beslutens innehåll."
Folkpartiet instämmer i Lagrådets kritik.
3.3 Åtgärder för att främja ökat bostadsbyggande
Regeringen ägnar propositionens femte kapitel åt diskussioner kring och
bedömningar av frågor som rör bland annat sänkta byggkostnader och
bostadsbyggande i tillväxtregionerna. Här finns probleminsikter och
ambitioner som Folkpartiet i viss mån delar. Till dessa hör vikten av att
sänka byggkostnaderna, en rationellare och förenklad planprocess,
förändringar i det kommunala utjämningssystemet och utveckling av de
allmännyttiga bostadsbolagen. Vi anser dock att de förslag som diskuteras
lämnar mycket att önska, och vi saknar konkreta åtgärder.
Folkpartiet menar att bostadssektorn fortfarande i alltför hög utsträckning
är en planekonomisk fristad i den svenska marknadsekonomin. Vi behöver få
fart på bostadsbyggandet, få ner kostnaderna och få en betydligt högre
rörlighet på bostadsmarknaden för att fler människor ska kunna finna en
passande bostad till en kostnad som för dem känns acceptabel.
Planprocesser och nybyggnadsregler måste förenklas. Det är mycket
viktigt både för att få ned byggkostnader och för att kunna ligga med god
planberedskap. Genom att sätta funktionskrav i stället för produktionsregler
kan kunnande och idéer hos byggarna utnyttjas och konkurrensen på
byggmaterialsidan öka och därmed kostnader minska och kvalitet öka.
Regeringen har nu gett Boverket i uppdrag att "öka sina insatser för att
förmedla kunskaper till kommunerna om möjliga förenklingar inom ramen
för gällande lagstiftning". Det är vackra ord, men lite handling.
Detsamma gäller den förändring i det kommunala utjämningssystemet i
syfte att minska den s k pomperipossaeffekten som regeringen slår sig för
bröstet med. Det framgår av regeringens egen redovisning hur marginell den
förändring är som föreslås, och hur lite den råder bot på problemet.
Det kommunala utjämningssystemet måste förändras mer genomgripande
genom en sänkt utjämningsgrad, så att varje kommun verkligen får ett positivt
ekonomiskt incitament för att det byggs bostäder. I många fall förlorar
kommunkassan på att det flyttar in människor med jobb och inkomster. Det är
orimligt. Samtidigt är det viktigt att påpeka att alla kommuner faktiskt måste
ta sitt ansvar och planera för nyproduktion och för bostäder med olika
upplåtelseformer, det senare för att människorna själva, inte politikerna skall
vara de som avgör inte bara var utan hur man bor.
Vid en översyn av bostadspolitiken med syfte att öka rörligheten på
marknaden och få igång byggandet av hyresrätter är det oundvikligt att
diskutera hyressättningssystemet.
Folkpartiet avvisar såväl nya hyresregleringar som en helt fri hyressättning
och ser inga skäl att rucka på vare sig de fria förhandlingarna mellan
hyresgäster och fastighetsägare, bruksvärdesprövningen eller hyresgästens
besittningsskydd. Däremot måste dagens system utvecklas så att det bättre
lever upp till dess ursprungliga intentioner om "en till marknadsförhållandena
anpassad hyresbildning".
Det uppmärksammade Oxtorgsmålet i Stockholm satte såväl begreppet
självkostnad som principerna för hela jämförelseprövningen på sin spets.
Osäkerheten om vilka hyresnivåer som kan tänkas godtas i framtiden lägger
en hämsko över den privata nyproduktionen av hyresrätter och styr över till
det mer lönsamma och regelmässigt stabila byggandet av bostadsrätter.
Samtidigt fortsätter svartabörshajarna att suga ut desperata bostadssökande.
Och studenter tvingas avbryta sina studier för att de helt enkelt inte har
någonstans att bo.
Folkpartiet menar att det i detta sammanhang är nödvändigt att tillåta en
mer differentierad hyressättning som bättre avspeglar utbud och efterfrågan
på hyresmarknaden. Lägesfaktorn måste helt enkelt ges en tyngre vikt vid
hyresförhandlingarna. Förutom ett uppenbart rättviseskäl skapar en flexiblare
hyressättning en större mångfald i utbudet, med större sannolikhet att nya
hyresgäster ska hitta något som överensstämmer med deras egna önskemål.
Dessutom bör vi överväga möjligheten till ett upphävande av allmännyttan
som förstahandsnorm - antingen på marknaden som helhet eller enbart för
nyproduktionen. Det skulle kunna innebära ytterligare ett välkommet steg på
vägen mot en konkurrens på lika villkor. Det kan även ge en hyressättning
som bättre speglar de boendes preferenser och leda till att det lönar sig att
bygga och förvalta hyresbostäder.
Mycket behöver göras. Då räcker inte vackra ord om "fortsatt politisk
prioritet på bostadsbyggandet", eller att varje kommun får en "skyldighet att
planera bostadsförsörjningen". I slutändan krävs ändå incitament att verkligen
bygga. Och sådana saknas i alltför stor utsträckning i föreliggande
proposition.