1 Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen avslår proposition 2000/01:26. 2 Bostadspolitikens utmaningar
Den svenska bostadspolitiken står inför flera stora utmaningar. Byggandet är fortfarande lågt och även om det finns tecken på en viss ökning av nybyggandet under den närmaste tiden har vi förmodligen ännu inte sett toppen på bostadsbristen i de större städerna.
Det är betydligt fler kommuner än tidigare som rapporterar bostadsbrist, ett 45-tal enligt regeringen. Samtidigt rivs det hela fastigheter i mindre städer runt om i landet på grund av dåligt underlag och stel hyressättning.
Men det är i de större städerna situationen är som mest alarmerande. Bostadsmarknaden håller helt enkelt på att bli en av de avgörande flaskhalsarna mot tillväxt. De senaste sju åren har nettoinflyttningen till Stockholmsregionen varit flera gånger större än antalet påbörjade bostäder. I storstadsregionerna blir bostadsproblemen ett allt större hot mot en gynnsam utveckling av jobb och välstånd för hela landet.
Skall Stockholmsregionen stärka sin internationella roll krävs att bostadsbyggandet kommer igång, särskilt byggandet av hyresrätter som nu nästan helt avstannat. Hyresrätten är ju en boendeform som på grund av sin flexibilitet är särskilt viktig i en storstad som många människor passerar igenom under lång eller kort tid.
Och idag är det smärre kaos i framför allt Stockholm. Den stora efterfrågan på centralt belägna lägenheter leder till en utbredd svart marknad där 200 000 kronor till en svartmäklare inte är ovanligt för ett hyreskontrakt. Men även till en stor laglig andrahandsmarknad, där hyresgästerna - enligt en artikel på DN debatt i slutet av oktober - i snitt betalar 60% i överhyra. En av tankarna med det nuvarande systemet för hyressättning var att stärka hyresgästen. Det är uppenbart att det blivit precis tvärtom.
3 Folkpartiet om regeringens proposition
I det läge som beskrivs ovan menar den socialdemokratiska regeringen att den havererade bostadsmarknaden, som redan idag lider av brist på marknadstänkande, kan förbättras med ännu mer regleringar. Regeringen föreslår i propositionen en nygammal lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar.
3.1 Lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar
Regeringen föreslår att det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen skall förtydligas i en särskild lag. Innebörden är att "en kommun skall vara skyldig att planera bostadsförsörjningen i syfte att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs".
Ett av skälen till lagförslaget enligt regeringens proposition är att upphävandet "av bostadsförsörjningslagen innebar att det överlämnades till kommunerna själva att bestämma formerna för bostadsförsörjningsverksamheten". Och att det visade sig att många kommuner valde att sköta bostadsfrågorna på andra sätt än vad som dög för den socialdemokratiska regeringen.
Svaret ser vi nu - en tvingande lag. Vi har sett det förut i form av strafflagen för de kommuner som inte ansåg att det var kommunens ansvar att driva bostadsbolag. Och vi vill inte se det igen.
Folkpartiet menar att detta är fel väg att gå. Vi är övertygade om att nya lagar aldrig kan få fram bostäder där det helt enkelt inte finns sund ekonomi och underlättande regler för aktörerna.
Omkring två tredjedelar av de kommuner som yttrat sig avstyrker förslaget. Många menar att nuvarande lagstiftning är fullt tillräcklig eftersom det kommunala ansvaret framgår av socialtjänstlagen och plan- och bygglagen. Många kommuner framhåller också att en ny lag av det slag som föreslås knappast kommer att leda till ökat bostadsbyggande. Folkpartiet kan inte annat än instämma i denna kritik.
Propositionen andas också ett visst förakt för det kommunala självstyret och den lokala demokratin, med formuleringar som att "det nu tycks finnas en osäkerhet i många kommuner om vilket ansvar man har för bostadsförsörjningen".
Redovisandet av remissinstansernas svar ger en annan bild än regeringens. Där framkommer att många kommuner som yttrat sig framhåller att man fortsatt att aktivt arbeta med planering av bostadsförsörjningen även efter det att den tidigare bostadsförsörjningslagen upphävdes 1993.
Det finns goda skäl att därför starkt ifrågasätta behovet av en ny lagreglering. Statliga regler för en verksamhet bör utfärdas bara om staten har krav på att kommunen vidtar åtgärder som annars inte skulle komma till stånd.
Kommunerna har redan genom sin skyldighet att upprätta översikts- och detaljplaner som möjliggör bostadsbyggande ett statligt reglerat ansvar för bostadsförsörjningen.
Behovet av information om det planerade bostadsbyggandet är enligt Folkpartiets mening inte ett tillräckligt skäl för att (åter)införa en särskild generell ordning för den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen.
3.2 Kommunal bostadsförmedling
Regeringen föreslår vidare att en kommun skall vara skyldig att anordna bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen, och att regeringen skall kunna förelägga en kommun att fullgöra denna skyldighet.
Folkpartiet menar att förhållandena i kommunerna är mycket olika beroende bl.a. på kommunernas storlek och struktur och bostadsbeståndets sammansättning, varför det måste avgöras lokalt om det finns behov av att inrätta kommunal bostadsförmedling. På samma sätt som när det gäller den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen får det förutsättas att kommunen självmant vidtar de åtgärder som behövs i fråga om bostadsförmedlingsverksamheten.
Lagrådet för i sitt yttrande fram stark kritik mot regeringens förslag. Man skriver bland annat: "Genom en uttrycklig bestämmelse i andra stycket (i lagförslagets 3 §) skulle regeringen få förelägga en kommun att anordna kommunal bostadsförmedling. Bestämmelsen innebär att regeringen skulle kunna ingripa i kommunfullmäktiges beslutanderätt i en konkret fråga rörande kommunens angelägenheter. Det är alltså inte fråga om att genom föreskrifter i lag ge landets kommuner vissa uppgifter eller åligganden. Beslut av kommunfullmäktige kan underkastas en viss statlig kontroll med tillämpning av kommunalbesvärsinstitutet, men detta kan endast resultera i att ett beslut upphävs. Däremot kan den statliga kontrollen inte ta sig uttryck i förelägganden för kommunen att besluta på ett visst sätt eller vidtaga andra åtgärder."
Lagrådet fortsätter: "Den kommunala självstyrelsens innersta kärna måste vara att de folkvalda i form av fullmäktige skall kunna dryfta och besluta i frågor rörande den egna kommunen. Själva principen skulle komma att sättas åsido om regeringen - låt vara såsom i detta fall på ett begränsat område - medgavs rätt att diktera beslutens innehåll."
Folkpartiet instämmer i Lagrådets kritik.
3.3 Åtgärder för att främja ökat bostadsbyggande
Regeringen ägnar propositionens femte kapitel åt diskussioner kring och bedömningar av frågor som rör bland annat sänkta byggkostnader och bostadsbyggande i tillväxtregionerna. Här finns probleminsikter och ambitioner som Folkpartiet i viss mån delar. Till dessa hör vikten av att sänka byggkostnaderna, en rationellare och förenklad planprocess, förändringar i det kommunala utjämningssystemet och utveckling av de allmännyttiga bostadsbolagen. Vi anser dock att de förslag som diskuteras lämnar mycket att önska, och vi saknar konkreta åtgärder.
Folkpartiet menar att bostadssektorn fortfarande i alltför hög utsträckning är en planekonomisk fristad i den svenska marknadsekonomin. Vi behöver få fart på bostadsbyggandet, få ner kostnaderna och få en betydligt högre rörlighet på bostadsmarknaden för att fler människor ska kunna finna en passande bostad till en kostnad som för dem känns acceptabel.
Planprocesser och nybyggnadsregler måste förenklas. Det är mycket viktigt både för att få ned byggkostnader och för att kunna ligga med god planberedskap. Genom att sätta funktionskrav i stället för produktionsregler kan kunnande och idéer hos byggarna utnyttjas och konkurrensen på byggmaterialsidan öka och därmed kostnader minska och kvalitet öka. Regeringen har nu gett Boverket i uppdrag att "öka sina insatser för att förmedla kunskaper till kommunerna om möjliga förenklingar inom ramen för gällande lagstiftning". Det är vackra ord, men lite handling.
Detsamma gäller den förändring i det kommunala utjämningssystemet i syfte att minska den s k pomperipossaeffekten som regeringen slår sig för bröstet med. Det framgår av regeringens egen redovisning hur marginell den förändring är som föreslås, och hur lite den råder bot på problemet.
Det kommunala utjämningssystemet måste förändras mer genomgripande genom en sänkt utjämningsgrad, så att varje kommun verkligen får ett positivt ekonomiskt incitament för att det byggs bostäder. I många fall förlorar kommunkassan på att det flyttar in människor med jobb och inkomster. Det är orimligt. Samtidigt är det viktigt att påpeka att alla kommuner faktiskt måste ta sitt ansvar och planera för nyproduktion och för bostäder med olika upplåtelseformer, det senare för att människorna själva, inte politikerna skall vara de som avgör inte bara var utan hur man bor.
Vid en översyn av bostadspolitiken med syfte att öka rörligheten på marknaden och få igång byggandet av hyresrätter är det oundvikligt att diskutera hyressättningssystemet.
Folkpartiet avvisar såväl nya hyresregleringar som en helt fri hyressättning och ser inga skäl att rucka på vare sig de fria förhandlingarna mellan hyresgäster och fastighetsägare, bruksvärdesprövningen eller hyresgästens besittningsskydd. Däremot måste dagens system utvecklas så att det bättre lever upp till dess ursprungliga intentioner om "en till marknadsförhållandena anpassad hyresbildning".
Det uppmärksammade Oxtorgsmålet i Stockholm satte såväl begreppet självkostnad som principerna för hela jämförelseprövningen på sin spets. Osäkerheten om vilka hyresnivåer som kan tänkas godtas i framtiden lägger en hämsko över den privata nyproduktionen av hyresrätter och styr över till det mer lönsamma och regelmässigt stabila byggandet av bostadsrätter. Samtidigt fortsätter svartabörshajarna att suga ut desperata bostadssökande. Och studenter tvingas avbryta sina studier för att de helt enkelt inte har någonstans att bo.
Folkpartiet menar att det i detta sammanhang är nödvändigt att tillåta en mer differentierad hyressättning som bättre avspeglar utbud och efterfrågan på hyresmarknaden. Lägesfaktorn måste helt enkelt ges en tyngre vikt vid hyresförhandlingarna. Förutom ett uppenbart rättviseskäl skapar en flexiblare hyressättning en större mångfald i utbudet, med större sannolikhet att nya hyresgäster ska hitta något som överensstämmer med deras egna önskemål.
Dessutom bör vi överväga möjligheten till ett upphävande av allmännyttan som förstahandsnorm - antingen på marknaden som helhet eller enbart för nyproduktionen. Det skulle kunna innebära ytterligare ett välkommet steg på vägen mot en konkurrens på lika villkor. Det kan även ge en hyressättning som bättre speglar de boendes preferenser och leda till att det lönar sig att bygga och förvalta hyresbostäder.
Mycket behöver göras. Då räcker inte vackra ord om "fortsatt politisk prioritet på bostadsbyggandet", eller att varje kommun får en "skyldighet att planera bostadsförsörjningen". I slutändan krävs ändå incitament att verkligen bygga. Och sådana saknas i alltför stor utsträckning i föreliggande proposition.
Stockholm den 3 november 2000
Yvonne Ångström (fp)
Helena Bargholtz (fp)