1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om flexibilitet vid kommunal planering.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om expropriation.
3. Riksdagen beslutar om avskaffande av presumtionsregeln vid
expropriation i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen beslutar om ändring av lagstiftning för strandskydd i enlighet
med vad som anförs i motionen.1
5. Riksdagen beslutar att inga nya tomträtter upplåts i enlighet med vad som
anförs i motionen.
6. Riksdagen beslutar att avskaffa handelsändamålet vid detaljplan i PBL.
7. Riksdagen beslutar om lagändring i frågan om underkännande av
kommunala detaljplaner. Dessa får endast upphävas när de strider mot
uttalade riksintressen.
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagstiftning för att
ersätta förvärvslagen i enlighet med vad som anförs i motionen.
9. Riksdagen beslutar att avskaffa den kommunala förköpsrätten i enlighet
med vad som anförs i motionen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om information och samrådsplikt inför markarbeten.
11. Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om byggande i vissa
miljöer med lokal särprägel i enlighet med vad som anförs i motionen.
12. Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om kommunala
servicezoner i enlighet med vad som anförs i motionen.
13.
1 Yrkande 4 hänvisat till MJU.
Flexibilitet vid kommunal planering
I plan- och bygglagen ges stora möjligheter till flexibilitet. Kommunen
kan således i detaljplan eller områdesbestämmelser ställa såväl sänkta
som skärpta krav på bebyggelses utformning och bygglovspliktens
utformning. Trots att det nu är nästan 15 år sedan plan- och bygglagen
trädde i kraft har dock mycket blivit vid det gamla. Flexibiliteten som
eftersträvades har i stor utsträckning uteblivit. Det är därför dags att göra
en utvärdering om varför kommunerna inte har tagit vara på flexibiliteten
i den kommunala planeringen när det gäller bl.a. bygglov och enkelt
planförfarande. Därefter bör åtgärder övervägas. Boverket bör ges ett
sådant utvärderingsuppdrag.
Expropriation av mark
Med markägande följer enligt vår uppfattning rätten att bestämma över,
bruka, bebygga och sälja egendom. Expropriation av mark är en
kränkning av äganderätten och bör endast komma i fråga i de fall
synnerligen viktiga samhällsintressen är påkallade. Statens eller
kommunernas inskränkning i enskilda markägares rätt bör endast
användas i syfte att skydda människor till liv, hälsa och säkerhet, för att
skydda miljön och naturen, eller i syfte att kunna genomföra för landet
eller kommunen ytterst angelägna uppgifter.
Markägaren skall vid expropriation få ersättning för fastighetens fulla
marknadsvärde samt för de kostnader och intäktsbortfall som inte kan
återvinnas, och som eventuellt uppkommer genom åtgärden. Den
presumtionsregel som innebär att markägaren har skyldighet att bevisa att ett
marknadsvärde på mark som skall exproprieras beror på andra faktorer än
själva expropriationen eller dess syfte försätter den enskilde i ett underläge
som inte är förenligt med grunderna för en rättsstat. Det enda rimliga
förhållandet är att exproprianten skall ha bevisbördan. Presumtionsregeln
skall avskaffas.
Strandnära bebyggelse
Möjligheterna att bättre utnyttja strandnära områden för bebyggelse skulle
genom ny lagstiftning öka i de delar av Sverige som både är glest
bebyggda och har långa sjö- och kuststräckor.
Den nuvarande lagstiftningen innebär ett generellt förbud mot att bygga
intill 100 meter från hav, insjö eller vattendrag. Länsstyrelsen kan utvidga
denna gräns till 300 meter och dispens ges endast i undantagsfall. Mot
bakgrund av att Sverige är rikt utrustat med stränder längs åar, sjöar och hav
ter sig detta omotiverat. Totalt finns 92 409 sjöar större än en hektar i
Sverige.
Lagstiftningen försvårar också ett bevarande av en levande skärgård.
Förbudet mot strandnära bebyggelse har medfört svårigheter att utveckla
boende och annan verksamhet. Problemen har även gällt för stora delar av
glesbygden. En ökad möjlighet till bebyggelse i strandnära områden skulle
kunna skapa bättre förutsättningar för att hålla landskapet levande. Ett ökat
befolkningsunderlag skulle också ge bättre förutsättningar för handel och
offentlig service. Även i större och mindre tätorter har attraktiv bebyggelse i
strandnära områden försvårats. Här skulle många nya bostäder kunna komma
till stånd till glädje för de boende och ortens utveckling. Det generella
förbudet mot strandnära nybebyggelse innebär också att priser på befintliga
fritids- och bostadshus i dessa lägen pressas upp. I kombination med
fastighetsskatten leder detta till att endast ett fåtal har råd att bosätta sig
eller
avnjuta sin fritid i strandnära områden.
Vår uppfattning är att lagstiftning behövs för att skydda känslig fauna och
flora samt för att garantera tillgång till bad- och friluftsliv, särskilt i
befolkningstäta områden. Utgångspunkten för lagstiftningen bör vara den
motsatta mot i dag. Vi anser att det skall finnas en generell rätt att bebygga
sin mark nära stränder och vattendrag. En kommun skall dock kunna begränsa
denna rätt, men endast där så kan motiveras med hänsyn till känsligt djur- och
växtliv eller för att garantera allmänhetens tillgång till bad- och friluftsliv.
Detta skall då ske genom antagande av detaljplan. Då ges de bästa
förutsättningarna för en god sammanvägning av olika intressen.
Tomträtten
Tomträttsinstitutet infördes ursprungligen för att underlätta
småhusboende för hushåll med knappa resurser. I dag har detta motiv
spelat ut sin roll. Tomträttslagstiftningen har sedan dess genomgått stora
förändringar som gör att den alltmer liknar äganderätten - bortsett från att
markägaren inte kan dra nytta av de fördelar det innebär att ha
äganderätten till sin mark, utan hela tiden är beroende av politiska beslut
om tomträttsavgäldens storlek. Den som äger ett hus på tomträttsmark har
en svagare position gentemot markägaren - kommunen - eftersom husets
värde är beroende av att det har mark att stå på.
Tomträttsinstitutet kan i dag inte motiveras om man inte av ideologiska
skäl vill bekämpa ett spritt och enskilt ägande. Det har visat sig skapa närmast
oöverstigliga problem att på ett mer långsiktigt sätt bestämma
tomträttsavgäldens storlek vilket har lett till långvariga tvister. Det framstår
dessutom som omotiverat att kommunen subventionerar respektive
missgynnar vissa fastighetsägare. Tomträttsinstitutet bör därför begränsas så
att inga nya tomträtter upplåts. Samtidigt bör man i kommunerna avveckla
tomträtterna genom att erbjuda dem till försäljning.
Handelns lokalisering
Detaljhandeln har fortlöpande sedan 1970-talet flyttats ut till tätorternas
ytterområden. Skälen har varit bostadsbyggandets lokalisering, kraven på
framkomlighet, mark- och fastighetspriserna samt
parkeringsmöjligheterna.
Denna strukturrationalisering har dock inte försämrat hushållens
tillgänglighet till dagligvaror på något påtagligt sätt. Det har däremot
socialdemokraternas vilja att styra etableringar och lokaliseringar av
detaljhandeln.
Under den borgerliga regeringsperioden ändrades lagstiftningen så att det
inte längre blev möjligt att reglera handelsändamålet genom att särskilja
partihandel och detaljhandel eller genom att inom ändamålet detaljhandel
särskilja handel med livsmedel från annan handel. Denna möjlighet för en
kommun att reglera lokaliseringen av detaljhandeln har emellertid återinförts
av Socialdemokraterna. Eftersom detta helt uppenbart strider mot
konsumenternas intresse av konkurrens och lägre priser bör de lagstadgade
möjligheterna att i detaljplan styra handelsändamålet tas bort.
Det har förekommit några fall där Boverket och länsstyrelser har sagt nej
till etablering av stormarknader och därmed underkänt detaljplaner antagna av
kommunfullmäktige. Detta är inte acceptabelt och ligger inte i
konsumenternas intresse. Enligt vår uppfattning är det en kommunal
angelägenhet att bestämma om hur marken disponeras i den egna kommunen.
Det är då också högst rimligt att besluten fattas av kommunen, som är bäst
skickad att bedöma och avgöra sådana frågor. Stöd för detta finns i plan- och
bygglagen. Länsstyrelsen och regeringen borde endast kunna upphäva planer
när dessa strider mot uttalade riksintressen. Vi föreslår därför en lagändring i
detta avseende.
Vi avvisar med bestämdhet alla planer på en lagstiftning mot etablering av
stormarknader utanför städer. Beslut om etablering av detaljhandel bör styras
av konsumenternas efterfrågan och företagsekonomiska övervägande i
enlighet med av kommunfullmäktige antagna detaljplaner.
Förvärvslagstiftning
Sedan 1976 finns en särskild lag om förvärv av hyresfastighet m.m.,
förvärvslagen, vars syfte är att hindra "oseriösa personer" från att
förvärva hyreshus.
I förvärvslagen behandlas skilda kategorier av fastighetsägare på olika sätt.
Kommunala bostadsföretags förvärv är till exempel helt undantagna från
lagstiftningens krav. Genom förvärvslagen försvåras fastighetsmarknadens
funktionssätt, främst genom en byråkratisk handläggningsordning och lång
tidsutdräkt från överlåtelse till dess att lagfart kan beviljas. Detta drabbar
den
seriösa merparten av aktörerna. Samtidigt öppnar lagstiftningen för godtycke.
Den bygger på en förhandsbedömning av en förvärvares kvalifikationer och
intentioner med förvärvet, som i praktiken är mycket svår att göra med någon
större träffsäkerhet. Det med förvärvslagen avsedda syftet har heller inte
uppnåtts, eftersom lagen i praktiken inte lyckats förhindra oseriösa personers
förvärv av fastigheter.
Förvärvslagen bör avskaffas. Det berättigade kravet på att kunna skydda
hyresgästerna från oseriösa ägare kan och bör inte motivera en byråkratisk
och godtycklig förhandsgranskning som drabbar alla seriösa aktörer på
fastighetsmarknaden. Hyresgästernas berättigade krav bör istället lösas genom
ordentliga möjligheter till ingripande i de fall där fastighetsägare visar sig
inte
fullgöra sin förpliktelser gentemot hyresgäster och andra. I SOU 1994:23,
Förvalta bostäder, föreslås en lagstiftning med denna inriktning.
Förköpslagen
Den kommunala förköpsrätten infördes i slutet av 1960-talet. Den har
sedan dess byggts ut alltmer och omfattar nu ett stort antal
förköpsgrunder. Det kommunala planmonopolet, expropriationslagen och
överlägsna ekonomiska personella resurser ger kommunerna en mycket
stark ställning gentemot de enskilda fastighetsägarna. Kommunerna har
härigenom möjlighet att genomföra sina planer utan att behöva ta till
förköpsmöjligheterna. Den kommunala förköpsrätten skall därför
avskaffas.
Informations- och samrådsplikt inför
markarbeten
Arbeten som innebär att gator, torg och andra sådana platser grävs upp
gäller i stor utsträckning reparationer av olika ledningsnät, utbyte eller
omläggningar av ledningar och dylikt. I sådana fall föreligger normalt
inga krav enligt lag att information skall ha lämnats till eller att samråd
skall ha skett med berörda i de fastigheter som påverkas av arbetena.
När småföretag drabbas av trafikavstängningar, vägarbeten och dylikt
innebär det ofta kännbara förluster i intäkterna. Ofta handlar det för
näringsidkaren om spontankunder, där bekvämlighet och tillgänglighet är
avgörande faktorer och köp kan göras hos många andra näringsidkare.
Förluster och andra avbräck kan äventyra näringsidkares fortsatta verksamhet.
Särskilt utsatta är de minsta företagen.
De ekonomiska skadorna kan minskas påtagligt om näringsidkarna och
övriga berörda informeras i god tid och samråd sker med den som skall utföra
markarbetet om tidpunkten för markarbetet, hur tillgängligheten för kunderna
skall kunna göras så stor som möjligt under arbetsperioden och hur extra
skyltning och dylikt kan minska skadorna för näringsidkaren och övriga
berörda. Det kan vara en affär, ett kontor eller bostäder.
Vi föreslår att kommuner eller andra som utför trafikavstängningar,
vägarbeten och liknande skall åläggas samrådsplikt enligt plan- och
bygglagen med dem som berörs av ingreppen. Skyldighet till samrådsplikt
bör inte gälla när det rör sig om akuta reparationer.
Byggande i vissa miljöer med lokal särprägel
Det finns många byar som har en särprägel som innebär att
näringsverksamhet, ofta jordbruk och annan småföretagsamhet, blandas
med bostäder. Gårdarna ligger tätt och livsstilen bygger ofta på gammal
tradition. Utvecklingen har inneburit att byarna idag är värdefulla miljöer
med den blandade verksamhet som finns där och ofta är attraktiva platser
att bosätta sig på. Det är av stor vikt att denna särprägel får bestå. Om det
skall kunna ske måste de som bosätter sig i dessa miljöer acceptera och
visa hänsyn för att en mångsidig verksamhet bedrivs och får utvecklas. I
flera fall har pågående näringsverksamhet inte kunnat utvecklas på ett
naturligt sätt inom dessa byar, då närboende har besvärat sig över olika
typer av utbyggnad inom ramen för pågående markanvändning. Mot
denna bakgrund anser vi att det bör utredas om det inte behövs ett
klargörande av nuvarande lagstiftning, så att fortsatt diversifierad
verksamhet med såväl näringsverksamhet som boende kan fortgå i dessa
miljöer.
Kommunala servicezoner
Möjligheten att få bygga och bo efter individuella önskemål inskränks
ofta av kommunpolitikernas möjlighet att inte detaljplanelägga områden.
Detta medför att inga bygglov kan beviljas, vilket är ett effektivt sätt för
kommunalpolitiker att styra var medborgarna skall bygga och bo. Det
finns ofta önskemål om att kunna bosätta sig i till exempel
storstadskommunernas glesbygder. Motivering för avslag är att det blir
dyrt ur kommunalekonomisk synvinkel med kommunal service som t.ex.
skola, skolskjutsar, barn- och äldreomsorg. Här är kommunen ofta
dessutom låst av tvingande lagstiftning t.ex. via socialtjänstlagen.
Kommunerna framhåller i många fall att dyra lösningar för kommunal
anslutning till vatten och avlopp är nödvändiga. Dessa frågor går ofta att
lösa med lokala, miljöanpassade lösningar som är bra för både den
enskilde medborgaren och kommunen.
Ett sätt att lösa problemen och i princip låta medborgarna bygga och bo
mer fritt är att man delar in kommunen i servicezoner.
Förutsättningarna för att införa möjligheten till kommunala beslut om
servicezoner enligt denna modell bör snarast utredas. Vi anser inte att
servicezoner inskränker i likställighetsprincipen, eftersom alla har samma rätt
att bosätta sig där och vet förutsättningarna från början. Frågan om det skall
krävas ändring i kommunallagen, eller andra lagändringar, för införande av
kommunala servicezoner bör ägnas särskild uppmärksamhet i den nu
förespråkade utredningen.