med anledning av prop. 2000/01:26 Bostadsförsörjningsfrågor m.m.
1 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bostadsförsörjningsplaner skall antas av
kommunfullmäktige en gång per mandatperiod.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bostadsförmedlingar skall vara obligatoriska med generösa
möjligheter för kommuner att begära dispens.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förmedlingsavgiften för bostadsförmedling skall reduceras
motsvarande det belopp som inbetalts som köavgift.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att återinföra anvisningslagstiftningen i någon form.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fördelningen av EKO-bidraget.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om boendekostnadskommission.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om regional samhällsplanering.
2 Inledning
Regeringen har presenterat en proposition som leder bostadspolitiken i
rätt riktning. Förslagen om kommunernas skyldighet att planera för
bostadsförsörjningen och att anordna bostadsförmedlingar välkomnas av
Vänsterpartiet. Dock kan propositionen bara betraktas som en dellösning
på det bostadspolitiska problemet som staten måste ta sig an tillsammans
med andra aktörer, såsom byggare, kommuner och boendeorganisationer.
En rad viktiga instrument saknas för att nå en fungerande
bostadssituation.
- Kommunernas ansvar för det befintliga boendet förtydligas inte genom
kravet på bostadsförsörjningsprogram. Detsamma gäller för ansvaret för
fungerande infrastruktur, trygghet och säkerhet, service och ekologisk
hållbarhet.
- Kommunala bostadsförmedlingar blir bara effektiva om nyproduktionen
ökar och kommunerna ges rätten att begära in lägenheter för förmedling.
- Lagrådets invändningar mot regeringens rätt att förelägga en kommun att
inrätta bostadsförmedling har inte beaktats tillfredsställande. Från flera
håll hörs synpunkten att det är ett ingrepp i det kommunala självstyret.
Varför inte lösa den konflikten?
- Regeringen tar inget helhetsgrepp kring boendekostnadernas utveckling.
Framför allt har boende i hyresrätt fått orimligt höga boendekostnader.
Det bekräftas både inom den socialdemokratiska rörelsen och
hyresgäströrelsen. Orimligheten i de ökade boendekostnaderna kan
studeras i SCBs, Hyresgäströrelsens och Boverkets statistik. Det är dags
att regeringen tar de orättvisa boendekostnaderna på allvar.
- Det finns inga grundläggande lösningar på hur samhället skall klara en
nyproduktion på acceptabel nivå. Det är positivt att ett bidrag införs för
bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet. Tyvärr är
villkoren för det så kallade EKO-bidraget otydliga, vilket också gäller
regeringens syn på begreppen ekologisk hållbarhet och ekologiska
åtgärder.
- Regeringen redovisar inte heller hur den regionala samordningen av
bostadsplaneringen skall underlättas. Vi ser i dag brister i samordningen,
inte minst i tillväxtområdena.
3 Kommunernas ansvar för
bostadsförsörjningen
3.1 Bostadsförsörjningslagen
Kommunerna har det övergripande ansvaret för bostadsförsörjningen på
den lokala nivån. Regeringen gör bedömningen att kommunerna inte
alltid lever upp till det bostadspolitiska ansvar de har. Vänsterpartiet delar
den uppfattningen. Genom införandet av bostadsförsörjningslagen ökar
möjligheten att uppnå målet om goda bostäder till rimliga kostnader.
Betydelsen av strategiskt handlande och aktiv hantering av styrmedlen har
ökat och är nu en förutsättning för att få en fungerande
bostadsförsörjningsplanering. Boverket och Sveriges Allmännyttiga
Bostadsföretag SABO påpekar i sina remissvar att kommunfullmäktige
skall ta ställning till kommunens riktlinjer med viss regelbundenhet.
Vänsterpartiet anser att kommunfullmäktige skall anta riktlinjer för
bostadsförsörjningen åtminstone en gång per mandatperiod. Detta för att
garantera att frågan hålls aktuell och anpassas efter förändringar i de
lokala förutsättningarna.
Regeringen skriver att det är "avgörande för en framgångsrik
bostadspolitik att den är förankrad där den skall förverkligas, dvs. i
kommunen". För att tydligare markera vikten av att förankra bostadsfrågorna
i den lokala politiska debatten och ge frågan den vikt den kräver, bör den
behandlas kontinuerligt, med regelbundet antagande av kommunfullmäktige.
Planeringen av bostäder är en process där det tar fyra till fem år från idé till
färdig produkt. Därför måste kommunerna planera rullande, efter en fast
rytm, under en lång tidsperiod. Vänsterpartiet tycker att det är rimligt att
varje
kommun tar ställning till ett bostadsförsörjningsprogram åtminstone en gång
per mandatperiod. Detta bör ges regeringen till känna.
Enligt regeringens förslag skall "en kommun vara skyldig att planera
bostadsförsörjningen i syfte att skapa förutsättningar för alla i kommunen att
leva i goda bostäder och för att främja att ändamålsenliga åtgärder för
bostadsförsörjningen förbereds och genomförs". Begreppet
bostadsförsörjning kan tolkas som att lagen endast syftar på nytillskott av
bostäder och utelämnar befintliga boendemiljöer, såväl som andra viktiga
funktioner i den byggda miljön. Vänsterpartiet anser att begreppet
bostadsförsörjning skall ersättas med begreppet boendeplanering.
Bostadsförsörjning enligt den gamla ordningen handlar mest om planer för
nyproduktion, medan boendeplanering i lika hög grad handlar om det redan
byggda beståndet. I denna planering är frågor som berör integration,
hemlöshet, äldres och funktionshindrades rätt till bostad, trafikfrågor,
trygghetsfrågor m.m. lika viktiga som nyproduktionen. Det behövs ett
tvärsektoriellt samarbete mellan de ansvariga för den fysiska planeringen:
tekniker, miljöansvariga och socialtjänsten. Det krävs också ett samarbete
mellan och med de olika aktörerna på bostadsmarknaden. Om detta skall ha
någon som helst mening måste det leda till ett obligatoriskt
boendeplaneringsprogram.
I motionerna Boendesegregation (2000/01:Bo207), Rätten till ett tryggt
och säkert boende (2000/01:Bo511) och Rätten till boende (2000/01:B405)
finns ytterligare krav på innehållet i obligatoriska boendeplaneringsprogram.
3.2 Kommunal bostadsförmedling
Den lagstiftning om bostadsförmedling som nu skall införas är i stort sett
en återgång till vad som rådde före 1993. Därför kan man nog påstå att
Lagrådets kritik är ovanligt tunn den här gången. Vänsterpartiet tycker
dock att det hade varit bättre om alla tvivel i frågan hade varit undanröjda.
Därför bör kommunala bostadsförmedlingar vara obligatoriska. En
generell lagstiftning undanröjer alla tvivel om vad som gäller. Till en
generell lagstiftning bör en generös dispensmöjlighet kopplas, som ger
möjlighet till undantag. I de kommuner där bostadsförmedlingsbehovet är
litet bör dispens ges. Den allmänna principen måste vara att den enskilde
invånaren, eller en tilltänkt sådan, lätt och överskådligt ska kunna få
information om kommunens bostadsbestånd och att rättvisa köregler ska
ersätta dagens situation, där kontakter och en tjock plånbok styr
möjligheterna att få en bostad. Det som ovan anförs om obligatoriska
kommunala bostadsförmedlingar bör ges regeringen till känna.
3.3 Avgifter vid kommunal bostadsförmedling
Regeringen föreslår att en kommunal bostadsförmedling skall ha rätt att ta
ut köavgift då den förmedlar lägenheter i turordning efter kötid. Initiativet
till en sådan köavgift togs av Stockholms bostadsförmedling för att öka
resurserna till verksamheten. Enligt regeringens förslag står det varje
kommun fritt att sätta avgiften utifrån självkostnadsprincipen. Förutom
köavgiften kan bostadsförmedlare ta ut förmedlingsersättning, för
närvarande 2 000 kronor. Sammantaget kan det bli en avsevärd kostnad
för att få ett hyreskontrakt för en bostadssökande. Vänsterpartiet anser att
regeringens lagförslag bör kompletteras med en bestämmelse om att
förmedlingsersättningen skall reduceras med ett belopp motsvarande den
ackumulerade inbetalda köavgiften vid den tidpunkt då
kontraktsskrivning sker. Ett exempel kan illustrera hur det skulle fungera.
Elsa som 2003 stått 3 år i bostadskön, har varje år betalat 400 kronor i
köavgift. När hon skriver kontrakt samma år krävs hon på en
förmedlingsersättning på 2 000 kronor. Denna avgift skall då reduceras
med 400 x 3 =
1 200 kronor. Kvar återstår 800 kronor för Elsa att betala, totalt 2 000
kronor. Det som ovan anförts om reduktion av förmedlingsersättningen
bör ges regeringen till känna.
3.4 Återinför anvisningslagstiftningen
Bostadssökande skall behandlas jämlikt och rättvist. En förutsättning är
då att en stor andel av de lediga lägenheterna förmedlas efter turordning
av de kommunala bostadsförmedlingarna. De kommunala
bostadsförmedlingarna har idag ingen lagstiftad rätt att begära in
lägenheter för förmedling. Den tidigare lagen om kommunal
anvisningsrätt avskaffades 1992. Lagen innehöll bestämmelser som gav
kommunen rätt att anvisa bostadssökande till bostadslägenheter. I första
hand skulle överenskommelser träffas mellan kommunen och
fastighetsägaren, men om det inte var möjligt kunde kommunen ansöka
hos hyresnämnden om att få anvisningsrätt. Efter lagens avskaffande kan
kommunerna endast göra frivilliga överenskommelser med privata och
offentliga fastighetsägare. Vänsterpartiet anser att detta inte är tillräckligt
för att åstadkomma en social bostadspolitik.
Utan ackvisition fungerar inte bostadsförmedlingarna i orter med stor
bostadsbrist. En bostadsanvisningslag är ett nödvändigt komplement till
bostadsförmedlingskravet. Den bör utformas som en dispositiv lag som
kommunfullmäktige kan välja att sätta i kraft. Ackvisition ger kommunen
tillgång till både privata och kommunala hyresbostäder att förmedla i större
delen av kommunens bostadsområden. Det som ovan anförs om
anvisningslagstiftning bör ges regeringen till känna.
4 Ökat bostadsbyggande
4.1 EKO-bidragen
Regeringen föreslår att Byggkostnadsforum skall vara beredande organ
för regeringens beslut i ärenden som gäller det särskilda
investeringsbidraget för bostadsinvesteringar som främjar ekologisk
hållbarhet, s.k. EKO-bidrag. Vänsterpartiet anser att EKO-bidraget skall
ges en tydligare inriktning än vad som framgår av prop. 1997/98:119 och
betänkande 1997/98:BoU10. Investeringsbidraget måste stämma överens
med förutsättningarna för nyproduktion av bostäder. I dag byggs i stort
sett bara bostadsrätter, trots att efterfrågan på hyresrätter är mycket stor i
tillväxtområdena. Därför bör bidraget ges enbart för produktion av
hyresrätter.
I de fall någon byggherre väljer att uppföra hyresrätter hamnar hyrorna
nästan alltid på en orimligt hög nivå. Det är bra att regeringen kopplar
bidraget till byggkostnaden, men det bör vid fördelning av medlen även göras
en tydlig koppling till boendekostnaderna. Investeringsbidraget som ges för
byggande av studentbostäder har i det avseendet en lämplig utformning i
budgetpropositionen för år 2000. Utgångspunkten att "främst hyreskostnaden
för de boende" skall beaktas vid bedömningen av villkoren bör användas även
vid fördelning av EKO-bidraget.
Vänsterpartiet anser att EKO-bidraget skall fördelas enligt samma modell
som investeringsbidraget till studentbostäder, dvs att Boverket, via
Byggkostnadsforum, begär in underlag från länsstyrelserna och sedan gör en
ramfördelning av medlen.
Det som ovan anförs om fördelningen av EKO-bidraget bör ges regeringen
till känna.
4.2 Ekologisk hållbarhet och ekologiska åtgärder
Begreppen ekologisk hållbarhet och ekologiska åtgärder framstår som
mycket diffusa och otydliga. Vänsterpartiet anser att begreppen bör ges
tydligare definitioner både i direktiven för bidraget och i
lagar/förordningar. En lämplig lösning är att tydligt specificera för vilka
åtgärder EKO-bidraget ges, t.ex. sopsortering, energihushållning eller
hushållning med vatten och avfall. Vänsterpartiets motion Planera för
goda bostäder (2000/01:Bo513) innehåller ytterligare förslag om
ekologiskt hållbart byggande. Det som ovan anförs om tydligare
ekologisk inriktning för EKO-bidraget bör ges regeringen till känna.
4.3 Boendekostnaderna
Regeringens förslag till åtgärder löser inte alla problem, särskilt inte den
alltmer tilltagande bostadsbristen och de ökande boendekostnaderna.
Vänsterpartiet tycker att regeringen förutom att inrätta
Byggkostnadsforum skall tillsätta en boendekostnadskommission. Den
skall bestå av ledande företrädare för stat, kommun, byggbransch,
fastighetsägare och boendeorganisationer - i princip alla de som kan
påverka boendekostnadsutvecklingen och produktionen av framför allt
hyresrätter. Dess uppgift skall vara att granska parternas insatser, komma
med förslag till lösningar på problem och i någon form av
samhällskontrakt ta itu med dem. För statens del kan det handla om att gå
vidare med Fastighetsskattekommitténs förslag och titta på lösningar där
produktionskostnaderna kan bli lägre, t.ex. i form av ett statligt
investeringsbidrag liknande det som tillfälligt införs de tre kommande
åren, men med krav på låga boendekostnader. Vänsterpartiet har
motionerat om boendekostnader m.m. i Goda bostäder till rimliga
kostnader (2000/01:Bo510). Det som ovan anförts om en
boendekostnadskommission bör ges regeringen till känna.
4.4 Regional samhällsplanering
I Europa har regionaliseringen ökat parallellt med globaliseringen. Dessa
utvecklingar följer varandra hand i hand. Liknande utveckling kan
observeras i Sverige, där regionerna har många gemensamma intressen
och problem. Infrastruktur och bostadsförsörjning framträder särskilt
tydligt som regionala intressen. I Sverige har den regionala planeringen
en relativt svag ställning. Regionplaner antas sällan av breda politiska
majoriteter, utan fyller bara en funktion som samråds- och
diskussionsunderlag. Inom Stockholms län (Region- och
trafikplanekontoret) pågår nu arbetet med en andra generations regional
utvecklingsplan, RUFS2000. Den nya planen har begränsad formell
betydelse eftersom den saknar rättsverkan. Trots det är den av oerhört stor
strategisk betydelse för utvecklingen i regionen. Kommunerna har en
nyckelroll i boendeplanering och bostadsförsörjning, men de är beroende
av att samordna planeringen med närliggande kommuner. Regeringen bör
se över landstingens och länsstyrelsernas roll och befogenheter vad gäller
regionala intressen i den fysiska planeringen.
Förändringarna i PBL i samband med införandet av det kommunala
planmonopolet (prop. 1985/86:1) ledde fram till att länsstyrelserna inte längre
ska fastställa kommunernas antagandebeslut. Detta innebär dock inte att
planmonopolet berättigar till vilka beslut som helst. Planmonopolet gäller
inom kommungränsen och regleras av PBL:s stränga krav på
intresseavvägningar och därmed på beslutsunderlaget. Det är också klart
uttryckt att planläggningsbeslut som får effekt på andra kommuner skall
diskuteras och samordnas med dessa. Om man inte lyckas med samordningen
skall det normalt medföra att planen inte får antas.
Plan- och bygglagen behöver förtydligas vad gäller lokaliseringbeslut och
mellankommunala och regionala effekter, utan att man därmed gör
inskränkningar i planmonopolet. Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen
analyserar frågan och återkommer med förslag till förändringar avseende
förutsättningarna att:
- ställa formella krav på beslutsunderlaget inför beslut som får
mellankommunala och regionala konsekvenser. Detta skulle skapa bättre
förutsättningar för ordentliga konsekvensutredningar och ge
länsstyrelserna ett verkningsfullt redskap i diskussionerna med
kommunerna,
- ställa krav på att planläggningsbeslut, som får ingripande regionala
effekter, skall belysas i översiktsplanen före detaljplaneläggning.
Det som ovan anförs om regional samordning i samhällsplaneringen bör
riksdagen ge regeringen till känna.