1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avskaffandet av bruksvärdessystemet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en fri, marknadsbaserad hyressättning.
En fri bostadsmarknad utan politiska
pekpinnar och system
Den svenska bostadsmarknaden är inte en marknad. Det är en sanning
som varje människa, som under de senare åren har försökt skaffa sig en
bostad, känner till.
Kommunala bostadsbolag håller med sin monopolställning hyrorna uppe
på orter med låg efterfrågan. Den som vill hyra sin lägenhet tvingas att betala
en hyra långt högre än som hade varit fallet på en marknad där det rådde
någon form av konkurrens. Dessutom tvingas han eller hon att betala
ytterligare något för alla lägenheter som bostadsbolaget inte har kunnat hyra
ut just därför att hyrorna är för höga.
Ett av de tydligaste bevisen på bostadsmarknadens kollaps är att fler
kommunägda lägenheter har rivits än privatiserats de senaste åren. Sådant
förekommer inte på den privata lokalmarknaden.
För den kapitalstarke, eller den som har ett fast jobb på en sådan ort, är
detta inget större problem, bortsett från en och annan skattekrona som går
direkt in i bostadsbolagets svarta hål. Det är bara att bo i villa i stället.
Marknadens ofullkomlighet drabbar i stället den som ännu inte har hunnit
etablera sig i samhället och skaffat sig en bra bankkontakt på det sätt som
anses propert - ungdomar utan fast arbete, invandrare och arbetslösa. I bästa
fall kan de hyra en lägenhet till överpris hos monopolföretaget, något som kan
vara ett tillräckligt knepigt problem för den som visserligen har inkomster i
form av ständiga projektanställningar och vikariat, men inte har fast
anställning. Tillfälliga första-, andra-, tredje-, fjärde- och t.o.m.
femtehandskontrakt är verkligheten för tusen och åter tusen företrädesvis
unga människor. I värsta fall är de hänvisade till parkbänken, mamma och
pappa eller en soffa hos en kompis. På orter där efterfrågan är hög är läget
lite
annorlunda - det är ibland ännu värre.
Hyresregleringarna har visserligen lett till att hyrorna i populära
innerstadsområden är behagligt låga. Å andra sidan leder detta, i kombination
med att omsättningen på hyreskontrakt är närmast obefintlig, till att den som
en gång fått tag på en sådan lägenhet aldrig släpper taget om den med ännu
lägre omsättning och en omfattande svarthandel av förstahandskontrakt som
följd. Dessutom är det förhållandevis dyrt att bo i ytterområdena mot
bakgrund av vad man får för pengarna - ett system som knappast förtjänar att
kallas rättvist.
Inte heller i detta fall är det den kapitalstarke med fast anställning som
drabbas hårdast. Även på en sjuklig marknad där omsättningen av
hyreskontrakt är i princip obefintlig, finns det förstahandskontrakt att få tag
på, om man kan betala för dem. Samma princip kan översättas på köp av
bostadsrätt eller - i framtiden - ägarlägenheter. Sådana handlingsalternativ
existerar dock inte för det stora flertalet, eftersom det även i dessa fall
krävs
en kapitalinsats som för många utgör rena fantasisummor, och en inkomst
som är utöver det vanliga. I många fall går det inte ens att få lägenhet i det
kommunala bostadsföretagets bestånd, i stadens ytterkanter, om man saknar
fast anställning.
Hellre än att erbjuda bostad åt en ung människa med projektanställning
väljer många företag att låta lägenheten stå tom. Ett sådant beteende vore
förstås otänkbart på en frisk marknad.
Den ovan skisserade bilden visar att de människor som även i andra fall är
särskilt missgynnade - av en rigid arbetsrätt, av socialförsäkringssystem där
de aldrig har fått köpa entrébiljett och av ett kvävande skattesystem - är
samma människor som drabbas hårdast av den sönderreglerade
hyresmarknaden. Samtidigt som den som redan har etablerat sig i samhället
kan dra stora fördelar av systemet, förstärks utanförskapet för de stora
grupper av människor som aldrig har blivit insläppta från kylan.
Det blir också allt mer uppenbart att det kommersiella intresset av att
erbjuda människor bostäder i dag är mycket svalt. Omsättningen av
bostadsfastigheter är låg, det byggs nästan inga nya hyreshus, och de hyreshus
som säljs, säljs nästan uteslutande till de boende för ombildning till
bostadsrätter. Inom en snar framtid riskerar vi en situation där hyresrätten
som upplåtelseform är utraderad från kartan och där den enda nyproduktionen
av bostäder utgörs av bostadsrätter och ägarlägenheter. Den som redan idag
har svårigheter att hitta bostad finner, med rätta, en sådan framtidsbild
dyster.
Det tycks nu finnas en yrvaken medvetenhet om problemet. Från
socialdemokratiskt håll har idén om "cityhyror" lanserats som ett sätt att ge
den s.k. lägesfaktorn ett större genomslag. Regeringen har också nyligen
tillsatt en utredning med uppdrag att göra en översyn av bruksvärdessystemet.
Utgångspunkten för den utredningen är emellertid att allmännyttan till varje
pris skall bevaras. Det innebära med all säkerhet att vi även fortsättningsvis
kommer att få se allmännyttiga bostadsföretag som med sin monopolliknande
ställning får hyresmarknaden att rasa samman. Inte heller verkar någon
ifrågasätta att en överenskommen hyra skall kunna överprövas av
hyresnämnden i enlighet med några just för hyresavtal specifika regler.
Den uppenbara faran med att endast gå halvvägs, vilket skulle bli fallet om
cityhyresförslaget skulle få genomslag, är att endast hyreshöjningar kommer
till stånd. Däremot är det inte säkert att de hyressänkningar som sannolikt
skulle bli fallet i vissa områden med en marknadsprissättning blir naturliga i
ett system med cityhyror. Problemen löses bättre genom ett avskaffande av
bruksvärdessystemet.
För alla de människor som i dag står utanför - unga som inte har möjlighet
att flytta hemifrån och invandrare, arbetslösa och låginkomsttagare som
betalar överhyror i städernas ytterområden - är det av största vikt att
hyresmarknaden blir en riktig marknad.
Det kan knappast betecknas som rättvisa att de människor som aldrig
kommer att ha möjlighet att få ihop det kapital som i dag krävs för att få en
bostad i ett trevligt område skall betala för att andra skall ha tillgång till
ett
billigt boende i innerstäderna.
En verklig och frisk marknad för bostäder kan åstadkommas endast genom
att utbud och efterfrågan får möjlighet att mötas, genom fri hyressättning,
med utgångspunkt i vad människor är beredda att betala för att få bo en i en
viss lägenhet. Endast på detta sätt kommer tillgången på lediga
hyreslägenheter att räddas, svarthandeln med hyreskontrakt att upphöra och
bostäder även fortsättningsvis att byggas och upplåtas med hyresrätt.