Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fastighetsförsäljningar i mindre tätorter.
Motivering
Fram till årsskiftet 1999/2000 gällde lagen 1992:1368 om tillstånd till
förvärv av fast egendom. Den innebar vissa restriktioner när det gällde
förvärv av fritidsfastigheter. I samband med Sveriges förhandlingar om
medlemskap i EU konstaterades att lagen ej stod i överensstämmelse med
EG-rättens regler om fri rörlighet för kapital. Sverige erhöll dock ett
femårigt undantag vilket innebar att riksdagen fattat beslut efter förslag
från regeringen (prop. 1998/99:126) att upphäva 1992 års lag.
I södra och mellersta Småland har vi under senare år lyckats marknadsföra
oss i Danmark och norra Tyskland som ett turistområde med alldeles unik
möjlighet till avkoppling och rekreation. Denna marknadsföring har
lyckligtvis inneburit ett markant ökat antal turister från dessa områden med
positiva mänskliga utbyten och en ekonomisk vinning för den turistanknutna
näringen.
Många av de turister som besöker vårt land känner att man gärna vill
förvärva en fritidsfastighet. Detta är positivt och innebär återkommande besök
och fördjupade kontakter med den inhemska befolkningen i bygden.
Ett problem som i detta sammanhang dykt upp och som ses som ett hot
mot de mindre tätorterna är att allt fler fastigheter inom planlagt område och
oftast i tätorter med bara några hundra invånare köps upp som
fritidsfastigheter. Ungdomar som idag växer upp i dessa tätorter får en
begränsad möjlighet att köpa sig en fastighet eftersom fastighetspriserna
tenderar att öka när kapitalstarka utländska köpare är med och bjuder.
Underlaget för affären, bensinstationen, kiosken och skolan blir sämre ju fler
av fastigheterna i de små tätorterna som övergår till att bli fritidshus.
Självklart är inte den beskrivna situationen den enda förklaringen till
varför befolkningstalen minskar i de mindre tätorterna i södra Småland men
det är säkert en delförklaring.
Det beskrivna problemet är säkert inte unikt för Småland eller Sverige.
Liknande situationer finns säkert både i Frankrike, Spanien och Österrike men
med den skillnaden att det kanske är svenskar som köper upp fastigheterna.
Enligt min uppfattning bör regeringen följa utvecklingen av lagen för att få
klarhet i hur omfattande de ovan beskrivna försäljningarna är i landet. Detta
kan, om det visar sig att många fastigheter försålts, initiera en diskussion
inom ramen för EU-samarbetet med målsättning att motverka utförsäljning av
fastigheter i små planlagda tätorter som tidigare varit för permanentboende
men som genom försäljningen övergår till fritidsboende.