Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en översyn av
expropriationslagen, som bl.a. utmynnar i nya regler om att markägare
bör få del i vinsten vid sådana tvångsförvärv där starka privatekonomiska
intressen gör sig gällande i enlighet med vad som anförs i motionen.
Motivering
Runt om i landet pågår för närvarande en intensiv utbyggnad av
bredband. Det sker i huvudsak på två sätt. Enligt det ena sättet grävs
kablar ned i sådan mark som är ianspråktagen med vägrätt.
Nedgrävningen möjliggörs genom att vägmyndigheten upplåter
nyttjanderätt till marken i fråga till olika bredbandsoperatörer. För
nyttjanderätten får operatörerna betala ersättning till vägmyndigheten. Det
andra sättet innebär att kablarna hängs upp i befintliga
kraftledningsstolpar. Det sker med stöd av upplåtelseavtal mellan ägarna
till kraftledningarna och bredbandsoperatörerna. För upplåtelserna
betingar sig kraftbolagen ersättning av operatörerna.
Många markägare har reagerat mot dessa sätt för bredbandsutbyggnad.
Markägarna gör gällande att fastän de är ägare till såväl den mark som är
ianspråktagen med vägrätt som den mark som är belastad med
kraftledningsstolpar, har de inte något inflytande över rätten till framdragande
av kablarna. Det man kraftigast har reagerat mot är emellertid att det inte
utgår någon ersättning till markägaren för kabelframdragningen.
Det skall här framhållas att såväl vägmyndigheten som
kraftledningsbolagen har lagligt stöd för verksamheten med upplåtelser av
ledningsutrymme för bredbandskablar (30 § väglagen respektive 3 a §
ledningsrättslagen). Situationen är vidare den att ersättningsreglerna i
expropriationslagen, som är de regler som styr ersättningen vid
ledningsframdragningar, inte medger rätt för markägare till andel i vinst.
Reformbehov
Frågan om ersättning för bredbandskablar måste ses i ett större
sammanhang. Den fokuserar på ett trängande behov av att åstadkomma
generösare ersättningsregler i expropriationslagen för markägare.
Ersättningsreglerna i expropriationslagen bygger på tanken att en
expropriation skall kosta så lite som möjligt för samhället. Det var kanske inte
fel vid lagens tillkomst när det gällde de då aktuella
infrastruktursatsningarna.
De sågs främst som en samhällsservice som kom alla till godo. Bakom dagens
utbyggnad av infrastruktur ligger emellertid även starka privatekonomiska
intressen.
Ett belysande exempel är kraftindustrin. Fram till slutet av 1980-talet
kännetecknades elmarknaden av ett starkt offentligt ägande med ett mindre
mått av affärsmässighet. Därefter har utvecklingen gått mot en omfattande
privatisering och en ökad internationalisering. Genom de nya ägarformerna
har kraven på att göra goda affärer skärpts. Ett annat tydligt exempel är
telesidan och Telia, som på kort tid förvandlats från statligt verk till först
ett
helstatligt aktiebolag och därefter till ett "halvprivatiserat" vinstmaximerande
aktiebolag. Ett ytterligare viktigt exempel är IT-branschens framväxt, där den
nu aktuella bredbandsutbyggnaden hör hemma. Här handlar det alltså, som
nämnts, om olika kommersiella aktörer som får tillgång till ledningsutrymme
över andras marker utan att behöva betala någonting eller i varje fall ett pris
som inte beaktar de vinster aktörernas verksamhet genererar.
Mot bakgrund av den nu beskrivna utvecklingen har expropriationslagens
ersättningsregler ifrågasatts från markägarhåll. År 1998 utarbetade LRF
betänkandet Individuellt värde och vinstfördelning vid intrång i fast egendom
där förbundet kräver en kraftig reformering av ersättningsreglerna.
Huvudkravet är att det i expropriationslagen öppnas upp för vinstfördelning
när starka privatekonomiska intressen gör sig gällande vid expropriation. I
dessa fall måste man överge den primitiva skadeståndsbedömningen enligt
ex-
propriationslagens regler och i stället närma sig de principer som gäller vid
upplåtelse på frivillig väg.
Dåvarande justitieminister Laila Freivalds har uppvaktats i frågan med
krav på att regeringen bör göra en övergripande översyn av ersättningssyste-
met vid expropriation med beaktande av den ovan beskrivna utvecklingen. I
Justitiedepartementets verksamhetsplan för år 2000 anges att det under året
inom departementet kommer att göras en analys av lämpligheten av expro-
priationslagens ersättningsregler såvitt gäller expropriationsföretag med
kommersiell natur.
Den utlovade analysen har dock ännu inte påbörjats.
Expropriationslagen är föråldrad. Lagens ersättningsregler är inte
anpassade till dagens tvångsförvärv, som i många fall sker för att tillgodose,
förutom allmänna intressen, även privatekonomiska intressen. Det är därför
angeläget att se över och reformera ersättningsreglerna så att det vid
tvångsförvärv skapas möjlighet för vinstfördelning, när starka
privatekonomiska intressen är inblandade.
För att överhuvudtaget få expropriera i Sverige krävs att det sker för ett
ändamål som tillgoser "angelägna allmänna intressen". Lagstiftaren bryr sig
alltså inte om vem som exproprierar - om det är staten, kommunen eller ett
privat subjekt - bara ändamålet tillgodoser ett angeläget allmänt intresse. Vi
anser att bredbandsutbyggnaden måste anses tillgodose ett angeläget allmänt
intresse. Vi har sålunda ingen invändning mot att bredbandsutbyggnaden görs
och inte heller någon invändning mot att utbyggnaden sker av privata
bredbandsaktörer.
När någon exproprierar måste vederbörande betala ersättning till
markägaren. Det står i lagen. Vår nuvarande expropriationslag föreskriver
dock att ersättning skall utgå för enbart det intrång som expropriationen
orsakar. Vid expropriation för ett ledningsändamål skall alltså ersättning
betalas för det intrång och den skada i övrigt som ledningen förorsakar
markägaren. Mot detta finns inget att invända. I stora drag är
expropriationslagen godtagbar i detta avseende. Expropriationslagen medger
emellertid inte ersättning för mer än nu nämnda skador. Markägaren har alltså
inte rätt till någon del av den förjänst som den exproprierande gör genom
expropriationen. Oklarhet råder om hur denna vinst skall beräknas och
framförallt vad som händer om det inte blir någon vinst. Till att börja med
kan sägas att expropriation aldrig får ske om inte expropriationen leder till
vinst av något slag för samhället. Det ligger i institutets natur. Därmed är
inte
sagt att exempelvis ett bredbandsbolag gör en privatvinst i det enskilda fallet.
Det är emellertid ointressant. Om någon köper någonting för att använda för
ett vinstgivande ändamål men det hela slår fel är det naturligtvis köparen som
står risken för detta. Samma sak är det i bredbandsfallet och andra
motsvarande kommersiella tvångsfall. Den som "köper" måste betala en
köpeskilling som baserar sig på vinstmöjligheterna. Slår det fel får han stå
sitt
eget kast.
Så fungerar det på den fria marknaden. Det är detta synsätt som måste
genomsyra de nya kommersiella expropriationsfallen. Tekniken för att räkna
ut den vinst som skall fördelas måste därför göras mycket schablonartad. Inte
minst därför att ersättningen skall betalas till markägaren i samband med
ledningens byggande, alltså i förskott. Det måste därför bli efter någon
schablonmetod. I vår första exproriationslag från mitten av 1800-talet fick
markägaren ersättning för själva skadan jämte ett schablonpåslag om 50
procent. Hur vinstfördelningsregeln närmare skall utformas och vilket
procentpåslag som skall gälla kräver grundliga överväganden. Därför kräver
vi att en utredning skall tillsättas för att se över exproriationslagen med nu
angiven inriktning.