Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en översyn av expropriationslagen, som bl.a. utmynnar i nya regler om att markägare bör få del i vinsten vid sådana tvångsförvärv där starka privatekonomiska intressen gör sig gällande i enlighet med vad som anförs i motionen. Motivering
Runt om i landet pågår för närvarande en intensiv utbyggnad av bredband. Det sker i huvudsak på två sätt. Enligt det ena sättet grävs kablar ned i sådan mark som är ianspråktagen med vägrätt. Nedgrävningen möjliggörs genom att vägmyndigheten upplåter nyttjanderätt till marken i fråga till olika bredbandsoperatörer. För nyttjanderätten får operatörerna betala ersättning till vägmyndigheten. Det andra sättet innebär att kablarna hängs upp i befintliga kraftledningsstolpar. Det sker med stöd av upplåtelseavtal mellan ägarna till kraftledningarna och bredbandsoperatörerna. För upplåtelserna betingar sig kraftbolagen ersättning av operatörerna.
Många markägare har reagerat mot dessa sätt för bredbandsutbyggnad. Markägarna gör gällande att fastän de är ägare till såväl den mark som är ianspråktagen med vägrätt som den mark som är belastad med kraftledningsstolpar, har de inte något inflytande över rätten till framdragande av kablarna. Det man kraftigast har reagerat mot är emellertid att det inte utgår någon ersättning till markägaren för kabelframdragningen.
Det skall här framhållas att såväl vägmyndigheten som kraftledningsbolagen har lagligt stöd för verksamheten med upplåtelser av ledningsutrymme för bredbandskablar (30 § väglagen respektive 3 a § ledningsrättslagen). Situationen är vidare den att ersättningsreglerna i expropriationslagen, som är de regler som styr ersättningen vid ledningsframdragningar, inte medger rätt för markägare till andel i vinst.
Reformbehov
Frågan om ersättning för bredbandskablar måste ses i ett större sammanhang. Den fokuserar på ett trängande behov av att åstadkomma generösare ersättningsregler i expropriationslagen för markägare.
Ersättningsreglerna i expropriationslagen bygger på tanken att en expropriation skall kosta så lite som möjligt för samhället. Det var kanske inte fel vid lagens tillkomst när det gällde de då aktuella infrastruktursatsningarna. De sågs främst som en samhällsservice som kom alla till godo. Bakom dagens utbyggnad av infrastruktur ligger emellertid även starka privatekonomiska intressen.
Ett belysande exempel är kraftindustrin. Fram till slutet av 1980-talet kännetecknades elmarknaden av ett starkt offentligt ägande med ett mindre mått av affärsmässighet. Därefter har utvecklingen gått mot en omfattande privatisering och en ökad internationalisering. Genom de nya ägarformerna har kraven på att göra goda affärer skärpts. Ett annat tydligt exempel är telesidan och Telia, som på kort tid förvandlats från statligt verk till först ett helstatligt aktiebolag och därefter till ett "halvprivatiserat" vinstmaximerande aktiebolag. Ett ytterligare viktigt exempel är IT-branschens framväxt, där den nu aktuella bredbandsutbyggnaden hör hemma. Här handlar det alltså, som nämnts, om olika kommersiella aktörer som får tillgång till ledningsutrymme över andras marker utan att behöva betala någonting eller i varje fall ett pris som inte beaktar de vinster aktörernas verksamhet genererar.
Mot bakgrund av den nu beskrivna utvecklingen har expropriationslagens ersättningsregler ifrågasatts från markägarhåll. År 1998 utarbetade LRF betänkandet Individuellt värde och vinstfördelning vid intrång i fast egendom där förbundet kräver en kraftig reformering av ersättningsreglerna. Huvudkravet är att det i expropriationslagen öppnas upp för vinstfördelning när starka privatekonomiska intressen gör sig gällande vid expropriation. I dessa fall måste man överge den primitiva skadeståndsbedömningen enligt ex- propriationslagens regler och i stället närma sig de principer som gäller vid upplåtelse på frivillig väg.
Dåvarande justitieminister Laila Freivalds har uppvaktats i frågan med krav på att regeringen bör göra en övergripande översyn av ersättningssyste- met vid expropriation med beaktande av den ovan beskrivna utvecklingen. I Justitiedepartementets verksamhetsplan för år 2000 anges att det under året inom departementet kommer att göras en analys av lämpligheten av expro- priationslagens ersättningsregler såvitt gäller expropriationsföretag med kommersiell natur.
Den utlovade analysen har dock ännu inte påbörjats.
Expropriationslagen är föråldrad. Lagens ersättningsregler är inte anpassade till dagens tvångsförvärv, som i många fall sker för att tillgodose, förutom allmänna intressen, även privatekonomiska intressen. Det är därför angeläget att se över och reformera ersättningsreglerna så att det vid tvångsförvärv skapas möjlighet för vinstfördelning, när starka privatekonomiska intressen är inblandade.
För att överhuvudtaget få expropriera i Sverige krävs att det sker för ett ändamål som tillgoser "angelägna allmänna intressen". Lagstiftaren bryr sig alltså inte om vem som exproprierar - om det är staten, kommunen eller ett privat subjekt - bara ändamålet tillgodoser ett angeläget allmänt intresse. Vi anser att bredbandsutbyggnaden måste anses tillgodose ett angeläget allmänt intresse. Vi har sålunda ingen invändning mot att bredbandsutbyggnaden görs och inte heller någon invändning mot att utbyggnaden sker av privata bredbandsaktörer.
När någon exproprierar måste vederbörande betala ersättning till markägaren. Det står i lagen. Vår nuvarande expropriationslag föreskriver dock att ersättning skall utgå för enbart det intrång som expropriationen orsakar. Vid expropriation för ett ledningsändamål skall alltså ersättning betalas för det intrång och den skada i övrigt som ledningen förorsakar markägaren. Mot detta finns inget att invända. I stora drag är expropriationslagen godtagbar i detta avseende. Expropriationslagen medger emellertid inte ersättning för mer än nu nämnda skador. Markägaren har alltså inte rätt till någon del av den förjänst som den exproprierande gör genom expropriationen. Oklarhet råder om hur denna vinst skall beräknas och framförallt vad som händer om det inte blir någon vinst. Till att börja med kan sägas att expropriation aldrig får ske om inte expropriationen leder till vinst av något slag för samhället. Det ligger i institutets natur. Därmed är inte sagt att exempelvis ett bredbandsbolag gör en privatvinst i det enskilda fallet. Det är emellertid ointressant. Om någon köper någonting för att använda för ett vinstgivande ändamål men det hela slår fel är det naturligtvis köparen som står risken för detta. Samma sak är det i bredbandsfallet och andra motsvarande kommersiella tvångsfall. Den som "köper" måste betala en köpeskilling som baserar sig på vinstmöjligheterna. Slår det fel får han stå sitt eget kast.
Så fungerar det på den fria marknaden. Det är detta synsätt som måste genomsyra de nya kommersiella expropriationsfallen. Tekniken för att räkna ut den vinst som skall fördelas måste därför göras mycket schablonartad. Inte minst därför att ersättningen skall betalas till markägaren i samband med ledningens byggande, alltså i förskott. Det måste därför bli efter någon schablonmetod. I vår första exproriationslag från mitten av 1800-talet fick markägaren ersättning för själva skadan jämte ett schablonpåslag om 50 procent. Hur vinstfördelningsregeln närmare skall utformas och vilket procentpåslag som skall gälla kräver grundliga överväganden. Därför kräver vi att en utredning skall tillsättas för att se över exproriationslagen med nu angiven inriktning.
Stockholm den 27 september 2000
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Jan Backman (m)