Motion till riksdagen
2000/01:Bo3
av Lundgren, Bo (m)

med anledning av prop. 2000/01:26 Bostadsförsörjningsfrågor m.m.


1 Sammanfattning
Regeringen avser med den föreslagna bostadsförsörjningslagen förtydliga
kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen. Ansvaret ligger redan i
dag på kommunerna och regeringens föreslagna bostadsförsörjningslag
kommer inte att leda till att fler personer får bostäder.
Vi anser att regeringens återinförande av bostadsförsörjningslagen är ett
slag i luften som visar att den är medveten om problemen med bostadsbrist i
flera av landets regioner men är oförmögen att föreslå nödvändiga åtgärder.
Att återinföra en lag som redan visat sig verkningslös är vare sig ansvarsfullt
eller kreativt.
I propositionen föreslås även att regeringen skall kunna förelägga viss
kommun att anordna kommunal bostadsförmedling vid behov. Lagrådet anser
att detta strider mot den grundlagsstadgade kommunala självstyrelsen. Denna
uppfattning har även vi. Statsrådet Lövdén har avfärdat Lagrådets yttrande
såsom "alltför tunt" och även hänvisat till att motsvarande regler fanns i den
gamla bostadsförsörjningslagen. Vi finner regeringens handlande, i denna
grundlagsfråga, beklämmande.
I propositionen föreslås rätt för kommunala bostadsförmedlingar att ta ut
köavgift. Vi anser att alla bostadsförmedlare, kommunala som privata, skall
ha denna möjlighet för att konkurrensneutralitet skall råda.
Regeringens förslag för ökat byggande finner vi otillräckliga och föreslår i
denna motion ett antal åtgärder som behöver genomföras för att få i gång
byggandet samt få en större rörlighet i det befintliga beståndet. Exempel på
föreslagna åtgärder är förändringar i hyressättningssystemet, sänkt
fastighetsskatt och förenklingar i plan- och bygglagen.
2 Innehållsförteckning
3
4 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen avslår regeringens förslag om ny bostadsförsörjningslag i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen avslår regeringens förslag om kommunala
bostadsförsörjningsplaner i enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen avslår regeringens förslag om möjlighet för regeringen att
förelägga viss kommun att anordna bostadsförmedling i enlighet med vad
som anförs i motionen.
4. Riksdagen beslutar att alla bostadsförmedlare, kommunala som privata,
skall ha rätt att ta ut en kö- och förmedlingsavgift i enlighet med vad som
anförs i motionen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sänkta byggkostnader.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för ett ökat byggande och bättre nyttjande av det
befintliga bostadsbeståndet.
7. Riksdagen avslår regeringens förslag att inrätta ett byggkostnadsforum.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bostadsbyggandet i tillväxtregionerna.
5 Bostadsförsörjningslagen - ett slag i luften
Regeringen föreslår i propositionen att det kommunala ansvaret för
bostadsförsörjningen skall förtydligas i lag. En kommun skall vara
skyldig att planera och anta riktlinjer för bostadsförsörjningen.
Regeringens föreslagna bostadsförsörjningslag kommer inte att leda till att
fler personer får bostäder. Den kommer inte heller att bidra till en enklare och
smidigare hantering av bostadsfrågorna utan innebär främst en ökad byråkrati.
Vi anser att regeringens återinförande av bostadsförsörjningslagen är ett slag i
luften som visar att den är medveten om problemen med bostadsbrist i flera
av landets regioner men är oförmögen att föreslå nödvändiga åtgärder. Att
återinföra en lag som redan visat sig verkningslös är vare sig ansvarsfullt
eller
kreativt.
Kommunen har redan i dag ansvar för att praktiskt lösa bostadsproblem
för människor med sociala problem, handikapp eller för människor som på
grund av sin ålder är i behov av särskilda boendeformer. Socialtjänstlagen
lägger det yttersta ansvaret för människors nödvändiga uppehälle på
kommunen. Detta är rimligt och påverkas inte av huruvida kommunen äger
eller förvaltar bostäder i egen regi, i ett bolag eller genom att kommunen hyr
bostäder av en hyresvärd.
Genom sitt planmonopol har kommunerna det verktyg som är nödvändigt
för att bidra till att goda boendemiljöer skapas. Det kommunala ansvaret på
den lokala bostadsmarknaden kan därmed förverkligas. Vi anser att
regeringens förslag att tvinga kommunerna att upprätta
bostadsförsörjningsplaner är en inskränkning i den kommunala självstyrelsen
och ett försök av Socialdemokraterna att styra i kommuner där de själva inte
fått väljarnas förtroende.
6 I kö för en bostad
Stockholms stads bostadsförmedling har närmare 70 000 personer i
bostadskö. 45 av landets 289 kommuner har bostadsbrist och ytterligare
25 kommuner har bostadsbrist på centralorten. Sverige är, vid en
jämförelse för år 1999, sämst av länderna i EU när det gäller
färdigställande av nya bostäder.
För bostadsrätter och småhus finns en marknad där kundernas efterfrågan
bestämmer omfattning och inriktning på produktionen och där byggaren tar
den största risken.
All statistik visar att det med stor övervikt är bostadsrättslägenheter och
småhus med äganderätt som byggs. Hyresrätten, som fortfarande produceras i
ett starkt reglerat system, har minskat stort i antal nyproducerade lägenheter
de senaste åren.
Resultatet av hyresregleringen och den ekonomiska politik som
regeringen för är att det byggs få hyresrätter, att den svarta handeln på
hyreskontrakt blomstrar och att köerna för att erhålla ett billigt
förstahandskontrakt ringlar allt längre. Situationen på  hyresmarknaden i
Sverige kan med lätthet liknas vid livsmedelssituationen i gamla
Sovjetunionen. Subventioner och prisregleringar ledde till brist på livsmedel,
långa köer och svart marknad.
7 Den kommunala självstyrelsen
Regeringsformens portalparagraf, RF 1:1, fastslår att den kommunala
självstyrelsen är en av de två grundläggande beståndsdelarna i den
svenska demokratin.
All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen
bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den
förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och
genom kommunal självstyrelse. (RF 1 kap 1 §)
Varken lagtext eller förarbeten stadgar mer precist hur kommunal
självstyrelse skall förverkligas. Av förarbetena till 1974 års
grundlagsreform framgår att lagstiftaren valde och argumenterade för att
inte specificera hur den kommunala självstyrelsen skall vara utformad.
Enligt förarbetena skall den kommunala självstyrelsen bland annat ges
den utformning som tiden medger. När propositionen om en ny
regeringsform överlämnades till riksdagen 1973 uttryckte sig det
föredragande socialdemokratiska statsrådet på följande sätt beträffande
RF:s stadgande om den kommunala självstyrelsen:
I vårt land präglas förhållandet mellan kommunerna och statsmakterna
och därmed den kommunala självstyrelsen av en helhetssyn. Generellt
gäller sålunda att staten och kommunerna samverkar på skilda områden
och i olika former för att uppnå gemensamma mål. Utgår man från detta
synsätt, är det varken lämpligt eller möjligt att en gång för alla dra
orubbliga och preciserade gränser i grundlag kring en kommunal
självstyrelsesektor. Arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och
kommun måste i stället i ganska vid omfattning kunna ändras i takt med
samhällsutvecklingen.
Att kommunal självstyrelse uttryckligen skall fylla en grundläggande
funktion när den svenska demokratin skall realiseras samtidigt som lagen
inte preciserar hur detta skall gå till innebär att ett stort ansvar åligger
främst regering och riksdag. Lagrådet ger samtidigt vägledning i frågan
om vad den kommunala självstyrelsen skall innefatta. Vi ser för vår del
med stor oro på den tydliga tendensen att regeringen i dag vill kringskära
den kommunala självstyrelsen. I flera fall rör det sig dessutom om
aktioner riktade mot kommuner med annan politisk majoritet än
regeringens, vilket gör de aktuella inskränkningarna extra allvarliga och
klandervärda.
Fördelningen av uppgifter mellan stat och kommun har under årens lopp
växlat. Verksamheter har emellertid främst flyttats från statliga till
kommunala organ. I valet mellan statligt och kommunalt ansvar har man först
och främst valt att bygga ut den kommunala verksamheten.
En decentraliserad förvaltning har ansetts vara väsentlig från demokratisk
synpunkt. I kommunen är det lättare att hålla fortlöpande kontakter mellan
beslutsfattare och enskilda.
Politiska församlingar på lokal nivå utövar demokrati i dess bästa form i
och med att besluten tas så nära folket som möjligt. Den stora fördelen är att
de lokala beslutsfattarna har en närmare relation till sina väljare, kan möta
dem och uppmärksamma deras önskemål. Med denna kunskap kan lösningar
skapas som passar den egna kommunen bäst. Den kommunala självstyrelsen
är därmed något som skall värnas och stärkas.
8 Framtvingade bostadsförmedlingar i strid
mot grundlagen
Enligt propositionen skall en kommun vara skyldig att anordna
bostadsförmedling om det kan främja bostadsförsörjningen. Regeringen
skall kunna förelägga en kommun att fullgöra denna skyldighet.
Det är enligt vår mening en grundlagsstridig inskränkning i den
kommunala självstyrelsen om regeringen inför en möjlighet att själv
förelägga viss kommun att anordna bostadsförmedlingar. Denna uppfattning
har även Lagrådet som avstyrkt regeringens förslag. Regeringen ingriper i
kommunfullmäktiges beslutanderätt i en konkret fråga rörande kommunens
angelägenheter eftersom det är fråga om att ålägga viss kommun att anordna
kommunal bostadsförmedling.
Lagrådet menar att beslut av kommunfullmäktige kan underkastas en viss
statlig kontroll med tillämpning av kommunalbesvärsinstitutet, men detta kan
endast resultera i att ett beslut upphävs. Däremot kan den statliga kontrollen
inte ta sig uttryck i förelägganden för kommunen att besluta på ett visst sätt
eller vidtaga andra åtgärder. Lagrådet menar vidare att den kommunala
självstyrelsens innersta kärna måste vara att de folkvalda i form av
fullmäktige skall kunna dryfta och besluta i frågor rörande den egna
kommunen. Själva principen skulle komma att sättas åsido om regeringen -
låt vara såsom i detta fall på ett begränsat område - medgavs rätt att diktera
beslutens innehåll. Lagrådet anser att regeringen bör använda andra medel i
sitt samarbete med kommuner i frågor om bostadsförsörjningen.
Statsrådet Lars-Erik Lövdén har uttalat att han anser att Lagrådets beslut
är "lite tunt" och att man ju faktiskt före 1993 haft en liknande lagstiftning
utan att den konstitutionella riktigheten ifrågasattes. Det är nonchalant av
regeringen att gå emot Lagrådets yttrande med denna motivering och att den
över huvud taget bortser från Lagrådets yttrande. Kan man kalla Sverige för
en rättsstat när landets främsta jurister förbigås så lättvindigt? Det är inte
första och förmodligen inte sista gången en socialistisk regering handlar på
detta sätt vilket gör saken än mer tveksam. Respekten för Sveriges grundlag
urholkas om Lagrådets korta och oerhört klara yttrande avfärdas och förbises
såsom "alltför tunt".
Bostadsförsörjningslagen tillkom 1947 med anledning av efterkrigstidens
enorma bostadsbrist och behov av att få i gång och styra bostadsbyggandet.
Det kan anses som ett särskilt skäl att efter ett krig gå in och reglera och
styra
upp vissa i samhället intressanta och väsentliga delar såsom
bostadsbyggandet. Men att efter mer än 50 år, som om tiden stått still,
nonchalera grundlagen kan inte anses berättigat med motiveringen att lagen
gällde med samma lydelse förut. Ett samhälle och dess behov av regler
förändras och utvecklas med tiden.
9 Kommunala köavgifter
Regeringen föreslår i propositionen att en kommunal bostadsförmedling
skall kunna ta ut en köavgift av den hyressökande.
Köavgiften motiveras med att de kostnader som uppstår skall bäras av de
bostadssökande själva. Något tak på avgiften sätts inte utan beslutet överlåts
till kommunen enligt principerna om kommunal självstyrelse. Vi anser att det
är bra att kommunerna kan ta ut köavgift för bostadsförmedling. Troligt är att
köerna bättre kommer att spegla det verkliga bostadsbehovet när ett
avgiftssystem införs. Vi stöder på denna punkt regeringens förslag.
Det finns dock en brist även med detta förslag. Regeringens förslag
innebär att köavgift enbart får uttas av bostadsförmedling i kommunal regi
eller då kommunägt bolag förmedlar bostäder. En privat bostadsförmedlare
får inte ta ut köavgift, och inte heller för det fall att kommunen samarbetar
med en privat bostadsförmedlare får köavgift tas ut.
Detta är en konkurrenssnedvridande åtgärd. Privata bostadsförmedlare ges
inte samma förutsättningar och möjligheter att verka som de kommunala
bostadsförmedlingarna. Motivet är att regeringen vill skydda för oseriösa
förmedlare. De oseriösa bostadsförmedlarna har dock redan en marknad att
verka på eftersom de tillåts ta ut förskottsavgifter för anvisning av bostäder.
Systemet är visserligen uppbyggt så att en bostadssökande skall återfå
förskottsbetalningarna om dessa inte leder till en anvisning, men en oseriös
förmedlare har ju möjligheten att smita med de bostadssökandes avgifter.
Man försvårar således inte för de oseriösa förmedlarna men man försvårar
helt säkert för ärliga och seriösa bostadsförmedlare.
Vi anser att regeringens förslag skall utsträckas till att omfatta även
privata bostadsförmedlare. Konkurrensneutralitet skall råda mellan offentlig
och privat bostadsförmedling.
10 Vad har regeringen åstadkommit för att
lösa bostadsproblemen?
10.1 Fastighetsskatten
Regeringen menar att en av de åtgärder den vidtagit för att öka byggandet
är att genomföra fastighetsskattesänkningar. Detta är en sanning med stor
modifikation. Vissa områden i landet där efterfrågan på bostäder är låg får
skattesänkningar medan andra områden där efterfrågan är hög kommer att
få betydande skattehöjningar. Regeringens förslag innebär därför ingen
stimulans i de områden där bostäder verkligen efterfrågas. Det räcker inte
med att sänka skattesatsen när taxeringsvärdena höjs med enorma belopp.
Fastighetsskatten är en orättfärdig skatt som kan komma att driva folk
från hus och hem.
Vi vill, till skillnad från regeringen, successivt avskaffa fastighetsskatten.
Fastighetsskatten skall inte få grundas på höjda taxeringsvärden, och i de
områden där prisutvecklingen leder till sänkta taxeringsvärden skall de lägre
värdena gälla. Endast halva markvärdet skall utgöra underlag för beräkning
av fastighetsskatten och skattesatsen skall vara 1,0 procent för småhus och 0,7
procent för flerbostadshus år 2001 för att efterhand helt tas bort.
10.2 Bostadsdelegationens arbete
Regeringen har med hjälp av Bostadsdelegationens insatser sänkt bostads-
överskottet i flera kommuner. Under de senaste åren har antalet lediga
hyreslägenheter sjunkit påtagligt. Detta ses ofta som en indikator på att
bostadsmarknaden vänt även för regioner med bostadsöverskott.
Problemet med analysen är dock att nedgången i antalet outhyrda
lägenheter främst beror på att lägenheter rivs och inte på att fler
lägenheter hyrs ut.
Det finns områden med en sådan extrem situation att rivning kan vara det
enda alternativet, t.ex. en ort där företagsnedläggningar resulterat i att många
människor lämnat bygden. Det finns också orter där man river husen för att
kunna hålla hyrorna på det allmänna beståndet uppe, vilket är att helt i onödan
fördyra och försvåra för kommunens invånare. Så kan endast den som har en
monopolställning på hyresmarknaden handla.
Under 1999 påbörjades rivning av 3 608 lägenheter i flerbostadshus. Detta
är den högsta siffran på 22 år och innebär en ökning med 19 procent jämfört
med föregående år. Av de rivna lägenheterna 1999 ägdes 90 procent av
kommuner eller kommunägda företag, 96 procent revs på grund av
uthyrningssvårigheter och 89 procent var byggda efter 1960.
10.3 Tillfälliga stimulanser
Det nya årtusendets byggande sker i en annorlunda miljö och
samhällsstruktur än tidigare. Byggsektorn har under 1990-talet ställts
inför stora - och nödvändiga - krav på anpassning till en mer
konkurrensutsatt situation. Tidigare var bostadssektorn en planekonomi
där initiativet till bostadsbyggandet kom från det politiska systemet och
där skattebetalarna stod för hela det ekonomiska risktagandet.
Förespråkare för det planekonomiska byggandet menar att detta
åtminstone gav resultat. Resultatet kan dock på ett mycket tydligt sätt ses
i många kommuner där man i dag tvingas riva tomma bostadshus. Det
subventionerade och planekonomiska byggandet baserades inte på en
reell efterfrågan utan snarare på förhoppningarna att med bostäder kunna
locka invånare till kommunerna.
Regeringens modell att använda subventioner och riktade bidrag för att
öka byggandet stimulerar förvisso produktionen, men har som alla mynt en
baksida. Det subventionerade byggandet kommer som regel att innebära att
byggandet inte är relaterat till efterfrågan. Dessutom är subventioner i första
ledet ett incitament för ett ökat byggande men orsakar snedvriden konkurrens
och bidrar till höjda branschpriser. Slutprodukten kan bli lika kostsam för den
boende med subventioner som utan.
11 Vad avser regeringen att genomföra?
Regeringen har i propositionen angett att den avser att vidta ett antal
åtgärder med syfte att öka byggandet i landet. Föreslagna åtgärder är
bland andra förenklingar i PBL och ökad konkurrens inom byggsektorn.
Detta är åtgärder som behövs, men det är inte tillräckligt för att åtgärda
den uppkomna bostadssituationen på flera av landets orter.
Regeringen föreslår också ett byggkostnadsforum där branschen skall
kunna diskutera och få råd. Vi tror inte på denna modell. Vi tror inte att
Boverket eller andra verk eller myndigheter kan ge branschen några
konstruktiva råd som skulle resultera i ett billigare och bättre byggande. Det
avgörande kostnadsproblemet i svenskt byggande är de höga skatterna i
Sverige. Enligt en undersökning av Sveriges Byggindustrier uppgår
kostnaden för skatter och avgifter till 60 procent av byggkostnaden.
Byggkostnadsdelegationens utredning kritiserar byggbranschen för
ineffektivitet och gammalmodighet. Med ledning av detta har regeringen
dragit upp riktlinjer för en väg till sänkta byggkostnader. Enligt
Byggkostnadsdelegationen går det att få ned kostnaderna med tio procent,
byggtiderna med tio till tjugo procent och byggfelen med tjugo procent. Men
för det krävs effektivitet, konkurrens och industriellt tänkande.
Byggkostnadsdelegationens förslag har mött omfattande kritik. Tankarna
på industriellt byggande för tankarna till miljonprogrammet. Kritikerna menar
också att de svenska byggkostnaderna har stigit mindre än genomsnittet inom
EU de senaste 25 åren och att de i dag är bland de lägsta i förhållande till det
inhemska prisläget.
12 Orsaker till det låga byggandet
Byggandet är beroende av landets eller regionens ekonomi och tillväxt. I
en lågkonjunktur tenderar byggandet att minska. För att klara
bostadsfrågan även i en framtida lågkonjunktur måste den politik som
bedrivs vara tillväxtanpassad med åtanken att sämre tider kommer att
komma - förr eller senare. En nedåtgående konjunktur kommer inte att
"snabba upp" byggproduktionen utan fördröjer den ytterligare.
Under första halvan av 1990-talet gick Sverige genom en djup ekonomisk
kris. Krisen slog hårt mot byggandet. Delar man upp den ekonomiska
utvecklingen under första halvan av 1990-talet i olika efterfrågekomponenter,
framträder en bild av en ekonomi som inte generellt befann sig i en djup
recession. Bortsett från bostadsbyggandet och privat konsumtion stod
ekonomin i stort sett stilla 1990-1993 för att sedan börja växa markant.
Hälften av kronans kraftiga nedgång kan direkt härledas till minskade
leveranser av byggmaterial.
Den djupa nedgången i byggandet under 1990-talet blev så långvarig att
både maskinkapacitet och arbetskraft försvann från sektorn. Detta har haft en
dämpande effekt på byggandet.
Det är viktigt att lära av historien. Kollapsen i bostadsbyggandet
orsakades i betydande utsträckning av den överbeskattning av investeringar i
nya bostäder som infördes i och med skattereformen. För att undvika detta i
framtiden är det viktigt att driva en politik med lägre, jämna och förutsebara
skatter på byggande och boende.
12.1 Skatternas inverkan på byggande och boende
Skattereformen medförde att nya bostäder belastas med både kapital- och
konsumtionsskatt.  Följden av dubbelbeskattningen tillsammans med
övriga skatteökningar blev dramatiska. Hyrorna höjdes realt med 40
procent 1990-1997 och nyproduktionen utplånades nästan helt.
Byggandet drabbas hårt av det höga skattetrycket. Sverige har hög
arbetsbeskattning, höga energiskatter och Europas högsta byggmoms.
Byggandet är således ett område som drabbas fullt ut av det höga
skattetrycket, vilket är en av orsakerna till det låga byggandet. Dessutom är
boendet beskattat genom fastighetsskatten. Fastighetsskatten vekar som en
punktskatt som fördyrar konsumtion. Den tränger undan och minskar
utrymmet för annan konsumtion. För många läggs utöver detta ännu en
skattebörda genom förmögenhetsskatten.
12.2 Skatteutjämningssystemet
En kommuns ekonomi kan via skatteutjämningssystemet påverkas av nytt
bostadsbyggande på flera sätt. Om en kommun eller annan byggherre
färdigställer nya lägenheter och de som flyttar till lägenheterna har högre
inkomster än genomsnittet i kommunen kommer ekonomin inom ramen
för utjämningssystemet att påverkas negativt. Dessutom tillkommer en
mängd olika kostnader i och med byggandet. Det kan behövas
investeringar i kommunala serviceområden. Med ökad befolkning
kommer också ökade kostnader för exempelvis omsorg, vård och
utbildning.
En del av de ökade kostnaderna tas om hand av kostnadsutjämningen,
men det finns många situationer där kommunen får ett negativt resultat. Om
exempelvis de nya lägenheterna i en kommun befolkas av många barnfamiljer
kan detta leda till behov av investeringar i fler skolor och daghem. Om
kostnaderna för varje barn blir större än genomsnittet i landet kommer den
ökade kostnaden inte att kompenseras fullt ut inom
kostnadsutjämningssystemets ramar. Kommunen påverkas även i detta fall
negativt av ett ökat byggande.
12.3 Plan- och byggprocessen
I dag kan en detaljplan överklagas i tre instanser. Mycket få
överklaganden vinner gehör, men ärendena fördröjs kraftigt. Därefter kan
själva bygglovet överklagas i ända upp till fyra instanser. Med dagens
lagstiftning kan således plan- och byggprocessen fördröjas i åratal med
höga kostnader som följd.
Det är också svårt att i de heta regionerna finna mark som lämpar sig för
bostadsområden. Många gamla industritomter är förorenade och kräver
kostsam marksanering för att bli aktuella som bostadsområden. De boende i
storstäder vill behålla grönområden och parker vilket leder till svårigheter att
anvisa sådan mark. Nya bostadsområden kräver omfattande infrastrukturella
satsningar och utbyggnad av kommunal service. Här bidrar
skatteutjämningssystemet till att hindra vidare utbyggnad.
Mångfald i upplåtelseformer leder till valfrihet för individen. En lag som
möjliggör tredimensionell fastighetsbildning och ägarlägenheter bör
omedelbart införas. Ägarlägenheter innebär att människor ges möjligheten att
själva äga en lägenhet på samma sätt som en villaägare äger sitt hus. Med
dagens regler kan man äga bostäder som sitter ihop på längden - radhus -
men inte bostäder som sitter ihop på höjden i flerfamiljshus. För att
möjliggöra ägarlägenheter måste dagens fastighetsbildningsbegrepp ändras. I
dag måste en enskild fastighet stå på jord. Vårt förslag innebär att en enskild
fastighet kan skapas ovanpå en redan befintlig, tredimensionell
fastighetsbildning.
Regeringen ställer sig i propositionen positiv till införandet av
tredimensionell fastighetsbildning, vilket är en framgång för de borgerliga
partierna som länge drivit denna fråga. Enligt utredningen om
tredimensionellt fastighetsutnyttjande skall det inte vara möjligt att bilda en
särskild fastighet av en enskild bostadslägenhet. Betänkandet, som har
remissbehandlats, har i huvudsak mottagits positivt av regeringen. Om
regeringen vill ha ett ökat byggande bör man snarast tillåta ägarlägenheten
som upplåtelseform.
Utgångspunkten för moderat bostadspolitik är att människor själva skall
kunna välja den bostad de önskar. Bostadsmarknaden skall styras av
människors efterfrågan och fria val, inte av regleringar och politiska eller
administrativa beslut. Goda möjligheter att påverka det egna boendet är en
förutsättning för ett självständigt liv. De som vill äga och ta ansvar för sin
bostad skall ha möjligheten att göra det. I det egna ägandet ligger såväl
trygghet som inflytande.
12.4 En marknad för hyresrätten
Det svenska hyressättningssystemet kallas bruksvärdessystemet. I
begreppet bruksvärde ligger att man vid hyressättningen skall ta hänsyn
till brukarnas, det vill säga de boendes, preferenser och fria val. Detta
kom också till uttryck i den proposition som den socialdemokratiska
regeringen 1968 lämnade till riksdagen:
Fastighetsägaren bör i ett marknadsläge, när full balans råder mellan
tillgång och efterfrågan på lägenheter vara berättigad att ta ut den hyra
som han skulle kunna uppnå vid fri uthyrning till vem som helst. Saken
kan också uttryckas så att hyresvärden bör få utnyttja lägenheternas fulla
marknadsvärde.
I dag tillämpas bruksvärdessystemet annorlunda. De kommunala
bostadsbolagen har en hyresnormerande ställning. Hyresjämförelsen skall
i första hand göras med lägenheter i kommunala bostadsbolag, den så
kallade allmännyttan. Denna lagreglering ger således allmännyttan en
hyresnormerande ställning. Om hyran som avtalats är påtagligt högre, i
praxis mer än fem procent, än hyran för de likvärdiga, allmännyttiga
lägenheterna är den att anse som oskälig. Hyresnämnden fastställer då
hyran till ett belopp som anses som skäligt.
Ingen annan reglering har så starkt politiskt fäste som hyresregleringen.
Inom de flesta andra områden talas det om avreglering, privatisering och
konkurrens. Tyvärr är det inte så när det gäller hyresrätten. Som ovan
framhållits lamslår dagens hyresreglering byggandet, eftersom det inte lönar
sig att bygga nya hyresrätter. Bruksvärdessystemet hindrar fastighetsägaren
från att ta ut hyror som täcker kostnaderna och genererar en avkastning.
13 Politik för fler bostäder
Våra förslag leder till ett ökat byggande och ett bättre användande av det
befintliga bostadsbeståndet. Byggandet i Sverige är och förblir en
angelägen och komplex fråga. Det går inte att förbättra förhållandena i ett
enskilt hänseende, utan det måste till bättre förutsättningar på alla
punkter. Vi anger tio punkter med förslag till förändringar och
förbättringar för att skapa varaktiga incitament till ökat byggande.
Sänk skatten på byggandet: Det allmänna skattetrycket på byggande
måste sänkas. Beräkningar visar att ackumulerade skatter och avgifter utgör
mer än 60 procent av den totala produktionskostnaden för en bostad. Vidare
gör kombinationen av konsumtions- och kapitalskatt att närmare 70 procent
av hyran i en nybyggd lägenhet kan härledas till skatter.
Sänk skatten på boendet: Höjda taxeringsvärden skall inte få ligga till
grund för fastighetsskatten så länge denna finns kvar. I områden där
prisutvecklingen leder till sänkta taxeringsvärden skall de lägre värdena gälla.
Vi föreslår dessutom att endast halva markvärdet skall tas upp till beskattning
för att lindra orimliga regionala skillnader. Markvärdet skall på sikt helt tas
bort som underlag för beskattning. Fastighetsskatten för småhus sänks i vårt
förslag till 1,0 procent och för flerbostadshus till 0,7 procent 2001. Därefter
skall fastighetsskatten successivt avvecklas.
Förändra skatteutjämningssystemet: Ett nytt skatteutjämningssystem
måste bli verklighet. Detta skall grundas på att systemet skall stimulera
tillväxt och belöna kostnadseffektivitet i kommuner och landsting. Systemet
skall vara grundlagsenligt och avsevärt enklare i sin uppbyggnad än dagens
system.
För en tillväxtanpassad ekonomisk politik: Byggandet är sammankopplat
med och beroende av den ekonomiska utvecklingen i landet. Politiken måste
utformas så att bästa möjliga förutsättningar också finns vid en framtida
lågkonjunktur. Marknadsförsörjningen måste öka och det allmänna
skattetrycket sänkas. Förutsättningar för att öka konkurrensen inom
byggsektorn skall ges.
Nytt fastighetsbildningsbegrepp: Ett av problemen i attraktiva
tillväxtregioner är bristen på mark. För att inte bostadsbrist i dessa regioner
skall bli ett hot mot tillväxten är det viktigt med nya och visionära sätt att
bygga. I dag måste en enskild fastighet stå på jord. Vårt förslag innebär att en
enskild fastighet kan skapas ovanpå en redan befintlig, tredimensionell
fastighetsbildning. Den tredimensionella fastighetsbildningen skulle kunna
möjliggöra byggande av bostäder på platser som dagens jordabalk hindrar,
t.ex. ovanpå T-banestationer, på parkeringshus och kontorslokaler.
Fler upplåtelseformer: Mångfald i upplåtelseformer leder till valfrihet för
individen. En lag som möjliggör tredimensionell fastighetsbildning medför
också att ägarlägenheter blir en möjlighet. Ägarlägenheter innebär att
människor ges möjligheten att själva äga en lägenhet på samma sätt som en
villaägare äger sitt hus. Med dagens regler kan man äga bostäder som sitter
ihop på längden - radhus - men inte bostäder som sitter ihop på höjden i
flerfamiljshus. För att möjliggöra ägarlägenheter måste dagens
fastighetsbildningsbegrepp ändras.
Satsningar i infrastruktur: Tillväxtregionerna måste tillåtas expandera.
Trafiksituationen måste lösas. Spår- och väginvesteringar ökar i dag inte i takt
med inflyttningen. Ett utökat trafiknät och investeringar i infrastrukturen
skulle leda till att fler bostadsbolag vågar satsa på nya byggprojekt. Trots 40
års debatt har exempelvis ännu inte en riktig förbifart runt Stockholm
fullföljts.
Tillåt strandnära bebyggelse: Med förbättrat vägnät och möjlighet att
bygga i strandnära områden kan man skapa fler attraktiva bostadsområden
både i och utanför stadskärnorna.
"Snabba upp" plan- och byggprocessen: Antalet instanser för
överklagande av detalj- och bygglovsplan måste minskas. Det faktum att en
detaljplan kan överklagas i tre instanser och ett efterföljande bygglov i så
många som fyra instanser verkar avskräckande för många intressenter och de
kostnadsökningar som förseningarna medför omöjliggör många projekt.
Naturligtvis skall rätten och möjligheten att överklaga både detaljplaner och
bygglov kvarstå, men omfattningen i vilken man i dag kan överklaga måste
begränsas.
Tillåt en friare hyressättning: En friare hyressättning är en förutsättning
för en fungerande bostadsmarknad, ökad byggnation och rörlighet i boendet.
En friare hyressättning måste emellertid introduceras på ett sådant sätt att den
angelägna avregleringen åstadkommes samtidigt som de boendes trygghet
inte äventyras. De olika vägarna - t.ex. om hela eller delar av beståndet skall
omfattas av en initial avreglering och i så fall under vilka former - kräver
ytterligare prövning.

Stockholm den 1 november 2000
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Gunnar Hökmark (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)
Per Westerberg (m)