1 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att planprocesser och nybyggnadsregler måste förenklas för att få fart på bostadsbyggandet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utförsäljning av allmännyttiga bostadsbolag.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en modern social bostadspolitik.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppmuntra omvandling från hyreslägenheter till bostadsrätter samt vikten av en bättre blandning av olika upplåtelseformer i områden där hyresrätten ofta är den helt dominerande.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en mer flexibel och differentierad hyressättning i tillämpningen av bruksvärdesprincipen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upphävande av allmännyttan som förstahandsnorm för hyressättning.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokal utveckling i utsatta bostadsområden.
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i 2 kap. plan- och bygglagen enligt vad i motionen anförs om att kravet på en trygg och säker närmiljö bör föras in som ett allmänt intresse som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse m.m.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avslag på ytterligare resurser till lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet.
10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av reglerna för bostadsbidragen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om införande av fastighetsinvesteringsbolag.1
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fastighetsskatten. 2
13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag på ett individuellt bostads- och pensionssparande i enlighet med vad som anförs i motionen.
14. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande enligt uppställning:
Tusental kronor
Tabell 1: (Anslag Regeringens förslag Anslagsförändringar )
1 Yrkande 11 hänvisat till SkU.
2 Yrkande 12 hänvisat till FiU.
4 Inledning
Den svenska bostadspolitiken står inför flera stora utmaningar. Byggandet är fortfarande lågt och även om det finns tecken på en viss ökning av nybyggandet under den närmaste tvåårsperioden har vi förmodligen ännu inte sett toppen på bostadsbristen i de större städerna. Boverkets bostadsmarknadsenkät 2000 visar att det är betydligt fler kommuner än tidigare som rapporterar bostadsbrist. Samtidigt rivs det hela fastigheter i mindre städer runt om i landet på grund av dåligt underlag och stel hyressättning. Tillämpningen av bruksvärdesprincipen för hyressättning har lett till orättvisor som cementerar snarare än löser problemen. Den tilltagande etniska och sociala segregationen blir ett bostadspolitiskt problem i och med de särskilt utsatta bostadsområden som befinner sig i negativa sociala spiraler.
Hörnstenar i Folkpartiets bostadspolitik är valfrihet för konsumenterna, avregleringar och konkurrens som sänker bygg- och underhållskostnader, en flexiblare hyressättning med bibehållen trygghet för hyresgäster mot oskäliga hyreshöjningar och statlig neutralitet mellan olika boendeformer.
4.1 Flaskhals mot tillväxt
En viktig aspekt är att bostadsmarknaden håller på att bli en av de avgörande flaskhalsarna mot tillväxt. De senaste sju åren har nettoinflyttningen till Stockholmsregionen varit flera gånger större än antalet påbörjade bostäder. I storstadsregionerna blir bostadsproblemen ett allt större hot mot en gynnsam utveckling av jobb och välstånd för hela landet. Ska Stockholmsregionen stärka sin internationella roll krävs att bostadsbyggandet kommer igång, särskilt byggandet av hyresrätter som nu nästan helt avstannat. Hyresrätten är en boendeform som på grund av sin flexibilitet är särskilt viktig i en storstad som många människor passerar igenom under lång eller kort tid.
Den socialdemokratiska regeringen tror att den havererade bostadsmarknaden, som redan idag lider av brist på marknadstänkande, kan förbättras med "more of the same", ännu mer regleringar. Regeringen aviserar nu en ny lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Vi är övertygade om att nya lagar aldrig kan få fram bostäder där det helt enkelt inte finns sund ekonomi för aktörerna.
Bostadssektorn är fortfarande i alltför hög utsträckning en planekonomisk fristad i den svenska marknadsekonomin. Vi behöver få fart på bostadsbyggandet, få ner kostnaderna och få en betydligt högre rörlighet på bostadsmarknaden för att fler människor ska kunna finna en passande bostad till en kostnad som för dem känns acceptabel.
Planprocesser och nybyggnadsregler måste förenklas. Det är mycket viktigt både för att få ned byggkostnader och för att kunna ligga med god planberedskap. Genom att sätta funktionskrav i stället för produktionsregler kan kunnande och idéer hos byggarna utnyttjas och konkurrensen på byggmaterialsidan öka och därmed kostnader minska och kvalitet öka.
5 De allmännyttiga bostadsbolagen
En hörnpelare i den svenska bostadspolitiken har sedan 1940-talet varit de allmännyttiga kommunala bostadsföretagen. De är, trots sin förlorade skattemässiga särställning, fortfarande kommunernas huvudsakliga redskap för att föra en kommunal bostadspolitik. Framför allt har de genom bruksvärdes- systemet en styrande effekt på hyressättningen även i privatägda fastigheter genom sin lagfästa roll som hyresledare och referenspunkt vid bruksvärdesprövningar. I januari 1997 fanns det totalt 355 kommunala bostadsföretag som förvaltade sammanlagt cirka 940 000 lägenheter.
Drygt 80% av dessa företag drivs som aktiebolag, en organisationsform som växt under 1990-talet. Det har även under samma period skett en markant förändring i hur de kommunala bostadsföretagen agerar. De förväntas numera mer och mer hävda sitt existensberättigande genom att vara framgångsrika i konkurrensen om hyresgästerna med andra fastighetsägare.
5.1 Kommuner bör inte äga bolag
Folkpartiet har länge pekat på de stora problem som är förknippade med att kommuner driver affärsverksamhet. Den verklighet vi ser i dagens Sverige har givit oss rätt. Många kommuner har ekonomiska bekymmer, bland annat genom att de givit sig in i vidlyftiga affärer i stället för att koncentrera sig på sina huvuduppgifter som skola, vård och omsorg.
En uppenbar brist med kommunala bolag är avsaknaden av demokratisk insyn. För offentlig verksamhet som drivs i förvaltningsform finns klara regler som möjliggör insyn och debatt, men bolag drivs enligt aktiebolagslagen och kan tillämpa en omfattande sekretess.
Andra invändningar mot kommunala bolag är att de snedvrider konkurrensen genom att spela med på den marknad som dess ägare bestämt spelreglerna för samt att de hotar att dränera kommunen på skattemedel och därmed skapa ekonomiska problem. Eftersom varje form av företagande innebär ekonomiska risker innebär även kommunalt företagande risker - risker som i kommunala bolag tas med de pengar som egentligen borde vara avsedda för skola, äldreomsorg, barnomsorg, sjukvård och andra viktiga kommunala kärnområden.
Folkpartiet menar att delar av de kommunala bostadsbolagen ska kunna säljas för att minska den kommunala dominansen på hyresmarknaden. Vi anser dessutom att det är angeläget att föra en diskussion om den framtida strukturen på kommunernas bostadsbolag. Det finns ett flertal alternativa vägar att gå, och kommunerna måste tillåtas göra sina vägval själva, utan pekpinnar från statligt håll.
Försäljning till hyresgästerna genom bildandet av bostadsrättsföreningar är en väg som Folkpartiet ställer sig positivt till. Det är beklagligt att regeringen försvårat för de hyresgäster som vill ombilda sina hyreslägenheter till bostadsrätter genom att kräva att minst 2/3 av hyresgästerna står bakom såväl intresseanmälan om som förvärv av en fastighet. Detta riskerar framför allt påverka intresset i förorter där det initialt brukar vara färre som är intresserade av att bilda bostadsrättsföreningar.
Försäljning av enskilda fastigheter eller större bestånd till annan fastighetsägare är ett annat alternativ för kommunerna att avyttra delar av sitt bostadsbestånd. Länder som Storbritannien och Nederländerna har under 1990-talet i olika omfattning överfört det tidigare kommunala bostadsbeståndet i nya former av ägande och förvaltning. Här finns gott om exempel på nya lösningar med fristående stiftelser under mer eller mindre samhällelig reglering, liksom försäljning av lägenheter till enskilda hyresgäster.
Det väsentliga är att kommunerna tillåts fatta besluten själva, och hitta de lösningar som passar dem bäst, utan de statliga pekpinnar och sanktions- system som bakbinder de kommuner som valt andra vägar än den regeringen pekat ut. Regeringen cementerar tyvärr de nuvarande ägarförhållandena genom det sanktionssystem som innebär att en kommun som säljer aktier eller andelar i ett kommunalt bostadsföretag i sådan omfattning att kommunen inte längre har det bestämmande inflytandet i företaget får statsbidragen minskade med 50 procent av vinsten från försäljningen.
Folkpartiet vände sig mot systemet när det infördes i juni 1999. Det utgör ett tydligt exempel på bristande respekt för den lokala demokratin och, vilket även Lagrådet konstaterar i sitt yttrande från den 21 maj 1999, ett allvarligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
6 En modern social bostadspolitik
Kommunerna måste även i framtiden ha ett ansvar för människor med behov av socialt anpassat boende och för sociala förturer. Därmed inte sagt att de måste äga och förvalta bostadsbolag i den form som de gjort hitintills. Storbritannien och Nederländerna, för att fortsätta använda dessa länder som exempel, uppvisar ett spektrum av lösningar för ett fortsatt samhällsansvar, en social bostadspolitik, även efter att kommunerna släppt det ägande och förvaltande ansvaret för bostadsbeståndet. I Storbritannien finns exempel på nybildade fristående bostadsstiftelser där kommunen, hyresgästerna och privata finansiärer har en tredjedel styrelseposter var. I Nederländerna löses den sociala förtursförmedlingen genom förhandlingar mellan kommunen och de privata icke-vinstdrivande bostadsstiftelser som övertagit delar av det kommunala beståndet.
Utländska exempel bör dock inte vara mer än inspirationskällor. Det viktigaste är att en förutsättningslös diskussion förs om nya ägande- och förvaltningsformer och hur en modern social bostadspolitik kan utformas.
7 Rättvisare hyror
Vid en översyn av bostadspolitiken med syfte att öka rörligheten på marknaden och få igång byggandet av hyresrätter är det oundvikligt att diskutera hyressättningssystemet, det samspel mellan bruksvärdessystemet, hyresförhandlingssystemet och allmännyttans roll som bestämmer hyrorna.
7.1 Hyresregleringen/bruksvärdessystemet
Bruksvärdessystemet syftar ursprungligen till att skapa ett starkt besittningsskydd för hyresgästerna. En tydlig glidning har dock skett under de dryga trettio år systemet har varit i bruk till att även ha som syfte att dämpa hyresutvecklingen. Det är dessutom värt att påpeka att departementschefen kommenterade den ursprungliga propositionen som att "(lagens regler ...) bör vara så avpassade att uppkomsten av en till marknadsförhållandena anpassad hyresbildning inte försvåras".
Av situationen på Stockholms bostadsmarknad kan vi dra slutsatsen att systemet förvisso lyckats uppfylla målen vad gäller besittningsskyddet och hyresdämpningen, men knappast lyckats med "marknadsanpassningen". Efterfrågan på hyreslägenheter i Stockholms län är mångdubbelt större än utbudet, och särskilt alarmerande är obalansen i innerstaden och närförorterna. Resultatet ser vi i form av en stor andra- och tredjehandsmarknad, svarta lägenhetsaffärer och ökade ombildningar till bostadsrätt. En normal hyresmarknad i balans existerar inte, och det finns goda skäl att påstå att systemets hyresdämpande effekt i attraktiva lägen är en av orsakerna till detta.
Utredningen om allmännyttan och bruksvärdet lämnade våren 2000 sitt betänkande Bruksvärde, förhandling och hyra - en utvärdering (SOU 2000:33) till regeringen. Utredaren har tittat på hyressättningssystemets effekter på hyresmarknaden, med ett fokus på hur hyresnivåerna stämmer med konsumenternas värderingar av bostaden - det vill säga om bruksvärdes- systemet lett till en marknadsanpassad hyresbildning.
Resultatet av den studie som gjorts visar att sambandet mellan hyresgästernas värderingar och den faktiska hyran i det allmännyttiga beståndet överensstämmer relativt väl. Utredaren drar slutsatsen att dagens system för att fastställa hyrorna för olika bostäder, om man tolkar lägesfaktorn som en samlad bedömning av olika bostadsområdens kvaliteter, leder till ett "överraskande gott resultat". Samtidigt låter utredaren antyda att det i Stockholmsområdet ändå finns visst utrymme för att uppvärdera det geografiska läget vid hyressättningen.
Något som bestyrker det senare är att priserna på bostadsrätter - som ju säljs på en fri marknad - varierar mycket mer än hyrorna. Bruksvärdes- systemet tillåter helt enkelt inte de bostadssökandes preferenser att slå igenom. Bengt Turner vid Institutet för bostadsforskning konstaterar också i en bilaga till utredningen att "[i Stockholm och Göteborg] är hyrorna i centralt belägna lägenheter alltför låga - sett i relation till bostadsrättssektorn."
Folkpartiet anser att en rad åtgärder är nödvändiga för att få fart på nyproduktionen av hyresrätter samt öka rörligheten och flexibiliteten på hyresmarknaden. Vi avvisar såväl nya hyresregleringar som en helt fri hyressättning. Den senare skulle leda till alltför kraftiga höjningar av hyror i attraktiva lägen - upp till 50% i Stockholms innerstad enligt vissa bedömare - och en ökad ekonomisk segregation. Vi ser inga skäl att rucka på de grunder i hyressättningssystemet som består av fria förhandlingar mellan hyresgäster och fastighetsägare kombinerade med en bruksvärdesprövning med jämförbara lägenheter. Hyresgästens besittningsskydd är fortsatt viktigt att hävda. Däremot kan och måste dagens system utvecklas så att det bättre lever upp till 1968 års intentioner om "en till marknadsförhållandena anpassad hyresbildning".
7.2 Lägesfaktorn
Folkpartiet menar att det är nödvändigt att tillåta en mer differentierad hyressättning som bättre avspeglar utbud och efterfrågan på hyresmarknaden. Lägesfaktorn måste helt enkelt ges en tyngre vikt vid hyresförhandlingarna. Förutom ett uppenbart rättviseskäl skapar en flexiblare hyressättning en större mångfald i utbudet, med större sannolikhet att nya hyresgäster ska hitta något som överensstämmer med deras egna önskemål. Detta är dock något som inte berör bruksvärdessystemet utan är något för parterna på hyresmarknaden att beakta.
7.3 Allmännyttan som förstahandsnorm
Vidare finns skäl att se över om allmännyttan även fortsättningsvis ska vara förstahandsnorm för jämförelseprövning enligt bruksvärdesprincipen. Sedan 1974 gäller att hyresnämnden vid prövning av en hyras skälighet i första hand ska utgå från de allmännyttiga bostädernas hyror. Denna regel har sitt ursprung i de bestämmelser som 1969 infördes i bristorter, men utvidgades till att gälla på hela bostadsmarknaden.
Därigenom skapades en "brygga", för att citera regeringens utredare, mellan bruksvärdessystemet och hyresförhandlingssystemet som faktiskt rymmer en inneboende motsättning. Å ena sidan ska man vid fastställande av såväl prövningslägenhetens som jämförelselägenheternas bruksvärden helt bortse från produktions-, drifts- och förvaltningskostnader. Samtidigt ska allmännyttans självkostnadsbestämda hyror tjäna som norm.
Särskilt påtaglig blir denna motsättning i hyrestvister som det uppmärksammade Oxtorgsmålet som sätter såväl begreppet självkostnad som principerna för hela jämförelseprövningen på sin spets. Det står klart att osäkerheten om vilka hyresnivåer som kan tänkas godtas i framtiden lägger en hämsko över den privata nyproduktionen av hyresrätter, och styr över till det mer lönsamma och regelmässigt stabila byggandet av bostadsrätter.
En översyn av och förnyelse av hyressättningssystemet borde därför innefatta en diskussion om allmännyttans roll i detta. Ett upphävande av allmännyttan som förstahandsnorm - antingen på marknaden som helhet eller enbart för nyproduktionen, som regeringens utredare öppnar för - skulle innebära ytterligare ett välkommet steg på vägen mot en konkurrens på lika villkor. Det skulle även kunna leda till en hyressättning som bättre speglar de boendes preferenser, och leda till att det faktiskt lönar sig att bygga och förvalta hyresbostäder även i förhållande till andra tänkbara alternativ.
8 Att häva segregationen
8.1 Lokal utveckling och demokrati
Bara människor förvandlar bostäder till hem. Bara människor förvandlar bostadsområden till hembygd. Vi är övertygade om att det i en rad bostadsområden och stadsdelar behövs en radikal förbättring av levnadsvillkoren. Tyvärr har alltför mycket kretsat kring själva boendemiljön, som om utsattheten satt i betongväggarna och kunde avlägsnas med en ny fasad. Det viktigaste är att man låter den lokala utvecklingen styras av de människor som bor i områdena. Det måste bli ett slut på styrandet uppifrån och projekttänkandet.
Det är väsentligt att människorna själva tillåts släppa loss sin skaparkraft. Lokalt näringsliv, föreningsliv, studieförbund, invandrarföreningar, kyrkor, boendegrupper och andra lokala aktörer ska ges möjlighet att förändra sin vardag och bygga upp lokala strukturer. Det kan aldrig vara ett handslag mellan kommunalråd och statsråd som skapar lokal utveckling.
Vidare måste de förutsättningar storstädernas utsatta bostadsområden och stadsdelar ges vara likvärdiga dem som ges på andra håll. Stelbent hantering av lokala initiativ, bristande tilltro till människors kapacitet och kraft, revirgränser och bristande samverkan mellan förvaltningar, myndigheter och andra lokala aktörer är ett alltför vanligt problem. Förändringar på dessa punkter ska inte begränsas till ett fåtal orter. Tanken att endast ett mindre antal bostadsområden ska få möjlighet att vidareutveckla sitt arbete för att åstadkomma en varaktig förbättring, och därigenom fungera som nationella exempel, är fel. Vi behöver inte mer av nationella exempel, vi behöver lokala möjligheter.
8.2 Ökat ägande- och boendeinflytande
Större inslag av privat ägande i boendet ger människor större inflytande över vardagslivet. I privat ägande av sitt boende har den enskilde en långtgående bestämmanderätt och ansvar.
Ombildning av fastigheter från hyres- till bostadsrätter är ett sätt att försöka komma tillrätta med den segregation som uppstått i miljonprogramsområdena. Det ökar de boendes inflytande över sin bostad, skapar engagemang för området och skapar ökad stabilitet med minskad omflyttning. Dessutom leder det till en bättre blandning av olika upplåtelseformer i områden där hyresrätten ofta är den helt dominerande upplåtelseformen. Många gånger är det kommunala bostadsföretaget också den dominerande fastighetsägaren.
Även inom ramen för hyresboendet kan mycket göras. Det finns många lyckade exempel på hur man skapat möjligheter till ett långtgående inflytande och ansvar för sitt boende och sin närmiljö, där inflytandet och ansvaret verkligen har delats av det stora flertalet boende.
8.3 All segregation inte av ondo
Det är för många människor naturligt att bo nära sina anhöriga och vänner. Detta är ett önskemål som ska bejakas och inte motverkas. För andra är blandning i mindre invandrartäta områden attraktivare. Inget av dessa val är bättre eller sämre än det andra. Det viktiga är att den enskildes önskemål får styra. För oss kan det aldrig bli aktuellt att försöka bryta segregationen mellan människor, varken genom att försöka tvinga folk att bo kvar i eller flytta till ett visst område.
9 Trygghet i bostadsområdet
En viktig social aspekt av boendet är rätten att känna sig trygg i boendemiljön. Människor som känner otrygghet blir svagare. Det civila samhället fungerar sämre om människor känner oro när de går ut på kvällarna.
De som drabbas värst av brottslighet och ett hårdare klimat är de som har minst pengar och på annat sätt har minst resurser. De som har råd behöver inte åka buss och tunnelbana, utan kan ta bilen till jobbet och parkera i parkeringsgarage. De som har råd kan se till att barnen alltid tar taxi hem på kvällen. De kan välja en bättre skola för barnen. De som har råd kan flytta till lugna områden och installera larm. Men tryggheten borde vara till för alla i en demokrati.
Mot den bakgrunden är det en demokratisk förpliktelse att ta upp kampen mot och i grunden bekämpa brotten och brottens orsaker.
Enligt en trygghetsundersökning som gjorts av Polishögskolan i Stockholm leder hög brottslighet, framförallt i det egna bostadsområdet, till otrygghet och isolering för många. Undersökningen är gjord i Stockholms län, som har den största andelen brott i Sverige.
I undersökningen konstateras bland annat att män utsätts för brott oftare än kvinnor, men kvinnor väljer oftare att avstå från olika slags verksamheter på grund av otrygghet. För kvinnor som bor i utsatta områden, men ej själva utsatts för brott, avstår drygt 38 procent från olika aktiviteter utanför det egna hemmet. I områden med låg brottsfrekvens avstår ändå så mycket som en fjärdedel av de ej utsatta kvinnorna från aktiviteter på grund av otrygghet. Vittnesmålen om att kvinnor inte vågar jogga i spår efter mörkrets inbrott är vanliga. Detta är inte acceptabelt.
En Sifoundersökning som tidningen Vår Bostad låtit göra, och som refereras i DN 6/9-00, visar att var femte person som bor i lägenhet någon gång känt sig rädd eller otrygg i sitt bostadsområde. Men skillnaden mellan kvinnor och män är stor. Det är framför allt kvinnorna som är rädda - och allra räddast är de unga kvinnorna, de som är 15-29 år. Det som dessa kvinnor är mest oroliga för är att utsättas för våldtäkt. Nästan en tredjedel är rädda för att bli våldtagna när de rör sig i sitt bostadsområde. Otryggast känner de sig på gångvägar och gator. Bland männen är långt färre oroliga - 90 procent av männen i undersökningen kände sig trygga där de bor. Nästan dubbelt så många lägenhetsboende som villaboende är rädda.
Carina Listerborn, doktorand på Chalmers, forskar om kvinnors rädsla, och ondgör sig i en intervju i DN 6/9-00 över att stadsplanerare inte samverkar mer över områdesgränserna:
Trygghet för en trafikplanerare innebär att minimera risken att bli påkörd. Alltså läggs gångbanan bakom det höga bullerplanket, på behörigt avstånd från bilarna. Trygghet för en ensam tjej är att vara sedd av samma bilister. Likadant är resonemanget bakom till exempel gångtunnlar, ofta trånga och dåligt ljussatta.
Listerborn menar att sedan början av 1970-talet finns det två tydliga teorier om brottsförebyggande stadsplanering. Den ena förespråkar slutenhet, den andra öppenhet. Antingen försöker man skapa en trygg stad och minska brottsligheten genom att installera larm och lås, sätta upp övervakningskameror och bygga murar. Det är en linje som i förlängningen riskerar leda till så kallade "gated communities", utifrån principen att sluta sig samman i ett tydligt "vi" för att skydda sig mot "dem" som begår brott.
Alternativet är att söka trygghet i motsatsen, att söka skapa en levande stad genom att öppna, bjuda in och acceptera olikheter. Idag ligger hela bostadsområden öde under arbetstid, liksom industriområden på helgerna. I en levande och omväxlande stadsmiljö är däremot ständigt människor i rörelse, något som i sig innebär trygghet. Det skapar en social kontroll, människor syns och är sedda. Bra belysning, parkbänkar och andra mötesplatser förstärker den idén, konstaterar Listerborn.
Givetvis krävs det en helhetssyn och åtgärder inom många politikområden för att åstadkomma trygghet i bostadsområden och i offentliga miljöer. Folkpartiet menar att det både finns anledning och möjlighet att verka brottsförebyggande genom en förutseende stadsplanering. Målet måste vara att så långt det är möjligt undvika slutenheten som refereras till ovan. Ett samhälle där människor isolerar sig för att känna sig trygga är ingen utväg utan en återvändsgränd.
Detta tänkande låter sig förstås inte lösas i en handvändning utan är något som måste växa fram på alla plan och nivåer. Folkpartiet anser ändå att en grund måste läggas i plan- och bygglagstiftningen. Kravet på en trygg och säker närmiljö bör därför på lämpligt sätt föras in i plan- och bygglagens kapitel 2 som ett allmänt intresse som ska beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse m.m.
10 Missriktade lokala investeringsprogram
Den mest uppmärksammade delen av regeringens program för "om- byggnation av Sverige till ekologisk uthållighet" är de 5,4 miljarder kronor som under tre år öronmärkts till stöd för lokala investeringsprogram.
I budgetpropositionen för 2001 skriver regeringen att en utvärdering av de första investeringsprogrammen kommer att kunna ske först under 2001.
Programmet är inte, och var aldrig tänkt, att enbart vara ett miljöprogram för den byggda miljön. Det finns även en tydlig arbetsmarknadsaspekt inbakad i idén. Det är därför inte förvånande att de hittills uppnådda resultaten redan fått kritik från olika håll.
Naturskyddsföreningen konstaterade hösten 1998, efter att de första tre miljarderna portionerats ut till av Miljödepartementet godkända projekt ute i kommunerna, att miljönytta bara uppnåtts gentemot två av punkterna på Naturvårdsverkets lista med de 14 allvarligaste miljöhoten. Dessutom konstaterades att en stor del av projekten var tänkta att genomföras ändå, oavsett om staten anslagit resurser eller inte.
Även det arbetsmarknadspolitiska resultatet verkar knapphändigt. I budgetpropositionen för 2000 framgick att de åtgärder som beviljats stöd under 1999 väntades ge ca 3500 direkta arbetstillfällen, men endast 600 bestående arbetstillfällen.
Hösten 1999 kom även skarp kritik från Riksrevisionsverket (RRV). Revisorerna anser att miljöeffekterna i många av projekten har överskattats. Vidare har kostnaderna och förväntade effekter på sysselsättningen uppskattats för grovt. Problemen kan i många fall, anser RRV, spåras till Miljödepartementet som brustit vad gäller att bedöma ansökningarna.
Folkpartiet menar att det finns all anledning att ifrågasätta såväl miljönyttan som sysselsättningseffekterna av regeringens program. Det bygger på ett centralistiskt uppifrånperspektiv med statligt utportionerat godis till dem som lyckas presentera idéer som tillfredsställer Miljödepartementet. Det finns en betydande risk att bidrag och subventioner gör mottagarna alltför beroende. Mycket talar för att styrmedel i form av skatter och avgifter är effektivare sätt att nå miljöresultat, och att sänkt skatt på arbete och en reformerad arbetsrätt är effektivare för att öka sysselsättningen mer än tillfälligt.
Folkpartiet yrkar därför avslag på regeringens förslag på ytterligare 1,364 miljarder kronor till de lokala investeringsprogrammen under år 2001.
11 Bostadsbidragen
11.1 Växling av bostadsbidrag för minskad fattigdomsfälla
Bostadsbidragssystemet är vid sidan av skatter, barnomsorgstaxor och underhållsbidrag det som gör att många låg- och medelinkomsttagare får kraftiga marginaleffekter och tröskeleffekter då de går från arbetslöshet till arbete, från deltid till heltid, befordras i sitt jobb eller helt enkelt får lönehöjning. Utöver socialbidragstagare är det nästan enbart barnfamiljer som drabbas av dessa effekter, eftersom det främst är barnfamiljer som får bostadsbidrag.
Folkpartiet menar att det stora beroendet av bostadsbidrag i barnfamiljernas ekonomi bör minska genom att det generella barnstödet ökas och bostadsbidragen minskas. Kombinerat med sänkta inkomstskatter ger detta såväl förbättrad privatekonomi som minskade marginaleffekter.
Vi föreslår därför för år 2001 att den del av bostadsbidraget som i praktiken utgör ett rent inkomstprövat barnbidrag trappas ned med 100 kronor per barn. Därmed sparas 500 miljoner kronor, vilka vi använder för att förbättra för barnfamiljerna i form av ett barnavdrag med 25 kr per barn.
Genom denna förändring kommer ca 20 000 bidragsmottagare ut ur fattigdomsfällan genom att de inte längre är beroende av bostadsbidraget och de slipper därmed 20 procents marginaleffekt vid en inkomstökning.
11.2 Behovet av nya regler för bostadsbidragen
Ytterligare angelägen reformering av bostadsbidragssystemet innefattar dels slopande av de individuella inkomstgränserna, dels begränsningar av effekterna av bidragsgrundande yta. Det är orimligt att en familj kan tjäna på att flytta till en mindre, men dyrare bostad och få denna fördyring kompenserad genom höjt bidrag. Det är också orimligt att en familj där den ene föräldern exempelvis studerar eller är hemarbetande kan få höjt bidrag om den föräldern med liten/ingen inkomst ökar sin inkomst. För en liberal är det självklart att vi alla är individer och att inkomster och ägande är individuellt ur statens synvinkel. Men bostaden är gemensam i en familj, och föräldrar har gemensamt försörjningsansvar för sina barn. Bostadsbidrag och inkomstberäkning bör därför vara gemensam för dem som delar bostad och försörjningsansvar.
12 Fastighetsinvesteringsbolag
Villkoren för fastighetsägande har stor betydelse för bostadspolitiken. Det finns en rad hinder för att öppna ägandet av fastigheter så att många aktörer kan komma in. Det finns ett stort kapitalbehov samtidigt som det finns ett intresse för att placera i fastigheter, men det föreligger hinder för att sammanföra kapital med kapitalbehov. För att skapa möjligheter till en mångfald på fastighetsmarknaden bör fastighetsinvesteringsbolag införas. Fastighetsaktier ger direktinvesteringens fördelar med direktavkastning och möjlighet till värdestegring utan att medföra nackdelar i form av de stora enheter som krävs för ett direktägande och den bristande likviditet det innebär. Genom möjlighet till skapande av fastighetsinvesteringsbolag kan kapital flyttas utan att fastigheten i sig byter ägare och förvaltare. Det är till fördel för hyresgästerna.
Genom en sådan förbättrad kapitalplaceringsmöjlighet kan kapitalkostnaden minska och därmed boendekostnaden för hyresgästen bli lägre. Trygghet och långsiktighet i förvaltningen kombineras med likviditet och effektiv prisbildning.
Införande av fastighetsinvesteringsbolag kan få särskilt stor betydelse för att de s k allmännyttiga bolagen ska kunna säljas till annan ägare än kommunen. Detta i sig är bra såväl för kommunerna och dess skattebetalare som för de boende i de kommunala bestånden.
Beskattningen måste förändras och lagreglering ske som möjliggör fastighetsinvesteringsbolag. Frågan har utretts vid flera tillfällen. Vi anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med sådant förslag.
13 Fastighetsskatten
Fastighetsskatten utgör en stor del av många människors boendekostnad, och är en viktig faktor bakom de höga byggkostnaderna. Skatten har också upplevts som mer och mer orättvis, antagligen just för att de successivt höjda skattesatserna sätter fokus på de olika belopp som gäller för likvärdiga bostäder på olika orter, eller att marknadsvärdet och därmed taxeringsvärdet kraftigt kan förändras efter det att den enskilde gjort sitt fastighetsförvärv.
Regeringen har genom finansministern under förra riksmötet lugnat oroliga fastighetsägare att det inte skulle bli några extrema skattehöjningar när taxeringsvärdena eventuellt släpptes. Nu har dock detta skett. Inom vissa viktiga tillväxtområden av vårt land är det trots den föreslagna sänkningen av skattesatsen befogat att tala om en fastighetsskattechock. Folkpartiet menar att nivån på fastighetsbeskattningen fortfarande är för hög och att dagens beskattningsform är oacceptabel i grunden . Vi anser att sänkningen av fastighetsbeskattningen måste ske stegvis och inledas omgående.
- Vägen till sänkt beskattning av fastigheter bör innehålla
- avskaffande av den nuvarande fastighetsskatten,
- införande av s.k. schablonintäktsbeskattning för egnahem samt
- bibehållen rätt till avdrag för låneräntor.
Folkpartiet avvisar därför det ökade fastighetsskatteuttag som ligger i att frysningen av taxeringsvärdena nu släpps. I stället anvisar vi budgetutrymme för en successiv sänkning av skatteuttaget. För 2001 innebär det en fastighetsskatt på 0,7% för flerfamiljshus och 1,2% för enfamiljshus.
Vi avvisar även den höjda kapitalskatten för reavinster eftersom det bryter mot den tidigare fastslagna symmetrin i kapitalbeskattning med en 50- procentig andel av ordinarie kapitalbeskattning.
14 Bosparande
Boendekostnaderna har ökat kraftigt under senare år. Det är till stor del en konsekvens av att bostadssubventionerna dragits ned och att boendet därmed får bära mer av sina egna kostnader.
Folkpartiet anser att den pågående minskningen av bostadssubventionerna är en nödvändig utveckling. Men det innebär också att behovet av ett svenskt bosparsystem har ökat. Vi vill därför föreslå att ett individuellt bostads- och pensionssparande (IBPS) införs. Det innebär att en privat pensionsförsäkring skall kunna belånas för förvärv av egen bostad.
De hushåll som i framtiden vill bo i eget hus eller bostadsrätt måste ställa in sig på en betydande andel egen finansiering, exempelvis topplån. I dag finns en sparform Individuellt pensionssparande (IPS), som relativt lätt kan modifieras till att även bli ett bosparande.
Utformningen kan göras så att sparandet placeras på valfritt sätt inom ett auktoriserat institut försett med en speciell dispositionsbegränsning. Medlen skall inte kunna disponeras fritt före en viss ålder med undantag av förvärv av egen bostad och mot säkerhet i denna. Sparandet skall ske med skatteavdrag inom ramen för gällande pensionsförsäkringsregler. Systemet skall kunna kombineras med en lånerätt i institutet. Den som vill spara i IBPS skall kunna erbjudas att låna motsvarande hela det sparade beloppet eller mer till en förmånsränta som i princip motsvarar institutets avkastning på medel placerade i bostadsobligationer. Lånet skall återbetalas innan pensionen enligt avtal börjar falla ut.
15 Studentbostäder
Tillgången på bostäder för studenter är i dagsläget oerhört dålig på vissa studieorter, framför allt i de större städerna. Många studenter som blir antagna till studieplatser tvingas tacka nej därför att de inte har en bostad. Den enda möjligheten är i stort sett att köpa en bostad - och det är få studenter som har en sådan ekonomisk situation att de över huvud taget kan fundera över en sådan lösning.
Vi anser därför att det är angeläget att ytterligare stimulera byggande av nya bostäder för studenterna och vill öka anslaget med 50 milj kr per år 2001 och 2002 i förhållande till regeringens förslag.
Stockholm den 5 oktober 2000
Yvonne Ångström (fp)
Helena Bargholtz (fp)