Motion till riksdagen
2000/01:Bo232
av Waidelich, Tommy (s)

Bostadspolitik för tillväxt och välfärd i Stockholmsregionen


Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om  behovet av bostadspolitiska insatser för invånarna i
Stockholmsregionen.
Motivering
Barnen leker och stojar på gården. Deras röster ekar mellan husväggarna
och får en hund att skälla. En äldre dam passerar med matkassar i båda
händerna. Från ett fönster hörs musik, toner som verkar komma från
något medelhavsland - en vanliga dag i ett vanligt svenskt
bostadsområde. Så här lever och bor vi människor. Men inte alla!
I vårt land ökar bostadsbristen. Boverket rapporterar om brist på bostäder i
allt fler kommuner. I Stockholms län söker tusentals sin egen bostad. Med
hopp om en egen lya letar inte minst unga familjer efter nånstans att bo. För
alltför många blir mötet med bostadsmarknaden en sorglig historia. Det finns
inga lediga lägenheter, det byggs knappt några nya hyresrätter och till de fåtal
lediga ringlar köerna i oändlighet av förhoppningsfulla bostadssökande.
Samtidigt ökar befolkningen kraftigt, ca 20.000 fler invånare per år som alla
vill ha någonstans att bo.
Bostadsmarknadsenkäten 2000 pekar på bostadsbrist i 19 av Stockholms
läns 26 kommuner. Därtill säger hälften av de kommuner som har balans att
man tror på brist inom två år. Trots detta bedömer ca hälften av kommunerna
att det planerade byggandet är tillräckligt! I hälften av kommunerna är också
den politiska bedömningen att den egna kommunen inte ska växa mer. Det är
nödvändigt att förstärka samarbetet mellan kommunerna i regioner med en
gemensam bostads- och arbetsmarknad. Det kräver - för att fungera - ett stöd
genom ett tydliggörande i lagstiftningen.
Det här är en helt annorlunda verklighet jämfört med bara för ett par år
sedan. Bostadsmarknadsrapporten visar att det i Stockholms län fanns över
2000 tomma lägenheter i början av år 1998. Vid ingången till det nya seklet
var den siffran nere i 568. I praktiken finns inga tomma lägenheter idag. I
Stockholmsregionen krävs ungefär 10.000 lägenheter per år samtidigt som det
planeras för ca 5.000 per år. För väldigt många familjer och inte minst
ungdomar är hyresrätten det enda alternativet i valet av upplåtelseform.
Därför hjälper det inte att det tillkommer bostadssrätter i attraktiva lägen,
egnahem eller specialbostäder för äldre. Vi behöver ett nytt
bostadsbyggnadsprogram i landets tillväxtorter, inte minst i
Stockholmsområdet, där också upplåtelseformen hyresrätt är ett betydande
inslag.
Den första bostaden i livet är något speciellt. Friheten, det egna ansvaret
och möjligheten att äntligen få rå sig själv är ett stort steg för oss alla. För
 de
unga är dock bostadassituationen särskilt svår idag. Många tusen unga köar
för en första lägenhet. Det som byggs är inte möjligt för de unga att
efterfråga. Samtidigt är det många ungdomar som vill ta chansen att gå på
högskolan när nu samhället satsar kraftigt på den högre utbildningen. Men
också här är boendet ett problem. Bara för Stockholms studenter bedöms
behovet vara ca 1.000 lägenheter per år om studenterna ska kunna slippa
bekymra sig för hur boendet ska kunna ordnas. I realiteten blir det ungefär
hälften. Det är bra att staten nu avsatt medel för studentbostäder men för att
möta behoven krävs ytterligare insatser. Det är också viktigt att ta de många
ungas behov av en bostad på allvar och insatser måste göras för att öka
tillgängligheten till billiga lägenheter med en god kvalitet.
I den översyn av förutsättningarna för ett ökat bostadsbyggande som
landshövding Ulf Adelsohn gjort i samverkan med kommunerna föreslås en
hel del åtgärder för att riva hinder för bostadsförsörjningen. En viktig del i
detta är sambandet mellan infrastruktur, tillväxt och bostadsbyggandet. Det är
en tydlig signal från många kommuner att uteblivna investeringar i viktiga
infrastrukturprojekt hämmar byggandet. Vi ser i vår region hur kommunerna
betonar att ett problem är markreservationer för infrastrukturinvesteringar
som inte blir av därför att inga statliga resurser avsätts. Vi ser också hur
Nynäshamns kommun länge haft lediga lägenheter, trots den relativa närheten
till Stockholm. För den kommunen är en utbyggnad av väg 73 angelägen,
men detta kan stå som symbol för en mängd liknande förhållanden i
Stockholms län där sambandet mellan bostadsbyggande och
infrastrukturinvesteringar är tydliga.
I ekonomiska sammanhang betonas ofta vikten av konkurrens för att
pressa priser och undvika att få företag själva kan styra en marknad. Denna
insikt verkar inte ha nått bostadsmarknadens aktörer. Som
Byggkostnadsutredningen visar kan man t.ex. genom att minska byggtider,
kvalitetsfel och byggkostnader sänka kostnaderna för byggandet. Det kan
enligt utredningen också ske genom bättre upphandlingar av t.ex. offentliga
beställare. Genom att byggprojekt indelas i mindre delar säger man att även
de mindre byggföretagen kan konkurrera. De står många gånger utanför idag
därför att det i huvudsak är fyra stora byggföretag som helt dominerar på
dagens byggmarknad. Utredningens slutsatser aktualiserar behovet av en
kraftfullare och effektivare konkurrenslagstiftning på byggområdet. Därtill
bör lagstiftningen tydligare styra den offentliga sektorns upphandlingar i syfte
att åstadkomma en press på byggkostnaderna.
Att bostaden är en social rättighet och inte en handelsvara är något som de
flesta ställer upp på. Därför behövs ett nybyggande, inte minst i landets
tillväxtområden. Därför krävs både snabba insatser och mer långsiktiga
lösningar. Bostaden är ett av fundamenten för ett gott liv. Därför krävs att
samhället åter tar initiativ på bostadsområdet och inte väljer att överlåta till
enbart de marknadskrafter som misslyckats att styra tillgången på bostäder.
Allmännyttan skapades en gång för att ge de många människorna
möjlighet att bo bra till en rimlig kostnad och där plånbokens tjocklek inte var
avgörande. Detta är en av hörnstenarna i den sociala bostadspolitiken. Antalet
hyreslägenheter minskas nu dramatiskt. Ombildandet av hyreslägenheter till
bostadsrätter breder ut sig allt mer i en privatiseringsvåg som ofta sker av
ideologiska skäl i borgerligt styrda kommuner. Möjligheten att bo i
hyreslägenhet håller helt enkelt på att stoppas och därmed människors
möjlighet att själva välja var och hur de vill bo. Segregationen ökar i
bostadsbristens spår.
Det är varken pengar eller ägande som ska avgöra var man vill bo eller ge
möjlighet till inflytande. Människors valfrihet måste säkerställas. Det är en
demokratisk rättighet. Det ska heller inte vara nödvändigt att ombilda
hyresrätten till bostadsrätt för att bättre kunna påverka till exempel
boendemiljön. Därför innebär en utförsäljning av allmännyttan också en
utförsäljning av människans valfrihet. Därför innebär en utförsäljning att
något av den sociala bostadspolitikens själ och hjärta och därmed människors
möjligheter till egenmakt i boendet går förlorad. Lagstiftningen behöver
tydliggöras för att säkra och öka hyresgästernas inflytande med en särskild
uppmärksamhet riktad på hur detta klaras i bostadsområden som säljs ut.
Samtidigt är det angeläget med ett långsiktigt skydd mot utförsäljning av
allmännyttan.
Som beskrivs i motionen är det väldigt många människor som har svårt att
få en bostad. Och grunden till detta är i huvudsak bristen på bostäder. Men det
är också angeläget att invånarnas möjligheter att skaffa en bostad förenklas
genom en fungerande bostadsförmedling. Sådana förslag är aviserade. Men
en bostadsförmedling måste också ha lägenheter att förmedla. Sedan 1993 är
bostadsanvisningsrättslagen som ersatte den tidigare bostadsanvisningslagen
avskaffad. Den möjlighet som då fanns för förmedlingarna att få lägenheter
att förmedla av bostadsföretagen försvann. Men det innebär inte att behovet
av styrmedel försvunnit, snarare tvärtom. Vi ser tydligt idag att det finns ett
behov av en ny lag som i grunden har samma funktion som den tidigare: att se
till att det finns lägenheter för fungerande bostadsförmedlingar att erbjuda
invånarna. Därför behövs en modern form av bostadsanvisningslag.
I den bostadspolitiska debatten kretsar mycket kring volymer och
byggande, antal lägenheter och lagstiftningsfrågor. Men bostaden är inte bara
ett fysiskt objekt. Här lever vi våra liv. Här växer barnen upp. Här ska vi vila
ut efter arbetsdagens eller skoldagens slut. Därför är livsmiljöerna så viktiga.
Därför är det också på tiden att gå vidare med byggandet av "Kvarteret
Framtiden". Det kan handla om hur vi utvecklar bostadsområden från
miljonprogrammets tid, hur områden kan förbättras utifrån barnens behov av
trygghet och utveckling. Det kan gälla hur vi i bostadsplaneringen ser till att
våra bostadsområden blir levande med en lämplig blandning olika funktioner:
boende, fritid, möjligheter att driva småföretag, offentlig och kommersiell
service och närhet till natur- och rekreationsområden. Det kan också handla
om hur den nya tekniken kan bidra till att utveckla boendet och hur boendet
kan utgå från ett ekologiskt perspektiv. Ett antal framåtsyftande
försöksprojekt i landet borde stimuleras.
Trots det mörka läget i vår region händer det mycket inom
bostadspolitiken. En mängd förslag utarbetas för att finna vägar att stärka
människors möjligheter till ett bra boende. Vi tror att de förslag som anförs i
motionen bör kunna stärka möjligheterna att uppnå de bostadspolitiska
ambitionerna ytterligare.

Stockholm den 3 oktober 2000
Tommy Waidelich (s)
Inger Segelström (s)
Christina Axelsson (s)
Tullia von Sydow (s)
Anita Johansson (s)
Eva Johansson (s)
Ola Rask (s)
Eva Arvidsson (s)
Cinnika Beiming (s)
Christina Pettersson (s)
Yilmaz Kerimo (s)