Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om allmännyttan och problemet med outhyrda lägenheter.
Allmännyttan och problemet med outhyrda
lägenheter
Under de senaste åren har antalet outhyrda lägenheter minskat något. I
september 1997 nådde siffran för allmännyttan sin toppnivå på 50 000
outhyrda lägenheter, varav 46 000 var lediga för uthyrning. Den 1 mars i
år hade de allmännyttiga bostadsföretagen 38 600 outhyrda lägenheter,
varav 32 753 eller 4,0 procent var lediga för uthyrning. Dessa motsvarade
en utebliven hyresintäkt på cirka 153 miljoner kronor per månad eller ca
1,8 miljarder per år.
Men utvecklingen har varit olika i olika delar av landet. Kommuner med
mindre än 75 000 invånare har cirka 40 procent av beståndet men 80
procent av de lediga lägenheterna. Bland de 281 kommuner som har
allmännyttiga bostadsföretag hade 210 minst två procent lediga
lägenheter, 89 kommuner hade mer än 10 procent lediga lägenheter.
Dessa hade med få undantag också ett negativt flyttningsnetto under
senare år.
I ganska många kommuner har antalet lediga lägenheter minskat under det
senaste året. Det har dock i en del fall skett samtidigt som lägenhetsbeståndet
minskat. Försäljningar och rivningar har förekommit. Men bilden är inte
entydig. Antalet lediga lägenheter har ökat i en del kommuner även i de fall
där beståndet minskat.
I landet som helhet har antalet lediga lägenheter minskat långsammare än
det totala antalet allmännyttiga lägenheter. Mellan mars 1997 och mars 2000
har antalet lägenheter i allmännyttiga bostadsföretag minskat med 31 000
medan antalet lediga lägenheter minskat med ca 9 500. Även det senaste året
har det totala antalet lägenheter tillhörande allmännyttan minskat mer (minus
ca 15 000) än antalet lediga lägenheter (minus ca 7 000) enligt uppgifter från
Statistiska centralbyrån.
De senaste årens förändringar i bostadspolitiken och på kreditmarknaden
har utsatt de allmännyttiga bostadsföretagen för stora påfrestningar. Trots
detta har företagen klarat sig utmärkt i förhållande till andra aktörer på
fastighetsmarknaden. Men nu behövs det mer kraftfulla insatser från
samhällets sida.
Svaga företag finns ofta på orter med vikande befolkningsunderlag och har
ägare med begränsade möjligheter att rekonstruera företagen. Företagens
hyresgäster får ensamma bära bördan av tomma lägenheter. Detta är orimligt.
Den kommunala borgen gör att staten och kreditgivare hittills varit
kallsinniga till att gå in med stöd, ett stöd som kommit både privata
fastighetsägare och bostadsrättsföreningar till del. Fastighets- och
finanskrisen i början på 90-talet tvingade staten att ställa upp med 65
miljarder kr i bankstöd och 10-12 miljarder för kreditförluster framför allt
till
bostadsrättsföreningar och privata fastighetsägare. På många orter är det helt
klart så att rivning eller förändrad användning av delar av bostadsbeståndet är
den enda rimliga vägen att få bostadsmarknaden i någorlunda balans. Om
detta ska kunna åstadkommas krävs det medverkan från både stat, kommuner
och kreditgivare.
Våren 1998 tillsattes Bostadsdelegationen med uppgift att kanalisera
statligt stöd till kommuner med tunga åtaganden inom boendet, vilket kunde
vara förlustdrabbade allmännyttiga bostadsföretag eller borgensåtaganden till
bostadsrättsföreningar i kris. Endast kommuner med en i övrigt sviktande
ekonomi kunde komma ifråga för stödet. Det totala anslaget är 1,6 miljarder.
Det ska jämföras med det stöd som staten gav privata fastighetsägare och
bostadsrättsföreningar under krisåren på 90-talet. I årets budgetproposition
avsätts till Bostadsdelegationen 400 miljoner kronor som främst ska användas
till avlösen av borgensåtaganden för lån till bostadsrättsföreningar! För
kommuner som drabbas av befolkningsminskning avsätts i
budgetpropositionen 150 miljoner årligen.
Det är sålunda klart att de föreslagna insatserna inte är tillräckliga. Drygt
50 allmännyttiga bostadsföretag med sammanlagt cirka 50 000 lägenheter har
en påtagligt svag ekonomi och för att dessa företag på sikt ska kunna klara sin
ekonomi behöver de minska sina lån med omkring 4 miljarder kronor.
Den ekonomiska krisen under 90-talet ledde till ökad arbetslöshet i hela
landet. Värst drabbades emellertid de många mindre orterna i
avfolkningsbygd. Eftersom en av hyresboendets fördelar är att det är lätt att
flytta och många hyresgäster dessutom är ensamboende hör hyresgästerna till
den grupp som är mest lättrörliga inom landet.
Hyresboendet på de här orterna kom alltså att drabbas hårt av kostnader för
outhyrda lägenheter. I den privatägda hyressektorn ledde det till ett stort
antal
konkurser. Den vägen är emellertid inte framkomlig för de allmännyttiga
bostadsföretagen på krisorterna eftersom de kommunala borgensåtagandena i
bostadsföretagen medför att en konkurs drabbar kommunen och äventyrar
annan kommunal verksamhet.
Om företagen ska kunna fortsätta att fylla sin viktiga funktion i en social
bostadspolitik måste staten ta ansvar för att företagen ges rimliga spelregler.
Dagens situation med många företag i praktiken i obestånd äventyrar
företagens legitimitet som grundbult i en social bostadspolitik.