Motion till riksdagen
2000/01:Bo207
av Lundström, Sten (v)

Boendesegregation


1 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge Boverket i uppdrag att sammanställa och analysera
försök med eller avsaknad av boendeplanering i landets kommuner.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om boendeplaneringsprogram.
2 Boendesegregation
En rad undersökningar under de senaste åren har tydligt visat hur
boendesegregationen under 1990-talet ökat i Sverige. Problemet finns i
hela landet men är särskilt markant i storstäderna. Var du kan bosätta dig
är ofta en fråga om klass, kön och/eller etnisk tillhörighet. Vi kan
konstatera att den geografiska koncentrationen av människor med låga
inkomster ökat under hela 1990-talet. Skälen till detta är flera, men
naturligtvis har arbetslösheten och de ökade klassklyftorna haft ett
avgörande inflytande, samtidigt som den ökande marknadsanpassningen
av bostadsmarknaden har förstärkt segregationen.
Under1990-talet förändrades den svenska bostadspolitiken på en hel del
avgörande punkter för den sociala bostadspolitiken. Statens roll som
finansieringsgarant och lagstiftare har fått ge vika för marknadslösningar,
samtidigt som kommunernas ekonomi kraftigt försämrats. I den "heliga
marknadens" namn försvann en del av de lagar som tidigare utgjorde
utmärkta redskap för att upprätthålla en social bostadsmarknad. Det gäller
bland annat kravet på obligatorisk bostadsförmedling, obligatoriska
bostadsförsörjningsprogram och lagen om bostadsanvisning.
Mönstret för den ekonomiska segregationen kan framför allt iakttagas i
storstäderna, där människor med låga inkomster blivit allt mer geografiskt
koncentrerade. Utvecklingen visar att andelen låginkomsttagare ökat i de
områden där inkomsterna totalt sett är allra lägst och att de minskat i de
områden där inkomsterna är höga. Det är framför allt i hyresrätten vi finner de
grupper som inte kan välja sitt boende. Tre grupper är överrepresenterade i
dessa områden. För det första är det invandrade och då framför allt
utomeuropeiska medborgare. För det andra etniska svenskar med låga eller
inga inkomster, socialbidragsberoendet är ofta mycket högt i dessa områden.
För det tredje är andelen ensamföräldrar, då framför allt kvinnor, kraftigt
överrepresenterade i de "fattiga" områdena. I Storstadskommitténs
delbetänkande Delade städer redovisas statistik som klart belägger den här
situationen.
Segregationen är ingen naturlag utan en följd av den politik som bedrivs.
Under flera år har inriktningen i den s.k. integrationspolitiken rört
möjligheten att ensidigt förändra situationen i de ekonomiskt resurssvaga
områdena. Vad man då glömmer är att all segregation förutsätter att det finns
minst två olika grupper som är åtskilda från varandra eller som har olika
levnadsförhållanden. Om vi menar allvar när vi säger att vi vill bekämpa
segregationen måste vi granska de mekanismer som styr det faktum att vissa
grupper kan välja segregationen. Vad är det för strukturer i det svenska
samhället som skapar förutsättningar för vissa att kunna välja att leva åtskilda
från andra och välja bort att bo med människor med lägre inkomst eller annan
etnisk härkomst? För Vänsterpartiet och den övriga arbetarrörelsen har det
alltid varit en självklarhet att bekämpa klassklyftor och verka för jämlikhet.
För oss är det därför en självklarhet att vända på perspektivet och syna
segregationen utifrån de mekanismer som underlättar den självvalda
segregationen.
3 Marknadsanpassning
Den främsta faktorn för denna typ av segregation är naturligtvis
marknadsanpassningen av produktionsvillkoren för bostäder, vilket lett
fram till mycket höga hyror i nyproduktionen av hyresrätter och skapat en
omfördelning till förmån för produktion av bostadsrätter och egnahem.
Den här omfördelningen får till följd att statens subventioner av
bostadsbyggande, i form av räntebidrag, går till de bäst ställda i
samhället, en ur alla synpunkter snedvriden fördelningspolitik.
De kommunala bostadsbolagen vågar eller vill inte gå in i bostadsprojekt
som man inte är säker på kommer att gå ekonomiskt ihop och helst skapa ett
överskott. De byggprojekt som kommer till stånd blir då ofta ett
nischbyggande i attraktiva lägen med ofta dyra byggnadsmaterial och
exklusiva tillval. MKB Fastighets AB:s Bo01 i Malmö och hamnområdet i
Helsingborg är exempel på bostadsområden som redan i sin utformning väljer
att segregera bort folk med låga inkomster. I Malmö kommer detta att
innebära en skärpning av den redan mycket stora segregationen.
Kommunerna upplåter ofta mark till privata entreprenörer utan krav på en
allsidig sammansättning av bostadsbeståndet. Entreprenörerna och
byggherrarna använder sedan marken till att bygga bostäder till människor
med viss livsstil eller till människor som efterfrågar speciell lyxstandard.
Exempel på sådana här projekt är Gåshaga i sydöstra Lidingö och det s.k.
skruvade huset i Malmö. Oftast upplåts de nya bostadsområdena med ägarrätt
eller bostadsrätt.
4 Boendeplanering
Det kommunala planmonopolet borde varit en garant för att detta inte
skulle ske. Trots detta sker det, utan någon större debatt, inte minst
beroende på att det inte längre ställs några krav på att kommunerna skall
planera boendet för kommuninvånarna. En övervägande del av
kommunerna upprättar inget bostadsförsörjningsprogram och nästan
hälften av kommunerna arbetar inte aktivt med boendeplaneringsfrågor.
Bilden är dock inte nattsvart utan det finns exempel på kommuner som
aktivt arbetar med boendeplanering. Växjö är en sådan kommun som låter
berörda förvaltningar arbeta med det program som tagits fram och
stämma av verksamheten med boendeprogrammet. Vänsterpartiet ser
detta som ett intressant sätt att arbeta och Boverket borde få till uppgift att
sammanställa och dra slutsatser av detta och andra projekt som pågår
kring boendeplanering runt om i våra kommuner och samtidigt med detta
utvärdera vad som hänt i kommuner där boendeplaneringen avstannat.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
5 Allsidigt sammansatta bostadsområden
I plan- och bygglagens 5 kap. 7 § regleras kommunens möjlighet att
utifrån ett program ge förutsättningar för hur ett bostadsområde skall
bebyggas, antal lägenheter, upplåtelseform och så vidare. Detta är inget
absolut krav. Frånvaron av krav på obligatoriska
boendeplaneringsprogram i samband med översynen av översiktsplaner är
utan tvekan en orsak till den svaga samhällsdebatten i boendefrågor. Med
ett krav på obligatoriska boendeplaneringsprogram som bland annat
skulle ta upp aspekterna kring segregationen skulle vi få en aktiv debatt i
kommunerna om hur vi bygger ett samhälle där alla får plats. Det ovan
anförda om boendeplaneringsprogram bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Stockholm den 30 september 2000
Sten Lundström (v)
Lars Bäckström (v)
Marie Engström (v)
Owe Hellberg (v)
Siv Holma (v)
Kjell-Erik Karlsson (v)
Johan Lönnroth (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Jonas Ringqvist (v)
Per Rosengren (v)