Moderata Samlingspartiet ser varje människa som en individ och inte som
en del av ett kollektiv. Vi föreslår en ny inriktning av
jämställdhetspolitiken så att den bidrar till att självständiga kvinnor och
män själva kan forma sin tillvaro enligt egna önskemål och behov.
Familjepolitikens uppgift är inte att styra människorna i deras vardag utan
är att skapa möjligheter och mångfald. Hur familjemedlemmar väljer att
fördela arbetsuppgifter mellan sig är individernas ensak. Ur
jämställdhetssynpunkt är familjepolitiken viktig eftersom förutsättningarna
för att klara vardagen i hög grad påverkas av hur familjeekonomin och
barnomsorgen fungerar. Vi betonar vikten av föräldrarnas engagemang i sina
barn, men understryker också att det måste vara ekonomiskt och tidsmässigt
möjligt att ge uttryck för detta engagemang.
Vi framhåller att skattetrycket måste sänkas. De höga skatterna och de
extrema marginaleffekterna av skatte- och avgiftssystemen tvingar in många i
ett ovärdigt bidragsberoende. Att tvingas leva ur hand i mun utan några
marginaler skapar otrygghet. Vi vill lägga om politiken så att det blir möjligt
att leva på sin lön och att ha kontroll över familjens ekonomi.
För att göra det möjligt för kvinnor och män att räcka till i vardagen
föreslår vi också en skattereduktion för hemnära tjänster. Alltför många
dignar under dubbla arbetsbördor och dåligt samvete. Att det i Sverige är
omöjligt att köpa avlastning i hemmet annat än för de mycket välbeställda är
en av orsakerna till att så få kvinnor kan satsa på att kvalificera sig för
toppositioner inom näringslivet eller på att göra en akademisk karriär.
Den offentliga sektorns monopol på kvinnodominerade
verksamhetsområden som vård, undervisning och barn- och äldreomsorg är
ett betydande hinder för jämställdhet mellan kvinnor och män. Det har lett till
inlåsningseffekter och dålig löneutveckling främst för kvinnor. Vi vill därför
avskaffa dessa monopol och konkurrensutsätta verksamheterna så att även
kvinnor får tillgång till en arbetsmarknad. Det leder också till att kvinnors
arbete ges ett högre värde. En frigörelse från de offentliga monopolen skulle
också medföra en väsentlig ökning av kvinnligt företagande. Vad är
naturligare än att kvinnor vill starta eget inom just sådana områden där så
många har sin utbildning och yrkeserfarenhet?
I övrigt ser vi det fortsatta jämställdhetsarbetet i första hand som en fråga
om en långsiktig förändring av attityder och framhåller skolans betydelse för
att verka i denna riktning. De skillnader som finns mellan flickor och pojkar
bör ses som en resurs och inte som ett problem. Jämställdhet mellan könen
bör snarare bli en pedagogisk fråga än en moral- eller attitydfråga.
Vi föreslår att de ändringar i jämställdhetslagen som nu behandlas i
arbetsmarknadsutskottet, och som bl a innebär krav på arbetsgivarna att göra
arbetsvärderingar och upprätta handlingsplaner för jämställda löner, skall
utvärderas kort tid efter ikraftträdandet. Man kan nämligen på goda grunder
anta att det merarbete och de merkostnader som härigenom åsamkas privata
och offentliga arbetsgivare, minst 14 miljarder kronor årligen, inte står i
rimlig proportion till de resultat som kan uppnås.
Moderata Samlingspartiet tror inte på kvotering som en seriös metod för
att snabbare åstadkomma ökad jämställdhet mellan könen. Ekonomisk eller
politisk makt kan inte bli föremål för fördelningspolitik - makt är något som
enskilda individer skaffar sig genom kompetensuppbyggnad,
nätverksbyggande och målmedvetet arbete. Vi förordar här en politik som gör
det möjligt för både kvinnor och män att nå maktpositioner inom alla
samhällsområden.
2 Innehållsförteckning
3
4 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den allmänna inriktningen av jämställdhetspolitiken.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om individens möjligheter att förena yrkes- och familjeliv.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om införande av en skattereduktion för hemnära tjänster.1
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sänkta skatter och minskade marginaleffekter.1
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktningen av jämställdhetsarbetet i skolan.2
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en nationell skolpeng och mångfald i utbildningen.2
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kvotering.2
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillsättningen av professurer och tjänsteförslagsnämndernas
arbetsmetoder.2
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avskaffa den offentliga sektorns monopol inom
kvinnodominerade sektorer i förvärvslivet.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om individuella och marknadsanpassade löner.
11. Riksdagen begär hos regeringen en utvärdering av de ändringar i
jämställdhetslagen m.m. som föranleds av bifall till proposition
1999/2000:143.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om illojal kommunal konkurrens.3
13. Riksdagen begär hos regeringen en översyn av kommunallagen i enlighet
med vad som anförs i motionen.3
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett förbättrat företagsklimat.4
15.
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SkU.
2 Yrkandena 5-8 hänvisade till UbU.
3 Yrkandena 12 och 13 hänvisade till KU.
4 Yrkande 14 hänvisat till NU.
5 Kvinnor och män i arbetslivet
5.1 Familjen och yrkeslivet
Sverige har en kvinnlig förvärvsfrekvens som ligger högst bland alla
OECD-länder. Framför allt småbarnsmammornas förvärvsintensitet är hos
oss mycket hög i ett internationellt perspektiv. Det förhållandet att även
småbarnsmammor har en hög förvärvsfrekvens i Sverige är till stor del ett
resultat av kvinnornas eget val. Det finns en sådan tradition i vårt land,
och i takt med att kvinnorna blivit allt mer välutbildade faller det sig
naturligt för dem att vilja försöka förena föräldraskapet med ett yrkesliv.
Till betydande del är den höga förvärvsfrekvensen emellertid också ett
resultat av målmedveten politisk styrning. En SCB-undersökning visar att 30
procent av alla småbarnsföräldrar, om det vore möjligt, skulle vilja vara
hemma med sina barn när de är små. Det är emellertid en ekonomisk
omöjlighet för de allra flesta. Skatte- och bidragssystemen har byggts upp på
ett sådant sätt att båda föräldrarna även i familjer med små barn tvingas
förvärvsarbeta för att ekonomin skall gå ihop.
Kvinnornas höga förvärvsfrekvens och stigande utbildningsnivå har på ett
avgörande sätt bidragit till att Sverige har kommit jämförelsevis långt mot
målet om jämställdhet mellan kvinnor och män. Egna inkomster ger ett större
oberoende. Det visar sig också att välutbildade kvinnor med kvalificerade
arbetsuppgifter ställer betydligt större krav på sina män att de skall ta sin
andel av ansvaret för barnen och hemmet än vad lågutbildade kvinnor gör.
Samtidigt ger alla undersökningar vid handen att det fortfarande i de flesta
familjer är kvinnan som bär huvudansvaret för det praktiska arbetet med hem
och barn. Kvinnor arbetar därför i genomsnitt betydligt fler timmar per vecka
än män. Något paradoxalt blir resultatet att samtidigt som bortåt en miljon
människor står utanför arbetsmarknaden är det många, särskilt kvinnor, som
dignar under dubbelarbete.
Medaljen har alltså även en baksida. Alarmerande rapporter börjar dyka
upp om kvinnors hälsa. Exempelvis är det växande problemet med utbrändhet
ett fenomen som i högre grad drabbar kvinnor än män. Skilsmässofrekvensen
är också vid en internationell jämförelse hög i Sverige. Det finns en rad
orsaker till detta. Men en orsak är de påfrestningar på familjelivet som det
innebär att slitas mellan hemmet och förvärvsarbetet.
Barnens behov av och rätt till båda sina föräldrar är något som man
tenderar att förtränga i jämställdhetsdebatten. Ändå är flertalet forskare nu
överens om föräldrarnas betydelse för att ge barnen en god och trygg start i
livet, liksom för överföringen av kunskap om grundläggande
samlevnadsregler. Om föräldrarna inte klarar att överföra goda
förhållningsregler till barnen, bäddar det för sociala svårigheter senare i
livet.
Vi anser att politikernas roll måste vara att inspirera, inte att dirigera. Vi
anser också att familjepolitiken skall läggas om så att den skapar
förutsättningar för enskilda individer och familjer att bli fria och oberoende
och att välja sina egna lösningar. Möjligheterna till alternativ i barnomsorgen
är en förutsättning för jämställdheten. Om kvinnor skall kunna bli fullt ut
konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden krävs både individuella, flexibla
arbetstider och individuella, flexibla barnomsorgstider.
Vi motsätter oss därför regeringens förslag till maxtaxa i barnomsorgen.
Maxtaxan innebär en närmast total styrning till förmån för den kommunala
barnomsorgen. Vi vill istället öka mångfalden och föräldrarnas valfrihet
genom att införa en barnomsorgspeng som skall utgå med lika belopp för alla
barn oavsett föräldrarnas val av barnomsorgsform. Detta skall kombineras
med en rätt till avdrag för styrkta barnomsorgskostnader.
I regeringens skrivelse 1999/2000:24, Jämställdhetspolitiken inför 2000-
talet, återfinns tankar som har sina rötter i den sociala ingenjörskonst som såg
dagens ljus på 1940-talet. Regeringen vill bl. a. att riksdagen skall ta
ställning
till vilken livsform som "är lycka egentligen" för männen och hur vi skall
skapa ett "eget livsrum" för kvinnor där de slipper besväras av sina barn
(skrivelsen sid 5). Regeringen medger också att dess försök att ytterligare slå
sönder existerande familjestrukturer är ett fullskaleexperiment som den själv
inte vet hur det kommer att utfalla och vars motstycke saknas i världen i
övrigt.
För moderater står det klart att det inte är politikens uppgift att styra och
ställa med människors familjeliv, med den allra mest privata sfären, för att
skapa vad det politiska etablissemanget för närvarande anser vara högsta
möjliga lycka eller egna livsrum åt medborgarna. Vi anser inte heller att barn
i första hand behöver fler ytliga "vuxenkontakter" utan snarare djupare
vuxenrelationer. Vi menar att politikernas uppgift är att skapa möjligheter och
mångfald så att vuxna myndiga människor själva kan utforma sina liv på det
sätt som var och en, ensam eller som en del av ett hushåll, själv önskar. Det
måste bli möjligt att räcka till i vardagen.
5.2 Att kunna leva på sin lön
Socialdemokraternas historiska motiv för att bygga ut den offentliga
sektorn var av ideologisk art, att sätta kollektivet framför individen, men
även att välfärdssystemen skulle underlätta för kvinnorna. Utbyggnaden
av barnomsorgen skulle göra det möjligt att byta spis och blöjor mot
avlönat arbete. Kvinnor skulle bli ekonomiskt oberoende och kunna stå på
egna ben.
Den stora offentliga sektorn har emellertid drivit upp skattetrycket och
utvecklats till en kvinnofälla. De system som från början var tänkta att
underlätta för kvinnor bidrar i dag paradoxalt nog till att hämma kvinnors
karriärmöjligheter. De som skulle bli välfärdsstatens vinnare är i dag de
kanske största förlorarna.
När skatterna har tagit positionen som hushållens absolut största utgift,
före hyra och matkostnader, och när allt fler tvingas in i bidragsberoende, har
skatterna blivit snarare ett hot mot än ett löfte om personlig välfärd. De höga
skatterna slår särskilt hårt mot kvinnor därför att de i högre utsträckning än
män är låginkomsttagare. Kvinnor har generellt sett lägre lön än män. Det ger
dem mindre att disponera över. Den genomsnittliga LO-kvinnan betalar
sammanlagt över 60 procent i skatt. Räknat i kronor och ören blir det
sammantaget inte mycket - om ens något - kvar att leva på när skatten och de
nödvändigaste utgifterna är betalda. De små marginalerna tvingar många att
leva ur hand i mun.
Av de ensamstående mammorna kan en tredjedel inte klara sin familjs
försörjning utan att få socialbidrag (Riksdagens utredningstjänst 1999).
Svårigheten att leva på sin lön efter skatt har gjort många kvinnor helt
beroende av politiska beslut. Det som förr var kvinnans ekonomiska beroende
av sin man har för alltför många ersatts av ett i det närmaste totalt beroende
av politiska beslut.
Det motsägelsefulla är att välfärdssystemen snarare stjälper än hjälper dem
som de var avsedda för. Kombinationen av världens högsta skatter,
behovsprövade bidrag och inkomstrelaterade taxor leder inte sällan till att
många hushåll redan i låga inkomstskikt möter marginaleffekter på upp till 80
procent. De höga marginaleffekterna kan gälla oavsett om det är en arbetslös
som börjar arbeta eller en deltidsarbetande som går upp på heltid (ESO-
rapport 1997 Lönar sig arbete?).
Trots att Sverige har världens högsta skattetryck finns det åtskilliga länder
som erbjuder ett bättre stöd till barnfamiljerna än Sverige. Vad som skiljer
vårt land från andra länder är att vårt skattesystem inte tar någon hänsyn till
den totala försörjningsbördan (Ingegerd Troedsson, Den kommenderade
familjen, Timbro 1999).
I förlängningen utgör bidragsberoendet i kombination med skattesystemet
en fattigdomsfälla som människor svårligen kan ta sig ur. Detta leder till
bristande social rörlighet som är ett allvarligt problem. Det är en form av
ekonomisk segregation som bidrar till att skapa hopplöshet och otrygghet. Ett
sådant samhälle blir heller inte jämställt. En modern jämställdhetspolitik
förutsätter att både män och kvinnor är självständiga.
Vi vill göra det möjligt för både kvinnor och män att känna sig trygga och
oberoende genom att sänka skattetrycket så att man kan leva på sin lön. Den
som betalar skatt borde inte behöva vara beroende av bidrag. Målet måste
också vara att människor skall kunna spara ihop till en årslön på banken som
en buffert mot oväntade utgifter.
5.3 Att räcka till i vardagen
Lågt räknat står 600.000 människor utanför arbetsmarknaden och vill in.
Samtidigt dignar många familjer, och särskilt kvinnorna, under dubbel
arbetsbörda. En stor del av det som varit traditionella kvinnouppgifter i
hemmet har tagits över av den offentliga sektorn och är nu
skattefinansierade tjänster. Mycket återstår dock som i form av oavlönat
hemarbete måste utföras vid sidan av förvärvsarbetet. Sveriges
skattesystem, höga skattetryck och sammanpressade lönestruktur gör det
omöjligt för de allra flesta att själva köpa sådana tjänster som det
offentliga inte tillhandahåller.
Unga par som bildar familj är oftast ganska jämställda såväl vad gäller
ekonomi och arbete som fördelningen av hushållsarbetet. Förändringen
inträffar när barnen föds, då diskussionerna börjar om vem som skall städa,
diska och byta blöjor.
Detta bekräftas av Löneskillnadsutredningen (Löneskillnader och
lönediskriminering, om kvinnor och män på arbetsmarknaden, 1993:7) som
pekar på att det tidigare jämställda mönstret i familjen rörande hushållsarbetet
bryts då kvinnan stannar hemma och tar hand om barnen. I och med det tar
hon också på sig allt mer av hushållsarbetet.
Kvinnomaktutredningen (SOU 1998:6, Ty makten är din) fann endast en
kombination där man och kvinna utför lika mycket hushållsarbete, nämligen
där mannen är arbetslös och kvinnan jobbar heltid. Annars är det enligt
utredningen fortfarande kvinnan som tar det övergripande ansvaret för barnen
och skötseln av hemmet. Det finns oroväckande rapporter om att svenska hem
blir allt smutsigare, beroende på att man inte längre orkar bära de dubbla
arbetsbördorna. Otillräckligheten sprider en känsla av hopplöshet bland
familjemedlemmarna. Vi anser, till skillnad från Mona Sahlin, att det inte är
acceptabelt att det av staten framtvingade systemet medför att det ligger
dammråttor i barnens sovrum. I Sverige har vi en av västvärldens snabbast
växande andel allergiker. Då går det inte att skoja bort det nya "Lortsverige".
Kvinnomaktutredningen visar att svenska kvinnor har liten makt i
näringslivet jämfört med kvinnor i många andra utvecklade länder, t. ex. USA
och Storbritannien. I de 229 svenska börsnoterade företagen finns inte en
enda kvinnlig VD och endast tre procent av deras styrelseledamöter är
kvinnor.
Docenten och forskaren vid IUI (Industrins Utredningsinstitut) Magnus
Henrekson har fortsatt utredningens arbete att analysera jämställdhet ur ett
ekonomiskt perspektiv. Han tror inte att könsdiskriminering är mer utbredd i
Sverige än i andra länder och ser inte heller kvotering som lösning på
problemet: "De som förordar kvotering glömmer bort att den ekonomiska
makten bland män knappast är något som fördelas genom kvotering eller
tilldelas på något sätt. Makt är något som enskilda individer skaffar sig
genom kompetensuppbyggnad, nätverksbyggande och målmedvetet arbete.
Att skaffa och behålla ekonomisk makt kräver tid för både män och kvinnor."
(SAF-tidningen Näringsliv nr 25, 1999).
Henrekson har också visat att den genomsnittliga arbetstiden för
amerikanska kvinnor ökat med 40 procent under åren 1975 och 1994 för att
sistnämnda år vara 20 procent högre än för svenska kvinnor. Amerikanska
män utför inte mer hushållsarbete än svenska män. Förklaringen till att
amerikanska kvinnor kan ha så mycket längre betald arbetstid än svenska
kvinnor är att de har tillgång till en stor tjänstesektor för hushållsarbete.
Det är snart bara i Sverige som man hyser den egendomliga uppfattningen
att kvinnor kan få en minskad arbetsbörda hemma endast genom att mannen
tar en större del av arbetet. I allt fler länder löser man problemet genom att
möjliggöra köp av tjänster till ett rimligt pris. Då kan båda makarna få en
högre livskvalitet och ökade möjligheter att satsa tid och krafter på en
yrkeskarriär.
Moderata Samlingspartiet, Folkpartiet Liberalerna och Kristdemokraterna
efterlyser en reform på området i den gemensamma motionen 1999/2000:
Sk312. Bedömningen i denna är att det skulle skapas mellan 50.000 och
100.000 nya jobb om man gjorde vita hushållstjänster tillgängliga för
människor med normala inkomster. Det övergripande målet med förslagen är
att öka sysselsättningen.
Vi föreslår en skattereduktion för privatpersoner med halva
arbetskostnaden för hushållsnära tjänster.
I grunden handlar det om att ge familjen möjlighet att lösa barnomsorg och
tjänster i hemmet på andra sätt än vad som i dag är politiskt accepterat.
Många fler kvinnor skulle satsa på att nå en chefsposition, med allt vad det
innebär av personliga uppoffringar, om det vore möjligt att köpa hemtjänster
som leder till en avlastning i det privata livet. Konkreta problem fordrar
handfasta lösningar. Den ordning vi förordar gör det lättare för kvinnor att
konkurrera med män på lika villkor.
6 Kvinnligt och manligt i skolan
6.1 Elever på lika villkor
En modern jämställdhetspolitik försöker inte förneka eller utplåna de
olikheter som finns mellan flickor och pojkar avseende kulturella, sociala
och biologiska egenskaper, utan frågar i stället hur skolan skall kunna ta
hänsyn till dem, för att därigenom ge varje individ möjlighet att utveckla
sin fulla potential. Därmed kommer jämställdhetspolitiken för skolan att
inte bara intressera sig för den procentuella fördelningen mellan könen i
olika yrken och utbildningsvägar, utan också för hur undervisningen går
till, hur skolan arbetar, när olika ämnen introduceras i tiden och hur
arbetsformerna i skolan skall kunna undvika att missgynna ettdera könet.
Vi vill understryka vikten av att lärarna har sådan kulturell kompetens att
de kan hantera den speciella situation invandrarflickor kan ställas inför, som
sammanhänger med att de snabbare absorberar den jämställdhetskultur som
finns i Sverige än vad deras föräldrar kan göra. Vi har utvecklat vår syn på
dessa speciella problem i partimotion 1999/2000:Sf617 Medborgarmakt.
Frågan om flickor och teknik har blivit något av en symbolfråga för
jämställdhetsarbetet i skolan. Trots mer än 20 års strävan efter jämnare
könsfördelning är det fortfarande så att pojkar väljer tekniska och
naturvetenskapliga utbildningslinjer i mycket större utsträckning än flickor.
Enligt SCB:s senaste statistik var det bara en av tio flickor på det
naturvetenskapliga programmet som ville läsa teknik på högskolan
vårterminen år 2000 mot en tredjedel läsåret 1994/95. Det är ett allvarligt
problem att teknikintresset bland kvinnor alltså tenderar att minska.
Vi anser att det i första hand är en pedagogisk fråga att väcka flickornas
intresse för teknik. Könssynen på teknik styr våra föreställningar. Flickornas
sociala bakgrund har också visat sig ha större betydelse för valet av utbildning
än pojkarnas. Inte minst inom området flickor och teknik är det viktigt att vi
kommer ifrån ett slentrianmässigt tänkande kring jämställdhetsfrågorna,
liksom fokuseringen på kvantitativa data. Vad som behövs är ett kvalitativt
inriktat arbete.
När vi nu går in i informationssamhället är det viktigt att föräldrarna och
skolan är observanta på detta så att flickorna inte halkar efter i utvecklingen.
Lärarna har här en stor pedagogisk uppgift, så stor att särskild vikt bör
tillmätas den redan i lärarutbildningen.
Vi anser att flickor tidigt skall stimuleras att arbeta med
informationsteknologi. Aktuell forskning visar att flickor och pojkar har olika
inlärningsfaser och inlärningssätt. Vi anser att skolan måste ta till sig den
nya
kunskap om kvinnligt och manligt som finns i dag. Jämställdhetsarbetet i
skolan måste grundas på kunskap och bli en pedagogisk fråga, snarare än en
moral- eller attitydfråga.
Vi anser att en nationell skolpeng bör införas så att Sverige kan få en
mångfald av skolor. Aktiva val stimulerar den pedagogiska utvecklingen.
Föräldrarna får möjlighet att välja den skola som ger just deras dotter eller
son de bästa möjligheterna att utveckla sin unika kompetens. Lärarna får
också möjlighet att välja mellan flera olika arbetsgivare, och därmed får de
ökade förutsättningar att utveckla och använda sin professionella kompetens.
6.2 Högre utbildning och forskning
Liksom i skolan måste även den högre utbildningen präglas av förståelse
för skillnader mellan individer och mellan manligt och kvinnligt. Först
när forskarvärlden tar tillvara de olika kompetenser som finns hos kvinnor
och män kommer den akademiska världen att vara jämställd.
Andelen kvinnliga professorer ökar nu, bl a som följd av riksdagens beslut
1995 att fram till år 2008 inrätta 32 nya professurer som genom tillämpning
av s.k. positiv särbehandling skall tillsättas med en sökande av
underrepresenterat kön, även om vederbörande är mindre kvalificerad än en
medsökande av det andra könet. Moderata Samlingspartiet motsatte sig detta
förslag, och vi anser alltjämt att det var fel väg att gå.
Vi avvisar alla former av kvotering, även inom universitetsvärlden. Vi är
övertygade om att kvinnor har den inneboende förmågan att göra akademisk
karriär av egen kraft och på sina egna meriter. Kvotering innebär också att
man angriper symptomen istället för att bota sjukdomen.
Vi avvisar bestämt alla former av särbehandling som innebär att någon får
en tjänst på grund av könstillhörighet, trots sämre meriter. Sådant är enligt
vår
mening förnedrande för kvinnorna och vilar på felaktiga utgångspunkter.
Genom att framhålla reglerna om positiv särbehandling som ett viktigt inslag
i jämställdhetspolitiken ger regeringen uttryck för en kvinnosyn som är
kränkande. Den signal som skickas ut är att det inte finns tillräckligt många
kompetenta kvinnliga forskare, varför kvinnor måste hjälpas fram så att den
socialdemokratiska regeringen kan uppnå sina jämställdhetsmål. Regeringens
agerande skadar därför det långsiktiga och seriösa jämställdhetsarbetet på
universiteten och högskolorna.
Fil dr Mats Lundström vid den statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala
universitet har påpekat att den kollektiva rättvisa som skall skapas av ett ökat
antal kvinnor på högre poster inom den akademiska världen resulterar i
konkreta orättvisor på den individuella nivån (Tidskrift för politisk filosofi).
Vi instämmer i Lundströms konstaterande att jämställdhet inte kan skapas på
kollektiv nivå.
Magnus Henrekson vid IUI har genom sin forskning påvisat att det
sammanpressade svenska löneläget och våra skatte-, avgifts- och
bidragssystem gör att utbildningspremien i Sverige internationellt sett är
mycket låg generellt. För kvinnor accentueras problemet av att så många av
dem saknar en arbetsmarknad i ordets rätta bemärkelse. Arbetslivsinstitutets
studie "Kvinnors och mäns löner" (1997) visar att skillnaderna i lön är större i
den offentliga sektorn än i den privata. Här måste staten och kommunerna
som arbetsgivare snarast ta sitt ansvar.
Vi förordar i stället att politiken inriktas på att angripa de grundläggande
problem som sammanhänger med Sveriges rigida arbetsmarknad, det svenska
skattesystemet som tvingar kvinnorna till dubbelarbete utan möjlighet annat
än för ett fåtal mycket välbeställda att köpa hushållsnära tjänster samt
välfärdsstatens stela system som inte ger utrymme för individuella lösningar.
Häri återfinns en betydande orsak till dagens sneda fördelning av kvinnor och
män inom högre utbildning och forskning. En annan sådan orsak är den
offentliga sektorns monopolställning inom traditionella kvinnoyrken och
därmed sammanhängande svårigheter för kvinnor att få ekonomisk utdelning
på investeringar i högre utbildning.
Vi anser också att det finns skäl att göra en mer total översyn av profes-
sorstillsättningarna och av tjänsteförslagsnämndernas arbetsmetoder. I ett
system med klara kriterier, där manliga nätverk och slumpmässiga fördelar
inte fäller utslaget, skulle alla och i synnerhet kvinnor få en bättre möjlighet
att komma till sin rätt. Subtila men diskriminerande inslag i de manligt
dominerade akademiska strukturerna måste mönstras ut.
7 Kvinnors arbetsmarknad
7.1 Den offentliga sektorn - en kvinnofälla
Traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter inom vård, omsorg och
undervisning är i Sverige tjänster som i huvudsak tillhandahålls av den
offentliga sektorn. På grund av de offentliga monopolen har kvinnornas
arbetsmarknad kommit att bli mycket begränsad.
56 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna återfinns inom den
offentliga sektorn. Många yrken är totalt kvinnodominerade. Enligt SCB:s
statistik utgör kvinnorna t ex åtta av tio grundskollärare och nio av tio
anställda inom yrkena undersköterskor, sjukvårdsbiträden, vårdbiträden,
barnskötare och förskollärare. Vi har alltså en starkt könssegregerad
arbetsmarknad, något som nyligen även EU-kommissionen uppmärksammat
och riktat kritik mot Sverige för.
Kvinnornas arbetsmarknad är sårbar. Det märks särskilt tydligt i tider när
offentlig expansion inte längre är möjlig. Många kvinnor har helt enkelt blivit
beroende av ett system som håller på att kollapsa. Under socialdemokraternas
"budgetsanering" har det verkat som om förutsättningarna för arbete och
försörjning skulle vara hotade för många kvinnor som arbetar inom vården
och omsorgen. Nu kan vi emellertid, bl a av demografiska skäl, se att behovet
av sådana tjänster i stället växer. Uppgiften blir alltså att finna nya former
för
organisationen och finansieringen av arbetet.
Inför sist nämnda uppgift står socialdemokraterna handfallna. De kan av
ideologiska skäl inte tänka sig att ge upp statens, kommunernas och
landstingens monopol inom de sektorer som är traditionella kvinnoyrken. De
hävdar fortfarande att den offentliga sektorn är garanten för kvinnors
arbetsmöjligheter. Dessbättre börjar nu de fackliga organisationerna inse att
kvinnor inte kan förbättra sina löner förrän de får fler konkurrerande
arbetsgivare att välja mellan.
Verkligheten har på senare tid tvingat socialdemokraterna att göra avkall
på sin ideologi. Inom vårdsektorn råder nu brist på kvalificerad arbetskraft,
särskilt på sjuksköterskor. Allt fler utbildade sjuksköterskor säger upp sin
anställning hos landstinget och tar i stället anställning hos något
bemanningsföretag som har specialiserat sig på denna sektor. När
bemanningsföretaget hyr ut sköterskorna till den forne arbetsgivaren är
lönevillkoren plötligt helt andra. Vad som har inträffat är att det har uppstått
en marknad även inom monopolets ram. På en marknad kan ingen
arbetsgivare ensidigt diktera lönevillkoren. Hos monopolen kunde man länge
göra det, och resultatet ser vi nu i form av arbetskraftsbrist.
Vi anser att denna utveckling ger ett kraftfullt stöd för vårt krav på att de
offentliga monopolen skall brytas upp så att kvinnor i lika hög utsträckning
som män kan finna alternativa arbetsgivare. Kvinnors arbetsmarknad skall
avregleras så att den faktiskt blir det som ligger i ordet marknad.
7.2 Osakliga löneskillnader - finns dom?
I proposition 1999/2000:143, Ändringar i jämställdhetslagen m.m.,
föreslår regeringen bl a att arbetsgivaren, i syfte att upptäcka, åtgärda och
förhindra osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män, varje år skall
kartlägga och analysera bestämmelser och praxis om löner och andra
anställningsvillkor som tillämpas hos arbetsgivaren samt löneskillnader
mellan kvinnor och män som utför arbete som är att betrakta som lika
eller likvärdigt. Arbetsgivaren skall bedöma om förekommande
löneskillnader har ett direkt eller indirekt samband med kön.
Bedömningen skall särskilt avse skillnader mellan kvinnor och män som
utför lika arbete samt grupp med arbetstagare som utför kvinnodominerat
arbete och grupp med arbetstagare som utför arbete som är att betrakta
som likvärdigt med sådant arbete men inte är eller brukar anses
kvinnodominerat. Arbetsgivaren skall vidare varje år upprätta en
handlingsplan för jämställda löner och där redovisa resultatet av
kartläggningen och analysen. I planen skall anges vilka lönejusteringar
och andra åtgärder som behöver vidtas för att uppnå lika lön för lika eller
likvärdigt arbete. Planen skall innehålla en kostnadsberäkning och en
tidsplanering utifrån målsättningen att lönejusteringarna skall genomföras
så snart som möjligt och senast inom tre år.
I kommittémotionen 1999/2000:A24 yrkade Moderata Samlingspartiet
avslag på propositionen. Där anförs bl a följande:
En grundläggande svaghet i propositionen är att den bygger på att
förekomsten av osakliga löneskillnader är en realitet som inte ens behöver
belysas. För den socialdemokratiska regeringen är förekomsten av osakliga
löneskillnader ett axiom. Det finns emellertid forskning som visar att
regeringens antagande vilar på lösan sand.
Den undersökning som forskarna Eva Meyerson och Trond Petersen på
uppdrag av Industriens utredningsinstitut gjorde av löneskillnader avseende
tiden mellan 1970 och 1990 avlivade myten om lönediskriminering i Sverige.
Den visade att skillnaderna för kvinnliga och manliga arbetare inom samma
yrke uppgick till 1,4 procent. Även på tjänstemannasidan var skillnaden
närmast försumbar och kunde enligt Meyerson och Petersen i huvudsak
förklaras med faktorer som ålder, erfarenhet och utbildning.
Såväl denna utredning som flera andra seriösa forskningsrapporter visar att
det allt överskuggande problemet på den svenska arbetsmarknaden är att den
är starkt könssegregerad och att en stor andel av de svenska kvinnorna arbetar
inom den offentliga sektorn, som i princip har monopol på kvinnodominerade
områden som vård, undervisning och omsorg om barn och äldre. På dessa
områden har den enda arbetsgivaren - staten, kommunen eller landstinget -
effektivt bromsat en anständig löneutveckling vilket har drabbat även de män
som finns inom dessa verksamhetsområden.
Det förhållandet att antalet anmälningar till Jämställdhetsombudsmannen
(JämO) om lönediskriminering under år 1999 stannade vid 60 stycken, varav
de flesta härrörde från den offentliga sektorn, talar också för att för att
regeringen dels överdriver problemets omfattning, dels ger förslagen i
propositionen fel fokus. Om regeringen menade allvar med sitt myckna tal om
att den ser osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män som ett av
Sveriges allvarligaste samhällsproblem så vore det ju bara att sätta igång och
höja lönerna för stora kvinnogrupper inom den offentliga, av politiker styrda
sektorn. De nu lagda förslagen till skärpningar av jämställdhetslagen kan
därför inte uppfattas annat än som dimridåer, avsedda att visa upp en
handlingskraft som i realiteten inte finns.
Propositionen behandlas i skrivande stund i arbetsmarknadsutskottet.
Under en hearing som utskottet höll med företrädare för
Arbetsmarknadsverket (AMV), Arbetsgivarverket, Kommunförbundet och
Landstingsförbundet framfördes en massiv kritik mot förslagen i
propositionen. Samtliga framhöll att arbetsvärdering inte gynnar kvinnor, att
den föreslagna "domstolsmodellen" hotar den individuella lönesättningen
som parterna är ense om sedan 1989, att förslaget ingriper i lönebildningen
och parternas fria förhandlingsrätt och att förslagen leder till ett mycket dyrt
jätteexperiment som inte kommer att leda till syftet med detsamma.
AMV redogjorde för ett försök att genomföra arbetsvärdering och
löneanalys enligt förslaget 1995-1997 för alla de 11.000 anställda. Trots stor
entusiasm och god vilja från alla avtalsslutande parter hade man bara lyckats
arbetsvärdera 57 procent av de anställda. Därvid hittades ett flertal
oförklarade löneskillnader på gruppnivå men bara ett fåtal osakliga
löneskillnader på individnivå. Tidsåtgången blev 10 timmar per
arbetsvärdering till en kostnad av 3.500 kronor styck. Hela projektet kostade
22 miljoner kronor. AMV:s slutsats blev att metoden var för resurskrävande i
förhållande till vad den gav i utbyte. Projektet lades därför ner.
Det finns cirka fyra miljoner anställda i Sverige. Med utgångspunkt från de
konstaterade kostnaderna i AMV-projektet kan man räkna fram att
propositionens förslag kommer att kosta Sveriges arbetsgivare minst 14
miljarder kronor om året.
Eftersom det finns en majoritet i utskottet för ett bifall till propositionen,
trots den massiva kritik som sålunda framförts mot den, hyser vi inga
illusioner om annat än att riksdagen kommer att besluta enligt regeringens
förslag. Vi föreslår emellertid att riksdagen i sådana fall också beslutar att
de
aktuella ändringarna blir föremål för en utvärdering ett år efter det att de
trätt i
kraft. Att döma av erfarenheterna från AMV bör det ganska snart gå att
konstatera att kraven på arbetsvärdering och löneanalyser medför merarbete
och kostnader för såväl offentliga som privata arbetsgivare som inte står i
någon rimlig proportion till de små resultat som eventuellt kan uppnås.
En medarbetares lön skall återspegla hennes arbetsinsatser, kompetens,
engagemang och resultat i arbetet. Myten om att det genom arbetsvärdering
skulle vara möjligt för lagstiftaren, domstolen eller JämO att anvisa några
objektiva faktorer som skall ligga till grund för lönesättningen bör avlivas en
gång för alla. Till syvende och sist är värdet av ett arbete vad någon är beredd
att betala för det.
8 Kvinnligt företagande
Enligt en undersökning av Företagarnas riksorganisation ökar det
kvinnliga företagandet i Sverige men ligger ännu lågt internationellt sett.
Ett stort problem för kvinnligt företagande i Sverige är att de områden där
många kvinnor ofta skulle vilja starta eget är föremål för statliga och i
synnerhet kommunala monopol. Barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg och
undervisning är sektorer där kommunerna i princip har monopol på att
bedriva verksamhet. De kreativa kvinnor som till exempel skulle vilja starta
egna arbetssjukgymnastkliniker kan enbart göra det inom borgerligt styrda
landsting där etableringsfrihet råder.
Ett annat problem för kvinnligt företagande är den osunda kommunala
konkurrensen som ofta slår hårt mot just kvinnors företagsområden.
Kommunala gym eller städservice som dumpar priser med hjälp av
skattemedel utgör ett hot mot den kvinnliga entreprenörsandan (Kommunal
företagsamhet - ett hot mot småföretagen, Ola Karlsson 1999). Inte sällan ger
regeringen dessutom starta-eget-bidrag med den ena handen medan man med
den andra handen rycker undan förutsättningarna för att bedriva den sålunda
startade egna rörelsen.
Vi anser att det är otillständigt att staten och kommunerna bedriver
verksamhet på sådana områden där det finns en privat marknad, eftersom
tillgången till skattemedel möjliggör en underprissättning som snedvrider
konkurrensen. Staten och kommunerna borde i stället upphandla sådana
tjänster på den privata marknaden efter ett anbudsförfarande i fri konkurrens
på lika villkor.
Vi anser därför att det är nödvändigt att skärpa kommunallagens förbud
mot kommunal näringsverksamhet och att införa effektiva sanktioner vid
överträdelse av ett sådant förbud.
Moderata Samlingspartiet har ambitionen att skapa Europas bästa
näringsklimat. Det innebär också ett gynnsamt klimat för kvinnligt
företagande. Vi vill göra det möjligt för svenska kvinnor att bli egna
företagare genom att:
- skatten på arbete och företagande sänks,
- arbetsmarknaden avregleras och moderniseras,
- etableringsfriheten stärks inom sektorer som i dag är offentliga monopol,
- avknoppningar från offentligt bedriven verksamhet uppmuntras,
- marknaden för hemnära tjänster öppnas upp genom en skattereduktion.