Riksdagen begär att regeringen lägger fram ett tilläggsdirektiv till
diskrimineringsutredningen om ett förbud mot könsdiskriminering
utanför arbetslivet i enlighet med FN:s kvinnokonvention.
Motivering
En kvinna med utländsk bakgrund som har fast anställning och bra
kreditförutsättningar ansöker om ett lån. Banken avslår låneansökan eller
kräver extra säkerhet med motiveringen att ensamstående kvinnor är
dåliga på återbetalning av lån. Har banken gjort något olagligt eller begått
ett brott? Svaret är nej. Om motiveringen till avslaget ovan hade varit
kvinnans invandrarbakgrund skulle däremot ett brott ha begåtts.
Könsdiskriminering är förbjuden endast inom arbetslivet i Sverige. Det är
alltså lagligt för en näringsidkare att diskriminera personer på grund av kön i
sin näringsverksamhet med hänsyn till de villkor som tillämpas i förhållande
till andra. Om näringsidkaren i stället diskriminerar på grund av etnisk
bakgrund eller homosexualitet gör denne sig skyldig till brottet olaga
diskriminering och kan dömas till böter eller fängelse enligt brottsbalken
16:9.
Förra året tillsattes en utredning som analyserar effektiviteten av förbudet
mot olaga diskriminering och utreder om funktionshinder kan läggas till som
diskrimineringsgrund. Utredningens direktiv utesluter möjligheten att
överhuvudtaget överväga om könsdiskriminering också borde förbjudas inom
näringslivet. Eftersom utredningen har i uppdrag att föreslå en effektiv
lagstiftning på området borde det vara av stort intresse att även ett förbud mot
könsdiskriminering åtminstone övervägs. Regeringen verkar däremot anse att
könsdiskriminering är oacceptabel i arbetslivet men inte utanför.
Nuvarande lagstiftning innebär alltså att en bank inte får diskriminera
någon på grund av kön vid anställning. Däremot är könsdiskriminering fullt
laglig vid kreditgivning. Hyresvärdar kan inte vägra att anställa kvinnor.
Däremot kan de vägra att hyra ut lägenheter till dem. Motsvarande gäller för
resten av näringslivet. Det skydd mot könsdiskriminering som grundlagen
erbjuder (RF 2:16) blir därmed verkningslöst utanför arbetslivets och det
offentligas område. Skydd mot diskriminering är en mänsklig rättighet som
bör gälla för olika typer av särskiljande behandling utan saklig grund.
Principiellt är problemet detsamma om t ex en hyresvärd vägrar sluta kontrakt
med alla personer med utländsk bakgrund eller om han gör det med alla män.
Att det är tillåtet att diskriminera på en grund men inte på en annan är ett
resultat av den lapptäcksteknik som varit förhärskande inom den svenska
diskrimineringslagstiftningen med olika lagar och olika ombudsmän för olika
områden.
Genom att ratificera FN:s kvinnokonvention har Sverige åtagit sig, och är
folkrättsligt förpliktade att införa ett förbud mot könsdiskriminering inom
arbetslivet samt inom övriga näringslivet. Detta tydliggörs i bl a artikel 2.
Att
regeringen har undantagit kön från sina direktiv till
Diskrimineringsutredningen rimmar även illa med regeringens föresats att
lyfta fram jämställdhet som en huvudfråga under EU-ordförandeskapet. Detta
misstag kan emellertid rättas till genom ett tilläggsdirektiv till utredningen.