1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att frågor rörande löneskillnader på grund av kön ej bör
inlemmas i lagstiftningen.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i
jämställdhetslagen så att frågor rörande löneskillnader på grund av kön
tas bort från lagstiftningen.
Motiven för våra förslag
I en artikel i SvD den 5/10 1999 respektive den 25/9 2000 poängterade
insändarskribenten Hans-Göran Myrdal, att vissa damfotbollslag skulle
hotas om regeringens jämställdhetsmotion blev verklighet. I den senaste
insändaren skriver han att "efter nu föreslagna ändringar i
jämställdhetslagen blir Djurgården och Malmö FF skyldiga att analysera
löneskillnaderna mellan 'grupperna' manliga och kvinnliga elitspelare
och [...] presentera en årlig handlingsplan med 'målsättningen att snarast
möjligt, och senast inom tre år genomföra de förändringar som behövs'."
Förhållandet är följande: det avlönade arbete fotbollsspelarna utför -
kvinnor som män - är identiskt. Den enda skillnad man möjligen kan skönja
är att det i männens fotbollsspel krävs större fysisk styrka. En sådan
könsmässigt betingad skillnad får enligt lagstiftningen absolut inte ligga till
grund för lönediskrepans.
Men är verkligen arbetet likvärdigt? Ja, regeringen tycks mena det. Med
hjälp av en mall skall alla arbeten kunna jämföras, värderas och lönesättas
enligt propositionen. Själva definitionen likvärdigt arbete vill regeringen nu
införa i § 2 jämställdhetslagen.
Definitionen bygger på ett felslut. Det är inte möjligt för en statsapparat att
värdera skillnaden mellan herr- och damfotboll, än mindre skillnaden mellan
exempelvis en sjuksköterska och en sjukhustekniker. Faktorerna för
lönesättning är annorlunda; bland dem kan nämnas tillgång och efterfrågan.
Rörligheten hos yrkesgruppen är en annan.
Om det blir riksdagen som medelst lagstiftning får i uppdrag att stävja
lönemässig könsdiskriminering, går ett viktigt ansvar förlorat. På ännu ett
område visar då riksdagen att den enskilde inte behöver engagera sig, så länge
man håller sig inom lagens råmärken. När det gäller den här typen av
attitydfrågor, är det viktigare att individen känner sitt personliga intresse
och
åtagande. Det ansvarstagandet ger sig till känna när debatten får vara fri, utan
att riksdagen hotar med lagstiftning.
Om förändringarna i jämställdhetspropositionen bifalls blir biverkningarna
svåra. I stället för att stärka yrkesgrupper där kvinnor hittills varit
överrepresenterade, kommer de att försvagas. Vissa kommer kanske att slås ut
fullständigt. Det enda vettiga för fotbollsklubben är att lägga ned
damfotbollen. Likställda löner för damerna innebär konkurs för klubben, så
länge publiken inte är beredd att betala lika mycket eller mer för damfotboll.
Publiken i det här exemplet är det som i allmänt tal brukar betecknas som
marknaden. Erfarenheten säger att varje gång man söker skydda en grupp
eller ett särintresse genom att tvinga marknaden till vissa åtaganden, drar sig
marknaden tillbaka. Marknaden - som alltså kan vara en fotbollsåskådare, en
patient, en bilspekulant eller något annat - drabbas naturligtvis när en tjänst
eller vara upphör att existera p.g.a. att lagstiftning ryckt bort incitamenten
för
fortsatt verksamhet. Självfallet drabbas då även de människor som till yrke
hade att skapa tjänsten eller varan. I det här fallet Sveriges kvinnor.