1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att arbetshandikappade behandlas med respekt.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökade möjligheter till valfrihet också för arbetshandikappade.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tydligare regelverk och föreskrifter avseende stöden till
arbetshandikappade.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stärka de arbetshandikappades möjligheter till
rehabilitering och arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av att incitamenten ändras för rehabilitering och
nyanställningar.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stöden till arbetshandikappade kontinuerligt skall
utvärderas och offentligt redovisas.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om de grundläggande principerna för stöden till
arbetshandikappade.
Utgångspunkter
Det nuvarande stödet till arbetshandikappade fungerar
otillfredsställande. Riksrevisionsverket konstaterar i sin
granskning av stödet till de arbetshandikappade att bristerna i
nuvarande system är så omfattande att möjligheterna till
förbättringar inom ramen för befintligt system är begränsade.
Moderata Samlingspartiet har i olika sammanhang betonat vikten av att
individer med olika handikapp skall ges rimliga möjligheter till ett värdigt
liv.
Alla människor skall ha möjlighet att få uppleva arbetsgemenskap och
tillhörighet.
Det är alldeles självklart att individer med olika funktionshinder är
människor som har speciella behov och önskemål. Därför måste samhället
skapa förutsättningar som mer ser till den enskilde individen och mindre till
kollektiva system.
Även arbetshandikappade måste få rimliga möjligheter till valfrihet. De
skall ha rätt till ett liv i värdighet. De skall respekteras av staten. Det är
av
avgörande betydelse att deras integritet inte kränks i samband med hantering
och beslut om stöd. Nuvarande system uppfyller dessvärre inte dessa
grundläggande krav.
Riksrevisionsverkets
granskningar
Riksrevisionsverket (RRV) genomförde under slutet av 1990-
talet ett antal utvärderingar inom det arbetsmarknadspolitiska
området. Under åren 1997-1999 granskade RRV i två
rapporter dels de flexibla lönebidragen, dels verksamheten
inom Samhall. I en avslutande rapport gjorde RRV en
jämförande analys av resultaten från de tidigare rapporterna
och lyfte fram ett antal modeller som man bedömde ha bättre
förutsättningar för att fungera än dagens system. Man fann en
rad brister:
1. En betydande del av de som kommer i fråga för stöd hör egentligen inte till
målgruppen. Nuvarande regelverk och föreskrifter ger handläggarna
begränsad och därmed otydlig vägledning både när det gäller att avgöra
vem som skall anses som arbetshandikappad och vilka som kan komma
ifråga för lönebidrag respektive för arbete inom Samhall.
2. Varken de flexibla lönebidragen eller åtgärder inom Samhall uppvisar
särskilt konkreta resultat när det gäller rehabilitering.
3. Det förekommer svårlösta målkonflikter. Såväl när det gäller Samhall som
flexibla lönebidrag så har en rad olika mål satts upp. Men målkonflikterna
gör det mycket svårt att uppfylla alla målen. Det har medfört att de
ekonomiska målen prioriteras före övriga mål.
4. Incitamenten är fel. Nuvarande utformning av stöden till
arbetshandikappade innehåller drivkrafter för en eller flera aktörer att
agera på ett sätt som motverkar statsmakternas syften.
Det flexibla lönebidraget
De flexibla lönebidragen får enbart utgå till
arbetshandikappade. Med arbetshandikapp avses enligt
förordningen om lönebidrag (1991:333) arbetssökande som
p.g.a. fysiska, psykiska, förståndsmässiga eller
socialmedicinska handikapp har nedsatt arbetsförmåga och
som därför förväntas få svårigheter att få eller behålla en
anställning på den reguljära arbetsmarknaden.
Under år 1999 hade i genomsnitt 50 000 individer anställning med
lönebidrag. Statens utgifter för lönebidrag omfattande samma år ca 5,8
miljarder kronor. Lönebidraget utgår som en lönesubvention till arbetsgivare
som nyanställer personer med arbetshandikapp.
RRV visar i sin rapport att det i mer än hälften av de ärenden som gällt
lönebidrag inte var styrkt att det fanns ett funktionshinder som hade betydelse
för det aktuella arbetet. I över en tredjedel av de granskade ärendena bedömer
RRV att de egentliga skälen handlar om att dessa personer hade svårigheter
att få arbete p.g.a. andra skäl så som exempelvis hög ålder eller för låg
utbildningsnivå.
Det föreligger en felaktig incitamentsstruktur beträffande lönebidragen.
Det gäller både vid förhandlingar om vilken bidragsnivå som vid nybeslut
skall anses motsvara arbetshindret och vid omförhandlingar som förväntas
leda till nedtrappade bidrag eller till att bidraget upphör. Ingen av de tre
närmast berörda parterna (Af/Ami, arbetsgivaren och arbetssökanden) har
tillräckliga skäl att motverka överkompensation eller föra de gemensamma
förhandlingarna i syfte att få till stånd en snabb nedtrappning av lönebidraget.
Mot denna bakgrund anser Riksrevisionsverket att lönebidragen utgör ett
svagt stöd till rehabilitering. Övergångarna till osubventionerade anställningar
är få och inga betydande minskningar av andelen bidrag förekommer.
Övergången till flexibla lönebidrag har i teorin inneburit ökade
valmöjligheter för de arbetshandikappade men i den praktiska verkligheten
har valmöjligheterna snarare minskat. Detta beror främst på att arbetsgivarna
inom den offentliga sektorn har blivit mindre benägna att anställa med
lönebidrag.
Den allvarligaste målkonflikten rör ambitionen att stödet skall utgå till de
mest utsatta. Samtidigt anses det som viktigt att de genomsnittliga bidragen
minskar i omfattning. Detta är två ambitioner som svårligen låter sig förenas.
De allra mest utsatta och gravt handikappade kostar vanligen betydligt mer än
genomsnittet.
Samhall - en effektiv åtgärd?
Arbete inom Samhall är en åtgärd för de med
arbetshandikapp, som har det allra svårast på
arbetsmarknaden. Det övergripande målet för verksamheten
är att kunna erbjuda de arbetshandikappade ett meningsfullt
och utvecklande arbete där behoven finns. Arbetstillfällena
skall vara förbehållna dem med störst behov, samtidigt som
verksamheten skall bedrivas kostnadseffektivt.
Samhall klarar av att erbjuda arbete i den omfattning som statsmakterna
har ålagt bolaget och verksamheten är väl spridd över landet.
Arbetsuppgifterna anses meningsfulla i den meningen att det som produceras
efterfrågas på marknaden.
Däremot riktas det allvarlig kritik mot relationen mellan den för åtgärden
tänkta målgruppen och de som i praktiken anställs av Samhall. Ungefär tolv
procent av dem som anställs saknar helt ett arbetshandikapp och tre procent
saknar ett funktionshinder.
Riksrevisionsverket har konstaterat att det föreligger en felaktig
incitamentsstruktur även för Samhall. Samhall är avsett att utgöra en sista
utpost för de allra mest utsatta på arbetsmarknaden, de med svåra
arbetshandikapp. Detta stämmer inte med verkligheten. På grund av oklara
och motsägelsefulla mål har många anställda inom Samhall en arbetskapacitet
som är betydligt större än vad som är avsikten med verksamheten.
Ungefär fem av tio individer som kategoriserats som prioriterad grupp
hade inte ett arbetshandikapp som överensstämde med denna kategorisering. I
klartext så tillhörde de inte den grupp som skall prioriteras.
Samhall fungerade i praktiken inte som den sista utvägen utan som en
åtgärd bland flera andra. Den genomsnittliga arbetsförmågan hos de
arbetshandikappade vid Samhall var avsevärt högre än de 40 procent som
angivits. RRV bedömer att arbetsförmågan snarare uppgick till i genomsnitt
mellan 65 och 75 procent.
Den samlade bilden antyder att de ökade ekonomiska kraven på Samhall
medfört att det är produktionen, snarare än de arbetshandikappade
individerna, som sätts i centrum för verksamheten. Denna farhåga understryks
av årets budgetproposition. Där föreslår regeringen ändringar i Samhalls
bolagsordning i syfte att just betona bolagets rent kommersiella produktion av
varor och tjänster.
RRV menar att denna prioritering har inneburit att Samhall till viss del
försöker att rekrytera individer med särskilda kvalifikationer, snarare än de
med betydande arbetshandikapp. Vi anser att denna utveckling riskerar att
förstärkas med regeringens förslag i budgetpropositionen. I vår anslagsmotion
2000/01:A301 för utgiftsområde 13 och 14 avvisar vi sålunda vad regeringen
har anfört om förändringar i Samhalls bolagsordning.
Vi anser att det är djupt olyckligt när de arbetshandikappade som har störst
behov av hjälp och stöd riskerar att helt hamna utanför systemet.
Stödet till arbetshandikappade
Riksrevisionsverket har skisserat ett antal modeller som
skulle kunna innebära att stödet till de arbetshandikappade
förbättras och bättre kan tillgodose de krav som
statsmakterna ställer på verksamheten
Den första modellen handlar om att förverkliga de nuvarande
intentionerna. Den kan kortfattat beskrivas som att nuvarande stödformer
(lönebidrag, Samhall och offentligt skyddade arbeten) bibehålls men att
innehållet förändras. De olika stödformernas särart och inriktning på
målgrupper med olika grad av arbetshandikapp betonas.
Den andra modellen är en variant av den första. Modellen innebär att stöd i
form av lönebidrag, offentligt skyddat arbete och Samhall ersätts av tjänster
som i olika grad är inriktade på utveckling respektive sysselsättning.
Arbetsmarknadsverket (AMV) skall upphandla dessa tjänster hos olika
utvecklingsföretag som visat sig framgångsrika vad gäller att utveckla
människor med arbetshandikapp.
Den tredje modellen handlar om att anpassa kartan efter verkligheten.
AMV:s verksamhet för arbetshandikappade inriktas på att stödja de
arbetshandikappade som bedöms ha förmågan att utvecklas så att de kan få ett
arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.
Den fjärde modellen ger utrymme för individuella lösningar. Denna
modell gör ingen skillnad mellan arbetshandikappade och andra svaga
grupper på arbetsmarknaden. Alla åtgärder blir möjliga och acceptabla att ta
till för alla som anses ha en svag ställning på den ordinarie arbetsmarknaden.
De stora praktiska svårigheter som i dag finns i att bedöma vem som skall
anses höra till vilken grupp reduceras. Risken för godtycke och varierande
bedömningar minskar då avsevärt.
Reformera stödformerna
Riksrevisionsverkets granskningar tydliggör behovet av att
överväga betydande förändringar av stöden till de
arbetshandikappade.
Moderata Samlingspartiet gör inte anspråk på att kunna presentera ett
färdigt förslag till ny utformning av stödformerna. Däremot anser vi att frågan
måste ges prioritet. Nuvarande ordning är inte acceptabel och regeringen bör
- trots finansministerns uttalade ovilja mot myndighetschefen - ta RRV:s
kritik och uppmaningar till reformer på allvar.
Vi anser att en reformerad utformning av stöden till arbetshandikappade
skall utgå från följande grundläggande principer:
1. Alla arbetshandikappade har rätt att bli behandlade med respekt. De skall
ha rimliga möjligheter till valfrihet. Det skall klart framgå om
verksamhet bedrivs i vinstsyfte eller om syftet är av annan art. Gravt
arbetshandikappade skall inte behöva riskera att någon annan får deras
rättmätiga plats, därför att verksamheten drivs delvis i syfte att sälja
produkterna på den privata marknaden.
2. Stöden måste tydligt göra åtskillnad på om verksamheten drivs på
kommersiella grunder eller inte. Verksamheter som Samhall bedriver bör
inte konkurrera med privat näringsverksamhet. Samhall skall se till att de
allra mest utsatta individerna är de som först kommer i fråga när det gäller
nya arbetstillfällen.
3. Regelverk och föreskrifter måste tydliggöras med avseende på vem som
kan anses vara arbetshandikappad och därmed i behov av stöd. Den som
inte har något arbetshandikapp skall heller inte komma ifråga för
anställning inom verksamheter som exempelvis Samhall.
4. Uppdraget att ge arbetshandikappade rehabilitering och ökade möjligheter
till arbete inom den reguljära arbetsmarknaden måste stärkas och betonas.
Resultaten bör redovisas årligen.
5. Incitamenten måste ändras så att viss ekonomisk belöning kan utgå för
varje genomförd åtgärd som avser rehabilitering och för individer som har
blivit anställda inom den reguljära arbetsmarknaden.
6. Stöden till de arbetshandikappade bör kontinuerligt utvärderas och
redovisas offentligt. De övergripande målsättningarna måste förtydligas i
syfte att motverka målkonflikter.