1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet att flytta en andel av AMS resurser till
Kulturdepartementets budget som en direkt förstärkning av kulturens
ekonomi.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bildande av nya konst- och kulturfonder och stiftelser som
regelbundet delar ut långvariga stipendier och garanterar att täcka
kulturens investeringsbehov.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om etablering av fristående agenturer och distributionsfirmor inom
kulturens områden.
Kunskap och kultur som tillväxtens motorer
De senaste åren har vi lärt oss att allt oftare tala om kunskapskapital och
om kunskapssamhället. Men hur mycket satsar Sverige år 2000 på
kunskap? Hur mycket investerar den svenska socialdemokratin - med
stöd från Vänster- och Miljöpartierna - på att fördjupa och sprida
kunnande?
Låt oss titta på siffrorna. Arbetsmarknad och arbetsliv kostar Sverige 46,1
miljarder år 2000! Om man till det lägger det som går till trygghet vid
arbetslöshet - alltså a-kassa, utbildningsbidrag o s v - så når man fram till
det
astronomiska beloppet 76,7 miljarder. Jämför vi denna siffra med det som
investeras i utbildning och forskning - 32,6 miljarder - och så ser vi tydligt
att administration av arbetslöshet får mer än två gånger så mycket som
kunskapen! Att lägga investering i kultur, medier, trossamfund och fritid - 7,6
miljarder - bredvid AMS och länsarbetsnämndernas subventioner betyder att
få detta faktum ännu starkare bekräftat: i pengar räknat värderas kunnandet
mycket lågt av dagens regering. Siffrorna för 2001 enligt den höstbudget vi
fick ta del av är för arbetsmarknad och arbetsliv 71,5 miljarder, för utbildning
och forskning 34,8 miljarder och för kultur, medier, trossamfund och fritid
7,8 miljarder. Hur kan nu denna obalans i investeringar förklaras? Alla säger i
dag att kunskapen är en av tillväxtens viktigaste motorer i dagens samhälle
men investeringarna i kunskap är fortfarande blygsamma.
Personligen tror jag att gamla dogmatiska synder gör sig kända här. När
jag började leva i Sverige på 70-talet, blev jag förfärad över den syn på
kunskap och kultur som dominerade. Ren antiintellektualism fick ofta uttryck
i politiken. Universitetsstudier och forskning beskrevs av många som
överklassens revir, stora institutioner som Operan och Dramaten ansågs
personifiera klassfienden. Denna antiintellektualism har inte dött ut, orden har
ändrats, handlingarna speglar fortfarande i bästa fall rädsla, i värsta fall
fientlighet gentemot tankearbetet.
Vi måste en gång för alla bli av med denna destruktiva syn på kunskap,
bildning, kultur. Högskoleutbildning och forskning behandlas i en annan av
Folkpartiets motioner - en motion jag stöder med entusiasm: Här vill jag ta
upp frågorna om kulturens ekonomi. Bakom de magra siffror som står i
kulturens budget skymtar föreställningen om kultur och kommunikation som
ett slags onödigt smycke, en marginell företeelse som kräver subventioner
men aldrig ger vinst. Vi behöver ta till oss en helt annan syn. De nya
informations- och kommunikationsmedierna blandar stillbild och text, rörlig
bild och musik, grafik av hög konstnärlig kvalité och dans eller annan form av
kroppslig kommunikation. Kulturen kallas nuförtiden "upplevelseindustri"
och står för en stor del av intäkterna i flera länders ekonomi. Många stora
städer har renoverat sina traditionella museer och byggt upp stolta nya
bredvid de gamla. Festivaler och arrangemang som samlar folk kring film,
musik, teater utgör en stark motor i berömda turistorters utveckling eller
placerar tidigare okända små samhällen på de internationella resornas kartor.
Att i dag inte satsa på kulturen betyder att stänga sig ute från morgondagens
världsomfattande arbetsmarknad.
Den fattiga svenska kulturen
I Sverige lever kulturfolket alltjämt under svåra omständigheter. De flesta
människor som försörjer sig på att skriva, spela musik, måla, dansa eller
spela teater är inte och kan inte bli fast anställda. Och till och med de
stora institutionerna har hos oss en i grunden svag ekonomi. Regeringens
budgetproposition presenterade sig själv som ett slags räddningsplanka
för kulturen och fick stora rubriker i tidningar om s k nya satsningar. Men
om man tittar på de olika arbetsplatsernas faktiska situation kommer man
till slutsatsen att kulturanslagen i bästa fall täcker grundläggande behov.
På Nordiska museet räcker anslaget knappt för de nya löne- och
pensionskostnaderna, Dramaten kommer att gå ut ur år 2001 med minus i
slutredovisningen, Drottningholms teatermuseum står inför den olösta
frågan om en absolut nödvändig lokal för en museal verksamhet som
aldrig fått det ekonomiska stöd den förtjänar.
För att bättre belysa de svårigheter som kulturen stöter på kan vi närmare
se på museernas situation.
Regeringen satte i gång SESAM-projektet 1995-1998. Det gällde en
engånginsats som egentligen försökte täcka bestående behov inom museernas
kärnverksamhet. Själva utgångspunkten för detta projekt var en tydlig
uppfattning om stora brister. 1993 års museiutredning hade fört fram skarpt
kritiska synpunkter. Ett av de problemområden som identifierades var vård-
och konserveringsbehoven vid museerna. Situationen konstaterades vara
ohållbar - viktiga delar av det svenska kulturarvet hotade att förstöras om
inga drastiska åtgärder vidtogs. Utredningen föreslog en nationell
räddningsaktion för att få bukt med problemen.
När SESAMs resultat summerades, kom man fram till ganska skrämmande
slutsatser som egentligen inte kan överraska. Slutorden i regeringens skrivelse
om denna satsning innehöll erkännanden om de stora fel som man inte
lyckades rätta till: "Redan från början stod det emellertid klart att SESAM-
medlen inte skulle räcka till för att åtgärda alla de problem och den
eftersläpning som fanns vad gäller registrering, dokumentation, vård,
konservering och magasinering... Museerna har enligt uppgift lyckats
mobilisera mer resurser till vård och registrering än tidigare, men påpekar att
marginalerna är för små för att omfördelas med tillräckliga resultat."
Med andra ord: Grundläggande behov inom den dagliga verksamheten kan
inte täckas med tidsbegränsade insatser. Problemen lindras på kort sikt men
hotar att efter kortare eller längre tid förvärras därför att finansieringen av
museernas kontinuerliga arbete inte räcker till.
Museiverksamheten behöver en förstärkt ekonomi och en långsiktig
planering: Detta kräver i sin tur säkra investeringar. Den räddningsaktion till
kulturarvets fördel som Museiutredningen talade om har inte kommit i gång -
trots alla larmsignaler och rop på hjälp från museifolket. Sveriges ekonomi är
god men kulturarvet svälter.
En osund finansiering av kulturen:
arbetsmarknadsåtgärderna
För den fattiga kulturen har arbetsmarknadsåtgärderna och a-kassan under
en längre tid gjort ett slags konstgjord andning, en smygvariant av
finansiering. På papperet står det att skådespelarna, dansarna eller
bildkonstnärerna är arbetslösa och att de därför är berättigade till
utbildningsbidrag eller a-kassa. I verkligheten fortsätter många av dessa
förmodade arbetslösa att intensivt arbeta mot minimal betalning och med
få chanser att nå ut till den publik som kan ha glädje av deras arbete.
Ett tydligt exempel kan hämtas ur SESAM-projektets trista historia.
SESAM grundades inte på vanliga projektanställningar utan utnyttjade ALU-
anställningar och andra former av sysselsättningsåtgärder. Det rationella i
detta förfarande ska ifrågasättas: Varför ska just museernas behov av
arbetsinsatser täckas med pengar avsedda att stötta arbetslösa utanför det
reguljära arbetets fält? Varför ska arbetsmarknadsåtgärder användas där
finansiering för absolut nödvändiga riktiga jobb saknas? Att museerna
behöver folk som kan vård, konservering och registrering är ingen
överraskning - detta är museernas ständiga uppgift. Varför ska man då på
korta perioder ta in arbetslösa människor som behöver lära sig komplicerade
arbetsprocesser men slängs ut när de äntligen kan hantera sina arbetsuppgifter
därför att perioden med ALU har tagit slut? Varför ska museerna efteråt
tvingas lära upp andra arbetslösa för att få viktiga behov under kort tid
tillfredsställda?
Detta exempel visar hur kulturens kroniska brist på absolut nödvändig
arbetskraft maskeras med hjälp av AMS-insatser. Situationen är välkänd och
många liknande exempel kan hämtas från teaterns och dansens, filmens och
musikens områden. Att detta så ofta händer förklaras på ett enkelt sätt: Den
svenska arbetsmarknaden byggdes politiskt upp på tron på ett arbetsliv till
största delen försörjd med arbetskaft via fasta anställningar, medan kulturens
särart i väldigt många fall kräver helt andra modeller för betalning av
genomförda och kommande uppdrag. Vem och på vilket sätt kan ge en fast
anställning till en författare när ingen - inte ens författaren själv - med
säkerhet kan ange tidpunkt för leverans av ett nytt manus? Hur ska perioderna
utan föreställningar avlönas för musiker, dansare och skådespelare när de
arbetar så att säga bakom kulisserna, när de i enskildhet utvecklar sin teknik,
gör experiment som inte är offentliga men öppnar nya möjligheter för deras
konst? Är verkligen konstens människor arbetslösa så länge de regelbundet
tränar, förbereder nya uppträdanden, ägnar sig åt självutvecklande arbete?
Kan en arbetsförmedlare eller en funktionär på a-kassan besluta att en
bildkonstnär, en musiker eller en dansare behöver byta yrke, har dessa
tjänstemän rätt att ta sådana beslut? Hur skulle AMS-företrädare ha behandlat
van Gogh eller någon annan känd konstnär som under sin livstid själv inte
lyckades sälja sina tavlor?
En utväg ur kulturens kroniska ekonomiska
kris
En rationell slutsats är att vanliga arbetsmarknadsåtgärder och vanlig
verksamhet på arbetsförmedlingarna inte kan motsvara kulturens behov.
Statens pengar går till fel adress: Betydande summor hamnar hos
arbetsförmedlingar, a-kassor och olika s k arbetsmarknadsutbildningar i
stället för att riktas direkt till kulturens arbetsfält, i stället för att
erbjuda
de investeringar i arbetskraft som kulturen ständigt saknar.
En omflyttning av en bråkdel av de enorma summor som i dag går till
AMS och till olika a-kassor till kulturens budget skulle ge upphov till
betydligt bättre villkor för producenter och distributörer av konst och kultur.
En sådan omflyttning skulle också skapa ärligare och enklare modeller för
finansiering.
Socialliberalismen betraktar konstens och kulturens produktion och
distribution som mycket viktiga för samhällets sunda klimat. En förstärkning
av kulturens finanser och en förenkling av stödet till den kan bara vara
givande.
För att undvika att de nya investeringarna en gång till ger upphov till
bidragsberoende och krånglig byråkratisk hantering av ansökningar bör dessa
förflyttade summor placeras enligt helt nya modeller, liknande de stiftelser för
forskning och kultur som skapades när löntagarfonderna lades ner. Under två
eller tre goda ekonomiska år kan man på så sätt bygga upp starka kulturfonder
som senare inte längre behöver tillskott från statskassan. Dessa fonder bidrar
till att väsentligt förbättra kulturens ekonomi genom både långvariga
arbetstipendier och praktiska möjligheter att avsätta betydande belopp när
särskilda insatser behövs när t ex tekniken kräver total förnyelse av
utrustningen, när lokalhyrorna plötsligt går upp eller när vissa
institutioners/gruppers behov av bättre lokaler bli akut. De nya stiftelserna
bör
stå helt oberoende av både politiker och tjänstemannagrupper i
kulturbyråkratin. Utdelning av långvariga stipendier och nödvändiga
investeringsmedel kan komplettera dagens otrygga, snuttifierade och ofta
godtyckligt beviljade bidrag och anslag.
En betydande del av dessa nya finansieringsformer borde ge upphov till
nya och fristående agenturer för marknadsföring och försäljning av kulturella
tjänster och till nya distributionskanaler i stånd att bättre än hittills
utveckla
konstens och kulturens fristående marknad.