I denna motion presenteras Kristdemokraternas förslag inom
arbetsmarknadspolitiken och partiets alternativa
budgetförslag för 2001 på utgiftsområdena 13 och 14. I
särskilda motioner utvecklas partiets politik när det gäller
arbetslöshetsförsäkring, arbetstid, stress samt
lärlingsutbildning.
Trots att Sverige är mitt inne i en mycket god konjunktur med stigande
sysselsättning är det oerhört många svenskar som idag saknar arbete. De
sociala problem och det slöseri med mänskliga resurser som det innebär är
ytterst allvarliga. Cirka 16 procent av arbetskraften, eller cirka 700 000
människor är arbetslösa på något sätt eller vill arbeta mer.
En översyn av AMS och länsarbetsnämnderna liksom av hela
arbetsmarknadspolitikens inriktning efterlyses. I motionen poängteras vikten
av att arbetsförmedlingen upprättar individuella handlingsplaner för alla
arbetssökande. Färre programområden inom arbetsmarknadspolitiken föreslås
för att därmed öka flexibiliteten och minska de administrativa kostnaderna.
För att bryta långtidsarbetslösheten ges ett antal riktlinjer för hur
aktivitetsgarantin bör utformas, liksom inrättandet av en
övergångsarbetsmarknad. Anställningsstödets regelverk bör förenklas och
subventionsgraden hållas på den nivå som gäller för det förstärkta
anställningsstödet.
Ett antal åtgärder för att minska ungdomsarbetslösheten föreslås, däribland
införande av lärlingsutbildning, samt att ersättningen för dem som ingår i den
kommunala utvecklingsgarantin bör höjas.
Ett utbildningskonto bör inrättas för att främja ett lärande under hela livet.
En reformering av lönebildningen föreslås också. I syfte att modernisera och
förenkla arbetsrätten läggs en rad förslag.
Även Samhalls inriktning bör utvärderas. Lönebidragen bör höjas.
Besparingar bör ske på flera myndigheter inom utgiftsområdet.
Egenfinansieringen i a-kassan bör höjas till en tredjedel, istället bör skatten
sänkas för alla genom höjt grundavdrag.
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om arbetsmarknadspolitikens inriktning
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om målen för arbetsmarknadspolitiken.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om arbetsförmedlingens resurser och roll.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om långtidsarbetslösa.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om anställningsstödets storlek och regelverk.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ungdomsarbetslösheten och ersättningen för deltagande i den
kommunala utvecklingsgarantin.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en översyn av AMV och besparingar inom
myndigheten.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktningen och förenklingen av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om lärlingsutbildning som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sabbatsår/friår.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om datortek och datautbildning.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om starta-eget-bidraget.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om statliga myndigheter och finansieringsbidraget för
arbetspraktik.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om avskaffande av flyttningsbidraget.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att om det vid en omförhandling av nivån på lönebidrag
föreligger risk för uppsägning skall en sänkning av lönebidrag inte
genomföras.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om nivån på lönebidrag i ideella organisationer.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Samhall AB.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om införandet av utbildningskonto för att främja
kompetenshöjning i arbetslivet.1
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om lönebildningen.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om medlingsinstitutets arbetsuppgifter och roll i lönebildningen.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ansvaret för lönestatistiken.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en moderniserad arbetsrätt.
23. Riksdagen beslutar att möjligheten till provanställning förlängs till 12
månader.
24. Riksdagen beslutar att ändra tiden för arbetsgivares skyldighet att
återanställa till sex månader.
25. Riksdagen beslutar att visstidsanställning vid arbetsanhopning bör tillåtas
upp till två år.
26. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag som innebär att
stridsåtgärder skall vara proportionerliga.
27. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag om att
sympatiåtgärder inte ska tillåtas som instrument vid
arbetsmarknadskonflikter.
28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ökad information om gällande regler på
arbetsrättens område.
29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Arbetarskyddsverket.
30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Arbetslivsinstitutet och dess utbildningsinsatser.
31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en svensk handlingsplan för att genomföra de åtgärder mot
arbetslöshet vilket EU-länderna gemensamt kommit fram till.
32. Riksdagen beslutar att för budgetåret 2001 anvisa anslagen under
utgiftsområde 13 Arbetsmarknad och utgiftsområde 14 Arbetsliv med
följande ändringar i förhållande till regeringens förslag, enligt
uppställning:
Trots att Sverige är inne i en mycket god konjunktur med
stigande sysselsättning är det många svenskar som saknar
arbete. De sociala problem och det slöseri med mänskliga
resurser som det innebär är ytterst allvarliga. Sverige har,
vilket är viktigt att komma ihåg, fortfarande en
massarbetslöshet. Cirka 16 procent av arbetskraften, eller
cirka 700 000 människor är arbetslösa, i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, latent arbetssökande eller
undersysselsatta, det vill säga de skulle vilja arbeta mer. Det
finns en uppenbar risk för att arbetslösheten inte längre ses
som det stora samhällsproblem den är. Det är farligt att som
regeringen försöka måla arbetsmarknadsläget i alltför ljusa
färger. Föreställningen att över fyra procent öppen
arbetslöshet är något positivt kan komma att etableras i
människors medvetande.
Den förda politiken måste kännetecknas av en aktiv arbetsmarknadspolitik
med betoning på utbildning, flexibilitet och rimliga incitament i kombination
med ett socialt skyddsnät. Avgörande är också att närings-, utbildnings- och
skattepolitiken förnyas så att Sveriges förmåga till en långsiktig och hållbar
tillväxt förbättras.
Bakgrunden till dagens
massarbetslöshet
Bakgrunden till dagens höga arbetslöshet finner vi i den
ekonomiska politiken som förts under lång tid.
Inflationsekonomin under 1970- och 1980-talen, de
återkommande devalveringarna och den kraftiga utbyggnaden
av den offentliga sektorn har dolt de underliggande
problemen i svensk ekonomi. Lönebildningen, den under
långa tider svaga finanspolitiken, ständigt stigande skatter
och svällande offentliga utgifter, den bristande insikten om de
små företagens situation och de stela reglerna på
arbetsmarknaden har bidragit till att Sverige halkat efter i
ekonomisk utveckling, och grunden har därmed lagts till
massarbetslösheten.
När den svenska ekonomin överhettades i slutet av 1980-talet, samtidigt
som den ekonomiska politiken började prioritera inflationsbekämpning,
framträdde problemen allt tydligare. Nödvändiga politiska åtgärder såsom
valutaavregleringen och skattereformen förvärrade problemen genom att de
genomfördes alltför sent och därmed i otakt med den ekonomiska
utvecklingen. Eftersom bostadssektorn är en viktig del i den svenska
ekonomin medförde den kraftigt höjda beskattningen av boendet, som en
följd av skattereformen, att lågkonjunkturen förvärrades.
Sysselsättningen började vända kraftigt nedåt i slutet av 1990,
och samtidigt sjönk fastighetspriserna. Den dramatiska
ökningen av realräntan under 1992 innebar att de reala
tillgångarna förlorade våldsamt i värde. Sparandet ökade och
därmed tog kapitaluppbyggnaden fart. Den höga realräntan
tvingade hushållen att snabbt amortera sina lån. Den privata
efterfrågan föll i motsvarande grad. Tillsammans med den
internationella konjunkturnedgången resulterade den svenska
åtstramningen i att efterfrågan på arbetskraft föll drastiskt.
Den plötsliga ökningen av den öppna arbetslösheten ledde till stora
ökningar av utgifterna för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och
ersättningar till de öppet arbetslösa. Allt detta ledde till minskad konsumtion
och lägre skatteinkomster. Den sammantagna effekten blev bl.a. att
budgetunderskottet kom att öka kraftigt.
Den ekonomiska politiken som fördes under 1992-94 ledde, tillsammans
med den fria kronkursen hösten 1992, till att sysselsättningen vände kraftigt
uppåt under 1994. Den positiva utvecklingen vände dock nedåt 1995-96 på
grund av den omläggning av den ekonomiska politiken som skedde efter valet
1994. Mot slutet av 1997 började återigen sysselsättningen vända uppåt. Nu
stiger sysselsättningen kraftigt, men det sker från en mycket låg nivå.
Läget på arbetsmarknaden
Den starka sysselsättningsuppgång som regeringen i
propositionen betonar sker i en stark Internationell
högkonjunktur. Men problemen på den svenska
arbetsmarknaden är större än vad den svenska regeringen och
dess stödpartier i riksdagen vill erkänna. De kan
sammanfattas i fem punkter:
Hög arbetslöshet. Arbetslösheten är hög trots de goda konjunkturerna och
den kostar drygt 100 miljarder kronor per år för de offentliga budgetarna.
Runt 700 000 personer, eller 16 procent av arbetskraften, är enligt SCB
arbetslösa, i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, undersysselsatta eller latent
arbetssökande. Den öppna arbetslösheten var 5,4 procent i februari år 2000,
trots att regeringen lovat att den under detta år skulle pressas ned till fyra
procent.
En analys av arbetsgivarorganisationen Svensk Handel visar att det saknas
450 000 jobb för att lika många ska ha ett arbete som år 1990, och räknar man
med att befolkningen i arbetsför ålder ökat med 200 000 personer sedan dess
så skulle det krävas 600 000 nya jobb för att vi skulle ha lika hög
sysselsättning idag som då. De jobb som försvann i början av 1990-talet har
inte kommit tillbaka. Arbetsuppgifter som kräver mindre utbildning har
ersatts av andra med högre krav.
Sjukfrånvaron ökar. Vid en närmare granskning av den ökning av
sysselsättningen som har skett sedan bottenåret 1997 är det intressant att
analysera sysselsättningsmåttets två delkomponenter. Som sysselsatta räknas
de som under mätveckan antingen är i arbete minst en timme, eller som är
tillfälligt frånvarande hela mätveckan. Summan av dessa två grupper utgör
antalet sysselsatta. Det betyder att sysselsättningen påverkas både av hur
många som faktiskt jobbar och av hur många som är frånvarande. Frånvaron
beror i sin tur främst på hur hög sjukfrånvaron är.
Om man studerar utvecklingen mellan år 1997 och 1999 kan man se att så
mycket som ett av fyra nya jobb i själva verket berodde på ökad frånvaro.
Detta avspeglar sig också i att sjukförsäkringskostnaderna ökat kraftigt.
Undersökningar tyder också på att de tillfälligt frånvarande är frånvarande
under längre tidsperioder än tidigare.
Kunskapslyftet döljer arbetslösheten. En stor del av den minskade öppna
arbetslösheten förklaras av utbyggnaden av Kunskapslyftet. Kunskapslyftet
har byggts ut successivt och var som mest omfattande under hösten 1999 då
cirka 130 000 personer omfattades av denna utbildningsform. Det motsvarar 3
procent av arbetskraften. Mellan år 2001 och 2003 sker en nedtrappning av
antalet platser i Kunskapslyftet. Eftersom en stor del av Kunskapslyftet kom
till av arbetsmarknadsskäl framstår den stora volymen som ytterligare ett
exempel på hur allvarligt sysselsättningsläget är, trots det goda
konjunkturläget.
Tudelad arbetsmarknad. Sysselsättningsökningen har främst kommit i de
befolkningstäta delarna av landet. Den gynnsamma
arbetsmarknadsutvecklingen återfinns i storstads- och universitetsregionerna
och i delar av Småland, medan arbetsmarknaden utvecklas sämre i
skogslänen. Medan arbetslösheten minskat i alla regioner under det gångna
året så har den ökat i mellersta Norrland. Det går med andra ord inte bra för
hela Sverige.
Men även inom de olika regionerna kan skillnaderna vara stora. Ett tydligt
exempel på detta är den låga sysselsättningsgraden i invandrartäta områden
samtidigt som områden i samma kommun kan ha brist på arbetskraft.
Trots det förbättrade arbetsmarknadsläget är vissa grupper särskilt utsatta.
Dessa grupper har ofta mycket långa inskrivningsperioder vid
arbetsförmedlingarna och går mellan arbetslöshet och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Antalet personer som befinner sig i denna
situation, s.k. långtidsinskrivna, är 65 000, eller ungefär var fjärde av det
totala antalet arbetslösa. Denna utsatta grupp domineras av äldre (över 50 år),
arbetshandikappade, utomnordiska medborgare och korttidsutbildade inom
tillbakagående yrken.
Sysselsättningsandelen bland utomnordiska medborgare har minskat från
74 procent 1980 till 37 procent 1998. Sambandet mellan vistelsetid och
arbetslöshet är slående. Bland dem som kommit till Sverige mellan 1994 och
1997 hörde första halvåret 1998 23 procent till arbetskraften mot 51 procent
bland dem som invandrade före 1994.
Kristdemokraterna har aktivt medverkat till att en lag mot etnisk
diskriminering införts i Sverige. Detta löser givetvis inte problemen, men
bidrar till att fokusera på vikten av att rekryterare och arbetsgivare
uppmärksammar denna grupp. Bristande språkkunskaper och en
utbildningsbakgrund som av olika skäl inte värderas i Sverige är två viktiga
förklaringar till den besvärliga situationen, men en del av problemet kan nog
också hänföras till felaktiga attityder.
Ungdomsarbetslösheten är hög. Enligt AMS statistik vecka 39 år 2000 så
är 50 000 ungdomar under 25 år öppet arbetslösa eller i
arbetsmarknadspolitiska program, trots den kraftiga utbyggnaden av
utbildningssystemet som skett under 1990-talet.
Rekryteringsproblem. Det bekymmersamma läget på arbetsmarknaden
illustreras också av tydliga tecken på flaskhalsproblem. Enligt SAF har en
majoritet av företagen problem med att hitta den arbetskraft man behöver.
Detta i ett läge när hundratusentals människor står utanför den ordinarie
arbetsmarknaden. Problemet är att jobben finns där människor inte bor, och
jobben finns i yrken som den arbetslöse saknar utbildning för och erfarenhet
från.
Av allt att döma är sysselsättningsökningen på väg att dämpas inom flera
yrken som varit bristyrken under en längre tid. Bristen på arbetskraft, men
också bostadsbristen i exempelvis Stockholm, blir hinder för tillväxten och
därmed för skapandet av nya jobb. Särskilt anmärkningsvärt är bristen på
personal i yrken som lärare, sjuksköterskor och annan omsorgspersonal. Kort
sagt flexibiliteten är liten och lönebildningen fungerar inte
tillfredsställande.
Massarbetslösheten är påtaglig samtidigt som många företag är i stort behov
av arbetskraft.
Vid nästa lågkonjunktur riskerar arbetslösheten att öka kraftigt eftersom en
kraftfull tillväxtpolitik saknas. Spelutrymmet för stabiliseringspolitiken är
mycket begränsat i och med att vi inte längre kan spendera oss ur kriser
genom offentlig skuldsättning. Det innebär att en given lågkonjunktur kan
väntas ge en högre arbetslöshet än tidigare. För att förhindra att en kommande
lågkonjunktur hårt ska drabba sysselsättningen krävs en kraftfull
tillväxtpolitik med en flexibel arbetsmarknad och en bättre lönebildning.
Förutsättningar för nya jobb
Det räcker inte med förändringar enbart på
arbetsmarknadsområdet för att minska den höga
arbetslösheten. Den ekonomiska politiken måste ge stabila
och goda villkor för fler och växande företag. Detta vill vi
Kristdemokrater åstadkomma genom att bland annat
- ha en maximal marginalskatt på 50 procent, vilket innebär att den statliga
inkomstskatten ska vara maximalt 20 procent,
- avskaffa dubbelbeskattningen på risksparande och införa ett
riskkapitalavdrag, utvidga det nuvarande systemet med sänkning av
arbetsgivaravgifter med 10 procentenheter, eller maximalt 7 500 kronor i
månaden på ett löneunderlag upp till 900 000 kronor per år,
- höja grundavdraget för att åstadkomma lägre skatt för låg- och
medelinkomsttagarna. Genom att höja grundavdraget till 20 000 kronor
åstadkommer man en skattesänkning på knappt 300 kronor per månad
jämfört med år 2000. Dessutom föreslår vi ett successivt höjt
förvärvsavdrag på löneinkomster samt en fördubblad skattereduktion för
låginkomsttagare.
Vi prioriterar att sänka skatten på arbete för att uppmuntra till
arbete. Det innebär att vi hellre ser höjningar av
grundavdraget och införande av förvärvsavdrag, som sänker
skatten för alla, än höjda bidrag. Vi vill sträva efter att på
olika sätt minska marginaleffekterna när man går från
arbetslöshet till arbete, från deltids- till heltidsarbete.
Andra viktiga frågor för ett bra näringslivsklimat är att
kapitalförsörjningen för nya företag fungerar väl, vilket underlättar för
idéskapare att etablera sig på marknaden. Förändringar inom
skattelagstiftningen måste enligt vår mening ske så det underlättar för
nyföretagande och investeringar. Tillgången på riskvilligt kapital,
inställningen till företagande och synen på innovatörer är andra viktiga
faktorer för ett fungerande näringslivsklimat. Det är oroväckande att förutom
läkemedelsindustrin och musikindustrin har de flesta svenska storföretag sitt
ursprung i uppfinningar och idéer från början av detta sekel.
För att förbättra förutsättningarna för småföretagsamhet har den av
regeringen tillsatta Småföretagsdelegationen presenterat 71 olika förslag. Få
av dem har blivit verklighet. De flesta av förslagen bör genomföras
skyndsamt.
Ett bra näringslivsklimat handlar alltså inte enbart om skatter. Det är också
mycket viktig att betona betydelsen av arbetsmarknadens spelregler och
arbetskraftens utbildning och kompetens.
Sveriges arbetstagare är historiskt sett kända för sin kompetens. Ska detta
gälla även framgent förutsätts ett bra och modernt utbildningsväsende.
Fungerande kunskapskedjor hos medborgarna, från det att man börjar skolan
fram till en universitets- eller högskoleexamen, innebär att Sverige kan
fortsätta att konkurrera med en hög kompetensnivå.
Trots den stora utbyggnaden av högskolesystemet de senaste åren är det
många sökande som stängs ute. En ytterligare utbyggnad är därför angelägen,
men kvantitet får inte ersätta kvalitet. Ett nytt studiesystem bör införas där
bidragsdelen uppgår till en större andel av det totala studiesstödet och viljan
att arbeta extra bredvid studierna inte hämmas. Detta leder till att fler
ungdomar väljer att studera vidare efter gymnasiet. Nya resurser måste
tillföras för att höja kvaliteten på utbildningen och forskningen på de små och
medelstora högskolorna. Det bidrar till regional utveckling bland annat
genom att kunskapsnivån i den närliggande regionen höjs.
Alltfler människor väljer att vidareutbilda sig efter att ha arbetat några år.
Här måste satsningen på ett flexibelt omskolningssystem som Komvux,
gymnasium samt fristående kurser och distansutbildning inom den högre
utbildningen fortsätta. Detta kräver ett fungerande finansieringssystem.
Kristdemokraterna vill införa ett utbildningskonto vilket innebär att
arbetstagare och arbetsgivare tillsammans investerar i framtida
kompetenshöjning.
I en särskild motion redogör Kristdemokraterna för en näringspolitik och
småföretagarpolitik som ger goda förutsättningar för nya jobb. Det gäller
såväl skatter och riskkapital som bättre innovationsklimat. I en gemensam
motion (kd, fp och m) redogörs för hur tjänstesektorn kan öppnas och nya
jobb skapas genom så kallade hushållsnära tjänster.
Sysselsättningen utvecklas olika över landet. Många av de beslut
regeringen tagit under senare år har slagit hårt regionalpolitiskt. Aktiva
arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder som tillförsäkrar de lokala
områdena och regionerna möjligheter till fortsatt sysselsättning är nödvändiga
om hela Sverige ska leva. Jordbrukspolitiken är i det sammanhanget också
väsentlig från arbetsmarknadssynpunkt. Kristdemokraternas syn på
regionalpolitiken och jordbrukspolitiken utvecklas i särskilda motioner.
Kristdemokratiska principer
för arbetsmarknadspolitiken
I arbetslivet ges möjligheten att delta i ett aktivt förvaltarskap
där var och en i olika arbetsuppgifter brukar, bevarar och
utvecklar de materiella resurser som finns till förfogande. Ett
gott förvaltarskap innebär också att alla människors unika
karaktär, kapacitet och förmåga tas till vara och ges möjlighet
att utvecklas i gemenskap med andra människor på en
arbetsplats. Arbetet är således viktigt för människans
möjlighet att utveckla sin identitet. Ett arbete har därför ett
värde i sig.
Personliga och sociala problem blir ofta följden vid långvarig ofrivillig
arbetslöshet eftersom alla människor behöver känna sig efterfrågade och
behövda. Ett arbete är för de flesta av största vikt för upplevelsen av en god
livskvalitet. Den ekonomiska politiken ska skapa förutsättningar för
ekonomisk utveckling och ett dynamiskt näringsliv. Med fler sysselsatta kan
fler försörja sig själva och därmed få mer makt över sitt liv. Med fler
sysselsatta skapas också resurser för att förstärka budgeten och därmed värna
välfärdssystemen så att de som bäst behöver samhällets stöd också kan få
detta. Därför är tillkomsten av nya jobb den i särklass viktigaste
fördelningspolitiska förutsättningen. I Kristdemokraternas näringspolitiska
motion utvecklas en politik för fler och växande företag.
I svensk mentalitet och samhällsdebatt förknippas människans värde ofta
mycket starkt med innehavet av ett traditionellt förvärvsarbete. Utifrån
Kristdemokratisk synvinkel är detta både ett farligt och felaktigt synsätt.
Farligt därför att den som blir arbetslös känner sig värdelös, felaktigt därför
att människans värde ligger i det faktum att hon är en människa, inget annat.
I människans natur ligger ett behov av att få känna gemenskap med andra,
ta eget ansvar och utvecklas som person. Aktivt arbete och engagemang,
oavsett om det är organiserat förvärvsarbete eller annan form av meningsfullt
ansvarstagande för familj, vänner eller andra medmänniskor är därför av
största vikt.
Förvärvsarbetet har dock en särställning i detta sammanhang, eftersom det
är en organiserad form av samhällsinsats. Förvärvsarbetet ger ekonomiska
möjligheter att ta ansvar för sig själv och de närmaste. Förvärvsarbetet
innebär också stora möjligheter till personlig utveckling, arbetsgemenskap
och sociala kontakter. Varje människa som inte ges möjlighet att delta i
arbetslivet är en människa som utestängs från att delta i det samhällsbyggande
som arbetslivet innebär. Arbetslösheten är ett slöseri med mänskliga resurser.
Därför är full sysselsättning ett ideologiskt mål.
En förutsättning för full sysselsättning är att det svenska näringslivets
konkurrenskraft upprätthålls gentemot omvärlden. En långsiktig och stabil
ekonomisk politik i samspel med en aktiv arbetsmarknadspolitik är därför
nödvändigt för att skapa ett gott samhälle där alla får möjlighet att delta i
samhällsbyggandet. Hur många arbetsmarknadspolitiska åtgärder som än sätts
in kan och ska de aldrig ersätta de arbetstillfällen som med riktiga
förutsättningar kan och måste skapas i framför allt den privata sektorn.
Tillväxtpolitiken är sådan att den påverkas av åtgärder på många politik-
områden. För att stimulera tillväxten i Sverige måste arbetsmarknadspolitiken
reformeras. Arbetsmarknadsområdet är för närvarande ett av de mest
genomreglerade samhällsområdena. Därför är det välkommet att regeringen
lyssnat på bland annat vår kritik och genomfört vissa förenklingar och
sammanslagningar av olika åtgärder. Men floran av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder är fortfarande för stor. Stela regelsystem kring varje åtgärd har
skapat bristande flexibilitet. Detaljregleringen måste ersättas med mer
generella och enkla system. Regeringen bör ta initiativ till en sådan
förändring av arbetsmarknadspolitiken.
Arbetsmarknadspolitiken måste också som mycket annat utgå från
subsidiaritetsprincipen. Det vill säga att det en lägre nivå klarar av på egen
hand ska inte högre nivåer lägga sig i. Arbetsmarknadspolitiken ska vara
subsidiär på så sätt att samhällets insatser ska vara stödjande när så krävs,
dock utan att skada ordinarie arbetsmarknad.
Arbetstiden
Människor har olika behov under olika perioder av livet.
Exempelvis finns oftast önskemål om kortare arbetstider från
småbarnsföräldrar. Under andra perioder av livet kan det
finnas rakt motsatta önskemål om arbetstiden. Gemensamt är
behovet av flexiblare arbetstider.
40 timmars arbetsvecka är naturligtvis ingen naturlag. Fasta arbetstider
mellan klockan 7 och 16 eller 8 och 17 är inte längre norm på Sveriges
arbetsplatser. Tvärtom visar erfarenheten att de arbetsgivare som låter sina
arbetstagare påverka sin egen arbetstidsförläggning får medarbetare med
högre motivation och effektivitet. Ett ökat utrymme av självvalda arbetstider
ger också en positiv inverkan på arbetsmiljön.
Även om den lagstadgade arbetstiden är 40 timmar arbetar vi inte mer än
32,8 timmar per vecka i reell tid. Det är lågt också i en europeisk jämförelse.
I
en jämförelse mellan 14 OECD-länder har Sverige den tredje kortaste
arbetstiden beroende på sänkt pensionsålder, utökad semesterledighet, kortare
arbetstid för tvåskiftsarbetare o.s.v. Om arbetstiden kortas från 40 till 36
timmar i veckan beräknas detta kosta 10 procent av löneutrymmet. Även om
man använde hela det löneutrymme som arbetsmarknadens parter brukar
komma överens om i centrala eller förbundsvisa förhandlingar skulle det ta 6-
7 år innan man kommit ned till 36 timmar.
20 procent av samtliga arbetstagare svarar för 72 procent av
övertidsuttaget, 40 procent arbetar inte alls övertid. Detta indikerar att det
är
bristyrkesgrupper som arbetar övertid, förmodligen inte enbart beordrad
övertid utan i samförstånd med arbetsgivaren. Förkortad arbetstid löser inte
detta problem.
En generell arbetstidsförkortning är inte lösningen varken för den enskilde
individen eller för att komma till rätta med arbetslösheten. Avtal bör slutas på
lokal nivå med hänsynstagande till den enskilde individens behov, parat med
rimliga förutsättningar för företagande.
En generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön skulle allvarligt
skada Sveriges konkurrenskraft, då den är omöjlig att genomföra med
motsvarande effektiviseringar.
För många människor, främst kvinnor och småbarnsföräldrar, är
dubbelarbetet mest påfrestande - inte arbetstidens längd i sig. På grund av
höga skatter utförs i Sverige mycket arbete i egen regi i stället för att som i
andra länder köpa tjänster. Om arbetsbördan för kvinnor och
småbarnsföräldrar m fl ska kunna lättas är det bättre att skapa förutsättningar
för dessa grupper att köpa hushållstjänster än att sänka arbetstiden för alla.
Det kan exempelvis ske genom att hushållsnära tjänster berättigar till en
skattereduktion på 50 procent av arbetskraftskostnaden. En sådan reform
skulle förbättra förutsättningarna för den vita marknaden för hushållstjänster.
Kristdemokraternas förslag om att införa ett barnomsorgskonto/vårdnads-
bidrag i kombination med avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader ger
också förbättrade ekonomiska möjligheter för småbarnsföräldrar att gå ned i
arbetstid. Med barnomsorgskontot ökar familjens möjligheter att välja hur
mycket man vill förvärvsarbeta under de år när barnen är små.
För att ytterligare öka indvididens möjlighet att påverka sin egen arbetstids
förläggning föreslår vi att semesterlagen ändras så att den semester som
överstiger fyra veckor kan tas ut som ledighet även i form av timmar och
halvdagar för att därmed möjliggöra kortare arbetsdagar eller arbetsveckor.
Kristdemokraternas syn på arbetstiden utvecklas ytterligare i en särskild
motion.
En Kristdemokratisk aktiv
arbetsmarknadspolitik
Arbetsmarknadspolitiken har en nyckelroll när det gäller att
stödja en uthållig och långsiktig sysselsättningsutveckling.
Utbildning, individuellt anpassade åtgärder och effektiv
matchning mellan arbetssökande och arbetsgivare är nyckeln
till en effektiv arbetsmarknad.
Målen med arbetsmarknadspolitiken
Regeringen föreslår för första gången riksdagen att ta
ställning till målen för arbetsmarknadspolitiken. Detta har
tidigare efterlysts, och välkomnas nu därför. Förslaget är att
riksdagen ska ställa sig bakom målet om "en väl fungerande
arbetsmarknad med full sysselsättning och god ekonomisk
tillväxt". Kristdemokraterna har inget att erinra mot detta
övergripande mål.
När regeringen sedan beskriver arbetsmarknadspolitikens uppgifter för att
nå målet är perspektivet i huvudsak ett ekonomiskt nyttoperspektiv för den
offentliga sektorn. Det handlar om att försörja företag med arbetskraft, öka
samhällets produktion och tillskottet till den gemensamma försörjningen. De
arbetslösa är "inte fullt utnyttjade resurser på arbetsmarknaden".
Att bekämpandet av arbetslösheten i första hand handlar om att ge den
enskilde människan ett värdigare liv där hon får känna delaktighet och kan
försörja sig själv, och därmed bättre kunna ta ansvar för sitt eget liv och sina
medmänniskor, kommer i skymundan. Faran med det sätt som regeringen
formulerar målen för arbetsmarknadspolitiken är att den arbetslöse inte
hamnar i centrum, utan företagen, de offentliga budgetarna och
samhällsekonomin.
Arbetsförmedlingarnas resurser och
roll
Det är angeläget att det ljusare läget på arbetsmarknaden
utnyttjas för att få ut de personer som är mer svårförmedlade.
För detta krävs att varje arbetssökande får en individuell
handlingsplan. För att förmedlingarna ska klara detta krävs
tydlighet från AMS centralt, länsarbetsnämnderna och de
lokala kontorens ledning. Ingen arbetslös ska kunna vara
inskriven på arbetsförmedlingen utan en mycket tät kontakt
med "sin" förmedlare. För att detta ska få fullt genomslag
snabbt instämmer vi i regeringens bedömning att AMV även
under 2001 ges rätt att använda upp till 700 miljoner kronor
av anslaget 22:3 Köp av arbetsmarknadsutbildning och övriga
kostnader till personalförstärkningar vid
arbetsförmedlingarna och arbetsmarknadsinstituten, varav
100 miljoner kronor ska användas för att stärka ställningen på
arbetsmarknaden för personer med utländsk bakgrund.
Därigenom främjas det individinriktade arbetet på
förmedlingarna. Inte minst är det viktigt i invandrartäta
områden.
Det är dock viktigt att redan nu ge en tydlig signal till AMV om att dessa
extra medel kommer att avvecklas med början under år 2002, om inget
oförutsett inträffar på arbetsmarknaden. AMV:s organisation måste således
både arbeta mer individuellt och vara inriktad på att krympa i storlek. I det
sammanhanget är det viktigt att betona att det är kontakterna med de
arbetssökande som ska prioriteras på de centrala och regionala organens
bekostnad.
Eftersom det i budgetpropositionen för år 2000 inte fanns något besked om
huruvida dessa 700 miljoner kronor skulle stå till förfogande även under 2001
satte AMV igång ett omfattande förändringsarbete som både syftade till att
reducera personalstyrkan och omorientera AMV på ett sådant sätt att
organisationen bättre skulle svara mot de behov som finns på dagens
arbetsmarknad. Detta arbete var mycket långt framskridet när regeringen
plötsligt meddelade att de extra resurserna skulle stanna kvar i organisationen
ytterligare minst ett år. Allt förändringsarbete lades då på is, även det som
långsiktigt var rimligt och klokt. Den ryckighet som näringsministern och
AMS centralt åstadkom skadade verksamheten och var ett uttryck för en
mycket dålig personalpolitik. Kompetent arbetskraft hann lämna
organisationen och ledningen förlorade i legitimitet.
Även om vi stöder att det extra tillskottet för arbetsförmedlingsverksamhet
ges även under 2001 anser vi att andra än de traditionella metoderna bör
användas. På senare tid har flera privata jobbcentra etablerats med lyckade
resultat. AMV bör använda en del av sina resurser för att stimulera
egenföretagarverksamhet inom denna sektor. De försök som skett med att
engagera privata bemanningsföretag för att på det sättet ge arbetslösa praktik
och kontakter i arbetslivet bör utvecklas. Detta för att avlasta den statliga
arbetsförmedlingen men också för att genom ökad konkurrens kunna få såväl
kvalitets- som effektivitetsförbättringar.
Enligt en studie av AMS var det bara 12 procent av dem som fick nytt
arbete 1998 som hade fått information om arbetet via arbetsförmedlingen.
Främst var det tips från vänner och bekanta (28 procent) och direktkontakt
med arbetsgivare (21 procent) som var informationsvägarna till det nya
arbetet. Bara 10 procent var annonsering och en procent privat förmedling
eller rekryteringskonsult. Denna information visar att mycket återstår att göra
innan det kan sägas att det finns ett effektivt matchningssystem på
arbetsmarknaden.
Det är också angeläget att utveckla belöningssystemen inom
arbetsförmedlingarna så att förmedlare som lyckas slussa ut många på fasta
arbeten eller längre vikariat också uppmuntras, exempelvis lönemässigt.
Ansträngningar att finna ett lämpligt arbete
Redan i nuvarande lag om arbetslöshetsförsäkring finns det
stöd för att ställa krav på den arbetslöse att ta de arbeten som
finns tillgängliga, om inte särskilda skäl föreligger. AMS har
också en regelbok som preciserar dessa krav. Med anledning
av prop. 1999/2000:98 Förnyad arbetsmarknadspolitik för
delaktighet och tillväxt beslutade riksdagen våren 2000 att
skärpa lagen så att det numera krävs att den arbetssökande
"aktivt" söker arbete för att inte riskera att bli avstängd från
arbetslöshetsförsäkringen. Denna lagskärpning var rimlig
därför att den förhoppningsvis innebar att en tydlig signal
sändes ut i AMV:s organisation samt till de arbetssökande
vad som gäller. Inte minst därför att de tidigare reglerna
tillämpades ganska olika runt om i landet. Det visar bland
annat Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering
(IFAU) i sin rapport "Tillämpning av
arbetslöshetsförsäkringens regelverk vid
arbetsförmedlingarna" (2000:1).
Det är regeringen eller den myndighet som regeringen utser som ska
meddela ytterligare föreskrifter om hur de nya reglerna ska efterlevas. Det är
viktigt att dessa föreskrifter följer ett antal viktiga principer såsom lika
behandling över hela landet. Det är också rimligt att krav ställs på den
arbetssökande att om han eller hon inte inom rimlig tid finner ett arbete som
passar den kompetens vederbörande har så måste man vara beredd att ta ett
arbete med lägre lön eller utbildnings- och kompetenskrav än vad den
arbetssökande haft. Det är också viktigt att reglerna för avanmälan när en
arbetssökande uteblir från avtalat besök ses över och görs mer enhetliga och
tillämpas på ett likartat sätt över hela landet.
Det är viktigt att utveckla arbetsförmedlingens roll som spindeln i nätet när
det gäller att knyta de arbetsmarknadspolitiska aktörerna närmare
näringslivet.
Bryt långtidsarbetslösheten
För att undvika långtidsarbetslöshet är det nödvändigt att på
ett tidigt stadium sätta in relevanta åtgärder för att stödja den
arbetslöse att snabbt få rätt utbildning, praktik eller hjälp på
annat sätt. Det är alltså under arbetslöshetsperiodens första tid
som den stora möjligheten finns att undvika
långtidsarbetslöshet. Denna insikt måste prägla
arbetsmarknadspolitiken.
För att bryta långtidsarbetslöshet krävs en lång rad åtgärder: individuella
handlingsplaner, kompetenshöjning, tydliga krav på den arbetssökande
samtidigt som stöd och ekonomiska incitament ges för att bryta
arbetslösheten.
Vi kristdemokrater har föreslagit en ny arbetslöshetsförsäkring, vars
principer redovisas i en särskild motion. Den innebär bl.a. efter ett år en viss
successiv nedtrappning av ersättningen till en nedre gräns, utan någon bortre
parentes. Samtidigt innebär vårt förslag att alla arbeten som man tar, även om
de är av kortare karaktär, höjer ersättningsnivån. Ett sådant system skulle
tillsammans med sänkt skatt i form av ett höjt grundavdrag ge starka
incitament att aktivt söka arbete. Det är dock viktigt att poängtera att alla
system måste avvägas så att alla människor får en rimlig grundläggande
försörjning, och att inte åtgärder på detta område leder till att människor bara
skickas över till kommunernas socialbidragssystem. Tyvärr vågar inte
regeringen diskutera de ekonomiska incitamentens betydelse.
Den aktivitetsgaranti som riksdagen beslutade om våren 2000 drogs igång
1 augusti samma år. Eftersom försöksverksamheten som föregick
aktivitetsgarantin bara varade några månader och förberedelsetiden var
mycket kort är det fortfarande osäkert hur garantin kommer att fungera i
praktiken. Själva grundidén att de långtidsinskrivna kommer in i ett mer
aktivt och nära samarbete med arbetsförmedlingens personal och att varje
individs särskilda behov beaktas i utformningen av en individuell
handlingsplan är riktig.
En aktivitetsgaranti står och faller med den praktiska tillämpningen.
Självklart ska jobbsökaraktiviteter ingå, men det räcker inte. Vad som krävs
är tydliga krav som går att leva upp till, stöd och hjälp att bryta
arbetslöshetsmönstret och aktiva insatser för att möta den enskilde personens
konkreta behov och problem. Det är också viktigt att nära samverkan sker
med föreningsliv, näringsliv, privata bemanningsföretag och förmedlare.
Övergångsarbetsmarknad
Bland de långtidsinskrivna vid arbetsförmedlingarna finns
också många människor som inte är anställningsbara på
grund av språkproblem, handikapp, sociala problem, dåligt
självförtroende och låg utbildningsnivå m m. Dessa
människor kräver extra insatser. En del av dessa kanske inte i
det korta perspektivet kan ta ett reguljärt arbete, men de kan
bidra till sin egen försörjning genom en samhällsinsats i
kommunernas regi eller i föreningsregi. För grupper är det
viktigt att system för nära samverkan mellan
arbetsförmedlingen, kommunen, försäkringskassan och de
sociala myndigheterna upprättas.
Aktiviteter inom aktivitetsgarantins ram bör ske i kommunal regi eller
föreningsregi, såtillvida det inte handlar om en sådan arbetsmarknadspolitisk
åtgärd som redan idag kan ske inom privata företag. En rad exempel från
kommuner och andra länder finns som kan vara förebilder för en sådan här
övergångsarbetsmarknad.
Regeringen bör snarast återkomma med ett förslag till hur reglerna bör
vara utformade för en sådan övergångsarbetsmarknad. Förslagen bör utformas
så att risken för osund konkurrens undanröjs.
Anställningsstöd
Sedan några år tillbaka finns ett anställningsstöd som ska
hjälpa alla som varit arbetslösa i minst tolv månader.
Arbetsgivaren får ett bidrag med 50 procent av lönekostnaden
i sex månader. Regeringen och riksdagens majoritet föreslog i
vårpropositionen 1999 införandet av ett förstärkt
anställningsstöd för personer som är långtidsinskrivna i mer
än tre år på arbetsförmedlingarna fr.o.m. 1 oktober 1999.
Rent tekniskt sker det genom en skattereduktion för de
arbetsgivare som anställer dessa personer. Det förstärkta
stödet uppgår till 75 procent av lönekostnaden de första 6
månaderna och till 25 procent av lönekostnaderna i
ytterligare 18 månader. Men redan innan det nya systemet
hade trätt i kraft föreslogs att stödet skulle omfatta alla som
varit långtidsinskrivna i mer än två år, och de nya reglerna
började gälla från och med 1 januari 2000. Dessa regler var i
funktion i fyra månader när ytterligare en förändring kom. Då
föreslogs införandet av ett särskilt anställningsstöd som
innebär att den som fyllt 57 år och varit inskriven på
arbetsförmedlingen i två år skulle få ett anställningsstöd
under 24 månader omfattande 75 procent av lönekostnaden.
I vårbudgeten år 2000 lägger så regeringen ytterligare ett förslag till
förändring av anställningsstödet. Nu införs ett utökat särskilt
anställningsstöd, som riktar sig till dem som varit arbetslösa mer än fyra år,
med egna regler för hur stora subventionerna ska vara. Det är fjärde
ändringen på ett år. Samtidigt som allt detta sker skriver regeringen hur
viktigt det är med regelförenklingar inom arbetsmarknadspolitiken.
Det är givetvis positivt att regeringen med stödpartier inser att sänkta
arbetskraftskostnader kan öka sysselsättningen. I en uppåtgående ekonomi har
också denna åtgärd haft framgång. Men det är viktigt att en åtgärd får verka
fullt ut och inte störas av ständiga regeländringar som minskar
överskådligheten och ökar byråkratin. Det är också orimligt höga
subventionsnivåer under två års tid som det särskilda anställningsstödet
innebär. En privat arbetsgivare skulle få ca 11 000 kronor i månaden under
två år i subvention för att anställa en person över 57 år. Frågan är om inte
denna nivå riskerar att skapa osund konkurrens.
Individuella handlingsplaner och ett personligt anpassat stöd till den
långtidsarbetslöse, ökade krav på den arbetssökande att vara aktiv samt det
förstärkta anställningsstödet (för dem som varit långtidsinskrivna mer än två
år) på 75 procent av lönekostnaden under de första sex månaderna och
därefter 25 procent i ytterligare 18 månader, borde vara tillräckliga
instrument, tillsammans med de övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
finns.
Ungdomsarbetslösheten
Med ungdomar avses åldersgruppen 16-24 år. När det gäller
ungdomars
situation på arbetsmarknaden bör politiken styras av följande
principer:
- Utbildning ska uppmuntras och premieras då morgondagens
arbetsmarknad ställer allt större krav på arbetstagarens formella kompetens
- Utbildningssystemet måste vara konstruerat på ett sätt som gör att även
ungdomar som är mer praktiskt inriktade upplever att möjligheten att
utvecklas inom skolan finns. Olika former av lärlings- och praktiksystem
är en positiv del av utbildningssystemet.
- Kommunerna har det grundläggande ansvaret för ungdomar upp till 20 år,
vilket innebär att kommunerna ska ges de förutsättningar som behövs för
att så många ungdomar som möjligt ska få möjlighet att genomgå en
utbildning.
- Det fåtal ungdomar som inte går i gymnasieskolan bör ges möjligheter att
få någon form av kommunal praktiktjänst. Praktikplatserna bör vara
utformade på ett sätt som ger reell arbetslivserfarenhet. Den lön som
betalas ut bör kallas för praktiklön. Inga ungdomar ska behöva leva på
socialbidrag.
De ungdomar som trots allt fastnar i långtidsarbetslöshet är
oftast de som inte har tillräcklig kompetens, eller av sociala
och/eller hälsoskäl inte kommer in på arbetsmarknaden. Det
är viktigt att de problem som ligger till grund för
arbetslösheten åtgärdas på ett tidigt stadium och att dessa
ungdomar inte hamnar i särskilda program som "stämplar"
dem för livet.
En bättre lönebildning skulle ge ungdomar större möjligheter att komma in
på arbetsmarknaden oavsett om man är hög- eller lågutbildad. Det handlar
inte enbart om lägre ingångslöner, utan även om att högre utbildning ska löna
sig. Börjar man sitt yrkesverksamma liv med ett lärlingsjobb eller låglönejobb
så kanske ingångslönen är lägre än i dag. Har man däremot studerat flera år
på universitet så bör lönen självfallet motsvara den formella kompetens man
har.
Det är viktigt att man även fortsättningsvis följer upp olika
ungdomsgrupper, så förändringar som kräver extra åtgärder för att hjälpa
vissa av dessa in på arbetsmarknaden kan upptäckas i tid.
Vår målsättning är att alla ungdomar mellan 18 och 24 år skall erbjudas
jobb eller meningsfulla studier före år 2002. Det är av yttersta vikt att allt
görs
för att denna vision uppfylls. Om samhället inte lyckas med att ge ungdomar
meningsfull utbildning eller möjlighet till sysselsättning riskeras ett
utanförskap där ungdomar känner att de inte är en del av samhället och att de
inte fyller någon funktion i vardagen. Denna frustration leder lätt till förakt
för vuxenvärden och de normer och värderingar som vi anser är
grundläggande för demokratin. Rasism, våld och utanförskap hänger ofta
ihop. Satsningar på att lösa ungdomsarbetslösheten är därför inte bara en
ekonomisk fråga utan det handlar om ungdomarnas möjligheter att komma in
och etablera sig i vuxenlivet.
I en särskild motion utvecklar Kristdemokraterna ett konkret förslag till
hur ett lärlingssystem kan byggas upp dels inom den svenska
gymnasieskolans ram, dels som ett arbetsmarknadspolitiskt program för dem
som är arbetslösa. Erfarenheterna från andra länder visar att ett lärlingssystem
bl.a. kan minska trösklarna för ungdomar att få en första kontakt med
arbetsmarknaden, och därtill kraftigt öka möjligheterna till arbete för
ungdomar som inte önskar en lång teoretisk utbildning.
De snåriga ersättningsreglerna för arbetslösa, svårigheten att kvalificera sig
för a-kassa kombinerat med låga ersättningsnivåer, innebär att många
ungdomar måste söka socialbidrag för sin dagliga överlevnad. Det finns även
en risk för att många ungdomar fastnar i ett bidragsberoende.
Garantin om att ingen under 25 år skulle behöva vara arbetslös mer än 100
dagar har hittills inte fullt ut förverkligats. Många ungdomar riskerar
dessutom att fastna i ett evigt kretslopp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder
och ersättningsperioder i öppen arbetslöshet.
En så kallad utvecklingsgaranti infördes på 1990-talet för ungdomar i
åldern 20-24 år. Utvärderingar hittills har visat att ungdomar som genomgår
denna åtgärd lättare får fotfäste på arbetsmarknaden än övriga. Men det finns
också en risk för att ungdomar som ingår i en utvecklingsgaranti stämplas
som tillhörande ett B-lag, särskilt när arbetsmarknaden blir bättre och fler
ordnar arbete på egen hand. Vi hade hellre sett en satsning på
lärlingsutbildning, skattelättnader inom tjänstesektorn, flexiblare lönesättning
och ny arbetsrättslagstiftning. Det skulle ha gett ungdomar många nya
ordinarie arbetstillfällen. Vi anser dock att utvecklingsgarantin tills vidare
ska
finnas kvar, men den bör successivt ersättas av en bättre fungerande
arbetsmarknad för ungdomar.
Ersättningen till deltagarna i utvecklingsgarantin kan vara av tre slag.
Aktivitetsstöd motsvarande ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen för
dem som är kvalificerade, utvecklingsersättning motsvarande försörjningsstöd
för dem som har sökt och är berättigade enligt socialtjänstlagen samt
utvecklingsersättning (statlig) på 1 967 kr per månad (obeskattat) för övriga.
Enligt Svenska Kommunförbundets utvärdering av utvecklingsgarantin
(juni 1999) ges försörjningsstödsbaserad ersättning till 40 procent av
deltagarna. I storstäderna har uppemot 60 procent av deltagarna fått beviljat
försörjningsstöd. Ersättning som är baserad på försörjningsstöd förutsätter en
prövning mot socialtjänstlagen och har således inte inneburit ett minskat
beroende av försörjningsstöd under tid i åtgärd.
Ungdomar som deltar i denna åtgärd och uppbär försörjningsstöd får
således ingen ekonomisk förbättring jämfört med passivt bidragsberoende. Då
försörjningsstöd beräknas på hushållets ekonomiska situation kan det
paradoxala inträffa att utvecklingsersättning motsvarande försörjningsstöd
sänks på grund av att en sambos inkomst stiger.
En orättvisa i systemet är att den statliga ersättningen på 1 967 kr inte
betalas ut till deltagare med ersättning baserad på försörjningsstöd. Det
rimliga borde vara att alla deltagare får denna ersättning och därutöver
beviljas eventuell utfyllnad av försörjningsstödet. Det allra bästa vore om
grundersättningens nivå överstiger socialbidragsnormen, så att ungdomar i
utvecklingsgaranti klarar sin egen försörjning.
Svenska Kommunförbundet, Statskontoret och Ungdomsstyrelsen pekar i
sina utvärderingar på problemet med tre ersättningsnivåer. Ungdomsstyrelsen
och Kommunförbundet föreslår att ett enhetligt ersättningssystem införs för
alla som deltar med lägsta nivå motsvarande 3 200 kr netto per månad.
Regeringen bör snarast återkomma med ett förslag till mer enhetliga och
socialt rimliga ersättningsnivåer i den kommunala utvecklingsgarantin. Vi
befarar också att det statliga bidraget till kommunerna för
utvecklingsaktiviteter är för lågt tilltaget om man förväntar sig kvalitet på
insatsen.
Översyn av AMS
Arbetsmarknadsverket omsätter enorma summor och har en
förvaltningsbudget på
4 500 miljoner kronor. Under senare tid har tydliga indikationer kommit
som visar att det finns problem med styrning samt resultatuppföljning och
kontroll av hur medel använts.
Dagens arbetsmarknad innebär nya utmaningar för den traditionella
arbetsmarknadspolitiken. Nya möjligheter finns att samverka med privata
bemanningsföretag och att lägga ut verksamheter på entreprenad för att få in
nya impulser och stimulera verksamhetsutveckling. AMV är vidare en
myndighet med två självständiga nivåer; centrala AMS och
länsarbetsnämnderna med de lokala arbetsförmedlingarna. Det innebär att
myndigheten har dubbla styrsystem. Till detta kan läggas den omorganisation
som måste till när de extra medlen för personalförstärkningar trappas av.
Sammantaget talar allt detta för att det skulle behövas en grundlig översyn
av arbetsmarknadspolitiken och AMV:s organisation. En parlamentarisk
utredning bör skyndsamt tillsättas med syftet att forma en
arbetsmarknadspolitik och en organisation för densamma för 2000-talets
arbetsmarknad.
Innan denna översyn är klar kan vissa åtgärder vidtas. Vi anser att AMS
som central myndighet ska få en tydligare roll av stabskaraktär med möjlighet
till ytterligare rationalisering. En inbesparing skulle då vara möjlig under år
2001. Vad gäller mellannivån, länsarbetsnämnderna, bör de antingen
regionaliseras eller samordnas med länsstyrelsernas verksamhet vilket skulle
möjliggöra besparingar. Färre antal program kan också minska
administrationen centralt i AMS och inom länsarbetsnämnderna. Detta
tydliggör att det är fältarbetet på arbetsförmedlingarna som ska prioriteras,
något som regeringen numera också betonar, samt att de högre organens roll
är att stödja de lägre nivåernas arbete. Sammantaget reduceras anslaget 22:1
för AMV med 50 miljoner kronor år 2001.
Förenkla de arbetsmarknadspolitiska
programmen
Idag finns det ett 30-tal olika arbetsmarknadspolitiska
program, och varje program har sitt eget regelverk. För att
kunna frigöra resurser från både arbetsgivare, arbetssökande
och arbetsförmedlingarna krävs att regelsystemen runt de
arbetsmarknadspolitiska programmen förenklas och att
antalet åtgärder minskar.
Det bör finnas betydligt färre programtyper för att förenkla
administrationen. Större flexibilitet i systemet efterfrågas bland arbetsgivarna
och framför allt måste möjligheter öppnas för att forma programtyperna efter
varje persons individuella förutsättningar.
För att minska antalet arbetsmarknadspolitiska åtgärder inrättades förra
året en ny åtgärd, arbetspraktik. Arbetslivsutveckling (ALU) och
arbetsplatspraktik (API) avvecklades därmed. Det är positivt.
Arbetsgivare som anordnat arbetspraktik ska delfinansiera åtgärden. Efter
en överenskommelse med länsarbetsnämnderna skall anordnaren som regel
betala ett finansieringsbidrag på 3 000 kronor per månad och person. Det är
bra att grupper såsom utrikes födda och arbetshandikappade kan undantas
från kraven på finansieringsbidrag, likaså ideella organisationer som anordnar
arbetspraktik. Vi menar att det dessutom är viktigt att statliga myndigheter
undantas från finansieringsbidraget. Orsaken till detta är att det är samma
huvudman och pengarna därmed bara går runt i systemet samt att viktiga
arbetsuppgifter som exempelvis naturvård inom skogsstyrelsens ram troligen
aldrig blir utförda om ett finansieringsbidrag ska betalas från dessa
myndigheters knappa anslag.
Det finns anledning att gå vidare i arbetet med att minska antalet åtgärder.
Förslagsvis bör AMS förslag om en reducering till tre programtyper,
aktivitetsstöd, anställningsstöd samt projektstöd, genomföras. Fördelen är
mindre detaljregleringar och administration. Vidare blir det lättare för
arbetsförmedlare och arbetssökande att överblicka regelverket som då också
blir mer flexibelt.
Tyvärr går utvecklingen inte entydigt mot ett enklare regelverk. Samtidigt
som vissa förenklingar görs ökas krånglet på andra håll. Ett typexempel är
införandet av anställningsstödet. Denna åtgärd som inom ett år ändrades fyra
gånger innehåller nu fem olika former av anställningsstöd med var sitt
regelverk. För arbetsförmedlaren, och i ännu högre grad för den enskilde, är
det omöjligt att hålla reda på vilka regler som gäller för vilken variant av
anställningsstödet.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Det faktum att det med nuvarande höga arbetslöshet uppstår
brist på arbetskraft inom yrkesgrupper som vårdpersonal,
byggnadsarbetare, lärare etc visar på de gångna årens
misslyckade utbildnings- och arbetsmarknadspolitik.
Stora ansträngningar måste göras för att komma till rätta med flaskhalsarna
på arbetsmarknaden. I annat fall kommer den höga arbetslösheten att
permanentas med stora sociala problem som följd. Det måste bli en bättre
balans mellan tillgången på utbildad arbetskraft och arbetsmarknadens
efterfrågan. Det krävs en tydlig prioritering av sådan utbildning och
praktikplatser som ökar utbudet av arbetskraft på de områden där bristyrken
finns.
Det är också nödvändigt att betona vikten av individuella handlingsplaner
när det gäller att anpassa en arbetsmarknadspolitisk åtgärd till vad som
efterfrågas på marknaden och till vilka förutsättningar den enskilde har. Utan
individuella handlingsplaner är det risk för att åtgärden inte får den väntade
effekt som var meningen och det blir en större kostnad än nödvändigt både
för individen och för staten. Bristen på resurser för aktiv förmedling är därför
ett stort problem.
Vi vill reformera arbetsmarknadspolitiken genom att bland annat:
- Utveckla ett lärlingssystem för ungdomar, så att möjligheterna att komma
in på arbetsplatser ökar.
- Öka den lokala samverkan och minska rundgången i åtgärder och därmed
minska arbetslösheten. Kommunerna, arbetsförmedlingarna och
försäkringskassorna bör samverka för att hjälpa de arbetssökande.
- I högre grad samordna arbetsmarknadsutbildningen med det reguljära
utbildningsväsendet. Den kvalificerade yrkesutbildningen måste utökas.
- Införa en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med högre
egenfinansiering som ger starkare incitament till alla former av arbete, utan
att skapa nya sociala problem.
- Stärka de lokala arbetsförmedlingarnas möjlighet att ge kompetent stöd till
den arbetslöse.
- Stärka de arbetshandikappades ställning på arbetsmarknaden. Samhall bör
reformeras och lönebidragssystemet utvecklas.
- Se över arbetsmarknadspolitiken så att den anpassas till marknadens krav.
Det behövs ett nära samarbete mellan näringslivet och
arbetsförmedlingarna runt om i landet för att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna ska få den genomslagskraft som är önskvärd.
Arbetsmarknadsutbildningar som
kompetenshöjande medel
Kunskapslyftet är ett bra verktyg om den fortsatta ambitionen
är att ge alla gymnasiekompetens. Det är viktigt att
Kunskapslyftet innehåller kvalitet. Utbildningarna ska inte
uppfattas som meningslösa, och de ska inte fungera som
inkörsport till en rundgång av åtgärder mellan arbetslöshet
och diverse lågbudgetutbildningar innan man får nästa period
av arbetslöshetskassa. Vi vill satsa resurserna på gymnasiet,
Komvux, den högre utbildningen och kvalificerade
yrkesutbildningar som visat sig leda till att flera får jobb efter
det att utbildningen är avslutad.
Vi anser att arbetsmarknadsutbildningen bör knytas närmare det reguljära
utbildningsväsendet. Det reguljära utbildningsväsendet får på detta sätt en
naturlig koppling till arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsutbildningens roll bör
vara att underlätta strukturomvandlingar i samhället, inte att ersätta det
ordinarie utbildningssystemet. En ökande del av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna bör utgöras av yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningar.
Ska utbildningsväsendet och omskolningen fungera på ett bra sätt måste
utbildningsersättningarna samordnas. I dag varierar ersättningen med
huruvida man jobbat tidigare, om man ingår i en arbetsmarknadspolitisk
åtgärd eller studerar på egen hand.
Ett sätt att förbättra finansieringen vid studier är att införa ett
utbildningskonto där arbetstagare och arbetsgivare investerar i framtida
kompetenshöjning. Se vidare kapitel 8. Studiemedelssystemet och förslaget
till utbildningskonto bör utformas så att det blir mer enhetliga ekonomiska
villkor för alla studerande, oavsett anledning till studierna.
Lärlingsutbildning och företagsförlagd
utbildning
Kraftiga insatser måste göras för att sänka trösklar för inträde
i arbetslivet. Dessutom har gymnasieskolan blivit alltmer
anpassad till elever med teoretiska färdigheter, vilket lett till
att många inte trivs i den nuvarande gymnasieskolan. Därför
behöver vi ett modernt, väl fungerande lärlingssystem inom
gymnasieskolan och inom arbetsmarknadspolitiken.
Inom gymnasieskolan bör ett nytt lärlingsprogram inrättas. Även
kommuner som saknar egen gymnasieskola kan arrangera detta program
genom att köpa den teoretiska delen hos en grannkommun. Det bör även
finnas ett lärlingsprogram inom arbetsmarknadspolitiken.
Lärlingsutbildningen ska knytas nära det lokala näringslivet. Att ungdomar
i tidig ålder får fäste på den lokala arbetsmarknaden ger möjlighet till ett
fortsatt boende på orten, vilket ger positiva regionalpolitiska konsekvenser.
Ett visst mått av flexibilitet måste även byggas in i läroplanerna. Utbildningen
ska mestadels vara förlagd till ett företag.
Avtal beträffande lärlingslön, försäkringsfrågor med mera träffas i
samarbete mellan arbetsförmedling, arbetsgivare och berört fackförbund.
Utbildningen ska vara mycket individinriktad och kan följaktligen ta olika
lång tid. Ett tak bör dock sättas för utbildningstiden, förslagsvis på 3 år.
Undantag kan dock göras när utbildning utformas för att kvalificera till
fortsatta studier vid universitet/högskola.
Företagen får ersättning från arbetsförmedlingen för utbildning/handled-
ning under det första året. För både lärlingsutbildningen inom
gymnasieskolan och inom arbetsmarknadspolitiken gäller att den
kvalitetssäkras, gärna med yrkesexamen efter branschens önskemål.
Utbildningen avslutas med ett gesällprov/yrkesprov. Yrkesbevis utfärdas.
Alla elever med avslutad utbildning har behörighet till fortsatt
yrkesutbildning på yrkeshögskola. Företagen har inget anställningstvång när
lärlingen avslutat utbildningen. Kristdemokraternas syn på lärlingsutbildning
och yrkeshögskola utvecklas i särskilda motioner.
Vaggerydsmodellen
Den s.k. Vaggerydsmodellen innehåller inslag av
lärlingsutbildning, och en nära knytning till det lokala
näringslivet. I kombination med en yrkesinriktad
utbildningsinsats får den arbetssökande möjlighet till praktik
på flera företag.
Grundfaktorerna i denna modell är att
- arbetsförmedlingen håller samman och leder utbildningen, de lokala
arbetsgivarna har inflytande över utbildningens innehåll och mål,
- de lokala fackliga organisationerna medverkar,
- arbetsgivarna tar emot det antal elever som man kan se ett eventuellt
rekryteringsbehov av. Det är dock viktigt att påpeka att det inte är något
tvång för arbetsgivaren att anställa någon efter det att utbildningen är
avslutad,
- arbetsförmedlingens arbetssökande får en möjlighet att kompetensutveckla
sig i relation till den lokala arbetsmarknaden, och visa upp sig för ett antal
arbetsgivare,
- antalet elever som utbildas ska vara relevant för den lokala
arbetsmarknaden och någon större överutbildning bör inte ske,
- flexibiliteten inom de arbetsmarknadspolitiska programmen måste öka för
att arbetsförmedlingarna på ett bättre sätt än hittills ska kunna finna mer
individanpassade lösningar.
Efter genomförd utbildning erhåller eleven ett slutintyg från
kursen där varje genomfört delmoment ingår. Vidare kommer
intyget också att innehålla en beskrivning av de praktiska
delarna som varje person har genomgått hos respektive
arbetsgivare. Det blir alltså både ett studieintyg och ett
"arbetslivserfarenhetsbetyg". Denna modell har visat sig vara
ett mycket effektivt redskap i matchningen mellan
arbetssökande och arbetskraftsbehov.
Sabbatsår/friår
Enligt budgetpropositionen avser regeringen att utreda för-
och nackdelar med att införa ett s.k. friår. I arbetet ska bl.a.
ingå att närmare se över effekterna av den danska
friårsmodellen och Trelleborgsförsöket. Kristdemokraterna
har i flera år krävt en sådan utredning, varför den välkomnas.
Friåret/sabbatsåret bör omfatta personer mellan 45 och 55 år.
Detta skulle ge möjlighet för många att komma in på en ny
yrkesmässig bana samtidigt som möjligheten till vikariat
skulle minska arbetslösheten. Om detta ska komma i fråga
måste företaget som beviljar ett sabbatsår tillsätta en arbetslös
som vikarie. Ett sabbatsår skulle också kunna bekostas av den
enskilde individen genom förtida pensionsuttag.
Datortek och datautbildning
Kvaliteten och effektiviteten i datortekverksamheten har
ifrågasatts på många håll. Statskontoret bör genomföra en
studie av datortekverksamheten för att skapa ett säkrare
underlag för en bedömning av den fortsatta verksamheten för
datorteken.
Alla arbetslösa utan dataerfarenhet bör erbjudas utbildning i
grundläggande datakunskap som leder fram till att man tar ett datakörkort.
Det finns ett speciellt europeiskt datakörkort (European Computer Driving
Licence) framtaget av Dataföreningen i Sverige tillsammans med andra
dataföreningar i Europa. Datakörkortet är standardiserat så att samma krav
gäller för datakörkort i de länder som anslutit sig till ECDL. Dataerfarenhet
ökar möjligheterna till ett framtida jobb.
Starta-eget-bidrag
Starta-eget-bidraget är ett förhållandevis effektivt
arbetsmarknadspolitiskt medel, eftersom det inneburit att
många människor som annars skulle ha varit arbetslösa nu
vågar att pröva på en företags- och affärsidé man kanske burit
på länge. Uppföljningar av åtgärden visar också att många
som startar eget med hjälp av detta stöd också fortsätter som
egen företagare en längre tid.
Det finns anledning att understryka vad riksdagens revisorer sagt om
risken för att starta-eget-bidrag kan bidra till att tränga undan ordinarie
arbetstillfällen. När myndigheterna beslutar om dessa bidrag måste det stå
helt klart att det inte handlar om snedvridande konkurrens.
Flyttningsbidrag
I konsekvens med våra tidigare förslag vidhåller vi att
flyttningsbidraget ska avskaffas. Bidraget har ingen
avgörande inverkan på människors benägenhet att flytta till
ett arbete. Istället bör reseavdrag för pendling med bil
underlättas genom höjningar av milersättningen samt
sänkning av gränsen för att kunna göra avdrag för resor
mellan arbete och bostad. Vi beräknar därmed en besparing
på cirka 200 miljoner kronor för 2001. Reseersättning för
anställningsintervju och/eller studiebesök för en
arbetssökande bör dock finnas kvar.
Arbetslöshetsförsäkringen
I en särskild motion presenteras Kristdemokraternas syn på
arbetslöshetsförsäkringen. Våra övriga förslag på näringslivs-
och arbetsmarknadsområdet leder till att arbetslösheten
sjunker vilket innebär minskade kostnader för
arbetslöshetsersättning. Vårt budgetförslag innebär bl.a. en
satsning på sänkt skatt inom tjänstesektorn och en
förstärkning av kommunernas och landstingens ekonomiska
resurser som kommer att innebära personalförstärkningar ute
i verksamheterna. Till detta kommer en rad
företagsfrämjande och tillväxtorienterade åtgärder som bidrar
till att ytterligare sänka arbetslösheten och därmed
arbetslöshetsersättningen.
I Ds 1999:58, Kontrakt för arbete - rättvisa och tydliga regler i
arbetslöshetsförsäkringen, betonas värdet av en strukturerad sökprocess.
Arbetsgruppen som gjort utredningen menar att de krav som ställs på en
arbetssökande måste bli tydligare och mer strukturerade än idag. Målet är att
söktiderna på sikt förkortas och därmed också den totala omfattningen på
antalet ersatta dagar. Kristdemokraterna stöder de förslag som läggs fram i
utredningen. Ett genomförande av utredningens förslag skulle minska
kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen.
Sammantaget innebär detta att vi bedömer att anslaget 22:2 kan minskas
med 1 500 miljoner kronor år 2001.
Anslag till arbetsmarknadsutbildning,
anslag 22:3
Vårt budgetförslag innebär en förnyelse av näringspolitiken,
sänkt skatt på arbete, kraftig stimulans av tjänstesektorn och
en förstärkning av kommunernas och landstingens
ekonomiska resurser som kommer att ge effekter på
sysselsättningen inom vården, omsorgen och skolan. Till de
statistiska beräkningarna kan läggas att de som kommer i
reguljärt arbete kommer att generera ytterligare nya
arbetstillfällen och skatteinkomster till stat och kommun
vilket i sin tur ger effekter i form av sysselsättning etc.
Vi bedömer att om vår politik får genomslag innebär det ett minskat behov
av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessutom förordar vi en rejäl förenkling
av de arbetsmarknadspolitiska regelverken. Sammantaget innebär detta att vi
bedömer att anslaget 22:3 kan minskas med 2 230 miljoner kronor år 2001.
Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade
Det är nödvändigt att tillförsäkra de arbetshandikappade
möjligheten till ett fortsatt aktivt arbetsliv. Inte minst när
arbetsmarknaden har vänt uppåt gäller det att de
arbetshandikappade får fäste på den ordinarie
arbetsmarknaden. Lönebidragen är då ett effektivt instrument.
Regeringen har under senare år haft dålig kontroll på sina
myndigheter, varför panikbromsningar fick göras 1999, då en
utlovad satsning på 90 miljoner kronor i praktiken blev en
indragning på 200 miljoner kronor bl.a. på grund av
övertrasseringar tidigare år. Nu ökas anslagen till lönebidrag,
men osäkerheten är betydande om den långsiktiga
inriktningen av regeringens politik.
Kristdemokraterna anser det rimligt att ytterligare förstärka lönebidraget i
det konjunkturläge som råder, och anslår därför ytterligare 100 miljoner
kronor för detta under anslag 22:4.
I förordningen för lönebidragsanställda bör på nytt införas en paragraf som
innebär att om risk för uppsägning föreligger ska en sänkning av lönebidrag ej
genomföras. Möjlighet till en ersättning på 90 procent vid anställning i ideella
organisationer ska gälla såväl vid nyanställningar som för dem som innehade
anställning efter den 1 juli 1995.
Samhall AB
Samhall AB får varje år ett statsbidrag på 4 300 miljoner
kronor för de merkostnader som bolaget har jämfört med
andra företag, t.ex. för den anpassade arbetstakten, att
verksamheten finns i hela landet och anställningstryggheten
för arbetshandikappade anställda. Samhall har 30 000
anställda.
Under senare år har kritik riktats mot att affärsmässigheten i bolaget
dominerar för mycket och att rekryteringen från de prioriterade grupperna
minskat. Även andelen övergångar från Samhall till ordinarie arbeten har
minskat, trots den goda konjunkturen. Samhall, som startade 1980, har
genomgått stora förändringar genom åren. Affärsmässigheten och kundfokus
har blivit bättre, samtidigt som kostnaden per arbetshandikappad sjunkit.
Problemet för ett företag som Samhall är balansen mellan det sociala
uppdraget och att driva verksamheten så effektivt som möjligt. Frågan är om
inte Samhalls volym bör minska något och en ökad tonvikt läggas på
lönebidraget som instrument för att hjälpa de arbetshandikappade, inte minst
när arbetsmarknadsläget är bättre.
Vi föreslår i ett första skede att 100 miljoner kronor av bidraget till
Samhall förs över till lönebidrag, anslag 22:4.
I budgetpropositionen vill regeringen få riksdagens godkännande för att
ändra i Samhalls bolagsordning när det gäller vilka branscher som bolaget ska
verka inom. Rimligen bör riksdagen underställas alla ändringar av
bolagsordningen. Däremot kan bolagsordningen formuleras så att regeringen
ges ett mandat att avgöra vilka branscher ett bolag som Samhall ska verka
inom. Det finns också anledning till en bredare utvärdering av Samhalls
inriktning och uppdrag, däribland bolagsordningen, enligt vad som ovan
anförts. Regeringen bör ta initiativ till en sådan översyn av Samhall.
Kompetensutveckling
Framtidens arbetsliv kan te sig motsägelsefullt. Dels kan man
se tendenser till flexiblare anställningsformer inom
näringsliv, vilket innebär att arbetstagaren byter jobb oftare
än vad som gjordes förr. I morgondagens samhälle kommer
nästan alla under sitt yrkesliv att avsätta tid för att uppdatera
sitt kunnande inom yrkesområdet eller att lära sig något helt
nytt. Dels kan man se att specialiseringen blir allt tydligare
och personlig kompetens allt viktigare.
Att välja yrke idag innebär inte att man kan förutsäga hur yrket ser ut om
15 år. Arbetsvillkor, teknik och miljö är svåra, för att inte säga omöjliga, att
förutsäga. Utbildning och kompetens är nyckelord för det nya samhället. Den
enskildes kompetens kommer att vara utslagsgivande för att få jobb.
Utbildning är en färskvara. Gamla yrken försvinner och nya tillkommer i
en allt snabbare takt. Länder som vill hävda sig i den internationella
konkurrensen måste anpassa sina utbildningssystem till denna utveckling. De
länder som inte förmår att genomföra denna förändring kommer att hänvisas
till en hög arbetslöshet och får inrikta sig på att konkurrera om låglönejobben.
I Sverige är en stor del av industrin extremt exportberoende då landet har
en liten folkmängd. Det gäller att ha goda villkor för företagande.
Konkurrensen är omöjlig vad gäller billig arbetskraft. Sveriges möjlighet är
att exportera med hjälp av kompetens och högförädling. Detta ställer stora
krav på enskilda medarbetares kontinuerliga kompetensutveckling och
kompetensförnyelse. Staten, företagen och den enskilde har ett gemensamt
intresse av och ansvar för detta.
En väg att stimulera kompetensutveckling är via utbildningskonton.
Förslaget innebär att arbetstagare och arbetsgivare skulle få möjlighet att, upp
till en viss nivå, avsätta pengar till ett avdragsgillt utbildningskonto. Under
studietid skulle man kunna ta ut pengar från kontot för att finansiera
arbetsuppehållet. Det uttagna beloppet skulle då belastas med inkomstskatt.
För den enskilde innebär ett individuellt utbildningskonto en möjlighet att öka
det egna ansvaret.
Genom skattefri avsättning kan man själv välja tidpunkt för att utan
ekonomiskt avbräck genomföra studier. Anställda kan genom ett växande
konto själva söka efter lämpliga utbildningsvägar som ger möjlighet till nya
arbetsuppgifter, till avancemang och högre lön. Det ligger i den anställdes
eget intresse att finna utbildningar som leder till ett kunnande som efterfrågas
på arbetsmarknaden.
Säkerligen kan en del av dagens betydande flaskhalsproblem undvikas.
Det vill säga det faktum att vi trots en hög arbetslöshet och förhållandevis
omfattande utbildning av arbetslösa har en uppenbar brist på visst
yrkeskunnande.
En annan viktig fördel är att det underlättar för den äldre arbetskraften att
konkurrera med yngre personer med en mer aktuell utbildning. För
arbetsgivaren ger utbildningskontot tillgång till personal med uppdaterade
kunskaper och större engagemang. Det ger möjlighet att utnyttja tider av låg
beläggning för studier och att behålla personal.
En självklar effekt blir att produktiviteten ökar och att företagets
konkurrenskraft förbättras. Idag har inte företag möjlighet att skattefritt
avsätta medel för framtida utbildning. Likaväl som man idag kan periodisera
kostnader för maskininvesteringar bör det vara möjligt att periodisera
investeringar i utbildning. En förändring enligt vårt förslag skulle medföra att
man eliminerar det kända problemet att företagen inte har råd med utbildning
under lågkonjunktur, medan man inte har tid under högkonjunktur.
För staten och arbetsgivaren är utbildningskontomodellen främst ett sätt att
bidra till kompetenshöjning och därmed till att begränsa arbetslösheten. Det
förstärker landets förmåga att stå emot djupgående ekonomiska kriser. Väl
fungerande företag med hög produktivitet och goda löner bidrar till att öka
skatteintäkterna utan att skatten behöver höjas.
För statens del handlar det inte om bidrag. Istället handlar det om att ge en
skattekredit på ungefär samma sätt som man idag ger skattekredit för
sparande i pensionsförsäkringar. Denna investering får staten tillbaka genom
större skatteintäkter och till följd av lägre arbetslöshet.
Självfallet måste systemet omgärdas av vissa regler. Det måste till exempel
regleras hur stora avsättningar som får göras, hur stora uttag som ska vara
möjliga och vad som ska hända med medel som inte utnyttjats för studier.
Vårt förslag är att den anställde ska får göra avsättningar som motsvarar 5
procent av tjänsteinkomsten. Samma tak ska gälla för arbetsgivarens
avsättningar. Ett högsta belopp som varje år berättigar till skattekredit bör
finnas. Arbetstagaren förfogar givetvis fritt över "sin del" i utbildningskontot
medan samråd bör ske med arbetsgivaren om hur den del som denne avsatt
ska användas. När det gäller uttag ska inte större uttag än det som motsvarar
den tidigare tjänsteinkomsten få göras under ett studieår. Eventuella medel
som inte används för studier ska kunna användas till att förstärka pensionen.
Arbetstagaren kan ta med sig sitt konto om han eller hon byter arbetsgivare
eller startar eget.
En fråga som blir aktuell är vem som ska administrera
utbildningskontomodellen. Vi vill låta arbetstagare och arbetsgivare fritt välja
bland försäkringsbolagen att administrera deras konton. Fördelarna är tydliga.
Försäkringsbolagen har administrativa system uppbyggda för försäkringar.
Vidare är arbetstagare och arbetsgivare väl bekanta med de rutiner som gäller
för administrationen av gruppförsäkringar. En väl fungerande modell finns
alltså redan idag. Förslaget innebär att kapitalet sprids på många händer
samtidigt som valfrihet skapas. Pengarna placeras som ett fondsparande och
ger därmed avkastning. Enligt försäkringsbolaget Skandias beräkningar tar
det cirka åtta år för en löntagare att genom att avsätta fem procent av
lönesumman betala ett studieår med oförändrad inkomst. Exemplet bygger på
en real avkastning på kapitalet om fem procent per år.
Vår modell fordrar en del lagändringar för att kunna genomföras. Det
gäller bland annat att skapa lagrum för avdragsrätt både för företag och
privatpersoner, att skapa lagar till skydd för medlen vid eventuell
företagskonkurs och regler för uttag. Vårt förslag innebär inte en lagreglerad
skyldighet att införa utbildningskontomodellen på varje företag och inom den
offentliga sektorn, men väl att möjligheten öppnas.
Till varje konto knyts en enkel försäkring för att säkra medlen vid
eventuellt dödsfall, långvarig sjukdom eller företagskonkurs. Den modell som
vi förordar tror vi skulle bidra till ett Sverige som är bättre rustat att möta
framtidens utmaningar. Företagens internationella konkurrenskraft skulle öka,
de anställdas arbetsuppgifter skulle bli mer stimulerande och naturligtvis
bättre betalda. Samhällsekonomiskt skulle det medföra betydande vinster.
Arbetslösheten kan hållas på en låg nivå och välfärden i vid mening kan
stärkas.
Under 2000 avsatte regeringen 1 350 miljoner kronor i form av en
skattereduktion för kompetensutveckling. Dessa medel har ännu ej utnyttjats
eftersom regeringen fortfarande utreder hur den ska utforma sitt förslag till
kompetensutveckling. Medlen som avsattes under 2000 finns därför på ett
konto i Riksgäldskontoret. För 2001 avsätts en motsvarande summa för detta
ändamål. Det nya systemet är tänkt att att vara i kraft från och med 2002.
Kristdemokraterna anser att utbildningskontomodellen på ett billigt och
flexibelt sätt kan stärka kompetensutvecklingen hos de anställda och har
avsatt, utöver de medel som redan finns avsatta för år 2000, ytterligare 200
miljoner kronor för budgetåret 2001 samt ytterligare 200 miljoner varje år
under de kommande åren för att finansiera reformen.
Ny modell för lönebildning
Under de senaste 20 åren har den svenska lönebildningen inte
fungerat tillfredsställande. Lönerna i Sverige har ökat
snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. Tidigare har
detta dolts genom ständigt återkommande devalveringar. Nu
är den vägen stängd och låginflationspolitiken etablerad.
Därför måste också lönebildningen fungera bättre och leda
till avtal i paritet med konkurrentländernas om vi ska få ned
arbetslösheten.
Idag kan man prata om fyra tillväxtfällor på den svenska arbetsmarknaden.
Den första tillväxtfällan är den i internationell jämförelse låga andelen
anställda inom den privata sektorn. Detta leder till en låg dynamik på
arbetsmarknaden samtidigt som den undergräver möjligheten till nya
sysselsättningstillfällen.
Den andra tillväxtfällan är den låga rörligheten på arbetsmarknaden som
resulterar i flaskhalseffekter. Orsaken till detta är bl a de höga skattekilarna
samt den sammanpressade lönestrukturen. Exempelvis har många offentligt
anställda akademiker lägre livslöner än personer inom den privata sektorn
som har gymnasieutbildning som högsta utbildningsnivå. För en fungerande
arbetsmarknad och ett bra näringslivsklimat krävs att lönebildningen bättre
avspeglar tillgång och efterfrågan på arbetskraften. Kunskapssamhället och
Sveriges konkurrenskraft ställer krav på en lönebildning som stimulerar och
uppmuntrar kunskap och kompetens.
Den tredje tillväxtfällan är det faktum att utbildning lönar sig dåligt i
Sverige, vilket är förödande för vår framtida konkurrenskraft. Svenska
akademiker har internationellt sett betydligt lägre löner än motsvarande
grupper i Västeuropa. Det gäller både för akademiker i privat och i offentlig
tjänst. Lönebildningen bör på ett bättre sätt än idag ta hänsyn till löntagarens
kompetens och kunnande, den prestation som utförs och det ansvar
arbetsuppgiften innebär. Lönebildningen bör också stimulera den enskilde till
lärande, ansvarstagande och goda arbetsprestationer. I praktiken innebär dessa
hänsynstaganden att lönebildningen i större utsträckning bör ske på det lokala
planet och vara mera individuellt inriktad. Samtidigt bör man i en mer
individuellt inriktad lönebildning vara ytterst observant på den ojämnlika
situation som kan uppstå vid en löneförhandling mellan en arbetsgivare och
en enskild individ. Arbetstagarorganisationer har därför en viktig stödjande
och rådgivande roll.
Den fjärde tillväxtfällan är de höga anställningströsklarna, både för företag
och individer. Detta gäller inte minst rekrytering av lågutbildade som oftast
saknar yrkeserfarenhet. För individen gör ersättningar från a-kassan samt
marginaleffekter att arbete vid låga inkomster ofta inte lönar sig jämfört med
alternativet att inte arbeta. För företagen innebär relativt höga ingångslöner
och hög skatt på arbete tillsammans med vissa arbetsrättsliga regler att
företagen drar sig för att anställa personer med låg utbildning och liten
erfarenhet i relation till det som efterfrågas.
Det är mot ovanstående bakgrund anmärkningsvärt att regeringen i sina
diskussioner om lönebildningen bara koncentrerar sig på den totala
lönenivåns utveckling. Visst är den totala nivån viktig, men lika viktig är
lönebildningens roll för att skapa dynamik och flexibilitet, och därmed
sysselsättning och tillväxt.
Strategi för en fungerande
lönebildning
Bl a följande punkter måste ingå i en strategi för att få till
stånd en ekonomisk-politisk miljö som främjar en god
lönebildning:
- De ekonomisk-politiska ramarna för lönebildningen ska vara stabila och
främja ett ansvarsfullt beteende hos parterna på arbetsmarknaden, de
enskilda företagen och de anställda. Statlig inkomstpolitik avvisas. Det
medlingsinstitut som inrättats måste arbeta utifrån detta perspektiv.
- För att uppmuntra arbete, utbildning, kompetensutveckling och ökat
ansvarstagande måste skatten på arbete sänkas för alla, exempelvis genom
höjt grundavdrag och/eller förvärvsavdrag. Marginalskatterna och olika
former av marginaleffekter måste hållas nere. Maximal marginalskatt ska
vara 50 procent i enlighet med skattereformen 1990/91.
- Arbetslöshetsförsäkringen betalas idag genom relativt blygsamma
medlemsavgifter, arbetsgivarnas arbetsmarknadsavgifter men framför allt
över statsbudgeten. Försäkringen bör vara obligatorisk och i större
utsträckning än idag finansieras genom avgifter från de försäkrade. När
arbetslösheten stiger ökar avgifterna, när den sjunker minskar de. En sådan
modell ger incitament för en bättre fungerande lönebildning. Löntagarna
kompenseras genom sänkta inkomstskatter.
- Vinstdelningssystem för de anställda kan med fördel utgöra en del i den
framtida lönebildningen. Ett sådant system skapar en god och flexibel
koppling mellan företagens vinster och de anställdas ersättningar.
Arbetsgivaravgifter bör inte tas ut på ersättning från ett
vinstdelningssystem.
- För att utbildning ska premieras bättre och bristyrken ska kunna locka till
sig arbetskraft måste lönebildningen ge utrymme för en bättre
löneutveckling inom dessa yrken jämfört med hur det fungerat hitintills.
Därmed kan också ökade möjligheter skapas för tillkomst av arbeten inom
branscher med relativt låga ingångslöner. Fler sådana arbeten ökar
möjligheten för många att komma in på arbetsmarknaden.
Skattesänkningar för låginkomsttagare kan underlätta en sådan process.
- Lagen som reglerar kollektivavtalen bör ses över för att öka den enskildes
rättigheter och främja en bättre fungerande lönebildning. Bland annat
borde möjlighet för enskilda löntagare att sluta avtal med arbetsgivare utan
hänsyn till gällande kollektivavtal underlättas. Riskerna för att enskilda
arbetstagare utnyttjas otillbörligt genom att hamna i en underlägsen
position, exempelvis vid hög arbetslöshet, måste beaktas i denna översyn.
Lagstiftning om att stridsåtgärder ska vara proportionerliga bör införas
(mer om detta längre fram i motionen).
- Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad flexibilitet vad gäller
lönebildning för ungdom. Lägre ingångslöner inom vissa branscher kan
vara ett verksamt sätt att få fler unga i arbete. Detta bör i första hand lösas
avtalsvägen.
Medlingsinstitut
Det direkta ansvaret för lönebildningen har arbetsmarknadens
parter. Men genom lagstiftning och institutionella ramar kan
staten skapa förutsättningar för en bättre lönebildning. Därför
kan utvecklingen av den tidigare
förlikningsmannaexpeditionen till ett medlingsinstitut vara
något positivt. Det bör dock övervägas om inte
Medlingsinstitutet kan samverka/samlokalisera med någon
annan befintlig myndighet, exempelvis Kammarkollegiet, för
att på så sätt minska bland annat de administrativa
kostnaderna.
Medlingsinstitutet bör bland annat verka för samordnade avtalsperioder, ge
råd och stöd till arbetsmarknadens parter för att främja en
samhällsekonomiskt sund lönebildning. Vid konflikter ska Medlingsinstitutet
kunna agera som medlare, genom att i samråd med parterna utse medlare som
har förtroende hos de berörda.
En viktig uppgift för Medlingsinstitutet är att se till att statistik om löner
finns tillgänglig på ett relevant sätt. På den punkten delar vi regeringens
bedömning. Vi anser dock att SCB även i fortsättningen bör vara
huvudansvarigt för statistiken, eftersom den har fler avnämare än
Medlingsinstitutet och att risken finns att en flyttning av denna statistik till
Medlingsinstitutet kan skapa problem med den samordning av den
ekonomiska statistiken som görs inom SCB. Det är dock viktigt att SCB har
ett nära samarbete med Medlingsinstitutet om hur statistiken ska tas fram och
utformas. Den anslagsöverföring som sker i årets budgetproposition på 26
miljoner kronor från SCB till Medlingsinstitutet motsätter vi oss därmed.
Anslaget 23:9 Medlingsinstitutet reduceras därmed med 26 miljoner kronor.
Vi kristdemokrater har också ställt oss bakom riksdagsmajoritetens beslut
att förlänga varseltiden för strejkåtgärder från 7 dagar till 7 arbetsdagar, att
Medlingsinstitutet ska kunna skjuta upp varslade stridsåtgärder i 14 dagar
samt införande av varselavgifter vid brott mot varselreglerna. De är rimligt
avvägda medel för att i vissa känsliga lägen kunna "kyla ned" en konflikt-
situation.
Vi anser att det endast är arbetsmarknadens parter som kan utveckla
löneformer och anställningsvillkor som är anpassade till dagens och
morgondagens arbetsmarknad med dess snabba omvandlingstakt och allt
större variation i anställningsformer, arbetstid och arbetsorganisation.
Inrättandet av ett medlingsinstitut får därför inte leda till statlig
inkomstpolitik. Det är därför viktigt att betona att det även fortsättningsvis
är
arbetsmarknadens parter som har huvudansvaret för lönebildningen.
Jämställdhet och diskriminering
En av Medlingsinstitutets uppgifter ska vara att publicera och
analysera löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv.
Kompletteringar av databasen LINDA förbättrar möjligheten
för forskning om vad som har betydelse för löneutvecklingen
för kvinnor och män. Medlingsinstitutet bör således ha
nödvändig kompetens för att arbeta med jämställdhetsfrågor
samt övriga diskrimineringsformer när det gäller
lönebildning. Detta är ett bra incitament för att fortsätta
arbetet med att undanröja alla osakligt motiverade
löneskillnader mellan kvinnor och män samt på andra
områden där diskriminering i lönesättning sker.
Under rubriken Förenklad och moderniserad arbetsrätt, kapitel 10,
återfinns flera förslag till förändringar i arbetsrätten som också skulle
inverka
positivt på lönebildningsprocessen.
Förenklad och moderniserad
arbetsrätt
Dagens arbetsrätt är anpassad efter 1970-talets samhälle med
stora varuproducerande företag som förebild. Tron att
människor är utbytbara i en produktionskedja präglade det
tänkande som ligger bakom dagens arbetsrätt.
Förändringstakten i näringslivet har accelererat sedan dess. Människor är
alltmer välutbildade och svåra att byta ut. Det är i de små företagen som de
nya idéerna föds och de nya jobben skapas. Arbetslivet har förändrats till sin
karaktär och till sitt innehåll. Företag som är i snabb tillväxt upplever sällan
problem med arbetsrätten, inte heller stora företag med hög arbetsrättslig
kompetens och stora möjligheter till omdisponering av arbetskraften.
Däremot upplever mindre företag i förändring arbetsrätten som ett stort
problem. Sammantaget innebär detta att arbetsrätten måste moderniseras och
förenklas.
Arbetsrättens syfte, att skapa trygghet för de anställda och förhindra att
arbetsgivare behandlar sina anställda godtyckligt, är viktigt och riktigt.
Dessutom är tydliga spelregler på arbetsmarknaden något positivt för att
underlätta för arbetstagare och arbetsgivare att träffa överenskommelser att
förhålla sig till vid tvister.
Mycket talar dock för att dagens arbetsrätt motverkar sitt syfte. Den sorts
trygghet som den fast anställde med många tjänsteår upplever bidrar till att
skapa otrygghet för den som inte har arbete. Arbetsrätten är också uppbyggd
för att skydda den som har arbete, medan den bidrar till att utestänga den som
inte har ett arbete. Den höga arbetslösheten är därför ett viktigt skäl till att
reformera arbetsrätten. Inte för att den är den enskilt viktigaste anledningen
till hög arbetslöshet, eller den avgörande frågan för att nya jobb skapas. Men
nuvarande arbetsrätt skapar ett svårgenomträngligt regelverk för det lilla
företaget, den skrämmer många från att nyanställa och den skapar en känsla
av vanmakt hos många företag. Dessutom innebär exempelvis reglerna för
provanställning att många företag väntar i det längsta med att nyanställa innan
de vet om konjunkturen bär eller inte.
Enklare regler vid anställning m.m.
Under fyrpartiregeringen genomfördes en rad förändringar av
arbetsrätten för att underlätta en mer flexibel arbetsmarknad
och att möjliggöra en anpassning till de förhållanden under
vilka de mindre företagen lever. Dessa förändringar
upphävdes av den socialdemokratiska regeringen efter
maktskiftet 1994. Senare återställde regeringen delvis
återställaren. Dock på ett otillräckligt sätt.
Kristdemokraterna har under flera år hävdat behovet av att göra
arbetsrätten mer flexibel och bättre anpassad till de mindre företagens
situation. Det handlar om:
- Rätten att undanta två personer från turordningsreglerna vid uppsägning.
De som undantas inom varje turordningskrets ska vara personer som enligt
arbetsgivarens bedömning är viktiga för företagets fortsatta drift, så
kallade nyckelpersoner. Detta är viktigt för främst mindre företag vid en
neddragning av verksamheten.
- Förutsättningarna för företaget att överleva och så småningom växa igen är
större om viktig kompetens kan bibehållas vid en neddragning av
verksamheten.
- Fackets vetorätt vid entreprenader avskaffas.
- Förbud införs mot blockad av enmans- och familjebolag samt mot företag
som inte har kollektivavtal (s k hängavtal) därför att ingen av de anställda
är medlemmar i något fack eller vill ha något kollektivavtal.
- Möjligheten till provanställning förlängs till 12 månader från nuvarande 6
månader, vilket skulle öka företagens benägenhet att nyanställa istället för
att nyttja övertid vid exempelvis en konjunkturuppgång.
- Skyldigheten för arbetsgivare att återanställa ändras till sex månader från
nuvarande 9 månader för viss arbetskraft, till exempel för personer under
55 år.
- Visstidsanställning vid arbetsanhopning bör tillåtas upp till två år.
Genom uppgörelser mellan Miljöpartiet och de fyra icke-
socialistiska partierna har riksdagen under år 2000 genomfört
kravet på förbud mot blockad av enmans- och familjeföretag.
I betänkand 2000/2001:AU4 föreslår samma majoritet i
arbetsmarknadsutskottet riksdagen att besluta att undanta två
nyckelpersoner från turordningsreglerna vid situationer där
arbetsbrist föreligger. Företag med högst tio anställda
omfattas av den nya regeln. Beslutet i detta avseende var en
kompromiss. Vi Kristdemokrater hade helst sett att regeln var
generell för alla företag.
Lämplig statlig myndighet bör ta ansvar för att öka informationen om
gällande regler på arbetsrättens område. Inte minst de mindre företagen
saknar ofta kunskap om vilka villkor som gäller.
Stridsåtgärdernas proportionalitet
En rimligare balans mellan arbetsmarknadens parter bör
etableras vid konflikter.
Proportionalitet
En bättre proportionalitet kan åstadkommas bland annat
genom att rätten till sympatiåtgärder begränsas och att ett
proportionalitetskrav införs för att begränsa möjligheten till
stridsåtgärder som kostar lite för den egna organisationen
men orsakar stora kostnader för motparten och tredje man.
Proportionalitetskravet skulle inte bara omfatta den första
stridsåtgärden utan även svarsåtgärder.
Vi anser att ett proportionalitetskrav bör införas inte bara vid förhandlingar
om tecknande av ett nytt kollektivavtal utan också vid blockad och andra
stridsåtgärder för att förmå ett företag att ansluta sig till ett redan gällande
avtal. Att införa proportionalitetskrav skulle innebära att fackföreningen
exempelvis inte får ta ut små nyckelgrupper i strejk om det vållar mycket stor
skada för arbetsgivaren.
Prövningen om en åtgärd är proportionell eller inte bör ske dels med
utgångspunkt i åtgärden, dels den skada den orsakar. Vid en internationell
jämförelse framkommer bl a att strejkrätten är hårdare reglerad i exempelvis
Tyskland, Nederländerna, Danmark och Storbritannien. I Tyskland är strejk-
rätten underordnad en proportionalitetsprincip vilket innebär att facket måste
ta hänsyn till framför allt de ekonomiska skadeverkningarna med strejken. Att
strejka för att få igenom krav som inte kan uppfyllas genom kollektivavtal
tillåts inte, och sympatistrejker är helt otillåtna. Det är i sista hand den
tyska
Arbetsdomstolen som avgör om en tvist är oproportionerlig eller ej. Felande
part får betala vite eller skadestånd.
En prövning av frågan om stridsåtgärden är rimlig eller inte, bör ske både
när parterna förhandlar om att förnya ett kollektivavtal och när fackliga
organisationer genom blockader försöker förmå företag att ansluta sig till ett
redan befintligt avtal. De senaste åren har ett flertal sådana blockader varit
aktuella på arbetsmarknaden. I dessa lägen aktualiseras principen om den
negativa föreningsrätten (regeringsformen 2 kap. 23 §). Mycket omfattande
stridsåtgärder riktade mot oorganiserade företag kan inte bara framstå som
orimliga utan också strida mot den negativa föreningsrätten. Ett krav på
proportionalitet i dessa situationer skulle stärka den rätten och innebära ett
bättre skydd för konventionen.
Sympatiåtgärder
I Nederländerna måste en strejk vara generell och beröra hela
företagets personal eller en hel bransch. Det är förbjudet med
sympatiåtgärder som riktas mot tredje part.
Rättsligen är det svårt att motivera rätten till sympatiåtgärder. Vid en
primär arbetskonflikt existerar inget bindande avtal mellan parterna, vilket
gör att parterna kan ta till åtgärder för att tvinga fram ett avtal. Den
egentliga
orsaken till att parterna får ta till stridsåtgärder vid en konflikt är att det
inte
finns ett avtal upprättat mellan parterna. Vid sympatiåtgärder är däremot de
stridande parterna bundna av ett avtal och därmed borde det också vara
rimligt att dessa avtal upprätthålls.
En annan orsak till förbud mot sympatiåtgärder är den snabba tekniska
utvecklingen på marknaden. Företagens ökade beroende av den nya tekniska
utvecklingen gör dem extremt känsliga när arbetstagare med den rätta
tekniska kompetensen tas ut i strejk eller av andra skäl inte kan utföra sina
arbetsuppgifter.
Det finns inte rimliga skäl till att sympatiåtgärder skall tillåtas som ett
instrument vid arbetsmarknadskonflikter.
Arbetarskyddsverket
Arbetarskyddsstyrelen och de regionala yrkesinspektionerna
läggs samman i det nya Arbetsmiljöverket. Därmed skapas
bättre förutsättningar för ett effektivt myndighetsverk.
Anslagen till den nya myndigheten föreslås samtidigt öka
med 70 miljoner kronor. Dessutom övergår en del
arbetsuppgifter och medel från Arbetslivsinstitutet till den
nya myndigheten. Vi menar att regeringens ökade krav på
Arbetarskyddsverket (blivande Arbetsmiljöverket) kan
tillgodoses genom de rationaliseringsmöjligheter som finns
inom verket, utan att resurstillskottet behövs. Vi föreslår
därför att anslaget 23:1 reduceras med 70 miljoner kronor för
vart och ett av de kommande tre budgetåren, i förhållande till
regeringens förslag.
Arbetslivsinstitutet
Under senare år har anslagen till Arbetslivsinstitutet höjts
ganska kraftigt. Nu föreslås en del omfördelningar och
överföringar av arbetsuppgifter och anslag från
Arbetslivsinstitutet till bl.a. Arbetarskyddsverket.
Myndigheten bör kunna genomföra en del rationaliseringar
och fokusera sin verksamhet, bl.a. minska en del av sin
bidragsgivning och sina ambitioner på en del områden. Vi
delar regeringens bedömning att prioritera den
arbetslivsinriktade forskningen på
arbetsorganisationsområdet. Vi vill också poängtera vikten av
att forskningen inom arbetslivsområdet verkligen kommer de
som berörs till del.
Vi bedömer att anslaget 23:2 kan reduceras med 50 miljoner kronor 2001,
100 miljoner kronor år 2002 och 130 miljoner kronor år 2003
Mot bakgrund av det höga anslagssparandet på 23:3, Särskilda
utbildningsinsatser m m, kan en besparing göras på 20 miljoner kronor under
de tre kommande budgetåren. En viss möjlighet bör finnas att disponera
medel mellan de två anslagen 22:2 och 22:3.
Sysselsättningsfrågor inom
EU
Inom EU har arbetsmarknadspolitiken och arbetslösheten
blivit en allt viktigare fråga. Det står helt klart att
gemensamma initiativ och spridande av erfarenheter mellan
länderna är nödvändiga för att förhindra den utslagning som
den höga arbetslösheten innebär. Ökad flexibilitet inom
arbetsmarknadsområdet, lägre löneskatter, utvecklande av
företagarandan samt satsning på tjänstesektorn är några
huvudpunkter i de gemensamma program som upprättats
inom EU:s ram.
På dessa punkter har den svenska regeringen haft svårt att till fullo ta till
sig de förslag som man enats om. De relativt blygsamma sänkningarna av
inkomstskatterna sker motvilligt och från, inte minst ur ett
låginkomsttagarperspektiv, en mycket hög nivå. Viljan att se över
arbetsrättens inverkan på möjligheterna för långtidsarbetslösa, invandrare och
ungdomar att få arbete är begränsad, liksom öppenheten för att pröva
samarbete med privata alternativ inom arbetsförmedlingsverksamheten.
Regeringen bör snarast revidera sin handlingsplan med anledning av EU-
kommissionens riktlinjer för sysselsättningen, i enlighet med ovanstående, för
att omsätta de gemensamma ståndpunkter som EU-länderna enats om vad
gäller arbetslöshetsbekämpning.
Sverige bör också i EU-samarbetet betona vikten av att
subsidiaritetsprincipen tillämpas konsekvent, d.v.s. att metoderna för att
uppnå de gemensamma målsättningarna avgörs på nationell nivå. Riktlinjerna
från kommissionen måste bygga på råd och stöd, inte på detaljerade lösningar
som mer eller mindre åläggs respektive land. Sysselsättningspolitiken bör
vara ett område där samarbete eftersträvas, men ej tillämpas med överstatliga
beslut eller andra former som får liknande innebörd.