Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot ofrivilliga tillfälliga anställningar. Motivering
Under 90-talet minskade antalet tillsvidareanställningar p g a arbetslösheten. Samtidigt ökade de tillfälliga arbetstillfällena. Arbetsmarknadsläget har nu kraftigt förbättrats men många har fortfarande anställningsformer där otryggheten och osäkerheten inför framtiden är stor. De tillfälliga anställningarna har framförallt ökat inom servicesektorerna.
Tillfälliga anställningar kan utgöra något positivt, en väg ut i arbetslivet, men när de tillfälliga anställningarna utgör en växande del av arbetstillfällena och när osäkra anställningsförhållanden utgör en växande del av de tillfälliga anställningarna så innebär detta en tydlig försämring av arbetsvillkoren på arbetsmarknaden. En allt större del av de anställda tvingas under en lång period av sitt liv att ta jobb som det är osäkert om de får behålla och som inte tillåter långsiktig planering - som att ta lån på banken.
1 januari 2000 infördes regeln att om en arbetstagare varit anställd hos arbetsgivaren som vikarie i sammanlagt mer än 3 år under de senaste 5 åren, övergår anställningen till en tillsvidareanställning. Denna regel gäller dock bara vikariat, inte projekt- eller objektanställningar. Självklart borde denna regel kunna gälla fler anställningsformer än bara vikariat för att mer verksamt motverka ofrivilliga tillfälliga anställningar. Det är inte orimligt att anta att den som haft en samlad anställningstid på tre år under de senaste fem åren utför ett arbete som till sin karaktär ser ut som om det är inom ramen för en tillsvidareanställning - inte objekt- eller projektanställning.
"Behovsanställningar" har blivit ett vedertaget begrepp men saknar liksom "timanställningar" rum i lagstiftningen. Behovsanställningar strider mot intentionerna både i arbetstidslagen och i lagen om anställningsskydd. Enligt arbetstidslagen är det viktigt att arbetstagaren känner till sina arbetstider i förväg och därmed kan kombinera familjeliv, fritid och arbetsliv. Lagen föreskriver att arbetstagaren senast två veckor före arbetets början skall känna till schema.
Behovsanställningar innebär däremot, i praktiken, att arbetsgivaren både förfogar över den anställdes arbetstid och fritid. Behovsanställningar är vidare ett sätt för arbetsgivaren att komma förbi de strikta bestämmelser kring tillfälliga anställningar som finns i lagen om anställningsskydd. Den behovsanställda är ju, rent juridiskt, fast anställd men saknar arbetstidsmått och ofta schema. Det behövs därför en översyn över lagstiftningen för att komma till rätta med den försämring av villkoren på arbetsmarknaden som det ökade antalet behovs-, projekt- och objektanställningar innebär.
Stockholm den 3 oktober 2000
Lena Sandlin-Hedman (s)
Ingemar Josefsson (s)