1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att göra företagen ekonomiskt ansvariga för den
ökade sjukfrånvaron i särskilda fall.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om inrättandet av fonder för att förebygga och åtgärda
stress på arbetsplatsen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om ökat löntagarinflytande över arbetstidens
förläggning.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av att utreda hur användandet av
tillfällighetsanställningar i samhället kan minskas.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om en utredning och översyn av trygghetssystemen för
tillfällighetsanställda.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om sänkt övertidstak till 100 timmar.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om sänkt arbetstid till 35 timmar i ett första steg.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av ett friår för att komma till rätta med
utbrändhet och stress i arbetslivet.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om behovet av en arbetstidsförkortning för att komma
till rätta med utbrändhet och stress i arbetslivet.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om inrättandet av ett friår.
4 Motivering
Upptäcktsresanden Stanley utforskade Afrikas inre i mitten av 1800-talet.
Det berättas att hans afrikanska bärare en dag vägrade att gå längre.
Stanley försökte få veta orsaken och fick till svar: "Vi sitter ner och
väntar på vår själ." De befarade att deras framfart var för snabb så att
inte själen skulle hinna med.
Stressen bland svenskar ökar med några procent för varje år, enligt SCB.
Det har forskats kring frågan om stress och utbrändhet under flera decennier,
men någon förbättring av den allmänna psyko-sociala arbetsmiljön tycks inte
ha blivit resultatet. Utbrändhet är ett tillstånd av psykisk-emotionell
utmattning, cynism och upplevelse av otillräcklighet. Orsaker till utbrändhet
återfinns både utom och inom individerna. Den här motionen granskar den
arbetsplatsorsakade utbrändheten. De arbetstagare som håller en hög
arbetstakt, som upplever låg kontroll, som ges otillräckliga resurser för att
utföra arbetsuppgiften och utsätts för rollkonflikter och bristfällig feedback
löper stor risk att drabbas. Nu ökar antalet utbrända, enligt statistiken, det
är
troligtvis på grund av det nya och föränderliga arbetslivet som präglas av
osäkerhet, gränslöshet samt vaga och höga målsättningar.
5 Människan och arbetsplatsen
5.1 Arbetets intensitet
Arbetstakten ökar. En av de viktigaste orsakerna till det är
personalrationaliseringarna. Idag rationaliserar arbetsgivarna inte av
samma anledningar som för tio år sedan. Då var det för att bemöta den
sjunkande efterfrågan som lågkonjunkturen genererade. Idag
rationaliserar företagen oftare på grund av ökade avkastningskrav, så
kallad downsizing. Downsizing uppfattas vanligen som en olycklig
händelse för dem som blir avskedade, men det kan faktiskt vara lika
jobbigt att tillhöra den skara som får behålla sin anställning. KF visade
exempelvis i en uppföljning, två år efter en rationalisering, att de som
hade fått behålla sitt arbete hade minst lika stora psykiska besvär som den
grupp som blivit arbetslös, bl.a. hade övertidsuttaget ökat dramatiskt.
Det räcker inte med tekniska investeringar för att öka produktiviteten.
Företagen är beroende av arbetskraftens prestationer och kan bara öka
produktiviteten genom att utnyttja den anställdes arbetsförmåga.
Produktivitetshetsen är intimt förknippad med den ständiga jakten på ökad
tillväxt. Det är tydligt i finansplanen, september 2000:
Den goda tillväxten är inte enbart en tillfällig konjunkturuppgång, utan
en anpassning till ett långsiktigt högre resursutnyttjande
Det innebär att människor, för att få ökad tillväxt, måste arbeta snabbare
och effektivare. Det är det pris vi får betala för att tillväxttakten skall
kunna upprätthållas.
5.2 Inlåsning i arbetslivet - ett nytt begrepp
En ny rapport från Arbetslivsinstitutet analyserar effekterna av inlåsning i
arbetslivet. Arbetsplatsinlåsning innebär att en person befinner sig i ett
icke önskvärt yrke eller på en oönskad arbetsplats. Resultaten visade att
36 procent av dem som hade fast arbete vill byta yrke eller arbetsplats.
Motsvarande andelen av dem med tillfällig anställning var 62 procent.
Undersökningen visade också att de som hamnat på fel ställe i arbetslivet
ofta har svårt att ta sig därifrån.
5.3 Dålig arbetsmiljö kostar pengar
Frågan är hur mycket produktiviteten verkligen ökar där nedskärningar
gjorts. Under utbränningsprocessen förändras engagemanget för arbetet
liksom hållningen till omvärld, framtid och den egna personen.
Människor kan inte arbeta under stress under en längre period utan att
prestera sämre. Risken för att göra fel ökar dessutom när stressen sänker
uppmärksamheten och koncentrationsförmågan. Resultatet blir att de
företag som inte tar hänsyn till sina anställdas situation med tiden också
urholkar värdet för sina aktieägare.
I de fall då den försämrade arbetsmiljön leder till att de som inte orkar byts
ut kan den ökade personalomsättningen medföra sjunkande produktivitet. Det
kostar för företagen att låta kunskaper och erfarenheter gå förlorade.
Många har en bild av att ökad ekonomisk tillväxt är något positivt i sig,
men det finns olika slags tillväxt. Ökad välfärd går inte alltid att mäta i
ekonomiska termer. På lång sikt hotas hela samhällsgemenskapen. Stressade
människor orkar inte ägna sig åt sociala relationer. Om strategierna för att öka
den ekonomiska tillväxten innebär sämre minskat umgänge och ökad ohälsa
är tillväxten inte av godo. Det finns indikationer på att förändringarna på
arbetsmarknaden gjort folk sjukare:
- De psykosociala problemen tar en allt större andel av Yrkesinspektionens
och Arbetarskyddsstyrelsens arbete i anspråk. Enligt Statiska centralbyrån
arbetar endast en av tio arbetare fram till ordinarie pensionsålder idag. Det
finns 400 000 förtidspensionärer.
- När nu långtidsjukskrivningarna ökar drabbas vi av ökade
sjukförsäkringskostnader, ökade pensionskostnader och ökade utgifter för
vård, omsorg och arbetslöshet. Mellan 1998 och 1999 ökade antalet dagar
med sjukpenning med 24 procent och den utbetalda ersättningen med 30
procent till 24,2 miljarder. RFV räknar med att kostnaderna för år 2001
blir 40 miljarder kronor
- Den 19/4 i år presenterade försäkringsbolaget SPP ny statistik som
visade att långtidssjukskrivningarna har ökat med 80 procent det senaste
året.
- Det totala antalet förtidspensionerade år 2000 beräknas bli 44 000 , och
den genomsnittliga pensionsåldern är 62 år, enligt RFV.
Arbetsgivare behandlar dagens personal som om de vore utbytbara
maskindelar. De delar som förbrukats tar företagen inte ansvar för. Det är
fel. Vi vill att regeringen utreder detta, hur företagen kan göras ansvariga,
eventuellt ekonomiskt belastas, när sjukfrånvaron där når oacceptabla
nivåer.
5.4 Stress och utbrändhet behöver inte vara
individrelaterat
Människors välbefinnande på arbetsplatser individualiseras ofta. Hur vi
mår är visserligen individuellt, men problemet är att arbetsplatsens
problem oftast betecknas som individens. På senare år har det funnits en
tendens att skuldbelägga individen för utbrändheten. Det är inte ovanligt
att arbetsgivarna talar om utbrända som att de har en felaktig inställning
till arbetet eller fel "psyke", för att fungera på den sortens arbetsplats.
Med ovanstående inställning inriktas också åtgärderna på personen, när
de i själva verket bör riktas mot arbetsplatsen. Anställda får gå kurser där
de lär sig handskas med stressen och på vissa ställen delas gratis
gympakort ut för att personalen ska bli starkare. Läkarkåren, å sin sida,
ser också de utbrända och stressade ur ett individperspektiv.
Rehabilitering är viktigt och bra, men det är i dagens läge lika viktigt att
rikta blickarna mot situationen på arbetsplatserna.
5.5 Arbetsplatsen har förändrats
Kopplingen mellan arbetsorganisation och arbetshälsa är fortfarande inte
tillräckligt tydlig. Dagens arbetsplatsmiljöer är mycket mer stressande än
för bara några år sedan. Det är inte bara arbetstakten som ökat. Arbetets
art har förändrats. Alla nya tekniska innovationer har skapat en sorts
teknostress. Och i det nya kunskaps- och informationssamhället, där det
mentala arbetet ökat, har det blivit allt svårare att försvara sig mot
informationsflödet och att lämna arbetet när man går hem. Kraven har
också blivit fler. I den slimmade organisationen ska personalen vara mer
flexibel och klara fler arbetsuppgifter.
Gunnar Aronsson vid Arbetslivsinstitutet ger en ytterligare bild av
orsakerna till den ökande stressen. Han talar om hur farligt det är när
människor förlorar kontrollen över sitt arbetsliv:
Gamla gränser monteras ned och arbetslivet har blivit mer föränderligt
och flexibelt vad gäller tid, rum, organisation och arbetsförhållanden. Det
ger en oförutsägbarhet som individen måste hantera, samtidigt som det
blir mer och mer upp till denne att själv göra det. Samtidigt har många
organisationer omättliga krav och det blir upp till var och en att "försvara
sig" mot den stress som uppkommer.
På dagens arbetsplatser behövs pauser, speciellt på psykiskt krävande
arbetsställen. Alla anställda behöver dessutom bekräftelse, stöd,
uppmuntran, klara arbetsinstruktioner och personliga redskap för att lösa
sina arbetsuppgifter. En tredjedel av alla yrkesverksamma upplever inte
att de får det stöd som de behöver. Något av det viktigaste är inflytande.
Att inte ha inflytande över sitt arbete är oerhört nedbrytande för
människor. På arbetsplatser bör varje individ ges frihet i tanke och
handling samt inbjudas att vara med och påverka arbetsmiljön, arbetets
utförande och arbetstidens förläggning över året. Allt det här låter som
självklarheter, men tillämpas inte alls av många arbetsgivare.
Modern arbetsorganisation måste ta tillvara både teknikens fördelar och
individens kompetens. Den måste ge medarbetarna goda möjligheter till
lärande och förändring. I arbetsorganisationen måste också ett fungerande
signalsystem vara inbyggt, som både varnar för och förebygger olika former
av ohälsa, som belastningsskador, stress och utbrändhet.
Arbetsgivarna har svårt att själva hitta arbetsformer som fungerar. Hur ska
då arbetsmiljön blir en prioriterad fråga på arbetsplatserna? Vårt förslag är
att
regeringen inrättar speciella arbetslivsfonder för att förebygga och åtgärda
stress och utbrändhet, som kan medverka till ett utvecklingsarbete. Härifrån
ska då grupper eller organisationer kunna söka hjälp till projekt eller
åtgärder,
för arbete med stress och utbrändhet.
5.5.1 Tillfällighetsanställningarna ökar stressen
Företag och myndigheter har mer systematiskt än tidigare börjat utnyttja
tillfällighetsanställningar. Med tillfällighetanställningar menas till
exempel projektanställda, personaluthyrda etc. Många företag väljer att ta
in folk i produktionstoppar, ett fenomen som brukar kallas "just in time",
istället för fast anställda. I maj 1990 hade 412 000 anställda tillfälliga
jobb. I maj år 2000 hade 591 000 anställda tillfälliga jobb. På tio år har
antalet tillfälligt anställda alltså ökat med 180 000. Under samma period
har 370 000 jobb försvunnit i Sverige. Andelen anställda med tillfälliga
jobb har ökat från 10,2 till 14,9 procent under 90-talet. Den nya
projektkulturen leder till att allt fler, även yngre, drabbas av stress och
utbrändhet redan i 30-årsåldern.
Idag är 15 % av arbetskraften tillfälligt anställda. Många arbetsgivare ser
det som något positivt. Den som inte orkar kan lätt bytas ut. Rädslan breder ut
sig. De som ställer krav får gå. De fackligt aktiva har inte mycket att sätta
emot.
Myten om att vi skulle föredra en flexibel arbetsmarknad med tillfälliga
anställningar verkar svår att spräcka. Nästan alla människor tycker att
anställningstrygghet är viktigt. Och det är inga skillnader mellan unga och
gamla. Det visar flera undersökningar. En av dem har gjorts av SCB på
uppdrag av statliga Ungdomsstyrelsen, våren 1999. 10 000 ungdomar i åldern
20-21 år intervjuades. De fick frågor om vad de tyckte var viktigt när de
skulle vara 25 år. En fråga rörde anställning. Nästan alla föredrog fast
anställning framför tillfälliga flexibla anställningsformer eller att ha eget
företag. De vill snabbt in i en trygg arbetssituation. Synen på
anställningstrygghet är i stort sett den samma mellan olika länder. Minst
viktigt är anställningstrygghet i Holland, men där anser ändå anser 89 procent
att det är viktigt, medan övriga undersökta länder som Tyskland,
Storbritannien, Italien, Frankrike och Norge har andelar kring 90 procent. Till
och med i flexibilitetens förlovade land, USA, är anställningstrygghet
betydelsefullt. Där tycker 95 procent, alltså ännu fler än i Sverige, att det är
viktigt. Frågan är hur den ökade användningen av tillfällighetsanställningar
ska kunna minskas. Vi vill att regeringen utreder det.
För dem som fortsättningsvis kommer att vara tillfällighetsanställda
behövs därtill förändringar för att motverka den stress som den utsattheten
innebär. Det sociala trygghetssystemet måste ses över så att de med oklara,
tillfälliga, anställningsförhållanden omfattas av samma trygghet som fast
anställda, vid arbetslöshet och sjukdom.
5.6 Övertidstak på 100 timmar
Den nu gällande arbetstidslagen (ATL) från 1982 föreskriver att den
ordinarie arbetstiden skall vara högst 40 timmar i veckan. Undantag får
göras när det behövs med hänsyn till arbetets natur eller
arbetsförhållandena i övrigt under en begränsad period av högst fyra
veckor, under förutsättning att genomsnittsarbetstiden ej överstiger 40
timmar i veckan under fyraveckorsperioden.
Finns det särskilt behov av ökad arbetstid får s.k. allmän övertid tas ut med
högst 48 timmar per fyraveckorsperiod eller högst 50 timmar under en
kalendermånad. Under ett kalenderår tillåts högst 200 timmar övertid.
Ytterligare 150 timmar övertid per kalenderår medges i vissa fall genom
dispens av Arbetarskyddsstyrelsen. Lagen anger endast att ett särskilt behov
skall föreligga, inte de närmare betingelserna för att övertid skall få tas ut,
men övertid får inte användas för en permanent förlängning av arbetstiden.
Allt fler arbetar övertid. Fler och fler skriver också bort övertiden i
anställningskontrakt, frivilligt eller ofrivilligt, hur man nu vill se det. Vi
vill
att riksdagen beslutar om en sänkning av övertidstaket från 200h till 100h.
6 En arbetstidsförkortning
Det är svårt att få företagen att förändra arbetsmiljöförhållandena
frivilligt. Det är i det sammanhanget som en lagstiftning om en
arbetstidsförkortning är motiverad. Arbetstidsförkortningen är också en
välfärdsreform, motiverad av jämställdhetsskäl, för folks hälsa och
livskvalitet. Det handlar om att sänka normalarbetstiden. Arbetstiden kan
sedan via kollektivavtal anpassas till olika branscher. En sänkt arbetstid
till 30 eller 35 veckoarbetstimmar skulle kraftigt öka folks möjligheter att
orka arbeta.
Det är viktigt att genomföra en arbetstidsförkortning av fler anledningar:
- för att folk ska orka utnyttja sin fritid när de är lediga
- för att folk ska orka arbeta fram till 65 års ålder
- för att människor ska få mer tid för socialt liv och engagera sig i
samhället utanför familjen
- för att minska arbetslösheten och den stress som de arbetslösa utsätts för
- för jämställdheten. Det skulle ge männen större möjligheter att ta ökat
ansvar för hemmet och familjen . (Män arbetar 41% på betald arbetstid
och 20% på obetald arbetstid. Kvinnor däremot arbetar 27% på betald
arbetstid och 33% på obetald arbetstid)
- för att minska antalet arbetsskador och sjukskrivningar.
6.1 Arbetstidsförkortningar i andra europeiska länder
Det finns ingen naturlag som säger att arbetstiden måste vara 40 timmar.
Sverige har nu den längsta veckoarbetstiden i Skandinavien, oberoende av
om man mäter arbetstiden per vecka eller år. I motsats till Sverige har
arbetstiden fortsatt att vara en prioriterad fråga i andra europeiska länder
även efter 1970-talet. En jämförelse av arbetstiden i 14 europeiska länder
1994 placerar Sverige på tolfte plats, där endast Luxemburg och Schweiz
har längre arbetstid.
Inom övriga Skandinavien har arbetstidsfrågan haft högre prioritet än här.
Danmark, Norge och Finland har med början under senare halvan av 1980-
talet förkortat "den normala" veckoarbetstiden till mellan 37 och 37,9 timmar.
I Finland har arbetstiden sänkts med regeringens inblandning. Där sänktes
årsarbetstiden i fem steg, mellan 1986 och1990. Idag är veckoarbetstiden 37,9
timmar. Holländarna har sänkt arbetstiden.
Tyskland är det land som gjort de största förkortningarna av arbetstiden,
med framförhandlade avtal om 35 timmars arbetsvecka inom industrin.
Volkswagen har sänkt arbetstiden ytterligare. Där har arbetstidsförkortningen
kombinerats med flexiblare arbetstider, och i vissa fall lägre löneökningar. I
Tyskland har inte arbetstidsförkortningen lett till ett ökat övertidsuttag. En
annan iakttagelse är att löneinkomsterna inte har fallit, dvs. att deras
timlöner
har ökat i proportion till den kortare arbetstiden.
6.2 Svenska arbetstidsförkortningar under 1900-talet
Arbetstiden har förhandlats och stegvis minskats under hela 1900-talet.
- 1919 sänktes arbetstiden till 48 timmar för vissa grupper
- 1957 infördes 45 timmars arbetsvecka
- 1966 infördes 42,5 timmars arbetsvecka
- 1970 infördes 40 timmars arbetsvecka som stegvis infördes till 1973.
De förkortningar av arbetstiderna som gjordes fram till 70-talet föregicks
ofta av att tjänstemannaförbunden tecknade bättre avtal än lagarna och av
politiska krav på att dessa förbättringar skulle gälla alla. Sverige var inte
på något sätt ledande i Nordeuropa när det gällde att korta arbetstiden,
utan följde mönstret. Däremot gick man längre när det gällde semester.
Den första semesterlagstiftningen kom 1938 och stadgade två veckors
semester. 1951 förlängdes semestern till tre veckor, 1963 till fyra och
1977 slutligen till fem veckor.
Men sedan 70-talet har det inte hänt någonting. Under tiden har
samhällsutvecklingen skenat iväg, hjulen snurrar allt snabbare och
arbetstakten ökar samtidigt som kraven på dagens arbetande och föräldrar har
ökat.
6.3 Ingen tvingande lagstiftning
Vi föreslår inte någon tvingande lagstiftning, utan vill använda oss av
dagens dispositiva lagstiftning, men att normalarbetstiden sänks från 40
timmar till 35 timmar i en första etapp, och sedermera till 30 timmar. En
generell lagstiftad arbetstidsförkortning är rättvis. Den sänker
heltidsnormen för hela arbetsmarknaden, och inte endast för vissa
priviligierade grupper. Övertidsuttaget ska också begränsas från dagens
200 timmar/år till 100 timmar/år. Arbetstidsförkortningen bör genomföras
i samspel mellan staten och parterna på arbetsmarknaden, i ett
övergripande kontrakt mellan dessa parter, som ger ramarna för
arbetstiden.
Att ändra dagens normalarbetstid centralt, istället för att överlåta den
eventuella sänkningen till andra intressenter, är viktigt eftersom allt färre
arbetsplatser omfattas av kollektivavtal. Andelen småföretag i Sverige ökar
och med det också antalet arbetsplatser som saknar kollektivavtal. Att
arbetsgivare och fackliga organisationer motarbetat arbetstidsförkortningar
visar historien. Det är en av slutsatserna i en avhandling från
Arbetslivsinstitutet, Arbetstidsregleringens utveckling, av Lotti Ryberg
Welander, som lades fram i Lund den 29 september 2000. Där konstateras att
det är staten och inte facken som har drivit på utvecklingen av
arbetstidsregleringen. Tidigare regeringar har sett sig tvungna att genomföra
arbetstidsförkortningarna. Det är därför det än idag är befogat att genomföra
en arbetstidsförkortning genom en ändring av arbetstidslagen, av rättviseskäl.
Detaljerna kan fastställas i avtal; arbetstidens förläggning, lönen etc. Det
behövs alltså både en kombination av ramlagstiftning och avtal enligt vår
uppfattning.
6.4 Hur påverkas samhällsekonomin?
Det finns inga tecken på att samhällsekonomin påverkats negativt av
arbetstidsförkortningen i andra länder. Den svenska oron är starkt
överdriven. Det beror på att de samhällsekonomiska beräkningar som
gjorts på området ägnat sig åt minussidan i balansräkningen.
Arbetstidsförkortningens motståndare pekar bara på kostnadssidan och
talar tyst om de samhällsekonomiska vinsterna.
6.4.1 Produktionsbortfallet blir inte så stort som kritiker hävdat
Arbetstidsförkortningens kritiker tror inte att dagens arbetslösa kan ersätta
arbetsgivarna för den uppkomna bristen på arbetskraft som en
arbetstidsförkortning skulle få. Det stämmer inte och det av fyra
anledningar:
1) En stor del av dagens arbetslösa kan ersätta en del av den uppkomna
arbetskraftsbristen. Vad många inte räknat med är alla de som önskar öka sin
arbetstid. Det finns många, speciellt kvinnor, som önskar arbeta mer än
halvtid, men inte ges den möjligheten för att det saknas arbete. Vissa går och
stämplar på arbetsförmedlingen för de resterande timmar som de skulle vilja
vara i sysselsättning. Det är bara hälften av de svenska arbetstagarna som har
40-timmarsvecka: 37 % har kortare arbetstid; 11 % längre. Den faktiska
medelarbetstiden 1999 var 37.3 timmar/v.
2) Många av dagens arbetslösa är inskrivna på universitet och högskola.
Här finns en stor arbetskraftsreserv. Flera är inte motiverade att studera,
vilket
statistik över studieprestationer visar, och skulle hellre arbeta om
sysselsättning fanns.
3) Om sänkningen av arbetstiden görs gradvis, under ett antal år, behöver
inte effekterna på den totala produktionen bli nämnvärda. Då finns det tid att
utbilda den delen av de arbetslösa som idag saknar den utbildning eller
erfarenhet som arbetsgivarna kräver.
4) Försöken med förkortad arbetstid leder ofta till omprioriteringar på
företagen. Kombinerat med flextid kan personalens arbetstid läggas över de
perioder på dagen då det behövs mest folk. På det viset behöver inte
förkortning få så stora konsekvenser för produktionen.
6.4.2 Statens intäkter ökar
Kostnaderna för arbetslösheten är fortfarande en av de största
utgiftsposterna i statens budget. När de arbetslösa börjar arbeta ökar
faktiskt skatteintäkterna 50 000 arbetstillfällen kommer att skapas, enligt
statens utredningar, om man bara ser till antalet saknade
produktionstimmar. Och arbetstillfällena blir fler om man tar med alla de
arbetstillfällen som kommer att skapas inom fritidssektorn,
servicesektorn, turistsektorn, biblioteken, idrotten, resebranschen osv.
6.4.3 Produktiviteten ökar
Dagens arbetstakt urholkar i ett längre perspektiv humankapitalet. På kort
sikt minskar arbetstagarnas kreativitet och motivation på arbetsplatsen, ja
till och med den mentala närvaron. Det kan i sin tur leda till att
produktiviteten minskar. Frågan är hur långt människor kan pressas innan
de börjar prestera sämre. Vad får det för ekonomiska effekter?
Vi räknar med att 30 procent av arbetstidsförkortningen inte får några
effekter på produktionen eftersom produktiviteten ökar. Att produktiviteten
ökat såväl kvantitativt som kvalitativt har flera försök visat, bland annat i
Södertälje, Stockholms stad och på det finska företaget Esselor.
Undersökningsresultat från annat håll visar på varierande utfall, alltifrån noll
till femtio procents produktivitetsökning. Statens egen utredning, Ds 2000:22,
tror att de förändrade arbetssätt och organisationsformer som reformen
medför bara i sig kommer att leda till ökad produktivitet. I samma skrift
finns Konjunkturinstitutets samhällsekonomiska beräkningar. De har inte
utrett huruvida en förkortning kan medföra produktivitetsvinster. I deras
samhällsekonomiska kalkyler har den faktorn förbisetts.
6.4.4 För att få tid till fortbildning
På många håll minskar nu möjligheterna till fortbildning, speciellt inom
den offentliga sektorn. En arbetstidsförkortning ger mer tid för studier.
Det tjänar företagen på. Det företag som inte utbildar sin personal tappar
snabbt sin konkurrensstyrka, och att företag som inte satsat på
fortbildning även har svårt att behålla personal är också ett faktum. När
skall då personalen få tid för kompetensutveckling utan att behöva avstå
från familj och fritid på kvällar och helger? Hur skall arbetstagarna få
möjlighet att "utbilda sig hela livet" om inte genom en
arbetstidsförkortning?
6.4.5 Utgifterna för sjukskrivningar och sjukvård blir mindre än
annars
Långtidssjukskrivningarna är ett stort problem. Värst drabbade är
nämligen grupper i offentlig sektor, nämligen dem inom vård, skola,
omsorg och detta på grund av de besparingar som gjorts i verksamheterna
under de senaste decennierna, enligt forskning. Det är dels
arbetsmiljöerna och arbetstempot som måste justeras, dels själva
arbetstiden.
Konjunkturinstitutet räknar ändå med att en arbetstidsförkortning till 30-
timmarsvecka åtminstone kommer att leda till 15 procents minskad
sjukfrånvaro. Att arbetstidsförkortning leder till minskad förslitning och
minskade sjukskrivningar, lägre personalomsättning och bättre trivsel hos
personalen visar också försök från hemtjänsten i Södertälje och vid Gullberna
sjukhus i Blekinge.
6.5 Minskad arbetstid och mer i plånboken
Konjunkturinstitutets utredning har visat hur den ekonomiska tillväxten
kommer att te sig de närmaste åren. Förutsatt att ekonomin fortsätter att
växa i jämn takt kommer svenskarna de närmaste 15 åren att kunna öka
sin konsumtion med 50 procent! Med en arbetstidsförkortning om tio
timmar kommer konsumtionsökningen att bli 20 procent. Vi tror att 20
procents konsumtionsökning är tillräcklig. Människor som får mer tid kan
därtill göra ekonomiska besparingar som helt eller delvis kompenserar
den uteblivna reallöneökningen, mer tid att reparera och renovera, mer tid
att laga mat istället för att handla färdiglagat, lägre dagisavgifter etc. En
god hälsa och tid för familj och socialt liv är idag viktigare än ökad
materiell konsumtionsnivå, enligt attitydundersökningar. När nu
ekonomin går bra, men många människor mår dåligt, borde vi därför
använda de ökade ekonomiska resurserna till att göra något som minskar
stressen och ger folk mer tid att leva.
Den grupp som Konjunkturinstitutet är mest oroad för är pensionärerna.
Enligt följsamhetsindexeringen ska de reala pensionsinkomsterna räknas upp
om realinkomsterna för löntagarna ökar med mer än 1,6 procent. Vid en rejäl
arbetstidsförkortning ökar inte realinkomsterna mer än 1,6 procent.
Konjunkturinstitutets beräkningar är emellertid ofullständiga. Det har inte
tagit hänsyn till den ökade produktivitet som en arbetstidsförkortning kan
innebära, ej heller till den ökade konsumtion som ökad ledighet kan generera.
Vi tror därtill att staten också kan kompensera arbetstagarna för en del av det
lönebortfall som Konjunkturinstitutet flaggat för. Då blir inte ökningen av
realinkomsten så blygsam.
6.5.1 Statlig skattereduktion kompenserar för den långsamma
reallöneökningen
Att garantera bibehållen lön med sänkt arbetstid är emellertid inte
politiskt möjligt. Det är en avtalsfråga. En viss del av reformen kan
sannolikt komma att finansieras genom minskade reallöneökningar, om
avtalsparterna så önskar. En del av förlusten, för låginkomsttagare, bör
staten finansiera. Staten skulle vid en sänkning av arbetstiden med fem
timmar kunna sätta en stor del av dagens arbetslösa i arbete. Om
exempelvis 230 000 personer skulle komma i arbete minskar statens
utgifter för arbetslöshetsersättningen med drygt 30 miljarder. Netto
förstärks då finanserna med ca 20 miljarder kronor. Den ekonomiska
besparing som staten gör på arbetstidsförkortningsreformen kan med
fördel användas till att sänka egenavgifterna med 2,5 procentenheter,
och/eller till att höja grundavdraget för lågavlönade.
En sammantagen bild av löntagarnas situation: Höjd timlön, sänkta egen-
avgifter och ökat grundavdrag, i kombination med att genomförandeårens
normala utrymme för reallöneökningar tas i anspråk, gör att
arbetstidsförkortningen kan genomföras utan att det får några större
ekonomiska konsekvenser för gemene man.
6.5.2 Fler händer i vården
I en av de senaste statliga utredningarna oroar man sig för hur det
kommer att gå med den offentliga sektorn. Antalet åldringar blir bara fler
och fler. Med en arbetstidsförkortning kan det bli problematiskt att
finansiera den offentliga konsumtionen av vård och omsorg eftersom
skattebasen krymper, menar man. Konjunkturinstitutet beräknar att den
offentliga konsumtionen visserligen kommer att öka, men inte lika snabbt
som annars, om en förkortning av arbetstiden införs.
Vi anser att skatteintäkterna inte med nödvändighet behöver komma från
just arbete. Att skattebelägga andra områden passar egentligen mer det
framtida samhället, där ett fåtal försörjer många. Att beskatta konsumtion,
skadlig produktion eller dylikt är att föredra.
7 Ett friår
7.1 Vad är friår?
Tänk att kunna ta ledigt för att studera eller vara hemma med barnen.
Samtidigt ges en arbetslös arbete. Det är huvuddragen i Miljöpartiet de
grönas förslag till friår.
7.2 Sammanfattning av hur Miljöpartiet de grönas
friårsreform ska se ut
Miljöpartiets förslag innebär i korthet att den som tar ledigt får 85% av a-
kassan som ersättning. För att få ut ersättningen måste arbetsgivaren
erbjuda plats åt någon arbetssökande. För statskassan ger detta med våra
beräkningar minskade utgifter eftersom ersättningsnivån för friåret är
15% lägre än för den tidigare arbetslöse som nu erbjuds jobb. Ledigheten
ska kunna tas ut för att studera eller vara hemma med barnen. För dem
som vill utbilda sig eller vara hemma med barnen föreslår vi ett års
ledighet. För dem som vill ta ut ledighet av annan anledning kan en lägre
ersättningsnivå diskuteras. Vårt förslag om friår skiljer sig något från det
danska och finska. Till stora delar är det uppbyggt på samma sätt som
frikommunen Trelleborgs.
Vi kan tänka oss en tvåårig försöksperiod. Vi är övertygade om att den
kommer att förlängas. Med vår modell tjänar alla på förslaget. Den anställde
som väljer friår kan berika sitt liv, den arbetslöse får en chans att komma in
på arbetsmarknaden och staten betalar ut lägre ersättning än idag - 85% av a-
kassenivån för den som tar friår mot 100% för den som är normalt arbetslös.
7.3 Så utformade danskarna friårsmodellen
I Danmark gavs danskarna möjlighet att ta ett friår redan 1994. Den
ursprungliga danska modellen av friår innebar att man fick rätt att ta
ledigt ett år, med full a-kasseersättning, samtidigt som någon annan tog
ens arbete. Ledigheten var inte knuten till någon viss aktivitet, utan gavs
för att exempelvis vara hemma med barn, studera eller resa. Det var en
dyr reform. Sedan dess har emellertid lagen reviderats ett par gånger, för
att göra det mindre kostsamt för statskassan och för att bättre svara upp
mot de olika behov och önskemål som olika samhällsgrupper haft.
Gemensamt för friår för utbildning och övrig ledighet är att alla personer
som haft arbete i minst tre av de senaste fem åren är berättigade. Det innebär
också att även de som idag är arbetslösa har rätt till friår. De ställer sig
helt
enkelt vid sidan om arbetsmarknaden och får då 70% eller 100% av a-kassan,
beroende på vilken variant av friåret de valt. Den som har arbete och tar friår
ska dessutom skriva ett kontrakt tillsammans med arbetsgivaren som intygar
att man ämnar komma tillbaks till arbetsplatsen. Detta för att man inte ska
lämna jobbet med friår som ett slags förlängd a-kassa.
Vanligast i Danmark är att friåret används som en förlängning av
föräldraledigheten, som endast är 6 månader. Var åttonde som är föräldraledig
genom friåret, är pappor - en låg siffra kan tyckas, men ändå en förbättring
jämfört med innan pengen fanns.
Vid årsskiftet 1997-98 hade 21 500 danskar friår för studier, 22 100 hade
föräldraledigt och 500 var lediga av annan anledning, enligt
Arbejdsministeriet. Hur många jobb detta lett till är osäkert, det gäller dock
ett antal tusen arbeten (redan de 500 som hade ren sabbat ger enligt ovan 500
nyanställningar). Statistiken visar också vilken liten del som tagit friår
enbart
för att vara lediga.
7.3.1 Friår för studier
Full a-kassa gäller, för personer över 25 år. Vid särskilda tillfällen
omfattas även de under 25 år. Ersättningen utbetalas under ett år. De som
tar friår för studier måste, om inte annat överenskommits med
arbetsförmedlingen, stå till arbetsmarknadens förfogande.
7.3.2 Friår för föräldraledighet
De som vill vara föräldralediga får 60% av a-kassan. Möjligheten gäller
även arbetslösa. Nivån sänktes 1 april 1997 från 70%. De som har rätt till
sådan ersättning är föräldrar till barn upp till 8 år (utöver
föräldraledigheten för barn 0-2 år). Ledighet beviljas max 13 veckor,
dock upp till 26 veckor om barnet ej fyllt 1 år vid friårets början.
Arbetsförmedlingen kan förlänga friåret till 52 veckor. Är barnet under tre
år får det inte gå på daghem under tiden. Är det mellan 3 och 8 år får det
gå halvtid på daghem. Båda föräldrar har rätt att använda detta för vart
och ett av sina barn. Inget krav finns på att någon arbetslös ska arbeta på
den föräldralediges arbetsplats.
7.3.3 Friår för övrig ledighet (orlov for sabbat)
Personer som tar ett friår av annan anledning än studier och
föräldraledighet får 60% av a-kassan. Möjligheten gäller för personer
över 25 år i minst 13 veckor och max ett år. För att friår skall utgå måste
en arbetslös person (som varit arbetslös minst 52 av de senaste 65
veckorna) få tillträde till arbetsplatsen. Denne behöver inte nödvändigtvis
syssla med samma arbetsuppgifter, endast vara anställd hos samma
arbetsgivare. Sker inte detta genast, betalar arbetsgivaren vad friåret
skulle kostat staten till dess en ersättare har börjat.
7.3.4 Det danska friåret hyllas
Friåret har gett positiva effekter.
- 1998 hade 90 000 personer fått in en fot på arbetsmarknaden
- Friårsmodellen hade ökat utbildningsnivån på företagens anställda
- Många av dem som tog ledigt hade fått ett bättre socialt liv och upplevt
ökad livskvalitet.
För att fler skulle välja friår för utökad föräldraledighet sköt kommunerna
i början ofta till pengar, så att man skulle nå upp i normal inkomstnivå.
157 kommuner gjorde det 1994, i slutet av 1996 var det bara 65
kommuner som gjorde så och antalet har troligen minskat sedan dess.
7.4 Så gjorde Trelleborgs kommun
Våren 1996 utsåg regeringen Trelleborg till försökskommun. Den första
oktober samma år inleddes friårsprojektet. Äldre kommunanställda fick
ledigt i sex månader. Det gällde bl.a. hemvårdare, barnskötare och
administratörer. Modellen var först inriktad på yrkeskategorier med hög
arbetslöshet: barnskötare, äldre- och handikappomsorgens hemvårdare
och administrationens assistenter. Personalen här erbjöds tjänstledighet
med a-kassa, formellt aktivitetsstöd under sex månader, vilket sedan
förlängdes till tio månader. I början var den inriktad på äldre anställda,
men utvidgades snabbt till att omfatta alla åldrar. Ledigheten fick den
anställda använda hur hon eller han vill, men kravet var att en arbetslös
skulle arbeta på den lediges plats. Projektet breddades hösten 1997 till att
omfatta företag i Trelleborg.
Friåret finansieras inom den lokala arbetsförmedlingens budget, med 25%
bidrag från kommunen. Inga statliga bidrag medfinansierade reformen.
Arbetsgivaren stod för lönekostnaderna samt eventuella kostnader för
utbildning etc. Om en person med lägre utbildning eller kortare
yrkeserfarenhet tog den lediges plats gjorde företaget en besparing.
7.4.1 Trelleborgsförsöket har utvärderats
Trelleborgsförsöket utvärderades av sociologiska institutionen vid Lunds
universitet. Den konstaterade att samtliga intervjuade önskade att
modellen skulle permanentas och utvidgas till andra yrkesområden. Med
samtliga menades inte bara de som tagit friår och de som fått jobb, utan
också arbetsledare, fack och politiker. Modellen hade inte några
undanträngningseffekter och i den privata sektorn hade den också lett till
fasta anställningar.
I den utvärdering som gjorts av Trelleborgsförsöket finns många
kommentarer från de anställda. De som tagit ledigt berättar om "ett andrum",
hur tiden tidigare inte räckt till, hur trötta de tidigare varit och att de hade
börjat tänka på vad de ville få ut av livet. De betonade också hur kontakterna
med barnen och maken/makan förbättrats. Det sågs också som mycket
positivt att det inte fanns krav på motprestationer.
Och de som fick tillfälle att arbeta på den lediges plats vittnade om den
minskade stress det innebar att inte ständigt behöva söka jobb, oroa sig för a-
kassedagar som tickar, leva på bidrag osv. De framhävde också betydelsen av
att vara behövd, att komma in på arbetsmarknaden och de värdefulla
kontakter och kunskaper som tiden på den nya arbetsplatsen gett dem. Flera
av dem som fått jobb har tidigare varit arbetslösa med ryckvisa
korttidsvikariat och talade om hur de nu åter utvecklats efter att en längre tid
stått stilla.
7.5 Socialdemokraterna är intresserade
Regeringen har åtskilliga gånger aviserat att kommunerna snart skall
tillåtas införa friår, utan att detta skett. Under våren 1996 sade
statsminister Göran Persson att regeringen övervägde frågan om att införa
ett friår. Vid Kommunförbundets sysselsättningskonferens i september
1996 presenterade arbetsmarknadsminister Margareta Winberg ett som
hon kallade "färdigt förslag" till friår - ett som knöt an till Anna
Hedborgs och Rudolf Meidners LO-förslag: Ett friår mitt i livet. Inför
vårpropositionen 1997 aviserade regeringen åter ett förslag om friår för
att minska arbetslösheten, men när regeringen i slutet av året behandlade
ansökningarna från cirka trettio kommuner som ansökt om att få införa
friår avslog man samtliga ansökningar! I början av 1998 tilläts de tre
största kommunerna av regeringen att friare använda anslagen mot
arbetslösheten. Möjligheten att införa friår fanns dock inte med. Sture
Nordh, statssekreterare hos Margareta Winberg, aviserade också i januari
1998 att friåret var aktuellt inför vårpropositionen.
7.6 Argumenten mot friåret
7.6.1 "Friårsreformen är för dyr"
Den ursprungliga danska modellen var dyr. Den nuvarande danska
modellen är det inte. Miljöpartiets förslag innebär enligt våra beräkningar
en besparing, då man betalar avtalsenlig lön för den som träder in och en
lägre ersättning för den som tar friår än för den som tidigare varit
arbetslös. Även medräknat kostnader för utbildning, rekrytering och
administration så räknar vi med en liten besparing - i vart fall om man
räknar med mervärdet av att på ett enkelt sätt få in ny kompetens i
verksamheten och underlätta t.ex. generationsväxlingar.
Massarbetslösheten är däremot riktigt dyr. Den kostar samhället ungefär
miljarder varje år oräknat alla kostnader för social otrygghet och annat
som inte kan räknas i pengar.
7.6.2 "Friåret ger inga jobb"
Den danska modellen har gett många jobb, så mycket att det inom vissa
sektorer rent av blivit överhettning. Miljöpartiets modell är att varje
person som tar friår skall ersättas med en arbetslös. I Trelleborg har det
visat sig att nästan alla som på detta sätt fått ett vikariat inom näringslivet
får förlängt vikariat eller fast tjänst. Också inom kommunen har friåret
lett till många nya tjänster. En viktig positiv effekt var att flera fick en
förstärkt arbetslivserfarenhet, och därmed också ökade möjligheter att få
andra jobb.
7.6.3 "Friåret kan överhetta arbetsmarknaden"
I Sverige är överhettningsrisken betydligt mindre än i Danmark, eftersom
vår arbetslöshet är hög och konjunkturen varit betydligt svagare än i
grannlandet. Om friåret blir så populärt att hela sektorer väljer att ta ut
den, och dessutom samtidigt, kan resultatet självklart ändå bli viss
överhettning. Med ersättningsnivån om endast 85% av a-kassan håller vi
det dock inte för troligt. I sådana fall skall andra åtgärder, som stärkta
utbildningsinsatser, användas.
7.6.4 "Friåret kan bli en jämställdhetsfälla"
Tvärtom ökar möjligheten att vara hemma med barnen för båda könen,
också när barnen nått upp en bit i ålder. I Trelleborg har också friåret gjort
att många, främst kvinnor, kunnat gå upp i tid från en ofrivillig deltid. Det
är också en förbättrad jämställdhet. Givetvis bör friår, liksom andra
åtgärder, kombineras med satsningar på att minska löneklyftorna mellan
könen.
7.6.5 "Det är redan möjligt att ta ett friår för den som vill"
Möjligheten att ta tjänstledigt är få förunnat eftersom det är förenat med
totalt inkomstbortfall. Det är idag svårt för dem som varit tjänstelediga att
komma tillbaka till arbetsplatsen. Som det ser ut i dag drabbas den som
säger upp sig för att pröva ett annat jobb hårt. Karensdagar i a-kassan,
kortare arbetstid, sämre placering i turordningen vid varsel och förlorad
förtursrätt vid återanställning på den tidigare arbetsplatsen. I praktiken
begränsar det rörligheten på arbetsmarknaden.