Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att lagstiftningen
om en arbetstidsförkortning utformas på ett sätt som ger det bästa
resultatet avseende jämställdhet, minskad ohälsa och ökad uthållighet i
arbetslivet samt leder till ökad gemensam tid för föräldrar och deras
barn/ungdomar.
Bakgrund
Arbetstidsfrågan har varit upp till debatt under en lång tid och har
dessutom varit föremål för en rad utredningar. Efter valet 1998 klargjorde
regeringen att en arbetsgrupp skulle tillsättas för att utreda möjligheterna
och konsekvenserna av en arbetstidsförkortning. I arbetsgruppen har
ingått ledamöter från s, v och mp. Konjunkturinstitutet respektive
Arbetslivsinstitutet har på uppdrag av arbetsgruppen gjort var sin rapport.
Arbetsgruppen har också överlämnat sin slutrapport till regeringen och
denna har remissbehandlats.
Tonvikten har i samtliga rapporter legat på det ekonomiska planet, dvs. hur
en arbetstidsförkortning påverkar tillväxten, hur den kan finansieras osv. Det
har också handlat mycket om det lämpliga i att lagstifta jämfört med att
arbetsmarknadens parter sluter avtal om arbetstidsförkortning. LO respektive
TCO har lagt fram egna förslag till hur en arbetstidsförkortning skulle kunna
genomföras.
I finansplanen för 2001 skrivs följande:
Utgångspunkten för regeringens arbete i arbetstidsfrågan är att det är
angeläget att korta arbetstiderna och öka individernas inflytande över
arbetstidens förläggning. En förkortning av arbetstiden kan ske såväl
genom avtal som lagstiftning. Om alla skall kunna få del av en
arbetstidsförkortning behövs en lagstiftning. Det är regeringens avsikt att
åstadkomma en arbetstidsreform inom ramen för en förändrad
lagstiftning.
(Budgetprop. för 2001, volym 1, s. 27)
Regeringen konstaterar dels att det är angeläget att korta arbetstiden, dels
att det kan ske via avtal eller lagstiftning. Sedan konstaterar regeringen att
det krävs lagstiftning om det skall komma att omfatta alla. En mycket
viktig markering! Regeringen, inte minst statsminister Göran Persson,
betonar i olika sammanhang att välfärden skall omfatta alla, så det är
logiskt att en arbetstidsförkortning för alla kräver en förändrad
lagstiftning. Därmed torde frågan om avtal kontra lagstiftning kunna
avföras. Nästa fråga handlar om hur en förändrad lagstiftning skall se ut,
dvs. vilken typ/vilka typer av arbetstidsförkortning som avses. Det finns
en rad varianter som kan genomföras var för sig eller i kombination, t.ex.
en daglig förkortning av arbetstiden, längre föräldraledighet, längre
semester eller att ökad flexibilitet vad gäller arbetstidens förläggning ger
lägre arbetstid.
Här handlar det vid valet om vilka variabler och utgångspunkter som
lagstiftaren vill utgå från och, inte minst, vilka mål som finns med en
lagstiftad arbetstidsförkortning. Hur påverkar de olika varianterna av
arbetstidsförkortning viktiga mål som jämställdhet, minskad ohälsa, ökad
uthållighet i arbetslivet, mer tid för umgänge med de nära och kära, främst
barnen. Det senare är av grundläggande betydelse av en rad skäl, som de
flesta kan inse. En rad undersökningar visar t.ex. att de barn/ungdomar som
har mer gemensam tid med sin förälder/sina föräldrar är mindre
brottsbenägna, dricker mindre alkohol osv. Den gemensamma tiden handlar
givetvis om både kvantitet och kvalitet i det gemensamma umgänget, men
bådadera är viktiga.
Jag är för egen del helt övertygad om att en förkortning av
arbetstidsnormen, som innebär en tydlig förkortning av den dagliga
arbetstiden, ger de mest positiva effekterna vad gäller jämställdheten, en lägre
ohälsa, ökad uthållighet och ett ökat umgänge mellan föräldrar och deras
barn. Det är därför önskvärt att regeringen i sitt lagstiftningsförslag avseende
kortare arbetstid utformar detta på ett sätt som maximalt gynnar t.ex.
jämställdhet och övriga, tidigare nämnda, önskvärda mål. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen tillkänna.