30-timmarsveckan är redan införd i Sverige. Visserligen finns det en
lagstadgad norm om 40-timmarsvecka, men om man ser till hur lång tid vi
faktiskt är på jobbet och räknar bort all ledighet för sjukdom, semester,
föräldraledighet, studieledighet m.m. så är den genomsnittliga arbetstiden
inte mer än ca 30 timmar. Med undantag för Norge har Sverige den
kortaste arbetstiden av alla jämförbara länder. Ändå pågår sedan länge en
intensiv debatt i vårt land om att lagstifta om kortare arbetstid. Det
avvisar vi bestämt.
Den moderata politiken syftar till att flytta makten över arbetstiden från
politikerna till de enskilda individerna och deras arbetsgivare. Forskningen
och den mångfald av attitydundersökningar som gjorts visar entydigt att det
inte finns något arbetstidsmått som passar alla. Människor är olika och
prioriterar olika. En och samma individ har olika önskemål och behov under
olika skeden i livet. Verksamheterna har också olika behov som t.ex.
säsongsanpassad eller kundanpassad arbetstid.
Vi föreslår därför att anställningsförhållandena regleras genom
individuella avtal mellan arbetsgivaren och den anställde. Härigenom skapas
mer flexibla arbetstidslösningar. Det skapar förutsättningar för det moderna
arbetslivet som är bättre anpassat både till de enskilda arbetstagarnas olika
önskemål och behov och till verksamheternas olika krav. Gärna kortare
arbetstid, men det skall vara den enskildes val efter överenskommelse med
arbetsgivaren. Vi förespråkar kraftigt sänkt skatt på arbete. Det är en politik
som gör det möjligt för den som vill korta sin arbetstid att leva även på en
deltidslön.
2 Innehållsförteckning
3
4 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det moderna arbetslivets behov av flexibla arbetstidslösningar.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att upphäva nuvarande arbetstidslag.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om individuella arbetstidsavtal.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en lagstadgad arbetstidsförkortning.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en sänkning av skatten på arbete.1
6.
1 Yrkande 5 hänvisat till SkU.
5 Inledning
Det regelverk som styr relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare
på den svenska arbetsmarknaden är anpassat efter en svunnen tid, då
stordrift, enhetlighet och kollektivism var förhärskande. Detta gäller även
arbetstidslagstiftningen.
Det framtida arbetet, där varor och tjänster i ökande utsträckning baseras
på den nya informationsteknologin, ett växande egenföretagande och en
decentralisering av ansvar till medarbetarna kräver nya lösningar.
Redan nu finns på den svenska arbetsmarknaden ett stort antal kollektiv-
avtal om konjunkturanpassad eller säsongsvarierad arbetstid. I många fall
sammanfaller detta med de anställdas egna önskemål om flexiblare
arbetstider. På längre sikt är denna utveckling också nödvändig för att
svenska företag skall kunna behålla sin konkurrenskraft. Det är ytterst fråga
om att rädda jobben. Många anställda och fackliga organisationer har redan
insett det.
Arbetsmarknaden genomgår stora förändringar. Arbetsformer,
anställningsvillkor och arbetstider omprövas och anpassas till en ny tids
förutsättningar. Allt detta är en process som pågår i en internationaliserad
värld där konkurrensen hårdnar. Politikerna kan naturligtvis bestämma sig för
att de inte tycker om det nya arbetslivet och därför försöka ingripa i processen
och försvåra och bromsa utvecklingen. Genom att skärpa den lagstiftning som
omgärdar arbete och anställning kan man försöka ge den gamla ordningen en
konkurrensfördel. Det är emellertid uppenbart att denna strategi inte kommer
att hålla i längden. Priset kommer att bli högt. Det kommer att leda till att
chanser till expansiva företag och nya jobb går om intet.
Arbetsmarknaden styrs inte av andra grundläggande förutsättningar än
andra marknader. Gör man en resurs dyr eller svåråtkomlig, t.ex. genom
omfattande regleringar, så kommer efterfrågan på den resursen att minska.
Detta gäller naturligtvis även efterfrågan på arbetskraft.
6 Fakta om arbetsmarknad och arbetstid
6.1 Fakta kräver förändring
Enligt en nyligen publicerad rapport från OECD uppgår de totala
kostnaderna för de offentliga regleringarna av näringslivet till inte mindre
än tio procent av BNP - och det är de små företagen som drabbas hårdast.
Den faktiska arbetslösheten i Sverige ligger kring tio procent. Omkring en
miljon människor i Sverige står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. I en
sådan situation måste rimligen alla ambitioner inriktas på att underlätta för
företagandet.
I stället har den svenska debatten allt mer kommit att kretsa kring
arbetstidsförkortningar i olika former. Det är ett krav som det
socialdemokratiska kvinnoförbundet har drivit länge, liksom Vänstern och
Miljöpartiet.
Ändå har Sverige en internationellt sett mycket låg faktisk arbetstid. I
OECD Employment Outlook 1998 görs en jämförelse av årsarbetstiden
mellan totalt 14 OECD-länder. Av den framgår att Sverige hade den tredje
kortaste arbetstiden. Enligt SAF:s statistik för år 1999 var den genomsnittliga
faktiska arbetstiden för heltidsanställda, exklusive skiftarbetande, 29,0 timmar
för arbetare och 30,7 timmar för tjänstemän. Från heltidsnormen 40 timmar
per vecka har då dragits olika typer av frånvaro såsom sjukdom, semester,
föräldraledighet, studieledighet m.m.
I USA är antalet arbetade timmar hela 25 procent högre än i Sverige. Det
är ett gott bevis för att det finns ett sådant samband mellan längre arbetstid,
lägre arbetslöshet och högre välstånd som de flesta ekonomer hävdar.
6.2 Pågående utredningsarbete
Trycket från det socialdemokratiska kvinnoförbundet och från
regeringens båda stödpartier ledde till att det hösten 1998 tillsattes en
arbetsgrupp inom Regeringskansliet under ledning av kvinnoförbundets
ordförande Inger Segelström och med två ledamöter därutöver från
vardera Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet med uppgift
att analysera konsekvenserna av olika arbetstidsförkortningar.
Arbetsgruppen avlämnade den 23 mars 2000 sin rapport "Kortare
arbetstid - för och emot". Rapporten har varit ute på remiss och behandlas
nu i Regeringskansliet.
Konjunkturinstitutet (KI) har på Näringsdepartementets uppdrag räknat på
de makroekonomiska effekterna av en lagstadgad arbetstidsförkortning för
den segelströmska arbetsgruppens räkning. KI bedömer att en sådan reform
ger lägre tillväxt och högre skatt och, trots detta, minskade resurser till den
offentliga sektorn. Det skulle göra det svårt att klara den växande
försörjningsbörda och de ökade krav på offentlig service som en allt äldre
befolkning medför. KI bedömer att den ekonomiska tillväxten kommer att
minska lika mycket som arbetstiden sänks. Bl.a. kommer därför de framtida
pensionerna att bli väsentligt lägre. Kortare arbetstid skulle alltså slå hårt
mot
den svenska välfärden enligt KI.
Arbetslivsinstitutet gjorde, också på Näringsdepartementets uppdrag, en
sammanställning av aktuell forskning och utveckling i arbetstidsfrågan. Av
rapporten till arbetsgruppen "Arbetstidsförändringar - möjligheter och
konsekvenser" framgår bl.a. att forskningen visar att arbetstidsförkortning har
ingen eller liten effekt på arbetslösheten. Den kommer att förstärka den
flaskhalsproblematik som Sverige redan brottas med, vilket kan leda till
löneglidning, och som kan medföra sämre ekonomisk tillväxt och därigenom
minskad sysselsättning. Forskningen kan inte påvisa konkreta
hälsoförbättringar annat än när arbetet är särskilt hårt och enformigt. Lokala
försök visar att sjukfrånvaron inte påverkas av en arbetstidsförkortning.
En analys som Kommunförbundet har gjort visar att en allmän
arbetstidsförkortning till 35 timmar skulle leda till en försämring av
kommunernas ekonomi med tio miljarder kronor.
LO, som länge varit splittrat i arbetstidsfrågan, beslutade vid sin senaste
kongress att en arbetstidsförkortning under de kommande åren bör ske genom
att löntagarna får rätt till ytterligare fem dagars betald ledighet per år.
Denna
rätt skall intjänas på samma sätt som man intjänar rätt till betald semester.
Den enskilde ska i princip ha rätt att ta ut den lediga tiden på det sätt som
passar honom eller henne bäst. Det skall kunna ske i form av hela dagar, del
av dag eller enskilda timmar så att det blir möjligt att förkorta den dagliga
arbetstiden.
I sin rapport skriver regeringens arbetstidsgrupp att det finns ett antal
risker och negativa konsekvenser förknippade med en arbetstidsförkortning.
Den minskar arbetskraftsutbudet och försvagar den ekonomiska tillväxten.
Den riskerar att leda till ökad stress och ökat övertidsarbete. Den medför
också lägre löneökningar för arbetstagarna och därmed lägre ökning av den
privata konsumtionen. Pensionerna blir lägre. Mot denna bakgrund är
arbetsgruppens slutsats att en tvingande lagstiftning om förkortad arbetstid
varken är en realistisk eller önskvärd lösning.
I årets budgetproposition anför regeringen att frågan om en
arbetstidsförkortning kräver ytterligare överväganden, varför inga förslag i
den riktningen läggs nu. Kortar vi arbetstiden tar vi ut en del av framtida
tillväxt i form av mer fri tid i stället för ökad privat och offentlig
konsumtion
enligt propositionen. Icke desto mindre framgick det av den
regeringsförklaring som statsministern avgav den 19 september att regeringen
avser att förkorta arbetstiden de närmaste åren genom att fler semesterdagar
införs stegvis.
Tydligare kan det knappast sägas att den socialdemokratiska regeringen är
beredd att offra Sveriges tillväxt och svenskarnas välstånd för att kunna säkra
ett fortsatt stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet för den egna
maktpositionen.
6.3 Olika individer har olika behov
"När jobbet är slut, är jag också slut", TCO-rapport mars 2000
60 procent av tjänstemännen anser att de själva och deras arbetsgivare ska
reglera arbetstiden. Yngre anser detta i högre grad än äldre. Bara tolv procent
vill att politikerna ska blanda sig i arbetstidsfrågan. Arbetstidsfrågans vikt
verkar också variera med möjligheterna till flexibilitet. Bland dem som jobbar
utifrån resultatkontrakt anser fyra av tio att arbetstider inte är en viktig
fråga. I
hela undersökningen tycker annars 82 procent att arbetstiden är
mycket/ganska viktig.
Inte mindre än 34 procent i undersökningen arbetar mer än 40
timmar/vecka. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att 43
procent tycker att de jobbar för många timmar. Samtidigt tycker majoriteten,
55 procent, att de jobbar lagom mycket, medan bara två procent vill jobba
mer än idag. I valet mellan kortare arbetstid eller högre lön väljer 64 procent
av tjänstemännen kortare arbetstid. Kvinnor föredrar detta i högre
utsträckning än män (67/57 procent). 39 procent uppger att de skulle föredra
hjälp med städning i hemmet framför kortare arbetstid, bland dem en något
högre andel kvinnor.
Det stora problemet för de flesta är inte veckoarbetstiden, utan avsaknaden
av en möjlighet att själv kunna bestämma hur, var och när man ska arbeta. 83
procent vill exempelvis kunna välja att arbeta mer eller mindre beroende på
livsfas, och en majoritet vill ha flexibilitet under en arbetsvecka. Kvinnor
önskar en större ökning av flexibiliteten jämfört med män.
TCO pratar om en "hotande ohälsobomb" i samband med stress och
utbrändhetsproblem. Samtidigt konstateras att försök med kortare arbetstid
inte gett några direkt positiva hälsoeffekter. Arbetstiden är dessutom av olika
betydelse för olika yrkesgrupper. Därför bör man titta på riskfaktorer för
respektive yrkesgrupp, snarare än att försöka finna generella lösningar på
arbetstidsfrågan enligt TCO.
"Arbetstid bör inte vara en politisk fråga", SAF mars 2000
78 procent instämde helt eller delvis i påståendet att "arbetstiden - inräknat
övertid - vill jag bestämma över själv tillsammans med min arbetsgivare. Det
angår ingen annan." (SIFO sommaren 1997)
"Bättre arbetstider för alla eller för ett fåtal?" Svensk Handel, december
1999
Svensk Handel har låtit de tillfrågade behålla dagens timlön, och sedan
frågat om arbetstiden. Det visar sig då att 43 procent vill jobba som idag,
medan 54 procent vill förändra sina arbetstider. Men av de missnöjda vill 13
procent arbeta mer än i dag, 27 procent mindre än i dag och 14 procent vill
jobba lika många timmar, men på andra tider. Bland låginkomsttagare är
hälften nöjda med arbetstiderna, medan en fjärdedel vill jobba mer än idag för
att tjäna mer pengar. Endast 13 procent vill jobba mindre för att öka sin
fritid.
Kön påverkar inte önskemålen om arbetstider. En något större andel kvinnor
vill arbeta lika mycket som nu, men på andra tider.
6.4 Slutsatser av attitydundersökningarna
Det har gjorts många undersökningar kring människors attityder till
arbetstiden och självbestämmandet. Påtagligt är att det finns ett missnöje
med arbetstiderna som de ser ut idag. Både ökad flexibilitet och egen
förhandlingsrätt är dock mer efterfrågade än kortare arbetsdag.
En majoritet av de förvärvsarbetande är i dag missnöjda med sina
arbetstider. Men inte alla vill minska arbetstiden. Medan 27 procent vill
minska sin arbetstid, vill 13 procent arbeta mer än idag och 14 procent lika
mycket men på andra tider. Närmare hälften av de tillfrågade är alltså nöjda
med nuvarande längd och förläggning av arbetstiden. Bland lågavlönade är
det nästan en fjärdedel som vill arbeta mer än i dag enligt en undersökning
från Svensk Handel.
Det enda entydiga svaret på frågan om hur människor vill jobba är: olika.
Människor är olika och prioriterar därför olika. En och samma individ kan ha
olika behov och önskemål under olika skeden av livet. Den som är ung och
frisk kan vilja jobba mycket för att tjäna ihop till den första bilen eller
drömhuset för att sedan vilja gå ner i arbetstid när man blir förälder. Det är
därför nödvändigt att eftersträva individuellt anpassade lösningar. Dessutom
visar forskningen att den faktor som har störst betydelse för människors
trivsel i arbetet är möjligheten att själv kunna påverka sin arbetstid och
förläggningen av den.
Enda möjligheten att kunna få människor nöjdare med sina arbetstider är
därför att öka flexibiliteten och möjligheterna till individuella lösningar. Det
måste bli möjligt att jobba både mer, mindre och annorlunda än idag. Inte
minst utifrån aspekten att människor ska må bra är individanpassade
arbetstider att föredra framför det trubbiga lagstiftningsinstrumentet.
7 En lagstiftning för den nya tidens
arbetsmarknad
7.1 Några argument för och emot lagstiftad
arbetstidsförkortning
Kortare arbetstid blir inte speciellt dyrt hävdar Vänsterpartiet. Därför
stannar Vänsterns krav inte ens vid 35 timmars arbetsvecka utan ställer
upp målet 30 timmars arbetsvecka på några års sikt. Och detta ska i
princip inte kosta någonting alls utan betalas av framtida
produktivitetsökningar, åker vänsterledaren Gudrun Schyman land och
rike runt och förkunnar.
KI har räknat på konsekvenserna av en lagstadgad arbetstidsförkortning.
KI bedömer att en sådan reform ger lägre tillväxt och högre skatt och trots
detta minskade resurser till den offentliga sektorn. Det skulle göra det svårt
att klara den växande försörjningsbörda och de ökade krav på offentlig
service som en allt äldre befolkning medför. KI bedömer att den ekonomiska
tillväxten kommer att minska lika mycket som arbetstiden sänks. Redan en
sänkning av arbetstiden med 2,5 timmar/vecka beräknas minska hushållens
disponibla inkomster med 20 000 kronor per person i arbetskraften, en
sänkning med tio timmar/vecka med mer än fyra gånger så mycket. Våra
framtida pensioner kommer också att bli väsentligt lägre. Kortare arbetstid
skulle alltså slå hårt mot den svenska välfärden.
En analys som Kommunförbundet har gjort visar att en allmän
arbetstidsförkortning till 35 timmar skulle leda till en försämring av
kommunernas ekonomi med tio miljarder kronor och innebära färre anställda
i vården, skolan och omsorgen.
Förespråkarna för en arbetstidsförkortning brukar framhålla att 40-
timmarsnormen för heltidssarbete infördes redan 1973 och att det nu är dags
för Sverige att sänka den, såsom man har gjort i vissa andra länder. Till detta
vill vi anföra att 30-timmarsveckan redan är införd i Sverige fast vi i vårt
land
har valt att ta ut ökad ledighet i andra former än genom kortare arbetsdag (jfr
sid 4, SAF:s statistik över faktiskt arbetad tid). Sverige har längre lagstadgad
semester än de flesta andra länder. Vi har också generösa regler för
sjukfrånvaro, föräldraledighet samt ledighet för studier och facklig
verksamhet m.m. som saknar motstycke i andra jämförbara länder.
Enligt SCB:s befolkningsprognoser ökar antalet svenskar i pensionsåldern
med drygt 700 000 fram till år 2030 samtidigt som antalet personer i arbetsför
ålder (20-64 år) minskar med ca 300 000. En befolkningsminskning har
Sverige inte sett sedan digerdöden och massutvandringen till Amerika på
1800-talet - och då bara under enstaka år. Vad vi ser nu är en långsiktig trend.
Följden blir att arbetskraft kommer att bli en bristvara, den ekonomiska
tillväxten är i fara, allt färre tvingas bära en växande försörjningsbörda och
den offentliga sektorns finanser hotas.
Till detta kommer att den svenska arbetsmarknaden redan idag har
problem med bristyrken och flaskhalsar. Det råder stor brist på t.ex.
civilingenjörer och andra ingenjörer, IT-experter och läkare. Vad händer om
arbetstiden förkortas med fem à tio timmar i veckan för dem? Enligt SAF:s
rekryteringsenkät hösten 1999 uppger sju av tio företag att de haft stora
svårigheter att rekrytera personer med rätt kompetens. Tre av tio företag
uppger att svårigheterna att rekrytera har lett till att planerad expansion har
förhindrats. Detta innebär att 40 000 företag därmed inte har kunnat växa
enligt sina planer.
Docenten i nationalekonomi Stefan Fölster har framhållit att en kortad
arbetstid inte bara skulle krympa skatteunderlaget som skall finansiera
välfärden utan dessutom riskerar att bli ett dråpslag mot låginkomsttagare.
Om lönen hålls oförändrad innebär en arbetstidsminskning att arbetskraft
blir dyrare per timme. Detta minskar allmänt efterfrågan på arbetskraft.
Men det späder också på den rationaliseringsprocess som redan har lett
till att framför allt enklare arbetsuppgifter automatiseras. Det slår därför
hårdare mot låginkomsttagare. Om kortad arbetstid räknas av från
löneökningsutrymmet finns större förutsättningar för lägre arbetslöshet,
men priset är då att många låginkomsttagare som redan i dag ligger under
skälig levnadsstandard får ännu lägre inkomster. Det hävdas ibland att
kortad arbetstid kan finansiera sig själv genom ökad produktivitet. I de
flesta försök som gjorts saknas emellertid tecken på produktivitetsökning.
Det som saluförs som produktivitetsökning är att de anställda trivs med
färre arbetstimmar till samma lön - konstigt vore det väl annars. (DN
debatt, oktober 1998).
I Frankrike sänktes arbetstiden från 39 till 35 timmar i februari 2000.
Reformen, som presenterades av den socialistiska regeringen, som ett
socialt framsteg för löntagarna, har givit upphov till en strejkvåg bland
långtradarchaufförer, bussförare, brevbärare m.fl. som är djupt oroade
över just sådana effekter av en arbetstidsförkortning som Fölster
beskriver.
200 000 hushåll i Sverige kan inte leva på sin lön utan är beroende av
socialbidrag för sin försörjning trots arbete. Det finns beräkningar som visar
att en generell arbetstidsförkortning skulle fördubbla antalet hushåll som är
bidragsberoende. Svenska löntagare har alltså all anledning att hysa samma
oro som de franska.
Förespråkarna av en generell arbetstidsförkortning lanserade det först som
en metod för att komma tillrätta med arbetslösheten - vi skulle dela på
jobben. Sedan all forskning och alla empiriska försök visat att detta argument
inte håller har man svängt om till att saluföra arbetstidsförkortningen av
förmenta hälsoskäl - människor upplever att de jobbar för mycket och de
stressrelaterade sjukdomarna ökar. Men detta argument håller ju inte heller.
Människor kommer inte att må bättre om de skall utföra samma arbete på 25
procent kortare tid. Om de stressrelaterade sjukdomarna främst bland de
anställda i den offentliga sektorn skall kunna minska är det avgörande att de
tio miljarder kronor, som Kommunförbundet har kostnadsberäknat en
generell arbetstidsförkortning till, i stället används till att garantera att
det
finns ett rimligt antal anställda som kan dela på arbetsuppgifterna.
LO-kongressens beslut att kräva en sjätte semestervecka, som skall kunna
tas ut i form av hela dagar, del av dag eller enstaka timmar är visserligen mer
modest än övriga förslag som nu florerar i den allmänna debatten i det att det
motsvarar ungefär tolv minuter kortare arbetsdag. Tolv minuter kan knappast
medföra bättre hälsa, mindre stress och ökad välfärd som LO hävdar.
Däremot innebär även detta förslag ett mindre antal arbetade timmar, i ett
läge där allt färre i yrkesverksam ålder skall försörja allt fler äldre. En
annan
invändning vi har är att det finns många verksamheter där det skulle uppstå
betydande olägenheter om de anställda fick en ovillkorlig rätt att ta ledigt när
som helst.
7.2 Individens makt över sin arbetstid
Debatten kring arbetstiden har kommit att fokuseras kring frågan om
människor ska jobba mindre eller inte. Men den egentliga motsättningen
handlar inte om huruvida människor skall jobba mer eller mindre. Den
handlar om vem som ska besvara frågan. Är det politiker som ska
bestämma över arbetstiden, eller är det enskilda arbetstagare och
arbetsgivare?
Den moderata politiken syftar till att flytta makten över arbetstiden från
politikerna till de enskilda människorna på arbetsmarknaden. Det sker på två
sätt:
1. Avreglering. I stället för att införa nya kostsamma regleringar anser vi
moderater att det är dags att upphäva arbetstidslagen i nuvarande form.
Den är otidsenlig och innehåller en rad hinder för arbete och företagande. I
stället bör de grundläggande regler som behövs till skydd för människors liv
och hälsa finnas i arbetsmiljölagen och vara indispositiva, d.v.s. de skall inte
vara möjliga att avtala bort. Därutöver bör anställningsförhållandena regleras
genom individuella avtal mellan arbetsgivaren och den anställde. Det är en i
grunden orimlig tanke att staten i ett modernt och civiliserat samhälle skall
anse sig ha rätt att hindra enskilda människors fria val av arbetstid respektive
rätt att i pengar få ut lönen för mödan. Vi vill i stället skapa mer flexibla
arbetstidslösningar och skapa förutsättningar för ett modernt arbetsliv som är
bättre anpassat både till de enskilda arbetstagarnas olika önskemål och behov
och till verksamheternas krav.
I dag finns en lagfäst norm för vad som är en normallång arbetsvecka.
Denna norm vill Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu använda för att minska
den generella arbetstiden för alla. Vill man i stället låta människor bestämma
själva hur länge de vill jobba behövs ingen norm. Det blir upp till
arbetsmarknadens parter och enskilda aktörer att förhandla fram normer och
riktlinjer i sina avtal.
Så länge staten dikterar en gemensam norm för arbetstiden kommer det att
vara en ständig huggsexa av oförenliga intressen. Det säger sig självt att
människor på arbetsmarknaden har olika syn på hur länge de vill jobba,
beroende på bland annat familjesituation, skede i livet och hur man upplever
sitt arbete.
De som pläderar för kortad arbetstid pekar på att många, inte minst
kvinnor, känner stress för att de inte får tiden att räcka till för både karriär
och
hem- och familjeliv. Andra invänder att om vi generellt jobbar mindre i
Sverige, så blir det svårare att få välstånd och arbetskraft som täcker
exempelvis ett växande behov av äldreomsorg. Poängen är att båda
argumenten stämmer. Bara genom friheten att arbeta olika kan vi förena
behovet för vissa att gå ner i arbetstid, med andras behov att arbeta mer för
att
få ekonomin att gå ihop. Den friheten kommer med flexiblare regler på
arbetsmarknaden.
2. Sänkt skatt. Framför allt vad gäller inkomster, men även skattetrycket i
sin helhet.
Behovet av sänkta skatter har varit frånvarande i debatten kring
arbetstiden. Men det säger egentligen sig självt att den som bestämmer över
sin inkomst kan bestämma över sin tid. Sänks inkomstskatten har man lättare
råd att gå ner i arbetstid om man så önskar, eller kan spara pengar för att
kunna göra det senare.
Den maktlöshet som orsakar stress och utbrändhet, beror till inte
oväsentlig del på att skatterna kväver valmöjligheter och alternativ. De
hindrar både skapandet av nya jobb, möjliga servicelösningar och individens
möjligheter att förverkliga sina livsplaner.
Kraftigt sänkta inkomstskatter gör det möjligt för fler att leva på sin lön.
Därmed ökar också möjligheterna att gå ner i arbetstid. Höga skatter försvårar
också möjligheten att spara pengar för att i andra skeden av livet få mer tid
med barnen, köpa eget hus, utbilda sig eller göra den resa man alltid drömt
om. Utan marginalerna, man får med ett eget sparande, blir det svårt att kunna
variera sina arbetstider.
Ingen annanstans i världen beskattas människor med låga inkomster så
högt som i vårt land. Därför måste årligen 200 000 hushåll söka socialhjälp
för att klara försörjningen. För dem vore en påtvingad arbetstidsförkortning
ett dråpslag som ytterligare skulle låsa dem fast i ett bidragsberoende som är
ovärdigt en välfärdsstat.
De höga inkomstskatterna har minskat möjligheterna för människor att
genom eget arbete förbättra sin situation. Sannolikheten att göra
inkomstkarriär har minskat sedan sextiotalet, och mest har den minskat för
låg- och medelinkomsttagare. Att sänka inkomstskatten är viktigt för att ge
människor ökad makt över sin vardag, och ökade möjligheter till
inkomstkarriär genom eget arbete.
Skatteproblemen är inte begränsade till inkomstskatten. Många föredrar
exempelvis hjälp med städningen i hemmet framför minskad arbetstid. Det är
en lösning på stress och dubbelarbete som idag försvåras av höga skattekilar.
I USA har kvinnorna 25 procent längre arbetstid än svenska kvinnor. De
amerikanska kvinnornas totala arbetstid, alltså inklusive hemarbetet, är dock
inte längre, trots att amerikanska män inte hjälper till hemma mer än svenska
män. Skillnaden förklaras av att det amerikanska skattetrycket gör det möjligt
för familjerna att köpa hushållsnära tjänster. Det är rena cynismen att den
socialdemokratiska regeringen nu vill tvinga svenska förvärvsarbetande att
avstå från lönearbete till förmån för det oavlönade hemarbetet. Skatteåtgärder
bör snarast genomföras så att det blir möjligt för fler att köpa privata
tjänster i
hushållet även i Sverige.
Det är orimligt att staten i ett modernt och civiliserat samhälle skall anse
sig ha rätt att hindra enskilda människors fria val av arbetstid respektive rätt
att i pengar få ut lönen för mödan. Vi moderater vill i stället lämna utrymme
för mer flexibla arbetstidslösningar och skapa förutsättningar för ett modernt
arbetsliv som är bättre anpassat både till de enskilda arbetstagarnas olika
önskemål och behov och till verksamheternas krav.
Moderata Samlingspartiet vill sänka skatten på arbete kraftigt. Vi står
alltså för en politik som gör det möjligt för den som vill korta sin arbetstid
att
kunna leva även på en deltidslön. Den som så vill ska naturligtvis också ha
möjlighet att arbeta mer än 40-timmarsnormen, kanske för att spara en slant
så att han eller hon kan gå ner i arbetstid när barnen kommer. Gärna kortare
arbetstid - men det är individen som ska välja, inte politikerna.