Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att inrätta en delegation mot stress och utbrändhet.
Motivering
Larmrapporterna om stress och utbrändhet duggar tät. Varje dag dyker
rapporter upp om alltför höga stressnivåer, om ökade sjukskrivningar.
Varje vecka möter vården drabbade. Människor som söker hjälp för att
förstå sina symptom eller som är förtvivlade för att de inte längre klarar
sina jobb. Fackliga företrädare och chefer undrar hur de ska hantera
personal som drabbats av utbrändhet, samtidigt som de har svårigheter att
klara sin egen stress. Följderna av långvarig stress blir alltmer uppenbara.
Varje dagstidning, nyhetsprogram och facktidskrift innehåller inslag kring
samma tema.
Vid en konferens om magra organisationer talade en amerikansk forskare
om fenomenet "The Knowing Gap", d.v.s. skillnaden mellan vad vi vet och
vad vi gör. Vi vet att det är skadligt för hälsan att leva med allt för hög
stress
utan möjlighet till återhämtning - ändå utformar vi arbeten och inrättar oss
efter orimliga arbetsförhållanden. Varför?
Varför använder vi oss inte av vår kunskap? Alltför många som har ett
jobb snurrar på likadant, har samma höga tempo och alldeles för många delar
svårigheten att lyssna till sin egen kropps signaler. Man förenas ibland i en
psuedogemenskap kring "såhär ser det moderna arbetslivet ut, så här tufft
måste det vara", "så här är det att vara chef". "Man måste gilla läget." Den
högst uppvarvade chefen blir ett slags förebild. Till slut tappar man
perspektiven och eftersom nästan alla tappar perspektivet så delar man
uppfattning. Det blir ett slags norm.
Alltför få stannar upp och reflekterar över vad som pågår: besparingar och
neddragningar av personal samtidigt som man inför nya rutiner, nya datasy-
stem, nya krav på kvalitetssäkring, ökad konkurrens och en rad andra
förändringar utan att man ges tid att riktigt ta till sig och integrera alla
nyheter. Det behövs utrymme och tid för dialog. Att tiden för lärande och
reflektion minskats har många vittnat om.
Vad kan vi då göra? Det som behövs är att vi börjar använda vår kunskap.
Att vi kliver över det gap som finns mellan vad vi gör och vad vi vet att vi
borde göra. Det handlar både om att den enskilde individen måste få hjälp att
hitta sitt sätt (exempelvis genom att att gå en egen personlig kurs och lära sig
sin egen stresshantering) och att arbetsgivare och fackliga organisationer ska
"ta sitt eget ansvar". Men det handlar också om att åtgärda systemfel och
granska samhällspolitiska strategier.
För att få en överblick över problematiken och för att kunna komma med
riktiga åtgärder behöver man föra samman dem som har kunskap från olika
håll i en delegation mot stress och utbrändhet. Att sammanföra forskares och
praktikers vetande leder en bra bit på vägen för beslutsfattare. Man behöver
också sammanföra erfarenheter från olika håll och systematisera dem, inte
minst goda exempel på hälsobefrämjande processer, sådana initiativ som
tagits och som givit goda resultat. Några utgångspunkter för diskussion kan
vara:
- Tillbaka till 40 timmars arbetsvecka som ett första steg mot
arbetstidsförkortning.
- Analysera på individnivå varför sjukskrivningarna har ökat. Ta med
fallstudier.
- Sjukvårdsapparaten är felkonstruerad! Högre inriktning på prevention och
holistisk hjälp.
- Större möjligheter för reflektion och reflekterande samtal kring den egna
arbetssituationen.
- Balansen mellan familj och arbete måste återupprättas.