Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en arbetsmarknadspolitik för hållbar integration.
Motivering
Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgifter är att förmedla arbete till
arbetslösa och arbetskraft till företag, öka de arbetslösas kunskaper och att
stödja dem som har svårt att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Riksdagen fastslog 1996 som mål att Sverige år 2000 skall ha halverat
den öppna arbetslösheten till 4 procent. Arbetslöshetsmålet
kompletterades år 1998 med målet att andelen reguljärt sysselsatta av
befolkningen mellan 20 och 64 år skall öka till 80 procent år 2004.
Målsättningen att stödja dem som har svårt att få jobb på den reguljära
arbetsmarknaden och "förebygga segregation och permanent utslagning"
innebär att särskild hänsyn skall tas till de grupper som har en svag
ställning på arbetsmarknaden. Till dessa prioriterade grupper hör
ungdomar, äldre, arbetshandikappade, långtidsarbetslösa samt
"utomnordiska medborgare".
Det har därför varit en prioriterad uppgift inom arbetsmarknadspolitiken
att minska den öppna arbetslösheten bland "utomnordiska medborgare".
Utomnordiska medborgare utgör bara ungefär 30-35 procent av samtliga
utrikesfödda. Exempelvis har 65 procent av alla födda i Latinamerika numera
svenskt medborgarskap. För födda i Afrika är andelen 53 procent och bland
födda i Asien är 60 procent naturaliserade.
"Utrikesfödda" snarare än "utomnordiska medborgare" bör vara en
prioriterad grupp i arbetsmarknadspolitiken. Sysselsättningsmålet är generellt
hållet och gäller hela befolkningen mellan 20 och 64 år och riktar sig också
mot de "latent arbetslösa" i arbetsför ålder som fortfarande står utanför
arbetsmarknaden. Det går givetvis att uppnå målet om 80 procent i
genomsnittlig sysselsättningsnivå och att vissa grupper fortfarande har en
lägre sysselsättningsnivå. Det är därför viktigt att se över
arbetsmarknadspolitikens mål. Sysselsättningsmålet måste prioriteras.
Sysselsättningsmålet måste kunna brytas ned i kvantitativa mål för en
minskad segregation. Gruppen icke-sysselsatta eller latent arbetssökande
måste synliggöras i arbetsmarknadspolitiken. Effekterna av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste utvärderas inte bara utifrån om de
ger jobb utan också vilken slags jobb de ger.
Det bör därför finnas en uttrycklig målsättning att minska klyftan i
sysselsättning mellan utrikesfödda och infödda svenskar. Arbetslöshetsmålet
är problematiskt ur integrationssynpunkt. Att arbetslösheten inte sjunker
snabbare än den gör har under år 2000 till stort berott på att många, däribland
många invandrare som tidigare inte sökt arbete därför att det har verkat
hopplöst att få ett jobb, nu söker sig in på arbetsmarknaden.
I en underrapport till Riksdagens revisorer konstateras att den både
opreciserade och snäva prioriteringen av "utomnordiska medborgare" lett till
faktiska snedprioriteringar inom arbetsmarknadspolitiken (Ekberg, Rooth).
Utomnordiska medborgare har prioriterats i den meningen att deras andel av
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna varit större än deras andel av de
arbetslösa. Däremot har utomnordiska medborgare från t ex Sydeuropa, som
bott länge i Sverige och tillhör arbetskraftsinvandrarna, inte prioriterats.
Detta
gäller också medborgare från Mellersta Östern som invandrade redan under
70- eller 80-talen.
Arbetsförmedlingarna har prioriterat sent anlända invandrare på bekostnad
av dem som kom före 1993. Arbetslösa invandrare från Östeuropa,
Sydeuropa, Mellanöstern och Afrika som invandrade före 1993 har haft
mindre chans än infödda svenska arbetslösa att vara i en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Naturaliserade invandrare har däremot fått del
av arbetsmarknadspolitiska åtgärder i mindre utsträckning än vad som
motsvarar deras andel av de arbetslösa. Likaså har nordiska invandrare fått en
lägre andel av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna än infödda svenskar.
Utomnordiska medborgare utgör dock bara en tredjedel av de utrikesfödda.
Det är viktigt att åtgärder för att öka integrationen så långt möjligt är en
del av de generella åtgärder som omfattar alla arbetslösa.
Arbetsmarknadspolitiken får inte stämpla utrikesfödda som en problemgrupp.
Högkonjunkturen innebär ökade chanser att få jobb både för infödda svenskar
och för invandrare. Invandrare har kanske högre arbetslöshet men de står inte
"utanför" arbetsmarknaden. Utrikesfödda utgör ungefär en fjärdedel av dem
som varit inskrivna på arbetsförmedlingen längre än 2 år. Detta innebär att de
är överrepresenterade bland de långtidsinskrivna men att i tre fjärdedelar av
de långstidsinskrivna ändå är infödda svenskar. Andelen utrikesfödda ökar
inte bland dem som varit inskrivna på arbetsförmedlingen 3 eller 4 år.
Risken att hamna i långvarig arbetslöshet är ungefär lika hög för
invandrare som blir arbetslösa och skrivit in sig som sökande på
arbetsförmedlingen som bland arbetslösa infödda svenskar - men eftersom
arbetslösheten bland invandrare varit högre än i totalbefolkningen, och många
arbetslösa invandrare inte uppbär a-kassa, så är det väsentligt ur
integrationssynpunkt att både kunna arbeta förebyggande med tidiga insatser
och att rikta insatser mot långvarigt arbetslösa.
Ur ett integrationsperspektiv skulle arbetsmarknadsutbildningen kunna
bidra till en högre och jämnare kunskapsnivå, göra det möjligt för invandrare
att skaffa sig en yrkeskompetens avpassad efter behoven på den svenska
arbetsmarknaden och bryta yrkessegregationen. Kombineras
arbetsmarknadsutbildning med arbetsplatsförlagda moment så ökar den
dessutom den enskildes möjligheter till kontakter med arbetslivet.
Arbetsmarknadsutbildningen skall i huvudsak vara yrkesinriktad men
innehåller också moment av studiemotiverande eller förberedande karaktär.
Arbetsmarknadsutbildning inom det reguljära utbildningsväsendet är
tillgänglig endast för arbetslösa invandrare som har en sammanhängande
inskrivningstid vid förmedlingen om minst två år samt för arbetslösa
arbetshandikappade.
Utrikesfödda som anlänt efter 1980 är i större utsträckning i
arbetsmarknadsutbildning än i andra typer av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Om vi antar att det finns ett stort genomsnittligt behov bland
arbetslösa som är utrikesfödda av såväl språkutbildning som grundläggande
skolutbildning och kompletterande yrkesutbildning så kan givetvis betoning
på utbildning framför andra insatser vara något positivt - i synnerhet om man
utgår från att subventionerade anställningar alltid innebär ett inslag av
utträngning av riktiga jobb och snedvridning av konkurrensen. Detta
förutsätter dock en hög kvalité på utbildningen. AMS åtgärdsenkät från 1998
fann dock att de som gått arbetsmarknadsutbildning var mycket mer nöjda
och ansåg i högre grad att åtgärden stärkt deras möjligheter på
arbetsmarknaden än de som hade gått andra typer av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.
Den arbetslöse har lättare att få arbete om hon eller han har tidigare yrkes-
erfarenhet eller kan få också tillfälligt kontakter med arbetsplatser så att den
arbetsökande kan visa vad hon eller han går för. Samtidigt är det viktigt att
direkta subventioner av anställningar förbehålls de arbetssökande som även
under full sysselsättning har svårt att få jobb. Stora volymer av
subventionerade anställningar tränger undan riktiga jobb, snedvrider
konkurrensen och innebär ofta en subvention av låglöneföretag. En bättre
anpassning av arbetsmarknadspolitiken mot individuella och lokala behov
kräver ett direkt och nära samarbete mellan arbetsförmedling, socialtjänst och
arbetsplatser.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder är positiva om de har ett stort inslag av
omskolande utbildning och riktar sig till enskilda som löper uppenbar risk att
vara arbetslösa oavsett konjunkturläget. Den undanträngning av "riktiga jobb"
som då sker kan vara positiv ur ett rättviseperspektiv.