Moderata samlingspartiet efterlyser en lönebildning som tar vara på all
den kunskap och erfarenhet som finns på arbetsmarknaden. Det kräver att
rörligheten och anpassningsförmågan ökar på arbetsmarknaden. Det
kräver också bl.a. genomförande av en modern inkomstskattereform.
Den nuvarande lönebildningen fungerar inte tillfredsställande.
Morgondagens arbetsmarknad kommer att ställa än större krav på lokal och
individuell anpassning i lönebildningen.
Det går inte att skylla hela ansvaret för lönebildningen på
arbetsmarknadens parter. Sanningen är att staten i alla avgörande hänseenden
bestämmer förutsättningarna för lönebildningen, såväl genom sin ekonomiska
politik i stort som genom bl.a. skatte-, närings- och utbildningspolitik samt
lagstiftning.
Moderata samlingspartiet föreslår att politiken bl.a. läggs om i följande
riktning i syfte att underlätta och förbättra lönebildningen på den svenska
arbetsmarknaden:
- En viktig byggsten i förverkligandet av en bättre fungerande
lönebildning är att reformera nuvarande skattesystem. Inget
förhandlingssystem i världen kan fungera om staten genom ökat
skatteuttag lägger beslag på allt det utrymme som produktivitetsökningen
skapar.
- I Sverige ligger lönestegen för många yrkesområden platt på marken.
Kunskap och hårt arbete måste löna sig bättre. Premien för högre studier
är alldeles för låg på den svenska arbetsmarknaden.
- Minska reservationslönerna. Det problem som uppkommer vid för höga
reservationslöner är att den enskilde blir mindre benägen att acceptera de
arbeten som erbjuds. Söktiderna när den arbetslöse letar arbete förlängs
och rörligheten minskar på arbetsmarknaden.
- Rätten till sympatiåtgärder avskaffas. Det är orimligt att utanförstående
parter skall drabbas av stridsåtgärder som inte har det minsta med deras
situation att göra.
2 Innehållsförteckning
3 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av att lönebildningen sker så decentraliserat som
möjligt.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om statsmakternas ansvar för lönebildningens funktionssätt.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behoven av en modern inkomstskattereform för att underlätta
lönebildningen.1
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av lönespridning och belöning av kunskap.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behoven av sänkta reservationslöner.
6. Riksdagen beslutar att införa en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring i enlighet med vad som anförs i motionen.
7. Riksdagen beslutar att införa regler om proportionalitet i
medbestämmandelagen i enlighet med vad som anförs i motionen.
8. Riksdagen beslutar att avskaffa rätten till sympatiåtgärder i enlighet med
vad som anförs i motionen.
9.
1 Yrkande 3 hänvisat till FiU.
4 Fakta visar behov av förändring
4.1 De förlorade åren
Under nästan trettio år steg de nominella lönerna snabbare i Sverige än i
andra länder. Samtidigt höjdes arbetsgivaravgifter och andra skatter
kraftigt. Under perioden 1970-1995 ökade företagens lönekostnader med
800 procent, men det blev inte mycket kvar i löntagarnas plånböcker.
Realt efter skatt steg industriarbetarnas lön med endast 15 procent och för
akademikerna sjönk i stället reallönen. Om den svenska
reallöneutvecklingen, bara under andra halvan av trettioårsperioden, i
stället hade följt den europeiska så skulle svenska löntagare i dag haft mer
än två månadslöner extra.
De höga svenska lönelyften följdes av en snabb inhemsk inflation. Med
återkommande devalveringar sökte statsmakterna att återställa företagens
försämrade konkurrenskraft. För varje gång det skedde blev Sverige fattigare.
Utförsbacken har varit dramatiskt brant. Bland de länder som toppade
världens välfärdsliga 1970 finns alla kvar i toppen - med ett enda undantag,
Sverige.
År 1970 hade Sverige den tredje högsta bruttonationalprodukten per capita
i världen. År 1998 återfanns vi på artonde plats. Som helhet är Sverige i dag
500 miljarder kronor fattigare än vad vi skulle ha varit om vår tillväxt
motsvarat genomsnittet i OECD.
4.2 Den nuvarande lönebildningen
Under 1990-talet har den destruktiva kombinationen av inflation i löner
och priser äntligen brutits. Det innebär emellertid inte att lönebildningen
numera fungerar problemfritt. Under andra halvan av 1990-talet har de
genomsnittliga lönekostnadsökningarna fortsatt att vara högre än i
omvärlden.
Det är uppenbart att den nödvändiga flexibiliteten och
anpassningsförmågan saknas. Problem med flaskhalsar tilltar och den
regionala obalansen är betydande. I alltför liten utsträckning bidrar
lönebildningen till att skapa balans på olika delar av arbetsmarknaden och till
att underlätta företagens rekrytering.
Byggbranschen utgör ett exempel. På de få orter där det byggs ökar nu
löneglidningen mycket snabbt, trots att det totala byggandet alltjämt är lågt
och den totala byggarbetslösheten alltjämt hög.
Lönerna är det kanske viktigaste priset i en ekonomi. Priserna är det
signalsystem som ger ekonomins aktörer information om hur kostnader,
efterfrågan och utbud förändras och som påverkar deras agerande. När
signalsystemet råkar i olag leder det till felaktig fördelning av resurser och
välfärdsförluster.
4.2.1 Liten belöning för arbete, kunskap och utbildning
De verkliga arbetskraftskostnaderna har åren 1970-1999 ökat dubbelt så
snabbt i Sverige som i USA.
I slutet av 1980-talet hade Sverige den tredje högsta arbetskraftskostnaden
av femton undersökta OECD-länder. År 1993 hade denna position i stället
blivit plats åtta och 1999 plats sex bland femton undersökta länder.
Trots dessa relativt sett höga arbetskraftskostnader betalar sig hårt arbete
och långa studier dåligt i Sverige. Skatt på arbete i Sverige är den näst högsta
av tio undersökta OECD-länder, endast Tyskland uppvisar en högre skatt på
arbete. Med skatt på arbete avses såväl inkomstskatt, löntagarens sociala
avgifter som arbetsgivaravgifter.
Av tio undersökta länder har Sverige den minsta genomsnittliga
löneskillnaden mellan universitetsutbildade respektive personer med
gymnasieutbildning. Om marginalskatterna tas med i jämförelsen försämras
situationen ytterligare för Sverige. (Källa: Eurostat).
I Finland är den genomsnittliga löneskillnaden 44 procent mellan en
universitetsutbildad och den som endast har gymnasieutbildning.
Motsvarande siffra i Sverige är 25 procent. Skatten på arbete är därtill lägre i
Finland än i Sverige.
En rapport från Föreningssparbanken visar att bruttolönerna utvecklats
sämre för samtliga akademikeryrken än för industriarbetarna under perioden
1975-1998. År 1998 hade en gymnasielärare tre år efter examen lägre
bruttolön än en industriarbetare. Samtliga sju undersökta akademikeryrken
hade en lägre ekonomisk standard än industriarbetarna när skatt, nödvändiga
fasta utgifter och studiemedelsavgiften betalats.
4.2.2 Bidrag ibland lönsammare än arbete
I rapporten Lönar sig arbete (1997:73) visar Expertgruppen för studier i
offentlig ekonomi (ESO) att det finns många orsaker till arbetslöshet och
bidragsberoende. En viktig faktor är våra drivkrafter att arbeta. Dessa
bestäms delvis av hur reglerna för sociala ersättningar, skatt på arbete och
bidrag utformas. Om inkomsten vid arbete inte är märkbart högre än
sociala ersättningar kan det negativt påverka viljan att arbeta.
ESO:s undersökning pekar på att det finns arbetslöshetsfällor i Sverige. En
försiktig beräkning visar att 13 000 av de arbetslösa vid en återgång i arbete
inte skulle få en bättre ekonomisk standard. Och att en av tre arbetslösa på
kort sikt har små ekonomiska motiv att återgå till arbete. Dessa har ofta 90-99
procent i ersättningsgrad av tidigare levnadsnivå.
Enligt ESO beror de inkomstskillnader som finns mellan arbetslösa och
förvärvsarbetande i hög grad på andra faktorer än arbetslösheten. Arbetslösa
har, enligt ESO, en ekonomisk standard som motsvarar 85-95 procent av
standarden bland förvärvsarbetande (med undantag för ensamstående utan
barn).
4.2.3 Minskad rörlighet på arbetsmarknaden
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) anger i rapporten
"Arbetskraftens rörlighet - ett smörjmedel för tillväxt" att rörligheten på
arbetsmarknaden har försämrats avsevärt under 1990-talet. Rapporten
visar att andelen individer som flyttar till annan ort i syfte att arbeta har
halverats mellan åren 1987 och 1996.
Rapporten från NUTEK visar också att andelen arbetslösa som utbildat sig
har halverats. Rörligheten mellan olika branscher har också halverats.
Andelen sysselsatta som bytt jobb har minskat med 20 procent och detta i en
tid då betydelsen av att kunna byta yrkesinriktning blir allt viktigare.
5 En ny arbetsmarknad växer fram
Det finns aldrig något "generellt" utrymme för löneökningar. Det finns
bara en faktor som skapar utrymme för ökade löner och det är ökad
produktivitet. Dessa produktivitetsökningar kan inte fastställas i förväg
och de varierar i högsta grad mellan olika branscher och olika företag.
Följaktligen bör lönebildningen ske så decentraliserat som möjligt.
Sveriges framtid ligger inte i låga löner, utan i marknadsanpassade löner.
Därför är det destruktivt om man försöker att befästa en centralt styrd
normbildning för hela arbetsmarknaden.
Löne- och inkomstbildningen sker i ökande utsträckning på
marknadsmässiga villkor och relativt oberoende av gällande centrala
kollektivavtal. TCO och SACO påpekade detta i sitt gemensamma remissvar
på utredningen om ett förstärkt förlikningsmannainstitut (den s k Öbergska
utredningen). Det finns en tydlig tendens på de flesta avtalsområden att
lönebildningen blir mer lokal. Centralorganisationerna på arbetsmarknaden -
SAF, LO, TCO och SACO - har inte längre någon direkt roll att spela i
lönebildningen.
I sitt remissvar underströk TCO och SACO också hur en ökad flexibilitet
och anpassningsförmåga underlättas om lönebildningen i ökad utsträckning
sker på de avtalsområden och nivåer som berörda parter själva anser lämpliga.
Inom den privata sektorn sker lönebildningen i dag på bransch- och
företagsnivå.
Utvecklingen medför att olika intressen knyts samman i nya
samarbetsformer. Ett betydande steg togs när tolv arbetsgivarförbund inom
SAF och åtta fackförbund inom LO, TCO och SACO i mars 1997 träffade ett
samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning (det s k
industriavtalet).
Inom denna ram har lönebildningen blivit alltmer decentraliserad och även
uppgörelser om t.ex. arbetstider och kompetensutveckling träffas nu direkt ute
i företagen. Även inom de större företagen sker en fortlöpande
decentralisering från experter vid huvudkontoren till chefer och anställda på
de enskilda arbetsplatserna.
När lön efter befattningar ersätts av en mer individuell lönesättning
tenderar den enskilde individens kompetens att bli den dominerande faktorn.
Rimligen kommer detta också att motverka "lön efter kön" och bidra till
kvinnors löneutveckling. När flexibiliteten ökar fungerar "signalsystemet"
bättre.
Nya anställnings- och ersättningsformer etableras också. Det blir allt mer
förekommande att medarbetare ersätts efter resultat, snarare än efter arbetad
tid. Delägarlösningar blir vanligare och nya kontraktsformer suddar ut gamla
gränser mellan anställda, uppdragstagare och ägare.
Morgondagens arbetsmarknad kommer att ställa än större krav på lokal
och individuell anpassning i lönebildningen. Därmed är det helt omöjligt att
hålla fast vid gamla tiders centraliserade förhandlingar, som sökte fastställa
ett generellt utrymme för löneökningar och sedan fördela detta i en process
där olika grupper jagade varandra i en evig kompensationskarusell.
6 Reformera lönebildningen
6.1 Det behövs ett helhetsperspektiv
Lönebildning handlar inte bara om det yttre förhandlingssystemet. I
dagens lönebildning ingår en rad faktorer som förväntningarna på
europapolitiken och inflationsutvecklingen, företagens konkurrenskraft
och marknadens efterfrågan på olika typer av kunskap och erfarenhet.
Moderata samlingspartiet vill hålla en absolut klar rågång mot statlig
inkomstpolitik. Det går emellertid inte att skylla hela ansvaret för
lönebildningen på arbetsmarknadens parter. Sanningen är att staten i alla
avgörande hänseenden bestämmer förutsättningarna för lönebildningen, såväl
genom sin ekonomiska politik i stort som genom bl.a. skatte-, närings- och
utbildningspolitik samt lagstiftning. Inga löneförhandlingar äger rum i ett
vakuum.
6.1.1 En modern inkomstskattereform
En viktig byggsten i förverkligandet av en bättre fungerande lönebildning
är att reformera nuvarande skattesystem. Inget förhandlingssystem i
världen kan fungera om staten genom ökat skatteuttag lägger beslag på
allt det utrymme som produktivitetsökningen skapar. De höga skatterna är
inte ett resultat av lönebildningen utan en viktig del av förutsättningarna
för denna.
Behoven av en modern inkomstskattereform är omfattande och kräver en
genomförandefas som sträcker sig över två mandatperioder. Moderata
samlingspartiet föreslår att reformen får följande inriktning: den statliga
inkomstskatten avvecklas successivt, grundavdraget höjs till 30 000 kronor i
ett första steg och till 50 000 kronor i ett andra steg.
Ett förvärvsavdrag införs. Detta ger ökad motivation att arbeta. En
skattereduktion införs för hushållstjänster. En förmånsrelatering av
socialavgifterna inleds. Det leder till att marginaleffekterna minskar och till
att de arbetsgivaravgifter som är ren skatt successivt tas bort. Detta
sammantaget kommer att underlätta lönebildningen.
6.1.2 Lönespridning och belöning av kunskap
I Sverige ligger lönestegen för många yrkesområden platt på marken.
Ingångslönerna, även för dem som saknar erfarenhet, är höga. Det leder
till att många utestängs från arbete, vilket inte minst kommit att drabba
ungdomar, invandrare och arbetshandikappade.
Samtidigt får de som faktiskt har arbete otillräckliga incitament till
förkovran och ytterligare arbetsinsatser. Egna extra ansträngningar möts inte
med motsvarande belöningar.
Priset för den solidariska lönepolitiken har varit högt. Lönestrukturen har
pressats samman allt mer och effektivt försvagat sambandet mellan
kompetens och lön.Vi har fått en lönestruktur som i alltför liten grad har
påverkats av utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Det har lett till lägre
sysselsättning och högre arbetslöshet.
Det finns knappast något industriland som belönar utbildning sämre än
Sverige. Som nämnts i motionens inledning har akademikerna som grupp fått
en reallönesänkning över de senaste tre decennierna. Ungdomar från
traditionella arbetarhem utan studievana har svårt att motivera sig själva till
uppoffrande studier som inte förefaller att löna sig. Kunskap och hårt arbete
måste löna sig bättre. Premien för högre studier är alldeles för låg på den
svenska arbetsmarknaden.
6.1.3 Reservationslönerna
Statsmakterna har ett direkt ansvar för de höga reservationslönerna, d.v.s.
den lönenivå som krävs för att en individ skall uppfatta det som mer
lönsamt att arbeta än att inte arbeta.
Det omedelbara problem som uppkommer vid för höga reservationslöner
är att den enskilde blir mindre benägen att acceptera de arbeten som erbjuds.
Söktiderna när den arbetslöse letar arbete förlängs och rörligheten minskar,
både mellan olika lokala arbetsmarknader och mellan olika branscher eller
yrken.
Höga reservationslöner bidrar till att öka den strukturella arbetslösheten.
Arbeten med heltidslöner som understiger reservationslönen slås ju ut från
arbetsmarknaden. Ju högre reservationslönen är desto svårare blir det att
komma in på arbetsmarknaden, utan att besitta en hög kompetens. Detta är
något som alltför många ungdomar, invandrare och lågutbildade har fått
erfara.
6.1.4 En allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Särskilt arbetslöshetsförsäkringens utformning har kommit att få en
negativ inverkan på lönebildningen. Orsaken är främst att systemet har
förlorat sin karaktär av omställningsförsäkring.
Arbetslöshetsförsäkringen var tänkt att skydda den som blir arbetslös mot
stora inkomstbortfall. Under en övergångstid skulle a-kassan ge den
arbetslöse möjligheter att söka andra jobb eller vidareutbilda sig för nya. I
verkligheten har försäkringen alltmer kommit att anta formen av någon sorts
medborgarlön för "insiders" på arbetsmarknaden. Ersättningsberättigade
perioder av arbetslöshet kan varvas med arbetsmarknadspolitiska åtgärder i en
utsträckning som gör arbetslöshetsförsäkringen till en permanent
försörjningskälla.
Detta har försvagat den enskildes incitament för att söka och ta arbete -
också mindre kvalificerade och lägre betalda sådana. Därför har staten infört
olika kontrollsystem och sanktioner som skall tvinga den arbetslöse att
verkligen stå till arbetsmarknadens förfogande. Detta formella regelsystem
har arbetsförmedlarna emellertid ansett vara så pass hårdhänt att reglerna
sällan tillämpas i praktiken.
Vi föreslår att en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med bortre
parentes införs. Den skall ge alla arbetslösa rimliga möjligheter att under en
omställningstid söka arbete eller förbättra sina kunskaper genom utbildning.
Genom sin utformning blir den därigenom en omställningsförsäkring och
flertalet av socialdemokraternas kontroll- och sanktionssystem mot de
arbetslösa kan slopas.
6.2 Konfliktreglerna på arbetsmarknaden
Sammanslutningar av arbetstagare och arbetsgivare har sedan gammalt
rätt att vidta fackliga stridsåtgärder. Denna möjlighet att driva sina krav
utgör en grundläggande fri-och rättighet. Den åtnjuter därför också visst
grundlagsskydd.
Konfliktreglerna påverkar givetvis lönebildningen. Det är ju den fackliga
stridsåtgärdens själva syfte och utgör i sig inget problem så länge regelsy-
stemet framstår som balanserat. Så är emellertid inte längre fallet.
Konfliktreglerna är genomgående av gammalt datum och i flera avseenden
förlegade.
Dagens ekonomi är oändligt mycket mer integrerad och sårbar än
gårdagens. Både inom det privata näringslivet och inom den offentliga
sektorn är det fullt möjligt att lamslå hela samhällssektorer genom att ta ut
ett
fåtal nyckelpersoner i strejk.
I realiteten kan motparten heller inte utlösa de motåtgärder som balansen
parterna emellan förutsätter. De ekonomiska skadorna för företagen blir helt
enkelt för stora om den i teorin tillgängliga stridsarsenalen utnyttjas.
6.2.1 Proportionalitet
En regel om stridsåtgärders proportionalitet bör därför införas i
medbestämmandelagen. Det innebär att en stridsåtgärds omfattning skall
stå i proportion både till den skada som drabbar motparten och till syftet
med åtgärden.
I det förstnämnda fallet skulle proportionalitetsregeln komma att begränsa
möjligheterna till nålsticksåtgärder som lamslår motparten. I det senare fallet
skulle möjligheterna begränsas att vidta mycket omfattande stridsåtgärder för
att uppnå endast begränsade fördelar. Proportionalitetsreglerna skall givetvis
gälla såväl primära stridsåtgärder som svarsåtgärder från motparten.
6.2.2 Sympatiåtgärder
I normalfallet grundas konflikträtten på att det inte finns något gällande
avtal mellan parterna. Vid sympatiåtgärder däremot har de stridande
parterna träffat avtal och då bör dessa också hållas. Det är inte rimligt att
helt utanförstående parter, som kanske har träffat kollektivavtal efter
stridsåtgärder i de egna förhandlingarna, sedan helt oförskyllt skall
drabbas av sympatiåtgärder p.g.a. en intressekonflikt vid ett helt annat
företag. I dag försvaras rätten till sympatiåtgärder bara av den fackliga
sidan som uppfattar denna möjlighet som en viktig del av
kollektivavtalssystemet.
Rätten till sympatiåtgärder skall avskaffas. Det är inte rimligt att
utanförstående parter helt oförskyllt drabbas av stridsåtgärder p g a en
intressekonflikt mellan fackförening och arbetsgivare vid ett helt annat
företag.