1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning enligt vad i
motionen anförs om löneutvecklingen under 1980- och 1990-talen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att statsministerns lön skall vara tak för ledande offentliga
befattningshavare.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avgångsvederlagen måste ses över och stramas upp.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ta fram riktlinjer för att få bort orimliga sidoinkomster.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att nivåerna för arvoden i statliga styrelser bör sänkas.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att även onoterade börsföretag i sina årsberättelser skall
redovisa förmåner för verkställande direktörer.1
7.
1 Yrkande 6 hänvisat till LU.
2 Bakgrund
Vänsterpartiet har vid ett flertal tillfällen påtalat det orimliga i att bevilja
fantasilöner och att ge omotiverat höga avgångsvederlag för ledande
personer i både privat och offentlig tjänst. Vi anser att det är orimligt att
begära att löntagarna ensidigt ska visa samhällsansvar och hålla tillbaka
sina lönekrav, när storföretagens chefer beviljas skyhöga löner, bonusar
och fallskärmsavtal samt en del chefer i statliga verk och bolag fått
fantasilöner och höga avgångsvederlag. Både förmånernas storlek och hur
de förhandlas fram har stor betydelse. Om det upplevs som om ett litet
brödraskap belönar varandra med olika förmåner blir det svårt att hålla
ihop samhället, speciellt i ekonomiskt svåra tider.
3 Utred löneutvecklingen under 80- och 90-
talet
Lönebildningen måste ses i ljuset av växande samhällsklyftor.
Skillnaderna minskade under 1970-talet men ökade därefter, både mellan
olika löntagargrupper, mellan kvinnor och män, mellan löntagare och
kapitalägare samt mellan invandrare och svenskar. Enligt uppgifter från
SCB ökade den rikaste tiondelen av hushållen under 1993-1998 sin andel
av de totala disponibla inkomsterna med närmare 10 %. Totalt
disponerade denna grupp 22,5 % av de totala disponibla inkomsterna
1998. Motsvarande andel för den lägsta inkomstdecilen var 2,4 %.
Vänsterpartiet vill att regeringen tillsätter en låg- och
höginkomstutredning. Utredningen ska ha till syfte att undersöka vilka
grupper som har fått det bättre och vilka som vann eller förlorade på den
avreglerade penning- och kreditmarknaden samt på börsuppgången.
Utredningen bör även redovisa vilka faktorer som ligger bakom att den
disponibla inkomsten har minskat för låginkomsttagare. Tänkbara faktorer
kan vara arbetslöshet, förändrade bidragsnivåer, löneutvecklingen och höjda
skatter. Utredningen ska också redovisa vilka faktorer som ligger bakom att
höginkomsttagarna fått ökade disponibla inkomster. Här är tänkbara faktorer
aktiekurser, löner och sänkta skatter. Utredningen bör vidare granska
förmåner och privilegier bland ekonomiska och politiska makthavare.
Riksdagen bör besluta att ge regeringen i uppdrag att utreda detta.
4 Staten som arbetsgivare
Staten kan som arbetsgivare vara pådrivare genom att föra en lönepolitik
som skapar legitimitet för viktiga verksamheter och ett bra
samhällsklimat. Det är därför särskilt viktigt att staten föregår med gott
exempel som arbetsgivare och att statliga företag genom riktlinjer och
direktiv för en löne- och arvodespolitik som leder till ett bra
samhällsklimat.
4.1 Statsministerns lön som tak
Vänsterpartiet föreslår att staten sätter statsministerns lön som tak för
ledande offentliga befattningshavare. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna. Uppdraget som statsminister bör rimligen ses
som statens viktigaste. Lönetaket borde också kunna vara moralisk norm
för kommuner, landsting och privata företag.
Vänsterpartiet har tidigare framfört krav på att statsministerns lön bör
utgöra tak för ledande befattningshavare (motion 1997/98:A428 av Johan
Lönnroth m.fl. (v)). I Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1997/98:AU7
höll utskottet med motionärerna om att det fanns skäl att reagera mot
överdrifter i vissa anställningsavtal. Utskottet vidhöll "dock att det inte kan
uteslutas att det finns fall då det finns skäl att avtala om bättre förmåner än
vad som gäller för en majoritet av chefer på en viss nivå. Det är inte
riksdagens sak att i ett enskilt fall ange vad som är en rimlig nivå".
Vänsterpartiet finner det anmärkningsvärt att utskottet inte anser att det
ligger på de folkvalda att diskutera och besluta om nivåer för löner när det
gäller statliga befattningshavare. Om inte riksdagen ska göra det, vem ska då
göra det? Vem annars än folkets företrädare har både rätt och skyldighet att
uttala sig om hur statliga medel ska användas?
4.2 Förändra fallskärmarna
Vänsterpartiet vill att de trygghetspaket, "fallskärmar", som finns ska ses
över och stramas upp. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna. En del har gjorts men staten kan som arbetsgivare ha en
målsättning att gå vidare. Ett sätt är att knyta an till lagen om
anställningstrygghet, där lön utgår under 3, 6 eller 12 månader beroende
på anställningstid och den anställdes ålder. Ett annat är att efterlikna
riksdagsledamöternas villkor. Efter en mandatperiod garanteras de 80 %
av arvodet under ett år, och detta kan räknas av mot andra inkomster.
Det har framförts åsikter om att toppchefer har en särskilt utsatt ställning,
vilket skulle motivera stora avgångsvederlag. Detta anser vi vara starkt
överdrivet. Risken är snarare att överdådiga avgångsvederlag gör att vissa
toppchefer görs ekonomiskt oberoende för återstående arbetsliv. Detta
överbeskyddande skapar istället oansvarighet bland personer i ledande
ställning. Avgångsvederlag ska vara en rimlig omställningsersättning, inte en
garanterad hög levnadsstandard livet ut.
5 Statliga arvoden och extrainkomster
5.1 Avdrag för sidoinkomster
Trots att dagens ofta oacceptabelt höga chefslöner motiveras med att höga
chefer har omfattande arbetsmängd och stort ansvar är det vanligt att höga
befattningshavare tar på sig extra uppdrag i styrelser, utredningar etc. som
utförs på ordinarie arbetstid. Vi anser att sådana sidouppdrag ska reducera
lönen i motsvarande grad. Lön och förmåner ska sättas utifrån allt det
arbete som förväntas ingå. Om befattningen innebär att man mot arvode
ska representera sin myndighet eller bolag i utredningar, andra bolag etc.
ska grundlönen reduceras motsvarande arvodet. Regeringen bör ha ett
ansvar för att denna princip etableras på hela arbetsmarknaden.
Regeringen bör ges i uppdrag att ta fram nya riktlinjer för att få bort
orimliga sidoinkomster.
Vänsterpartiet har tidigare framfört det oacceptabla med sidoinkomster
(motion 1997/98:A428 av Johan Lönnroth m.fl. (v)). I
arbetsmarknadsutskottets betänkande 1997/98:AU7 framförde utskottet
åsikten att sidouppdrag innebär "ett särskilt ansvar och i allmänhet även
merarbete". Detta kan i och för sig vara sant i vissa fall, men vanligare är att
man utför sitt uppdrag på tid som annars ändå skulle avsättas till det ordinarie
arbetet. Det är också vanligt att en stor del av sidoinkomsterna tillfaller
ledande personer vars uppdrag är att betrakta som en del av de ordinarie
arbetsuppgifterna . Det är i så fall inget extra uppdrag de utför och medför då
inte heller något "merarbete". Sidouppdraget utgör då snarare en viktig och
utvecklande del i deras befintliga befattning.
5.2 Sänk de statliga arvodena
Arvoden för uppdrag i statliga styrelser är i dag förhållandevis höga. Att
politiker beslutar om höga ersättningsnivåer skapar inte förtroende, i
synnerhet inte då många människor sett sin egen ekonomi urholkas av
besparingar. Nivåerna för arvoden i statliga styrelser bör sänkas. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
6 Redovisa alla förmåner
Sedan 1996 måste börsbolagen i sin årsberättelse redovisa förmåner för
verkställande direktörer. Vi anser att även onoterade företag bör följa
detta. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Om
alla företag obligatoriskt redovisar styrelsens och ledande
befattningshavares alla förmåner och ersättningar minskar utrymmet för
mygel och orimliga förmåner. Det ökar också förtroendet för
företagsledningen, inte minst när det handlar om bolag i offentlig regi.