Sjukskrivningarna på grund av stress ökar dramatiskt. Många människor
mår dåligt på jobbet och känner sig utbrända. En grundläggande orsak till
negativ stress är att en individ inte har makt över den situation som utlöst
stressreaktionen. En strategi mot stress och utbrändhet måste därför ta sin
utgångspunkt i en strävan att stärka de enskilda arbetstagarnas ställning
på arbetsmarknaden.
I motionen presenteras ett fyrapunktsprogram med det syftet:
- Ökad makt över den egna arbetstiden.
- Ökad makt över den egna kompetensutvecklingen.
- Ökad makt över familjens totala tid, alltså bättre möjligheter att köpa
hemtjänster.
- Ökad makt över den egna arbetsmijön.
I motionen förespråkas också en kraftfull satsning på
rehabiliteringsåtgärder. Det är en skandal att resurserna är så begränsade
när det gäller att hjälpa drabbade människor tillbaka till arbetslivet. En
viktig del av lösningen av det problemet är att åtgärda ett grundläggande
strukturfel, nämligen bristen på samarbete mellan försäkringskassorna
och vården. Genom att tillåta att försäkringskassan "köper" vårdtjänster
av landstingen skulle mycket mänskligt lidande i vårdköer kunna
undvikas.
Vi har redan tidigare varit mycket nära att få majoritet i riksdagen för ett
konkret uppdrag till regeringen att tillåta denna modell av finansiell
samordning mellan vård och försäkring (Finsam). Det är vår förhoppning att
vi denna gång ska nå ända fram.
2 Innehållsförteckning
3
4 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om flexibel arbetstid.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kompetenskonton.1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om lägre moms på hushållsnära tjänster.1
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om makten över den egna arbetsmiljön.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rehabiliteringen och rehabiliteringsförsäkring.2
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Finsam-regler ska få tillämpas i hela riket.2
7.
1 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till SkU.
2 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till SfU.
5 Inledning
Allt fler svenskar mår dåligt på jobbet. På läkarintygen som nu skrivs
lyder diagnosen ofta depression, utbrändhet eller ångest. De psykosociala
sjuk-
domarna håller på att bli den enskilt största hälsorisken på våra
arbetsplatser.
Sedan ett par år ökar sjukskrivningarna igen. Den besvärsorsak som ökar
mest är "stress och andra psykiska påfrestningar". Andelen personer som
anser sig ha besvär till följd av detta har, enligt SCB, ökat från 4,9 procent
1995 till 7,1 procent 1999. På fem år har andelen besvär av denna typ ökat
med över 40 procent.
Det finns inget enkelt svar på frågan varför sjukskrivningarna ökar som de
gör. Men de psykosociala sjukdomarna förklarar en relativt stor del av den
totala ökningen. TCO visade nyligen i en larmrapport att nio av tio tjänstemän
känner tidspress i jobbet, att många känner sig helt slutkörda efter en
arbetsdag och att möjligheterna att påverka arbetet är små. Det ligger
onekligen nära till hands att koppla löntagarnas brist på egenmakt till den
ökade stressrelaterade ohälsan.
Det är hög tid att frågan om stress och utbrändhet tas på största politiska
allvar. Först och främst för att det handlar om ett stort mänskligt lidande. Men
också på grund av de gigantiska kostnaderna.
Statens beräknade utgifter för utbetalad sjukpenning förorsakade av dessa
besvär uppgick till 2,2 miljarder kronor 1999. Den faktiska siffran lär dock bli
högre. Dessutom tillkommer kostnaden för de 14 första
sjukskrivningsdagarna, som ju betalas av arbetsgivaren.
6 Stress
Stress och stressrelaterade sjukdomar är inget som uppstått i vår moderna
tid. Redan vid sekelskiftet började forskarna intressera sig för stress som
ett tidsfenomen. Men det är först de senaste åren som stressen i form av
utbrändhet blivit ett allmänt känt fenomen. Orsaken är dels att det blivit
ett sjukskrivningsbegrepp, dels att allt fler blir sjuka till följd av ett högre
tempo både på arbetet och hemma.
Stress i sig är inget negativt. Men den som långvarigt lever under stress,
utan möjlighet till återhämtning, löper risk att drabbas av en stressrelaterad
sjukdom.
Gemensamt för dem som drabbats av sammanbrott till följd av stress är att
de känner en djup trötthet och sämre förmåga att tänka, minnas, förstå och
resonera. Andra symptom rör kroppen i form av ökad smärtkänslighet,
infektionskänslighet, muskelspänningar, yrsel och symtom från mage och
hjärta och kärl.
Exakt vad i samspelet mellan hjärna och kropp som orsakar de
stressrelaterade sjukdomarna - förutom utbrändhet även fibromyalgi,
posttraumatisk stress, kronisk trötthet och depression - vet vi förmodligen
ännu inte. Men vi vet att skadlig stress också går att förebygga. Men det
kräver att man ser över hela sin livssituation, ser till att man inte tappar
intresset för andra saker, fortsätter att umgås med sin familj, att man har
lagom mycket socialt umgänge och att man ger sig själv tid att tänka.
7 Det blir bara värre
Graden av stress i arbetet varierar kraftigt mellan olika yrken. Kvinnor
med tjänstemannaarbete i offentlig sektor drabbas ofta av stressrelaterade
sjukdomar. De psykosociala sjukdomarna ställer till störst problem i
några typiska TCO-grupper, exempelvis lärare och sjuksköterskor.
Joakim Palmes utredning "Välfärdsbokslut", som presenterades för några
månader sedan, konstaterade att 38 procent av samtliga sysselsatta män och
46 procent av alla sysselsatta kvinnor anser sig ha ett psykiskt påfrestande
arbete.
Bland kvinnliga lärare, socialsekreterare, sjuksköterskor och verksamma
inom psykiatrisk vård var motsvarande andel nästan dubbelt så hög, 80
procent eller mer. Dessa problem tar sig mer eller mindre allvarliga uttryck,
men varningssignalen får inte negligeras.
En undersökning från Arbetslivsinstitutet visar exempelvis att var femte
lärare är i riskzonen för allvarlig ohälsa och långtidssjukskrivningar.
Fler och fler tjänstemän är sjukskrivna under lång tid, visar statistik från
försäkringsbolaget SPP. Antalet långtidssjukskrivna har ökat med 35 procent
mellan första halvåret 1999 och första halvåret i år. Av alla långa
sjukskrivningar svarar diagnoserna stress, depression och utbrändhet för 29
procent och är därmed den vanligaste orsaken till sjukskrivning som varar
längre än tre månader.
Diagnoserna stress, depression och utbrändhet i sig har ökat med 112
procent mellan första halvåret 1999 och första halvåret i år. Sedan första
halvåret 1998 har antalet långtidssjukskrivna med dessa diagnoser ökat nära
fyra gånger.
För långtidssjukskrivna i åldersgruppen 35-44 år uppgår dessa diagnoser i
år till 39 procent, jämfört med 29 procent förra året och 17 procent 1998.
Internationella forskare pekar nu på sambandet mellan dålig
arbetsorganisation och utbrändhet.
Depression och utbrändhet är i första hand inte ett personligt problem utan
ett organisationsproblem hävdade Christina Maslach, professor i psykologi,
på en internationell psykologikonferens som hölls i Älvsjö i år.
"Stressen uppstår vid dålig passform mellan arbete och person, vid konflikt
mellan arbetsliv och privatliv, när vi inte får stöd och uppmuntran och när vi
inte i tillräcklig utsträckning har kontroll över vårt eget arbete och vårt eget
liv", säger Lennart Levi, professor emeritus vid institutionen för folkhälso-
vetenskap, avdelningen för stressforskning vid Karolinska Institutet. Lennart
Levi har tillsammans med studierektor Inger Levi utarbetat en handledning
om arbetsrelaterad stress på uppdrag av EU-kommissionen, kallad "Guidance
on work-related stress".
Den arbetsrelaterade stressen orsakas av och bidrar till stora
arbetsmiljöproblem, ekonomiska problem och hälsoproblem. Stress leder till
mycket mänskligt lidande, sjukdomar och död. Stressen får också mycket
negativa konsekvenser för produktivitet och konkurrenskraft. Mycket av detta
kan med största sannolikhet förebyggas på en mängd olika sätt, avslutar
Lennart Levi.
Källa: SPP, Division Hälsa & Välfärd
Diagrammet visar utvecklingen av antalet sjukskrivningar med diagnoserna
depression och
utbrändhet. Här jämförs första halvåret 1998 (=basår) med de första halvåren
1999 och
2000.
Långtidssjukskrivna tjänstemän med depression och utbrändhet har under
ett år ökat med 126 procent i åldersgruppen 35-45 år, enligt SPP. Hos
samtliga tjänstemän är ökningen 79 procent under ett år. Depression och
utbrändhet är idag den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning bland
tjänstemän.
Mellan första halvåret 1999 och 2000 ökade långtidssjukskrivningarna
bland tjänstemän med 35 procent. I 29 procent av fallen var diagnosen stress,
depression eller utbrändhet. Jämfört med samma period förra året har dessa
diagnoser ökat med 112 procent.
Kvinnor drabbas oftare än män av utbrändhet på jobbet. På fyra år har
diagnosen utbrändhet ökat med 50 procent för dem som jobbar i kommuner
och landsting. Kvinnor drabbas mest. 1997 gällde knappt 20 procent av alla
sjukskrivningar i kommuner och landsting utbrändhet. I år väntas siffran bli
nästan 30 procent. En orsak är alla omorganisationer. 29,8 procent av
kvinnornas sjukskrivningar beror på utbrändhet, mot 26,5 procent av
männens.
Hälsan är sämre bland anställda i den offentliga sektorn än i den privata. I
den offentliga är det dessutom vanligare med långa sjukskrivningar till följd
av stress och utbrändhet. Inräknat både offentlig och privat sektor vill i snitt
26 procent byta jobb på grund av hälsoproblem. Siffran för kommun- och
landstingsanställda är klart högre, 32 procent för män och 29 procent för
kvinnor. När det gäller långvariga sjukskrivningar på grund av stress och
utbrändhet var snittet 5,5 procent för alla sjukskrivna i Västernorrland i
april.
Men för offentliganställda var siffran nästan dubbelt så hög, 9,5 procent.
Sammantaget utgör stress ett mycket allvarligt hälsoproblem i vårt land. Vi
är inte på något sätt ensamma om att hävda det. Statsminister Göran Persson
sa i riksdagen i höstas att "stressen är en av de framväxande tydligaste klass-
klyftorna i Sverige".
8 Allas ansvar
När problemen skapas i den konkreta vardagen, så är det också där de
måste redas ut och lösas. Det är genom att utveckla arbetsplatserna,
genom att medarbetarna får bättre grepp om uppgifter och prioriteringar,
genom att de får chansen att bredda och fördjupa sitt kunnande och sina
erfarenheter, som vi kan motverka utbrändhet och vantrivsel.
Det är arbetsgivaren som ställer resurserna till förfogande och som
formulerar kraven på de anställda. Det är arbetsledaren som organiserar
arbetet och ska se till att krav och resurser går ihop.
Ropen efter mer arbetskraft är tydliga under den innevarande
högkonjunkturen. Dagens och morgondagens kunskapsbärare behöver helt
enkelt inte finna sig i att bränna ut sig. De ska säga nej till arbetsgivare och
arbetsledare som inte bryr sig om att åtgärda den dåliga arbetsmiljön - och
därmed ska den sortens arbetsmiljöer stämplas ut från arbetsmarknaden.
Det viktigaste vapnet mot de dåliga arbetsmiljöerna är att stärka de
anställda själva, att ge dem orken och modet att vända de dåliga
arbetsplatserna ryggen. Då kan de uträtta en hel del. Då är huvuduppgifterna
två: att öka antalet arbetsgivare för den enskilde att välja emellan, och att
stärka hennes möjligheter att vända ryggen åt dåliga arbetsgivare.
Ju fler arbetsgivare vi får, ju fler vägar som prövas för att lösa skolans,
vårdens och omsorgens uppgifter, desto fler möjligheter finns det för den
enskilde arbetstagaren att hitta en rytm och ett förhållningssätt som passar
hennes förutsättningar och värderingar. Vi behöver också en större
anpassning av arbetslivet till enskilda människors behov. Men det återstår
åtskilligt att fundera igenom. Så som arbetsmarknadens trygghetssystem i dag
är konstruerade, så bygger tryggheten ofta på att man stannar hos en och
samme arbetsgivare så länge som möjligt. Tryggheten är helt fixerad vid det
jobb man har och haft sedan länge. Men den "tryggheten" är i många fall på
väg att bli mer och mer illusorisk - dels därför att många jobb försvinner i
den pågående strukturomvandlingen, dels därför att många jobb uppammar
utbrändhet.
De anställdas möjlighet att välja bort dåliga arbetsgivare skulle bli större,
om vi finge "omställningsförsäkringar" på arbetsmarknaden.
Omställningsförsäkringarna skulle vara obligatoriska tillgodohavanden som
byggdes upp genom arbetsgivaravgifter för varje månad som människor
arbetade. Den som arbetat i tio år skulle ha en rejäl försäkring att falla
tillbaka
på och skulle inte behöva någon Lottovinst för att be en omöjlig chef att fara
och flyga. Vi måste komma bort ifrån en debatt som bara behandlar de
utbrända som offer. Vi måste få en diskussion som handlar om hur man
stärker dem som känner vanmakt och förtvivlan, och hur man genom att välja
bort dåliga arbetsgivare kan förbättra villkoren på hela arbetsmarknaden.
9 En blocköverskridande uppgörelse
För att minska stressen i samhället krävs en politisk uppgörelse över
blockgränsen. Vi föreslår i dag ett handlingsprogram i fyra punkter.
Punkterna tar sin utgångspunkt i själva definitionen av stress. Stress växer
ur upplevelsen av maktlöshet. Det är kombinationen av hårt arbete och
känslan av att inte ha kontroll över sin livssituation som bränner ut
människor. Våra fyra punkter handlar om att ge individen större makt
över sitt eget liv.
1. Makt över sin egen arbetstid. Den anställdes inflytande över var, när
och hur det egna arbetet utförs måste öka. Detta är centralt för att kunna
hantera över- och underbelastning utan att drabbas av negativ stress. Att
med lagstiftning tvinga alla anställda och förhandlande parter till en
generell förkortning av arbetstiden är ingen framkomlig väg. Däremot bör
lagen ändras så att förhandlingar om förkortad och mer flexibel arbetstid
underlättas.
Samtidigt behöver de anställda en tydlig lagstiftning som grund för att
kunna påverka sin egen arbetstid. En förändring måste också göra det möjligt
för alla dem som jobbar ofrivillig deltid att öka sin arbetstid.
2. Makt över sin egen kompetensutveckling. Investering i kunskap är mer
centralt än någonsin tidigare. Ett lands främsta konkurrensfördel är inte
längre råvaror och naturtillgångar, utan det samlade kunskapskapitalet.
Strukturomvandlingen i arbetslivet ökar kraven på de anställdas utbildning
och kompetens. När sysselsättningen föll i början på 1990-talet var det främst
de arbetsintensiva jobben som försvann. När sysselsättningen nu ökar är det
företrädesvis de kunskapsintensiva jobben som blir fler.
Det innebär kraftigt ökade krav på utbildning och kompetens både för att
kunna behålla sitt reella anställningsskydd och för att bli attraktiv på
arbetsmarknaden. Samhällets, arbetsgivarnas och enskilda löntagares
investeringar i utbildning kommer att bli avgörande för om Sverige ska klara
tillväxten och välfärden framöver.
Därför krävs det en kraftfull satsning på kompetensutveckling och
utbildning. En metod är att införa individuella kompetenskonton. De medel
som öronmärkts i statsbudgeten till kompetensutveckling och utbildning för
år 2000 genom "skatteväxlingen" måste gå till detta ändamål. Vi kan aldrig
acceptera att de 1,35 miljarderna för år 2000 och de utlovade 1,15 miljarderna
för 2001 hamnar i regeringens svarta hål.
3. Makt över familjens totala tid. Många dubbelarbetande slår nästan knut
på sig själva för att få tillvaron att fungera. För andra, framför allt
lågutbildade, är arbetslösheten fortfarande ett gissel, trots
högkonjunkturen.
En väl fungerande offentlig och privat service av god kvalitet är en nyckel
för att människor ska få vardagen att fungera. Därför måste kvaliteten i
skolan, vården och omsorgen stärkas. Men vi behöver också öppna upp den
vita hushållsnära sektorn.
Stressen måste minska också i hemmen. Möjligheten att köpa privata
tjänster måste ses över och prövas. Många dubbelarbetande familjer och äldre
skulle kunna minska sin stress om en del av hemarbetet kunde växlas mot
fritid. Att kunna anlita företag som utför städning eller matlagning likväl som
kemtvätt, skolagning eller bilreparationer är en viktig del av en fungerande
tjänstesektor och bidrar till att familjer kan frigöra tid till annat än att
producera tjänsterna själva. Lägre moms på hushållsnära tjänster skulle ge
lägre priser och förmodligen fler jobb i dessa sektorer.
4. Makt över den egna arbetsmiljön. Den allt vanligare utbrändheten
ställer nya krav på våra verktyg för att förbättra och bedöma arbetsmiljön.
Facket arbetar redan i dag med att bedöma och märka datorutrustningar
och kontorsmöbler. På samma sätt behövs en kvalitetsbedömning av den
sociala arbetsmiljön och personalpolitiken.
Arbetarskyddsstyrelsen, exempelvis, efterlyser nya metoder för att mäta
stress. Vi har i Sverige en lång tradition av att uppmärksamma och åtgärda
fysiska problem som buller och avgaser på våra arbetsplatser. Det är
naturligtvis bra, men i framtiden krävs att lagstiftare, arbetsgivare och
fackföreningsrörelse också förmår ta arbetsplatsernas mjuka arbetssjukdomar
- stress och psykosocial ohälsa - på betydligt större allvar.
Om detta ska lyckas måste vi inse att kortsiktiga neddragningar som går ut
på att till varje pris spara på personal i slimmade verksamheter kan bli
kontraproduktiva. Vi behöver en ny syn på arbetsorganisation och ledning,
om vi ska kunna ta vara på den guldgruva som medarbetarnas resurser och
engagemang för verksamheten utgör.
10 Rehabiliteringen
Ett område som är intimt förknippat med de ökade sjukskrivningarna och
problemet med stress och utbrändhet är hur vi behandlar de som är
långtidssjukskrivna för just dessa diagnoser. Att deras rehabilitering
fungerar är en oerhört angelägen sak både för de enskilda individerna och
för samhället som kollektiv. Alla förlorar både mänskligt och ekonomiskt
på att många människor går sjukskrivna längre än nödvändigt.
Aktiva rehabiliteringsinsatser är motiverade av samhällsekonomiska skäl. I
exempelvis utredningen Individen i centrum (S 1999:08) visar utredaren
Gerhard Larsson på de samhällsekonomiska vinsterna av en förbättrad
rehabilitering. De samhällsekonomiska vinsterna är tämligen säkra efter
utredningens egen studie att döma. Den visar att om drygt en procent av
dagens långtidssjuka och förtidspensionärer rehabiliteras med en ny fördjupad
rehabilitering så blir den årliga kostnaden 1 miljard kronor. Efter första åren
går det emellertid jämnt ut. Därefter ökar vinsten år för år för att sedan
stabiliseras runt 10 miljarder kronor per år. Varje satsad krona från det
offentliga ger alltså nio kronor tillbaka till landsting, kommuner, statens
arbetsförmedling och socialförsäkring.
Folkpartiet förordar en utveckling av dagens modell men med en
kraftfullare roll för försäkringskassan. Den ger berörd huvudman ansvaret för
rehabiliteringen. Landstingen, privata arbetsgivare och kommunerna får alltså
ansvaret för att ge rehabiliteringsinsatser inom en begränsad tid.
Finansieringen ska ske via fortsatta arbetsgivaravgifter.
En tanke är att komplettera denna modell med en rehabiliteringsförsäkring.
Ansvaret för att teckna denna försäkring ska ligga hos arbetsgivaren som kan
teckna försäkringen hos privata försäkringsbolag eller allmän försäkring.
Avgiften avgörs av utfallet av sjukskrivning och förebyggande insatser
föregående år. Ett högkostnadsskydd hindrar att kostnaden för en enskild
arbetsgivare blir för hög.
I kombination med den så kallade Finsammodellen skulle detta
sammantaget bli en kraftfull insats för förbättrad rehabilitering.
10.1 Sjukförsäkringspengar till vården (Finsam)
Folkpartiet har länge drivit idén om att olika aktörer, framförallt hälso-
och sjukvården och försäkringskassan, ska få samverka för att förbättra
rehabiliteringen. Under andra hälften av 1980-talet drev folkpartiet på
hårt, både i riksdagen och i landstingsförbundet, för att den s k
Bohusmodellen skulle få prövas. Tre socialdemokratiska socialministrar
sade nej. Det skulle dröja till 1991 innan det blev ett genombrott för
tanken att försäkringspengar ska få användas i vården. Genombrottet kom
med införandet av de s k DAGMAR-pengarna till sjukvården, omkring
400-500 miljoner kronor per år.
Våren 1992 presenterade det folkpartistiskt styrda socialdepartementet ett
förslag om lokal försöksverksamhet med en långtgående finansiell
samordning mellan socialförsäkring och sjukvård (Finsam). Försöken innebar
en avsevärd utvidgning av det som kunde åstadkommas med DAGMAR-
pengarna.
Finsam pågick som ett försöksprojekt med finansiell samordning mellan
sjukförsäkring och hälso- och sjukvård mellan 1993 och 1997. Inom fem
försöksområden hade man gemensamt ansvar för kostnaden för sjukpenning
och rehabiliteringsersättning och möjlighet att disponera delar av dessa till
olika åtgärder.
Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens gemensamma utvärdering från
våren 1997 visade då en besparing på 154 miljoner kronor i
socialförsäkringen under de tre första åren (1993-95). Detta ekonomiska
resultat är alltså skillnaden mellan de faktiska kostnaderna för sjukpenning
och rehabiliteringsersättning i försöksområdena och de beräknade
kostnaderna som skulle ha uppstått om försöket inte bedrivits. Effekten
beräknades för det tredje försöksåret motsvara en besparing på nästan 9
procent av kostnaderna för sjukpenningen.
Utvärderingen visade att det s k ohälsotalet minskat med 2,5 procent
mellan 1992 och 1995. Under samma period ökade ohälsotalet i riket som
helhet med 2,1 procent. Ohälsotalet beräknas som summan av antalet ersatta
dagar med sjukpenning, rehabiliteringspenning, förebyggande sjukpenning,
sjukbidrag och förtidspension jämfört med antalet försäkrade.
Finsamförsöken ledde till en minskning med 2,7 sjukskrivningsdagar per
person och år 1995 och 2 dagar 1996 - en minskning med 34 procent och 26
procent jämfört med kontrollkommunerna. Det fanns före försöken inga
signifikanta skillnader mellan dessa och Finsamområdena. I försöksområdena
har det också kunnat konstateras en större minskning av antalet nybeviljade
förtidspensioner och sjukbidrag mellan 1992 och 1995 än i riket som helhet.
Regeringen har vid flera tillfällen sagt uttryckligen nej till att tillåta
Finsam
i hela landet. Trots den positiva utvärderingen av de fem försöken föreslog
regeringen därefter i två propositioner riksdagen att avvisa tanken på att då
införa Finsamreglerna i hela riket. Regeringen ville avvakta till att
utvärderingen av en annan försöksverksamhet som den förra regeringen
öppnat för (SOCSAM) förelåg. Detta väntades ske någon gång under år 2003!
Folkpartiet anser att Finsamreglerna omgående ska tillåtas i hela riket.
11 Finsam bättre än Frisam
Riksdagen beslutade efter regeringens proposition att fr o m 1 januari
1998 ge försäkringskassorna möjlighet att träffa överenskommelse med
kommun, landsting och länsarbetsnämnd om samverkan, de s k
Frisamreglerna. Beslutet ger dock endast möjlighet till en något friare
anslagsanvändning inom begränsade ekonomiska ramar. I Finsam fick
sjukvården och försäkringskassan ta ett avsevärt större ansvar för
sjukpenning och andra socialförsäkringskostnader i området.
Riksdagsbeslutet är således betydligt mindre långtgående.
Huvudskillnaden mellan Finsam och den nuvarande formen av begränsad
samverkan beskrivas enligt följande. I Finsammodellen handlade det om ett
gemensamt engagemang där flera olika aktörer arbetade mot ett gemensamt
mål med en pott pengar. Med den nuvarande formen av "lösare" samverkan
ser varje aktör i huvudsak till det egna huvudansvarsområdet då, som det stod
i propositionen, "de ekonomiska besluten fattas av respektive myndighet eller
förvaltning". Det betyder, i ett trängt ekonomiskt läge, att samverkan
försvåras avsevärt. Det var just för att lösa effekterna av ett sådant
kortsiktigt
ekonomiskt revirtänkande (som leder till långsiktigt högre totala kostnader)
som Finsam kom till. Den huvudinvändning som kom att riktas mot Finsam
var att denna form av samverkan skulle kunna leda till negativa
prioriteringseffekter, dvs att den prioriteringsordning i vården som riksdagen
fastställt sidoställdes. Flera utvärderingar visar att den kritiken är grundlös.
Den enda effekten av Finsam är att utgifterna för sjukskrivningar,
förtidspension m m minskar samtidigt som lidandet i vårdköerna kortas.
Sammanfattningsvis: Finsam innebär långtgående lokal samverkan mellan
försäkringskassa och vård med gemensamma mål och gemensam ekonomisk
pott. Denna finansiella samverkan har visat sig mycket framgångsrik. Det
beslut riksdagen har fattat på grund av regeringens proposition ger endast
möjlighet till att medge försäkringskassorna en något friare
anslagsanvändning inom begränsade ekonomiska ramar. Riksdagsbeslutet ger
inte de nödvändiga redskapen i form av rätt att förvalta betydande belopp
gemensamt och frångå revirgränser, dvs se till helheten inte bara det egna
ansvarsområdet. Detta leder, enligt de landstingsdirektörer som tillämpat
Finsam, till avsevärt sämre resultat.