Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rätten till politisk information och opinionsbildning på
arbetsplatsen.
Motivering
Det låga valdeltagandet vid 1998 års val ger anledning till allvarliga
eftertankar. När mer än var femte väljare inte bryr sig om att utnyttja sin
demokratiska rättighet att rösta har demokratins verkningsgrad allvarligt
försvagats. Ju färre som röstar desto mindre legitimitet får det politiska
systemet. Om utvecklingen fortsätter riskerar hela det demokratiska
fundamentet att undermineras.
Orsakerna till det sviktande förtroendet för vårt demokratiska styrelseskick
är sannolikt både många och mångfasetterade. Om man skall söka mera
djupgående förklaringar till skeendet kan man inte undgå att konstatera att
politiken i många avseenden tappat sin förankring i vardagen. I en fungerande
demokrati måste politiken finnas med som ett naturligt inslag i vardagslivet.
Det gäller i människornas närmiljö såväl som på arbetsplatserna. Att sålunda
fritt och öppet få diskutera politik, som ju ofta innehåller vardagssvar på
vardagsfrågor, på arbetsplatsen måste anses vara en grundläggande
demokratisk rättighet.
I flera valrörelser under 90-talet har det visat sig vara allt svårare för
politiker att få komma till tals på vissa arbetsplatser. Trots att såväl
fackliga
företrädare som politiker är mycket väl medvetna om att politisk information
aldrig får ske i den form eller omfattning att den stör produktionen har det
förekommit att det från arbetsgivarorganisation bara någon eller några dagar
före aviserat och av berörda anställda förutsett arbetsplatsbesök, avsett att
äga
rum under frukost- respektive lunchraster, lämnats meddelande om att
besöket ifråga inte fick äga rum.
För att ge en komplett och någorlunda rättvisande bild av läget måste
tillfogas att politisk information och tankeutbyte med anställda fortfarande
fungerar väl på många arbetsplatser. Erfarenheterna visar sålunda att det mest
givande utbytet sker på arbetsplatser där ett fruktbart samarbete etablerats
mellan arbetstagare och arbetsgivare.
I samband med riksdagens behandling av medbestämmandelagen (MBL) i
mitten av 1970-talet diskuterades ovannämnda frågeställningar ingående. Den
dåvarande Arbetsrättskommittén slog bland annat fast att "det är en
förutsättning för att vårt demokratiska samhällssystem skall fungera väl att
alla möjligheter tillvaratas att sprida information och kunskap i politiska
frågor och att bedriva opinionsbildning i sådana frågor". Kommittén ansåg
också att "det i lag borde ges uttryck åt grundsatsen om rätt för arbetstagarna
att bedriva politisk verksamhet på arbetsplatsen".
Av inrikesutskottets betänkande 1975/76:45 framgår bl a också följande:
"Statsrådet Bengtsson instämmer med Arbetsrättskommittén att
arbetsplatserna bör vara öppna för politisk verksamhet och tillägger att det är
av väsentlig betydelse att det politiska meningsutbytet och informationen i
samhällsfrågor kan på lämpliga vägar beredas insteg även på arbetsplatserna.
Det är enligt hans mening viktigt att arbetstagarna bereds rätt att bestämma
om dessa frågor."
I avvaktan på erfarenheterna från den nya ordning som den omfattande
arbetsrättsreformeringen innebar nöjde sig riksdagen den gången med att
anvisa förhandlingar och kollektivavtal som medel att åstadkomma inflytande
för arbetstagarna när det gäller utnyttjandet av arbetsplatserna för politisk
verksamhet. Som erfarenheterna nu visat har utvecklingen gått motsatt väg.
Arbetsplatserna har alltmer fjärmats från det viktiga politiska menings- och
tankeutbyte som är demokratins livsnerv.
Vid behandling av motion A718 vid 1998/99 års riksmöte skriver
arbetsmarknadsutskottet i sitt betänkande 1998/99:AU8 bl.a.: "Utskottet delar
fullt ut motionärernas synpunkter om vikten av att människor känner sig
delaktiga i och har kunskap i politiska frågor." Utskottet hänvisar i övrigt
till
"pågående arbete i Demokratiutredningen." Vid behandling av motion A708
vid förra årets riksmöte heter det i arbetsmarknadsutskottets betänkande AU5
bl.a.: "Vad gäller de frågor som tas upp av Bengt Silfverstrand och Ronny
Olander och som rör information och opinionsbildning har utskottet ingen
annan synpunkt än motionärerna", varefter utskottet drar samma slutsats som
vid närmast föregående behandling av motionen i detta ämne. Utskottet, som
vid 1998/99 års riksmöte hänvisade till pågående arbete i
Demokratiutredningen konstaterar emellertid nu: "Även om
Demokratiutredningen i sitt kommande förslag inte särskilt berör dessa
problem utgår utskottet från att regeringen i det fortsatta arbetet följer denna
fråga." Med denna motivering avstyrks motionen. Enligt vad undertecknade
erfarit finns det emellertid för närvarande inga planer från regeringen att
framlägga någon proposition med innebörden att lagfästa rätten till politisk
opinionsbildning på arbetsplatserna. Med hänvisning till utskottets vid två
tillfällen klart deklarerade instämmande i motionärernas sakförslag och
avsaknaden av initiativ från regeringen, föreligger nu starka skäl för
riksdagen att uttala att en sådan rättighet ska lagfästas.