med anledning av prop. 2000/01:78 Rätt att arbeta till 67 års ålder
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen beslutar anta regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1982:80) om anställningsskydd med ändring av 32 a § i enlighet med
vad som anförs i motionen.
Propositionens syfte
I propositionen föreslår regeringen att det i lagen om anställningsskydd
(LAS) införs en ny tvingande bestämmelse som ger en arbetstagare rätt,
men inte skyldighet, att kvarstå i anställningen till 67 års ålder.
Regeringens proposition bygger på de politiska överenskommelser som
träffades inför reformerna av pensionssystemet. I det nya pensionssystemet
ligger inkomsten under hela livet till grund för pensionen. Ett syfte bakom
denna livsinkomstprincip är att stimulera till arbete och göra det möjligt att
under en betydligt längre tid än tidigare påverka sin pension.
Det finns ingen övre åldersgräns för intjänande av pension, utan efter
fyllda 61 år väljer den försäkrade själv när han eller hon vill gå i pension.
Den
enskilde kan därmed genom valet av pensionstidpunkt själv påverka
pensionens storlek - ju senare pensionstidpunkt, desto högre pension.
Även om det idag finns många arbetstagare som inte orkar arbeta ens till
65 års ålder, så är det viktigt att den som kan, vill och orkar ges rätten att
arbeta ytterligare ett par år. Åldern för avgångsskyldighet bör därför höjas
till
67 år.
Gällande rätt
I dag finns inga tvingande regler i LAS om tidpunkten för när en
arbetstagare är skyldig att avgå med ålderspension. I stället kan
tidpunkten framgå av kollektivavtal eller enskilt anställningsavtal. Först
om avgångsskyldigheten inte är avtalad gäller att arbetsgivaren kan
meddela arbetstagaren att han eller hon skall lämna anställningen vid 67
års ålder.
Flertalet arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden är idag p g a
bestämmelser i kollektivavtal avgångsskyldiga före 67 års ålder och då i regel
vid 65 år. Det finns också en del yrkeskategorier som är avgångsskyldiga
tidigare än vid 65 års ålder. Bland dessa kan nämnas flygledare, militär
personal, brandmän samt arbetstagare med vissa konstnärliga yrken (t.ex.
dansare).
Behovet av lagstiftning
Redan i den s k princippropositionen (prop. 1993/94:250) konstaterade
den dåvarande regeringen att höjningen av åldern för avgångsskyldighet i
första hand borde ske genom avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Samtidigt framhöll regeringen att om det visade sig att parterna inte
senast under början av 1996 träffat sådana avtal, så borde det bli fråga om
en tvingande lagstiftning.
Några avtal har aldrig kommit till stånd och regeringen finner det nu
nödvändigt att genomföra den åsyftade förändringen genom lagstiftning.
Förslagets utformning
Moderaterna står bakom pensionsuppgörelsen och instämmer i de syften
som ligger till grund för regeringens proposition. I likhet med regeringen
anser vi att den normala åldern för avgångsskyldighet ska höjas till 67 år.
Vi beklagar att frågan inte har kunnat lösas avtalsvägen och vi delar
regeringens uppfattning att det nu är nödvändigt att tillgripa lagstiftning.
Däremot anser vi att regeringen har givit denna lagstiftning en mindre
lämplig utformning.
Departementspromemorians lagförslag
I departementspromemorian Höjd ålder för avgångsskyldighet till 67 år
(Ds 1999:39) förordades att det i LAS införs en bestämmelse om att avtal
som föreskriver en avgångsskyldighet mellan 65 och 67 år skall sakna
verkan i den delen och att det enligt dessa avtal i stället skall gälla en
avgångsskyldighet vid fyllda 67 år.
Det finns stora fördelar med det förslaget till lösning.
För det första påverkar lagändringen bara de arbetstagare som egentligen
åsyftas, nämligen dem som med nu gällande avtal är tvingade att avgå vid 65
års ålder. Däremot påverkas inte de yrkeskategorier som har en avtalad
tidigare avgångsskyldighet, såsom militärer, brandmän, flygledare och viss
konstnärlig personal.
För det andra är det en fördel att man med departementspromemorians
förslag undviker att skriva in själva tidpunkten för avgångsskyldigheten i
LAS. Det innebär att man kan bibehålla den avtalsfrihet som nu råder
beträffande möjligheten att träffa såväl kollektivavtal som andra avtal om
avgångsskyldighet. Det blir bara i åldersskiktet 65 till 67 år som denna
avtalsfrihet inskränks.
Regeringens lagförslag
Efter remissomgångarna har regeringen dock valt att föreslå att rätten att
kvarstå i anställning till 67 års ålder införs som en tvingande reglering i
LAS. Konsekvensen av detta blir att avtalsfriheten avskaffas helt och
hållet när det gäller frågan om avgångsskyldighet.
Därmed blir det inte bara förbjudet för en arbetsgivarorganisation och en
fackförening att överenskomma om en annan tvingande avgångsålder än 67
år, utan det blir också förbjudet för en enskild arbetstagare och en
arbetsgivare att ingå en sådan överenskommelse.
En annan konsekvens blir att åldern för avgångsskyldighet höjs kraftigt
för de grupper på arbetsmarknaden som i dag - på goda grunder - har avtal
om en lägre avgångsålder än 65 år. De problem som detta kommer att leda
till, exempelvis i form av en ännu mer åldrande officerskår, har
överhuvudtaget inte berörts i propositionen.
För de här grupperna på arbetsmarknaden får en tvingande lagreglering av
åldern för avgångsskyldighet stora konsekvenser. Nu lämnar man sitt yrke vid
en med hänsyn till yrket avpassad och i förväg bestämd ålder. Den nya
lagstiftningen tvingar fram en ordning där långvariga
anställningsförhållanden i stället måste brytas genom uppsägning. Det i sin
tur kommer att leda till tvister som ytterst måste avgöras i domstol.
Vår ståndpunkt
Såväl departementspromemorians som regeringens förslag har utsatts för
hård kritik från arbetsmarknadens parter. Från många remissinstanser har
ifrågasatts om en lagstiftning rörande åldern för avgångsskyldighet kan
komma i konflikt med Sveriges internationella åtaganden enligt
Europarådets sociala stadga och ILO:s konventioner.
Regeringen menar uppenbarligen att det skulle stå i bättre
överensstämmelse med dessa internationella förpliktelser om man istället för
departementspromemorians förslag införde den tvingande bestämmelse som
föreslås i propositionen. Att införa en tvingande lagstiftning som skall gälla
tills vidare i syfte att reglera en fråga med stort samhällsintresse anses
nämligen vara möjligt.
Detta är formellt riktigt men i praktiken påverkas ändå de kollektivavtal
som konventionerna skulle skydda. Därför borde regeringen ha hållit fast vid
departementspromemorians förslag. På så sätt hade ingreppet minimerats.
Kollektivavtalen påverkas då endast för dem som har en avgångsskyldighet
vid 65 år. Övriga grupper på arbetsmarknaden berörs inte, och friheten att
ingå såväl kollektivavtal som enskilda avtal om åldern för avgångsskyldighet
bibehålls. Om man ser till syftet bakom det internationella
konventionssystemet menar vi alltså att departementspromemorians förslag är
att föredra.
Vi förordar därmed att 32 a § lagen om anställningsskydd ges följande
utformning.
Ett avtal som föreskriver skyldighet för en arbetstagare att avgå med
ålderspension mellan 65 och 67 år är utan verkan i den delen. I stället
skall gälla en avgångsskyldighet från den dag arbetstagaren fyller 67 år.
Läkarvårdsersättning m.m.
Enligt gällande lagstiftning får läkarvårdsersättning respektive
sjukgymnastikersättning inte lämnas till en läkare eller sjukgymnast som
vid vårdtillfället har fyllt 65 år om inte landstinget medger något annat.
Vidare framgår av lagen om allmän försäkring att ersättning för tandvård
lämnas av försäkringskassan till vårdgivaren endast om tandvården utförts
av en legitimerad tandläkare eller tandhygienist som inte har fyllt 65 år. I
propositionen föreslås nu att dessa åldersgränser höjs till 67 år.
I dag råder stor brist på läkare, tandläkare och annan vårdpersonal vilket
gör att tillgängligheten till vård är begränsad. Behovet av vårdpersonal av bl a
de nämnda kategorierna kan vidare förutses öka de närmaste åren.
Socialutskottet har därför i bet. 2000/01:SoU10 ansett det vara av största vikt
att ta till vara den kompetens som finns hos de läkare, tandläkare,
tandhygienister och sjukgymnaster som fyllt 65 år. Socialutskottet anser det
otillräckligt att höja åldersgränserna från 65 till 67 år utan vill avskaffa dem
helt och hållet.
Vi delar socialutskottets uppfattning och utgår ifrån att riksdagen på
grundval av socialutskottets betänkande kommer att begära helt slopade
åldersgränser. I avvaktan på att regeringen återkommer med ett sådant förslag
kan vi temporärt godta den i propositionen föreslagna höjningen från 65 till
67 år.