med anledning av förs. 2000/01:RR7 Riksdagens revisorers förslag angående otraditionella medel inom arbetsmarknadspolitiken
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regelverket om hur arbetsmarknadspolitiska medel får
användas utformas på ett sådant sätt att det finns en stor öppenhet för nya
samverkansformer och otraditionella arbetsmetoder.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ökad samordning av samhällets insatser på lokal och
regional nivå för att möta arbetslöshet effektivare.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fördelning, användning och utvärdering av
arbetsmarknadspolitiska medel på lokal, regional och statlig nivå.
En decentraliserad
arbetsmarknadspolitik
Svensk arbetsmarknadspolitik måste förändras från grunden.
Detta är nödvändigt för att kunna möta de nya krav som ställs
i takt med att näringslivet omstruktureras. De arbeten som
försvann under 1990-talets lågkonjunktur kommer inte
tillbaka. På framtidens arbetsmarknad kommer kunskap och
kompetens att omsättas allt snabbare. Nya krav kommer att
ställas vad gäller matchning och flexibilitet mellan företagens
efterfrågan av och tillgången på utbildad arbetskraft. Detta
blir inte minst tydligt när delar av Sverige går på högvarv
medan andra delar av landet inte kunnat ta del av den nu
rådande goda konjunkturen.
Regeringen har under ett antal år haft som målsättning att få ner
arbetslösheten till 4 procent. Detta har medfört att stora delar av
arbetskraften
kommit att låsas in i sysselsättningsåtgärder. Att så skedde under 1990-talets
lågkonjunktur är till viss del förståeligt och försvarbart. Tyvärr har
regeringen
misslyckats med att förändra detta när konjunkturen sedan ett antal år tillbaka
är god.
Regeringen hävdar nu att målet om 4 procents arbetslöshet är nått. Den
öppna arbetslösheten är 4 procent - något som med stolthet har presenterats.
Vad som inte lika tydligt framgått är att antalet som deltar i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder återigen ökar, speciellt i de delar av landet
som ligger väsentligt över regeringens målsättning om 4 procents
arbetslöshet. Antalet personer i konjunkturberoende program uppgår nu till
134 902 - en ökning med 15 266 personer sedan oktober 1999. Detta
motsvarar 3 procent av arbetskraften. Den totala arbetslösheten är således 7
procent, motsvarande
303 822 personer, nästan dubbelt så många som regeringen hävdar. Detta är
ett misslyckande för regeringen och den förda arbetsmarknadspolitiken.
AMS statistik över arbetslösheten ger vid handen att det råder stora
skillnader när det gäller var i landet arbetskraften befinner sig i
arbetslöshet.
Som exempel kan man studera Norrbottens län som redovisar en öppen
arbetslöshet på 7 procent och ytterligare 6,5 procent i konjunkturberoende
program, en total arbetslöshet på 13,5 procent. Detta är nästan 4 gånger högre
arbetslöshet än i Stockholm och dubbelt så hög som i resten av landet.
Detta visar på nödvändigheten av en förnyad arbetsmarknadspolitik med
ökad decentralisering, större möjligheter att lokalt besluta om de ekonomiska
resurserna som är kopplade till arbetsmarknadspolitiken och en ökad
samverkan mellan lokala och regionala aktörer. Arbetsmarknadspolitiken
måste förnyas så att fler människor och regioner kan få ta del av de goda tider
som råder, men även så att de regionala och lokala olikheterna ska användas
positivt när konjunkturen vänder. Detta kräver att arbetsmarknadspolitiken
omfattar fler politikområden än vad som idag är fallet.
Centerpartiet vill förändra arbetsmarknadspolitiken från grunden. Det
innebär att Arbetsmarknadsverkets organisation måste förändras. En
decentraliserad arbetsmarknadspolitik måste vara målet för att stärka den
regionala och lokala utvecklingskraften.
Med en decentraliserad arbetsmarknadspolitik krävs det att utrymmet ökar
för att använda de ekonomiska resurserna kopplade till arbetsmarknadspolitik
mer otraditionellt än vad fallet är idag.
Samverkan mellan olika
aktörer
Den regionalpolitiska utredningen poängterade i sitt
slutbetänkande betydelsen av den lokala arbetsmarknadens
storlek. Många lokala arbetsmarknader är ofta allt för små för
att kunna hantera arbetslöshet på ett effektivt sätt.
Att dra upp riktlinjer och klara gränser för hur de otraditionella medlen
skall få användas riskerar att hämma framväxten av samverkan mellan olika
aktörer på lokalt plan efter de förutsättningar som finns. De
arbetsmarknadspolitiska medlen, i sin helhet, bör användas på ett sådant sätt
att tiden i arbetslöshet förkortas för samtliga berörda. Regelverket för hur de
arbetsmarknadspolitiska medlen får användas bör således utformas på ett
sådant sätt att det finns en stor öppenhet för att nya samverkansformer och
otraditionella arbetsmetoder kan växa fram. Detta bör ges regeringen till
känna.
Många av dem som blir eller riskerar att bli långtidsarbetslösa är i behov
av samordnade insatser från många aktörer, en del kommunala, andra statliga
eller privata. Det är viktigt att statliga regelverk och resurser används på ett
sådant sätt att kommunerna i större utsträckning än idag kan, och blir
skyldiga, att samordna insatserna. För att underlätta för den enskilde
medborgaren bör det därför finnas ett ställe att vända sig till, där en
handläggare har det huvudsakliga ansvaret för alla kontakter.
Centerpartiet anser att genom en ökad samordning av samhällets insatser
kan arbetslöshet mötas på ett effektivare sätt. Mer samordnade insatser
förutsätter samverkan mellan en mängd aktörer: arbetsförmedling,
socialtjänst, hälso- och sjukvård, samt aktörer inom utbildningssystemet. Var
och en av aktörerna bör bidra med sina kunskaper och erfarenheter till en
samlad bedömning av behovet av insatser. Till detta skall kopplas
ekonomiska medel som kan användas på ett otraditionellt sätt. Detta medför
även att det är svårt att sätta gränser för hur ekonomiska medel kopplade till
arbetsmarknadspolitik får användas är. Vad som ovan anförts om en ökad
samordning av samhällets insatser på lokal och regional nivå för att möta
arbetslöshet effektivare bör ges regeringen till känna.
Utifrån den samlade bedömningen upprättas en individuell handlingsplan i
samråd med den arbetslöse. I handlingsplanen beskrivs vilka insatser från
olika aktörer som behövs och vilka åtaganden som gäller för dessa liksom för
den arbetssökande. En individuell handlingsplan förutsätter även att man
lokalt har rätten att också besluta om vilka resurser som ska tillföras. De
medel som utnyttjas för arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör därmed fördelas
för beslut i de lokala arbetsförmedlingsnämnderna i respektive kommun.
En modell för fördelning av resurser bör utgå från dels antalet arbetslösa,
dels hur länge en arbetssökande i genomsnitt går arbetslös, dels utifrån ett
antal individuella faktorer som exempelvis tidigare utbildningsnivå, social
bindningar, arbetshandikapp etc.
De arbetsmarknadspolitiska medlen skall användas på ett sätt som inte
snedvrider konkurrensen eller skapar undanträngningseffekter. Detta medför
att det måste finnas en stor öppenhet om hur och av vilken anledning de
arbetsmarknadspolitiska resurserna får, kan och måste användas. Inom vissa
regioner kan det vara av större värde att använda dessa till ren
arbetsmarknadsutbildning av övertalig arbetskraft, medan medlen på andra
ställen kan göra större nytta genom att förstora den lokala arbetsmarknaden,
uppstart av nya företag eller andra liknande insatser. Det som är av större
betydelse är att det finns klara målbeskrivningar om syftet med
medelsanvändningen och att en adekvat utvärdering och uppföljning kan
göras av de beslutade insatserna på såväl regional som lokal- och individnivå.
Vad som ovan anförts om fördelning, användning och utvärdering av
arbetsmarknadspolitiska medel bör ges regeringen till känna.