Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regelverket om hur arbetsmarknadspolitiska medel får användas utformas på ett sådant sätt att det finns en stor öppenhet för nya samverkansformer och otraditionella arbetsmetoder.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ökad samordning av samhällets insatser på lokal och regional nivå för att möta arbetslöshet effektivare.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördelning, användning och utvärdering av arbetsmarknadspolitiska medel på lokal, regional och statlig nivå.
En decentraliserad arbetsmarknadspolitik
Svensk arbetsmarknadspolitik måste förändras från grunden. Detta är nödvändigt för att kunna möta de nya krav som ställs i takt med att näringslivet omstruktureras. De arbeten som försvann under 1990-talets lågkonjunktur kommer inte tillbaka. På framtidens arbetsmarknad kommer kunskap och kompetens att omsättas allt snabbare. Nya krav kommer att ställas vad gäller matchning och flexibilitet mellan företagens efterfrågan av och tillgången på utbildad arbetskraft. Detta blir inte minst tydligt när delar av Sverige går på högvarv medan andra delar av landet inte kunnat ta del av den nu rådande goda konjunkturen.
Regeringen har under ett antal år haft som målsättning att få ner arbetslösheten till 4 procent. Detta har medfört att stora delar av arbetskraften kommit att låsas in i sysselsättningsåtgärder. Att så skedde under 1990-talets lågkonjunktur är till viss del förståeligt och försvarbart. Tyvärr har regeringen misslyckats med att förändra detta när konjunkturen sedan ett antal år tillbaka är god.
Regeringen hävdar nu att målet om 4 procents arbetslöshet är nått. Den öppna arbetslösheten är 4 procent - något som med stolthet har presenterats. Vad som inte lika tydligt framgått är att antalet som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder återigen ökar, speciellt i de delar av landet som ligger väsentligt över regeringens målsättning om 4 procents arbetslöshet. Antalet personer i konjunkturberoende program uppgår nu till 134 902 - en ökning med 15 266 personer sedan oktober 1999. Detta motsvarar 3 procent av arbetskraften. Den totala arbetslösheten är således 7 procent, motsvarande 303 822 personer, nästan dubbelt så många som regeringen hävdar. Detta är ett misslyckande för regeringen och den förda arbetsmarknadspolitiken.
AMS statistik över arbetslösheten ger vid handen att det råder stora skillnader när det gäller var i landet arbetskraften befinner sig i arbetslöshet. Som exempel kan man studera Norrbottens län som redovisar en öppen arbetslöshet på 7 procent och ytterligare 6,5 procent i konjunkturberoende program, en total arbetslöshet på 13,5 procent. Detta är nästan 4 gånger högre arbetslöshet än i Stockholm och dubbelt så hög som i resten av landet.
Detta visar på nödvändigheten av en förnyad arbetsmarknadspolitik med ökad decentralisering, större möjligheter att lokalt besluta om de ekonomiska resurserna som är kopplade till arbetsmarknadspolitiken och en ökad samverkan mellan lokala och regionala aktörer. Arbetsmarknadspolitiken måste förnyas så att fler människor och regioner kan få ta del av de goda tider som råder, men även så att de regionala och lokala olikheterna ska användas positivt när konjunkturen vänder. Detta kräver att arbetsmarknadspolitiken omfattar fler politikområden än vad som idag är fallet.
Centerpartiet vill förändra arbetsmarknadspolitiken från grunden. Det innebär att Arbetsmarknadsverkets organisation måste förändras. En decentraliserad arbetsmarknadspolitik måste vara målet för att stärka den regionala och lokala utvecklingskraften.
Med en decentraliserad arbetsmarknadspolitik krävs det att utrymmet ökar för att använda de ekonomiska resurserna kopplade till arbetsmarknadspolitik mer otraditionellt än vad fallet är idag.
Samverkan mellan olika aktörer
Den regionalpolitiska utredningen poängterade i sitt slutbetänkande betydelsen av den lokala arbetsmarknadens storlek. Många lokala arbetsmarknader är ofta allt för små för att kunna hantera arbetslöshet på ett effektivt sätt.
Att dra upp riktlinjer och klara gränser för hur de otraditionella medlen skall få användas riskerar att hämma framväxten av samverkan mellan olika aktörer på lokalt plan efter de förutsättningar som finns. De arbetsmarknadspolitiska medlen, i sin helhet, bör användas på ett sådant sätt att tiden i arbetslöshet förkortas för samtliga berörda. Regelverket för hur de arbetsmarknadspolitiska medlen får användas bör således utformas på ett sådant sätt att det finns en stor öppenhet för att nya samverkansformer och otraditionella arbetsmetoder kan växa fram. Detta bör ges regeringen till känna.
Många av dem som blir eller riskerar att bli långtidsarbetslösa är i behov av samordnade insatser från många aktörer, en del kommunala, andra statliga eller privata. Det är viktigt att statliga regelverk och resurser används på ett sådant sätt att kommunerna i större utsträckning än idag kan, och blir skyldiga, att samordna insatserna. För att underlätta för den enskilde medborgaren bör det därför finnas ett ställe att vända sig till, där en handläggare har det huvudsakliga ansvaret för alla kontakter.
Centerpartiet anser att genom en ökad samordning av samhällets insatser kan arbetslöshet mötas på ett effektivare sätt. Mer samordnade insatser förutsätter samverkan mellan en mängd aktörer: arbetsförmedling, socialtjänst, hälso- och sjukvård, samt aktörer inom utbildningssystemet. Var och en av aktörerna bör bidra med sina kunskaper och erfarenheter till en samlad bedömning av behovet av insatser. Till detta skall kopplas ekonomiska medel som kan användas på ett otraditionellt sätt. Detta medför även att det är svårt att sätta gränser för hur ekonomiska medel kopplade till arbetsmarknadspolitik får användas är. Vad som ovan anförts om en ökad samordning av samhällets insatser på lokal och regional nivå för att möta arbetslöshet effektivare bör ges regeringen till känna.
Utifrån den samlade bedömningen upprättas en individuell handlingsplan i samråd med den arbetslöse. I handlingsplanen beskrivs vilka insatser från olika aktörer som behövs och vilka åtaganden som gäller för dessa liksom för den arbetssökande. En individuell handlingsplan förutsätter även att man lokalt har rätten att också besluta om vilka resurser som ska tillföras. De medel som utnyttjas för arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör därmed fördelas för beslut i de lokala arbetsförmedlingsnämnderna i respektive kommun.
En modell för fördelning av resurser bör utgå från dels antalet arbetslösa, dels hur länge en arbetssökande i genomsnitt går arbetslös, dels utifrån ett antal individuella faktorer som exempelvis tidigare utbildningsnivå, social bindningar, arbetshandikapp etc.
De arbetsmarknadspolitiska medlen skall användas på ett sätt som inte snedvrider konkurrensen eller skapar undanträngningseffekter. Detta medför att det måste finnas en stor öppenhet om hur och av vilken anledning de arbetsmarknadspolitiska resurserna får, kan och måste användas. Inom vissa regioner kan det vara av större värde att använda dessa till ren arbetsmarknadsutbildning av övertalig arbetskraft, medan medlen på andra ställen kan göra större nytta genom att förstora den lokala arbetsmarknaden, uppstart av nya företag eller andra liknande insatser. Det som är av större betydelse är att det finns klara målbeskrivningar om syftet med medelsanvändningen och att en adekvat utvärdering och uppföljning kan göras av de beslutade insatserna på såväl regional som lokal- och individnivå. Vad som ovan anförts om fördelning, användning och utvärdering av arbetsmarknadspolitiska medel bör ges regeringen till känna.
Stockholm den 21 november 2000
Margareta Andersson (c)
Sofia Jonsson (c)
Marianne Andersson (c)
Erik Arthur Egervärn (c)
Agne Hansson (c)
Birgitta Sellén (c)