Utskottet behandlar i detta betänkande frågor
rörande säkerhetsordningen på global nivå, en
alleuropeisk säkerhetsordning och svensk
säkerhetspolitik. De tre nivåerna relateras också
till varandra.
Utifrån ett globalt perspektiv avhandlas främst
folkrättsliga problem, frågor med anknytning till FN
och konflikthantering (avsnitt 5.1). I sin
diskussion om en europeisk säkerhetsordning (avsnitt
5.2) fokuserar utskottet på ett antal betydelsefulla
organisationer, särskilt då på EU, Europarådet, OSSE
och Nato. Därutöver ägnar utskottet speciell
uppmärksamhet åt konflikten på västra Balkan. Efter
en behandling av utgångspunkterna för Sveriges
säkerhetspolitik belyser utskottet även svenskt
deltagande i det europeiska säkerhetssamarbetet med
tonvikt på fredsfrämjande verksamhet (avsnitt 5.3).
Avslutningsvis (avsnitt 6) görs ett
perspektivskifte, varvid den internationella
säkerhetsordningen belyses utifrån det bredare
säkerhetspolitiska begreppet. Härvid relateras
säkerhet till områden som bistånd, utrikeshandel,
miljö m.m. Varje avsnitt inleds med en
sammanfattning av utskottets huvudsakliga synsätt
och ställningstaganden.
Utskottet har berett de här aktuella frågorna under
längre tid och med delvis annorlunda arbetsmetoder
än de traditionella. Som en följd härav har
tyngdpunkt lagts mera på större sammanhang än på
strävan efter aktualitet beträffande enskildheter.
Betänkandet är baserat på
· regeringens skrivelse 1999/2000:69 Redogörelse
för verksamheten inom organisationen för säkerhet
och samarbete i Europa (OSSE) under år 1999,
· regeringens skrivelse 1999/2000:70 Redogörelse
för verksamheten inom Europarådets
ministerkommitté under år 1999,
· regeringens skrivelse 1999/2000:130 Sverige i
Förenta nationerna,
· regeringens skrivelse 2000/01:2 Att förebygga
väpnade konflikter,
· Sveriges delegations vid Europarådets
parlamentariska församling redogörelse
1999/2000:ER1 angående verksamheten under 1999
samt
· ca 350 motionsyrkanden från de allmänna
motionstiderna 1998/99, 1999/2000 samt 2000/01.
Reservationer har på olika punkter gjorts av
Moderaterna, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna,
Centern, Folkpartiet samt Miljöpartiet.
2 Skrivelserna
Regeringen yrkar i skrivelse 1999/2000:69
Redogörelse för verksamheten inom organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under år 1999
att riksdagen tar del av skrivelsen.
Regeringen yrkar i skrivelse 1999/2000:70
Redogörelse för verksamheten inom Europarådets
ministerkommitté under år 1999 att riksdagen tar del
av skrivelsen.
Regeringen yrkar i skrivelse 1999/2000:130 Sverige i
Förenta nationerna att riksdagen tar del av
skrivelsen.
Regeringen yrkar i skrivelse 2000/01:2 Att förbygga
väpnade konflikter att riksdagen tar del av
skrivelsen.
3 Redogörelsen
Sveriges delegation vid Europarådets parlamentariska
församling överlämnar redogörelse 1999/2000:ER1
angående verksamheten under 1999 för riksdagens
kännedom.
4 Motionerna
4.1 1998/99
1998/99:U12 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att folkmord och
folkfördrivning bör kunna utgöra grund för
ingripanden enligt FN-stadgan och att Sverige i FN
bör verka för en förändring av FN-stadgan i enlighet
med detta.
1998/99:U201 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om inriktning av FN:s
verksamhet på mindre örikens utveckling.
1998/99:U202 av andre vice talman Eva Zetterberg
m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen skall
verka för att Världsbanken och andra s.k. Bretton
Woods-institutioner bör inordnas i FN-systemet.
1998/99:U401 av Sofia Jonsson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om permanent
ungdomsrepresentation i den svenska FN-delegationen.
1998/99:U602 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari
yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen i det
internationella samarbetet inom FN bör föreslå att
dess generalförsamling får en utförlig rapport och
genomför en årlig debatt om läget beträffande
mänskliga rättigheter och demokrati i
medlemsländerna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ekonomiska
sanktioner.
1998/99:U614 av Annika Nilsson och Morgan Johansson
(s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att
inkludera en ungdomsrepresentant i
regeringsdelegationen till FN:s generalförsamling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att det är
Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU)
som får nominera en ungdomsrepresentant i
regeringsdelegationen till FN:s generalförsamling.
1998/99:U620 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ta
initiativ till att frågan om prenatal
könsdiskriminering förs upp på dagordningen för FN:s
generalförsamling,
1998/99:U627 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att
krigsförbrytare grips och ställs inför rätta vid
Haagdomstolen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att vetorätten i
FN:s säkerhetsråd och säkerhetsrådets sammansättning
bör ses över,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ett
varningssystem bör inrättas så att FN:s
konfliktförebyggande insatser kan sättas in i tid
och ge resultat.
1998/99:U632 av Margareta Viklund m.fl. (kd) vari
yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ställa de
ansvariga för etnisk rensning och folkmord inför
Haagdomstolen,
1998/99:T803 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
ta initiativ till en FN-konferens om IT,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om internationellt
personnummer,
1998/99:A801 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ta initiativ
till en FN-konferens om mansrollen,
1998/99:A807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att ta
initiativ till en FN-konferens om mansrollen,
4.2 1999/2000
1999/2000:U21 av andre vice talman Eva Zetterberg
m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen bör
avlämna en årlig FN-skrivelse till riksdagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om det olyckliga i att
FN-sanktioner kombineras med enskilda staters
militära åtgärder och deras egenmäktiga tolkningar
av FN-beslut,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att vetorätten inte
skall vara ett privilegium för vissa länders
regeringar i FN när det gäller beslut om ingripanden
i internationella konflikter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om den demokratiska
insynen i Världsbankens verksamhet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
tillsättningsförfarandet när det gäller posten som
FN:s generalsekreterare,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om folkrörelsernas
delaktighet i FN:s verksamhet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en
ungdomsrepresentant i den svenska FN-delegationen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att u-länderna
garanteras en starkare ställning i ett utvidgat
säkerhetsråd,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om barnens
rättigheter och det internationella biståndet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om vetorätten i
FN:s säkerhetsråd,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
tjänstetillsättningssystemet när det gäller att
tillgodose såväl behovet av ökad kompetens som
förbättrad kvinnorepresentation inom FN,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att ett
ekonomiskt säkerhetsråd bör förberedas på svenskt
initiativ inom FN-arbetet,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om hur
miljöproblem och naturkatastrofer orsakas av rika
industriländer men drabbar befolkningen i fattiga
länder,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om varningssystem,
säkerhetsåtgärder och skuldavskrivningar i samband
med miljökatastrofer i fattiga länder,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ett
revisionsorgan som undersöker och redovisar i vilken
utsträckning olika FN-beslut förverkligats.
1999/2000:U22 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
stödja de i Carlsson/Ramphal-rapporten föreslagna
ändringarna av FN-stadgan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
driva på för att fler steg tas mot att i praxis
inskränka möjligheten att använda vetorätten i FN:s
säkerhetsråd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att betydligt större
satsningar bör göras för att förbättra
förutsättningarna för det svenska försvaret att
delta i internationella insatser i bl.a. FN-regi,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
intensifiera sitt arbete med att dels försvara, dels
förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna
genom Sveriges såväl multilaterala som bilaterala
samarbeten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige agerar
snabbt och tydligare markerar avstånd mot länder som
kraftigt bryter mot de grundläggande mänskliga
rättigheterna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige senast
halvårsskiftet 2001 bör ratificera avtalet om att
inrätta en oberoende internationell
brottmålsdomstol,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att komplettera
folkrättens grundregel med en nödvärnsrätt,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att i de fall en
användning av en nödvärnsrätt blir aktuell skall det
rapporteras till rådet på samma sätt som FN-stadgan
föreskriver då ett medlemsland handlar i
självförsvar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
verka för att rösträtten i generalförsamlingen
fråntas de medlemsländer som ej betalar sin
medlemsavgift fullt ut,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige
skall arbeta för att ett fjärde mål för FN:s
verksamhet som fokuserar på valfrågor införs,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige i
FN skall arbeta för att en samordnande funktion för
FN:s arbete i valfrågor införs,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att utlovade
svenska bidrag till FN:s organisationer verkligen
betalas ut i tid,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om uppföljning av
FN-konferenserna,
1999/2000:U23 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
verka för ett helt departement inom FN-sekretariatet
för "tidig-varning", med en egen
undergeneralsekreterare och direkt koppling till
säkerhetsrådet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige snarast
ratificerar stadgan om en internationell permanent
brottmålsdomstol,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
verka för ett globalt program för att hindra en
okontrollerad spridning även av s.k. lätta vapen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
verka för att det snabbt, efter ett beslut i
säkerhetsrådet om fredsfrämjande insats, skall kunna
upprättas ett FN-högkvarter i konfliktregionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige skall
verka för en hög beredskap inom det fredsfrämjande
arbetet även för snabba civila insatsstyrkor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
utbildningsinsatserna måste ökas för att förstärka
de afrikanska ländernas fredsfrämjande kapaciteter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om möjligheten att
kombinera negativa ekonomiska sanktioner med
positiva åtgärder för att bl.a. stärka det civila
samhället i mottagarlandet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ekonomiska
sanktioner bör underordnas ett tydligt politiskt
mål,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om riktade sanktioner
mot politiska eliter i mottagarlandet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige
inleder en diskussion inom FN om vilka kriterier som
bör gälla vid eventuella framtida humanitära
interventioner,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att ytterligare
utreda om generalförsamlingen kan överta ansvaret
för fred och säkerhet då säkerhetsrådet misslyckas
med att ta sitt ansvar,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att regeringen
bör verka för att även FN antar målet att halvera
antalet människor som lever i extrem fattigdom till
år 2015,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
verka för handelsliberaliseringar även inom de
områden där utvecklingsländerna har komparativa
fördelar,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en ökning av
det internationella biståndet med framför allt
ekologiskt hållbara produktionsmetoder,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att FN bör
sätta upp mål för att minska andelen människor som
saknar tillgång till rent vatten och adekvata
sanitära faciliteter,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att FN bör
arbeta fram program för hur IT-användningen kan ökas
och breddas till utvecklingsländerna,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
verka för ett ökat samarbete mellan näringslivet och
regeringen för gemensamma IT-satsningar riktade mot
utvecklingsländerna,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige mer
aktivt bör stödja den av WHO ledda kampanjen mot
malaria,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att FN bör
arbeta fram en explicit målsättning för att hindra
spridningen av hiv/aids,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att öka
samarbetet mellan FN, nationella regeringar och
läkemedelsindustrin för att öka forskningen och
produktionen mot de fattigas sjukdomar,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige
såväl nationellt som tillsammans med andra FN-länder
ökar sitt samarbete med internationellt verksamma
företag för att främja mänskliga rättigheter,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
upprätta ett handlingsprogram för de mänskliga
rättigheterna,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en total
översyn av managementfrågorna inom FN:s
organisationer,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
driva linjen att EU endast behöver tala med en röst
i FN:s säkerhetsråd,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att FN bör söka
nya kompletterande vägar för finansiering,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
öka informationssatsningarna om FN,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige
upprättar bättre kontakter för informationsutbyte
med de svenskar som arbetar i FN-systemet,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige
bättre utnyttjar den kompetens och erfarenhet som
svenskar som har arbetat i FN-systemet besitter,
1999/2000:U202 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om handlingsprogram för
genomförande av handlingsplanen från FN:s
kvinnokonferens.
1999/2000:U204 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att FN skall
genomföra en satsning på fred i Afrika,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en afrikansk freds-
och säkerhetsordning,
1999/2000:U206 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
stödja de i Carlsson/Ramphal-rapporten föreslagna
ändringarna av FN-stadgan,
1999/2000:U216 av Elver Jonsson m.fl. (fp, c) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige
engagerar sig i en särskild samlad aktion för att
uppnå fred och försoning i de krigsdrabbade länderna
i centrala och västra Afrika,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att
understödja fredsaktioner som skulle komma den
afrikanska kontinenten till del.
1999/2000:U402 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att samla världens
länder bakom ett förnyat åtagande för fred, rättvisa
och hållbar utveckling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att göra miljöfrågan
till en huvudfråga för FN,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om bättre koordinering
av ansträngningar inom FN på olika områden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en ny generation av
fredsbevarande operationer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om samarbetsbaserade
kooperativa metoder och metoder för tidig varning,
strukturell prevention m.m.,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett utvecklat och
förfinat sanktionsinstrument,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om SHIRBRIG och
multifunktionella fredsbevarande styrkor,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att regionala
samarbetsorgan med säkerhetsfrämjande inriktning bör
uppmuntras att axla ett större ansvar,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om FN som
koordinator för länder och organisationer i
utvecklingen av det multilaterala biståndet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om vetorättens
avskaffande,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att världens
länder solidariskt och efter bärkraft måste leva upp
till sina åtaganden visavi FN,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en europeisk
fredsordning,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om OSSE som den
centrala alleuropeiska organisationen för
konfliktförebyggande och konfliktläkande arbete
m.m.,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om OSSE:s status
som regional organisation under FN-stadgan,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om Europarådets
betydelse för utvecklingen av demokrati och
rättsstatskonceptet,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om den
internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om strukturella
riskfaktorer och strukturförändrande åtgärder,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om Sveriges
internationella insatser inom områden som
lagstiftning, utveckling av det civila samhället
m.m.,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om enskilda
organisationer som en viktig resurs i det
konfliktförebyggande arbetet,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att ta till
vara nationell och internationell forskning,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
konfliktförebyggande strategier.
1999/2000:U403 av Björn Leivik (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på
hur fortsatt svensk militär närvaro i Bosnien-
Hercegovina kan möjliggöras i enlighet med vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på
hur de civila och militära insatserna kan samordnas
i enlighet med vad som anförts i motionen.
1999/2000:U405 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Folkrepubliken Kinas
kärnvapenprogram,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Nordkoreas
kärnvapenprogram,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Folkrepubliken Kinas
hot om våld mot Taiwan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen bör
driva frågorna om Folkrepubliken Kinas
kärnvapenprogram, samt hot om våldsanvändning mot
Taiwan, inom ramen för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken i EU.
1999/2000:U406 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att i FN
föreslå att utarmat uran förbjuds i projektiler och
stridsvagnar enligt vad som anförts i motionen.
1999/2000:U409 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om EU:s möjlighet att
agera inom det vida säkerhetsbegreppets alla delar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att
framtida europeiska säkerhetspolitiska lösningar
inkluderar en bevarad transatlantisk solidaritet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ingå
i en alleuropeisk säkerhetsordnings alla delar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att
Sverige stöder de baltiska ländernas ambition att
ingå i en alleuropeisk säkerhetsordnings alla delar,
inklusive deras arbete för Natomedlemskap.
1999/2000:U411 av Mariann Ytterberg och Pär Axel
Sahlberg (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av insatser
för freds- och icke-våldskultur,
2. att riksdagen beslutar att ett svenskt
handlingsprogram för en freds- och icke-våldskultur
utarbetas.
1999/2000:U412 av Sten Tolgfors och Henrik
Landerholm (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att en ny
neutralitetsutredning som har mandat att granska
tiden mellan 1969 och 1989 tillsätts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Sveriges
säkerhetspolitiska definition.
1999/2000:U415 av Karin Wegestål och Bengt
Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om OSSE:s parlamentarikerkonferens
resolution i enlighet med den svenska delegationens
förslag.
1999/2000:U416 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige måste
fortsätta att utveckla sin förmåga vad gäller
deltagandet i fredsfrämjande insatser under 7 kap. i
FN-stadgan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en ny generation av
fredsfrämjande insatser där civila och militära
enheter samverkar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om regionalisering av
den fredsfrämjande verksamheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om effektivisering av
den fredsfrämjande verksamheten inom FN,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av ett snabbt
politiskt beslutsfattande,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om finansiering i
samband med beslut om fredsfrämjande insatser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utvärdering av
finansieringen av den fredsfrämjande verksamheten,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att deltagandet i
internationella fredsfrämjande operationer inte får
urholka det nationella totalförsvaret,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att se över den
totala strukturen av den fredsfrämjande
verksamheten,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en bättre
samordning mellan olika nationellt involverade
instanser,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att se över hur
återbetalningen av medel från FN hanteras.
1999/2000:U417 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att i Europarådet
verka för EU-parlamentets rekommendation om
möjligheterna att inrätta en europeisk civil
fredskår i enlighet med Europaparlamentets beslut,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att skapa
förutsättningarna för ett institut för
internationell konfliktlösning, konflikthantering
och krigsföregripande insatser.
1999/2000:U507 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om EU:s mandat att
agera för freden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
restriktivitet i användandet av veto i EU:s
fredsarbete.
1999/2000:U604 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om EU:s mandat att
agera för freden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
restriktivitet i användandet av veto i EU:s
fredsarbete.
1999/2000:U606 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige
internationellt mer aktivt bör arbeta för att de
homo- och bisexuellas rättigheter inte kränks,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
driva att de homosexuellas rättigheter förs in i de
internationella konventionerna.
1999/2000:U607 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att folkmord och
folkfördrivning bör kunna utgöra grund för
ingripanden enligt FN-stadgan och att Sverige i FN
bör verka för en förändring av FN-stadgan i enlighet
med detta,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige i den
bilaterala dialogen och inom EU verkar för en
struktur för att främja och kontrollera respekten
för mänskliga rättigheter och demokrati i södra
Afrika,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen i det
internationella samarbetet inom FN föreslår att dess
generalförsamling får en utförlig rapport och
genomför en årlig debatt om läget beträffande
mänskliga rättigheter och demokrati i
medlemsländerna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ekonomiska
sanktioner.
1999/2000:U615 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att
folkrätten vidareutvecklas, bl.a. vad gäller
humanitär intervention.
1999/2000:U621 av andre vice talman Eva Zetterberg
m.fl. (v, kd, c, fp, mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN, EU
och i andra internationella forum skall arbeta för
att de mekanismer som inrättats för att kontrollera
efterlevnaden av de-klarationen om de mänskliga
rättigheterna ges större resurser,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
agera för att öka anslutningen och uppslutningen
kring FN:s konvention om diskriminering av kvinnor,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige skall
fortsätta och intensifiera sitt arbete för
dödsstraffets avskaffande genom både sina bilaterala
kontakter med länder som fortfarande har dödsstraff
och i mellanstatliga organ som FN, EU, OSSE och
Europarådet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige i
internationella forum skarpt kritiserar och
protesterar mot att ungdomar döms till döden och mot
den brutalisering som kommit till uttryck i USA och
Kina och andra länder när det gäller dödsstraffet.
1999/2000:U629 av Tommy Waidelich och Carina Moberg
(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
stärkta möjligheter för att döma dem som begått
folkmord och brott mot folkrätten.
1999/2000:U630 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen initierar en
utredning inom FN som tar fram förslag till en
enhetlig internationell miljörättslig
praxisutveckling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige aktivt
bör driva frågan om en rättssäker instansordning för
internationella miljötvister.
1999/2000:U632 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp, s,
m, v, kd, c, fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att FN skall inrätta
en internationell krigsförbrytartribunal för att
ställa förövare inom den indonesiska militären och
den proindonesiska milisen inför rätta för övergrepp
som begicks gentemot den östtimorianska
befolkningen,
1999/2000:U634 av Göran Magnusson (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
opinionsbildning i Sverige mot dödsstraffet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att
Sverige i olika internationella organ fortsätter
kampen mot dödsstraffet.
1999/2000:U635 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en
FN-konferens om dödsstraffet.
1999/2000:U638 av Karin Wegestål och Bengt
Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förslag antagna av
parlamentarikerförsamlingen i S:t Petersburg 1999.
1999/2000:U639 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari
yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utrikesministern
bör avvisa de förslag om informationscentrum och
europeiskt observatorium som Europarådet framfört.
1999/2000:U643 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att klart och
tydligt fördöma all kinesisk maktpolitik mot Taiwan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Kinas ansvar för
kärnvapenupprustning och kärnvapenspridning i
världen,
1999/2000:U646 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en omfattande och
varaktig internationell insats för att skapa
förutsättningar för varaktig demokrati och fredlig
samlevnad på Balkan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om den fortsatta
Natoutvidgningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vetopolitiken i FN:s
säkerhetsråd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om svenska
internationella insatser på Balkan,
1999/2000:U650 av Ingrid Näslund och Jan Erik Ågren
(kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen i
lämpliga internationella forum verkar för en
prövning om huruvida begreppet genocid är
otillräckligt för att förpliktiga FN att ingripa i
de situationer där det är av nöden påkallat,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en prövning av om
införandet av begreppet democide skulle föra frågan
framåt.
1999/2000:U803 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att
Sverige stöder de baltiska ländernas ambition att
ingå i en alleuropeisk säkerhetsordnings alla delar,
inklusive deras arbete för Natomedlemskap,
1999/2000:U903 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning
om omvärldseffekter av nationell politik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att inom FN ta
initiativ till att utreda förutsättningarna för ett
internationellt juridiskt bindande instrument till
skydd för miljön - en internationell miljödomstol,
6. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i
FN tar initiativ till att organisera en särskild
konferens om ägarmaktens fördelning mellan kvinnor
och män,
1999/2000:K356 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)
vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
arbeta för att de länder vi angett särskilt bör
följas upp inom ramen för FN:s arbete med de
mänskliga rättigheterna.
1999/2000:Ju722 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ta initiativ i
FN för att hålla en världskonferens om mansrollen.
1999/2000:Fö20 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen, under förutsättning av avslag på
yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den säkerhetspolitiska
utvecklingen,
1999/2000:Fö28 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om det nya Nato,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige i likhet
med de tre baltiska staterna bör söka medlemskap i
Nato,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige skall ge
de baltiska staterna fullt stöd i deras ansökan om
medlemskap i Nato,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om svenskt deltagande i
formandet av en europeisk krishanteringsförmåga,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att en europeisk
krishanteringsförmåga måste skapas i fullt samarbete
och förtroende med USA, där EU och Nato har sina
respektive och kompletterande roller att fylla,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att alla europeiska
forum måste stå öppna för ett demokratiskt Ryssland
på samma villkor som för alla andra europeiska
stater,
1999/2000:Fö36 av Lars Ångström m.fl. (mp) vari
yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
ansluta sig till CFE-avtalet så snart som möjligt,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utveckla de
institutioner som saknas för att utveckla och
föreslå konfliktförebyggande politiska insatser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utveckla de
institutioner som saknas för att utveckla och
producera civila konflikthanteringsinsatser,
1999/2000:Fö205 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om OSSE:s ställning,
1999/2000:So225 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s,
v, c, mp) vari yrkas
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om internationell
solidaritet och flyktingfrågor,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om bistånd till
utvecklingsländer där homo-/bisexuellas och
transpersoners rättigheter kränks.
1999/2000:Kr233 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om regeringens arbete
med att uppmuntra medierna till självsanerande
åtgärder vad avser bilden av kvinnan och mannen i
medierna,
5. att riksdagen hos regeringen begär en
utvärdering av vad som uppnåtts av det som angivits
i handlingsprogrammet.
1999/2000:MJ807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari
yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige verkar
för att vattenfrågan inlemmas i säkerhetsrådets
arbetsområde som ett "icke militärt hot mot fred och
säkerhet",
1999/2000:A819 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari
yrkas
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att ta
initiativ till en FN-konferens om mansrollen,
4.3 2000/01
2000/01:U4 av Lars Ohly m.fl. (v) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förebyggandet av
väpnade konflikter borde ha satts in i ett
internationellt maktpolitiskt perspektiv.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en mer fullödig
och mindre ensidig redovisning, en mer ingående
analys och ett bättre tillvaratagande av de
erfarenheter som de senaste årens arbete av
konfliktförebyggande och krishantering gett, borde
ha legat till grund för de åtgärder regeringen
föreslår i sin skrivelse.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förhållandet mellan
förebyggande av väpnade konflikter och
vapenproduktion och vapenexport.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringens
skrivelse borde innehålla ett
jämställdhetsperspektiv och ett barnperspektiv på
frågan om förebyggande av väpnade konflikter.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om resursfördelningen
mellan EU:s krishantering och Sveriges insatser till
förebyggande av väpnade konflikter.
2000/01:U5 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det program för
konfliktförebyggande som skall presenteras vid
Europeiska rådets möte i Göteborg innehåller
konkreta strategier för hur olika målsättningar
skall uppnås.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om hur man kan tillföra
en säkerhetspolitisk dimension till svensk
Afrikapolitik.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om svensk beredskap att
delta i krishanteringsoperationer på den afrikanska
kontinenten.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stödja
afrikanska ansträngningar att inleda konkret
frihandelssamarbete.
2000/01:U206 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att FN ej kan
förhålla sig passivt när grova kränkningar av
mänskliga rättigheter, etnisk rensning, förföljelse,
massmord etc. äger rum med hänvisning till att det
rör sig om ett lands inre angelägenheter.
2000/01:U217 av Holger Gustafsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inrätta ett
kombinerat civilt och militärt fredscentrum i
Sverige.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att sätta människan
i centrum inom folkrätten.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att FN måste bygga
upp snabbinsatsstyrkor även inom det civila området.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inrättandet av en
svensk FN-skola.
2000/01:U402 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen både nationellt
och internationellt skall verka för att
konfliktförebyggande åtgärder prioriteras framför
militära aktioner inom all säkerhetspolitisk
verksamhet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att alla Sveriges
internationella uppdrag och mandat före, under och
efter en konflikt genomsyras av ett
jämställdhetsperspektiv.
3. Riksdagen begär att regeringen skall skapa
förutsättningar för kvinnors aktiva deltagande i
konflikthantering före, under och efter en konflikt.
4. Riksdagen begär att regeringen skall prioritera
och aktivt verka för att jämställdhetsarbete skall
inkluderas vid varje internationellt
försvarssamarbete som Sverige deltar i.
5. Riksdagen begär att regeringen skall slå vakt om
och aktivt arbeta för att Sverige skall vara en
alliansfri och neutral stat.
6. Riksdagen begär att regeringen i förhandling med
de övriga medlemsstaterna i EU kräver att Sverige
skall stå utanför den militära dimensionen och
därmed erhåller ett undantag i enlighet med
Danmarks.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att, om Sverige inte
erhåller ett undantag från det militära samarbetet,
bör varje svenskt deltagande i EU:s militära
insatser vara sanktionerat av FN eller OSSE.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige endast
skall delta i EU:s civila del av krishanteringen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige inte
skall medverka i PFF utan i stället verka för att
det försvarspolitiska samarbetet utvecklas inom
ramen för FN och/eller OSSE.
11. Riksdagen begär att regeringen internationellt
verkar för att utveckla och stärka OSSE:s roll som
FN:s regionala organ.
12. Riksdagen begär att regeringen internationellt
verkar för att FN skall förändras och inta rollen
som den legitima internationella fredsskapande,
bevarande och framtvingande makten.
13. Riksdagen begär att regeringen aktivt verkar
för att kvinnor skall få större inflytande inom FN:s
organisation, med målet att könsfördelningen skall
vara jämn.
2000/01:U403 av Sten Tolgfors och Karin Enström (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om Sveriges
säkerhetspolitiska definition.
2000/01:U404 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka för avskaffad vetorätt och breddad
representation i FN:s säkerhetsråd.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att FN:s
medlemsstater betalar sina medlemsavgifter.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka för att stärka den globala rättsnorm som FN-
systemet representerar.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en permanent plats
för en ungdomsdelegat i Sveriges delegation till FN.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förslag till
åtgärder för slagkraftigare FN-insatser.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka för kvinnors deltagande och genusfrågor i FN-
insatser, fredsförhandlingar och fredsprocesser.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka för behovet av ett starkare internationellt,
politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka för att legitimera och reglera rätten till
humanitär intervention.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förfina
sanktionsvapnet.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
neutralitetsbegreppet.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Sveriges militära
alliansfrihet.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka för att FN skall stödja framväxten av
regionala säkerhetsarrangemang.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att FN-systemet inte
får avsvära sig sitt ansvar för värnet av
internationell fred och säkerhet.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inleda en dialog
med Ryssland om civil/militär och fredlig samverkan.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om EU:s militära
krishanteringsförmåga.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om EU:s civila
krishanteringsförmåga.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige i alla
internationella forum bör utöva påtryckningar för
att misstänkta krigsförbrytare på Balkan utlämnas.
2000/01:U406 av Murad Artin m.fl. (v) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att den svenska regeringen bör verka för att
FN utarbetar andra metoder och typer av sanktioner
mot stater som begår brott mot folkrätten eller mot
mänskliga rättigheter än de som vi sett i bl.a.
Irak, vilka drabbar oskyldiga i stället för dem som
är ansvariga för brotten.
2000/01:U412 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige inte kan
stå likgiltigt om ett medlemsland i EU eller ett
grannland utsätts för hot eller angrepp.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
Sverige stöder de baltiska ländernas strävan att bli
Natomedlemmar.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige inte i
framtiden hamnar i en situation där vi är det enda
av de nordisk-baltiska länderna som valt att stå
utanför Nato.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om hur det faktum att
Sverige inte är Natomedlem påverkar våra möjligheter
till inflytande över formaliserandet av relationerna
mellan EU och Nato.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de
säkerhetspolitiska konsekvenserna för Sverige av de
amerikanska planerna på att bygga ett nationellt
missilförsvar som kan komma att utsträckas även till
de europeiska Natoländerna.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall ha
en snabbinsatsförmåga för att kunna agera på ett
trovärdigt sätt i en krissituation.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
kunna bistå med ökade polisinsatser i framtida
krishanteringsoperationer.
2000/01:U413 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en ny svensk
säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att Sverige
aktivt skall bidra till att skapa en alleuropeisk
fredsordning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige i likhet
med de tre baltiska länderna bör söka medlemskap i
Nato.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det nya Nato.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige redan i
dag är en aktiv aktör i det nya Nato.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om svenskt deltagande i
formandet av en europeisk krishanteringsförmåga för
såväl civil som militär krishantering.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en europeisk
krishanteringsförmåga måste skapas i fullt samarbete
med USA, där EU och Nato har sina respektive och
kompletterande roller att fylla.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall ge
de baltiska länderna fullt stöd i deras ansökan om
medlemskap i Nato.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att alla europeiska
forum måste stå öppna för ett demokratiskt Ryssland
på samma villkor som för alla andra europeiska
stater.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökade satsningar på
internationella fredsbevarande och fredsfrämjande
insatser.
2000/01:U414 av Margareta Viklund m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att etablerandet av
fungerande demokratier med respekt för de mänskliga
rättigheterna är grunden för en säkerhetsgemenskap.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en modern och
verklighetsanpassad säkerhetspolitik.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en folkrätt inom
säkerhetspolitiken som först och främst främjar
människors säkerhet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om säkerhetspolitiska
hot från omvärlden.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om internationellt
säkerhetspolitiskt samarbete.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stärka FN som
organisation för att framgångsrikt kunna arbeta med
global krishantering.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Sveriges
säkerhetspolitiska ansvar i närområdet.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inlemmandet av
Östersjöområdet i en alleuropeisk och transatlantisk
säkerhetsordning bör vara en hörnsten i svensk
säkerhetspolitik.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om stöd till de
baltiska staternas uppbyggnad av totalförsvar och
andra säkerhetsfunktioner.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en alleuropeisk
säkerhetsstruktur för 2000-talet.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att framtida hot mot
säkerheten i Europa företrädesvis bör lösas och
hanteras gemensamt inom ett utvidgat EU.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Sveriges deltagande
i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik och
upprättandet av en effektiv krishanteringsförmåga.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett nära och öppet
samarbete med Nato.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utbildningsinsatser
för att öka länders och regionala organisationers
fredsfrämjande kapaciteter.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det
konfliktförebyggande arbetet och preventiva
åtgärder.
2000/01:U415 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att FN måste
reformeras.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om FN:s roll för global
fred, säkerhet och nedrustning.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om FN:s roll för
globalt fattigdomsavskaffande, rättvisa och social
utveckling.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om demokratisering av
FN.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om FN:s framtid - med
Sverige i tiden.
2000/01:U416 av Sten Tolgfors och Henrik Landerholm
(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
ny neutralitetsutredning, med mandat att granska
tiden 1969-1989.
2000/01:U501 av Sten Tolgfors och Henrik Landerholm
(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om mandatfrågan i
EU:s krishantering.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om behovet av en
modernisering av FN-stadgan.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att civil
krishantering försvåras eller omöjliggörs utan en
trovärdig militär krishanteringsförmåga inom EU.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om behovet av
restriktivitet i användandet av veto i EU:s
fredsarbete.
2000/01:U503 av Marianne Andersson m.fl. (c, v, kd,
mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige som
ordförande i EU skall arbeta för god
samhällsstyrning och tydliga spelregler i
Aseanländerna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige som
ordförande i EU skall arbeta för rimliga
arbetsvillkor och organisationsfrihet i
Aseanländerna.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige som
ordförande i EU skall arbeta för större öppenhet och
minskad korruption i Aseanländerna.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige som
ordförande i EU skall arbeta för effektivare
narkotikabekämpning i Aseanländerna.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige som
ordförande i EU skall arbeta för hårdare tag mot
sexhandeln med kvinnor och barn i Aseanländerna.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige som
ordförande i EU skall arbeta för överföring av
miljökunskaper till Aseanländerna.
2000/01:U504 av Margareta Viklund och Björn Leivik
(kd, m) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
påverka övriga medlemsländer i EU för att så snabbt
som möjligt bygga upp en handlingskraftig
ordningsmakt och ett fungerande rättsväsende i
Kosovo.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige
långsiktigt skall verka för att Kosovo skall bli
självständigt.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
Kosovo liksom övriga länder på Balkan integreras i
det europeiska samarbetet, EU.
2000/01:U509 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utvidgningen bör
vara den högst prioriterade frågan för Sveriges
ordförandeskap i EU.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
Sverige stöder de baltiska ländernas ambition att
ingå i en alleuropeisk säkerhetsordnings alla delar,
inklusive deras arbete för Natomedlemskap.
2000/01:U511 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att en
prioriterad fråga för Sverige skall vara att inom EU
driva att säkerhetssamarbetet inte definieras i
enbart militära termer utan också i sociala,
ekonomiska och ekologiska termer.
2000/01:U513 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om hur Sverige under
ordförandeskapet skall säkerställa ett politiskt
genombrott i utvidgningsförhandlingarna.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen under
det svenska ordförandeskapet kommer att ha den
snabbinsatsförmåga som krävs för att ha kapacitet
att agera inom 30 dagar om det uppstår en ny
krissituation på Balkan.
2000/01:U609 av Karin Wegestål och Bengt
Silfverstrand (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
Sveriges säkerhets- och utrikespolitik.
2000/01:U620 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att FN nu skall
fokusera på fred i Afrika.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en afrikansk freds-
och säkerhetsordning.
2000/01:U621 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ekonomiska
sanktioner.
2000/01:U623 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om FN.
2000/01:U630 av Margareta Viklund m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inom FN verka
för en reformerad folkrätt och bättre
förutsättningar för humanitära interventioner.
2000/01:U632 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige under
sitt ordförandeskap verkar för att EU och det
internationella samfundet fortsätter att utöva
starkast möjliga påtryckningar på regimen i Burma.
2000/01:U633 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige under
sitt ordförandeskap i EU verkar för att Indonesien i
olika multilaterala sammanhang förmås att fortsätta
den påbörjade demokratiska utvecklingen av landet
och genomföra fredliga lösningar av Indonesiens
många territoriella och etniska konflikter.
2000/01:U635 av andre vice talman Eva Zetterberg
m.fl. (v, kd, c, fp, mp) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige som ordförandeland i EU verkar
för att EU intar en kritisk och vaksam hållning när
det gäller mänskliga rättigheter och därvid särskilt
granskar angreppen på medlemmar av falungong,
situationen i Tibet och tillämpningen av
dödsstraffet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige som ordförandeland i EU bör rikta
ökad uppmärksamhet på brotten mot mänskliga
rättigheter och tillämpningen av dödsstraff i
Saudiarabien.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige som ordförandeland i EU bör verka
för att USA, som en följd av sin ansvarsställning
som den mäktigaste stormakten i världen när det
gäller mänskliga rättigheter, avskaffar
dödsstraffet.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige som ordförandeland i EU verkar
för att EU:s kritiska dialog med Iran intensifierar
sin kritik av Iran enligt vad som anförs i motionen.
2000/01:U641 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, v,
kd, mp, fp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Sveriges ansvar och
möjligheter att påverka EU beträffande relationerna
till Turkiet i samband med ordförandeskapet i EU.
2000/01:U643 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU skall stödja
demokratiseringen av Serbien.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU skall
understödja återskapandet av fri rörlighet inom det
forna Jugoslavien och västra Balkan.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU skall inlemma
ett demokratiskt Serbien i programmet för västra
Balkan.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU skall
avveckla sina handelshinder gentemot länderna på
västra Balkan.
2000/01:U654 av Hillevi Larsson (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige agerar för att
uppmärksamma situationen för kurderna i Irak under
Sveriges ordförandeskap.
2000/01:U656 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en omfattande och
varaktig internationell insats för att skapa
förutsättningar för varaktig demokrati och fredlig
samlevnad på Balkan.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den fortsatta
Natoutvidgningen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förutsättningarna
för en demokratisk utveckling i Serbien.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de internationella
sanktionerna mot Serbien.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att alla som bodde i
Kosovo före kriget skall ges möjlighet att fortsätta
leva i Kosovo i fred och säkerhet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förutsättningarna
för demokrati och fredlig samlevnad i Bosnien.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rätten för alla som
tvingats fly under krigen på Balkan att oavsett
etnisk tillhörighet kunna återvända hem.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om fortsatt stöd till
Montenegro i dess strävanden mot fortsatta politiska
och ekonomiska reformer och ökat europeiskt
samarbete.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att särskilt
uppmärksamma behovet av stöd till och samarbete med
Makedonien.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förutsättningarna
för en snabb integration i olika europeiska
samarbetssträvanden.
2000/01:U658 av Elver Jonsson (fp) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige under
sitt kommande ordförandeskap i EU för upp frågan om
kvinnors ohälsa i tredje världen såsom könsstympning
och hivspridning högt på den politiska dagordningen.
2000/01:K398 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att prioritera
utvidgningen under ordförandeskapet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den främsta
uppgiften skall vara att slutföra så många
förhandlingskapitel som möjligt under
ordförandeskapet.
2000/01:So450 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ta initiativ i
FN för att hålla en världskonferens om mansrollen.
2000/01:MJ838 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att man under sitt
ordförandeskap inom EU kontinuerligt förankrar
arbetet i riksdagen.
11. Riksdagen begär att regeringen i
förberedelsearbetet inför samt under genomförandet
av ordförandeskapet skapar en mötesplats för olika
aktörer i samhället.
2000/01:A808 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
38. Riksdagen begär att regeringen tar initiativ
till en FN-konferens om mansrollen.
5 Utskottet
5.1 En global säkerhetsordning
Sammanfattning
Utskottet framhåller att främjandet av respekt för
de mänskliga rättigheterna i hela världen är en av
grundpelarna i svensk utrikespolitik, och om
kränkningar förekommer måste det påtalas.
Utskottet välkomnar ansträngningarna inom FN-
systemet att integrera de mänskliga rättigheterna i
sina olika program. Betoningen bör ligga på att
effektivisera de etablerade mekanismerna snarare än
att skapa nya.
Utskottet menar att näringslivet har en viktig roll
att spela i främjandet av de mänskliga
rättigheterna. Frivilliga åtaganden av olika slag
skulle utgöra ett stort steg framåt. Det måste
samtidigt understrykas att mänskliga rättigheter
reglerar förhållandet mellan staten och individen,
och det åligger varje stat att tillse att de
mänskliga rättigheterna tillkommer den enskilde.
Utskottet konstaterar att de homo- och bisexuellas
rättigheter redan är skyddade av befintliga MR-
konventioner, men när förutsättningar finns för att
driva frågan framåt bör målsättningen vara att få
deras rättigheter införda i FN:s konvention för de
politiska och medborgerliga rättigheterna. Utskottet
utgår från att Sverige i FN och andra
internationella sammanhang fortsätter att vara
drivande i frågan om dessa gruppers rättigheter.
Utskottet betonar att det är viktigt att fortsätta
arbetet med att stärka de mekanismer som FN förfogar
över på MR-området. För närvarande är
kommittésystemet föremål för en översyn i syfte att
effektivisera verksamheten, och särskilda insatser
kan vara befogade. FN:s MR-verksamhet skulle kunna
tillföras större resurser om alla medlemsländer
betalade sina avgifter till organisationen.
1979 års konvention om avskaffande av allt slags
diskriminering av kvinnor är en av FN:s centrala
konventioner för mänskliga rättigheter. Utskottet
finner det dock beklämmande att denna konvention är
den av alla konventioner på MR-området som givit
upphov till flest vittgående reservationer och menar
att Sverige bör fortsätta att verka för en
universell anslutning till konventionen och påtala
att reservationer som strider mot dess ändamål skall
dras tillbaka. Utskottet uttrycker sin
tillfredsställelse över att konventionen mot
diskriminering av kvinnor kommer att kompletteras
med en individuell klagorätt.
Folkrätten slår fast alla staters rätt till
självbestämmande och suveränitet. Det generella
våldsförbudet är grundläggande i FN-stadgan. Förutom
i fall av självförsvar är det endast FN:s
säkerhetsråd som kan besluta om undantag från
förbudet att bruka våld. Frågan om det
internationella samfundets rätt att ingripa med våld
mot en enskild stat för att hindra grova kränkningar
av de mänskliga rättigheterna har emellertid
aktualiserats vid flera tillfällen under senare år,
varvid motsättningen mellan å ena sidan FN-stadgans
våldsförbud och en betoning av säkerhetsrådets
auktoritet och å den andra sidan nödvändigheten av
att förhindra humanitära katastrofer framstått
tydligt.
Utskottet konstaterar att FN:s säkerhetsråd i flera
fall ingripit mot bl.a. folkmord. När säkerhetsrådet
inte har förmått att agera för att säkra
internationell fred och säkerhet har det förekommit
att FN:s generalförsamling fattat beslut som givit
mandat åt världssamfundet att ingripa med
våldsmedel.
Utskottet framhåller att Sverige betonar det
våldsmonopol som givits FN:s säkerhetsråd och
understryker vikten av att utveckla och stärka FN:s
förmåga att i tid kunna fatta kraftfulla beslut. Med
ett bättre fungerande säkerhetsråd skulle tendensen
att använda våld utan säkerhetsrådets medgivande
kunna stävjas. Att delegera FN:s våldsmonopol skulle
riskera att regionalisera folkrätten och att
undergräva det reformarbete som pågår inom FN. En
viktig historisk lärdom är att instrumenten för att
förebygga konflikter måste utvecklas.
Utskottet ställer sig tveksamt till om nya
brottsrubriceringar skulle stärka skyddet för de
mänskliga rättigheterna. Det senaste decenniet har
visat att det ytterst är det internationella
samfundets politiska vilja som avgör om ingripande
mot brott mot mänskligheten sker eller ej.
Utskottet konstaterar att Sverige sedan många år
agerar för ett avskaffande av dödsstraffet, och ett
förbud mot dödsstraffet utgör en prioriterad uppgift
i MR-arbetet. I avvaktan på att dödsstraffet
avskaffas världen över verkar Sverige för att dess
tillämplighet och verkställande inskränks.
Frågan om dödsstraffets avskaffande är fortfarande
kontroversiell, och tillräckligt stöd för att ordna
en särskild FN-konferens föreligger för närvarande
inte. Inriktningen bör därför vara att etablera
frågan om dödsstraffet på FN:s dagordning.
Utskottet finner det särskilt anmärkningsvärt att
det i en demokrati som Förenta staterna utdöms och
verkställs dödsstraff mot minderåriga och mentalt
handikappade.
Utskottet anser att inrättandet av den
internationella brottmålsdomstolen (ICC) innebär ett
viktigt steg framåt för den internationella
rättskipningen. Utskottet vill framhålla att det är
angeläget att en svensk ratificering äger rum utan
onödigt dröjsmål. När den internationella
brottmålsdomstolen har trätt i funktion kommer
behovet av att inrätta särskilda
krigsförbrytartribunaler att bortfalla.
Miljöfrågor, inte minst sådana som rör tillgången
till färskvatten, får, enligt utskottet, allt större
betydelse för internationell säkerhet. Ett enhetligt
tvistlösningssystem, t.ex. genom inrättandet av en
miljödomstol, skulle kunna innebära fördelar.
Samtidigt ter det sig utomordentligt komplicerat att
sammanföra det stora antal sinsemellan olika
konventioner som i dag finns på miljöområdet.
Svårigheterna att nå internationell enighet om en
miljödomstol och att få staterna att underkasta sig
dess jurisdiktion skall heller inte underskattas.
Vidare skulle ett stort antal existerande miljöavtal
behöva ändras. Den internationella domstolen i Haag
har en särskild miljökammare, vilket i dagsläget
bedöms vara tillräckligt.
Utskottet framhåller att det finns behov av
reformer inom FN på ett flertal områden. En viktig
del är förbättrade ledningsstrukturer där utskottet
anser att det är av största betydelse att FN
besitter personal med hög kompetens inom sina
ansvarsområden. En annan del av det pågående
reformarbetet inom FN är att förbättra
uppföljningen. Det är vidare av vikt att FN
informerar om sin verksamhet, en uppgift som även
tillkommer medlemsländerna. Främjandet av
demokratiska val är en uppgift av stor vikt för FN,
menar utskottet. Vidare framhåller utskottet att
stärkandet av samordningen mellan det bistånd som
FN:s olika fackorgan bedriver är en av de viktigaste
frågorna i FN:s reformprocess. FN måste även spegla
den värld den representerar. Således bör FN:s
personal avspegla en etnisk mångfald och ha en
jämställd fördelning mellan könen. Utskottet har i
många olika sammanhang understrukit behovet av att
höja andelen kvinnor inom FN-systemet. Utskottet
utgår från att regeringen fortsätter att driva denna
viktiga fråga. Utskottet fäster stor vikt vid att
Sverige fortsätter att bidra till att FN:s
reformprocess fortskrider.
Utskottet anser att det är av största vikt att FN:s
medlemsstater uppfyller sina skyldigheter gentemot
världsorganisationen bl.a. när det gäller
finansieringen.
Utskottet kan konstatera att under lång tid kunde
inte FN:s stadga användas som det var tänkt. Man bör
hålla i minnet att låsningar mellan stormakterna i
hög grad präglade rådets arbete under det kalla
kriget. Efter det kalla krigets slut har emellertid
förhållandena förändrats. Utskottet anser att FN nu
har stora möjligheter att agera om stadgan och det
befintliga regelverket används på rätt sätt. Det som
krävs är i första hand att politisk vilja
manifesteras från medlemsländernas sida och att de
permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet är villiga
att axla sitt ansvar.
Utskottet är väl medvetet om att FN:s säkerhetsråd
vid många tillfällen har hämmats av de permanenta
medlemmarnas vetorätt. Endast det faktum att en
stormakt hotar att använda sitt veto kan beröva
rådet handlingskraft. Samtidigt anser utskottet att
det inte är realistiskt att i närtid avskaffa
vetorätten. Utskottet fäster däremot stor vikt vid
att ansträngningar görs för att försöka etablera en
ny praxis vad gäller användandet av vetorätten i
säkerhetsrådet. Bärande i en sådan praxis skulle
vara att de permanenta medlemmarna endast använder
vetorätten vid de tillfällen då deras egen
nationella säkerhet är berörd. Utskottet manar
vidare att säkerhetsrådet bör utvidgas med nya
länder och att det därvid eftersträvas en bättre
geografisk balans.
Utskottet konstaterar att den ekonomiska
globaliseringen innebär såväl möjligheter som stora
utmaningar som berör hela världen. Till dessa hör
miljöproblemen som främst industrialiseringen i den
rika världen har skapat. Millennietoppmötet var ett
viktigt tillfälle för världens ledare att samlas för
att diskutera FN:s framtid. Utskottet ser positivt
på att fattigdomsbekämpning, konfliktförebyggande
och hållbar utveckling sätts i centrum i FN:s
framtida arbete.
Utskottet konstaterar att väpnade konflikter oftast
innebär enorma kostnader, främst i människoliv men
även materiellt och politiskt. Utskottet menar att
de mänskliga och materiella kostnader som följer av
väpnade konflikter framträder tydligare i dag när
merparten av de väpnade konflikterna är inom-
nationella och saknar mellanstatlig dimension. Namn
som Bosnien, Srebrenica, Kosovo och Rwanda kommer
alltid att påminna om de mänskliga lidanden som
förorsakas av väpnade inomnationella konflikter.
Utskottet understryker betydelsen av att svensk
utrikespolitik, EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik samt FN:s politik genomsyras av ett
perspektiv av konfliktförebyggande och ser mycket
positivt på att arbetet med att förebygga väpnade
konflikter har fått ökad nationell och
internationell uppmärksamhet. Utskottet noterar
särskilt att regeringens skrivelse till riksdagen
2000/01:2 Att förebygga väpnade konflikter är ett
värdefullt bidrag i sammanhanget.
Utskottet framhåller vikten av att säkerhet för
människor lyfts fram som en huvuduppgift i det
bredare säkerhetspolitiska arbetet. Mänsklig
säkerhet tar fasta på individens behov av frihet
från nöd och fruktan. Mänsklig säkerhet är enligt
utskottets uppfattning en förutsättning för
samhällelig stabilitet, vilket i sin tur befrämjar
regional och internationell fred och säkerhet.
Utskottet kan även konstatera att tyngdpunkten i
internationell politik och folkrätt har förflyttats
från nationell säkerhet och suveränitet till
människors säkerhet, de mänskliga rättigheterna och
demokratiska fri- och rättigheter.
Utskottet menar att tre steg i en
konflikthanteringsprocess kan identifieras. Det
första steget är förebyggande och baseras på analys
av konflikter. Genom att tidigt identifiera källor
till konflikter - och att i nästa steg vidta
åtgärder inom ramen för civil krishantering - kan
det undvikas att dessa konflikter övergår i
motsättningar som tar sig våldsamma uttryck. Skulle
detta inte vara möjligt att uppnå utan att
motsättningarna fördjupas och leder över i kris och
krig bör det även finnas möjlighet till militär
krishantering. Det är emellertid utskottets bestämda
uppfattning att tonvikten i arbetet bör ligga på de
två första stegen i en konflikthanteringsprocess,
konfliktanalys och civil krishantering. På detta
sätt kan omfattande kostnader, främst i människoliv
och lidande men även vad gäller andra
samhällsresurser, undvikas.
Utskottet menar att ett av de viktigaste hindren
mot att denna delvis nya inriktning av svensk
utrikespolitik och internationell politik får det
genomslag som är motiverat är att
konfliktförebyggande kan uppfattas som något
abstrakt. Enligt utskottets mening innebär
förebyggande av konflikter till stor del långsiktigt
agerande för t.ex. socioekonomisk rättvisa och
stabilitet eller för stärkandet av en visst lands
politiska institutioner. Det är nödvändigt, menar
utskottet, att en insikt sprider sig om att utrikes-
och säkerhetspolitik även måste handla om sådana
långsiktiga insatser.
Utskottet vill också betona att varje situation är
unik och att det inte går att ange generella koncept
som passar för alla konfliktsituationer. Det rör sig
om komplexa skeenden och processer, i vilka man
försöker göra insatser för att dessa inte skall
spåra ur och leda till väpnat våld. Enligt
utskottets uppfattning bör fokus i det
konfliktförebyggande arbetet vara på vilka
instrument som finns och hur de kan fungera.
Utskottet konstaterar att konflikter är en naturlig
och ofrånkomlig del av den politiska vardagen i alla
samhällen, även i demokratier, och att de ofta kan
driva samhällsutvecklingen framåt. Utmaningen för
det internationella samfundet i det
konfliktförebyggande arbetet är att bidra till att
konflikterna hanteras så att våldsanvändning och
mänskligt lidande kan undvikas. Konfliktförebyggande
syftar enligt utskottets mening till att på ett
konstruktivt sätt kanalisera konflikter, i
betydelsen samhällsmotsättningar, genom fredliga
procedurer och strukturer och förhindra att de tar
sig väpnade uttryck. Här bör även, enligt utskottets
mening, de största ansträngningarna göras för att
förbättra det internationella samfundets
krishanteringsförmåga. Skulle det misslyckas att
hindra en eskalering av en konflikt och öppen
våldsanvändning utbryta skall det internationella
samfundet ha tillgång till både civila och militära
krishanteringsresurser samt kapacitet för
återuppbyggnadsinsatser efter det att omfattande
våldshandlingar har upphört.
Utskottet välkomnar därför den utveckling som sker
inom FN, EU, OSSE och i Sverige när det gäller att
utveckla förmågan till förebyggande av väpnade
konflikter, att förstärka kapaciteten för civila
krishanteringsinsatser samt att för ändamålet
lämpliga militära resurser kan ställas till det
internationella samfundets förfogande för militär
krishantering.
Utskottet konstaterar att förebyggande av väpnade
konflikter har kommit att inta en alltmer
framträdande plats på FN:s agenda. Utskottet menar
att det är angeläget att stärka FN:s kapacitet för
planering och genomförande av fredsfrämjande
insatser med stora civila komponenter. Utskottet
noterar att arbetet för att förbereda FN för bredare
insatser inom det fredsfrämjande området redan har
inletts. I Brahimirapporten om reformer av FN:s
verksamhet avseende fred och säkerhet, som
presenterades i augusti år 2000, gavs flera
rekommendationer om hur FN:s kapacitet på den civila
sidan kan stärkas - såväl vad avser civilpoliser som
andra civila experter.
Utskottet framhåller att det även inom EU pågår ett
mycket värdefullt arbete med att stärka
medlemsstaternas förmåga inom militär och civil
krishantering för att på så vis också bättre kunna
svara på de ökade behov som finns inom främst FN och
OSSE. När det gäller den senare organisationen
konstaterar utskottet att OSSE redan år 1999 har
fattat beslut om skapandet en civil
snabbinsatsberedskap (REACT).
Utskottet anser att det är viktigt att analysera
strukturella riskfaktorer för att förebygga väpnade
konflikter. Det är vidare av vikt att angripa dessa
grundläggande riskfaktorer och konfliktorsaker för
att förebygga väpnade konflikter. Utskottet
konstaterar att resursknapphet eller ojämn
fördelning av resurser utgör en potentiell
konfliktorsak, som ensam eller i kombination med
andra strukturella riskfaktorer eller
konfliktutlösande omständigheter kan leda till
väpnade konflikter inom och mellan stater. Utskottet
vill i sammanhanget understryka biståndets
säkerhetsfrämjande karaktär och att Sveriges
omfattande utvecklingssamarbete kan utgöra ett
effektivt instrument för att minska grogrunden för
destabilisering och väpnad konflikt. Vidare vill
utskottet framhålla att väpnade konflikter ofta
föregås av - eller rent av orsakas av - grova
kränkningar av befolkningens rättigheter. Respekten
för folkrättens regler om de mänskliga rättigheterna
är därför en viktig faktor för att förebygga väpnade
konflikter. Långsiktiga insatser för att stärka en
kultur av respekt för folkrätten, bl.a. genom
utbildningsinsatser och politisk dialog, har enligt
utskottets uppfattning en strukturellt förebyggande
funktion och är en viktig del av arbetet med att
stärka förebyggandet. Utskottet vill understryka att
även länken mellan demokrati, säkerhet och
konfliktförebyggande är stark och tydlig.
Deltagande, representativitet och legitimitet är
centrala begrepp för såväl en sund
demokratiseringsprocess som för hanteringen av
interna konflikter. Det är utskottets uppfattning
att en demokratisk samhällsordning underlättar
hanteringen av samhälleliga motsättningar med
fredliga medel och inom institutionaliserade
kanaler.
Det är utskottets mening att regionala
säkerhetsarrangemang är ett nödvändigt och
värdefullt inslag i världssamfundets globala
säkerhetsarkitektur i enlighet med FN-stadgans
kapitel VIII. Detta innebär bl.a. att det alltid är
FN:s säkerhetsråd som har det primära ansvaret för
internationell fred och säkerhet, medan de regionala
organisationerna kan ge ett värdefullt bidrag och
stöd till rådets arbete i detta avseende.
Utskottet framhåller vidare att involverande av
fler kvinnor i arbetet med konfliktförebyggande och
konflikthantering i många fall kan göra arbetet mer
framgångsrikt och mångfasetterat. Såväl mäns som
kvinnors erfarenheter och kompetens måste tas till
vara inom verksamhetsområdet. Därutöver kan kvinnor
sannolikt föra in perspektiv som män kanske ofta
förbiser som t.ex. olika former av våld och hot mot
kvinnor.
Utskottet betonar att det är angeläget att FN och
världssamfundet utvecklar och förfinar
sanktionsinstrumentet till att bli ett mer
selektivt, verkningsfullt och användbart verktyg.
Rätt använda och utformade förblir sanktioner ett
värdefullt inslag - inte minst som medel för att
förebygga väpnade konflikter - i den åtgärdskatalog
som FN förfogar över. Utskottet menar även att bakom
sanktioner bör finnas ett beslut i FN:s säkerhetsråd
eller i EU:s ministerråd för att ge dem nödvändig
legitimitet. Utskottet fäster stor vikt vid att
utgångspunkten för sanktioner bör vara att maximal
press riktas mot den krets i sanktionslandet som har
möjlighet att påverka landets politik, samtidigt som
negativa humanitära effekter på civila och tredje
land i möjligaste mån undviks. Utskottet menar att
sanktionsregimer, förutom att vara anpassade för att
träffa berörda makthavare, alltid bör följas upp
och, om möjligt, kompletteras med fortgående
politiska ansträngningar. Ett totalt avbrott i
dialogen med sanktionslandet innebär mindre
möjligheter till påverkan och bör i möjligaste mån
undvikas. Det är av vikt, anser utskottet, att
sanktionsregimen ingår som en del i en bredare,
genomtänkt politisk strategi, där andra inslag
återfinns som understöder sanktionsregimen. Som
isolerad åtgärd har sanktioner sällan
förutsättningar att bli framgångsrika, menar
utskottet. Världssamfundet måste också vinnlägga sig
om att tydligt förklara syftet med sanktionerna,
liksom villkoren för ett hävande. Utskottet vill
betona att utan förståelse och acceptans hos
allmänheten - såväl i sanktionslandet som i
omvärlden - undergrävs politikens möjligheter att
verka. I vissa fall kan det vara befogat att det
internationella samfundet, samtidigt som sanktioner
införs, söker mildra de humanitära effekterna och
stärka det civila samhället.
5.1.1 Folkrätt
5.1.1.1 Bakgrund
Folkrätten kan sägas vara det regelsystem som
tillämpas i relationerna mellan stater och andra
internationella rättssubjekt (exempelvis
mellanstatliga organisationer). I motsats till vad
som gäller inom stater kännetecknas den
mellanstatliga rättsbildningen av en låg grad av
formalism. Folkrättens grunder är dels
sedvaneregler, dels regler i traktater. FN-stadgans
undertecknande 1945 innebar att en stor del av
sedvanerätten formulerades i traktatform, och genom
att de allra flesta av jordens stater åtagit sig att
respektera FN-stadgan utgör dess principer numera
grundnormen för staternas uppträdande i
internationella och andra sammanhang. FN-stadgan ger
säkerhetsrådet rätt att för medlemsstaterna fatta
bindande beslut för att upprätthålla internationell
fred och säkerhet.
Till folkrätten hör även mänskliga rättigheter och
humanitär rätt. I FN-stadgans inledning slås de
fundamentala mänskliga rättigheternas universella
giltighet fast, och FN:s generalförsamling antog
redan 1948, vid sin session i Paris, den allmänna
förklaringen om de mänskliga rättigheterna
(Universal Declaration of Human Rights). Denna utgör
den moraliska grunden för alla FN:s medlemsstater.
De allra flesta av jordens länder har också
förbundit sig att respektera denna genom att
ratificera de två FN-konventionerna om medborgerliga
och politiska rättigheter samt om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter. Inom FN har
också en rad särskilda konventioner antagits, bl.a.
konventionen om förebyggande och bestraffning av
folkmord (1948), konventionen om avskaffande av allt
slags rasdiskriminering (1965) samt konventionen om
avskaffande av alla former av diskriminering av
kvinnor (1979). Den humanitära rätten, som uppsätter
krigets lagar och som formulerats i de s.k.
Genèvekonventionerna, tillhör också folkrätten.
Ett fullständigt domstolsväsende inom folkrätten
saknas. Blott ett fåtal fall görs till föremål för
prövning av den internationella domstolen i Haag,
som kan döma i tvister mellan stater. FN:s MR-
kommission samt ett antal särskilda kommittéer har
till uppgift att granska att medlemsländerna
uppfyller de åtaganden de gjort i konventionerna.
När det gäller de brott mot mänskligheten,
krigsförbrytelser och folkmord, som begicks under
inbördeskrigen i Rwanda och f.d. Jugoslavien har
FN:s medlemsstater beslutat att inrätta särskilda
tribunaler för att ställa misstänkta krigsförbrytare
inför rätta. 1998 antogs fördraget som inrättar den
internationella brottmålsdomstolen, som
kontinuerligt skall kunna beivra krigsförbrytelser,
folkmord och brott mot mänskligheten. Ännu har dock
inte 60 stater ratificerat fördraget, vilket krävs
för att domstolen skall kunna utöva jurisdiktion.
5.1.1.2 Mänskliga rättigheter
Motionerna
Folkpartiet understryker i motion 1999/2000:U22 (fp)
yrkande 4 att kampen för att stärka de mänskliga
rättigheterna är en av hörnstenarna i Sveriges
internationella engagemang. Trots att många av
världens stater respekterar de mänskliga
rättigheterna och ser dem som en universell
angelägenhet, nås vi ständigt av rapporter om hur
grova kränkningar begås. Sverige bör därför
intensifiera sitt arbete med att försvara och
förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna.
Detta bör ske dels genom vårt engagemang i
multinationella organisationer, dels genom Sveriges
bilaterala samarbete med andra länder. I yrkande 5
betonar motionärerna det angelägna i att Sverige
snabbt och tydligt markerar avstånd mot länder som
grovt kränker de grundläggande mänskliga
rättigheterna.
Kristdemokraterna framhåller i motion 1999/2000:U23
(kd) yrkande 21 att globaliseringen och
nationalstaternas delvis minskade makt har medfört
att människors rättigheter alltmer satts i centrum.
Insikten om att det behövs vissa gemensamma normer
har vuxit. Kristdemokraterna anser dock att FN,
nationella regeringar, näringslivet och enskilda
organisationer borde kunna samarbeta mer effektivt
för att främja och försvara de mänskliga
rättigheterna. Inte minst företagen har en avgörande
roll för att stärka de mänskliga rättigheterna, både
genom att tillämpa arbetsrättsliga standarder och
efterleva förbud mot barnarbete.
I motion 1999/2000:U606 (mp) framhålls att homo- och
bisexuella utsätts för förföljelse i delar av
världen. Ett stort antal länder förbjuder
homosexualitet, medan diskriminering och förföljelse
är vanliga även i länder som inte har förbud.
Sverige bör därför arbeta aktivt på det
internationella planet för att homo- och bisexuellas
rättigheter inte skall kränkas, anförs det i yrkande
1. Vidare bör regeringen verka för att homosexuellas
rättigheter förs in i FN:s konventioner för de
mänskliga rättigheterna (yrkande 2).
I flerpartimotion 1999/2000:So225 (fp, s, v, c, mp)
yrkande 21 anför motionärerna att homo- och
bisexuella utsätts för förföljelse i många delar av
världen. Sverige bör därför arbeta i EU och FN för
att homo- och bisexuellas rättigheter inte skall
kränkas. Vidare hemställs i yrkande 22 att Sverige
som biståndsgivare bör ta upp frågan om homo- och
bisexuellas rättigheter med mottagarländerna.
I flerpartimotion 1999/2000:U621 (v, kd, c, fp, mp)
yrkande 1 menar motionärerna att resursbrist är ett
problem för de internationella organ som
kontrollerar efterlevnaden av deklarationerna om de
mänskliga rättigheterna. Sverige bör därför i FN, EU
och andra internationella forum verka för att dessa
mekanismer ges större resurser.
I yrkande 3 lyfts FN:s kvinnokonvention från 1979
fram som ett viktigt instrument. Men trots att
konventionen ratificerats av över 160 stater är
tillämpningen av dess bestämmelser fortfarande
otillfredsställande. Mot denna bakgrund bör Sverige
kraftfullt agera för att öka uppslutningen kring
FN:s kvinnokonvention.
Miljöpartiet anser i partimotion 1999/2000:K356 (mp)
yrkande 9 att Sverige aktivt bör arbeta för att
komma till rätta med brott mot de mänskliga
rättigheterna i olika delar av världen. Ett antal
länder där situationen är allvarlig bör särskilt
följas upp inom ramen för FN:s arbete med de
mänskliga rättigheterna.
Centerpartiet framhåller i motion 2000/01:U404 (c)
att det är av utomordentlig vikt att kontinuerligt
följa upp de åtaganden som gjorts vid FN:s
konferenser. Likaså är det angeläget att FN:s
konventioner sprids och respekteras, och att
instrumenten för att övervaka efterlevnaden av dem
hela tiden utvecklas. Målet måste vara att
konventionerna naturligt och integrerat kan utgöra
miniminormer, yttre ramar för eller i vart fall
genomsyra överstatliga, storregionala eller
nationella överenskommelser och lagstiftningar.
Sverige bör verka för att den globala rättsnorm som
FN-systemet representerar stärks (yrkande 3).
För en stabil och hållbar fred krävs, enligt motion
2000/01:U414 (kd), i första hand en säkerhetspolitik
som bygger på fredlig konfliktlösning,
rustningskontroll och nedrustning samt politiskt och
ekonomiskt samarbete. Etablerandet av fungerande
demokratier med respekt för mänskliga rättigheter är
grunden för att långsiktigt skapa en
säkerhetspolitiskt trygg gemenskap (yrkande 1).
I dagens konflikter drabbas den civila befolkningen
hårt. Med alltfler inomstatliga konflikter, och då
stater inte enbart misslyckas med att skydda sin
befolkning utan ibland även är den direkta
förtryckaren, ökar behovet av att komplettera synen
om staters säkerhet med en medveten syn på
människors säkerhet. Det behövs enligt motionärerna
en modern och verklighetsanpassad säkerhetspolitik
(yrkande 2) som grundar sig på en folkrättssyn inom
det säkerhetspolitiska området som först och främst
främjar människors säkerhet i såväl mellanstatliga
som inomstatliga konflikter och som skyddar
civilbefolkningen från hot och förtryck (yrkande 3).
Utskottets överväganden
I motion 1999/2000:U22 (fp) yrkandena 4 och 5
understryker Folkpartiet att främjandet av de
mänskliga rättigheterna är en av hörnstenarna i
svensk utrikespolitik, och något som bör prägla vårt
agerande såväl multi- som bilateralt. Sverige bör ta
avstånd från de länder som grovt kränker de
mänskliga rättigheterna. Kristdemokraterna
förespråkar i motion 1999/2000:U23 (kd) yrkande 21
ett utökat samarbete mellan nationella regeringar,
näringslivet och enskilda organisationer i syfte att
stärka de mänskliga rättigheterna. I motion
2000/01:U404 (c) begärs att Sverige verkar för att
den globala rättsnorm som FN-systemet representerar
stärks (yrkande 3), och i motion 2000/01:U414 (kd)
framhålls att etablerandet av fungerande demokratier
med respekt för mänskliga rättigheter är grunden för
att långsiktigt skapa en säkerhetspolitiskt trygg
gemenskap (yrkande 1). Kristdemokraterna efterlyser
en modern och verklighetsanpassad säkerhetspolitik
(yrkande 2) som skall grundas på en folkrättssyn som
först och främst främjar människors säkerhet i såväl
mellanstatliga som inomstatliga konflikter (yrkande
3).
Förenta nationernas roll växer i en tid av
globalisering. Världsorganisationens unika fördel
ligger i att nästan alla världens stater är
medlemmar i organisationen och i dess enastående
ställning när det gäller fred och säkerhet samt i
dess arbete vad gäller internationell normbildning
liksom när det gäller att främja en ekonomiskt,
socialt och miljömässigt hållbar utveckling. Sverige
kommer att fortsätta att aktivt bidra till att FN
moderniseras och blir mer effektivt.
Främjandet av respekt för de mänskliga
rättigheterna i hela världen är en av grundpelarna i
svensk utrikespolitik. Detta grundar sig på den
universella giltighet som de mänskliga rättigheterna
har - såsom de för över 50 år sedan formulerades i
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna. Den allmänna förklaringen utgör
grunden för det omfattande regelverk som vuxit fram
internationellt och regionalt för skyddet av de
mänskliga rättigheterna. Rättigheterna i den
allmänna förklaringen är universella och gäller alla
människor utan åtskillnad. Universalitetsprincipen
utgör utgångspunkten för allt arbete för att främja
de mänskliga rättigheterna. En annan viktig princip
är att rättigheterna är en internationell
angelägenhet. När det är befogat måste öppen och
tydlig kritik kunna framföras. Mänskliga rättigheter
är en integrerad del av den svenska utrikespolitik
som bedrivs både i direkta, bilaterala kontakter och
som en del av EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik. Mänskliga rättigheter är därmed en
naturlig del av den diplomatiska dialog som
kontinuerligt förs med ett stort antal länder. Om
kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer
måste det påtalas i en sådan dialog. Det är dock
inte självklart att avbrytande av den diplomatiska
dialogen i samtliga fall är det bästa sättet att
främja förbättringar.
Som ordförande i EU spelar Sverige en central och
pådrivande roll när det gäller uppföljningen av de
stora världskonferenserna och Millennietoppmötet.
Genom Millenniedeklarationen fångar FN:s
medlemsstater upp ämnena från de olika
världskonferenserna och toppmötena.
Sverige välkomnar ansträngningarna inom FN-systemet
att integrera de mänskliga rättigheterna i de olika
programmen. Det är viktigt att världsorganisationen
själv står för de normer som har antagits inom dess
egen ram.
I diskussionerna i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna anser Sverige att betoningen bör ligga
på att effektivisera de etablerade mekanismerna
snarare än att skapa nya. Sverige är drivande i
arbetet för att staters efterlevnad av existerande
normer förbättras och övervakningsmaskineriet
stärks. Sverige bevakar, som utskottet i flera andra
sammanhang framhållit, även systematiskt frågan om
reservationer och reagerar när folkrättsstridiga
reservationer kommer in från andra stater.
Inom svensk utrikespolitik pågår ett fortlöpande
arbete med att utveckla metoderna för att främja de
mänskliga rättigheterna. Stora ansträngningar görs
också för att uppnå samstämmighet mellan de olika
utrikespolitiska verksamhetsområdena traditionell
diplomati, utvecklingssamarbete och handelspolitik.
Näringslivets roll och ansvar i arbetet för de
mänskliga rättigheterna uppmärksammas alltmer.
Exempelvis föreslog FN:s generalsekreterare vid
World Economic Forum i Davos, Schweiz, 1999 att
näringslivet skulle åta sig att följa vissa
principer från FN:s allmänna förklaring av de
mänskliga rättigheterna, ILO-konventionen om
arbetsförhållanden samt Rio-principerna om miljö och
utveckling. Utskottet instämmer i att näringslivet
har en viktig roll att spela i främjandet av de
mänskliga rättigheterna. Frivilliga åtaganden av det
slag som generalsekreteraren föreslog skulle utgöra
ett stort steg framåt. Det måste samtidigt
understrykas att mänskliga rättigheter reglerar
förhållandet mellan staten och individen. Det
åligger varje stat att garantera och tillse att de
mänskliga rättigheterna tillkommer den enskilde
individen.
Med vad utskottet ovan anfört anses motionerna
1999/2000:U22 (fp) yrkandena 4 och 5, 1999/2000:U23
(kd) yrkande 21, 2000/01:U404 (c) yrkande 3 samt
2000/01:U414 (kd) yrkandena 1, 2 och 3 kunna
besvaras.
Motionerna 1999/2000:U606 (mp) yrkandena 1 och 2
samt 1999/2000:
So225 (fp, s, v, c, mp) yrkandena 21 och 22 tar upp
frågan om homo- och bisexuellas rättigheter och
skydd mot diskriminering.
I FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna
nämns inte explicit homo- och bisexuellas
rättigheter. Frågan om sexualitet berörs inte
uttryckligen i någon konvention, varken vad gäller
hetero- eller homosexuella. Homo- och bisexuellas
rättigheter kan dock anses skyddade bl.a. genom
principen om icke-diskriminering, vilken är
grundläggande både i FN:s allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna och i FN:s MR-konventioner.
Vidare finns rätten till privatliv liksom
yttrandefriheten fastlagda i FN:s allmänna
förklaring och i konventionen för politiska och
medborgerliga rättigheter.
Utskottet menar att homosexuellas rättigheter
därmed är skyddade av FN:s befintliga MR-
konventioner. Samtidigt är det ett faktum att homo-
och bisexuella utsätts för diskriminering och
förföljelse i många länder. Det är därför en viktig
uppgift att stärka skyddet för dessa grupper, bl.a.
genom att få deras rättigheter uttryckligen erkända
av hela det internationella samfundet. När
förutsättningar finns för att driva frågan framåt,
bör målsättningen vara att få homo- och bisexuellas
rättigheter införda i FN:s konvention för de
politiska och medborgerliga rättigheterna.
Sverige och EU har under och efter FN:s
kvinnokonferens i Peking 1995 sökt motverka
diskriminering av homo- och bisexuella genom att
kräva full respekt för varje individs rätt till sin
sexualitet. Dessa krav har sedan följts upp såväl
multilateralt, inom bl.a. FN, som bilateralt i
dialog med enskilda länder. Utskottet lägger stor
vikt vid att regeringen fortsätter att agera för att
stärka homo- och bisexuellas rättigheter i FN och
andra internationella sammanhang.
Att homo- och bisexuella i många länder utstår
förföljelse återspeglas i den svenska
flyktinglagstiftningen. Enligt utlänningslagen ingår
personer som förföljts på grund av kön eller
homosexualitet i en särskild skyddsgrupp.
Sverige kräver att alla länder respekterar de
mänskliga rättigheterna och framför detta i dialogen
med såväl länder som mottar svenskt bistånd som med
kandidatländer till EU. Utskottet utgår från att
Sverige även på detta sätt fortsätter att vara
drivande i frågan om homo- och bisexuellas
rättigheter.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna
1999/2000:U606 (mp) yrkandena 1 och 2 samt
1999/2000:So225 (fp, s, v, c, mp) yrkandena 21 och
22 kan besvaras.
I motion 1999/2000:U621 (v, kd, c, fp, mp) yrkande 1
begärs att regeringen skall verka för att FN:s MR-
mekanismer ges ökade resurser. Motionärerna bakom
motion 1999/2000:K356 (mp) yrkande 9 vill stärka
FN:s möjligheter att följa upp situationen i ett
antal länder där de mänskliga rättigheterna kränks.
Sverige lägger stor vikt vid att de åtaganden som
FN:s medlemsländer gjort genom att ansluta sig till
organisationen och till de särskilda konventionerna
också blir föremål för granskning. Kränkningar av de
mänskliga rättigheterna måste påtalas av det
internationella samfundet varhelst de äger rum.
Situationen i enskilda länder tas årligen upp i
FN:s MR-kommission samt i de kommittéer som har till
uppgift att bevaka att konventionerna på MR-området
efterlevs. I MR-kommissionen står det samtliga
medlemmar fritt att uttrycka oro över situationen i
enskilda länder. Kommissionen har ett spektrum av
olika möjliga åtgärder till sitt förfogande - bl.a.
antaganden av resolutioner rörande vissa länder och,
i allvarliga fall, tillsättande av särskilda
landrapportörer. Samtliga de länder som motionärerna
bakom motion 1999/2000: K356 (mp) yrkande 9 nämner
är eller har nyligen varit föremål för MR-
kommissionens granskning. Detta gäller för övrigt
även en rad andra länder.
Inrättandet av FN:s högkommissarie för mänskliga
rättigheter 1994 utgjorde ett viktigt steg framåt,
inte minst för att öka möjligheterna att främja de
mänskliga rättigheterna. Sverige har under flera år
arbetat för att högkommissariens för mänskliga
rättigheter kontor skall ges ökade medel ur FN:s
reguljära budget.
Utskottet anser att FN:s MR-kommittéer och
högkommissarien för mänskliga rättigheter tillhör
världsorganisationens kärnverksamhet, till vilken
alla medlemsländer skall bidra. Samtidigt är det
viktigt att fortsätta arbetet med att stärka de
mekanismer som FN förfogar över på MR-området. För
närvarande är kommittésystemet föremål för en
översyn i syfte att effektivisera verksamheten, och
särskilda insatser kan därför vara befogade.
Tekniskt samarbete genom FN:s MR-kommissarie kan
spela en viktig roll för att främja respekten för de
mänskliga rättigheterna i vissa länder där
situationen är särskilt svår. FN:s MR-verksamhet
skulle kunna tillföras större resurser om alla
medlemsländerna betalade sina avgifter till
organisationen. USA är sedan flera år det land som
har den överlägset största skulden till FN - den
amerikanska skulden uppgår för närvarande till 1,6
miljarder USD, vilket motsvarar 55 % av FN:s årliga
budget.
Med vad ovan anförts anses motionerna 1999/2000:U621
(v, kd, c, fp, mp) yrkande 1 och 1999/2000:K356 (mp)
yrkande 9 kunna besvaras.
I motion 1999/2000:U621 (v, kd, c, fp, mp) yrkande 3
framhålls betydelsen av FN:s kvinnokonvention, och
motionärerna begär att Sverige skall agera för att
öka uppslutningen kring denna.
1979 års konvention om avskaffande av allt slags
diskriminering av kvinnor är en av FN:s centrala
konventioner för mänskliga rättigheter.
Konventionen, som utgör ett ramverk för att
säkerställa lika rätt för kvinnor och män, lyfter
bl.a. fram regeringarnas skyldighet att i
lagstiftning och praxis verka mot alla former av
diskriminering av kvinnor. 165 länder har i
dagsläget anslutit sig till kvinnokonventionen, och
målet är att den inom några år, i likhet med
barnkonventionen, skall ha erhållit universell
anslutning.
Utskottet finner det dock beklämmande att FN:s
kvinnokonvention är den av alla konventioner på MR-
området som givit upphov till flest vittgående
reservationer. Sverige har tillsammans med andra EU-
länder invänt mot sådana reservationer och i
flertalet fall underkänt deras giltighet. Utskottet
menar att Sverige bör fortsätta att verka för en
universell anslutning till kvinnokonventionen och
påtala reservationer som strider mot konventionens
ändamål och syfte.
Sverige undertecknade i december 1999
tilläggsprotokollet till konventionen om avskaffande
av allt slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). Det
nya tilläggsprotokollet ger enskilda individer eller
grupper som utsatts för kränkningar rätt att klaga
hos en övervakningskommitté. Även om riksdagen ännu
inte har behandlat frågan om en svensk ratificering,
vill utskottet redan på detta stadium uttrycka sin
tillfredsställelse över att konventionen mot
diskriminering av kvinnor på detta sätt kompletteras
med en individuell klagorätt.
Med vad utskottet anfört anses motion 1999/2000:U621
(v, kd, c, fp, mp) yrkande 3 kunna besvaras.
5.1.1.3 Aktuella folkrättsliga frågor
Motionerna
Moderaterna menar i motion 1998/99:U12 (m) yrkande 4
att ingripande av det internationella samfundet på
humanitära grunder har blivit alltmer accepterat.
Försök att på folkrättsliga grunder fördöma Natos
aktion i Kosovo avvisades av FN:s säkerhetsråd.
Motionärerna menar att det är viktigt att denna
utveckling av folkrätten förtydligas och kodifieras
i FN-stadgan och att Sverige bör ta initiativ
därtill.
Folkpartiet menar i motion 1999/2000:U22 (fp)
yrkande 1 att den internationella utvecklingen att
väpnade konflikter tenderar att äga rum inom
nationer, inte emellan stater, ställer nya krav på
FN. Nationsgränser får inte utnyttjas som argument
för att det internationella samfundet skall förhålla
sig passivt när människors säkerhet är allvarligt
hotad. Motionärerna menar att Sverige bör arbeta för
att FN skall anta de förslag som Carlsson/Ramphal-
rapporten "Our Global Neighbourhood" lagt fram,
vilka bl.a. innebär att FN-stadgan ändras, så att FN
ges möjlighet att ingripa när grova kränkningar av
de mänskliga rättigheterna äger rum i enskilda
länder.
Folkpartiet anför vidare i motionens yrkande 7 att
folkrättens grundregel att våld endast får
tillgripas i självförsvar eller efter beslut av FN:s
säkerhetsråd bör kompletteras med ett slags
nödvärnsrätt. En sådan skulle innebära att en grupp
av stater i obestridligt klara fall av folkmord,
efter det att alla andra möjligheter uttömts, skulle
ha folkrättslig grund att ingripa med våld. I sådana
fall skulle det åligga staterna i fråga att
rapportera ingripandet till säkerhetsrådet, på samma
sätt som FN-stadgan föreskriver i fall då ett
medlems- land handlar i självförsvar (yrkande 8).
I motion 1999/2000:U23 (kd) yrkande 10 lyfter
Kristdemokraterna fram Natos bombningar över
Jugoslavien 1999 som en internationell humanitär
intervention som genomfördes utan bemyndigande av
FN:s säkerhetsråd. Kristdemokraterna betonar att den
folkrättsliga rätten att besluta om när våld kan
användas måste ligga hos FN:s säkerhetsråd.
Samtidigt får inte låsningar i säkerhetsrådet
förhindra omvärlden från att ingripa för att
förhindra folkmord. Regeringen bör därför tydliggöra
sin ståndpunkt när det gäller humanitära
interventioner och verka för att det inom FN inleds
en diskussion om vilka kriterier som bör gälla vid
eventuella framtida insatser. Möjligheten att
generalförsamlingen skall kunna överta ansvaret för
fred och säkerhet då säkerhetsrådet misslyckats bör
utredas ytterligare, anförs det i yrkande 11.
Folkpartiet menar i partimotion 1999/2000:U206 (fp)
yrkande 10 att händelserna i Kosovo har visat att de
mänskliga rättigheterna är överordnade
nationsgränserna. Kränkningar av mänskliga
rättigheter kan inte längre rättfärdigas som inre
angelägenheter. I Carlsson/Ramphal-rapporten "Our
Global Neighbourhood" föreslås ändringar av FN-
stadgan med innebörden att FN inte skall kunna
förhålla sig passivt när grova kränkningar av
mänskliga rättigheter eller etnisk rensning äger
rum. Motionärerna menar att förslagen bör få
Sveriges fulla stöd.
I motion 1999/2000:U607 (m) yrkande 1 anförs att
ingripande från det internationella samfundet på
humanitära grunder blivit alltmer accepterat.
Moderaterna menar dock att Sverige bör ta initiativ
till att folkrättens utveckling förtydligas, genom
en förändring av FN-stadgan så att ingrepp för att
förhindra folkmord eller folkfördrivning anges som
skäl för tvångsåtgärder.
I den enskilda motionen 1999/2000:U615 (kd) hänvisas
till Carlsson/
Ramphal-rapportens förslag om ändringar av FN-
stadgan för att möjliggöra s.k. humanitär
intervention. Sverige bör med stöd av sitt goda
anseende verka i FN för att folkrätten skall
utvecklas på detta område, så att förföljda folk och
etniska minoriteter kan garanteras skydd från
maktfullkomliga härskare.
Motionärerna bakom motion 1999/2000:U650 (kd)
yrkande 1 menar att det efter FN:s misslyckande att
förhindra folkmordet i Rwanda borde prövas om inte
begreppet "genocide" - folkmord - är otillräckligt
för att förpliktiga FN att ingripa i händelse av
folkmord. I yrkande 2 anförs att det borde
undersökas om det bredare begreppet "democide", som
inbegriper en regims mördande oavsett om det rör sig
om folkmord eller ej, skulle föra frågan framåt.
Folkpartiet framhåller i motion 2000/01:U206 (fp)
att kränkningar av mänskliga rättigheter inte får
rättfärdigas som "en stats inre angelägenhet". Det
är därför en utmaning att hitta en formulering som
ger säkerhetsrådet möjlighet att agera även vid
inomstatliga konflikter utan att inkräkta alltför
mycket på staters suveränitet. Motionärerna menar
att FN inte kan förhålla sig passivt när grova
kränkningar av mänskliga rättigheter, etnisk
rensning, förföljelse, massmord etc. äger rum med
hänvisning till att det rör sig om ett lands inre
angelägenhet (yrkande 13).
En utvecklad folkrätt med människan i centrum bör
enligt motion 2000/01:U217 (kd) yrkande 7
eftersträvas. Framväxten av en utvecklad
mellanstatlig rätt, folkrätten, främst under 1900-
talet, har skapat normer stater och folk emellan
inom en lång rad olika områden, bl.a. vad gäller
mänskliga rättigheter och humanitär rätt.
Under senare år har staters ansvar alltmer
kombinerats med överstatliga organ, mer av
internationella normer och spelregler samt en
växande universell jurisdiktion. Då folkrätten
utvecklas handlar det främst om att "vikta om" olika
redan accepterade folkrättsliga principer.
Grundläggande mänskliga rättigheter bör värderas
högre än principer om staters suveränitet. I vissa
fall bör även nya moderna folkrättsliga principer
som följer med denna utveckling, t. ex. sådana om
humanitär intervention, skrivas ner i bindande
deklarationer.
Centerpartiet framhåller i motion 2000/01:U404 (c)
att det inte kan uteslutas att nya situationer
uppstår, då grova kränkningar av mänskliga
rättigheter inträffar. För att förhindra detta får
inte respekten för nationell suveränitet stå i
vägen. Världssamfundet bör då ha rätt att ingripa,
även i interna konflikter, för att värna universella
mänskliga rättigheter. Sverige bör därför i
internationella forum, såsom EU och FN, driva på för
att legitimera och reglera en humanitär
nödvärnsrätt, s.k. humanitär intervention, och verka
för en förändring av FN-stadgan i enlighet med
detta. I extrema lägen där grundläggande värden står
på spel och alla andra vägar uttömts, skall militära
ingripanden från det internationella samfundets sida
kunna tillåtas (yrkande 14).
Folkrätten står inför en utmaning, enligt motion
2000/01:U630 (kd), och behöver vidareutvecklas,
bl.a. vad gäller humanitär intervention. En sådan
utveckling måste emellertid förena en rätt till
regionala ingripanden med en bevarad auktoritet för
FN som organisation.
Sverige har ett gott anseende i internationella
sammanhang vad gäller demokrati och mänskliga
rättigheter. Det är därför angeläget att Sverige
inom FN verkar för en reformerad folkrätt och bättre
förutsättningar för humanitära interventioner
(yrkande 6).
Utskottets överväganden
Folkrätten slår fast alla staters rätt till
självbestämmande och suveränitet, vilket bl.a.
framgår av FN-stadgans artikel 2:7. Det generella
våldsförbudet är också grundläggande i FN-stadgan.
Förutom i fall av självförsvar är det endast FN:s
säkerhetsråd som kan besluta om undantag från
förbudet att bruka våld.
Natos militära ingripande 1999 mot
Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ) aktualiserade
frågan om det internationella samfundets rätt att
ingripa med våld mot ett enskilt land för att
förhindra folkfördrivning och grova kränkningar av
de mänskliga rättigheterna. När det stod klart att
Ryssland och Kina inte skulle bifalla försök att få
FN:s säkerhetsråd att reagera mot president
Milosevics etniska rensning i Kosovo, ställdes inte
minst övriga medlemmar i säkerhetsrådet inför
dilemmat mellan å ena sidan FN-stadgans våldsförbud
och en betoning av säkerhetsrådets auktoritet, och å
andra sidan nödvändigheten av att förhindra en
humanitär katastrof.
Ett antal länder ansåg att det var omöjligt att
förhålla sig passiva till den etniska rensning och
de grova övergrepp som Milosevicregimen begick mot
kosovoalbanerna. Majoriteten av FN:s medlemsstater
har genom bl.a. folkmordskonventionen åtagit sig att
förhindra folkmord och bestraffa de skyldiga.
Åtagandena att respektera de mänskliga rättigheterna
är universella och får inte känna några
nationsgränser.
När Nato i mars 1999 inledde bombningar mot FRJ
uttalade Sverige förståelse för aktionen, som
syftade till att förhindra den pågående etniska
rensningen och ge de kosovoalbanska flyktingarna
möjlighet att återvända till sina hem.
Statsministern sade dock att det var svårt att finna
en entydig folkrättslig grund för insatsen, och han
beklagade att det inte hade varit möjligt att samla
världssamfundet bakom ett mandat i FN:s
säkerhetsråd. Även FN:s generalsekreterare Kofi
Annan uttalade förståelse för Natos handlande, och
sade att "det fanns tillfällen då våldsanvändning
kunde vara ett legitimt sätt att uppnå fred". Att
ett ryskt resolutionsförslag om att bombningarna
skulle avbrytas röstades ned i säkerhetsrådet visade
också på världssamfundets inställning till Natos
agerande. Utskottet har i sitt utlåtande
1999/2000:UU1u till konstitutionsutskottet närmare
redogjort för sin syn på Natos krigshandlingar mot
FRJ.
I dag kan det konstateras att Natos insats uppnådde
sitt primära syfte: de flesta kosovalbanska
flyktingarna har kunnat återvända till sina hem. Det
är dock lång väg att gå innan fred och försoning
kommer att råda i provinsen. KFOR-styrkan har fått
ägna stor kraft åt att skydda den serbiska
befolkningen och andra minoriteter från förföljelse.
Vidare var kriget i Kosovo en mänsklig tragedi som
inte hade behövt inträffa. Varningstecken saknades
inte. Det var ett misslyckande för hela det
internationella samfundet, och därmed även för
Sverige, att man inte kunde förhindra de etniska
rensningarna och förebygga krigsutbrottet.
I motionerna 1998/99:U12 (m) yrkande 4 och
1999/2000:U607 (m) yrkande 1 begärs att Sverige, mot
bakgrund av Natos ingripande i Kosovo, skall verka
för en förändring av FN-stadgan, så att folkmord och
folkfördrivning skall kunna utgöra grund för
ingripande. Motionärerna bakom motionerna
1999/2000:U22 (fp) yrkande 1, 1999/2000:U206 (fp)
yrkande 10 och 1999/2000:U615 (kd) menar att FN-
stadgan bör förändras för att möjliggöra s.k.
humanitär intervention, i enlighet med förslagen i
Carlsson/Ramphal-rapporten "Our Global
Neighbourhood". Folkpartiet anför vidare i motion
1999/2000:U22 (fp) yrkande 7 att folkrättens
grundregel att våld endast får tillgripas i
självförsvar eller efter beslut av FN:s säkerhetsråd
bör kompletteras med en nödvärnsrätt. I sådana fall
skulle det åligga staterna i fråga att rapportera
ingripandet till säkerhetsrådet, på samma sätt som
FN-stadgan föreskriver i fall då ett medlemsland
handlar i självförsvar (yrkande 8). I motion
1999/2000:U23 (kd) yrkande 10 menar
Kristdemokraterna att regeringen bör verka för att
det inom FN inleds en diskussion om vilka kriterier
som bör gälla vid eventuella framtida humanitära
insatser. Möjligheten att generalförsamlingen skall
kunna överta ansvaret för fred och säkerhet då
säkerhetsrådet misslyckats bör utredas ytterligare,
anförs det i yrkande 11. I motion 2000/01:U206 (fp)
framhålls att säkerhetsrådet bör ges möjlighet att
agera även vid inomstatliga konflikter utan att
inkräkta alltför mycket på staters suveränitet och
att grova kränkningar av mänskliga rättigheter inte
kan accepteras med hänvisning till att det rör sig
om ett lands inre angelägenhet (yrkande 13), och i
motion 2000/01:U217 (kd) yrkande 7 anförs att
grundläggande mänskliga rättigheter bör värderas
högre än principer om staters suveränitet.
Möjligheten till humanitär intervention bör, enligt
motionärerna, skrivas ner i bindande deklarationer.
I motion 2000/01:U404 (c) framhålls att
världssamfundet bör få ha rätt att ingripa, även i
interna konflikter, för att värna universella
mänskliga rättigheter. Sverige bör därför driva på
för att legitimera och reglera en humanitär
nödvärnsrätt, s.k. humanitär intervention, och verka
för en förändring av FN-stadgan i enlighet med
detta. I extrema lägen där grundläggande värden står
på spel och alla andra vägar uttömts, skall militära
ingripanden från det internationella samfundets sida
kunna tillåtas (yrkande 14). Enligt motion
2000/01:U630 (kd) är det angeläget att Sverige inom
FN verkar för en reformerad folkrätt och bättre
förutsättningar för humanitära interventioner
(yrkande 6).
När FN-stadgan skrevs var det främst mellanstatliga
konflikter, som det andra världskriget, man tänkte
på. Samtidigt ger stadgan utrymme för säkerhetsrådet
att agera också i interna konflikter. Under de
senaste decennierna har det förts en debatt i FN om
huruvida kränkningar av de mänskliga rättigheterna
tillhör en stats inre angelägenheter. En allt större
krets medlemsländer har ställt sig bakom synen att
de mänskliga rättigheterna är universella och
okränkbara och att övergrepp måste beivras var de än
begås. De olika former av MR-mekanismer som har
etablerats medför insyn i enskilda stater och har de
facto gjort förment interna rättighetsfrågor till
internationella angelägenheter.
När grova kränkningar och brott mot mänskligheten
sker i ett enskilt land, är frågan vilka medel
omvärlden förfogar över när den ser sig tvungen att
ingripa.
Utskottet kan inledningsvis konstatera att FN:s
säkerhetsråd i en rad fall med stöd av FN:s stadga
ingripit, både med sanktioner och våld, mot folkmord
och folkfördrivning. När säkerhetsrådet inte har
förmått att agera för att säkra internationell fred
och säkerhet har FN:s generalförsamling tidigare
fattat beslut enligt den s.k. "Uniting for Peace"-
resolutionen som bl.a. i samband med Koreakriget gav
mandat åt världssamfundet att ingripa med
våldsmedel.
Natos ingripande mot FRJ:s övergrepp i Kosovo
aktualiserade frågan om vilken rätt enskilda stater
eller en grupp av stater har att ingripa för att
förhindra folkfördrivning och grova kränkningar mot
de mänskliga rättigheterna i situationer då
världssamfundet inte kunnat samla sig bakom ett
beslut i FN. Natoländerna angav humanitära och
moraliska motiv för sitt ingripande mot FRJ. Vidare
åberopades en rad säkerhetsresolutioner som rörde
Kosovo, vilka indirekt och sammantaget av vissa
Natoländer sades utgöra en folkrättslig grund för de
vidtagna åtgärderna.
En förändring av folkrätten kan ske antingen genom
ändringar av FN-stadgan eller genom en förändrad
sedvanerätt. En ändring av FN-stadgan kräver bl.a.
att två tredjedelar av medlemsstaterna ratificerar
förslaget, där-
ibland de fem permanenta medlemmarna av
säkerhetsrådet, något som för dagen ter sig närmast
omöjligt att uppnå. Sedvanerätten utvecklas genom
att nya regler accepteras av en överväldigande
majoritet av världens stater. På denna punkt kan man
konstatera att Natos ingripande i Kosovo åtminstone
temporärt mötte förståelse hos delar av
världssamfundet.
Sverige lägger traditionellt stor vikt vid
våldsförbudet i FN:s stadga och betonar det
våldsmonopol som givits till FN:s säkerhetsråd. FN-
stadgan ger säkerhetsrådet befogenheter att ingripa
om det anser att hot föreligger mot internationell
fred och säkerhet (art. 39). Dessa begrepp har
successivt tolkats allt vidare, och de anses i dag
inbegripa folkmord och folkfördrivning.
Det måste dock understrykas att FN:s säkerhetsråd i
första hand är ett politiskt organ. Problemet är
ofta att någon eller några av de fem permanenta
medlemmarna använder eller hotar att använda sitt
veto. När FN har misslyckats att förhindra brott mot
mänskligheten och folkmord - t.ex. i Rwanda - har
orsaken varit bristande politisk vilja. FN-stadgan
har genom åren visat sig vara ett flexibelt
instrument, som givit världssamfundet möjligheter
att ingripa i de fall den politiska viljan funnits.
Sålunda har säkerhetsrådet i ett antal fall
auktoriserat våld för att skydda civilbefolkning mot
umbäranden och övergrepp mot de mänskliga
rättigheterna, bl.a. i Haiti och Somalia.
Sedan flera år pågår det ett förändringsarbete inom
FN. Förhandlingar om reformer av säkerhetsrådet förs
inom en arbetsgrupp i vilken Sverige - genom sin
tidigare FN-ambassadör - haft en ledande roll som en
av två viceordförande. Under sitt medlemskap i
säkerhetsrådet 1997-1998 hävdade Sverige också
konsekvent att rådet borde göra en vid tolkning av
begreppet "hot mot internationell fred och
säkerhet".
Argumentet för att arbeta för en förändring av FN-
stadgan är att det bör finnas en folkrättslig grund
som världssamfundet kan agera på i situationer som
den i Kosovo, i vilka låsningar uppstått i
säkerhetsrådet och FN med följd att nödvändiga
beslut stoppas. Att förändra FN-stadgan är dock en
uppgift som skulle ta i anspråk betydande tid och
kraft. Utskottet är av den meningen att det
viktigaste i dagens läge är att utveckla och stärka
FN:s och särskilt säkerhetsrådets förmåga att i tid
kunna fatta kraftfulla beslut. Att explicit
formulera undantagsregler som ger enskilda eller
grupper av länder rätt att ingripa i det fall FN
inte förmår att agera, skulle snarast undergräva det
reformarbete som i dag pågår inom FN. Att utan stöd
i FN-stadgan delegera FN:s våldsmonopol till
regionala organisationer skulle vidare riskera att
regionalisera folkrätten och etablera olika normer
för olika delar av världen. Det bör dock i
sammanhanget noteras att FN-stadgans kapitel VIII
ger möjlighet till ingående av regionala avtal eller
bildande av regionala organ för behandling av sådana
angelägenheter rörande upprätthållandet av
internationell fred och säkerhet som lämpar sig för
regionala åtgärder, under förutsättning av att dessa
avtal eller organ och deras verksamhet är förenliga
med FN:s ändamål och grundsatser (artikel 52).
Säkerhetsrådet skall, när så är lämpligt, använda
sådana regionala avtal eller organ för
tvångsåtgärder under dess myndighet. Utan
säkerhetsrådets bemyndigande får dock, med några i
stadgan specificerade undantag, tvångsåtgärder ej
företas enligt regionala avtal eller av regionala
organ.
Det råder ingen tvekan om att en förskjutning i
avvägningen mellan människors säkerhet och staters
suveränitet har ägt rum efter det kalla kriget.
Denna utveckling måste välkomnas. Utskottet menar
dock att detta inte ger anledning till att omvärdera
FN:s avgörande roll när det gäller ansvaret för
internationell fred och säkerhet. Rätten att besluta
om våldsanvändning bör förbli hos säkerhetsrådet.
Den viktigaste uppgiften är i stället att påverka
säkerhetsrådets arbetssätt så, att vetot inte
används annat än i undantagsfall. Med ett bättre
fungerande säkerhetsråd skulle tendensen att
enskilda eller grupper av stater använder våld utan
säkerhetsrådets medgivande kunna stävjas. Likaså
skulle ett mer beslutsfähigt säkerhetsråd kunna
ingripa tidigare och kraftfullare vid humanitära
kriser. En annan viktig lärdom av kriget i Kosovo är
att instrumenten för att förebygga konflikter måste
utvecklas.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att
motionerna 1998/99:U12 (m) yrkande 4, 1999/2000:U22
(fp) yrkandena 1, 7 och 8, 1999/2000:U23 (kd)
yrkandena 10 och 11, 1999/2000:U206 (fp) yrkande 10,
1999/2000:U615 (kd), 1999/2000:U607 (m) yrkande 1,
2000/01:U206 (fp) yrkande 13, 2000/01:U217 (kd)
yrkande 7, 2000/01:U404 (c) yrkande 14 samt
2000/01:U630 (kd) yrkande 6 kan besvaras.
När det gäller frågan om att introducera ett vidare
begrepp än folkmord, vilket föreslås i motion
1999/2000:U650 (kd) yrkandena 1 och 2, konstaterar
utskottet att brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser i folkrättslig mening betraktas
som lika allvarliga. Exempelvis jämställer stadgan i
den internationella brottmålsdomstolen de tre
brottstyperna. Folkmord innebär att förövaren måste
ha uppsåtet att förgöra en viss grupp helt eller
delvis. Brott mot mänskligheten är ett vidare
begrepp. Som det definieras i den internationella
brottmålsdomstolens stadga krävs det att gärningarna
- mord, tortyr, deportering, svält, våldtäkt etc. -
sker i vidsträckt omfattning eller på ett
systematiskt sätt.
Utskottet ställer sig därför tveksamt till om nya
brottsrubriceringar skulle stärka skyddet för de
mänskliga rättigheterna. Enligt FN-stadgan är
grunden för att säkerhetsrådet skall kunna ingripa i
en intern konflikt att denna kan betraktas som ett
hot mot internationell fred och säkerhet.
Folkmordskonventionen förpliktigar
konventionsparterna - inte FN som sådant - att
förhindra och bestraffa folkmord. I detta syfte kan
de enligt konventionen vända sig till FN. Gränserna
har tänjts för vad som menas med hot mot
internationell fred och säkerhet. Människors skydd
och rättigheter har kommit att få en mer
framträdande plats jämfört med staters säkerhet,
vilket är en utveckling som Sverige arbetat för. De
senaste decenniet har dock visat att det ytterst är
det internationella samfundets politiska vilja som
avgör om ingripande mot brott mot mänskligheten sker
eller ej.
Med vad som ovan anförts anses motion 1999/2000:U650
(kd) yrkandena 1 och 2 kunna besvaras.
5.1.1.4 Dödsstraffet
Motionerna
I flerpartimotion 1999/2000:U621 (v, kd, c, fp, mp)
yrkande 8 påpekas att FN:s MR-kommission vid dess
senaste session återigen antog en resolution som
uppmanade alla länder att avskaffa dödsstraffet.
Trots detta har användandet av dödsstraffet ökat i
många länder. Sverige måste därför fortsätta arbetet
mot dödsstraffet, såväl bilateralt som i FN, EU,
OSSE och Europarådet. I yrkande 9 efterfrågas
särskilda ansträngningar mot avrättningar av
minderåriga, något som sker i bl.a. USA och Kina.
I den enskilda motionen 1999/2000:U634 (s) yrkande 1
anförs att alltfler länder i Europa avskaffat
dödsstraffet sedan det kalla krigets slut.
Opinionsundersökningar visar dock att en del
svenskar förespråkar dödsstraff. Motionären menar
att detta understryker behovet av fortlöpande
opinionsbildning i frågan. Om utvecklingen i Europa
har varit positiv har steg tillbaka tagits i andra
delar av världen, i synnerhet i USA, Kina,
demokratiska republiken Kongo och Iran. I yrkande 2
begärs därför att Sverige i olika internationella
organ fortsätter att agera mot dödsstraffet.
Miljöpartiet pekar i motion 1999/2000:U635 (mp) på
att frågan om dödsstraffets avskaffande har
behandlats i FN sedan 1950-talet. Sverige tillhörde
de länder som lade fram ett tilläggsprotokoll till
konventionen om mänskliga rättigheter, vilket binder
länder att avskaffa dödsstraffet. Hittills har 40
stater ratificerat protokollet. Miljöpartiet menar
att det nu vore lämpligt att FN kallar till en
konferens om ett generellt moratorium för
användandet av dödsstraffet.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sverige sedan många år
agerar för ett totalt och globalt avskaffande av det
inhumana dödsstraffet. Förbud mot dödsstraffet utgör
en prioriterad uppgift i arbetet med att främja och
öka respekten för de mänskliga rättigheterna.
Antalet stater som avskaffar dödsstraffet eller
begränsar dess tillämpning växer hela tiden, men
samtidigt har dess användning i vissa länder ökat.
I avvaktan på att dödsstraffet avskaffas världen
över, verkar Sverige också för att dess
tillämplighet och verkställande så långt som möjligt
inskränks och att det endast utdöms och verkställs
med iakttagande av de begränsningar som finns i den
internationella rätten. Exempelvis har Sverige
deltagit aktivt i utarbetandet av den resolution om
dödsstraffet som antagits av FN:s MR-kommission de
tre senaste åren. I resolutionen uppmanas alla
stater som fortfarande tillämpar dödsstraffet att
införa ett moratorium. Trots detta steg framåt är
frågan om dödsstraffets avskaffande fortfarande
kontroversiell, och tillräckligt stöd för att ordna
en särskild FN-konferens föreligger för närvarande
inte. Inriktningen bör därför vara att etablera
frågan om dödsstraffet på FN:s dagordning.
Sverige har varit pådrivande inom EU för att anta
gemensamma riktlinjer för unionens fortsatta
agerande när det gäller dödsstraffet. Riktlinjerna
har bl.a. resulterat i att EU sedan 1998 gjort ett
fyrtiotal gemensamma framställningar till förmån för
enskilda dödsdömda i olika stater. Även i arbetet i
regionala organisationer såsom OSSE och Europarådet
har Sverige varit aktivt. Utskottet har också
noterat att utrikesministern i sina anföranden till
FN:s MR-kommission och FN:s generalförsamling varit
en av de få som omnämnt den ökande användningen av
dödsstraffet i Kina och Förenta staterna.
Utskottet ställer sig bakom regeringens engagemang
i frågan om dödsstraffets avskaffande. Utskottet och
andra företrädare för riksdagen verkar också i
internationella sammanhang, bl.a. i Europarådet och
OSSE:s parlamentariska församling, för att
återstående länder skall avskaffa dödsstraffet eller
åtminstone förklara moratorium för dess
verkställande.
Det kan konstateras att det arbete som bedrivs inom
Europarådet har haft en påtagligt positiv effekt.
Av de 44 medlemsländerna är det nu endast Albanien
som inte undertecknat Europakonventionens sjätte
protokoll för avskaffande av dödsstraffet. Utskottet
välkomnar att Bulgarien, Lettland, Litauen,
Storbritannien och Ukraina under det gångna året har
ratificerat protokollet.
Utskottet finner det särskilt anmärkningsvärt att
det i en demokrati som Förenta staterna utdöms och
verkställs dödsstraff mot minderåriga och mentalt
handikappade. Företrädare för den amerikanska
regeringen och kongressen framhåller ofta att
dödsstraffets tillämpning i de flesta fall tillhör
delstaternas kompetens. Under sin resa till
Nordamerika i september 1999 tog utskottet
tillfället i akt att samtala med
delstatsparlamentariker i Texas och direkt till
dessa framföra sitt avståndstagande från
dödsstraffet. Texas är den delstat i USA som
genomför flest avrättningar och har vid flera
tillfällen avrättat minderåriga och mentalt
efterblivna.
Utskottet instämmer i åsikten att ett
opinionsbildande arbete för avskaffande av
dödsstraffet även bör bedrivas i Sverige. I
sammanhanget är det en tillgång att samtliga
riksdagspartier är eniga i frågan och om dess
betydelse.
Med vad som ovan anförts anses motionerna
1999/2000:U621 (v, kd, c, fp, mp) yrkandena 8 och 9
samt 1999/2000:U634 (s) yrkandena 1 och 2 kunna
besvaras. Motion 1999/2000:U635 (mp) avstyrks med
hänvisning till vad utskottet anfört.
5.1.1.5 Internationell rättskipning
Motionerna
I den enskilda motionen 1998/99:U627 (kd) yrkande 1
läggs ansvaret för krigen i Bosnien-Hercegovina och
Kosovo på president Slobodan Milosevic. Den
särskilda krigsförbrytartribunalen i Haag har dock
hittills endast dömt underlydande till de högst
ansvariga. Sverige bör därför verka för att även
president Milosevic och hans närmaste kumpaner grips
och ställs inför rätta vid Haagdomstolen.
I motion 1998/99:U632 (kd) yrkande 4 anförs att
president Milosevic, liksom krigsförbrytarna i det
andra världskriget, måste ställas inför rätta vid
krigsförbrytartribunalen i Haag såsom ansvarig för
den etniska rensning och de grova övergrepp som
begåtts i Bosnien-Hercegovina och Kosovo.
I 1999/2000:U22 (fp) yrkande 6 framhåller
Folkpartiet avtalet om att inrätta en internationell
brottmålsdomstol som ett viktigt framsteg på området
mänskliga rättigheter. Domstolen kommer att inrättas
när 60 länder har ratificerat avtalet. Motionärerna
menar att Sverige bör påskynda förberedelsearbetet
och ratificera avtalet senast halvårsskiftet 2001.
Kristdemokraterna framhåller i motion 1999/2000:U23
(kd) yrkande 2 avtalet om en internationell
brottmålsdomstol som ett väsentligt framsteg för att
skydda civilbefolkning i väpnade konflikter. Sverige
bör snarast ratificera avtalet, menar motionärerna.
Centerpartiet betonar i partimotion 1999/2000:U402
(c) yrkande 19 att brott mot den humanitära rätten
eller de mänskliga rättigheterna ständigt måste
beivras. Den internationella permanenta
brottmålsdomstolen kommer att ges möjlighet att
agera även i de gråzoner där brott mot den
huminitära rätten eller de mänskliga rättigheterna
begås i ett område där centralmakten rasat samman
eller där regeringen inte erkänner att en intern
konflikt existerar. Ett effektivt rättssystem bör
dock också ha en preventiv effekt, varför
brottmålsdomstolens jurisdiktion också borde gälla i
fredstid.
I motion 1999/2000:U629 (s) anförs att Sverige bör
arbeta för att stärka möjligheterna att döma
skyldiga för folkmord och brott mot folkrätten.
Fallet med Chiles förre diktator Augusto Pinochet
har visat att ingen diktator kan känna sig säker,
men också att lagstiftningen och
sanktionsmöjligheterna är otydliga när det gäller
folkmord.
Flerpartimotion 1999/2000:U632 (mp, s, m, v, kd, c,
fp) yrkande 6 påtalar de brott och övergrepp som
begicks av den indonesiska militären och den
proindonesiska milisen mot den östtimorianska
befolkningen i samband med folkomröstningen 1999,
och motionärerna menar att FN bör inrätta en
internationell krigsförbrytartribunal för att ställa
förövarna inför rätta.
I partimotion 1999/2000:U630 (mp) yrkande 1
framhålls att internationell rättslig praxis på
miljöområdet är oklar eftersom floran av juridiska
instanser och forum på området är så stor. Sverige
bör därför arbeta för att en internationell
utredning tillsätts med uppgift att undersöka i
vilken instans de internationella miljörättsliga
tvistefrågorna slutligen bör slitas. En viktig fråga
i sammanhanget är huruvida det bör upprättas en
instansordning för internationella miljörättsliga
tvister, hävdas det i yrkande 2.
Vänsterpartiet framhåller i motion 1999/2000:U903 (v) yrkande
4 att det i dag finns ett stort antal
internationella konventioner till skydd för miljön.
Problemet är dock att det inte finns något juridiskt
instrument som hanterar brott mot dessa
konventioner. Regeringen uppmanas därför att inom FN
ta initiativ till att utreda förutsättningarna för
inrättandet av en internationell miljödomstol.
Utskottets överväganden
Utskottet instämmer med motionärerna bakom
motionerna 1998/99:U627 (kd) yrkande 1 och
1998/99:U632 (kd) yrkande 4 om att även de högsta
ansvariga krigsförbrytarna i krigen i f.d.
Jugoslavien grips och ställs inför
krigsförbrytartribunalen i Haag. President Slobodan
Milosevic efterlystes i maj 1999 av tribunalen, och
för Sverige är det av största vikt att han ställs
till svars för de förbrytelser han är anklagad för.
Sveriges och EU:s politik gent-
emot Serbien har som främsta mål att en demokratisk
utveckling kommer till stånd. Att de serbiska
krigsförbrytarna straffas är en förutsättning för
att en demokratisk rättsstat skall kunna upprättas
och för att Serbien skall kunna återta sin
fullvärdiga plats i det internationella samfundet.
Skulden för de brott som har begåtts i Serbiens namn
vilar inte hos folkmajoriteten. Även av detta skäl
är det viktigt att de skyldiga identifieras och
straffas.
Därmed anser utskottet att motionerna 1998/99:U627
(kd) yrkande 1 och 1998/99:U632 (kd) yrkande 4 kan
bli besvarade.
Folkpartiet framhåller i motion 1999/2000:U22 (fp)
yrkande 6 att Sverige bör påskynda
förberedelsearbetet med att ratificera avtalet om
den internationella brottmålsdomstolen så att det
kan ske under första halvåret 2001.
Kristdemokraterna begär i motion 1999/2000:U23 (kd)
yrkande 2 att regeringen ratificerar avtalet så
snart som möjligt. Centerpartiet anför i motion
1999/2000:U402 (c) yrkande 19 att den
internationella brottmålsdomstolen även bör ha
jurisdiktion för att beivra brott som begås i
fredstid.
Utskottet anser att inrättandet av den
internationella brottmålsdomstolen innebär ett
viktigt steg framåt för den internationella
rättskipningen. 1998 nåddes en överenskommelse om
att inrätta den internationella brottmålsdomstolen i
Haag. Domstolen kommer att börja verka så snart 60
länder har ratificerat den traktat som etablerar
domstolen. Även om ett antal kompromisser begränsat
domstolens jurisdiktion, kommer den att utgöra ett
effektivt och permanent verktyg mot förövare av
krigsförbrytelser, folkmord och brott mot
mänskligheten. Sverige hörde till de länder som
först undertecknade fördraget om den internationella
brottmålsdomstolen, och inom Regeringskansliet
bereds för närvarande förslag till lagändringar för
att möjliggöra en svensk ratificering. Utskottet
vill framhålla att det är angeläget att en svensk
ratificering äger rum utan onödigt dröjsmål.
Utskottet finner inte att den internationella
brottmålsdomstolen är förhindrad att agera under
fredstid när det gäller brottstyperna folkmord och
brott mot mänskligheten. I de stadgar som antogs i
juli 1998 definieras dessa brott så att de
innefattar grova kränkningar av de mänskliga
rättigheterna om kränkningarna begås som en del av
ett vidsträckt eller systematiskt angrepp. Vid
förhandlingarna tillhörde Sverige de länder som
hårdast drev att domstolen skulle få rätt att
behandla folkmord och brott mot mänskligheten som
begås under fredstid. Förhandlingsresultatet blev på
denna viktiga punkt tillfredsställande.
Krigsförbrytelser, den tredje brottstyp som
domstolen har jurisdiktion över, kan
definitionsmässigt endast begås under väpnad
konflikt - internationell eller nationell.
Med vad ovan anförts anses motionerna 1999/2000:U22
(fp) yrkande 6, 1999/2000:U23 (kd) yrkande 2 och
1999/2000:U402 (c) yrkande 19 kunna besvaras.
Motionärerna bakom flerpartimotion 1999/2000:U632
(mp, s, m, v, kd, c, fp) yrkande 6 begär att Sverige
verkar för att det inrättas en särskild
krigsförbrytartribunal för de brott som indonesisk
militär och milis begick i samband med
folkomröstningen om Östtimors självständighet 1999.
Utskottet instämmer i att förövarna till de grova
övergrepp som begicks mot den östtimorianska
civilbefolkningen måste bestraffas. FN:s särskilda
undersökningskommission presenterade i januari 2000
sin rapport, där den bl.a. slår fast att den
indonesiska militären deltog i förföljelsen mot
civilbefolkningen och föreslår att inrättandet av en
internationell tribunal övervägs. Indonesien har
samtidigt publicerat en rapport om händelserna, i
vilken ett antal misstänkta militärer och poliser,
flera av dem högt uppsatta, namnges. Av allt att
döma kommer rapporten att leda till åtal i
indonesisk domstol. FN:s generalsekreterare uttalade
vid sitt besök i Indonesien och Öttimor
förhoppningen att de skyldiga skulle ställas inför
rätta i Indonesien, men framhöll samtidigt att
förslaget om en internationell tribunal skulle
aktualiseras om rättvisa inte skipades. Även Xanana
Gusmao, den främste östtimorianske ledaren, har
uttalat sig för att först låta den indonesiska
rättsprocessen ha sin gång.
Utskottet är också av åsikten att den indonesiska
rättvisan bör ges möjlighet att ta itu med de brott
mot mänskligheten som begåtts, samtidigt som
möjligheten att inrätta en internationell tribunal
kvarstår. Det internationella samfundet har ett
ansvar för att rättvisa skipas.
Utskottet konstaterar att när den internationella
brottmålsdomstolen har trätt i funktion kommer
behovet av att inrätta särskilda
krigsförbrytartribunaler att bortfalla. Principen om
att sådana brott i första hand skall behandlas av
nationella domstolar kommer även då att gälla.
Även fallet med Chiles förre diktator Augusto
Pinochet, som tas upp i motion 1999/2000:U629 (s),
illustrerar behovet av att stärka den
internationella rättskipningen när det gäller brott
mot mänskligheten. Utskottet välkomnar att Sverige
har varit en av de drivande krafterna bakom
inrättandet av den internationella
brottmålsdomstolen, vilken kommer att kunna lagföra
misstänkta förövare av folkmord och brott mot
mänskligheten - även f.d. statschefer såsom general
Pinochet.
Därmed anser utskottet att motionerna 1999/2000:U629
(s) och 1999/2000:U632 (mp, s, m, v, kd, c, fp)
yrkande 6 kan besvaras.
I motion 1999/2000:U630 (mp) yrkandena 1 och 2
framhåller Miljöpartiet att det finns en rad olika
rättsliga instanser för internationella tvister på
miljöområdet. Motionärerna menar att Sverige bör
verka för att det tillsätts en internationell
utredning med uppgift att se över de olika
mekanismernas jurisdiktioner samt huruvida en
instansordning bör upprättas. Vänsterpartiet menar i
motion 1999/2000:U903 (v) yrkande 4 att Sverige bör
ta initiativ till att utreda förutsättningarna för
inrättandet av en internationell miljödomstol.
I likhet med motionärerna konstaterar utskottet att
någon samstämmig praxisutveckling inom den
internationella miljörätten inte existerar. Ett
enhetligt tvistlösningssystem, t.ex. genom
inrättandet av en miljödomstol, skulle otvivelaktigt
kunna innebära fördelar. Miljöfrågor får allt större
betydelse för internationell säkerhet. Inte minst
tillgången till färskvatten riskerar att ge upphov
till konflikter länder emellan.
Samtidigt ter det sig utomordentligt komplicerat
att sammanföra det stora antal sinsemellan olika
konventioner som i dag finns på miljöområdet.
Svårigheterna att nå internationell enighet om en
miljödomstol och att få staterna att underkasta sig
dess jurisdiktion skall inte underskattas. Vidare
skulle ett stort antal existerande miljöavtal behöva
ändras. Även om det inte finns någon instansordning
inom folkrätten har den internationella domstolen i
Haag en särskild miljökammare. Haagdomstolens
auktoritet ger dess domar en särskild tyngd.
Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört avstyrks
motionerna 1999/2000:
U630 (mp) yrkandena 1 och 2 samt 1999/2000:U903 (v)
yrkande 4.
5.1.2 Förenta nationerna
Regeringens skrivelse 1999/2000:130 Sverige i
Förenta nationerna till riksdagen ankom i maj månad
år 2000.
5.1.2.1 Skrivelsens huvudsakliga innehåll
FN under 1998-99
De senaste två åren har i flera avseenden varit
problematiska för FN. Dess principer har utmanats,
dess relevans ifrågasatts och organisationen har i
några kritiska situationer visat sig oförmögen att
förebygga krig, folkmord och etnisk rensning. Medan
demokratin har vunnit nya framsteg och
förutsättningarna för globalt samarbete och
internationell fred och säkerhet därmed stärkts, har
samtidigt ett antal väpnade konflikter med
inomstatligt ursprung under senare år ställt
världssamfundet inför svåra avvägningar vad gäller
internationella ingripanden.
I en värld där internationaliseringen går allt
snabbare och där enskilda stater och människor blir
alltmer beroende av sin omvärld har FN med sin breda
verksamhet särskilt goda förutsättningar att
medverka till lösningar i vilka såväl politiska,
ekonomiska som sociala aspekter vägs in. FN och dess
olika organ spelar en central roll för bl.a. fred
och säkerhet, mänskliga rättigheter, ekonomiska och
sociala frågor, humanitärt arbete samt miljö. FN-
arbetet har för Sveriges del i allt högre grad
kommit att bedrivas inom ramen för EU:s samordnade
FN-politik. Vårt medlemskap i EU innebär ökade
möjligheter att påverka FN:s arbete.
Sverige var medlem i FN:s säkerhetsråd perioden
1997-98. Under det andra året - som här redovisas -
ledde bl.a. händelserna i Irak och Kosovo till en
intensiv internationell debatt kring frågor om
säkerhetsrådets auktoritet och därmed FN:s framtida
legitimitet inom området fred och säkerhet.
Arbetet med att stärka och modernisera FN har
fortsatt och framsteg kan noteras särskilt i de
delar som avser administrativa och organisatoriska
åtgärder inom generalsekreterarens beslutskompetens.
Däremot går det trögt när det gäller FN:s
finansiella situation och reform av säkerhetsrådet.
Förhoppningsvis kan Millennietoppmötet i september
2000 och den efterföljande generalförsamlingen bidra
till att ge ny energi till moderniseringsprocessen.
Fred och säkerhet
FN:s säkerhetsråd har det primära ansvaret för
upprätthållande av internationell fred och säkerhet.
Under senare år har det skett en utveckling mot en
vidgad definition av begreppet internationell fred
och säkerhet. Frågan om den nationella
suveränitetens vikt i förhållande till individers
säkerhet och brott mot de mänskliga rättigheterna
har under 1999 kommit att stå i förgrunden inom FN.
Fallen Irak och Kosovo aktualiserade viktiga och
svåra frågeställningar om fredsframtvingande
insatser utan uttrycklig auktorisation av
säkerhetsrådet. I svenska överväganden har vikten
att slå vakt om säkerhetsrådets auktoritet och det
folkrättsliga regelsystemet vägt tungt. Ansvaret för
internationell fred och säkerhet förutsätter å andra
sidan att nödvändiga insatser inte stoppas på grund
av utnyttjande av vetorätten.
Våren 2000 pågick 17 olika fredsfrämjande insatser
i FN:s regi, av vilka Sverige deltog i elva.
Huvuddelen av det svenska deltagandet i
internationella fredsfrämjande insatser har de
senaste åren koncentrerats till Balkan och omfattar
där såväl FN-missioner som Nato-, OSSE- och VEU-
ledda insatser.
Utmärkande för internationella fredsfrämjande
insatser under senare år är att mandaten stärkts och
breddats till att även inbegripa stora civila
komponenter. Under 1999 inledde FN insatser i bl.a.
Kosovo och Östtimor med omfattande mandat som
innebar delvis nya arbetsuppgifter för
organisationen. Behovet av deltagande med civil
personal ökade kraftigt; något som medlemsländerna
ännu inte kunna svara på i tillräcklig grad. Inte
minst behovet av poliser har ökat kraftigt. Sverige
deltar för närvarande med ca 150 poliser.
Det finns fortfarande ett stort behov av att öka
FN:s förmåga till tidiga insatser också i de akuta
faserna av en konflikt. I december 1999 kunde
snabbinsatstyrkansnabbinsatsstyrkan SHIRBRIG anmälas
till FN, vilket innebär att konsultationer mellan FN
och deltagarländerna nu kan inledas om framtida
möjliga insatser. Det är därför angeläget att också
från svensk sida ha beredskap för medverkan i en
snabbinsatsstyrka.
Bland FN:s medlemsstater växer insikten om att det
är nödvändigt att i god tid angripa de icke-militära
hoten för att undvika väpnade konflikter. Under det
svenska medlemskapet i FN:s säkerhetsråd 1997-98
tillhörde konfliktförebyggande åtgärder de
prioriterade områdena.
Under tiden i säkerhetsrådet strävade Sverige efter
att föra en resultatinriktad politik och sökte vinna
stöd för sina idéer och förslag genom en fortlöpande
dialog med rådets övriga medlemmar, inklusive de
ständiga medlemmarna. I skriften "Sverige i Förenta
nationernas säkerhetsråd 1997-98" har lämnats en
omfattande redogörelse för det svenska medlemskapet.
Som exempel på frågor i vilka det svenska arbetet i
rådet gav resultat kan nämnas den kraftfulla
reaktionen på Indiens och Pakistans
provsprängningar, att de humanitära frågorna har
lyfts fram samt att krigsförbrytardomstolarna för
Rwanda och det f.d. Jugoslavien har stärkts.
Nedrustning
FN:s arbete för nedrustning och icke-spridning
hänger nära samman med organisationens huvuduppgift
att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Ett av Sverige prioriterat mål är ett fullständigt
avskaffande av massförstörelsevapen.
Under de senaste åren har de indiska och
pakistanska provsprängningarna samt den amerikanska
senatens beslut att inte ratificera
provstoppsavtalet påverkat nedrustningsarbetet inom
FN negativt.
I regeringens politik framhålls det nära sambandet
mellan icke-spridning och nedrustning, som är
särskilt tydligt på kärnvapenområdet. I icke-
spridningsavtalet (NPT) har de fem erkända
kärnvapenmakterna åtagit sig att nedrusta, samtidigt
som övriga länder har lovat att inte skaffa
kärnvapen. Framsteg måste göras på båda områdena för
att förtroendet för icke-spridningsregimen skall
kunna behållas.
I juni 1998 presenterade Sverige tillsammans med
Brasilien, Egypten, Irland, Mexiko, Nya Zeeland,
Slovenien och Sydafrika en deklaration om en ny
dagordning för kärnvapennedrustningen.
De amerikanska planerna på ett nationellt
missilförsvar har orsakat en tvist med Ryssland om
ABM-avtalet (Fördraget om begränsningar av anti-
ballistiska missilsystem).
Arbetet för att stärka de konventioner som
totalförbjuder biologiska och kemiska vapen fortgår.
Ottawakonventionen mot antipersonella minor trädde i
kraft i mars 1999. Redan har 91 stater anslutit sig
till konventionen.
EU har överlag spelat en framträdande roll i
nedrustningsarbetet inom FN och har, med undantag av
kärnvapenfrågorna, visat stor samstämmighet i
arbetet i generalförsamlingens första utskott.
Humanitära frågor
Under medlemskapet i säkerhetsrådet 1997-98 verkade
Sverige för att de humanitära frågorna skulle ägnas
större uppmärksamhet. Ökad efterlevnad av den
humanitära rätten och säkerhet för det humanitära
hjälparbetet tillhörde de prioriterade frågorna.
Säkerhetsrådet har med stöd av generalsekreteraren,
FN:s flykting-
kommissarie och FN:s särskilde representant för barn
i väpnade konflikter behandlat frågan om skydd för
civilbefolkningen i väpnade konflikter. Även
problematiken rörande internflyktingar har givits
ökad uppmärksamhet.
Sverige har verkat för att det humanitära segmentet
i FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) skall
främja den internationella dialogen kring angelägna
humanitära frågor med en aktivare roll för u-
landsgruppen. Sverige ger särskilda stöd till bl.a.
FN:s kontor för samordning av humanitära frågor
(OCHA) och FN:s flyktingkommissarie (UNHCR).
Ekonomiska och sociala frågor
Genom de stora FN-konferenserna under 1990-talet
satte FN dagordningen för organisationens verksamhet
inom det ekonomiska och sociala området.
Konferenserna följs nu upp med särskilda
generalförsamlingsmöten fem år efter respektive
konferens.
Denna normativa del av FN:s arbete präglas dock i
allt större utsträckning av motsättningar mellan
nord och syd. Även inom sydgruppen är det ofta svårt
att nå enighet runt centrala utvecklingsfrågor. Inom
det ekonomiska området, exempelvis i FN:s konferens
för handel och utveckling (UNCTAD), finns dock vissa
tecken på att motsättningarna minskat något under
senare år.
FN:s sociala utvecklingskommission (CsocD) har
huvudansvaret för uppföljningen inom FN av
världstoppmötet om social utveckling i
KpenhamnKöpenhamn 1995. Femårsöversynen skall
behandlas vid ett särskilt möte med FN:s
generalförsamling i juni 2000. 2001 hålls ett möte
om resultatet från världskonferensen 1996 om boende,
bebyggelse och stadsutveckling (Habitat II).
1999 höll generalförsamlingen ett särskilt
uppföljningsmöte om konferensen om Befolkning och
utveckling, som hölls i Kairo 1994. Ett separat
svenskt initiativ var ett seminarium i Lusaka om
mansrollen.
Svenska fackdepartement och myndigheter ägnar stor
uppmärksamhet åt de sociala och tekniska FN-organen,
något som Statskontoret har granskat i studien
"Sverige i världen".
FN:s jämställdhetsarbete vägleds av handlingsplanen
från FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking 1995.
Sverige har deltagit aktivt i detta arbete, bl.a. i
FN:s kvinnokommission. Pekingkonferensen kommer att
följas upp i New York i juni 2000.
FN:s konvention från 1991 om barnets rättigheter
har nu ratificerats av 191 av världens 193 stater.
Sverige har genom arbetet för tilläggsprotokollet
till konventionen varit engagerat i arbetet för att
skydda barn i väpnade konflikter och medverkade
aktivt i internationella arbetsorganisationens (ILO)
arbete om avskaffande av särskilt skadliga former av
barnarbete. Inom Utrikesdepartementet pågår en
översyn av barnfrågor i det internationella
samarbetet med målet att utforma en mer sammanhålen
policy för barnfrågor.
FN:s kommission för hållbar utveckling (CSD)
fortsatte sitt arbete med att följa upp Agenda 21,
handlingsprogrammet från FN-konferensen om miljö och
utveckling i Rio de Janeiro 1992. Arbetet med de
multilaterala miljöavtalen fortsätter. FN:s
klimatkonvention (UNFCCC) höll sitt femte partsmöte
i november 1999. Konventionen om ökenspridning har
varit i kraft sedan 1998 och höll sitt tredje
partsmöte 1999. Montrealprotokollet reglerar
användningen av ett antal ozonförstörande gaser. Den
globala miljöfonden (GEF) fungerar som finansiell
mekanism för ovannämnda miljöavtal.
Utvecklingssamarbete
Svenskt stöd för FN manifesterar sig inte endast
politiskt utan också genom de bidrag Sverige ger
till det multilaterala utvecklingssamarbetet. Totalt
uppgick detta till 4,1 miljarder kronor 1998, varav
1,6 miljarder kronor till de multilaterala
utvecklingsbankerna.
De kontinuerligt minskande resurserna till UNDP har
lett till att organisationen nu har nått något av
ett vägskäl. UNDP:s nye chef presenterade nyligen en
plan för ytterligare och mer genomgripande reformer
av organisationen, som i växande utsträckning kommer
att koncentrera sig på policyrådgivning. I FN:s
befolkningsprogram UNFPA har Sverige drivit frågan
om ett brett synsätt vad gäller befolkning och
utveckling. För FN:s barnfond UNICEF utgör
barnkonventionen en viktig grund för att bevaka
barns rättigheter. Sverige är UNICEF:s näst störste
bidragsgivare.
Mänskliga rättigheter
FN-stadgans första artikel anger att arbetet för att
främja mänskliga rättigheter är ett av
världsorganisationens övergripande syften. Vid
generalförsamlingens öppnande i september 1999
betonade generalsekreteraren det internationella
samfundets ansvar att värna om den enskilda
människan över nationsgränser. Talet hölls mot
bakgrund av bl.a. Kosovokrisen och bidrog till
debatten om staters suveränitet och frågan om de
mänskliga rättigheternas överordnade betydelse.
Under perioden har en rad internationella traktater
om mänskliga rättigheter slutits inom FN:s ram. Till
dessa hör ett tilläggsprotokoll till konventionen om
avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor,
vilket möjliggör enskilda klagomål, en konvention om
avskaffande av särskilt skadliga former av
barnarbete samt ett tilläggsprotokoll till
barnkonventionen om förbud mot användande av barn
som soldater.
I behandlingen av frågor om mänskliga rättigheter i
generalförsamlingen och i FN:s kommission för
mänskliga rättigheter sker en nära samordning inom
EU. Frågor som lyfts fram särskilt av Sverige är
bl.a. diskrimineringsfrågor, förbud mot dödsstraffet
och barnets rättigheter.
Folkrätt
Efter många års arbete beslutades 1998 att inrätta
en internationell permanent brottmålsdomstol. Vid
tiden för regeringens beslut om skrivelsen i maj
2000 hade sju länder av de 60 som krävs för dess
ikraftträdande ratificerat domstolens stadga.
Regeringen beräknade att en svensk ratifikation
skulle ske under år 2001.
Sedan 1997 har tre konventioner mot terrorism
utarbetats. Arbete med en övergripande konvention
mot terrorism inleds eventuellt under hösten 2000.
Vid tribunalerna för krigsförbrytelser i f.d.
Jugoslavien och Rwanda har skett en tilltagande
tillströmning av mål, även om problem kvarstår
rörande vissa staters vägran att utlämna misstänkta
krigsförbrytare. Sverige stöder tribunalernas
verksamhet bl.a. genom avtal om skydd av vittnen och
överföring av straffverkställighet. Det pågår också
ett arbete med att upprätta en tribunal i Kambodja
för de övergrepp som begicks under Pol Pot-regimen.
Även FN:s internationella domstol i Haag har under
perioden haft en markant ökad tillströmning av mål.
Alltfler stater väljer att använda sig av denna
mekanism för fredlig lösning av tvister.
Reformer
Reformarbetet inom FN tog ny fart sedan Kofi Annan
tillträdde som generalsekreterare i januari 1997.
Till de viktigaste beslut som har fattats hör
fokuseringen på FN:s kärnverksamhet, inrättandet av
funktionen som biträdande generalsekreterare med
ansvar för bl.a. den fortsatta reformeringen samt en
bättre samordning i mottagarländerna genom en FN-
chef och ett gemensamt FN-hus i varje land.
Delar av reformprocessen har dock förblivit låsta.
Framför allt utvecklingsländer tolkar reformarbetet
som ett sätt att styra FN bort från för dem viktig
verksamhet. Frågan om reformer har också kopplats
ihop med FN:s finanser och USA skulder till FN-
systemet.
Inom FN:s fackorgan har betydande förändringar ägt
rum med starkt svenskt stöd. Dels har fackorganen
mer och mer tagit en roll som delar av ett samlat
FN, dels har interna reformprocesser sjösatts. Mest
påtagligt har detta varit i
Världshälsoorganisationen (WHO) och Internationella
arbetsorganisationen (ILO), men viktiga förändringar
har också skett i FN:s organisation för utbildning,
vetenskap och kultur (UNESCO) och FN:s organisation
för industriell utveckling (UNIDO). Sverige och EU
arbetar för att uppnå förändringar i FN:s
livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).
Ansträngningarna för att reformera FN:s
säkerhetsråd fortsätter. Även om inga banbrytande
beslut har kunnat fattas under 1998 och 1999 finns
tecken på tilltagande enighet om vikten av att rådet
utökas. Det faktum att säkerhetsrådet kringgåtts i
vissa centrala konfliktsituationer har bidragit till
att öka det politiska trycket för reformer av rådet.
Frågan om vetorätten är en huvudfråga.
Att öppna säkerhetsrådet för ökad insyn var en
huvudfråga för Sverige under rådsmedlemskapet
1997-98. Sverige förespråkar vidare en begränsning
av vetots användning.
FN:s finanser
FN finansieras med obligatoriska medlemsavgifter,
dels för den reguljära verksamheten, dels för de
fredsbevarande operationerna. De svenska bidragen
för år 2000 beräknas uppgå till 120 respektive 170
miljoner kronor.
FN:s finanser var fortsatt kritiska under 1998, men
efter att Förenta staterna betalat ca en tredjedel
av sin skuld förbättrades situationen under 1999.
USA har villkorat fortsatta avbetalningar till bl.a.
en sänkning av nivåerna på de amerikanska bidragen
till FN - en fråga som förväntas leda till utdragna
förhandlingar. Den svenska ståndpunkten bygger på
principen att medlemsstaterna skall betala sina
bidrag till FN i tid, fullt ut och utan villkor.
Sverige har samtidigt uttryckt öppenhet för
ändringar i bidragsskalan och att organisationen
minskar sitt beroende av den störste bidragsgivaren
USA.
Generalförsamlingen 1999 beslutade om en samlad
utgiftsnivå för den tvååriga budgeten för 2000-2001
på drygt 2,5 miljarder USD, en ökning med ca 0,1 %
jämfört med tidigare budget.
FN inför framtiden
FN:s ansvar är att ytterst stå som garant för att
rätt skall gå före makt i världspolitiken. FN:s
säkerhetsråd är kärnan i den internationella
rättsordningen. FN måste stärkas för att bättre
kunna möta de utmaningar världen står inför. Det
råder bred enighet om att FN och dess säkerhetsråd
måste stärka sin förmåga att förebygga konflikter.
Millennietoppmötet, vilken inledde
generalförsamlingen i september 2000, skulle bli,
enligt vad regeringen framhåller i skrivelsen i maj
år 2000, ett viktigt tillfälle för världssamfundet
att se över FN:s roll och enas om åtgärder för att
modernisera organisationen.
5.1.2.2 Motionerna
Vänsterpartiet välkomnar i motion 1999/2000:U21 (v)
yrkande 1 regeringens skrivelse. Liksom tidigare FN-
skrivelser är den dock alltför tillbakablickande.
Motionärerna anser att regeringen i framtiden bör
lägga fram en skrivelse om FN-arbetet varje år samt
att den ges en mer framåtblickande inriktning.
Vänsterpartiet menar i yrkandena 3 och 12 att
frågan om vetorätten i FN:s säkerhetsråd bör ses
över, även om den är känslig. Utgångspunkten bör
vara att vissa länders regeringar inte skall ha
särskilda privilegier när det gäller beslut om
ingripanden i internationella konflikter.
Vänsterpartiet konstaterar vidare i yrkande 10 att
den övervägande delen av de stora frågor som
säkerhetsrådet behandlar rör u-länder. Dessa bör
därför ges större representation i ett utvidgat
säkerhetsråd.
I yrkande 4 framhålls att Världsbanken fortfarande
brister när det gäller insyn och transparens.
Motionärerna konstaterar att utrikesutskottet 1995
förklarade att det fanns ett stort intresse från
parlamentariker att få större insyn och
påverkansmöjligheter i Världsbanksfrågor. Även om
Världsbanken vid några tillfällen bjudit in enskilda
riksdagsledamöter, saknas en genomtänkt strategi
rörande parlamentarisk insyn från banken och den
svenska regeringen. Vänsterpartiet kräver därför
ånyo att riksdagen bör få ökad insyn i Världsbankens
verksamhet.
I yrkande 7 instämmer Vänsterpartiet i några av de
idéer som Brian Urquhart och Erskin Childer förde
fram i boken "A World in Need of Leadership:
Tomorrow's United Nations". Bland annat menar
motionärerna att FN:s generalsekreterare skall
väljas på en period av sju år, som inte kan förnyas,
samt att veto inte skall kunna läggas mot en
kandidat.
Sverige är ett av de länder i vilka folkrörelserna
bedriver ett lokalt förankrat FN-arbete.
Vänsterpartiet menar i yrkande 8 att den svenska
delegationen till FN:s generalförsamling genom sin
breda sammansättning av parlamentariker,
intresseorganisationer och folkrörelser är ett
föredöme för andra länder. Regeringen borde dock i
större utsträckning uppmuntra detta intresse och
tillvarata de kunskaper och erfarenheter som de
deltagande organisationerna besitter. Vidare bör
även svenska ungdomar representeras i den svenska
FN-delegationen (yrkande 9).
I yrkande 11 betonar Vänsterpartiet barnets
rättigheter. Samtidigt konstateras att det finns ett
gap mellan de ambitioner som världssamfundet
uttryckte i barnkonventionen och det minskade
internationella biståndet. När biståndsflödena har
minskat borde Sverige verka för en ytterligare
koncentration till de mest utsatta grupperna, till
vilka barnen i utvecklingsvärlden hör.
Vänsterpartiet konstaterar i yrkande 13 att
kvinnorepresentationen i FN har ökat under de
senaste åren. Fortfarande är dock
kvinnorepresentationen långt ifrån
tillfredsställande, varför motionärerna förespråkar
ett förändrat tjänstetillsättningssystem inom FN.
Regeringen bör också rapportera denna fråga
utförligare i sina skrivelser till riksdagen.
Mot bakgrund av att många internationella
motsättningar har sin grund i ekonomiska
förhållanden och orättvisor, förespråkar
Vänsterpartiet att ett ekonomiskt säkerhetsråd
inrättas inom FN (yrkande 14). Ett sådan råd skulle
bl.a. kunna fungera som en del av ett system för
tidig förvarning och underlätta konflikthantering.
I yrkande 15 anför Vänsterpartiet att
grundorsakerna till många av de naturkatastrofer som
på senare år drabbat ett stort antal u-länder är de
klimatförändringar som inträffat till följd av den
massiva industriella utvecklingen i världens rika
länder. Oviljan bland de industrialiserade länderna
att begränsa sina utsläpp och sina
energiförbrukningar resulterar i katastrofer och
lidanden för befolkningen i världens fattiga länder.
Sverige bör verka för att denna viktiga fråga i
framtiden ägnas större uppmärksamhet i FN.
Intressanta förslag föreligger om upprättande av
varningssystem när det gäller annalkande
miljökatastrofer och ökat stöd till
säkerhetsåtgärder (yrkande 16). Vidare förordar
motionärerna särskilda skuldavskrivningar till de
länder som drabbas av naturkatastrofer.
För att förbättra uppföljningen av den stora mängd
beslut som fattas och resolutioner som antas av FN:s
generalförsamling, säkerhetsråd samt i andra
instanser i organisationen menar Vänsterpartiet i
yrkande 17 att ett särskilt revisionsorgan bör
inrättas. Riksdagens revisorer kan här utgöra en
modell.
Folkpartiet menar i motion 1999/2000:U22 (fp)
yrkande 2 att en viktig orsak till FN:s
handlingsförlamning i krissituaionerkrissituationer
såsom i forna Jugoslavien och i Sierra Leone har
varit svårigheterna att nå enighet i säkerhetsrådet.
Risken att någon av de fem permanenta medlemmarna
skall utöva sin vetorätt har ofta varit tillräckligt
för att förhindra FN från att agera. Sverige bör
därför driva på för att etablera en praxis i
säkerhetsrådet som inskränker möjligheten att
använda vetorätten.
Folkpartiet menar i yrkande 9 i samma motion att
det är nödvändigt att Förenta staterna betalar sin
skuld fullt ut för att FN skall kunna lösa sina
finansiella problem. Motionärerna finner det också
orimligt att USA ställer krav på nedskärningar
samtidigt som landet inte fullgör sina finansiella
åtaganden. Sverige bör därför driva frågan att de
medlemsländer som inte betalar sin medlemsavgift
fullt ut skall fråntas rösträtten i FN:s
generalförsamling.
I yrkande 10 framhåller motionärerna att
reformarbetet inom FN nu börjar uppvisa konkreta
resultat, mycket tack vare generalsekreterare Kofi
Annans beslutsamma agerande. I rapporter till den
kommande millennieförsamlingen föreslår
generalsekreteraren att verksamheten skall
koncentreras på fattigdom, säkerhet och hållbar
framtid. Folkpartiet menar att dessa tre mål för
FN:s verksamhet bör kompletteras med ett fjärde, som
fokuserar på valfrågor. En samordnande
internationell funktion för demokratiska val bör
inrättas inom FN, framförs i yrkande 11.
Folkpartiet tar avstånd från de nedskärningar som
drabbat det svenska biståndet sedan 1995.
Utgiftsbegränsningarna i statsbudgeten har bl.a.
resulterat i att en rad FN-organisationer drabbats
av senarelagda svenska betalningar. Motionärerna
menar i yrkande 12 att Sverige bättre bör slå vakt
om sitt goda anseende i FN och vinnlägga sig om att
utlovade svenska bidrag verkligen betalas i tid.
Under 1990-talet har FN hållit bl.a. det sociala
toppmötet i Köpenhamn, kvinnotoppmötet i Peking och
befolkningskonferensen i Kairo. De resolutioner och
handlingsprogram som antagits vid konferenserna
återstår fortfarande att genomföras. Bristande
resurser och svag handlingskraft utgör den svaga
länken. Folkpartiet menar i yrkande 13 att Sverige
bör verka för att FN-konferensernas mål och
handlingsprogram verkligen uppfylls.
Kristdemokraterna påpekar i motion 1999/2000:U23
(kd) yrkande 3 att betydligt fler människor dödas av
lätta vapen än av massförstörelsevapen. Trots detta
finns det inget globalt program för att hantera en
okontrollerad spridning av sådana vapen. Sverige bör
därför tillsammans med övriga EU-länder driva på för
att få till stånd en internationell regim för lätta
vapen.
En tydlig tendens är att säkerhetsrådet allt oftare
ger regionala organisationer uppdrag att genomföra
fredsfrämjande insatser. Västvärlden och de
permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet är inte lika
benägna som tidigare att skicka trupper till den
afrikanska kontinenten, varför Afrika måste skaffa
sig en bättre förmåga att hantera sina egna
konflikter. En viktig utmaning är därför att
förbättra de afrikanska staternas kapacitet för
fredsfrämjande insatser, menar Kristdemokraterna i
yrkande 6. Motionärerna anser därför att Sverige bör
verka för att utbildningen av de afrikanska
ländernas fredsfrämjande kapacitet intensifieras.
I yrkande 12 lyfter motionärerna fram extrem
fattigdom som ett av de största hindren för social
och ekonomisk utveckling. Motionärerna menar att FN
måste öka ansträngningarna för att bekämpa
fattigdomen och anta som mål att antalet människor
som lever i extrem fattigdom skall halveras till år
2015.
Kristdemokraterna understryker i yrkande 13 att
världshandeln fortfarande begränsas av mängder av
tullar och kvoter. Industriländerna tillämpar högst
tullskydd för jordbruks- och textilvaror - de
sektorer som utvecklingsländerna har störst
komparativa fördelar i. Kristdemokraterna anser att
Sverige fortsatt måste verka för
handelsliberaliseringar även inom dessa områden.
I yrkande 14 påpekar motionärerna att
påfrestningarna på miljön ökar med
produktionsökningar och ökad energianvändning.
Samtidigt som utvecklingsländerna har rätt att
utvecklas och skörda ekonomiska framgångar, skulle
jorden inte klara av att sex miljarder människor
levde som den rika världen gör. Sverige och övriga
FN-länder måste därför öka biståndet med ekologiskt
hållbara produktionsmetoder.
I yrkande 15 konstaterar Kristdemokraterna att en
miljard människor i dag saknar tillgång till rent
dricksvatten och att hälften av jordens befolkning
saknar adekvata sanitära faciliteter. Detta beräknas
vara orsaken till 80 % av sjukdomarna i
utvecklingsländerna. Motionärerna menar att Sverige
och övriga FN-länder måste sätta upp mål för att
minska andelen människor som saknar tillgång till
rent vatten och sanitära faciliteter.
Kristdemokraterna framhåller i yrkande 16 de enorma
utvecklingsmöjligheter som IT-revolutionen för med
sig också för u-länderna. Samtidigt finns risken att
internetInternet skall bidra till att öka de
ekonomiska klyftorna - majoriteten av världens
befolkning står helt vid sidan av den nya tekniken.
Sverige bör därför verka för att FN tar fram
riktlinjer för hur IT-användningen skall kunna ökas
och breddas i utvecklingsländerna. I yrkande 17
anförs att Sverige, i egenskap av ett ledande IT-
land, bör ta initiativ till ökat samarbete mellan
nationella regeringar och det privata näringslivet
för gemensamma IT-satsningar riktade mot
utvecklingsländerna.
I yrkande 18 påpekar Kristdemokraterna att endast
10 % av läkemedelsforskningen är inriktad på
sjukdomar som främst drabbar utvecklingsländernas
befolkning - samtidigt som malaria dödar två liv
varje minut. Motionärerna anser att Sverige mer
effektivt bör stödja den av WHO ledda kampanjen mot
malaria. Kristdemokraterna beklagar i yrkande 20 att
läkemedelsindustrin saknar incitament att investera
i läkemedel riktade mot u-landssjukdomar. För att
komma till rätta med situationen behövs stora
satsningar i samarbete mellan FN, nationella
regeringar och läkemedelsindustrin för att öka
forskningen om de fattigas sjukdomar. I yrkande 19
fästs uppmärksamheten på hiv/aids, som drabbat
Afrika söder om Sahara på ett katastrofalt sätt. Mer
än 23 miljoner afrikaner beräknas vara smittade -
från att vara en hälsofråga har hiv/aids övergått
till att bli en fråga om överlevnad för den
afrikanska kontinenten. Kristdemokraterna anser att
Sverige tillsammans med övriga länder i FN bör
arbeta fram en explicit målsättning för att hindra
den vidare spridningen av hiv/aids.
I yrkande 22 efterlyser Kristdemokraterna en svensk
nationell handlingsplan för de mänskliga
rättigheterna. Alla FN:s medlemsländer uppmanades
vid FN:s MR-konferens i Wien 1993 att upprätta en
sådan handlingsplan, men Sverige hör till de länder
som ännu inte hörsammat denna begäran.
I yrkande 23 lyfter Kristdemokraterna fram
managementfrågornas och beslutsformernas betydelse
när det gäller reformer av FN. Konsensusprincipen är
FN:s styrka, men kan den samtidigt försvåra
beslutsfattande. Frågan är om FN:s högre tjänstemän
besitter rätt kompetens för att effektivt styra
organisationen. Den rådande hierariskahierarkiska
organisationskulturen kan också utgöra ett hinder.
Sverige bör därför ta initiativ till en översyn av
managementfrågorna inom FN:s organisationer, menar
motionärerna.
Säkerhetsrådet bör också reformeras, framförs i
yrkande 24. Med en ökad samordning av den europeiska
säkerhetspolitiken bör Sverige driva linjen att EU
endast skall tala med en röst i säkerhetsrådet och
företrädas av ordförandelandet. Detta skulle också
främja utvecklingen av en regionalisering av FN-
systemet.
I yrkande 25 framhåller Kristdemokraterna frågan om
FN:s finanser som ett problem både på kort och lång
sikt. Den svenska ståndpunkten bör vara att
medlemsstaterna skall betala sina bidrag till FN i
tid, fullt ut och utan villkor. För att minska sitt
beroende av enskilda länder bör FN dock vara öppet
för nya finansieringssätt, såsom upprättandet av
frivilliga fonder och ökat samarbete med
näringslivet.
Kristdemokraterna anför i yrkande 26 att FN i
massmedierna ofta fått skulden för misslyckanden som
egentligen berott på att medlemsländerna inte ställt
tillräckliga resurser till förfogande. FN behöver
marknadsföra sig bättre, och Sverige bör som
föregångsland öka informationssatsningarna om FN.
Det stora antal svenskar som arbetar i FN är till
stor del en outnyttjad informationsresurs, menar
motionärerna i yrkande 27. Vidare är det olyckligt
att de svenskar som gjort FN-tjänst ofta möter
likgiltighet när de återvänder till Sverige.
Regeringskansliet bör därför upprätta ett
kunskapscentrum för att samla svenskar som
tjänstgjort i internationell tjänst (yrkande 28).
Miljöpartiet anför i motion 1998/99:U201 yrkande 3
att koralldöd kommit att utgöra ett globalt
miljöproblem. Värst drabbade är korallreven i
Ostasien, men även kuster i Sydamerika, Afrika och
Stilla havet har drabbats. Mot den bakgrunden menar
Miljöpartiet att FN bör inkludera skydd av korallrev
i handlingsprogrammet för mindre örikens utveckling
(SIDS, Small Island Development States).
Vänsterpartiet anser i motion 1998/99:U202 (v)
yrkande 6 att Världsbanken och de andra s.k. Bretton
Woods-institutionerna bör inordnas i FN-systemet.
I Mmotionären bakom 1998/99:U401 (c) och i den
likalydande partimotionen 2000/01:
U404 (c) yrkande 4 konstaterasr att den svenska
regeringen har ställt sig bakom FN-resolutioner som
förordar ökad ungdomsrepresentation men ännu inte
inrättat en permanent ungdomsrepresentation i den
egna delegationen. För att uppmuntra unga människors
globala engagemang borde ungdomar beredas permanent
plats i den svenska delegationen inför FN:s
generalförsamling, på liknande sätt som bl.a. Norge,
Danmark och Nederländerna gör.
Moderaterna anser i motionerna 1998/99:U602 (m)
yrkande 5 och 1999/2000:U607 (m) yrkande 7 att det
internationella regelsystemet för mänskliga
rättigheter är relativt väl utbyggt. Däremot är det
många enskilda länder som inte uppfyller sina
förpliktelser. Därför borde FN:s generalförsamling
få en detaljerad rapport om läget beträffande
efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i alla
medlemsländer. Barnkonventionens
uppföljningsmekanism kunde här tjäna som föredöme.
I motion 1998/99:U614 (s) yrkande 1 uppmärksammar
motionärerna att ungdomsfrågor är en återkommande
dagordningpunktdagordningspunkt vid FN:s
generalförsamling. Av den anledningen borde det vara
naturligt att den svenska delegationen inkluderade
ungdomsrepresentanter. Dessa borde nomineras av
Landsrådet för Sveriges ungdomsrepresentanter,
framförs i yrkande 2.
I motion 1998/99:U620 (kd) yrkande 1 framhåller
motionärerna att aborter av flickfoster i vissa
delar av Asien är så vanligt att andelen kvinnor i
förhållande till män har sjunkit dramatiskt.
Hittills har dock det internationella samfundet
varit tyst om detta allvarliga problem, varför
Sverige borde ta initiativ att lyfta upp frågan om
prenatal könsdiskriminering på FN:s dagordning.
Motionären bakom motion 1998/99:U627 (kd) yrkande 2
menar att den handlingsförlamning som präglade FN:s
säkerhetsråd under kriget i Kosovo har sin orsak i
dess otidsenliga sammansättning och beslutsordning.
Så länge som vissa enskilda länder har permanent
plats och rätt till veto i säkerhetsrådet riskerar
FN:s konventioner, resolutioner och andra beslut att
förbli endast vackra ord.
I partimotion 1998/99:T803 (v) fäster Vänsterpartiet
uppmärksamheten på att en stor del av världens
befolkning står utanför den nu pågående IT-
revolutionen. Motionärerna föreslår därför i yrkande
14 att Sverige bör ta initiativ till en konferens i
FN:s regi för att sprida informationsteknik även
till de fattiga länderna. I yrkande 15 vill
Vänsterpartiet lyfta fram de svenska personnumren
som en stor social innovation, som skulle kunna
anpassas till en global nivå.
Miljöpartiet framhåller i motionerna 1998/99:A801
(mp) yrkande 1, 1998/99:A807 (mp) yrkande 14,
1999/2000:Ju722 (mp) yrkande 2, 1999/2000:A819 (mp)
yrkande 24, 2000/01:So450 (mp) yrkande 14 och
2000/01:A808 (mp) yrkande 38 att män liksom kvinnor
underställs föreskrivna normer om hur de skall bete
sig. Därför är det av största vikt att männens roll
undersöks, analyseras och förändras. Motionärerna
menar att det efter den stora kvinnokonferensen i
Beijing behövs en FN-konferens om mansrollen.
Regeringen bör därför ta ett sådant initiativ.
I motion 1999/2000:U202 (v) konstaterar
Vänsterpartiet att det nu gått mer än fyra år sedan
FN:s kvinnokonferens i Beijing antog sitt särskilda
handlingsprogram. Även den svenska regeringen åtog
sig att genomföra detta. Motionären anser att
regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med
ett förslag till en tidsplan för genomförandet av
planen i Sverige och i det internationella
samarbetet.
I motion 1999/2000:U204 (m) yrkande 3 finner
Moderaterna det obegripligt att FN:s säkerhetsråd
under flera år har varit så passivt när det gäller
krigen i Afrika. FN måste omedelbart prioritera
fredsfrämjande insatser i Afrika, menar
motionärerna. I yrkande 4 framhålls att Afrika
behöver en övergripande freds- och säkerhetsordning.
En sådan måste bygga på de afrikanska ländernas eget
samarbete, men även EU och USA måste känna ett
ansvar att understödja de goda krafterna i Afrika.
Motionärerna bakom flerpartimotion 1999/2000:U216
(c, fp) yrkande 2 uppmärksammar krigen i Central-
och Västafrika, och de svåra lidanden som där
drabbat civilbefolkningen. Motionärerna anser att
det nu är hög tid att Sverige engagerar sig i en
särskild samlad aktion för att uppnå fred och
försoning i centrala och västra Afrika. Motionärerna
framhåller att dessa delar av Afrika riskerar att
glömmas bort av det internationella samfundet - för
närvarande är det främst enskilda organisationer som
under stora risker försöker bistå den lidande
civilbefolkningen. Sverige bör dock kunna spela en
konstruktiv roll genom att understödja fredsaktioner
i Afrika, framförs i yrkande 4.
Centerpartiet anser i partimotion 1999/2000:U402 (c)
yrkande 3 att slutet på det kalla kriget givit nya
förutsättningar för att fördjupa globalt och
regionalt säkerhetspolitiskt samarbete. Demokrati,
marknadsekonomi och respekt för de mänskliga
rättigheterna har fått universell acceptans.
Insikten om dessa möjligheter och om vårt globala
och ömsesidiga beroende måste prägla Sveriges
internationella insatser. Centerpartiet anser att
Sverige bör vara pådrivande i arbetet att samla
världens länder bakom ett förnyat åtagande för fred,
rättvisa och hållbar utveckling.
I yrkande 4 sätter Centerpartiet miljöfrågan i
fokus. Fortfarande är miljöfrågan underordnad andra
frågor, främst ekonomisk utveckling. Motionärerna
menar att frågan är så viktig att den också måste
göras till en huvudfråga för FN.
Motionärerna anför i yrkande 5 att den nationella
suveräniteten försvårar för FN att agera i
inomstatliga konflikter. Motionärerna menar att FN
borde eftersträva en bättre koordinering av
ansträngningar på olika geografiska områden och
verksamheter. Vidare borde en långsiktig strategi
formuleras som inkluderar insatser inom områdena
mänskliga rättigheter, miljö samt ekonomisk och
social utveckling.
Motionärerna påpekar i yrkande 10 att FN-stadgans
artikel 52 ålägger säkerhetsrådet att främja
tvistelösning genom regionala avtal eller av
regionala samarbetssorgansamarbetsorgan.
Centerpartiet menar att regionala
samarbetsorganisationer såsom OSSE, OAU och Asean
bör uppmuntras att axla ett större ansvar för
inomregionala problem.
I partimotionens yrkande 11 framhåller
Centerpartiet att FN har en viktig roll att spela
som samordnare av multilateralt bistånd samt även av
givarländers bilaterala insatser. Sverige bör verka
för att FN:s kapacitet att fungera som koordinator
bör prioriteras.
Centerpartiet anser i yrkande 12 att de permanenta
medlemmarnas vetorätt i säkerhetsrådet på ett
oacceptabelt sätt kommit att användas för att hävda
nationella intressen och maktanspråk. Motionärerna
anser att FN-stadgan bör förändras så att vetorätten
avskaffas och att säkerhetsrådet breddas och görs
mer representativt.
I yrkande 13 betonas att FN för att kunna verka
effektivt är beroende av att medlemsstaterna betalar
sina bidrag i tid. Under senare år har FN tvingats
att använda medel för den fredsbevarande
verksamheten för annan verksamhet. Motionärerna
anser det vara oacceptabelt att många av världens
länder inte solidariskt lever upp till sina
åtaganden gentemot FN. Sverige bör därför bidra till
att sätta tryck på dessa länder.
Motionären bakom motion 1999/2000:U405 (m) yrkande 1
uttrycker stor oro över Kinas tilltagande
kärnvapenkapacitet. Enligt egen utsago förfogar
Beijing numera över såväl atom-, väte- som
neutronbombsteknik. Vidare har den kinesiska
militären utvecklat missiler med över 8 000
kilometers räckvidd. Kina har också vid upprepade
tillfällen hotat Taiwan med militärt våld och t.o.m.
skickat missiler i övning i riktning mot Taiwan. I
yrkande 3 konstaterar motionären att Taiwan inte är
en till Beijing underlydande provinsregering och att
Kinas provokationer mot Taipei därför måste påtalas.
I yrkande 2 uppmärksammar motionären även Nordkoreas
kärnvapenprogram. Landet har nyligen utfört
missilprov, och det internationella samfundet måste
nu förhindra att Nordkorea skaffar sig
långdistansrobotar.
I motion 1999/2000:U406 (v) framhålls att
användandet av utarmat uran i militära projektiler
utgör ett miljöproblem. Vänsterpartiet anser därför
att regeringen bör verka i FN för att användandet av
utarmat uran förbjuds i projektiler och
stridsvagnar.
Folkpartiet begär i motion 1999/2000:U643 (fp)
yrkande 1 ett riksdagens tillkännagivande om vad i
motionen anförs om att klart och tydligt fördöma all
kinesisk maktpolitik mot Taiwan. I motionens yrkande
2 konstateras att Folkrepubliken Kina är den av de
fem stora kärnvapenmakterna som fortfarande
utvecklar och utplacerar kärnvapen i offensiva
positioner, i första hand riktade mot Indien. Av det
skälet bör de internationella ansträngningarna för
kärnvapenkontroll och icke-spridning främst
adresseras till Kina.
Folkpartiet beklagar i motion 1999/2000:U646 (fp)
yrkande 3 att FN-mandat inte kunde utverkas för
Natos bombningar i Jugoslavien. Motionärerna menar
att ansvaret för detta helt åvilar Ryssland och
Folkrepubliken Kina som använt vetorätten i
säkerhetsrådet som ett instrument för att hävda sig
som internationella stormakter. Sverige bör därför
verka för att de permanenta medlemmarna upphör att
missbruka sin vetorätt.
I motion 1999/2000:U903 (v) yrkande 6 anser
Vänsterpartiet att frågan om den ekonomiska maktens
fördelning i högsta grad också gäller kvinnor och
män - i såväl rika som fattiga länder. Kvinnorna
utför två tredjedelar av arbetet i världen men får
bara en tiondel av inkomsterna. Motionärerna
föreslår att Sverige i FN tar ett initiativ för att
organisera en särskild konferens om ägarmaktens
fördelning mellan kvinnor och män.
I motion 1999/2000:Kr233 (mp) yrkande 2 anförs att
regeringen bör arbeta aktivt för att uppmuntra
medierna till självsanering vad avser bilden av
kvinnan och mannen i medierna. I yrkande 5 i samma
motion begärs en utvärdering av vad som uppnåtts vad
gäller handlingsprogrammet från konferensen i
Beijing.
I motion 1999/2000:MJ807 (mp) yrkande 5 lyfter
Miljöpartiet fram brist på färskvatten som ett
internationellt säkerhetsproblem. Motionärerna anser
att Sverige bör verka för att FN och säkerhetsrådet
starkare kopplar samman vattenförsörjningsfrågor med
hot om hot mot fred och säkerhet, t.ex. genom att ta
upp de globala vattenproblemen som en permanent
dagordningspunkt.
I partimotion 2000/01:U402 (v) yrkande 12 begär
motionärerna att FN skall förändras och inta rollen
som den legitima internationella fredsskapande,
bevarande och framtvingande makten. Motionärerna
menar att säkerhetsrådets brister och svagheter
innebär att regionala organisationer som EU och Nato
tar över ansvaret för fred och säkerhet. Denna
hotfulla utveckling minskar FN:s möjligheter att
förebygga och lösa konflikter innan de hunnit bli en
kris eller ett regelrätt krig.
I samma motion yrkande 13 anförs att Sverige skall
verka för att kvinnor skall få större inflytande
inom FN:s organisation, med målet att
könsfördelningen skall vara jämn. FN måste uppfylla
sina egna mål om jämställdhet som bland annat
handlar om att könsfördelningen på alla poster inom
FN-systemet skall vara lika mellan könen år 2000.
I partimotion 2000/01:U404 (c) yrkande 1 anför
Centerpartiet att Sverige bör verka för att
vetorätten i säkerhetsrådet avskaffas och för en
breddad representation i FN:s säkerhetsråd.
Motionärerna menar att FN:s beslutsförmåga ibland
har blockerats till följd av att de permanenta
medlemmarna i säkerhetsrådet inte bara har haft
skilda uppfattningar om vilka åtgärder som borde
vidtas i vissa situationer. De har också ibland
missbrukat sin vetorätt. Säkerhetsrådet har därför
inte alltid klarat av sin viktigaste uppgift enligt
FN-stadgan upprätthållandet av internationell fred
och säkerhet, en uppgift för vilken säkerhetsrådet
bär huvudansvaret, framhåller motionärerna.
I samma motion yrkande 2 menar motionärerna att
säkerhetsrådets beslutsförmåga, förutom av politiska
skäl, också har hämmats av finansiella skäl. Förenta
staterna har mot bakgrund av sin stora skuld ett
särskilt ansvar. Internationella påtryckningar mot
USA att betala sin medlemsavgift bör därför utövas,
betonar motionärerna.
I yrkande 7 framhåller motionärerna att Sverige
skall verka för ett starkare internationellt,
politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk som
prioriterar både ekonomisk och mänsklig utveckling.
Ett sådant ansvar bör utkrävas inte bara från FN-
systemet och de enskilda medlemsländerna, utan även
från alla globaliseringens aktörer, som exempelvis
näringslivet. Motionärerna framhåller som ett bra
exempel generalsekreteraren Kofi Annans initiativ
till ett kontrakt med stora företag, där dessa åtar
sig att respektera och efterleva vissa etiska
regler, bl.a. de mänskliga rättigheterna.
Motionärerna pekar i motionens yrkande 19 på
betydelsen av regionala säkerhetsarrangemang.
Samtidigt som det är viktigt att främja sådana, får,
enligt motionärerna, utvecklingen inte gå dithän att
FN-systemet avskär sig sitt globala ansvar för
värnet av internationell fred och säkerhet.
I partimotion 2000/01:U415 (mp) yrkande 1 anförs att
FN:s säkerhetsråd måste reformeras. Motionärerna
framhåller att säkerhetsrådet måste utvidgas och
vetorätten successivt avskaffas samt att folkvalda
och folkrörelser bör få större inflytande för att
säkerhetsrådet i framtiden skall få större
legitimitet. Det måste även skapas nya strukturer
för ett civilt fredsarbete.
I samma motion yrkande 3 anför Miljöpartiet att FN
har en viktig roll för globalt
fattigdomsavskaffande, rättvisa och social
utveckling. Motionärerna betonar att fattigdom är
ett globalt problem och att de ekonomiska klyftorna
ökar i alla länder och mellan länderna. I motionen
konstateras att avskaffandet av fattigdomen nu har
blivit den övergripande inriktningen inom FN-
systemet, utvecklingsbankerna och i bilaterala
biståndsorganisationer. Motionärerna noterar att
nettoflödet av ekonomiska resurser numera går från
fattiga länder till rika. U-länderna betalar mer i
amorteringar och räntor på lånen från de rika
länderna än vad de får tillbaka i bistånd.
Miljöpartiet anser vidare att marknaderna i de rika
länderna måste liberaliseras fullständigt för de
fattiga ländernas produkter, inklusive jordbruks-
och textilprodukter. De fattiga länderna bör få
upprätthålla ett visst skydd för framväxande och
ännu svaga näringsgrenar.
Vidare begärs i yrkande 8 ett riksdagens
tillkännagivande om demokratisering av FN. De
demokratiska bristerna inom FN-systemet måste
korrigeras menar motionärerna, i synnerhet vad
gäller vetot och säkerhetsrådets sammansättning,
liksom de internationella finans- och
handelsinstitutionernas roll.
I motionen anförs att det totala ansvaret för
medlemskapsfrågor, inklusive inval och uteslutning,
borde ligga hos generalförsamlingen. Även
nomineringen och val av generalsekreterare som
representant för alla medlemsländer borde åligga
generalförsamlingen, utan risk för veto i
säkerhetsrådet. Miljöpartiet anser också att
enskilda organisationer borde få konsultativ status
i generalförsamlingen. När det gäller säkerhetsrådet
borde, på kort sikt, antalet medlemmar utökas, för
att garantera jämställd representativitet från alla
regioner. På lång sikt borde alla medlemmar i
säkerhetsrådet väljas av generalförsamlingen; de
permanenta platserna och vetorätten borde avskaffas,
framhåller motionärerna.
Motionärerna begär i yrkande 9 ett riksdagens
tillkännagivande om vad som i motionen anförts om
FN:s framtid. Det betonas att FN är det enda riktiga
öppna forum där alla jordens länder kan mötas, och
där inte marknadskrafter, ekonomisk eller militär
styrka påverkar rätten att få delta och komma till
tals. FN är också den enda organisation som inom
sitt verksamhetsfält har den agenda som är nödvändig
för att tackla de nya icke-militära hoten i världen:
fattigdom och de ökande klyftorna mellan rik och
fattig, den alltför snabba folkökningen,
naturresurser som stagnerar eller minskar samt den
ständigt ökande förstöringen av miljö och natur.
Miljöpartiet menar att internationellt samarbete är
viktigt för att åstadkomma förändringar.
I motion 2000/01:U501 (m) yrkande 2 anför
motionärerna att det behövs en modernisering av FN-
stadgan. Motionärerna menar att Sverige bör driva på
för att uppnå denna modernisering av stadgan för att
anpassa den till en ny tids konflikter, inte minst
vad gäller vetorätten.
5.1.2.3 Utskottets överväganden
Ekonomiska sanktioner
Frågan om ekonomiska sanktioner har stor betydelse i FN-
sammanhang. Eftersom frågan även har en stark
koppling till konflikthantering behandlas motioner
inom detta område, även gällande FN och
sanktionsfrågan, samlat senare i detta betänkande
(se avsnittet 1.3 Att förebygga väpnade
konflikter).
Reformering av FN
Ett flertal motioner tar upp frågan om det pågående
reformarbetet av FN-systemet. I motion 1999/2000:U21
(v) yrkande 7 menar Vänsterpartiet att FN:s
generalsekreterare bör väljas på en period om sju
år, som inte kan förnyas, samt att veto inte skall
kunna läggas mot en kandidat. Vänsterpartiet anför
vidare i yrkande 17 att uppföljningen av de beslut
som fattas inom FN skulle kunna förbättras genom att
ett särskilt revisionsorgan inrättas. Folkpartiet
menar i motion 1999/2000:U22 (fp) yrkande 10 att
generalsekreterare Kofi Annans förslag att
koncentrera FN:s verksamhet på fattigdom, säkerhet
och hållbar framtid bör kompletteras med ett fjärde
mål som fokuserar på valfrågor. En samordnande
internationell funktion för demokratiska val bör
inrättas inom FN (yrkande 11). I motion
1999/2000:U23 (kd) yrkande 23 framför
Kristdemokraterna att Sverige bör ta initiativ till
en översyn av managementfrågan inom FN. I yrkande 26
framförs att FN ofta fått skulden för misslyckande
som berott på att medlemsländerna inte har ställt
tillräckliga resurser till förfogande. FN bör
marknadsföra sig bättre, anser Kristdemokraterna.
Centerpartiet framhåller i motion 1999/2000:U402 (c)
yrkande 11 att Sverige bör verka för att stärka FN:s
kapacitet att fungera som samordnare av både
multilateralt och bilateralt bistånd. I motion
2000/01:U404 (c) yrkande 7 menar motionärerna att
Sverige skall verka för ett starkare
internationellt, politiskt, ekonomiskt och etiskt
ramverk som prioriterar både ekonomisk och mänsklig
utveckling.
När det gäller utnämnandet av FN:s
generalsekreterare kan utskottet inledningsvis
konstatera att det inte finns någon reglerad process
för dennes utnämnande. Genom att säkerhetsrådet
föreslår generalförsamlingen en kandidat har de
permanenta medlemmarna i rådet vetorätt vid
utnämnandet. Frågan har diskuterats ingående inom
ramen för reformarbetet inom FN, men enighet om ett
nytt utnämningsförfarande har inte kunnat nås.
Samtidigt som utskottet kan instämma i vikten av att
öka transparensen i förfarandet, finner det att
kraften i reformarbetet för närvarande bör läggas på
frågor som är mer angelägna och för vilka
förutsättningarna för framsteg är bättre.
Utskottet kan konstatera att inom FN finns flera
organ för såväl intern som extern revision.
Rapporterna från de regelbundna externrevisionerna
behandlas i FN:s generalförsamling och i
specialorganens styrelser. Någon
sakrevisonsakrevision liknande den som Riksdagens
revisorer bedriver finns dock inte, utan varje organ
är ansvarigt för uppföljningen av sina egna beslut.
För FN:s konventioner finns särskilda
uppföljningsmekanismer där medlemsländerna granskas.
FN:s resolutioner har ingen juridisk giltighet utan
är snarare moraliskt bindande. Utskottet instämmer i
att det är en viktig del av det pågående
reformarbetet inom FN att förbättra uppföljningen.
Frågan om förbättrade ledningsstrukturer för FN-
systemet är grundläggande i reformprocessen. Det är
givetvis av största betydelse att FN besitter
personal med hög kompetens inom sina ansvarsområden.
Samtidigt som kompetens måste vara utslagsgivande,
är det likaså nödvändigt att FN:s personal också
avspeglar den breda kretsen av medlemsländer. Den
nordiska länderna har tillhört de mer drivande
länderna i FN:s reformprocess, och inte minst i
fackorganens styrelser har Sverige på ett ambitiöst
sätt verkat för ökad professionalitet och förbättrat
management. Även om arbetet präglas av tröghet har
reformprocessen under de senaste åren börjat avkasta
positiva och påtagliga resultat. Utskottet fäster
stor vikt vid att Sverige fortsätter att bidra till
att FN:s reformprocess fortskrider.
Utskottet kan vidare instämma i behovet av att FN
informerar om sin verksamhet. Detta är också en
uppgift som ankommer medlemsländerna. Framför allt
får dessa inte försvåra världsorganisationens
uppgift genom att orättvist skjuta skulden på FN,
när det i själva verket är medlemsländerna som givit
organisationen en omöjlig uppgift. I Sverige bidrog
vårt medlemskap i säkerhetsrådet 1997-98 till att
medvetandet om FN ökade. Folkrörelserna, och Svenska
FN-förbundet i synnerhet, spelar också en viktig
roll för att sprida kunskap om FN.
Främjandet av demokratiska val är en uppgift av
största vikt för FN. Demokratiskt styrelseskick och
fria val innefattas också av den allmänna
deklarationen om mänskliga rättigheter och FN:s
konvention om civila och politiska rättigheter.
Genom generalförsamlingens beslut beträffande
generalsekreterarens reformförslag skall mänskliga
rättigheter behandlas som en tvärsektoriell fråga
och beaktas i hela FN:s verksamhet. Därmed skall
även valfrågor omfattas. Utskottet instämmer med
motionärerna om att demokrati- och valfrågor är en
angelägen uppgift för FN. De övergripande mål för
organisationen som generalsekreteraren angivit är
dock av mer generellt slag. Utskottet finner att
prioritering av valfrågor ryms inom de mål som
generalsekreteraren angivit. Att specifikt ange
valfrågor som ett övergripande fjärde mål för hela
FN skulle innebära en alltför detaljerad
målformulering.
På det operationella planet är FN ofta engagerat i
genomförande av allmänna val, t.ex. i fall de utgör
en del av en fredsprocess. UNDP lämnar också ofta
stöd till demokratiska institutioner. Inom FN:s
sekretariat finns en särskild enhet för valstöd, som
både svarar för koordinering inom FN-systemet och
arbete med generella metodfrågor. Regionala
organisationer såsom OSSE och OAS har kommit att
spela en alltmer framträdande roll. Det normativa
arbete som IDEA bedriver förtjänar också att nämnas.
Som utskottet tidigare understrukit har FN en viktig
roll att spela när det gäller demokratiska val, både
när det gäller metodutveckling, som en del av stöd
till fredsprocesser och i det allmänna
utvecklingsarbetet. Samtidigt ser utskottet sig inte
föranlett att detaljerat ange hur FN bör organisera
det arbetet.
Utskottet är också av meningen att samordnade
insatser stärker förutsättningarna för ett effektivt
bistånd. Det är naturligt att FN fungerar som ett
diskussionsforum och agerar som samordnare när det
gäller internationellt bistånd. Att stärka
samordningen mellan det bistånd som FN:s olika
fackorgan bedriver är en av de viktigaste frågorna i
FN:s reformprocess. Samarbetet mellan det svenska
bilaterala biståndet och FN-systemet är också
omfattande. Ett intensivt erfarenhetsutbyte mellan
bilaterala givare och multilaterala
biståndsorganisationer är av särskilt stort värde.
Utskottet anser det vara av vikt att Sverige
fortsätter att spela en aktiv roll i att utveckla
samarbetsformerna mellan olika aktörer i det
internationella biståndet.
Med detta anses motionerna 1999/2000:U21 (v)
yrkandena 7 och 17, 1999/2000:U23 (kd) yrkandena 23
och 26, 2000/01:U404 (c) yrkande 7 samt
1999/2000:U402 (c) yrkande 11 vara besvarade. Motion
1999/2000:U22 (fp) yrkandena 10 och 11 avstyrks av
utskottet.
Några motionärer tar upp olika aspekter på FN:s
personalpolitik i samband med reformering av
världsorganisationen. Vänsterpartiet anser i motion
1999/2000:U21 (v) yrkande 13 att representationen av
kvinnor inom FN-systemet fortfarande är alltför låg,
samt att regeringen borde rapportera om situationen
i sina skrivelser om FN till riksdagen. I motion
2000/01:U402 (v) yrkande 13 anförs att Sverige skall
verka för att kvinnor skall få större inflytande
inom FN:s organisation, med målet att
könsfördelningen skall vara jämn. Kristdemokraterna
anför i motion 1999/2000:U23 (kd) yrkandena 27 och
28 att det stora antal svenskar som arbetat för FN
inte utnyttjas som informationsresurs. Vidare möts
de av likgiltighet när de återvänder hem.
Regeringskansliet borde därför upprätta ett
kunskapscentrum för att samla svenskar som verkat i
internationell tjänst.
Utskottet instämmer med motionärerna i att FN som
organisation måste spegla den värld den
representerar. Således bör FN:s personal avspegla en
etnisk mångfald och ha en jämställd fördelning
mellan könen. Sverige har länge tillhört de länder
som har drivit på för att andelen kvinnor på högre
tjänster skall höjas. Generalsekreterare Kofi Annan
deklarerade vid kvinnokonferensen i Beijing det
ambitiösa målet att andelen kvinnor på högre
befattningar i FN-systemet skulle höjas till 50 % år
2000. Tyvärr har FN inte uppnått den målsättningen.
Framsteg har dock gjorts, i dag är 40 % av FN:s
handläggande personal kvinnor och representationen
på hög nivå har höjts under de senaste åren. När det
gäller FN:s högre nivåer ligger en stor del av
ansvaret på FN:s medlemsländer som nominerar
kandidater till olika tjänster. Utskottet har i
många olika sammanhang understrukit behovet av att
höja andelen kvinnor inom FN-systemet. Utskottet
utgår från att regeringen fortsätter att driva denna
viktiga fråga.
När det gäller svenskar inom FN-systemet är det
viktigt att hålla i minnet att dessa verkar som
internationella tjänstemän, som åtagit sig att
iaktta neutralitet och objektivitet i förhållande
till medlemsländerna. Detta utesluter dock inte
kontakter mellan tjänstemännen och de svenska
myndigheter som har beröring med dessas
verksamhetsområden. Svenska internationella
tjänstemän kan också fungera som värdefull
informationsresurs om FN:s verksamhet. I flera fall
när svenskar tjänstgjort på högre befattningar i FN-
systemet har också svenska massmedier visat
intresse. För svenskar som återvänder hem från FN-
tjänstgöring erbjuder Sida bidrag för
provtjänstgöring för att underlätta deras
återvändande till den svenska arbetsmarknaden.
Regeringskansliet och berörda myndigheter har vidare
som strävan att arrangera möten med återvändande
internationella tjänstemän.
Därmed anser utskottet att motionerna 1999/2000:U21
(v) yrkande 13, 2000/01:U402 (v) yrkande 13 och
1999/2000:U23 (kd) yrkandena 27 och 28 är besvarade.
I flera motioner berörs frågan om FN:s finansiering.
Folkpartiet understryker i motion 1999/2000:U22 (fp)
yrkande 9 att USA måste betala sin skuld för att FN
skall kunna lösa sina finansiella problem.
Motionärerna anser att Sverige bör föreslå att de
medlemsländer som inte betalar sin medlemsavgift
fullt ut skall fråntas sin rösträtt i
generalförsamlingen. I yrkande 12 påpekar
Folkpartiet att även Sverige senarelagt vissa bidrag
till FN. Sverige bör slå vakt om sitt goda anseende
och vinnlägga sig om att betala utlovade bidrag i
tid. Kristdemokraterna förespråkar i motion
1999/2000:U23 (kd) yrkande 25 att FN även bör söka
kompletterande finansieringskällor, såsom
upprättandet av frivilliga fonder och ökat samarbete
med näringslivet. I motionerna 1999/2000:U402 (c)
yrkande 13 och 2000/01:U404 (c) yrkande 2 anser
Centerpartiet att Sverige bör bidra till att sätta
tryck på de länder som inte lever upp till sina
finansiella åtaganden gentemot FN.
Utskottet anser liksom motionärerna att det är av
största vikt att FN:s medlemsstater uppfyller sina
skyldigheter gentemot världsorganisationen. Att
många länder inte betalar sina avgifter och utlovade
bidrag i tid är den viktigaste förklaringen till
FN:s finansiella problem. Störst skuld har världens
största ekonomi och enda supermakt, Förenta
staterna.
En av FN:s grundtankar är att alla medlemsstater
skall bidra till verksamheten efter
betalningsförmåga. Vidare har det fastställts ett
tak på 25 %, som gynnar USA, och en miniminivå på
0,001 % för de minsta länderna. De medlemsstater som
har utestående skulder motsvarande två års bidrag
kan enligt FN-stadgan förlora sin rösträtt i
generalförsamlingen. Sverige driver att denna
bestämmelse skall tillämpas striktare än vad som
hittills varit fallet. Utskottet stöder regeringens
ansträngningar att verka för en bättre
betalningsdiciplinbetalningsdisciplin bland FN:s
medlemsstater. Vidare menar utskottet att det ligger
i FN:s eget intresse att minska sitt beroende av USA
som enskild givare. Inom ramen för diskussionerna om
reformering av FN har en rad intressanta förslag om
långsiktig finansiering förts fram. Sverige har
bl.a. varit drivande för att införa fleråriga
utfästelser till fackorganen.
När det gäller alternativa finansieringssätt för
FN, bör man skilja på FN:s reguljära verksamhet, som
finansieras genom uttaxerade bidrag från
medlemsländerna, och sådan verksamhet som bekostas
av frivilliga bidrag. För den reguljära verksamheten
bör budgeten reflektera de krav som medlemsstaterna
ställer på organisationen. Frivilliga bidrag kommer
främst fackorganen till del, och för dessa kan
sådana möjliggöra viktiga program. Medlemsländerna
står för de allra största frivilliga bidragen.
Privata donationer har också i några uppmärksammade
fall bekostat särskilda FN-program.
Sverige tillhör de största givarna av frivilliga
bidrag. Många av FN:s fackorgan brottas med
likviditetsproblem som en följd av sena
inbetalningar från andra medlemsländer. Sverige har
traditionellt sett till att föregå med gott exempel
genom att betala sina avgifter och utlovade
frivilliga bidrag i tid. På grund av de särskilda
begränsningarna av statens utgifter under 1999
senarelades dock vissa betalningar till FN-systemet.
Utskottet har inhämtat att den enda påverkan på
Sveriges betalningar under budgetåret 2000 är att
den andra delbetalningen till Unicef förskjuts från
september till januari 2001. Utskottet har tidigare,
bl.a. i yttrande till finansutskottet (1998/99:UU1)
uttalat att "en fortsatt utgiftsbegränsning av
större omfattning efter 1999 skulle få konsekvenser
som inte bara skulle urholka förtroendet för svenskt
utvecklingssamarbete utan även så allvarligt
försämra måluppfyllelse och inriktning av biståndet
att det vore för utskottet helt oacceptabelt".
Utskottet vidhåller denna uppfattning och utgår från
att regeringen vinnlägger sig om att Sverige på
sedvanligt föredömligt sätt betalar sina bidrag till
FN i god tid.
Med vad ovan anförts anses motionerna 1999/2000:U22
(fp) yrkandena 9 och 12, 1999/2000:U23 (kd) yrkande
25, 1999/2000:U402 (c) yrkande 13 och 2000/01:U404
(c) yrkande 2 vara besvarade.
Centerpartiet anser i motion 1999/2000:U402 (c)
yrkande 3 att millennieskiftet bör kunna utgöra ett
avstamp för att samla världens länder bakom ett
förnyat åtagande för fred, rättvisa och hållbar
utveckling. I yrkande 5 framhålls att FN borde
eftersträva bättre koordingeringkoordinering av
ansträngningar i olika geografiska områden och
verksamheter, samt utveckla en långsiktig strategi
inom områdena mänskliga rättigheter, miljö samt
ekonomisk och social utveckling. I motion
2000/01:U415 (mp) yrkande 9 begärs ett riksdagens
tillkännagivande om vad som i motionen anförts om
FN:s framtid.
Millennietoppmötet, som inledde generalförsamlingen
år 2000, var ett viktigt tillfälle att samla
världens ledare för att diskutera FN:s roll och enas
om åtgärder för att modernisera
världsorganisationen. Inför toppmötet publicerade
generalsekreteraren en rapport, i vilken han
identifierade ett antal utmaningar inför det nya
årtusendet, med den den tilltagande globaliseringen
som utgångspunkt. Enligt rapporten, som världens
ledare ställde sig bakom, bör FN fokusera på tre
kärnområden: fattigdom, säkerhet och hållbar
framtid. En rad målsättningar och rekommendationer
på dessa områden antogs av toppmötet, som på så vis
kom att utgöra ett kraftfullt förnyat åtagande av
världens länder för fred, rättvisa och hållbar
utveckling. Det ankommer nu på Sverige och FN:s
övriga medlemsländer att medverka till att
världsorganisationen kan uppfylla detta åtagande.
Under det senaste decenniet har stora
ansträngningar gjorts för att öka
samordingsamordning och harmonisering inom FN-
systemet. Viktiga steg har tagits mot ett starkare
och mer koordinerat FN i fält. Verksamheten i varje
land koordineras numera av FN:s lokale samordnare,
och olika FN-organ samlas allt oftare i gemensamma
lokaler. Sverige har varit pådrivande i detta
arbete, bl.a. genom att bidra till den särskilda
fond som upprättats för att stärka samordningen inom
FN och mellan FN och andra aktörer.
Motionerna 1999/2000:U402 (c) yrkandena 3 och 5 samt
2000/01:U415 (mp) yrkande 9 anses vara besvarade med
vad utskottet ovan anfört.
FN:s säkerhetsråd
En rad motionärer uppmärksammar FN:s säkerhetsråds
funktion och kommer med förslag på hur den kan
reformeras. Kristdemokraterna anför i motion
1998/99:U627 (kd) yrkande 2 att den
handlingsförlamning som präglade FN under kriget i
Kosovo hade sin orsak i säkerhetsrådets otidsenliga
sammansättning och beslutsordning. Vänsterpartiet
menar i motion 1999/2000:U21 (v) yrkandena 3 och 12
att frågan om de permanenta medlemmarnas vetorätt
bör ses över. Utgångspunkten bör vara att vissa
enskilda länder inte skall ges särskilda
privilegier. I yrkande 10 framhålls att de flesta
frågor som rådet behandlar rör utvecklingsländer,
varför dessa bör ges ökad representation i
säkerhetsrådet. Vänsterpartiet anser vidare i
yrkande 14 att ett särskilt ekonomiskt säkerhetsråd
bör inrättas mot bakgrund av att många
internationella motsättningar har sin grund i
ekonomiska missförhållanden och orättvisor.
Folkpartiet menar i motionerna 1999/2000:U22 (fp)
yrkande 2 och 1999/2000:U646 (fp) yrkande 3 att
vissa permanenta medlemmar emellanåt använt
vetorätten för att hävda sig som internationella
stormakter. Sverige bör därför driva på för att
etablera en praxis i säkerhetsrådet som inskränker
möjligheten att använda vetorätten. Centerpartiet
anser i motionerna 1999/2000:U402 (c) yrkande 12
och 2000/01:U404 (c) yrkande 1 att vetorätten bör
avskaffas och att rådet bör göras mer
representativt. I motion 2000/01:U402 (v) yrkande 12
begär motionärerna att FN skall förändras och inta
rollen som den legitima internationella
fredsskapande, -bevarande och
-framtvingande makten. Även i motion 2000/01:U415
(mp) yrkande 1 anförs att FN:s säkerhetsråd måste
reformeras. Vidare begärs i motion 2000/01:U415 (mp)
yrkande 8 ett riksdagens tillkännagivande om
demokratisering av FN. I motion 2000/01:U501 (m)
yrkande 2 anför motionärerna att det behövs en
modernisering av FN-stadgan.
Utskottet kan konstatera att under lång tid kunde
inte FN:s stadga användas som det var tänkt. Man bör
hålla i minnet att låsningar mellan stormakterna i
hög grad präglade rådets arbete under det kalla
kriget. Efter det kalla krigets slut har emellertid
förhållandena förändrats. Utskottet anser att FN nu
har stora möjligheter att agera om stadgan och det
befintliga regelverket används på rätt sätt. Det som
krävs är i första hand att politisk vilja
manifesteras från medlemsländernas sida och att de
permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet är villiga
att axla sitt ansvar.
Utskottet är väl medvetet om att FN:s säkerhetsråd
vid många tillfällen har hämmats av de permanenta
medlemmarnas vetorätt. Endast det faktum att en
stormakt hotar att använda sitt veto kan beröva
rådet handlingskraft. Under de senaste åren har
detta förhållande inskränkt rådets möjligheter att
agera bl.a. under kriserna i Rwanda och det forna
Jugoslavien.
Samtidigt är det inte en realistisk möjlighet att
avskaffa vetorätten. Nationernas förbunds
misslyckande under mellankrigstiden hade sin grund
bl.a. i att några av de viktigaste stormakterna inte
ansåg att organisationen tog tillvara på deras
intressen, och övergav därför NF. FN är beroende av
stormakternas engagemang för att vara relevant och
handlingskraftigt.
FN:s säkerhetsråd avspeglar de politiska
förhållanden som rådde efter det andra världskriget.
Förvisso har dessa förändrats under de senaste 50
åren. Det pågår också sedan en tid tillbaka ett
arbete inom FN för att reformera säkerhetsrådet.
Sverige har spelat en aktiv roll i den särskilda
arbetsgruppen för reform av rådet. Under de senaste
åren har en tydlig majoritet av FN:s medlemsländer
börjat ifrågasätta vetorättens utformning och
tillämpning. Samtidigt som trycket på de permanenta
medlemmarna har ökat skall man inte underskatta
svårigheten att förmå dessa att gå med på
begränsningar av användningen av vetorätten.
Utskottet fäster stor vikt vid att fortsätta
ansträngningarna för att försöka etablera en ny
praxis i säkerhetsrådet. Bärande i en sådan praxis
skulle vara att de permanenta medlemmarna endast
använder vetorätten såsom den från början var tänkt,
dvs. vid de tillfällen då deras egna nationella
säkerhet är berörd. Det är dock oundvikligt att de
länder som har vetomakt i säkerhetsrådet själva står
bakom en reformerad användning av vetorätten.
En annan viktig fråga är att utvidga säkerhetsrådet
så att det bättre avspeglar dagens värld. Utskottet
vill instämma i den av regeringen framförda
uppfattningen att rådet bör utvidgas och eftersträva
en bättre geografisk balans. Detta skulle också ge
utvecklingsländerna en större representation. Ett
säkerhetsråd som är mer representativt för det
internationella samfundet skulle utgöra en solidare
grund för ett reformerat och mer handlingskraftigt
FN. Utskottet vill dock betona att vetorätten ej bör
utsträckas till eventuella nya permanenta medlemmar
av FN:s säkerhetsråd.
I rapporten Our Global Neighbourhood efterlyser de
två ordförandena i arbetsgruppen, Carlsson och
Ramphal, bl.a. reformer av säkerhetsrådet. De menar
att det bör ske i två steg. Det första steget är att
säkerhetsrådet utvidgas med ytterligare fem
permanenta medlemsländer. Dessa skall vara två
industrialiserade länder samt ett land vardera från
de tre regioner som främst består av
utvecklingsländer - Afrika, Asien och Latinamerika.
Förslaget innefattar inte att vetorätten skall
utsträckas till dessa nya länder i säkerhetsrådet. I
ett andra steg bör de länder som innehar vetorätt
inbördes komma överens om en begränsning av
användningen av denna. Utskottet ser positivt på
dessa förslag på hur FN:s säkerhetsråd skulle kunna
reformeras.
Vad gäller frågan om hurvida folkvalda och
folkrörelser bör få större inflytande inom FN
konstaterar utskottet att det inte finns en
parlamentarisk dimension i FN-arbetet. Utskottet
noterar dock att i generalsekreterarens förslag till
reformprogram för FN omnämns möjligheten att inrätta
ett petitionsråd. Denna möjlighet nämns även i
Carlsson-Ramphal-rapporten. I rapporten konstateras
att enskilda organisationer och andra organisationer
representerande det civila samhället som arbetar på
fältet ofta har en sådan ställning att de på ett
tidigt stadium kan varna det internationella
samfundet för potentiella konflikter. De saknar dock
ofta kanaler för att framföra dessa
varningssignaler. Därför föreslår Carlsson-Ramphal
att det inrättas ett petitionsråd inom FN-systemet
som skulle ha till uppgift att fästa FN:s
uppmärksamhet på situationer som kan leda till fara
för människors säkerhet. Utskottet ser positivt på
detta förslag och menar att det skulle underlätta
arbetet med att upprätta system för tidig förvarning
och därmed utgör ett värdefullt bidrag i det
konfliktförebyggande arbetet.
Frågan om att inrätta ett ekonomiskt säkerhetsråd
har diskuterats vid flera tillfällen. Det råder
ingen tvekan om att ekonomiska faktorer ligger bakom
många internationella konflikter. Ekonomiskt
samarbete och handel är också ett sätt att etablera
ömsesidiga beroenden till gagn för den gemensamma
säkerheten. I det multilaterala systemet finns en
lyhördhet för att se över möjligheterna att
förebygga och motverka global finansiell och
ekonomisk instabilitet. När det gäller
säkerhetsrådet ter det sig i första hand naturligt
att rådet ger ekonomiska frågor en mer framträdande
plats på dagordningen. Även andra FN-organ har en
viktig roll att spela, inte minst FN:s ekonomiska
och sociala råd, Ecosoc. Utskottet noterar att
Sverige tillsammans med övriga Norden och EU
fortsätter att driva på för att effektivisera och
stärka Ecosoc. FN:s dialog med Världsbanken och IMF
bör också förbättras.
Med vad ovan anförts avstyrker utskottet motion
1998/99:U627 (kd) yrkande 2. Motionerna
1999/2000:U21 (v) yrkandena 3, 10, 12 och 14,
2000/01:U402 (v) yrkande 12, 1999/2000:U22 (fp)
yrkande 2, 1999/2000:U646 (fp) yrkande 3,
1999/2000:U402 (c) yrkande 12, 2000/01:U404 (c)
yrkande 1, 2000/01:U415 (mp) yrkandena 1 och 8 samt
2000/01:U501 (m) yrkande 2 anses vara besvarade.
FN:s roll i konflikthantering
FN har enligt utskottets mening en central roll vad
gäller konfliktförebyggande och konflikthantering.
Den viktiga roll som FN här spelar är nära
förknippad med den allmänna problematiken på detta
område. Eftersom ämnet behandlas sammantaget i
avsnittet 1.3 Att förebygga konflikter i
föreliggande betänkande tas även motioner med
avseende på FN och konfliktförebyggande och
konflikthantering upp i den delen.
FN och regional säkerhet
Flera motionärer resonerar kring FN:s roll i
förhållande till regionala organisationer och
säkerhetssituationen i vissa regioner.
Kristdemokraterna anser i motion 1999/2000:U23 (kd)
yrkande 6 att eftersom västvärlden inte är benägen
att skicka trupper till den afrikanska kontinenten,
bör Sverige verka för att Afrika stärker sin egen
kapacitet för fredsfrämjande. I yrkande 24 vill
Kristdemokraterna främja en utveckling mot en
regionalisering av FN-systemet, och anser att ett
viktigt steg i den riktningen vore att EU talade med
en röst i säkerhetsrådet. I motion 1999/2000:U204
(m) yrkandena 3 och 4 finner Moderaterna det
obegripligt att FN:s säkerhetsråd under flera år
förhållit sig så passivt när det gäller krigen i
Afrika. Motionärerna menar att Afrika behöver en
övergripande säkerhetsordning, som bygger på de
afrikanska ländernas eget samarbete samt även
Europas och USA:s engagemang. Motionärerna bakom
flerpartimotion 1999/2000:U216 (c, fp) yrkandena 2
och 4 anser att Sverige bör engagera sig för en
samlad aktion för att uppnå fred och försoning i
Central- och Västafrika. Trots de svåra lidanden som
civilbefolkningen har utsatts för riskerar dessa
delar av Afrika att glömmas bort av det
internationella samfundet. Centerpartiet anför i
motion 1999/2000:U402 (c) yrkande 10 att regionala
organisationer såsom OSSE, OAU och Asean borde
uppmuntras att axla ett större ansvar för
inomregionala problem. Även i motion 2000/01:U404
(c) yrkande 19 pekar Centerpartiet på betydelsen av
regionala säkerhetsarrangemang. Samtidigt som det är
viktigt att främja sådana, får, enligt motionärerna,
utvecklingen inte gå dithän att FN-systemet avsvär
sig sitt globala ansvar för värnet av internationell
fred och säkerhet. Motionären bakom motionerna
1999/2000:U405 (m) yrkandena 1-3 och 1999/2000:U643
(fp) yrkandena 1 och 2 uttrycker oro för
säkerhetssituationen i bortre Asien, där
Folkrepubliken Kina har utvecklat sin
kärnvapenkapacitet och uppträder hotfullt mot bl.a.
Taiwan. Motionären uppmärksammar även att Nordkorea
har fortsatt att utveckla sin kärnvapenkapacitet.
Som en del av EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik (GUSP) är det praxis att EU:s
ordförandeland talar för medlemsländerna i FN:s
generalförsamling och i samband med öppna möten i
säkerhetsrådet. Det finns också etablerade
samrådsformer mellan EU-länderna inför
säkerhetsrådets slutna möten. De EU-länder som har
plats i säkerhetsrådet har därutöver möjlighet att
tala i nationell egenskap. Tanken på en permanent
EU-plats i säkerhetsrådet har diskuterats. En
förutsättning för en sådan är dock att de permanenta
medlemmarna i säkerhetsrådet Frankrike och
Storbritannien avsäger sig sina nationella platser -
något som fortfarande ter sig avlägset. För Sveriges
del skulle det också begränsa vår handlingsfrihet
vid de tillfällen vi är medlem i rådet.
Utskottet kan instämma i att regionala
organisationer kommit att axla ett allt större
ansvar för hantering av konflikter. Organisationen
för säkerhet och samverkan i Europa, OSSE, har
utvecklats och intagit en ovärdeligovärderlig roll
bl.a. när det gäller konfliktförebyggande och
demokratibyggande efter en väpnad konflikt. OSSE är
en av hörnstenarna i den europeiska
säkerhetsordningen, och organisationen bör kunna
fungera som modell även för andra regioner.
Europarådets viktiga roll för att stärka demokratier
förtjänar också att nämnas. En annan, mer utpräglad
politisk och mellanstatlig roll har
samarbetsorganisationerna i Asien, Asean och Asean
Regional Forum. I Amerika har Organisation of
American States stärkt sin relevans under de senaste
åren. Organisation of African Unity har spelat en
roll i lösningen av vissa konflikter, även om det
konflikthärjade Afrika behöver ett ännu starkare
regionalt säkerhetssamarbete. Sverige stöder sedan
flera år OAU:s mekanism för fredsbyggande och
hantering av konflikter, och även de sub-
regionalasubregionala organisationerna SADC och
Ecowas har fått liknande stöd.
För att på rätt sätt stärka Afrikas egen förmåga
till krishantering är det viktigt att inte endast se
till militär kapacitet. Det är inte större militära
styrkor som Afrika i första hand behöver. Vidare har
det i vissa fall visat sig problematiskt med
afrikanska fredsfrämjande trupper, då de inte har
uppfattats som opartiska av de stridande parterna.
Enligt utskottets mening bör omvärlden fokusera sina
ansträngningar på att bygga upp en afrikansk
kapacitet för konfliktförebyggande och fredlig
konfliktlösning. Utskottet noterar att det har
tillsatts en arbetsgrupp inom Regeringskansliet med
mandat att verka för stärkande av afrikansk
kapacitet när det gäller konfliktförebyggande och
krishantering.
I diskussionen om regional säkerhet i Afrika är det
nödvändigt att se tillbaka på omvärldens och FN:s
agerande under de senaste decennierna. FN har genom
Carlssonrapporten gjort en självkritisk utredning av
vilka misstag som begicks inom världsorganisationen
under folkmordet i Rwanda. Dessa var många och
allvarliga. Rapporten i sig är dock ett tecken på
att FN lyssnar och tar till sig av den kritik som
inte minst de afrikanska länderna riktat mot
organisationen. Som i så många andra fall är dock FN
till stor del beroende av enighet i säkerhetsrådet
och medlemsstaternas vilja att bidra med resurser
för att kunna agera kraftfullt. Utskottet
konstaterar också att FN för närvarande spelar en
viktig roll med flera stora fredsfrämjande insatser
i Afrika.
Situationen i Asien uppvisar flera oroande drag.
Att Kina rustar upp sitt kärnvapenprogram -
samtidigt som övriga kärnvapenstater minskat sina
innehav - bidrar till att skärpa spänningarna i
bortre Asien. Kinas anslutning till icke-
spridningsavtalet ger vissa, om än begränsade,
möjligheter att agera. Det råder dock inte något
klart förbud mot att anskaffa medel- och
långdistansmissiler av det slag som Kina har
utvecklat, men diskussioner om sådana begränsningar
pågår inom FN.
Utskottet tar generellt avstånd från militära hot
som påtryckningsmedel, och i detta sammanhang
militära hot mellan Folkrepubliken Kina och Taiwan,
på samma sätt som utskottet generellt tar avstånd
från våld. Utskottet har tidigare uttryckt sitt stöd
för den demokratiska utvecklingen på Taiwan och
konstaterar att Sverige reagerat kraftigt mot att
Folkrepubliken Kina använder militära hot som
påtryckningsmedel i konflikten med Taiwan. Taiwans
framtida status är en fråga som måste lösas på
fredlig och demokratisk väg, dvs. med beaktande av
folkviljan.
Att Nordkorea har sökt utveckla egen
kärnvapenkapacitet är djupt oroande. Nordkorea och
anslutit sig till icke-spridningsfördraget, men inte
till provstoppsavtalet. Genom EU stöder Sverige
KEDO-projektet, som syftar till att förhindra att
Nordkorea får tillgång till kärnvapenmaterial.
Utskottet anser det vara angeläget att det
internationella samfundet agerar samfällt för att
Nordkorea skall fullgöra sina åtaganden gentemot
icke-spridningsavtalet och även ansluta sig till
provstoppsavtalet.
Med vad ovan anförts avstyrker utskottet motion
1999/2000:U23 (kd) yrkandena 6 och 24. Motionerna
1999/2000:U204 (m) yrkandena 3 och 4, 1999/2000:U216
(c, fp) yrkandena 2 och 4, 1999/2000:U402 (c)
yrkande 10, 2000/01:U404 (c) yrkande 19,
1999/2000:U405 (m) yrkandena 1-3 samt 1999/2000:U643
(fp) yrkandena 1 och 2 får anses vara besvarade med
vad utskottet anfört.
Världskonferenser i FN:s regi
Flera motionsyrkanden rör de större tematiska
konferenser som FN hållit under 1990-talet.
Folkpartiet anför i motion 1999/2000:U22 (fp)
yrkande 13 att Sverige bör verka för att de
resolutioner och handlingsprogram som antagits vid
konferenserna också blir genomförda. I motion
1999/2000:U202 (v) begär Vänsterpartiet att
regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag
till tidsplan för genomförandet av den handlingsplan
som Sverige åtog sig att genomföra vid FN:s
kvinnokonferens i Beijing. I motion 1999/2000:Kr233
(mp) yrkande 2 anförs att regeringen bör arbeta
aktivt för att uppmuntra medierna till självsanering
vad avser bilden av kvinnan och mannen i medierna. I
yrkande 5 i samma motion begärs en utvärdering av
vad som uppnåtts vad gäller handlingsprogrammet från
kvinnokonferensen i Beijing. Miljöpartiet framhåller
i motionerna 1998/99:A801 (mp) yrkande 1,
1998/99:A807 (mp) yrkande 14, 1999/2000:Ju722 (mp)
yrkande 2, 1999/2000:A819 (mp) yrkande 24,
2000/01:So450 (mp) yrkande 14 och 2000/01:A808 (mp)
yrkande 38 att det efter den stora kvinnokonferensen
i Beijing behövs en FN-konferens om mansrollen.
Utskottet menar att det är viktigt att de
handlingsprogram som har antagits vid FN:s
konferenser inte stannar vid tomma ord. Även om de
överenskommelser som världens länder har gjort vid
konferenserna inte har juridisk giltighet utgör de
moraliska åtaganden som regeringarna har ingått
frivilligt. Efter att en rad toppmöten har anordnats
under det senaste decenniet bör nu kraften läggas på
att de framsteg som uppnåtts på konferenserna också
blir verklighet. Sverige kan verka för detta på
flera sätt. Dels bör vi ha ambitionen att vara ett
föregångsland genom att så snabbt som möjligt
genomföra framstegen i handlingsprogrammen i
Sverige, dels bör Sverige vara aktivt i de processer
som finns för uppföljning från de olika toppmötena.
Slutligen kan det svenska biståndet spela en viktig
roll, både genom att stödja FN:s fackorgan i
uppföljningen och genom att bistå vissa fattigare
länder i arbetet med att möta sina åtaganden.
Utskottet konstaterar att det i Sverige är
regeringen som har ansvaret för uppföljningen av
Beijingkonferensens handlingsplan och att tillse att
den successivt relateras till den svenska
lagstiftningen. Utskottet noterar med
tillfredsställelse att uppföljningsarbetet bl.a. har
resulterat i förbudet mot köp av sexuella tjänster
och en skärpning av kvinnofridslagen.
Handlingsplanen har också kommit att prägla det
svenska biståndet. Utskottet menar vidare att de
skrivelser som regeringen tillställer riksdagen om
FN:s verksamhet även kan brukas för att avrapportera
hur arbetet med uppföljningen fortskrider och hur
Sverige uppfyllt handlingsplanen. Samtidigt
konstaterar utskottet att handlingsplanen från
Beijing är mycket bred, vilket medför att alla
områden inte har samma aktualitet i den svenska
situationen, samt att dess målsättningar på vissa
områden ligger under den nivå som redan gäller i
Sverige.
Utskottet konstaterar att arbetsmarknadsutskottet i
sitt betänkande 1997/98:AU10 har behandlat yrkanden
om kvinnan i medierna. Arbetsmarknadsutskottet
pekade då på att Sverige i sin avrapportering till
FN av åtgärder som vidtagits eller planeras för ökad
jämställdhet sedan Beijingkonferensen tagit upp
frågor om kvinnan i medierna. Av redovisningen
framgick bl.a. att Sverige under 1996 i lagstiftning
som rör TV och radio beaktat vikten av jämställdhet
mellan könen. Det angavs också att pressen antagit
etiska riktlinjer om vad som trycks i tidningar och
att regeringen beviljat särskilda medel för olika
projekt.
Vidare framhåller arbetsmarknadsutskottet att
fr.o.m. år 1998 skall Sveriges Television, Sveriges
Radio och Utbildningsradion enligt beslut av
regeringen årligen följa upp och rapportera hur
public service-uppdraget uppfylls, även innefattande
jämställdhetsaspekter. Utrikesutskottet kan således
konstatera att mycket har gjorts vad gäller
kvinnobilden i medierna.
I arbetet för jämställdhet är det viktigt att inte
endast se till kvinnan, utan också att analysera
mansrollen. Jämställdhet kan inte uppnås utan att
även män involveras. Utskottet noterar att Sverige
har tagit initiativ till att ordna flera
internationella konferenser och seminarier om
mansrollen, bl.a. som en del av uppföljningen av
kvinnotoppmötet i Beijing.
För närvarande har dock uppföljningen av de
konferenser som hållits under det senaste decenniet
prioritet, och det är inte aktuellt att ordna någon
ny världskonferens. Utskottet är därför av meningen
att den prioriterade frågan att analysera mansrollen
bäst drivs på andra sätt.
Med vad ovan anförts anses motionerna 1999/2000:U22
(fp) yrkande 13, 1999/2000:U202 (v) och
1999/2000:Kr233 (mp) yrkandena 2 och 5 vara
besvarade. Motionerna 1998/99:A801 (mp) yrkande 1,
1998/99:A807 (mp) yrkande 14, 1999/2000:Ju722 (mp)
yrkande 2, 1999/2000:A819 (mp) yrkande 24,
2000/01:So450 (mp) yrkande 14 och 2000/01:A808 (mp)
yrkande 38 avstyrks.
Världsbanksgruppen
Vänsterpartiet har framfört krav som berör
Världsbanksgruppen. I motion 1998/98:U202 (v)
yrkande 6 menar Vänsterpartiet att Världsbanken och
de andra s.k. Bretton Woodsins-titutionerna bör
inordnas i FN-systemet, och i motion 1999/2000:U21
(v) yrkande 4 framförs att Världsbanken brister när
det gäller transparens, och att riksdagen borde få
ökad insyn i bankens verksamhet.
Utskottet välkomnar att Världsbanken under de
senaste åren visat en alltmer öppen attityd när det
gäller transparens. Viktiga förbättringar har också
skett. Världsbankens externa informations- och
dialogverksamhet har stärkts betydligt, något som
bl.a. Sverige varit pådrivande för. När det gäller
riksdagens insyn i bankens verksamhet,
konstarerarkonstaterar utskottet att den viktigaste
informationskällan är den löpande dialogen med
regeringen. Denna fungerar väl i beprövade
arbetsformer. Vidare förekommer besök i båda
riktningar, representanter för Världsbanken besöker
regelbundet utskottet, och riksdagsledamöter har vid
vissa tillfällen inbjudits att delta i olika samråd
i banken. Det är posivivtpositivt att
parlamentariker från olika länder ges insyn i och
möjlighet att ha synpunkter på bankens verksamhet.
Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter att
verka för att Världsbanken så långt som möjligt
involverar det civila samhället i sin verksamhet.
Rörande Bretton Woods-institutionernas ställning,
konstaterar utskottet att dessa har samma ställning
som FN:s fackorgan. Det innebär att att FN inte har
någon instruktionsrätt till organisationerna, men
att dessa årligen rapporterar till FN om sin
verksamhet. På senare år har kontakterna mellan
Världsbanken, IMF och FN fördjupats, vilket bl.a.
tagit sig uttryck i gemensamma konferenser och
skrifter. Utskottet välkomnar denna utveckling.
Därmed anser utskottet att motionerna 1998/99:U202
(v) yrkande 6 och 1999/2000:U21 (v) yrkande 4 är
besvarade.
Miljöarbetet inom FN
I motion 1999/2000:U21 (v) yrkande 15 kräver
Vänsterpartiet att FN tar upp det faktum att oviljan
hos de rika industriländerna att begränsa utsläpp
och energiförbrukning resulterar i naturkatastrofer
som drabbar de fattigaste länderna. Det finns
intressanta förslag rörande varningssystem för
miljökatstrofermiljökatastrofer, framhålls i yrkande
16. Vidare anser Vänsterpartiet att skuldsatta u-
länder som drabbas av naturkatastrofer skall
beviljas särskilda skuldavskrivningar.
Kristdemokraterna menar i motion 1999/2000:U23 (kd)
yrkande 14 att jorden inte skulle klara av att hela
världens befolkning levde som den rika världen,
varför bistånd med ekologiskt hållbara metoder bör
öka. Till de allvarligaste miljö- och hälsoproblemen
hör brist på färskvatten, understryks i yrkande 15.
FN bör därför sätta upp mål för att minska andelen
människor som saknar tillgång till rent vatten. Även
Miljöpartiet tar upp frågan om färskvatten i motion
1999/2000:MJ807 (mp) yrkande 5 och begär att Sverige
skall verka för att FN och säkerhetsrådet starkare
kopplar samman vattenförsörjningsfrågor med hot mot
fred och säkerhet. Miljöpartiet anför vidare i
motion 1998/99:U201 (mp) yrkande 3 att FN bör
inkludera skydd av korallrev i handlingsprogrammet
för mindre örikens utveckling. I motion
1999/2000:U402 (c) yrkande 4 anser Centerpartiet att
miljöfrågan fortfarande inte ges tillräcklig
uppmärksamhet av FN. Sverige borde verka för att den
görs till en av FN:s huvudfrågor. Vänsterpartiet
framhåller i motion 1999/2000:U406 (v) att
användandet av utarmat uran i militära projektiler
ger stora skador på miljön och därför bör förbjudas.
Utskottet kan inledningsvis konstatera att den
ekonomiska globaliseringen innebär såväl möjligheter
som stora utmaningar som berör hela världen. Till
dessa hör de miljöproblem som främst
industrialiseringen i den rika världen har skapat.
Den nu pågående klimatförändringen kan, enligt en
stor majoritet av världens forskare, endast
förklaras med de bidrag som utsläpp av växthusgaser
ger till uppvärmningen av atmosfären. Den största
delen av dessa står i-länderna för. FN är engagerat
i klimatfrågan på flera sätt. Klimatkonventionen
syftar till att stabilisera koncentrationen av
växthusgaser i atmosfären på en ofarlig nivå, och i
Kyotoprotokollet har de industrialiserade länderna
gjort åtaganden om utsläppsminskning. Inom ramen för
konventionen pågår förhandlingar om att konkretisera
dessa åtaganden. System för tidig förvarning hör
till de förslag som diskuteras. Utskottet
konstaterar att Sverige har tillhört de pådrivande
industrialiserade länderna i förhandlingarna om
utsläpp av växthusgaser. Samtidigt som det är
nödvändigt att minska de globala utsläppen, för
vilket i-länderna måste ta på sig den största
andelen, är det också viktigt att stödja forskningen
på området. Vår kunskap om de klimatologiska
sambanden är fortfarande begränsad.
När det gäller skuldavskrivningar konstaterar
utskottet att svårt skuldsatta u-länder som befinner
sig i en svår ekonomisk situation, för vilken
naturkata-strofer kan vara en av orsakerna, kan få
stöd av det s.k. HIPC-initiativet. Sverige tillhör
de länder som har stött initiativet, som innebär att
en helhetslösning tas fram för varje land i
samarbete med Världsbanken och IMF. Ett exempel är
den fond som upprättades efter naturkatastrofen
Mitch i Centralamerika och som har använts för
skuldbetalningar. Utskottet är av meningen att de
möjligheter till skuldavskrivningar som nu finns är
av stor betydelse för att hjälpa de mest skuldsatta
u-länderna ut ur skuldfällan. Det är viktigt att slå
vakt om dessa mekanismer, bl.a. genom att
bedömningen av varje land skall bygga på en
helhetssyn. Det vore föga konstruktivt att slå fast
kriterier för skuldavskrivningar - t.ex. vid
naturkatastrofer - i förväg. Däremot befinner sig
ofta länder som drabbats av naturkatastrofer, såsom
Honduras efter Mitch, i en sådan situation att
skuldavskrivningar kan bli aktuella.
Som regeringen framhåller i sin skrivelse
fortsätter FN:s kommission för hållbar utveckling
att följa upp Agenda 21, handlingsprogrammet från
FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio de
Janeiro 1992. Sverige hade inför mötet 1999 särskilt
drivit frågan om hållbara konsumtions- och
produktionsmönster. I det svenska biståndet bedriver
Sida ett omfattande program för hållbar utveckling
och utför miljökonsekvensbedömningar av alla
insatser. Även inom EU har Sverige verkat för att
utvecklingssamarbetet skall främja hållbar
utveckling. Utskottet noterar med tillfredsställelse
att Sverige fortsätter att vara aktivt på detta
område, och tar tillfället att understryka att det
råder bred politisk uppslutning kring betydelsen av
hållbar utveckling.
Utskottet vill även i sammanhanget uppmärksamma det
värdefulla uppföljningsmötet av Riokonferensen som
planeras äga rum år 2002. Enligt utskottets mening
finns stora och viktiga frågor att arbeta vidare med
inom området hållbar utveckling.
Millennietoppmötet var ett viktigt tillfälle där
världens ledare samlades för att diskutera FN:s
roll. I den rapport som generalsekreterare Kofi
Annan presenterade inför mötet indikerade han att FN
bör ha fokus på de tre kärnområdena fattigdom,
säkerhet och hållbar framtid. Från svensk sida är
det positivt att fattigdomsbekämpning,
konfliktförebyggande och hållbar utveckling sätts i
centrum.
Vattenförsörjningen är en av de största utmaningar
som världen står inför i dag. Frågan har diskuterats
bl.a. av FN:s kommission för hållbar utveckling. I
det svenska biståndet görs stora ansträngningar i de
samarbetsländer som har brist på färskvatten.
Utskottet har inhämtat att Sida för närvarande
håller på att ta fram en ny strategi för det
fortsatta utvecklingssamarbetet inom vatten- och
sanitetsfrågor. Den instabilitet som brist på
färskvatten kan ge upphov till gör att
vattenförsörjning också måste ses som ett
säkerhetsproblem. Att arbeta utifrån ett bredare
säkerhetsbegrepp har blivit vägledande för FN.
Innebörden av detta arbetssätt är att
säkerhetsrelaterade frågor inte enbart bör hanteras
av säkerhetsrådet, utan i stället att FN-systemet
som helhet engageras för ett mer integrerat och
långsiktigt angreppssätt. Metoden bör snarare vara
att agera preventivt för att situationer med hot mot
den internationella säkerheten - vilket är vad
säkerhetsrådet har som uppgift att hantera - kan
undvikas. Utskottet förutsätter att regeringen
fortsätter att ge frågan om färskvattenförsörjning
hög prioritet både i FN-arbetet och i det svenska
biståndet.
Mindre öriken riskerar att drabbas av
klimatförändringar på flera sätt. Den höjda
havstemperaturen har på många håll orsakat
koralldöd. En höjd havs-nivå kan få katastrofala
följder för många små öriken. Dessa
problemställningar är föremål för kontinuerlig
diskussion i FN:s kommission för hållbar utveckling
och i förhandlingarna om Kyotoprotokollet. Utskottet
har också noterat att Sverige är det enda land som
kontinuerligt har givit stöd till det
internationella korallrevsinitiativet ICRI:s
sekretariat. Utskottet överlämnar dock till
regeringen att bedöma huruvida skydd av korallrev
bör ingå i FN:s handlingsprogram för mindre öriken.
Rörande den militära användningen av utarmat uran
har utskottet inhämtat från Försvarets
forskningsanstalt att det i dagsläget inte finns
några bevis som tyder på att detta skulle ge några
medicinska eller ekologiska skador. Mot den
bakgrunden är förutsättningarna små att få till
stånd ett förbud mot utarmat uran i projektiler,
varför regeringen inte har drivit denna fråga.
Utskottet har ingen annan mening, men vill tillägga
att man bör följa frågan och vara öppen för nya
forskningsresultat på området.
Med vad ovan anförts avstyrker utskottet motionerna
1998/99:U201 (mp) yrkande 3, 1999/2000:U406 (v) och
1999/2000:MJ807 (mp) yrkande 5. Motionerna
1999/2000:U21 (v) yrkandena 15 och 16, 1999/2000:U23
(kd) yrkandena 14 och 15 samt 1999/2000:U402 (c)
yrkande 4 anses besvarade med vad utskottet anfört.
Hälsoarbetet inom FN
I motion 1999/2000:U23 (kd) yrkande 18 berör
Kristdemokraterna hälsoproblemen i den tredje
världen, och anför att Sverige bör utöka sitt stöd
till WHO:s särskilda program för malaria. I yrkande
19 framförs att Sverige bör ta initiativ till att FN
formulerar en explicit målsättning för att hindra
den vidare spridningen av hiv/aids.
Kristdemokraterna beklagar i yrkande 20 att
läkemedelsindustrin saknar incitament att ta fram
läkemedel riktade mot u-landssjukdomar, och menar
att det behövs stora satsningar i samarbete mellan
FN, nationella regeringar och läkemedelsindustrin
för att komma till rätta med problemet.
Enligt vad utskottet har inhämtat har Sverige under
en rad år givit särskilt stöd till FN:s kampanj mot
malaria. I det svenska biståndet prioriteras dock
generella insatser till stöd för allmän hälso- och
sjukvård framför initiativ mot enskilda sjukdomar.
Av det totala svenska biståndet går ca 12 % till
direkta hälsoinsatser, och Sverige är en av WHO:s
största givare. Sverige stöder också aktivt FN:s
program för hiv/aids, UNAIDS. I samarbete med andra
FN-organisationer har UNAIDS i Unified Work Plan
2000-2001 identifierat ett antal prioriterade
områden för att hejda spridningen och mildra
konsekvenserna av hiv/aids.
Utskottet instämmer i betydelsen av att
läkemedelsforskningen också inriktas på sjukdomar
som främst förekommer i tredje världen. Genom Sidas
särskilda forskningsprogram möjliggörs substantiellt
stöd till forskning med särskild relevans för den
tredje världen. En viktig målsättning är också att
bygga upp egen forskningskapacitet i tredje världen,
varför majoriteten av de forskningsprojekt som
finansieras genom Sida bedrivs i samarbete mellan
forskare från olika länder.
Därmed avstyrks motion 1999/2000:U23 (kd) yrkande
18. Motion 1999/2000:U23 (kd) yrkandena 19 och 20
anses besvarad med vad utskottet anfört.
Mänskliga rättigheter
Moderaterna anser i motionerna 1998/99:U602 (m)
yrkande 5 och 1999/2000:U607 (m) yrkande 7 att FN:s
generalförsamling varje år borde få en detaljerad
rapport om situationen beträffande de mänskliga
rättigheterna i varje land. Kristdemokraterna anser
i motion 1998/99:U620 (kd) yrkande 1 att frågan om
prenatal könsdiskriminering borde lyftas upp på FN:s
dagordning.
Utskottet konstaterar att det varje år sker en
särskild debatt om mänskliga rättigheter i FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna. I
kommissionen, som tilldrar sig stort politiskt
intresse, behandlas bl.a. situationen i enskilda
länder. Kommissionen rapporterar via det ekonomiska
och sociala rådet, Ecosoc, årligen till FN:s
generalförsamling. I generalförsamlingens tredje
utskott behandlas också många av de frågor som varit
uppe i kommissionen för de mänskliga rättigheterna.
Flera av kommissionen utsedda rapportörer för
enskilda länder har mandat att också rapportera till
generalförsamlingen. Under de senaste kommissionerna
för mänskliga rättigheter har ledamöter från
utrikesutskottet deltagit som svenska delegater.
Utskottet är av meningen att den arbetsordning som
etablerats inom FN vad gäller situationen i enskilda
länder ger stora möjligheter att debattera
situationen i de länder där kränkningar av de
mänskliga rättigheterna förekommer. Snarare än att
verka för att generalförsamlingen skulle debattera
situationen i samtliga medlemsländer menar utskottet
att kraften bör läggas på att stärka de s.k.
landrapportörernas ställning.
Prenatal könsdiskriminering bottnar i
vanföreställningen att män har ett högre värde än
kvinnor. I det svenska agerandet i internationella
organisationer och i det bilaterala biståndet är det
en huvudmålsättning att stärka kvinnors ställning. I
vissa länder i Asien är abort av flickfoster
förfärande vanligt. Företeelsen måste påtalas och
bekämpas där den förekommer. FN:s konvention för
utrotandet av all diskriminering av kvinnor utgör
det främsta instrumentet för att diskutera problemet
i FN, då de länder som har undertecknat konventionen
har åtagit sig att bekämpa sådan diskriminering.
Med vad som ovan anförts anses motion 1998/99:U620
(kd) yrkande 1 vara besvarad. Motionerna
1998/99:U602 (m) yrkande 5 och 1999/2000:U607 (m)
yrkande 7 avstyrks.
I motion 1999/2000:U23(kd) yrkande 22 efterlyser
Kristdemokraterna en svensk nationell handlingsplan
för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet har inhämtat att regeringen i maj år 2000
tillsatte en interdepartemental arbetsgrupp med
uppgift att arbeta med en svensk handlingsplan för
de mänskliga rättigheterna.
Den interdepartementala arbetsgruppen har erhållit
uppgiften att belysa tre områden i arbetet med att
ta fram en handlingsplan. Ett första uppdrag är att
kartlägga hur svenska myndigheter arbetar för att
förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna i
Sverige. Ett andra uppdrag för arbetsgruppen är att
se över organisationen inom Regeringskansliet när
det gäller arbetet med de mänskliga rättigheterna i
Sverige. Det tredje handlar om hur Sverige kan
uppfylla målsättningarna i det av FN proklamerade
årtiondet 1995-2005 för utbildning i MR-frågor.
Det första uppdraget har slutförts och resultatet
har publicerats i Mänskliga rättigheter i Sverige -
en kartläggning (Ds 2001:10). Arbetet med de två
övriga områdena pågår, enligt vad utskottet erfarit.
Vidare har utskottet inhämtat att det till den
interdepartementala arbetsgruppen har knutits fyra
olika referensgrupper som representerar
ombudsmannamyndigheterna, vissa andra myndigheter,
forskare och individer med lång erfarenhet inom MR-
området samt en referensgrupp för enskilda och
intresseorganisationer.
Arbetet bedrivs i olika steg och regeringens
intention att är det skall utmynna i upprättandet av
en nationell handlingsplan för de mänskliga
rättigheterna. I denna kommer, enligt vad utskottet
erfarit, även att ingå förslag om hur utbildning
inom området skall genomföras både av myndigheter
och av skolor.
Utskottet finner det positivt att regeringen genom
detta arbete har hörsammat FN:s generalsekreterares
och högkommissariens för de mänskliga rättigheterna
begäran att upprätta nationella handlingsplaner samt
att nationellt förstärka utbildningsinsatserna inom
MR-området. Utskottet ser även med
tillfredsställelse på att många olika aktörer inom
området, inklusive representanter för det civila
samhället, har knutits till arbetet genom de fyra
referensgrupperna.
Även om frågan ligger vid sidan om den nationella
handlingsplanen vill utskottet i sammanhanget lyfta
fram att det inom Utrikesdepartementet pågår ett
metodutvecklingsarbete när det gäller tillämpningen
av ett MR-perspektiv inom säkerhets-, utrikes- och
biståndspolitiken. Utskottet ser med
tillfredsställelse på dessa ansträngningar inom
departementet att låta MR-perspektivet genomsyra
Sveriges utrikes förbindelser.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
1999/2000:U23 (kd) yrkande 22 kan besvaras.
Rustningsbegränsningar
Kristdemokraterna påpekar i motion 1999/2000:U23
(kd) yrkande 3 att betydligt fler människor dödas av
lätta vapen än av massförstörelsevapen, varför
Sverige bör verka för att en internationell regim
för lätta vapen upprättas.
Det råder ingen tvekan om att den okontrollerade
spridningen av lätta vapen orsakar ett stort
mänskligt lidande i världens konfliktregioner. Under
de senaste åren har ett arbete som syftar till att
finna former för återhållsamhet och reducering av
innehav av lätta vapen bedrivits. En viktig uppgift
är att bekämpa den omfattande illegala handeln med
lätta vapen. 2001 kommer en internationell FN-
konferens om illegal handel med lätta vapen att äga
rum, och i EU:s förberedelser inför konferensen har
Sverige verkat för att konferensen skall anta en
särskild handlingsplan. Utskottet värdesätter det
svenska engagemanget i denna för många av tredje
världens länder så viktiga fråga. De länder i vilka
lätta vapen tillverkas har ett särskilt ansvar när
det gäller att bekämpa den illegala handeln.
Därmed anser utskottet att motion 1999/2000:U23 (kd)
yrkande 3 är besvarad.
FN och fattigdomsfrågan
I motion 1999/2000:U23 (kd) yrkande 12 lyfter
Kristdemokraterna fram fattigdomen som ett av de
största hindren för social och ekonomisk utveckling,
och föreslår att FN antar målet att antalet
människor i extrem fattigdom skall halveras till år
2015. Vidare bör Sverige fortsätta att verka för
handelsliberaliseringar även på de områden där
utvecklingsländerna har störst komparativa fördelar
(yrkande 13). Vänsterpartiet anser i motion
1999/2000: U903 (v) yrkande 6 att frågan om den
ekonomiska maktens fördelning i världen i högsta
grad gäller kvinnor och män. Sverige bör ta
initiativ till att ordna en särskild konferens om
ägarmaktens fördelning mellan kvinnor och män, anser
motionärerna. I motion 2000/01:U415 (mp) yrkande 3
anförs att FN har en viktig roll för globalt
fattigdomsavskaffande, rättvisa och social
utveckling.
Vid flera tillfällen har världssamfundet samlat sig
kring målet att prioritera och så snabbt som möjligt
utrota den extrema fattigdomen. Sedan det sociala
toppmötet i Köpenhamn 1995 har fattigdomsbekämpning
utgjort en av de viktigaste målsättningarna för FN:s
verksamhet. I det förslag till mål för FN:s
verksamhet som generalsekreteraren lade fram till
millennietoppmötet är fattigdom en av tre generella
prioriteringar. I det svenska biståndet är det
övergripande målet att höja de fattiga folkens
levnadsnivå, och inriktningen mot
fattigdomsbekämpning har stärkts under de senaste
åren. I FN har Sverige varit pådrivande i att stärka
fattigdomsorienteringen inom fackorganen. Viktigt är
också att Världsbanken och även Internationella
valutafonden har givit fattigdomsbekämpning allt
större betydelse. Utskottet menar att det är av
stort värde att den internationella uppslutningen
kring betydelsen av fattigdomsbekämpning har
stärkts. Sverige har varit och bör fortsätta vara
pådrivande bakom denna utveckling.
En snabbare ekonomisk tillväxt i de fattigaste
länderna är en förutsättning för att fattigdomen
skall kunna utrotas. Ett av de viktigaste bidragen
industriländerna kan ge till de fattigaste länderna
är att öppna sina marknader på de områden
utvecklingsländerna har bäst möjligheter att öka sin
export. Inom EU är Sverige drivande för att sänka
gränsskydden gentemot u-länderna. Utskottet anser
också att en ny, bred förhandlingsrunda inom WTO
skulle ge förutsättningar för
tullsäkningartullsänkningar som skulle gynna både i-
och u-länder. Det multilaterala handelssystemet ger
en stabilitet och förutsägbarhet som främjar handel
och investeringar över gränserna. Inte minst de
fattigaste länderna har ett intresse av klara och
rättvisa spelregler i världshandeln. Samtidigt som
Sverige bör arbeta för en ny övergripande
förhandlingsrunda är det viktigt att också söka
andra vägar att främja en friare världshandel.
Särskilt viktiga för u-länderna är de förhandlingar
om handel med jordbruksvaror som nu pågår inom WTO.
Det bör framhållas att även konsumenterna i i-
länderna har mycket att vinna på en friare handel
med jordbruks- och textilvaror.
Det är obestridligt så att kvinnor bär en långt
större del av fattigdomens börda än män. Av detta
skäl tillmäts jämställdhet mellan könen stor
betydelse i det svenska biståndet. Frågan om
kvinnors äganderätt diskuteras bl.a. inom ramen för
FN:s kvinnokonferenser, och Sverige har tillhört de
länder som engagerat sig för att kvinnor i alla
länder skall tillerkännas sådana självklara
rättigheter. För närvarande finns dock inte
förutsättningar att ordna ytterligare
världskonferenser inom FN. Detta får dock inte
hindra Sverige från att driva frågan om kvinnors
ekonomiska ställning i andra lämpliga former.
Motionerna 1999/2000:U23 (kd) yrkandena 12 och 13
och 2000/01:U415 (mp) yrkande 3 anses vara besvarade
med vad utskottet anfört. Motion 1999/2000:U903 (v)
yrkande 6 avstyrks.
I motion 1999/2000:U21 (v) yrkande 11 betonar
Vänsterpartiet att det finns ett gap mellan de
ambitioner som världssamfundet uttryckte i
barnkonventionen och det minskade internationella
biståndet. När biståndsflödena har minskat borde
Sverige verka för en ytterligare koncentration till
de mest utsatta grupperna, till vilka barnen i
utvecklingsländerna hör.
Utskottet har behandlat likartade yrkanden i sitt
betänkande 2000/01:UU7 Barns situation i ett
internationellt perspektiv. Utskottet anför där
följande:
Utskottet konstaterar att det inom EU för närvarande
pågår flera processer kring barnets rättigheter.
Kommissionen arbetar med flera studier om barnets
situation. Sverige har som ambition att driva dessa
frågor i ett europeiskt perspektiv under
ordförandeskapet. Förslag har inkommit att inrätta
en särskild barnansvarig för att följa upp
barnkonventionen. Frankrike och Italien har i detta
sammanhang fört fram att det Unicefstödda
Innocentoinstitutet kunde bilda ett europeiskt
samordningscentrum för barnfrågor.
Enligt vad utskottet inhämtat ställer regeringen
sig positiv till utformandet av en strategi för
barnets rättigheter inom EU. Innan arbetet med en
strategi påbörjas behöver man dock slå fast vad som
hittills har gjorts inom området. Det franska
ordförandeskapet initierade ett initiativ med årliga
barnministermöten och detta kommer att följas upp av
den svenska regeringen.
Sverige ger stöd till genomförandet av
barnkonventionen bl.a. genom omfattande bidrag till
FN:s barnfond Unicef, som har en viktig roll när det
gäller att verka för att FN:s medlemsländer
uppfyller sina åtaganden enligt konventionen. Fonden
arbetar bl.a. med att mobilisera politisk vilja och
materiella resurser hos samarbetsländerna för att
bygga upp deras egen kapacitet att tillgodose
barnets behov och säkerställa barnets rättigheter. I
arbetet med att stödja utvecklingen av
handlingsplaner är det viktigt att understryka det
nationella ansvaret. Omvärlden kan vara med och
stödja utarbetandet av sådana planer. Men om
planerna skall bli långsiktigt hållbara och
verkningsfulla bör de göras upp av ländernas egna
myndigheter.
Sverige verkar för att WHO uppmärksammar barns och
ungdomars hälsa och utveckling inom olika program
under verksamhetsåren 2001-2003. WHO har under lång
tid framgångsrikt arbetat med barns hälsa. Arbetet
har i stor utsträckning koncentrerats till att
bekämpa barnsjukdomar. Viktiga barn- och
ungdomsfrågor sett från sociala, medicinska och
folkhälsopolitiska aspekter har dock inte
uppmärksammats i den utsträckning som vore önskvärt.
Utskottet framhåller vidare i betänkandet att från
svensk sida understryks vikten av att
fattigdomsbekämpningen ges en klar barn- och
ungdomsprofil och att alla barn skall få det stöd
som föreskrivs i barnkonventionen.
Utskottet konstaterar även i betänkandet att
Sverige fortsätter att arbeta aktivt med den
strategi som antogs 1999 och som syftar till att
genomföra barnkonventionen i alla dess delar.
Viktiga inslag i detta arbete, utöver det nationella
arbetet, är att verka för ett tydligt barnperspektiv
i biståndsarbetet och annat internationellt
solidaritetsarbete, anför utskottet. Utskottet
framhåller även att det sedan 1996 finns ett
barnnätverk inom Sida bestående av handläggare på de
olika enheterna. Sida har även utarbetat ett
positionspapper, "Barnets rättigheter i bilateralt
utvecklingssamarbete". Utskottet konstaterar att i
dag utgör barnets rätt ett viktigt element i både
det bilaterala och det multilaterala samarbetet.
Utskottets bedömingar i frågan kvarstår och
utskottet kan konstatera att det som motionärerna
efterfrågar i motion U21 (v) yrkande 11 redan är
uppfyllt.
Utskottet anser att motion 1999/2000:U21 (v) yrkande
11 därmed kan besvaras.
Informationsteknik
I motion 1999/2000:U23 (kd) yrkande 16 fäster
Kristdemokraterna uppmärksamheten på de enorma
utvecklingsmöjligheter som informationstekniken
erbjuder också för u-länderna. Som ledande IT-nation
bör Sverige ta initiativ till att FN tar fram
riktlinjer för hur IT-användningen skall kunna ökas
och breddas i de fattigaste länderna. Nya
samarbetsformer mellan nationella regeringar och det
privata näringslivet bör sökas (yrkande 17).
Vänsterpartiet menar i motion 1998/99:T803 (v)
yrkande 14 att Sverige bör ta initiativ till en FN-
konferens för att sprida informationsteknik även
till de fattiga länderna. I yrkande 15 framhåller
Vänsterpartiet svenska personnummer som en social
innovation som skulle kunna anpassas till en global
nivå.
Utskottet kan instämma i vikten av att
informationsteknikens utvecklingsmöjligheter också
kommer de fattigaste länderna till del. Det bör dock
inte vara en upgiftuppgift för FN att dra upp
riktlinjer eller försöka reglera en bransch med
starka kommersiella drivkrafter. Som utskottet
tidigare har anfört är det heller inte aktuellt att
ta initiativ till ytterligare världskonferenser inom
FN. FN och det internationella biståndet kan däremot
bidra till att bygga upp kunskap om och förbättra
tillgången till IT i utvecklingsländerna. Svenska
IT-företag bör därvidlag kunna spela en viktig roll
- utskottet noterar t.ex. Ericssons partnerskap med
FN. Sida har också utarbetat en IT-policy där man
lägger stor tonvikt på samarbete med svenska
företag.
Även om systemet med personnummer fungerar väl i
Sverige, uppvisar världens förvaltningar och
juridiska system sådana olikheter att
förutsättningarna för att införa liknande system ser
högst olika ut. Att införa globala personregister
torde inte vara aktuellt.
Med vad ovan anförts anses motion 1999/2000:U23 (kd)
yrkande 17 vara besvarad. Motionerna 1998/99:T803
(v) yrkandena 14 och 15 samt 1999/2000:U23 (kd)
yrkande 16 avstyrks.
Sveriges delegation till FN:s generalförsamling
Flera motionärer har synpunkter på sammansättningen
av den svenska delegationen till FN:s årliga
generalförsamling. Vänsterpartiet anser i motion
1999/2000:U21 (v) yrkandena 8 och 9 att regeringen i
FN-arbetet i större utsträckning bör ta till vara
kunskap och erfarenheter från folkrörelserna, samt
att ungdomar borde vara bättre representerade i den
svenska delegationen. Även i motionerna 1998/99:U401
(c) och 2000/01:U404 (c) yrkande 4 anförs att
ungdomar borde beredas plats i den svenska
delegationen. Likaså efterlyses
ungdomsrepresentation i motion 1998/99:U614 (s)
yrkandena 1 och 2, och motionärerna anser att
Landsrådet för Sveriges ungdomsrepresentanter är
bäst lämpad att nominera sådana.
De svenska delegationerna till FN:s
generalförsamling har sedan länge en bred
sammansättning, både för att spegla hela det svenska
samhället och för att säkerställa den folkliga
förankringen för FN-arbetet. Vissa
frivilligorganisationer deltar också i FN:s
verksamhet på annat sätt, t.ex. genom de
internationella organisationer som har ackreditering
vid FN. Denna breda representation är en styrka för
det svenska agerandet i FN. Det är också viktigt att
upprätthålla det breda stöd som FN har hos den
svenska allmänheten. Utskottet noterar också med
tillfredsställelse att Sverige stött FN:s
generalsekreterares ansträngningar att till
millennietoppmötet i september 2000 öka
representationen från det civila samhället. Bland
annat gav Sverige direktstöd för att möjliggöra
deltagande från frivilligorganisationer från de
minst utvecklade länderna.
Självklart är det också av stor vikt att främja
svenska ungdomars engagemang för FN. Vid ett flertal
tillfällen har ungdomsrepresentanter beretts plats i
den svenska delegationen. Svenska ungdomars
kontakter med FN-systemet främjas också bl.a. genom
stöd till ungdomsorganisationers arrangemang om FN
och genom praktikantplatser vid representationen i
New York och delegationen i Genève. Landsrådet för
Sveriges ungdomsorganisationer erbjöds utse en
representant till generalförsamlingen 2000.
Utskottet ser positivt på att svenska ungdomar ges
möjlighet att delta i FN-arbetet. Det ankommer dock
inte på utskottet att i detalj ange hur denna
representation skall utformas.
Med vad ovan anförts anses motionerna 1998/99:U401
(c), 2000/01:U404 (c) yrkande 4, 1998/99:U614 (s)
yrkandena 1 och 2 samt 1999/2000:U21 (v) yrkandena 8
och 9 vara besvarade.
Regeringens redovisning till riksdagen
Vänsterpartiet framför i motion 1999/2000:U21 (v)
yrkande 1 att regeringens FN-skrivelse borde vara
mer framåtblickande, samt att den borde läggas fram
varje år i stället för vartannat.
I samband med behandlingen av regeringsskrivelsen
om FN inför framtiden 1995 (skr. 1995/96:40) begärde
riksdagen att regeringen skulle återkomma
regelbundet med redovisning av det svenska agerandet
inom FN. Regeringen har därefter återkommit 1998 och
2000 med skrivelser till riksdagen. Utskottet anser
att denna frekvens - att regeringen lägger fram en
skrivelse vartannat år - är tillfyllest. Utskottet
kan dock instämma i vikten av att regeringen inte
endast redovisar den politik som förts inom FN, utan
också för en framåtblickande diskussion om
världsorganisationen och det svenska agerandet i
denna. Detta, mer övergripande betänkande är ett
försök från utskottets sida att utveckla sitt
arbetssätt i syfte att ge en mer sammanhängande och
framåtblickande behandling av flera utrikespolitiska
teman som hänger nära samman.
Därmed avstyrker utskottet motion 1999/2000:U21 (v)
yrkande 1.
Utskottet förelår att riksdagen lägger regeringens
skrivelse 1999/2000:130 Sverige i Förenta nationerna
till handlingarna.
5.1.3 Att förebygga väpnade konflikter
5.1.3.1 Det huvudsakliga innehållet i skrivelse
2000/01:2
Att förebygga väpnade konflikter
Att medverka till att förebygga, förhindra och hejda
väpnade konflikter är sedan länge en viktig del av
svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Deltagande i
FN-styrkor och andra fredsfrämjande förband har
liksom internationella medlingsuppdrag intagit en
central plats i svensk solidaritets- och
fredspolitik. Tyngdpunkten i våra insatser har legat
på militär och i viss mån civil krishantering. Att i
god tid förebygga väpnade konflikter har inte varit
en prioriterad uppgift för världssamfundet trots
insikten om att det är bättre att förebygga en
konflikt än att tvingas söka hejda den och när det
misslyckas ta hand om dess följder.
Efter det kalla krigets slut har dock det
internationella samfundet givits nya möjligheter att
söka förebygga väpnade konflikter utan
hänsynstagande till stormakterna. Vidare har
tyngdpunkten i internationell politik och folkrätt
förskjutits från nationell säkerhet och suveränitet
mot människors säkerhet, mänskliga rättigheter och
demokrati. Därmed måste konfliktförebyggande arbete
omspänna ett betydligt bredare fält än
mellanstatliga motsättningar. Fattigdom och
välståndsklyftor, etnisk och religiös förföljelse
och politiskt förtryck hör till de konfliktorsaker
som i dag framträder starkare än tidigare.
Det internationella samfundet i vid bemärkelse
måste genomsyras av ett konfliktförebyggande
perspektiv eller en förebyggandets kultur. I svensk
utrikespolitik är konfliktförebyggande en naturlig
utveckling av vår traditionella fredsfrämjande
solidaritetspolitik. Vårt starka engagemang i FN och
vår aktiva medverkan i EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik ger oss särskilda möjligheter att
spela en konstruktivt pådrivande roll.
Syftet med föreliggande regeringsskrivelse är att
informera riksdagen om regeringens arbete med att
följa upp det svenska handlingsprogrammet Att
förebygga väpnade konflikter (Ds 1999:24).
Regeringen söker också med denna skrivelse
riksdagens stöd för att engagera det svenska
samhället och dess internationella förbindelser i
arbetet på att nationellt och internationellt göra
konfliktförebyggande till en prioriterad uppgift.
Förebyggande i fokus - huvuduppgifter och
prioriteringar
För det internationella samfundet är kostnaderna för
att bevara fred avsevärt mycket lägre än för krig
och våld. Sverige har tillsammans med andra länders
regeringar och medborgare ett delat ansvar för
global fred och stabilitet. Genom att agera inom FN
och dess specialorgan, i de internationella
finansiella organisationerna och i EU kan vi
genomföra tidiga preventiva insatser som svar på
signaler om risker för våld och krig.
Oftast har internationella insatser, i form av stöd
till försoning och återuppbyggnad, kommit till stånd
först efter det att väpnade konflikter utbrutit. Det
finns emellertid också exempel på framgångsrikt
förebyggande, ofta genom kloka diplomatiska
insatser, ekonomiska utvecklingsprogram och stöd för
demokrati. Även om det är svårt att bevisa samband
mellan sådana insatser och bevarad fred, kommer
exempel på framgångsrikt konfliktförebyggande från
ett flertal länder att ges längre fram i skrivelsen.
Under det senaste decenniet har insikten vuxit om
att internationell säkerhet även förutsätter respekt
för mänskliga rättigheter och demokratiskt
styrelseskick. Denna breddning av säkerhetsbegreppet
innebär ett helhetstänkande i vilket såväl statens
som individens säkerhet står i fokus.
Dagens utmaning ligger i att föra in
förebyggandeperspektivet i existerande verksamheter
och att skapa större insikt om de olika åtgärdernas
förebyggande effekt. Följande sju angelägna
huvuduppgifter för det svenska förebyggande arbetet
kan identifieras. Man bör:
- stärka kapaciteten för att i svensk
utrikespolitik, i EU och i internationella
organisationer agera tidigare och mer effektivt på
signaler om brott mot mänskliga rättigheter - ofta
den första varningssignalen om en förestående väpnad
konflikt,
- stärka Sveriges, EU:s och det internationella
samfundets förmåga att genom demokratiutveckling
skapa fredliga processer för att hantera hot om våld
och risk för väpnade konflikter,
- stärka vårt bidrag till global ekonomisk och
social utveckling genom att identifiera och påverka
strukturella riskfaktorer såsom ökade
välståndsklyftor, fattigdom och snedfördelning av
ekonomiska villkor och resurser,
- stärka internationell ekonomisk utveckling och
samarbetet för att bidra till att långsiktiga
välståndsvinster blir mer attraktiva än kortsiktiga
vinningar genom bruk av våld,
- verka för regional och subregional integration som
en väg att skapa gemensam säkerhet,
- skapa mer effektiva former för ett integrerat och
koordinerat konfliktförebyggande agerande mellan
olika verksamhetsområden och mellan nationella och
internationella aktörer,
- verka för att stärka Sveriges och de
internationella organisationernas finansiella och
personella resurser för tidigt, snabbt och effektivt
agerande vid hot om väpnade konflikter.
Konfliktförebyggande: en väg mot de utrikespolitiska
målen
Dagens breda säkerhetsbegrepp sätter individen och
främjandet av mänsklig säkerhet i centrum. Svensk
utrikespolitik strävar på den internationella nivån
mot att bidra till fred och säkerhet. På den
regionala och subregionala nivån utgör integration
och samverkan mellan grannländer ett alltmer
framgångsrikt sätt att skapa en stabil fred och
förutsättningar för demokratisk samhällsutveckling
och ekonomisk tillväxt. Stärkandet av ett
demokratiskt sy-stem och respekten för de mänskliga
rättigheterna är primära mål på den nationella
nivån.
Sverige har en lång tradition av konflikthantering
och andra fredsfrämjande insatser, såväl bilateralt
som inom ramen för olika internationella och
regionala organisationer. Skrämmande erfarenheter
från t.ex. Rwanda, Tjetjenien och Östtimor visar
dock att metoderna och strategierna för att främja
individers säkerhet och internationell fred måste
förbättras. Utmaningen för det internationella
samfundet är att flytta fokus från sen hantering av
omfattande väpnade konflikter till att försöka
förhindra att motsättningar alls tar sig våldsamma
uttryck. Prevention är en kompletterande, mindre
resurskrävande och mer samarbetsinriktad strategi
för att nå de grundläggande målen för svensk
utrikespolitik. En betoning av tidiga förebyggande
åtgärder utesluter dock inte att vi också under lång
tid framöver kommer att behöva en beredskap för
sådana fall då situationen urartar till väpnad
konflikt.
I det svenska handlingsprogrammet definieras
konfliktförebyggande som åtgärder som:
- vidtas innan en motsättning eller tvist övergår i
våldshandlingar,
- sätts in för att motverka geografisk spridning av
en pågående väpnad konflikt,
- förhindrar att våldsamheter blossar upp på nytt
efter det att överenskommelse träffats om
fredsavtal, vapenvila eller dylikt.
Det integrerade synsättet
Det senaste årtiondet har säkerhetspolitiken
präglats av en perspektivförskjutning från
fokusering på militära säkerhetshot till en insikt
om att internationell säkerhet och regional
stabilitet även förutsätter demokratiskt
styrelseskick, respekt för de mänskliga
rättigheterna, ekonomisk och social utveckling samt
stärkande av internationellt samarbete i form av
t.ex. handel och investeringar. Detta integrerade
synsätt på förebyggande av väpnade konflikter intar
en central plats i regeringens arbete.
Utvecklingssamarbetet fyller en central
förebyggande funktion genom att bekämpa fattigdom
och stärka viktiga samhällsfunktioner. Genom
insatser för en social och ekonomisk utveckling,
åtgärder för att stärka en demokratisk kultur,
respekten för de mänskliga rättigheterna och en
fungerande rätts-
apparat kan många av de grundläggande faktorer som
kan leda till väpnad konflikt blottläggas och
motverkas. Vidare kan biståndsorgan genom närvaro i
mindre stabila områden fylla en viktig funktion
genom att väcka uppmärksamhet om brott mot de
mänskliga rättigheterna.
Väl genomförda insatser inom utvecklingssamarbetet
bidrar till en positiv utveckling mot fred och
säkerhet, men för att de skall kunna betecknas som
konfliktförebyggande krävs att det finns en tydlig
koppling mellan insatsen och en potentiell
konfliktsituation.
I dagens värld, i vilken väpnade konflikter ofta är
inomstatliga, ställs principer om suveränitet och
icke-inblandning i staters interna angelägenheter i
allt större utsträckning mot universella
grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter
och skyddet av civila i väpnade konflikter.
Prevention kan i vissa fall uppfattas som intrång i
staters suveränitet i fall då det internationella
samfundet är villigt att agera om mänsklig säkerhet
hotas.
Respekt för folkrättens regler om mänskliga
rättigheter är en viktig faktor för att förebygga
väpnade konflikter. Det internationella samarbetet
handlar i dag i stor utsträckning om att främja
anslutning till och efterlevnad av normativa regler.
Respekt för den humanitära rätten vid väpnad
konflikt innebär ett ökat skydd för civila och att
humanitära insatser underlättas, något som kan
förebygga spridning och upptrappning av konflikten.
Den senaste tidens perspektivförändring har medfört
att säkerhets- och utvecklingspolitiken numera
kopplas allt närmare samman. Demokrati innefattar
inte bara formella demokratiska institutioner, utan
även en demokratisk kultur och respekt för de
mänskliga rättigheterna. En hållbar och äkta
demokrati utmärks därmed inte endast av fria och
rättvisa val, utan även av samförstånd, maktdelning,
rättssäkerhet och institutionaliserad, fredlig
konfliktlösning.
Sambandet mellan säkerhet och demokrati syns
tydligt i situationer då en intern konflikt hotar
att utvecklas till inbördeskrig. Interna krisförlopp
får ofta etniska eller religiösa förtecken trots att
de kan ha sin egentliga grund i sociala och
ekonomiska motsättningar eller i politisk maktkamp.
En demokratisk kultur påverkar också relationerna
mellan aktörer på den internationella nivån. Stater
utan demokrati - vilka fortfarande utgör majoriteten
av världens länder - kan falla in i ett mönster där
inte bara inre utan även yttre konflikter utgör en
bas för ledarskapets fortsatta repressiva
maktinnehav.
Det svenska demokratistödet är i första hand
långsiktigt och syftar till att främja en gradvis
etablering av demokratiska institutioner, en
demokratisk kultur och respekt för de mänskliga
rättigheterna. Stödet bör utformas på grundval av
analyser av maktförhållanden och involverade
aktörers intressen. Kompetensen och kapaciteten att
i beredning och genomförande analysera och förstå
maktförhållanden, aktörer och intressenter bör
höjas.
Att människor har en dräglig social och ekonomisk
tillvaro är en viktig, om än inte tillräcklig,
förutsättning för politisk stabilitet. Omvänt utgör
fattigdom och frånvaro av mänsklig säkerhet konkreta
orsaker till väpnade konflikter. Den tilltagande
globaliseringen av världsekonomin skapar möjligheter
till ökat välstånd, men medför samtidigt även risker
för ökade konfliktgenererande klyftor.
Resursknapphet och ojämn fördelning är en
potentiell konfliktorsak. Till exempel är tillgången
på färskvatten på flera håll i världen så knapp att
frågan står högt upp på den regionala
säkerhetsagendan. Experthjälp och ekonomiskt bistånd
kan i sådana fall ha en konfliktförebyggande verkan.
Ekonomisk integration och andra former av mer
tekniskt samarbete på regional och subregional nivå
skapar ömsesidiga beroenden och ökar förtroendet
mellan involverade aktörer. Ekonomisk tillväxt, som
främjas av ekonomisk integration, är en nödvändig
men inte tillräcklig förutsättning för att undanröja
strukturella potentiella konfliktorsaker. Europeiska
unionens utveckling är det kanske bästa exemplet på
hur ekonomisk integration och ett integrerat
arbetssätt lett till fred och ekonomisk utveckling.
På samma sätt är EU:s utvidgning av stor betydelse
för de stater som nu står på tur att inträda i
unionen.
Väpnade konflikter skapar emellertid också
förutsättningar för en illegal ekonomi som inte kan
frodas i fredstid, och som kan ha en negativ
inverkan på insatser för fred. Kunskap om olika
aktörers ekonomiska och privata intressen är därför
nödvändig för att hantera konflikter. Problematiken
är särskilt tydlig i svaga stater liksom i stater i
vilka ekonomisk kris, stark ekonomisk och social
ojämlikhet eller förekomsten av värdefulla råvaror
är framträdande drag.
Instrument och åtgärder för att förebygga väpnade
konflikter
I konfliktförebyggande åtgärder kombineras
instrument från olika policyområden. En genomtänkt
strategi måste följas, och insatser i olika skeden
av en konflikt måste utformas utifrån klara
målsättningar om vad de syftar till att uppnå.
EU:s gemensamma åtgärder, "joint actions", är
exempel på hur politiska uttalanden, handelsavtal,
civila observatörer och stöd till reformer
kombineras för att implementera en gemensam
strategi. Även inom FN och OSSE används flera olika
medel för att förebygga eller begränsa väpnade
konflikter. Varje konfliktsituation är unik, och
kräver att olika instrument kombineras på ett sätt
som är noga anpassat till den aktuella situationen.
Instrumenten för konfliktförebyggande kan delas in
i två huvudkategorier. Strukturellt förebyggande
innefattar instrument som påverkar långsiktigt
konfliktgenererande element, medan direkta
förebyggande insatser består av instrument som
påverkar faktorer som på kort sikt kan leda till
väpnad konflikt. I de flesta situationer behövs en
kombination av strukturella och direkta åtgärder.
Instrumenten kan delas in i fyra policyområden: det
ekonomisk-sociala, det politisk-institutionella, det
som rör säkerhetssektorn samt det diplomatiska.
Många av de strukturellt förebyggande sociala och
ekonomiska instrumenten återfinns inom
utvecklingssamarbetet. Även de internationella
finansinstitutionerna och handelsavtalen inom WTO är
av stor betydelse. EU förfogar över en stor
uppsättning instrument i form av handels-,
partnerskaps- och samarbetsavtal.
Det politisk-institutionella policyområdet
innefattar bl.a. stöd till demokratiska
institutioner, fria medier, insatser för att stärka
respekten för de mänskliga rättigheterna och
reformering av statlig förvaltning.
Insatser inom säkerhetssektorn är långsiktiga till
sin natur. Det kan t.ex. röra sig om civil kontroll
av militär och polisväsende eller reformering och
återanpassning av väpnade styrkor.
Diplomati i form av en långsiktig och kontinuerlig
politisk dialog med ledare i ett potentiellt
krisområde verkar konfliktförebyggande. Genom att
etablera former för dialog på olika nivåer och i
olika strukturer kan man skapa kanaler för att
påverka parterna i fall av tidig destabilisering.
Stärkande av regionala organisationer och nätverk
som fördjupar kontakter mellan samhällen kan vara av
stor vikt. Enskilda organisationer och enskilda
individer kan fylla en viktig funktion inom ramen
för s.k. inofficiell diplomati.
Inom det ekonomiska och sociala området finns
instrument som riktade ekonomiska och finansiella
sanktioner. Frysning av makthavares tillgångar
utomlands och avbrott i förhandlingar om
handelsavtal kan t.ex. användas i direkt
konfliktförebyggande syfte. Preventiv diplomati
innefattar bl.a. medlingsinsatser, förhandlingar och
politiska uttalanden. Obeväpnade observatörer,
civilpoliser eller väpnad preventiv trupp är exempel
på direkta instrument ur säkerhetssektorn.
Kombinationen av instrument från olika politik- och
verksamhetsområden är central. Det är också viktigt
att skapa förståelse hos olika aktörer för att
instrumenten kan användas i och anpassat till olika
skeden av en konflikt.
Konfliktförebyggande på den internationella arenan
- vad gör internationella och regionala
organisationer?
Inom FN har det under de senaste åren skapats en
rad mekanismer för att förbättra kapaciteten att
agera effektivt och integrerat på tidiga signaler om
potentiella konflikter. Bland annat har det inom
sekretariatets politiska avdelning inrättats ett
särskilt forum som analyserar risksituationer och
handlingsalternativ.
EU har givit konfliktförebyggande hög prioritet.
Vid toppmötet i Feira i juni 2000 gavs kommissionen
och den höge representanten i uppdrag att inför
Europeiska rådets möte i Nice i december år 2000 ge
förslag på hur EU:s förmåga att förebygga väpnade
konflikter skulle kunna stärkas. Målet är att skapa
en mer integrerad politik för konfliktförebyggande,
som inkluderar EU:s alla berörda verksamhetsområden
och institutioner.
OSSE:s breda säkerhetsbegrepp, som innefattar såväl
militärpolitiska aspekter som frågor om demokrati,
mänskliga rättigheter, ekonomi och miljö har starkt
bidragit till organisationens utveckling och stärkt
dess konfliktförebyggande förmåga.
Stabilitetspakten för sydöstra Europa syftar till
att förhindra att nya väpnade konflikter blossar upp
i regionen. Också det under 1990-talet utvecklade
samarbetet kring Östersjön och Barents hav har en
tydlig förebyggande verkan. Natos nya förebyggande
roll har på senare tid aktualiserats i Euro-
atlantiska partnerskapsrådets, EAPR:s, arbetsgrupp
för fredsbevarande.
I OECD leder Sverige ett arbete för utarbetandet av
riktlinjer för biståndets allt viktigare roll i
konfliktsituationer. Vidare har Afrikanska
enhetsorganisationen (OAU) upprättat en särskild
konflikthanteringsmekanism. Inom Världsbanken
uppmärksammas sambandet mellan utvecklingssamarbete
och konfliktförebyggande alltmer. Bankens - och även
Internationella valutafondens - insatser tar numera
större hänsyn till politiska faktorer.
Frihandelsavtalen GATT och
Världshandelsorganisationen (WTO) har också spelat
en viktig välståndshöjande och konfliktförebyggande
roll.
Vilka åtgärder har Sverige vidtagit för att främja
konfliktförebyggande på den internationella arenan?
Sverige har påbörjat arbetet med att utveckla och
sprida konfliktförebyggande som en nödvändig
strategi för internationell fred och säkerhet och
verkar för att ytterligare stärka det
internationella samfundets kapacitet att agera
preventivt. Nedan presenteras några exempel på
svenska åtgärder under de senaste åren. Dessa
relateras till det svenska handlingsprogrammets fem
huvudmål.
Främja en global kultur för förebyggande
Att främja en kultur för konfliktförebyggande syftar
till att stärka det internationella samfundets
vilja, förmåga och beredskap att agera för att i tid
förhindra utbrott av väpnade konflikter. Genom att
sammanställa internationellt tänkande, sprida
visioner och idéer samt formulera möjligheter till
metodutveckling bidrar Sverige till att främja
förebyggande som en central strategi för att nå
internationell fred och säkerhet.
Identifiera strukturella riskfaktorer
Effektivt och framgångsrikt konfliktförebyggande
kräver en ökad kunskap om och förståelse för
strukturella risker. Genom det internationella
utvecklingssamarbetet har Sverige aktivt bidragit
till kunskaps- och kapacitetshöjande insatser som
syftar till att analysera och bearbeta strukturella
riskfaktorer.
Utveckla det internationella normsystemet och stärka dess tillämpning
En viktig beståndsdel i det långsiktigt
konfliktförebyggande arbetet är globalt erkännande
av och respekt för mänskliga rättigheter, demokrati
och folkrättens internationellt erkända normer samt
spelreglerna för internationell handel. På senare år
har Sverige kraftigt ökat sitt stöd för att stärka
demokrati och mänskliga rättigheter, i synnerhet i
stater och regioner där risk för väpnad konflikt
föreligger. Sverige verkar i detta syfte både bi-
och multilateralt, liksom via EU. Tillsammans med 18
andra stater stöder Sverige IDEA för att främja
demokratisering.
Stärka det internationella ramverket och dess förebyggande
instrument
En förutsättning för klokt och framgångsrikt
konfliktförebyggande är att de diplomatiska,
politiska, ekonomiska, folkrättsliga och militära
resurserna används på ett optimalt sätt. Vi måste
därför betona vikten av att förbättra metoderna för
kunskapsuppbyggnad och preventiv diplomati samt
utveckla konfliktförebyggande strategier,
handlingsprogram och instrument. Att utveckla FN:s
roll på det konfliktförebyggande området är en
viktig del i detta arbete. Vidare kan vi genom att
verka för en bättre koordinering och
arbetsfördelning mellan olika aktörer bidra till att
utveckla nya och förändrade samarbetsstrukturer för
mer effektivt konfliktförebyggande.
Stärka den svenska kapaciteten och förmågan att agera
förebyggande
För att Sveriges insatser på ett
konfliktförebyggande området skall få
internationellt genomslag krävs ett samlat
engagemang av ett stort antal aktörer. Det
förutsätter att en förståelse för vikten av att
agera förebyggande genomsyrar verksamheten inom
enskilda organisationer, forskarvärlden, berörda
departement och myndigheter. Även den stora
potential som finns inom näringslivet bör engageras.
För att Sverige skall ha möjlighet att uppfylla de
höga ambitionerna om en aktiv roll i
konfliktförebyggande måste resurser avsättas. Ett
särskilt sekretariat för konfliktförebyggande har
upprättats inom UD:s idé- och analysgrupp och en
styrgrupp har skapats för policyutveckling inom den
förebyggande verksamheten. Vidare samlar rådet för
freds- och säkerhetesfrämjandesäkerhetsfrämjande
insatser representanter från regeringen,
myndigheter, forskarvärlden och
frivilligorganisationer för diskussioner om
konfliktförebyggande.
Var har konfliktförebyggande lyckats?
Ett av de preventiva insatsernas stora problem är
svårigheten att visa i vilka fall som åtgärderna
varit framgångsrika. Samtidigt finns klara exempel
på lyckade insatser, i vilka sannolikheten är hög
att åtgärderna förhindrat att motsättningar
utvecklats till våldsamheter eller väpnad konflikt.
De insatser som gjordes i Estland efter landets
självständighet är ett exempel på framgångsrikt
konfliktförebyggande. Under den process som ledde
fram till den estniska självständigheten 1991 skedde
en reaktion mot den förryskning som landet utsatts
för under efterkrigstiden, samtidigt som den ryska
befolkningsgruppen kände ett växande utanförskap.
Situationen förvärrades av hotfulla uttalanden från
Moskva och den ryska truppnärvaron.
OSSE:s närvaro fyllde en viktig övervaknings-,
förvarnings- och rapporteringsfunktion. I samband
med införandet av medborgarskapslagar aktualiserades
förebyggande instrument i form av preventiv
diplomati, informell medling och konsultationer.
Också EU spelade en viktig roll genom
frihandelsförhandlingar och stöd från PHARE-
programmet.
Lösningen av de spända relationerna mellan Ungern
och Slovakien är ett annat exempel på insatser som
bidragit till att undvika en mellanstatlig konflikt.
Oenigheten grundade sig på två komplicerade frågor:
den 600 000 personer stora ungerska minoriteten i
Slovakien samt det sedan 1970-talet planerade
dammbygget i Donau. Situationen uppmärksammade 1992
av såväl EU som Europarådet och OSSE. Slovakiens
inträde i Europarådet accepterades med vissa villkor
rörande skydd för minoriteter, och en särskild
övervakningskommitté tillsattes. Under EU:s ledning
fördes rundabordssamtal och OSSE:s
minoritetskommissarie har samarbetat med Slovakien.
Unpredep i Makedonien (FYROM) blev FN:s första rent
förebyggande truppinsats, med det ursprungliga
syftet att verka avskräckande mot kränkning av
Makedoniens erkända gränser. Med tiden kom Unpredep
också att hantera landets interna spänningar mellan
den makedonska majoriteten och den albanska
minoriteten. I februari 1999 lade Kina dock in sitt
veto mot en förlängning av mandatet. Även OSSE
öppnade 1992 en mission i landet, vilken har
inriktats främst på mänskliga rättigheter,
demokratisering och interetniska relationer. Också
Europarådet har bidragit till det förebyggande
arbetet genom projekt som syftar till att dämpa
spänningarna mellan de etniska grupperna. Vidare har
ett handels- och samarbetsavtal med EU skapat nya
möjligheter.
Till de mer framgångsrika försöken till
konfliktförebyggande i Mellanöstern hör de svenska
insatserna 1987-1988 för att få till stånd en dialog
mellan PLO och USA. Initiativet fick sin
fortsättning i den s.k. Osloprocessen och kan sägas
utgöra grundvalen för de nuvarande fredssamtalen.
EU:s agerande inför den deklarerade palestinska
självständighetsförklaringen den 4 maj 1999 är ett
annat exempel. Då EU gjorde bedömningen att en
ensidigt proklamerad självständighet kunde vara
kontraproduktivt för fredsprocessen, gjorde
Europeiska rådet ett uttalande som omnämnde
palestiniernas rätt till självständighet i mer
positiva termer än tidigare. I anslutning till
deklarationen sköt president Arafat upp
självständighetsförklaringen.
FN:s och Sveriges insatser till stöd för fred och
försoning i Centralamerika är exempel på
konfliktförebyggande efter en väpnad konflikt.
I erfarenhetens ljus: utmaningar och möjligheter
Samtidigt som det finns många exempel på
konfliktförebyggande insatser som lyckats, saknas
det inte anledning till kritik mot och granskning av
det internationella samfundets passivitet i andra
fall. FN-rapporterna om Rwanda och Srebrenica och
det mänskliga lidandet vi sett i t.ex. Tjetjenien,
Östtimor och Liberia visar hur konfliktförebyggande
tragiskt misslyckats. Det internationella samfundets
förebyggande insatser har hittills varit av ad hoc-
karaktär och inte resultatet av långsiktiga
överväganden om när, var och hur en åtgärd bör
vidtas. Den politiska viljan att agera tidigt,
genomtänkt och samordnat vid potentiella kriser
måste stärkas.
En grundläggande orsak till att det internationella
samfundet ofta inte förmår samla tillräcklig
politisk vilja är bristen på fokus på vissa
oroshärdar. Även om konfliktförebyggande är mindre
kostsamt än fredsframtvingande insatser är sådana
ändå förenade med vissa politiska och ekonomiska
kostnader. Ofta har den politiska viljan att agera
inte kunnat mobiliseras förrän bilder av svårt
mänskligt lidande förmedlats genom medierna. På
motsvarande sätt ger en konflikt som aldrig blossar
upp inga tidningsrubriker. Vidare är konkurrensen på
den internationella agendan hård och vissa
potentiella konfliktområden uppmärksammas inte av
inflytelserika stater. Utdragna beslutsprocesser,
som kan uppfattas som handlingsförlamning, försvagar
internationella organisationers trovärdighet och
möjligheter till konfliktförebyggande.
Genom att sprida kunskap och information om
konfliktförebyggande som strategi, och om
framgångsrika insatser, kan beslutsfattare övertygas
om nödvändigheten att tänka preventivt. Vi bör också
tydliggöra de mer specifika motiven för att agera
förebyggande - t.ex. beräknas de årliga kostnaderna
för världssamfundets militära och civila insatser i
f.d. Jugoslavien till 70 miljarder kronor. Genom
ändamålsenliga mekanismer och institutioner kan
konfliktförebyggande utvecklas till en naturlig och
mindre kontroversiell del av det internationella
samarbetet. Regelbundna genomgångar av potentiella
konflikthärdar bör bli rutin inom olika
internationella organisationer.
Slutligen krävs politiskt ledarskap för att stärka
den internationella förmågan och viljan att agera
konfliktförebyggande. En krets av engagerade länder
kan tillsammans med andra aktörer spela en central
roll för att etablera förebyggandets normer och
principer.
De exempel på förebyggande insatser som redovisats
ovan visar att framgångsrik prevention ofta är
multilateral. En mängd olika aktörer fyller viktiga
funktioner när det gäller konfliktförebyggande, och
behovet av koordination och integration av olika
åtgärder blir större ju närmare ett akut krisskede
man befinner sig.
Sverige verkar på olika sätt, bl.a. inom FN, för
att samla de länder som gemensamt vill agera för att
stärka konfliktförebyggande som en central del av
internationellt freds- och säkerhetsfrämjande.
Därmed vill vi skapa ett politiskt momentum till
stöd för en förändring av tänkande och agerande i en
förebyggande riktning.
FN-stadgan slår fast att alla stater har ett
juridiskt ansvar att lösa sina tvister med fredliga
medel, medan säkerhetsrådet har ett huvudansvar för
upprätthållandet av internationell fred och
säkerhet. Stadgans kapitel VIII möjliggör ett nära
samarbete mellan FN och regionala arrangemang.
En väl genomtänkt arbetsfördelning bör ställa den
potentiella konflikten och dess specifika problem i
centrum. En sådan insats involverar aktörer med
tillgång till alla de instrument som efterfrågas.
Det är förvisso viktigt att det internationella
samfundet talar med en röst, men alla aktörer
behöver inte inkluderas i samtliga insatser.
Särskilda prioriteringar för framtiden
Förebyggandet av väpnade konflikter kommer att
fortsätta att vara en prioriterad utrikespolitisk
fråga, och det preventiva perspektivet kommer att
genomsyra vårt internationella engagemang i olika
forum och regioner. Det är viktigt att Sveriges
ambitioner och visioner stöds av relevant kapacitet
och resurser. Handlingsprogrammets fem huvudmål
fortsätter att vara vägledande för det svenska
engagemanget.
En stor del av UD:s och andra departements och
myndigheters arbete är redan i dag relaterat till
konfliktförebyggande, krishantering och
återuppbyggnad. Genom att arbeta i projektform med
andra nationella aktörer har UD:s organisation
börjat anpassas till att bättre kunna hantera
konfliktförebyggande verksamhet. Under den närmaste
framtiden kommer regeringen att prioritera följande
för att stärka den svenska kapaciteten:
1 ytterligare integrera ett förebyggande perspektiv
i utvecklingssamarbetet,
2
3 initiera en svensk utbildning om
konfliktförebyggande,
4
5 stärka samarbetet med forskarvärlden genom att
inrätta ett forum för forskarkontakter,
6
7 skapa bättre samråds- och beslutsformer som leder
till en mer strategisk användning av medel för
konfliktförebyggande,
8
9 utveckla mer integrerade metoder för regeringens
arbete med förebyggande,
10
11 stärka samarbetet med enskilda organisationer.
12
Bristande samordning mellan olika delar av FN-
systemet begränsar möjligheterna att bedriva
effektivt konfliktförebyggande. Inom FN-systemet
avser regeringen bl.a. att
13 bidra till utvecklingen av en vängrupp,
14
15 aktivt delta i uppföljningen av rapporten från
FN:s panel om fredsbevarande operationer, den
s.k. Brahimi-rapporten,
16
17 ge ekonomiskt stöd till FN:s fond för
förebyggande, till FN:s utbildningscenter samt
till International Peace Academy.
18
Regeringen kommer inför och under det svenska
ordförandeskapet i EU att prioritera
konfliktförebyggande och sträva efter en mer
sammanhållen EU-politik på området. Under den
närmaste framtiden kommer regeringen att
19 verka för att få till stånd regelbundna
genomgångar inom EU, FN och andra internationella
strukturer och organisationer av potentiella
riskområden,
20
1 främja samarbetet mellan EU, FN och OSSE genom
regelbundna konsultationer och utbyte av
information och kunskap,
2
3 fortsätta att spela en ledande roll i
utvecklandet av en förebyggande politik inom EU
och slutföra en etapp av detta arbete vid
toppmötet i Göteborg i juni 2001,
4
5 verka för att öka samstämmigheten mellan
utvecklingspolitiken och konfliktförebyggande
inom unionen,
6
7 aktivt delta i utvecklingen av den civila och
militära konflikthanteringen,
8
9 bidra till att utveckla förebyggandeaspekterna i
EU:s asyl- och migrationspolitik.
10
Regeringen kommer fortsatt att driva utvecklingen av
OSSE:s konfliktförebyggande roll och även verka för
att stärka EU som aktör i OSSE. Till de högsta
prioriteringarna hör att
11 driva på utvecklingen av OSSE:s
konfliktförebyggande roll,
12
13 sprida erfarenheterna från OSSE:s arbete till
andra internationella och regionala
organisationer,
14
15 verka för att möjliggöra snabbare sekondering av
personal till OSSE:s fältverksamhet,
16
17 verka för att etablera ett försoningsinstitut på
Balkan.
18
När det gäller regionala prioriteringar avser
regeringen under den närmaste tiden att
19 bidra till att utveckla det långsiktiga
samarbetet med OAU,
20
21 ge fortsatt stöd till regionala och subregionala
organisationer som SADC, Ecowas och IGAD,
22
23 fördjupa det svenska stödet till afrikansk
kapacitetsuppbyggnad inom konfliktförebyggande
och krishantering, bl.a. genom arbetet i den
nyligen upprättade arbetsgruppen,
24
25 aktivt stödja Barcelonaprocessen och utvecklingen
av freds- och säkerhetsstadga för Medelhavet,
26
27 främja Alexandriainstitutet som en mötesplats för
samarbetet och förståelse mellan olika kulturer,
28
29 aktivt bidra till konfliktförebyggande, försoning
och återuppbyggnad i Latinamerika och Karibien,
30
31 utveckla förebyggandeaspekterna i en ny strategi
för utvecklingssamarbetet med Centralamerika och
Karibien,
32
33 fortsätta det långvariga engagemanget för en
lösning av Koreakonflikten.
34
Vidare är det viktigt att utveckla vår förståelse
för hur konfliktförebyggande är relaterat till
utvecklingssamarbete, demokratiutveckling och
ekonomiskt samarbete och integration. Regeringen
kommer därför under den närmaste tiden att
35 bidra till att utveckla förståelsen för sambandet
mellan demokrati och säkerhet,
36
37 stödja arbete och forskning som inriktar sig på
att motverka enskilda individers ekonomiska
agendor i väpnade konflikter, t.ex. i form av
illegal handel med diamanter och lätta vapen,
38
39 verka för att klargöra sambandet mellan handel
och konfliktförebyggande, bl.abl.a. genom en
särskild arbetsgrupp,
40
41 ytterligare analysera sanktionsinstrumentets
effektivitet i internationell konflikthantering,
42
43 utveckla en svensk strategi som klargör hur och i
vilka forum Sverige kan driva en förebyggande
vattenpolitik.
44
5.1.3. 2 Motionerna
I motion 1998/99:U627 (kd) yrkande 3 anför
motionären att kriget i Kosovo visar att FN måste
stärka sin kapacitet att förebygga, tidigt upptäcka
och tidigt ingripa i väpnade konflikter.
I motionerna 1998/99:U602 (m) yrkande 6 och
1999/2000:U607 (m) yrkande 8 framhålls att
erfarenheten visar att ekonomiska sanktioner sällan
leder till framgång. Oftast leder sanktioner till
att landet de riktas mot isoleras och att diktaturen
fördjupas. Samtidigt framhålls att sanktioner kan
vara nödvändiga i särskilt allvarliga fall. De måste
dock vara beslutade av FN:s säkerhetsråd och för att
de skall få effekt och ha moralisk legitimitet,
anser Moderaterna.
Vänsterpartiet anför i motion 1999/2000:U21 yrkande
2 att erfarenheterna av FN-sanktioner är blandade
och att en översyn av dessa bör genomföras. Fallen
Jugoslavien och Irak vittnar om det olyckliga i att
FN-sanktioner kombineras med militära åtgärder från
enskilda stater genom egna tolkningar av FN-beslut.
För att FN:s åtgärder skall ha någon trovärdighet
krävs att FN har det övergripande ansvaret när det
gäller internationella konflikter.
Sedan det kalla krigets slut har FN:s
fredsoperationer mångdubblats, och insatsernas
karaktär har också förändrats. De internationella
insatserna är i dag betydligt mer komplexa - ofta
har de fredsframtvingande uppgifter, samtidigt som
samverkan med civila enheter är avgörande för att
operationerna skall lyckas.
Kristdemokraterna betonar i motion 1999/2000:U23
yrkande 1 betydelsen av att det internationella
samfundet stärker sin förmåga att agera
konfliktförebyggande. Det är därför nödvändigt att
upprätta väl fungerande instrument för att tidigt
upptäcka potentiella hot mot fred och säkerhet. Inom
FN har dock institutionerna för tidig förvarning
givits låg prioritet. Kristdemokraterna menar att
Sverige bör verka för att FN inrättar ett eget
departement lett av en undergeneralsekreterare med
direkt koppling till säkerhetsrådet.
Kristdemokraterna menar vidare i samma motion,
yrkande 4, att FN bör vidga sin roll när det gäller
fredsfrämjande insatser, bl.a. genom att FN-
högkvarter efter beslut i säkerhetsrådet skall kunna
upprättas i konfliktområden. Motionärerna framhåller
i yrkande 5 erfarenheterna från FN:s insatser i
bl.a. Kosovo och Östtimor, vilka visar att det finns
behov av en betydligt starkare beredskap för civila
styrkor. Alltför få poliser, domare och sjukvårdare
m.fl. ställs i dag till förfogande för FN:s
insatser.
Kristdemokraterna berör i motion 1999/2000:U23 även
problematiken kring användningen av ekonomiska
sanktioner. Erfarenheterna visar att ekonomiska
sanktioner varit ett relativt uddlöst instrument som
ofta drabbat civilbefolkningen värre än de ledare
som man vill åt. I yrkande 7 förespråkar
motionärerna att ekonomiska sanktioner bör
kombineras med positiva åtgärder som stärker det
civila samhället i mottagarlandet. Vidare måste
ekonomiska sanktioner underordnas tydliga politiska
mål (yrkande 8). Man bör också i förväg försöka
uppskatta sanktionernas positiva resultat och väga
dessa mot förväntade negativa effekter. I yrkande 9
betonas att sanktioner i första hand bör riktas
direkt mot den politiska eliten i landet i fråga.
Möjligheter att frysa eliters finansiella tillgångar
utomlands och konfiskera annan egendom bör
undersökas ytterligare.
I partimotion 1999/2000:U402 yrkande 6 menar
Centerpartiet att FN bör prioritera insatser för att
förhindra att våldsamma konflikter bryter ut, och i
det syftet utveckla en ny generation fredsbevarande
operationer där de samlade militära och civila
resurserna samverkar. I yrkande 7 föreslås att FN
utvecklar metoder för tidig förvarning, strukturell
prevention och medling samt förebyggande närvaro i
potentiella konfliktområden. Centerpartiet menar i
samma motion yrkande 8 att sanktionsinstrumentet i
många fall är ett verkningsfullt medel. Sanktioner
måste dock vara riktade så att de träffar relevanta
målgrupper och drabbar det berörda landets elit.
Regeringen bör inom FN verka för att
sanktionsinstrumentet utvecklas och förfinas, anser
motionärerna. I yrkande 9 understryker Centerpartiet
att FN:s möjligheter till snabba ingripanden tidigt
i konflikter är beroende av medlemsstaternas vilja
att ställa erforderliga resurser till förfogande.
Många av de konflikter som uppstått sedan det kalla
krigets slut hade säkerligen varit lättare att dämpa
om FN kunnat agera snabbare och mer resolut. Sverige
bör därför arbeta för att den inom FN inrättade
snabbinsatsstyrkan Shirbrig successivt byggs ut.
Vidare är det av central betydelse att utveckla
multinationella fredsbevarande styrkor, innefattande
bl.a. civilpoliser, valövervaknings- och
minröjningskapacitet. Centerpartiet understryker i
motionens yrkande 20 betydelsen av
konfliktförebyggande åtgärder, och då särskilt att
analysera strukturella riskfaktorer såsom skev
resursfördelning, bristande demokrati och etniska
motsättningar. Att få bukt med de underliggande
orsakerna till väpnade konflikter kräver långsiktigt
arbete med bl.a. demokratiutveckling,
minoritetsrättigheter och ekonomisk integration. I
yrkande 21 betonas att ett aktivt arbete mot
korruption och för en öppen och demokratisk
statsförvaltning är en förutsättning för stabil
fred. Av det skälet bör Sveriges internationella
insatser inom områden som lagstiftning, utveckling
av det civila samhället, valövervakning och stöd
till medier ökas, menar motionärerna. Enskilda
organisationer utgör en viktig resurs i det
konfliktförebyggande arbetet, sägs det i yrkande 22.
Arbetet på gräsrotsnivå är särskilt betydelsefullt i
inbördes konflikter. Vidare understryks i yrkande 23
att en viktig dimension i det konfliktförebyggande
arbetet är att bättre ta tillvara nationell och
internationell forskning och finna kanaler för
erfarenhets- och kunskapsutbyte mellan forskare och
beslutsfattare. I yrkande 24 anförs att Sverige bör
verka för att FN, EU, OSSE och Europarådet utvecklar
förmåga till preventiv diplomati. Organisationerna
bör ta fram särskilda strategier för
konfliktförebyggande, föreslår motionärerna.
Motionärerna bakom motion 1999/2000:U411 (s) yrkande
1 lyfter fram utbildningens nyckelroll för att bygga
samhällen baserade på fredlig samverkan och icke-
våldskultur. År 2000 har av FN:s generalsekreterare
deklarerats som "Det internationella året för
fredskultur" och millenniets första tio år har
förklarats vara "Årtiondet för en freds- och icke-
våldskultur för världens barn". I yrkande 2 begär
motionärerna att regeringen presenterar ett svenskt
handlingsprogram för freds- och icke-våldskultur som
en uppföljning av åtagandena från FN:s sociala
toppmöte i Köpenhamn 1995.
Kristdemokraterna anför i motion 1999/2000:U416
yrkande 2 att den internationella operationen i
Kosovo, i vilken FN leder den civila
administrationen i landet men har anlitat Nato för
att garantera säkerheten i regionen, visar på
komplexiteten i dagens fredsfrämjande verksamhet.
Sverige bör fortsätta att driva utvecklandet av en
ny generation fredsfrämjande insatser i vilka civila
och militära insatser samverkar. Av central
betydelse är att samordningen mellan FN-missionerna
och enskilda organisationer aktiva i olika
krisområden förbättras. I yrkande 3 framhåller
motionärerna att regionala organisationer kan spela
en viktig roll i fredsfrämjande operationer. FN-
stadgans kapitel VIII ger möjlighet att ge mandat
för fredsfrämjande åt regionala organisationer,
vilket kan innebära fördelar i form av lägre
kostnader och bättre lokalkännedom. I vissa fall kan
dock regionala styrkor uppfattas som partiska,
påpekar motionärerna. Kristdemokraterna framför
vidare i yrkande 4 att den fredsfrämjande
organisationen inom FN behöver effektiviseras.
Sverige måste fortsätta att med egen röst och
tillsammans med EU påskynda effektiviseringen av den
fredsfrämjande verksamheten.
Miljöpartiet betonar i motion 1999/2000:U417 yrkande
2 behovet av att skapa civila institutioner som kan
föreslå och genomföra konkreta konfliktförebyggande
åtgärder. Att det i dag finns en slagsida mot
militära lösningar beror till en del på att
krishanteringen domineras av de militära
institutionerna. Ett första steg för att
konkretisera det tänkande som finns i regeringens
handlingsprogram vore att inrätta ett institut för
internationell konfliktförebyggande verksamhet.
Institutet bör finansieras över försvarsbudgeten,
menar motionärerna.
Vänsterpartiet kräver i partimotion 1999/2000:U903
yrkande 1 att Sverige tar initiativ till att
redovisa omvärldseffekter av nationell politik.
Bland annat bör detta göras på
sysselsättningsområdet, när det gäller klyftorna
mellan rika och fattiga länder, på miljöområdet samt
i relationen mellan kvinnor och män. Regeringen bör
även verka i FN för att andra länder skall göra
liknande omvärldsanalyser.
I kommittémotion 2000/01:U4 yrkande 1 framhåller
Västerpartiet att ett internationellt maktpolitiskt
perspektiv bort ingå i regeringens skrivelse
2000/01:2 Att förebygga väpnade konflikter. Enligt
motionärerna borde ett sådant perspektiv utgå från
att USA är den enda återstående väl rustade och
starka makten i världen av i dag, och att detta
förhållande sätter sin prägel på världssamfundet, på
FN och på en rad andra internationella
organisationer. Det borde, enligt motionärerna,
rimligen också påverka synen på konflikter samt på
deras upphov, förlopp och upplösning. Med exempel
från olika kontinenter visas i motionen hur USA är
inblandat i ett flertal mera uppmärksammade
konflikter. Motionärerna menar vidare (yrkande 2)
att en mer fullödig och mindre ensidig redovisning,
en mer ingående analys och ett bättre
tillvaratagande av erfarenheter av de senaste årens
arbete med konfliktförebyggande och krishantering
(bl.a. i det forna Jugoslavien) bort ligga till
grund för de åtgärder som regeringen föreslår i sin
skrivelse. I motionens yrkande 3 framhålls att
frågan om förebyggande av väpnade konflikter också
borde ha relaterats till frågor om vapenproduktion
och vapenexport.
Jämte kvinnorna är det barnen som drabbas värst i
samband med krig och väpnade konflikter. Därför
borde, enligt yrkande 4, ett jämställdhetsperspektiv
och ett barnperspektiv tillföras frågan om
förebyggande av väpnade konflikter i högre grad än
vad som sker i skrivelsen.
Ett liknande perspektiv framförs i Vänsterns
partimotion 2000/01:U402 yrkande 2, där det
framhålls att alla Sveriges internationella uppdrag
och mandat före, under och efter en konflikt bör
genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. I samma
motion (yrkande 3) begärs också att regeringen skall
skapa förutsättningar för kvinnors aktiva deltagande
i konflikthantering före, under och efter en
konflikt.
I partimotion 2000/01:U404 (c) yrkande 5 begärs ett
riksdagens tillkännagivande av vad som i motionen
anförs om förslag till åtgärder för slagkraftigare
FN-insatser. Motionärerna framhåller att en rad
åtgärder krävs för att göra FN:s fredsbevarande
insatser slagkraftigare. Väpnade styrkor måste komma
på plats snabbare och den civila delen av
fredsmissioner måste utvecklas mer vid sidan av den
militära. FN-insatserna måste även baseras på
tydliga och därmed mer trovärdiga mandat, menar
motionärerna. Skyddet av civila måste fullföljas och
de uppgifter FN:s fredsbevarande styrkor ges måste
vara möjliga att lösa genom att styrkorna får
tillräckliga mandat.
Centern menar vidare i samma motion, yrkande 6, att
kvinnors roll i fredsskapande och konfliktläkande
arbete förtjänar att lyftas fram mer. Inte minst
behöver kvinnors tillträde till fredsförhandlingar,
beslutsfattande forum m.m. stimuleras. Sverige bör
därför verka för kvinnors deltagande och för
genusfrågor i FN-insatser, fredsförhandlingar och
fredsprocesser.
I kommittémotion 2000/01:U4 (v) yrkande 5 framhålls
att den svenska resursfördelningen mellan å ena
sidan EU:s krishantering och insatser till
förebyggande av väpnade konflikter å den andra borde
stå mer i överensstämmelse med av Sverige ofta
deklarerade ståndpunkter när det gäller förebyggande
av väpnade konflikter.
Moderaterna menar i kommittémotion 2000/01:U5 att
konfliktförebyggande insatser kräver samarbete
mellan regeringar och organisationer för att
resultat skall uppnås. Det är därför viktigt att
kartlägga vilka instrument som finns tillgängliga
och vilka möjligheter olika aktörer har att agera.
Detta bör, enligt yrkande 1, vara en av de frågor
som tas upp i det program som regeringen skall
utarbeta inför Europeiska rådets möte i Göteborg i
juni 2001.
Motionen fokuserar i övrigt på Afrika, som anges
vara den mest konfliktdrabbade kontinenten. Enligt
motionärernas uppfattning bör man tillföra en
säkerhetspolitisk dimension till svensk
Afrikapolitik (yrkande 2). Vidare bör det finnas en
svensk beredskap att delta i
krishanteringsoperationer på den afrikanska
kontinenten (yrkande 3).
Det framhålls också i motionen att länder som är
nära sammanflätade både politiskt och ekonomiskt
väljer samarbete framför konflikt. Så även i Afrika,
där man nyligen har tagit konkreta steg mot ett
frihandelssamarbete. Tanken är att 20 afrikanska
länder skall grunda en Common Market for Eastern and
Southern Africa (Comesa). Om denna satsning ges rätt
förutsättningar kommer den, enligt motionärerna, att
utgöra ett konkret exempel på konfliktförebyggande
verksamhet. Motionärerna menar att de afrikanska
ansträngningarna att konkret inleda
frihandelssamarbete bör stödjas (yrkande 4).
I partimotion 2000/01:U217 (kd) yrkande 17 anförs
att FN måste bygga upp snabbinsatsstyrkor även inom
det civila området, bl.a. då FN i ökad utsträckning
i omedelbar anslutning till konflikters slut får
ansvar för att administrera och leda sönderfallande
samhällen. Motionärerna menar att det rör sig om att
rekrytera och utbilda poliser liksom personal inom
rättsväsende, fångvård och kommunal administration.
Också i kommittémotion 2000/01:U620 anlägger
Moderaterna ett Afrikaperspektiv. I yrkande 3 begärs
att FN prioriterar fredsfrämjande insatser i Afrika,
och i yrkande 4 att en afrikansk freds- och
säkerhetsordning, som gör det möjligt att förebygga
stridigheter och bygga samhällen i fred och frihet,
etableras. En sådan ordning måste bygga på de
afrikanska ländernas eget samarbete men stödjas av
FN, EU och USA. Sverige bör, enligt motionärerna, ta
initiativ inom EU och FN för att en sådan ordning
skall komma till stånd. I motionen föreslås att en
afrikansk motsvarighet till Europarådet, som kan
arbeta för mänskliga rättigheter, upprättas. Ett
första steg kunde vara att inom eller utom SADC söka
etablera ett fast och förpliktigande samarbete vad
avser mänskliga rättigheter och demokrati. Freden
skulle också gynnas om de biståndsströmmar som går
från västvärlden till de afrikanska länderna
omdirigerades. En grundläggande regel bör vara att
inget stöd skall ges till statsmakter som för
anfallskrig.
Centern menar i partimotion 2000/01:U404 yrkande 15
att sanktionsinstrumentet kan vara ett bra och
användbart verktyg i den preventiva diplomatins
tjänst och ett effektivt alternativ till militärt
våld, men det kan också, som i fallet Irak, vara
trubbigt och ineffektivt. Bland annat för att
undvika att oskyldiga civila drabbas är det
angeläget att FN utvecklar och förfinar
sanktionsinstrumentet så att det blir mera
träffsäkert. Gemensamt för alla slags sanktioner är
att de måste omgärdas av tydliga villkor för under
vilka premisser de verkar, samtidigt som det måste
vara centralt att de inte används som
bestraffningsmedel utan förbehålls att begagnas just
som påtryckningsmedel.
Även i Vänsterns kommittémotion 2000/01:U406 yrkande
5 diskuteras frågan om sanktioner, och det anförs
att den svenska regeringen bör verka för att FN
utarbetar andra metoder och typer av sanktioner mot
stater som begår brott mot folkrätten eller mot
mänskliga rättigheter än dem som vi sett i bl.a.
Irak, vilka drabbar oskyldiga i stället för dem som
är ansvariga för brotten.
Moderaterna tar i kommittémotion 2000/01:U621
yrkande 7, utifrån ett MR-perspektiv, upp frågan om
ekonomiska sanktioner. Motionärerna konstaterar att
handelsbojkotter eller avbrytande av ekonomiska
förbindelser mycket sällan lett till framgång. I
särskilt allvarliga fall är sanktioner dock
nödvändiga, framhålls det. De måste i så fall vara
beslutade av FN:s säkerhetsråd för att få effekt och
moralisk legitimitet. Det kan inte accepteras att
enskilda länder försöker utsträcka sin egen
sanktionslagstiftning till att också gälla andra
länder.
Centern framhåller i partimotion 2000/01:U404
yrkande 18 att det är något i grunden positivt att
regionala aktörer tar ett ansvar för säkerheten i
sin region. Där regionalt säkerhetssamarbete saknas
måste emellertid FN ha en strategi för hur man skall
kunna stödja framväxten av ett sådant. Sverige bör i
FN verka i denna riktning.
I kommittémotion 2000/01:U414 (kd) yrkande 6 betonas
att FN bör reformeras och stärkas som organisation
för att framgångsrikt kunna arbeta med global
krishantering. Inom de gemensamma
säkerhetsinstitutionerna, till vilka motionärerna
också för EU och OSSE, bör samverkan, dialog och
insatsberedskap ingå i ett tydligt koncept för
fredssträvanden. Siktet skall, enligt motionärerna,
vara inställt på att det är människor och mänskliga
värden som skall skyddas. Sverige bör även
fortsättningsvis efter förmåga och kapacitet delta i
det globala säkerhetsarbetet, i såväl olika
operationer i omvärlden utifrån mandat från FN:s
säkerhetsråd eller andra folkrättsligt godtagbara
kriterier, som genom utbildningsinsatser för att öka
andra länders och regionala organisationers
fredsfrämjande kapacitet - inte minst i Afrika
(yrkande 16).
I motionen (yrkande 17) framhålls också att kriser
måste mötas med politikens alla preventiva medel.
Bland annat bör möjligheterna att upprätta en
europeisk fredskår prövas. Den bör, enligt
motionärerna, ha till uppgift att bidra till fredlig
lösning på konflikter, hindra att nya konflikter
bryter ut samt stå till tjänst med nödvändiga
förtroendeskapande åtgärder. Den bästa
förutsättningen för att undvika väpnade konflikter
är att främja respekten för de mänskliga
rättigheterna och att säkra en demokratisk
samhällstradition.
I partimotion 2000/01:U415 (mp) yrkande 2 betonas
FN:s roll för global fred, säkerhet och nedrustning.
Motionärerna anser det viktigt att FN spelar en
mycket aktiv roll för fred, säkerhet och nedrustning
i världen. I motionen framförs att Miljöpartiet
anser att icke-våldsprincipen måste bli den
huvudprincip som all konflikthantering utgår från.
Detta innebär att man så långt det någonsin är
möjligt försöker använda fredliga medel för att lösa
konflikter. Om alla icke-våldsmetoder prövats måste
FN vara det världsorgan som beslutar om och genomför
ett militärt ingripande, menar motionärerna.
Miljöpartiet anser att beslutsrätten om ett militärt
ingripande i mellanstatliga konflikter eller
inbördeskrig borde ligga hos Förenta nationerna och
dess underorgan. Man borde också utveckla förslaget
om ett inrättande av en stående FN-styrka som skulle
kunna anlitas vid sådana ingripanden.
Vidare anförs i motionen att FN:s arbete för
nedrustning, rustningsbegränsning och
rustningskontroll är nära förbundet med
organisationens huvuduppgift: att upprätthålla
internationell fred och säkerhet.
I motion 2000/01:U623 (m) yrkande 9 begärs ett
riksdagens tillkännagivande om vad i motion anförs
om FN. Motionärerna anför i motionen att FN:s
förmåga att förebygga kriser och krig, bevara
freden, lösa konflikter eller tvinga fram fredliga
förhållanden måste stärkas eftersom säkerhetsrådet
har ansvaret för internationell fred och säkerhet.
5.1.3.3 Utskottets överväganden
Utskottet ser mycket positivt på att arbetet med att
förebygga väpnade konflikter har fått ökad
internationell uppmärksamhet. Syftet med att
förebygga väpnade konflikter är enligt utskottets
uppfattning att försvara den enskilda människans
värdighet, frihet och trygghet. De mänskliga och
materiella kostnader som följer av väpnade
konflikter framträder tydligare i dag när merparten
av de väpnade konflikterna är inomnationella eller
saknar en global dimension. Denna trend förstärks av
att konflikterna ofta får uppmärksamhet av
massmedier runt om i världen. Samtidigt kan
utskottet konstatera att tyngdpunkten i politik och
folkrätt har förflyttats från nationell säkerhet och
suveränitet till människors säkerhet, de mänskliga
rättigheterna och demokratiska fri- och rättigheter.
Denna utveckling, som utskottet under lång tid
uttryckt sitt stöd för, innebär att de
konfliktorsaker som ett konfliktförebyggande arbete
måste inbegripa omfattar ett mycket bredare fält än
mellanstatliga motsättningar. Utskottet menar att
centrala orsaker till konflikter är ekonomisk och
social diskriminering och fattigdom och skev
resursfördelning, ofta i kombination med etnisk och
religiös förföljelse samt politiskt förtryck och
konstaterar att insikten härom under senare år har
spridit sig i allt vidare kretsar av det
internationella samfundet.
Det internationella samfundets bristande förmåga
att förhindra våldsutbrott, krig och folkmord som i
Rwanda och på Östtimor har lett till förluster av
människoliv, livslånga fysiska och psykiska skador
på både offer och våldsverkare och krossade sociala
strukturer. De ekonomiska kostnaderna i de drabbade
länderna för förluster av socialt kapital, förstörda
materiella värden och ekonomisk stagnation är
omfattande. Därtill kommer kostnader för det
internationella samfundets politiska strukturer, för
civila och militära fredsinsatser, för
omhändertagande av flyktingar och för
återuppbyggnad. Även konflikterna i det forna
Jugoslavien - Bosnien-Hercegovina och Kosovo -visar
att det internationella samfundet hittills saknat en
tillräcklig förmåga att ingripa innan katastrofen är
ett faktum. Utskottet konstaterar att kostnaderna
både i mänskliga och ekonomiska resurser för våld
och krig är avsevärt mycket högre än kostnaderna för
förebyggande av konflikt och krig.
Även kring årsskiftet 2000/2001 pågår flera
konflikter som med tidigare diplomatiska och civila
krishanteringsinsatser kunde ha tagit en annan
vändning. De pågående inbördeskrigen i synnerhet i
Afrika - i Sierra Leone, i Liberia och i
Demokratiska Republiken Kongo - illustrerar på ett
tydligt sätt de höga kostnaderna som en öppen
konflikt får i mänskliga och ekonomiska termer. Det
som gör denna utveckling i Afrika än mer tragisk är,
enligt utskottets uppfattning, att det drabbar
utvecklingsländer där en majoritet av den inhemska
befolkningen är fattiga människor som lever på en
låg välfärdsnivå. Det kommer att ta många år innan
samhällena är återuppbyggda efter krigen och
människornas välfärdsutveckling kan ta fart.
Det som är hoppfullt enligt utskottets mening är
att det finns exempel där man framgångsrikt lyckats
förebygga konflikter och där civila och militära
förebyggande insatser från det internationella
samfundets sida givit resultat. Ofta har detta skett
med hjälp av diplomatiska insatser, ekonomiska
utvecklingsprogram och stöd för stärkande av
demokratin och rättssamhället. Sådana fall är det
konfliktförebyggande och konflikthanterande arbete
som har utförts från det internationella samfundets
sida vad gäller Ungern-Slovakien, Makedonien och
Centralamerika.
Utskottet konstaterar att konflikter är en naturlig
och ofrånkomlig del av den politiska vardagen i alla
samhällen, även i demokratier, och att de ofta kan
driva samhällsutvecklingen framåt. Utmaningen för
det internationella samfundet i det
konfliktförebyggande arbetet är att bidra till att
konflikterna hanteras så att våldsanvändning och
mänskligt lidande kan undvikas. Konfliktförebyggande
syftar enligt utskottets mening till att på ett
konstruktivt sätt kanalisera konflikter, i
betydelsen samhällsmotsättningar, genom fredliga
procedurer och strukturer och förhindra att de tar
sig väpnade uttryck. Här bör även, enligt utskottets
mening, de största ansträngningarna göras för att
förbättra det internationella samfundets
krishanteringsförmåga. Skulle det misslyckas att
hindra en eskalering av en konflikt och en öppen
våldsanvändning utbryta skall det internationella
samfundet ha tillgång till både civila och militära
krishanteringsresurser samt kapacitet för
återuppbyggnadsinsatser efter det att omfattande
våldshandlingar har upphört.
Utskottet välkomnar därför den utveckling som sker
inom FN, EU, OSSE och i Sverige när det gäller att
utveckla förmågan till förebyggande av väpnade
konflikter, att förstärka kapaciteten för civila
krishanteringsinsatser samt att för ändamålet
lämpliga militära resurser kan ställas till det
internationella samfundets förfogande för militär
krishantering.
Utskottet välkomnar även de analyser och
diskussioner i dessa frågor som äger rum både
nationellt och i de relevanta internationella
organisationerna. Utskottet menar att det sker en
utveckling mot tydligare mål för det
konfliktförebyggande arbetet. Dessa relateras till
bättre handlingsalternativ än väpnade insatser och
till organiserandet av lämpliga resurser på den
civila sidan. Det sker även en utveckling vad gäller
bättre målstyrning liksom vad beträffar den
politiska viljan och förmågan att agera tidigt,
genomtänkt och samordnat vid potentiella kriser.
Ännu återstår mycket att göra, men utvecklingen går
enligt utskottets mening i rätt riktning inom FN, EU
och OSSE.
Utskottet vill framhålla vikten av att mänsklig
säkerhet lyfts fram som en huvuduppgift i det
bredare säkerhetspolitiska arbetet. Mänsklig
säkerhet tar fasta på individens behov av och rätt
till fysisk trygghet och kroppslig hälsa, tillgång
till livets materiella förnödenheter, rätt till
adekvat social och ekonomisk bas samt, inte minst,
respekt för hennes eller hans personliga integritet
och frihet. Mänsklig säkerhet är enligt utskottets
uppfattning en förutsättning för samhällelig
stabilitet, vilket i sin tur främjar regional och
internationell fred och säkerhet.
I motion 1998/99:U627 (kd) yrkande 3 anförs att FN
måste stärka sin kapacitet att förebygga, tidigt
upptäcka och tidigt ingripa i väpnade konflikter. I
motion 2000/01:U414 (kd) yrkande 6 anförs att FN som
organisation bör stärkas för att framgångsrikt kunna
arbeta med global krishantering. I motion
1999/2000:U402 (c) yrkande 6 menar motionärerna att
en ny generation av fredsbevarande operationer
behöver utvecklas där de samlade militära och civila
resurserna samverkar. I yrkande 7 i samma motion
föreslås att FN utvecklar metoder för tidig
förvarning, strukturell prevention och medling samt
förebyggande närvaro i potentiella konfliktområden.
Kristdemokraterna anser i motion 1999/2000:U23
yrkande 1 att Sverige bör verka för att FN inrättar
ett eget departement för konfliktförebyggande och
tidig förvarning lett av en undersekreterare med
direkt koppling till säkerhetsrådet. I yrkande 4
anförs att FN bör vidga sin roll när det gäller
fredsfrämjande insatser, bl.a. genom att FN-
högkvarter skall kunna upprättas i konfliktområden.
Vidare har erfarenheterna från FN:s insatser i
Kosovo och Östtimor visat att det finns behov av en
betydligt starkare civil kapacitet (yrkande 5).
Regionala organisationer har givits större ansvar
att lösa konflikter. Centerpartiet anför i motion
1999/2000:U402 (c) yrkande 9 att FN:s möjligheter
att ingripa tidigt i konflikter är beroende av
medlemsländernas vilja att ställa erforderliga
resurser till förfogande. Sverige bör arbeta för att
den inom FN upprättade snabbinsatsstyrkan Shirbrig
successivt byggs ut, samtidigt som den civila
fredsbevarande förmågan bör stärkas. I motion
2000/01:U404 (c) yrkande 5 menar motionärerna att en
rad åtgärder krävs för att göra FN:s fredsbevarande
insatser slagkraftigare. I partimotion 2000/01:U415
(mp) yrkande 2 betonas FN:s roll för global fred,
säkerhet och nedrustning. I motion 2000/01:U623 (m)
yrkande 9 framhåller motionärerna att FN:s förmåga
att förebygga kriser och krig, bevara freden, lösa
konflikter eller tvinga fram fredliga förhållanden
måste stärkas eftersom säkerhetsrådet har ansvaret
för internationell fred och säkerhet.
Sedan Kofi Annan tillträdde som generalsekreterare
1997 har en omfattande reformering av FN:s
sekretariat genomförts. En central strävan har varit
att integrera och koordinera arbetet inom olika
avdelningar, samtidigt som byråkratin har minskats.
Generalsekreteraren har dock inte gjort bedömningen
att det vore önskvärt att inrätta ett separat
departement för konfliktförebyggande, vars
undergeneralsekreterare skulle lyda direkt under
säkerhetsrådet. Enligt vad utskottet kan bedöma
skulle förslaget riskera att separera arbetet för
tidig förvarning från sekretariatets övriga
verksamhet. Utskottet menar att Sverige även
fortsatt bör ge FN:s generalsekreterare fullt stöd i
den reformprocess som han håller på att föra framåt.
Utskottet kan icke desto mindre konstatera att inom
FN har under de senaste åren skapats en rad
mekanismer för att förbättra kapaciteten att agera
effektivt och integrerat på tidiga signaler om
potentiella konflikter. Bland annat har det i
sekretariatets politiska avdelning inrättats ett
särskilt forum som analyserar risksituationer och
handlingsalternativ. Utskottet har vidare erfarit
att det pågår ett kontinuerligt arbete inom FN med
att ytterligare förbättra kapaciteten på detta
område, framför allt vad gäller sekretariatets
analyskapacitet.
Utskottet kan vidare konstatera att förebyggande av
väpnade konflikter successivt har kommit att inta en
alltmer framträdande plats på FN:s agenda. Sedan
november 1999 har flera öppna möten i säkerhetsrådet
ägnats åt förebyggande av väpnade konflikter. Vid
dessa möten rådde bred enighet om vikten av ökat
fokus på förebyggande åtgärder i vid bemärkelse. Vid
ett möte i säkerhetsrådet i juli år 2000 underströk
rådet vikten av en samordnad internationell respons
till ekonomiska, sociala, kulturella och humanitära
problem, som ofta utgör bakomliggande orsaker till
en konflikt.
Generalsekreterare Annan har vid upprepade
tillfällen betonat vikten av att
preventionstänkandet genomsyrar FN:s verksamhet. Han
förespråkar bl.a. en permanent "fact-finding
mission" samt en förstärkt tidig varnings- och
analyskapacitet inom sekretariatet. Utskottet stöder
dessa tankar som skulle stärka generalsekreterarens
auktoritet. På uppmaning av säkerhetsrådet kommer
generalsekreteraren i maj år 2001 att presentera en
rapport om konfliktförebyggande.
När det gäller det bredare anslaget beträffande
fredsbevarande operationer som efterlyses i
motionerna 1999/2000:U402 yrkande 6, 1999/2000:U23
yrkandena 4 och 5, 2000/01:U404 yrkande 5 samt
2000/01:U415 yrkande 2 vill utskottet framhålla att
det utmärkande för den internationella
fredsfrämjande verksamheten under senare år är att
mandaten har breddats till att även inbegripa civila
komponenter, s.k. multifunktionella fredsfrämjande
insatser. De FN-insatser som under 1999 inleddes i
Kosovo och Östtimor har omfattande mandat, vilket
har inneburit ett flertal nya och utmanande
arbetsuppgifter för FN på den civila sidan. Behovet
av deltagande med civil personal har därmed kraftigt
ökat, något som medlemsländerna ännu inte i
tillräcklig grad har kunnat leva upp till. FN:s
organisation för fredsbevarande insatser är heller
inte anpassad efter de nya kraven. Utskottet menar
att mot denna bakgrund är det angeläget att stärka
FN:s kapacitet för planering och genomförande av
fredsfrämjande insatser med stora civila
komponenter, något som Sverige och EU också verkat
för. Sverige har också givit särskilda finansiella
bidrag till civila komponenter i den fredsfrämjande
verksamheten.
För närvarande pågår ett intensivt arbete med syfte
att reformera och stärka FN inom det fredsfrämjande
området. I augusti år 2000 offentliggjordes en
rapport - Brahimirapporten - som togs fram av en
särskilt tillsatt panel med generalsekreterarens
uppdrag att se över fredsbevarande operationer i
alla dess aspekter. Utskottet vill framhålla att
rapporten utmynnar i ett stort antal mycket konkreta
rekommendationer som, när de genomförs, kan bidra
till att väsentligt stärka FN:s kapacitet inom
området fred och säkerhet. En rad åtgärder som kan
bidra till att stärka FN:s fredsoperationer och
anpassa FN-systemet efter dagens multidimensionella
fredsoperationer föreslås. Hit hör bl.a.
rekommendationer som kan bidra till ett mer
integrerat arbetssätt, som på ett bättre sätt kan ta
tillvara tillgängliga resurser inom hela FN-
systemet. Vidare föreslås omstruktureringar och
resursförstärkningar av sekretariatet. I
slutdeklarationen från FN:s millennietoppmöte år
2000 görs en hänvisning till Brahimirapporten, och
stats- och regeringscheferna begär att
generalförsamlingen snabbt överväger dessa
rekommendationer. Uppföljningen av rapporten
inleddes under generalförsamlingens möte år 2000,
och kommer att fortsätta under år 2001. Som EU-
ordförande under det första halvåret 2001 leder
Sverige EU:s aktiva arbete med den fortsatta
uppföljningsprocessen.
Utskottet vill även framhålla att inom EU pågår
samtidigt arbetet med att stärka medlemsstaternas
förmåga inom militär och civil krishantering för att
på så vis också bättre kunna svara på de ökande
behov som finns inom främst FN och OSSE. Sverige har
sedan länge verkat för att EU:s uppgraderade
krishanteringsförmåga skall inbegripa både civila
och militära instrument, med kapacitetsmål på båda
sidor och med särskild tonvikt på
snabbinsatsförmåga. Sverige var med och författade
den civila krishanteringsplan som kunde antas vid
Europeiska rådets möte i Helsingfors. Polisområdet
har inledningsvis prioriterats i detta arbete, och
vid Europeiska rådets möte i Feira kunde ett
kapacitetsmål antas om att till år 2003 kunna bidra
med 5 000 poliser för internationella fredsfrämjande
uppdrag, varav 1 000 skall kunna sättas in med kort
varsel. EU har också inrättat en civilkommitté och
en koordineringsmekanism för det civila arbetet vid
rådssekretariatet. EU:s medlemsländer är ense om att
man måste finna vägar för att bistå inte bara när
det gäller poliser, utan inom hela rättsväsendet,
bl.a. med domare och åklagare. Ett annat prioriterat
område är civil förvaltning och räddningstjänst.
Arbetet med att utveckla de konkreta kapacitetsmålen
kommer att fortsätta under det svenska
ordförandeskapet.
Vidare vill utskottet betona att Sverige under ett
flertal år har drivit frågan om en utökad
snabbinsatskapacitet för fredsbevarande operationer,
samt ökade ledningsresurser för dessa. Tillsammans
med övriga EU-medlemmar arbetar vi också för att
förstärka FN:s förmåga att snabbt upprätta
högkvarter i konfliktregioner. Under det svenska
ordförandeskapet i Shirbrig gjordes stora
ansträngningar för att förbättra samverkan mellan
medlemsländer och FN när det gäller att snabbt
ställa trupper till FN:s förfogande. Utskottet anser
att det bör vara en prioritet att ytterligare stärka
Shirbrigs förmåga att ställa fredsfrämjande styrkor
till FN:s förfogande.
OSSE skapade, genom beslut vid toppmötet i Istanbul
i november 1999, en civil snabbinsatsberedskap
(REACT). I samband med utformningen av denna har
bl.a. från svenskt håll framhållits vikten av att
som komplement till snabbrekrytering av personal öka
beredskapen på det logistiska området.
Utskottet kan sammanfattningsvis konstatera att
mycket återstår att göra inom området. Som framgått
ovan är emellertid utvecklingen på väg i rätt
riktning. Detta bl.a. till följd av aktivt svenskt
agerande.
Med vad som ovan anförts menar utskottet att
motionerna 1998/99:U627 (kd) yrkande 3, 2000/01:U414
(kd) yrkande 6, 1999/2000:U402 (c) yrkandena 6 och
7, 1999/2000:U23 (kd) yrkandena 1, 4 och 5,
1999/2000:U402 (c) yrkande 9, 2000/01:U404 (c)
yrkande 5, 2000/01:U415 (mp) yrkande 2 samt
2000/01:U623 (m) yrkande 9 kan besvaras.
I motion 1999/2000:U416 (kd) yrkande 2 anför
Kristdemokraterna att Sverige bör fortsätta att
driva utvecklandet av en ny generation av
fredsfrämjande insatser i vilka civila och militära
insatser samverkar. Av central betydelse är att
samordningen mellan FN-missionerna och alla
hjälporganisationer samt övriga NGO:er som befinner
sig i olika krisområden förbättras. Motionärerna
framför vidare i yrkande 4 att den fredsfrämjande
organisationen inom FN behöver effektiviseras. De
vill särskilt betona vikten av att snabbt kunna
rycka ut vid akuta kriser och att fungerande system
för tillgängliga nationella trupper och
snabbinsatsstyrkor upprättas.
Utskottet kan notera att det finns en klar trend
mot ökad samordning och harmonisering inom FN-
systemet. Viktiga steg har tagits mot ett starkare
och mer fokuserat FN i fält. Verksamheten i varje
land samordnas av FN:s lokale samordnare, och olika
FN-organ samlas allt oftare i gemensamma lokaler.
Utskottet vill framhålla att riksdagen anvisat
medel för bidrag till en fond för att stärka
samordningen inom FN och mellan FN och andra aktörer
samt att Sverige är drivande när det gäller
fördjupat samarbete mellan FN:s fonder och program.
Fonderna och programmen samarbetar inom ramen för
United Nations Development Group, och detta
samarbete har bl.a. resulterat i gemensamma
bedömningar av situationen i vissa programländer,
utvecklande av ett gemensamt ramverk för fonderna
och programmens landprogram samt en bättre
harmonisering av fondernas och programmens
respektive landprogram. Det pågående samarbetet
förväntas resultera i effektivare insatser som
gynnar samarbetsländerna och minskar den
administrativa belastningen för dessa länder.
Utskottet ser mycket positivt på detta arbete med
att förbättra samordning i fält.
Utskottet noterar vidare att i Brahimirapporten om
stärkande av FN:s fredsfrämjande verksamhet
presenteras olika rekommendationer som kan bidra
till ett förbättrat samarbete inom hela FN-systemet.
Här inbegrips arbetet på fält och samordningen där
mellan FN:s olika aktörer.
Utskottet konstaterar, liksom motionärerna bakom
yrkande 4, att det finns ett stort behov av att
förbättra FN:s förmåga till tidiga insatser.
Utskottet vill härvid framhålla att regeringen med
riksdagens stöd under ett flertal år har drivit
frågan om förbättrad snabbinsatskapacitet. Sverige
har tillsammans med övriga EU-länder under arbetet i
FN:s särskilda kommitté för fredsbevarande upprepade
gånger framfört att förutsättningarna för att snabbt
kunna upprätta FN-högkvarter i konfliktregioner
måste förbättras.
Utskottet vill framhålla att det i Brahimirapporten
föreslås en rad reformer syftande till att förbättra
FN:s snabbinsatskapacitet, såväl på det militära
området som för civilpoliser och annan civil
expertis. Rapporten föreslår att UNSAS (United
Nations Standby Arrangement System), en databas över
militära förband, militärobservatörer, civilpoliser
och civila experter, förstärks. Medlemsländerna
uppmanas att arbeta gemensamt för att skapa
sammanhållna, multinationella styrkor av
brigadstorlek inom ramen för UNSAS, klara för
effektiv utplacering inom särskilda tidsramar.
Vidare bör sekretariatet inom ramen för UNSAS
upprätta en lista över 100 militärer och poliser
samt experter från nationella arméer och
polisstyrkor, som med sju dagars varsel kan vara
redo att upprätta ett högkvarter för nya uppdrag.
Utskottet ser positivt på dessa förslag och menar
att de ligger i linje med den strävan som bör råda
inom området.
Vidare kan utskottet konstatera att tanken med det
multinationella samarbetsprojektet Shirbrig, som
äger rum inom ramen för UNSAS, är att en grupp
medlemsstater skall arbeta gemensamt och lägga
samman de resurser som kan vara tillgängliga. Under
svenskt ordförandeskap våren 2000 fördjupades
samarbetet inom Shirbrig. Sverige initierade ett
arbete för att diskutera och klarlägga
beslutsprocesserna nationellt och inom Shirbrig vid
en förfrågan från FN. En annan svensk prioritering
är att öka öppenheten i projektet och förbättra
dialogen med övriga FN-medlemmar. I december 1999
kunde den multinationella snabbinsatsstyrkan anmälas
tillgänglig för FN, innebärande att konsultationer
mellan FN och deltagarländerna i Shirbrig kunde
inledas om framtida möjliga insatser. Shirbrig
deltar för närvarande med en styrka i FN-missionen
UNMEE i Etiopien-Eritrea i vilken även Sverige
deltar.
Utskottet konstaterar avslutningsvis i denna del
att genom regeringsbeslut i december år 2000
uppdaterade Sverige sin anmälan av förband till
UNSAS.
Med vad som ovan anförts menar utskottet att motion
1999/2000:U416 (kd) yrkandena 2 och 4 kan besvaras.
I partimotion 2000/01:U217 (kd) yrkande 17 anförs
att FN måste bygga upp snabbinsatsstyrkor även inom
det civila området, bl.a. då FN i ökad utsträckning
i omedelbar anslutning till konflikters slut får
ansvar för att administrera och leda sönderfallande
samhällen.
Utskottet menar att det är mycket angeläget att
stärka FN:s kapacitet för planering och genomförande
av fredsfrämjande insatser med stora civila
komponenter. Utskottet kan med tillfredsställelse
konstatera att Sverige länge har drivit denna fråga
tillsammans med övriga EU inom ramen för FN:s
särskilda kommitté för fredsbevarande.
Utskottet noterar att arbetet för att förbereda FN
för bredare insatser inom det fredsfrämjande området
redan har inletts. I Brahimirapporten om reformer av
FN:s verksamhet avseende fred och säkerhet, som
presenterades i augusti år 2000, gavs flera
rekommendationer om hur FN:s kapacitet på den civila
sidan kan stärkas - såväl vad avser civilpoliser som
andra civila experter. Häri ingår att sekretariatet
bör etablera en central databas över civila
experter, redo för att bli utsända med kort varsel,
och att vissa omstruktureringar av sekretariatet bör
genomföras för att bättre reflektera den civila
komponentens ökade roll i FN:s fredsbevarande
verksamhet. Arbetet med att genomföra rapportens
rekommendationer inleddes under hösten år 2000 och
kommer att fortsätta under år 2001, delvis under det
svenska EU-ordförandeskapet. Utskottet noterar att
resultatet av höstens förhandlingar blev blygsammare
än vad Sverige, EU, andra likasinnade samt FN-
sekretariatet hade hoppats. Några framsteg kan
emellertid noteras i form av viss omedelbar
förstärkning och reformering av sekretariatets
avdelning för fredsbevarande operationer, DPKO.
Bland annat har civilpolisenheten fått vissa
resursförstärkningar.
Utskottet vill vidare framhålla att Sverige har
givit såväl personella som finansiella bidrag till
de civila komponenterna av den fredsfrämjande
verksamheten. Utskottet ser även positivt på att
Sverige länge och aktivt har drivit frågan om den
civila polisens roll i fredsfrämjande uppdrag, bl.a.
under tiden i FN:s säkerhetsråd. Vi har även
successivt kunnat öka vårt deltagande med poliser i
fredsfrämjande uppdrag och är nu, relaterat till
storleken av den nationella polisstyrkan, ett av de
större polisbidragarländerna.
Utskottet vill även betona att det inom EU
samtidigt pågår ett arbete med att stärka
medlemsstaternas förmåga inom civil krishantering
för att på så vis bättre kunna svara på de ökande
behov som finns inom främst FN och OSSE. Sverige har
sedan länge verkat för att EU:s uppgraderade
krishanteringsförmåga skall inbegripa både civila
och militära instrument, med kapacitetsmål på båda
sidor och med särskild tonvikt på
snabbinsatsförmåga.
Det bör även nämnas i sammanhanget att OSSE, genom
beslut vid toppmötet i Istanbul i november 1999, har
skapat en civil krishanteringsmekanism (REACT).
REACT är ett verktyg för att snabbt och effektivt
kunna mobilisera civil personal, inklusive
civilpoliser, för tjänstgöring i OSSE:s
fältverksamhet. Det förtjänar att noteras att i
samband med utformningen av denna har bl.a. från
svenskt håll framhållits vikten av att som
komplement till snabbrekrytering av personal öka
beredskapen på det logistiska området. I samband med
beslutet om REACT beslöts även att inrätta en
polistjänst vid OSSE:s sekretariat.
Med vad som ovan anförts menar utskottet att motion
2000/01:U217 (kd) yrkande 17 kan besvaras.
I motion 1999/2000:U402 (c) yrkande 20 understryks
betydelsen av konfliktförebyggande åtgärder och då
särskilt vikten av att analysera strukturella
riskfaktorer, såsom skev resursfördelning, bristande
demokrati och etniska motsättningar, och att
genomföra strukturförändrande åtgärder.
Det är utskottets mening att det är av vikt att
analysera strukturella riskfaktorer för att
förebygga väpnade konflikter. Det är vidare av vikt
att angripa grundläggande riskfaktorer och
konfliktorsaker för att förebygga väpnade
konflikter. Utskottet vill betona att framgångsrikt
förebyggande av väpnade konflikter bara kan ske på
basis av kunskap om underliggande riskfaktorer och
tidigt agerande med hjälp av ett brett spektrum av
instrument.
Utskottet konstaterar att resursknapphet eller
ojämn fördelning av resurser utgör en potentiell
konfliktorsak som, ensam eller i kombination med
andra strukturella riskfaktorer eller
konfliktutlösande omständigheter, kan leda till
väpnade konflikter inom och mellan stater.
Utskottet vill i sammanhanget understryka
biståndets säkerhetsfrämjande karaktär och att
Sveriges omfattande utvecklingssamarbete kan utgöra
ett effektivt instrument för att minska grogrunden
för destabilisering och väpnad konflikt. Ett annat
användbart instrument är ansträngningar på
nedrustningsområdet liksom insatser för att
kontrollera tillgången på lätta vapen.
Vidare vill utskottet framhålla att väpnade
konflikter ofta föregås av - eller rent av orsakas
av - grova kränkningar av befolkningens rättigheter.
Respekten för folkrättens regler om de mänskliga
rättigheterna är därför en viktig faktor för att
förebygga väpnade konflikter. Långsiktiga insatser
för att stärka en kultur av respekt för folkrätten
bl.a. genom utbildningsinsatser och politisk dialog
har, enligt utskottets uppfattning, en strukturellt
förebyggande funktion och är en viktig del i arbetet
med att stärka förebyggandet.
Utskottet vill understryka att även länken mellan
demokrati, säkerhet och konfliktförebyggande är
stark och tydlig. Deltagande, representativitet och
legitimitet är centrala begrepp för såväl en sund
demokratiseringsprocess som för hanteringen av
interna konflikter. Det är utskottets uppfattning
att en demokratisk samhällsordning underlättar
hanteringen av samhälleliga motsättningar med
fredliga medel och inom institutionaliserade
kanaler.
Slutligen vill utskottet i denna del även framhålla
att handel och ekonomisk integration kan skapa ett
ömsesidigt beroende mellan potentiella eller forna
fiender och dessutom ökade möjligheter till
utveckling och tillväxt. Vikten av att upprätthålla
handelsströmmar och produktiva delar av ekonomin
utgör en motkraft mot potentiella spänningar och
konflikter mellan stater.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
1999/2000:U402 (c) yrkande 20 kan besvaras.
I yrkande 21 i samma motion betonas att Sveriges
internationella insatser inom områden som
lagstiftning, utveckling av det civila samhället,
valövervakning och stöd till medierna bör ökas.
Utskottet vill med anledning av detta yrkande
framhålla att demokrati ger den enskilda personen
större möjlighet att påverka sin livssituation,
vilket i förlängningen stärker både individens och
statens säkerhet. En demokratisk samhällsordning
underlättar hanteringen av samhälleliga
motsättningar med fredliga medel inom
institutionaliserade kanaler.
Utskottet konstaterar att det svenska
demokratistödet i första hand är långsiktigt och
syftar till att främja en gradvis etablering av
demokratisk kultur och mänskliga rättigheter. Det är
nära relaterat till ansträngningar på andra områden
som t.ex. socioekonomisk utveckling och insatser för
miljön.
Det är utskottets uppfattning att
konfliktperspektivet bör föras in även i andra
demokratiutvecklande program och åtgärder. Hastiga
samhällsförändringar kan blottlägga motsättningar
som om de inte hanteras på rätt sätt riskerar att
utvecklas till våldsamma konflikter. Utskottet menar
att demokratistödet därför måste utformas på
grundval av analyser av maktförhållanden och
involvera olika aktörers intressen. Stöd till
genomförande av val måste t.ex. förberedas mycket
väl och vara del av en politisk process som både
föregås och efterföljs av långsiktiga åtgärder för
att främja demokratisering. Därför menar utskottet
att kompetensen och kapaciteten att i beredning och
genomförande förstå och analysera maktförhållanden,
aktörer och intressenter bör ökas.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
1999/2000:U402 (c) yrkande 21 kan besvaras.
I yrkande 22 i samma motion anförs att enskilda
organisationer utgör en viktig resurs i det
konfliktförebyggande arbetet. Arbetet på
gräsrotsnivå är särskilt betydelsefullt i inbördes
konflikter, menar motionärerna.
Utskottet vill inledningsvis framhålla att
regeringen har tillsatt en utredningen om
folkrörelsernas bidrag till, potential inom och
framtida strategier för konflikthantering,
fredsbyggande och våldsförebyggande. Vidare kan
noteras att Sida för diskussioner med
folkrörelsenätverket Forum för fredstjänst om hur
konfliktperspektivet kan integreras i de enskilda
organisationernas utvecklingssamarbete. Utskottet
vill även framhålla att Rådet för freds- och
säkerhetsfrämjande insatser (RFSI) har en viktig
roll att spela i sammanhanget. RFSI utgör ett forum
för samarbete mellan regeringen, forskarvärlden,
olika myndigheter och det civila samhällets
organisationer. Det är ett rådgivande organ till
Utrikesdepartementet med uppgift att verka för att
stärka Sveriges möjligheter att förebygga, hejda och
lösa internationella konflikter.
Utskottet menar att samverkan med enskilda
organisationer i det konfliktförebyggande och
konflikthanterande arbetet bör ges hög prioritet som
ett led i arbetet med att förbättra
arbetsfördelningen och koordinationen mellan olika
nivåer och aktörer. Ett brett angreppssätt möjliggör
kunskaps- och erfarenhetsförmedling i frågor som rör
en rad olika typer av insatser, från förvarning och
prevention till eventuella fredsframtvingande
åtgärder och återuppbyggnadsstöd. Biståndsaspekter,
utveckling av konflikthanteringsmekanismer inom
internationella organisationer samt introduktion av
förslag till utrednings- och forskarinsatser,
studier, skrifter och seminarier är alla angelägna
uppgifter.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
1999/2000:U402 (c) yrkande 22 kan besvaras.
I yrkande 23 i samma motion anförs att en viktig
dimension i det konfliktförebyggande arbetet är att
bättre ta till vara nationell och internationell
forskning.
Utskottet fäster stor vikt vid kontakter med
forskarvärlden kring konfliktförebyggande frågor.
Utskottet kan konstatera att kontaktytorna mellan
Regeringskansliet och svenska liksom internationella
forskningscentrum, som fokuserar på
konfliktrelaterade problem, redan i dag är
omfattande. Det rör sig t.ex. om kontakter för att
förbättra faktaunderlag och analys om ett visst land
där Sverige är biståndsgivare, som en del av en
strategi för att genomföra konfliktförebyggande
åtgärder. Det kan i andra sammanhang handla om
samarbete med internationella experter för att
bibringa politiska beslutsfattare ökade kunskaper om
bl.a. faktiska förhållanden och metodfrågor för
konfliktförebyggande.
Utskottet noterar att enligt regeringens skrivelse
kommer ett forum som samlar forskare och praktiker
kring konfliktförebyggandeteman att upprättas.
Syftet är att ytterligare förbättra kontakter dem
emellan på basis av ömsesidigt intresse. Regeringen
vill kunna tillgodogöra sig nya forskningsrön om
konflikthantering och forskarvärlden är intresserad
av att genom deltagande i ett sådant forum informera
sig om aktuella policyproblem. Utskottet välkomnar
detta initiativ.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
1999/2000:U402 (c) yrkande 23 kan besvaras.
I yrkande 24 anförs att Sverige bör verka för att
FN, EU, OSSE och Europarådet utvecklar förmåga till
preventiv diplomati. Organisationerna bör ta fram
särskilda strategier för konfliktförebyggande.
Utskottet vill betona att internationella
organisationer utgör en viktig arena för svenska
ansträngningar att stärka det internationella
samfundets insatser för konfliktförebyggande
samtidigt som de även är viktiga aktörer på området.
Utskottet kan konstatera att arbetet fortsätter med
att anpassa FN till dagens nya hot mot fred och
säkerhet och stärka dess kapacitet inom hela området
av konflikthanteringsåtgärder. Detta arbete, som
Sverige aktivt deltar i, syftar bl.a. till att
stärka säkerhetsrådets roll för konfliktförebyggande
och ge generalsekreteraren ökade resurser för
konfliktförebyggande insatser. Arbetet syftar inte
bara till att stärka FN:s kapacitet till tidiga
insatser för stabilisering i ett akut krisläge, utan
även till att stärka sådana långsiktiga insatser för
social, ekonomisk och politisk utveckling och
stabilitet som kan motverka utvecklingen av
våldsamma konflikter.
Vad gäller Europarådet och OSSE vill utskottet
inledningsvis framhålla att själva syftet med dessa
organisationer - och motivet bakom deras tillkomst -
är att verka för avspänning och för att förebygga
konflikter. Utskottet vill erinra om att Europarådet
tillkom efter andra världskriget för att undvika att
auktoritära regimer återigen skulle våldföra sig på
de demokratiska rättigheterna och de mänskliga fri-
och rättigheterna och därmed lägga grunden för krig
och konflikt. Vad gäller OSSE:s tillkomst vill
utskottet erinra om att detta på ett avgörande sätt
bidrog till att skapa förtroende mellan
militärblocken och till avspänningen under det kalla
kriget och indirekt till Berlinmurens fall och det
kalla krigets upphörande.
Vad gäller Europarådets aktiviteter på senare år
vill utskottet framhålla att organisationen lämnar
viktiga bidrag till det internationella
konfliktförebyggande arbetet med dess
demokratifrämjande insatser,. Genom att stödja
uppbyggnad av rättsstaten och genom att främja
respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna i
de nya medlemsländerna utgör Europarådets arbete ett
viktigt inslag i det konfliktförebyggande arbetet.
När det gäller OSSE:s ambitioner efter det kalla
krigets slut konstaterar utskottet att
organisationen agerar på basis av ett brett
säkerhetsbegrepp som tar hänsyn till t.ex. sociala
och ekonomiska faktorer vid sidan av de
traditionella politiska och militära frågorna.
Utskottet vill framhålla att OSSE:s långtida
missioner i t.ex. forna Östeuropa har visat sig
särskilt värdefulla som instrument för
konfliktförebyggande. Utskottet utgår ifrån att
Sverige även fortsättningsvis aktivt arbetar för
stärkandet av OSSE:s olika instrument och strategier
för konflikthantering och för att OSSE skall befästa
sin roll som samarbetsorganisation och
konflikthanterare.
Utskottet vill framhålla att Sverige aktivt bidrar
- även som EU-ordförande under första halvåret 2001
- till att EU höjer sin profil beträffande
konfliktförebyggande och mer effektivt använder de
instrument som står till förfogande. Utskottet har
erfarit att det pågår ett arbete med ett program för
konfliktförebyggande som kommer att presenteras vid
toppmötet i Göteborg i juni år 2001 och som
innehåller konkreta förslag på hur unionen mer
effektivt skall bidra till förebyggandet av väpnade
konflikter. Det rör långsiktiga insatser för social
och ekonomisk utveckling, stärkandet av ett visst
lands demokrati och institutioner. Det gäller även
diplomatiska insatser liksom civila och militära
fältinsatser.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
1999/2000:U402 (c) yrkande 24 kan besvaras.
Motionärerna bakom motion 1999/2000:U411 (s) yrkande
1 lyfter fram utbildningens nyckelroll för att bygga
samhällen baserade på fredlig samverkan och icke-
våldskultur. I yrkande 2 begär motionärerna att
regeringen presenterar ett svenskt handlingsprogram
för freds- och icke-våldskultur.
Utskottet konstaterar inledningsvis i denna del att
utbildning samt barn och ungdom hänger intimt samman
även om utbildning också kan ha andra målgrupper.
Utskottet noterar att FN i resolution 55/43 har
utsett årtiondet 2001-2010 till det internationella
årtiondet för fredskultur och icke-våld för världens
barn. Resolutionen hör nära samman med att FN utsåg
år 2000 till det internationella året för
fredskultur samt deklarationen om ett aktionsprogram
för fredskultur, 53/243. Denna innehåller bl.a. mål
och strategier för freds-kultur, vilka skall fungera
som bas för nämnda resolutioner. Stor betoning läggs
på utbildning i ämnet och deltagande från alla
sfärer i samhället. Utskottet välkomnar dessa
initiativ från FN:s sida.
Vad gäller det av FN proklamerade årtiondet har
utskottet inhämtat att Sida är verksamt i ett
utvecklingsprojekt vars inriktning är bistånd till
stöd för undervisning av barn där områdena
demokrati, mänskliga rättigheter och
barnrättsperspektiv står i fokus. Avsikten är att
undervisa barn om deras rättigheter till utbildning
och att lära dem om rättigheter genom utbildning.
Vidare drivs ett projekt i Sri Lanka där stöd ges
till undervisning i kultur och demokrati i
grundskolan.
Utskottet vill också framhålla att en översyn och
analys av barnfrågor, Barnprojektet, håller på att
genomföras i Regeringskansliet och kommer att
redovisas i en skrivelse till riksdagen under år
2001. Detta projekt har som utgångspunkt att
utveckla ett barnrättsperspektiv i de
biståndspolitiska målen.
Utskottet kan vidare konstatera att det i svenskt
utvecklingssamarbete även läggs stor vikt vid att
stärka det civila samhället genom stöd till krafter
som verkar för demokrati och folkligt deltagande.
Ett aktivt civilt samhälle är en viktig beståndsdel
i byggandet av samhällen baserade på fredlig
samverkan och icke-våldskultur, menar utskottet.
Vad gäller verksamhet i Sverige konstaterar
utskottet att Unesco har varit medfinansiär till
översättning av de hemsidor som sammanställts i
samband med det internationella året för fredskultur
och som bl.a. samlat ca 70 miljoner
namnunderskrifter. Samtidigt har Unesco producerat
två böcker där bl.a. begreppet fredskultur
diskuteras och konkretiseras. Dessa böcker har
distribuerats till landets samtliga högstadier och
gymnasium.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
1999/2000:U411 (s) yrkandena 1 och 2 kan besvaras.
I motion 1999/2000:U416 (kd) yrkande 3 framhåller
motionärerna att regionala organisationer kan spela
en viktig roll i fredsfrämjande operationer. I
motion 2000/01:U404 (c) yrkande 18 anförs att FN
måste stödja framväxten av regionala
säkerhetsarrangemang där sådana saknas och att
Sverige i FN bör verka i denna riktning.
Utskottet kan inledningsvis konstatera att
existensen av regionala säkerhets-arrangemang
förutses i FN-stadgans kapitel VIII. Där anges bl.a.
att fredliga lösningar på lokala konflikter i första
hand skall sökas genom regionala mekanismer innan de
lyfts till säkerhetsrådet. Det står även rådet fritt
att använda regionala arrangemang för de
fredsframtvingande åtgärder som man fattar beslut
om.
Utskottet noterar att med den mer aktiva roll som
FN spelar efter kalla krigets slut har dess
fredsfrämjande verksamhet snabbt blivit både mer
omfattande och komplex. Utskottet menar att
betydelsen av ett välfungerande samarbete mellan FN
och regionala organisationer därmed växer. Det är
utskottets uppfattning att ett sådant samarbete bör
ta sin utgångspunkt i utnyttjande av respektive
aktörs komparativa fördelar för att därigenom skapa
en så effektiv säkerhetsordning som möjligt.
Utskottet konstaterar att bl.a. detta också är
bakgrunden till EU:s planer på att upprätta
kapacitet och förmåga till konfliktförebyggande och
krishantering och att ha ett närmare samarbete med
FN inom detta område. Syftet med samarbetet är att
tillse att EU:s växande resurser på bästa sätt även
kan komma FN till del. Utskottet ser med
tillfredsställelse på denna utveckling och menar att
FN har en unik erfarenhet, politisk legitimitet och
en räckvidd som EU kan dra nytta av. Utskottet
noterar i sammanhanget att Europeiska rådet vid sitt
möte i Nice i december år 2000 gav det svenska
ordförandeskapet i uppdrag att, i samråd med FN,
utarbeta de närmare formerna för samarbetet.
Utskottet har vidare inhämtat att det för att ge
möjlighet till ömsesidigt erfarenhets- och
tankeutbyte hålls återkommande möten mellan FN och
regionala aktörer. Ett möte har hållits i februari
år 2001 på temat peace building, under
generalsekreterare Kofi Annans värdskap. Sverige
deltog i mötet i egenskap av EU-ordförande.
Det är utskottets mening att regionala
säkerhetsarrangemang är ett nödvändigt och
värdefullt inslag i världssamfundets globala
säkerhetsarkitektur, under förutsättning att sådana
ordnas och agerar i enlighet med FN-stadgans
principer. Detta innebär bl.a. att det alltid är
FN:s säkerhetsråd som har det primära ansvaret för
internationell fred och säkerhet, medan de regionala
organisationerna kan ge ett värdefullt bidrag och
stöd till rådets arbete i detta avseende.
Med vad som ovan anförts menar utskottet att
motionerna 1999/2000:U416 (kd) yrkande 3 och
2000/01:U404 (c) yrkande 18 kan besvaras.
Miljöpartiet betonar i motion 1999/2000:U417 (mp)
yrkande 2 att ett första steg för att konkretisera
det tänkande som finns i regeringens
handlingsprogram vore att inrätta ett institut för
internationell konfliktförebyggande verksamhet.
Utskottet kan inledningsvis konstatera att ett
omfattande arbete läggs ner på att studera faktorer
kring konfliktförebyggande, kris- och
konflikthantering och återuppbyggnad. Däri ingår
metodfrågor, organisatoriska frågor, målsättningar,
interoperabilitet, finansiering, logistik m.m.
Mycket av detta arbete har gjorts inom relevanta
organisationer som FN och EU men även en hel del av
forskningsinstitut. Det är även av vikt att notera,
menar utskottet, att mycket arbete har lagts ned i
Regeringskansliet på dessa frågor, manifest-erade
bl.a. i Ds 1999:24 Att förebygga väpnade konflikter,
i SOU 2000:74 Att verka för fred - ett gemensamt
fredscentrum samt inte minst i föreliggande
skrivelse.
Utskottet menar att det är viktigt att den
kompetens som finns inom området tas till vara i
genomförandet av ambitionerna när det gäller detta
område. Utskottet konstaterar att så redan sker och
menar att det är av särskild vikt att de
observationer och slutsatser från forskarstudier som
görs inom området också kommer till användning i det
praktiska arbetet. Utskottet ser emellertid, till
skillnad från motionärerna, inget behov av att ett
särskilt institut för dessa frågor inrättas.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion
1999/2000:U417 (mp) yrkande 2.
I motion 1999/2000:U903 (v) yrkande 1 begärs att
Sverige tar initiativ till att redovisa
omvärldseffekter av nationell politik.
Utskottet noterar att det finns en växande insikt
om utvecklingsprocessernas komplexitet och om att
globaliseringen ställer nya krav på samsyn och
samstämmighet mellan olika politikområden både på
nationell och internationell nivå. Utskottet
konstaterar att denna fråga står i fokus för den
parlamentariska kommitté som tillsatts för att
utreda Sveriges politik för global utveckling.
Kommittén påbörjade sitt arbete under våren 2000 och
skall senast den 31 oktober 2001 lämna ett samlat
förslag till hur politiken bör utformas inom
relevanta områden utifrån det övergripande målet om
fattigdomsbekämpning och de nya förutsättningar som
globaliseringen skapar. Den parlamentariska
utredningen om Sveriges politik för global
utveckling har till huvuduppgift att utreda hur
Sveriges politik för globalt, ekonomiskt, socialt
och ekologiskt hållbar utveckling bör utvecklas.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla att det för
att åstadkomma ett enhetligt förhållningssätt
gentemot omvärlden krävs en ökad samstämmighet
mellan olika politikområden, t.ex. säkerhets-,
handels-, miljö-, jordbruks-, flykting- och
migrationspolitiken samt utvecklingssamarbetet.
Utskottet konstaterar vidare att Sverige aktivt
medverkar inom det arbete som pågår inom OECD i
syfte att förbättra sådan samstämmighet för att
bidra till fattigdomsbekämpningen. Detta arbete
skall slutföras under våren 2001.
Utskottet vill även framhålla att ett viktigt
bidrag till kunskapen om om-
världseffekter av nationell politik görs genom de
rapporter om utveckling (Human Development Reports)
som tas fram i UNDP:s regi.
Utskottet anser därmed att det som motionärerna
efterfrågar redan är tillgodosett och anser att
motion 1999/2000:U903 (v) yrkande 1 kan besvaras med
det anförda.
I motion 2000/01:U4 (v) yrkande 1 framhåller
motionärerna att ett internationellt maktpolitiskt
perspektiv borde ha ingått i regeringens skrivelse
2000/01:2 Att förebygga väpnade konflikter.
Motionärerna menar vidare (yrkande 2) att en mer
fullödig och mindre ensidig redovisning, en mer
ingående analys och ett bättre tillvaratagande av
erfarenheter av de senaste årens arbete inom
områdena konfliktförebyggande och krishantering
borde ha legat till grund för de åtgärder som
regeringen föreslår i sin skrivelse.
Med anledning av motionens yrkande 1 vill utskottet
framhålla att det inte är uteslutet att realpolitik
och rådande maktstrukturer i världspolitiken
påverkar möjligheterna att kunna agera för att
förebygga väpnade konflikter. Utskottet vill dock
understryka att det kalla krigets slut har medfört
förändringar som innebär både nya utmaningar och
möjligheter. Det gäller att försöka ta till vara de
öppningar och möjligheter som nu finns för att
påvisa behovet av och möjligheterna till att
förhindra att konflikter bryter ut, menar utskottet.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att detta
även är perspektivet i regeringens skrivelse.
I skrivelsen belyses även bristen på politisk vilja
som ett fortsatt problem. En av anledningarna till
detta är avsaknaden av engagemang och kortsiktiga
nationella intressen hos enskilda stater, menar
regeringen i skrivelsen. I skrivelsen framhålls även
att konkurrensen om plats på den internationella
agendan är hård, och vissa potentiella
konfliktområden uppmärksammas inte av inflytelserika
stater, vars agerande ibland påverkas av kortsiktiga
nationella intressen. Enskilda staters bristande
engagemang eller ovilja att agera kan försvåra
mindre aktörers möjligheter till framgångsrikt
agerande, t.ex. inom internationella organisationer.
Utskottet delar denna analys och menar att det bl.a.
därför är viktigt att alliansfria länder som Sverige
engagerar sig i dessa frågor.
Utskottet vill dock framhålla att det också finns
andra orsaker till den bristande viljan, såsom
strukturella brister i beslutprocesser, brister på
fokus i analysen av vissa regioner, oklara
begreppsformuleringar samt psykologiska
förklaringar, att inte vilja uppmärksamma
utvecklingen i tid. Det är dessutom värt, menar
utskottet, att särskilt notera att en konflikt som
aldrig blossar upp inte skapar några
tidningsrubriker och inte tycks ge omedelbara
belöningar för den som vidtar åtgärder.
Utskottet är väl medvetet om det internationella
samfundets misslyckanden att i tid agera
konfliktförebyggande i Rwanda och i forna
Jugoslavien. Vad gäller Östtimor agerade FN
inledningsvis snabbt för att underlätta en process
mot ökat självbestämmande och för att organisera en
folkomröstning om eventuell självständighet i
augusti 1999. När utfallet av denna blev att
självständighet önskades av en majoritet av
befolkningen och våldsamheter därefter bröt ut
reagerade emellertid det internationella samfundet
och FN alltför långsamt för att stoppa de
våldshandlingar som begicks av indonesisk milis och
militär mot den östimoresiska befolkningen.
Dessa misstag har inneburit enorma kostnader
framför allt i människoliv, men också materiellt och
politiskt. Dessa misslyckanden måste dock enligt
utskottets mening vändas till ökad insikt om att mer
måste göras för att förebygga konflikter och att
hantera dessa på ett mer effektivt sätt.
Utskottet vill framhålla att konfliktförebyggande
insatser innefattar olika diplomatiska instrument
liksom civila och militära operationer som kan ha
storpolitiska förtecken.
Dock förtjänar det att särskilt påpekas, menar
utskottet, att de viktigaste åtgärderna sker
långsiktigt genom de strukturella
konfliktförebyggande insatserna långt ifrån det
mediala strålkastarljuset. Där kan länder som
Sverige, t.ex. genom utvecklingssamarbete och
byggande av ett aktivt civilt samhälle, agera på ett
sätt som stärker nationsstaters olika
samhällssektorer och minskar grogrunden för interna
motsättningar, destabilisering och väpnad konflikt.
Det är utskottets uppfattning att den roll Sverige
kan och bör ta på sig, tillsammans med andra
likasinnade, är att vara konstruktivt pådrivande för
att ett konfliktförebyggande perspektiv successivt
skall genomsyra politiken. Detta bör ske bl.a. genom
att verka för att EU, FN, OSSE och andra
internationella organisationer får till stånd
regelbundna rutinmässiga genomgångar av potentiella
risker för våld och väpnade konflikter samt genom
att utveckla och förfina instrumenten för
konfliktförebyggande.
Vad gäller yrkande 2 i motionen menar utskottet att
regeringsskrivelsen framför allt har till syfte att
belysa behovet av att förebygga snarare än att
hantera väpnade konflikter, påvisa det spektrum av
insatser som kan användas samt att ge exempel på
konfliktförebyggande insatser som kan anses
framgångsrika.
Utskottet anser att det är just genom misslyckanden
att stoppa väpnade konflikter som
konfliktförebyggande åtgärder har fått ökad
prioriteringsgrad. När de konfliktförebyggande
instrument som stått till buds inte visat sig
effektiva eller inte använts i tillräckligt hög
grad, har militära och civila krishanteringsinsatser
från det internationella samfundets sida blivit
nödvändiga. Utskottet konstaterar emellertid att
dessa insatser är både mer kostsamma och mer
riskfyllda än förebyggande åtgärder.
Det finns många exempel på att det internationella
samfundet har misslyckats med att förhindra att
konflikter bryter ut eller sprider sig. Dessa
erfarenheter är relativt väl dokumenterade. Det är
svårare att entydigt bevisa sambandet mellan
förebyggande åtgärder och fredlig utveckling menar
utskottet. Skrivelsen har emellertid försökt att ge
några exempel på förebyggande insatser som kan anses
ha varit framgångsrika. Det finns även andra.
Utskottet vill också betona att varje situation är
unik och att det inte går att skriva ut generella
koncept som passar för alla konfliktsituationer. Det
rör sig om komplexa skeenden och processer, i vilka
man försöker göra insatser för att dessa inte skall
spåra ur och leda till väpnat våld. Enligt
utskottets uppfattning bör fokus i det
konfliktförebyggande arbetet vara på vilka
instrument som finns och hur de kan fungera, något
som framhålls i skrivelsen.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion
2000/01:U4 (v) yrkandena 1 och 2.
I motion 2000/01:U4 (v) yrkande 3 framhålls att
frågan om förebyggande av väpnade konflikter också
borde ha relaterats till frågor om vapenproduktion
och vapenexport.
Utskottet kan inledningsvis konstatera i denna del
att Sverige sedan många år deltar i det arbete som
sker internationellt för att samordna och
harmonisera exportkontroll av krigsmateriel. Sverige
är aktivt engagerat i arbetet med att vidareutveckla
de olika samarbetsformerna och rapporterar i dag
till ett stort antal internationella forum om svensk
export av krigsmateriel och varor med dubbla
användningsområden. I samarbete med andra stater
deltar Sverige även i den rapportering som görs över
nekad export - s.k. denials. I dessa sammanhang
finns möjligheten till att på ett mycket tidigt
stadium se trender i vapenflöden och försök från
vissa stater och andra aktörer att utveckla sådana
NBC-vapenprogram som i dag begränsas av konventioner
och avtal. Den information som framkommer
underlättar för länder med försvarsmaterielindustri
att undvika export till potentiella
konfliktregioner.
Vidare konstaterar utskottet att FN:s
generalförsamling redan 1991 antog en resolution som
anmodar medlemsländerna att årligen till ett
register över konventionella vapen redovisa såväl
sin import som export av tyngre konventionella
vapen, enligt sju olika kategorier. I samråd med
försvarets myndigheter samt Inspektionen för
strategiska produkter, ISP sammanställer
Utrikesdepartementet de aktuella uppgifterna.
Liknande rapportering sker inom Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) samt
Wassenaar-arrangemanget. Båda organisationerna
grundar sin rapportering på de kategorier som
återfinns i FN:s register.
Utskottet noterar att frågan om hur spridningen av
massförstörelsevapen skall begränsas under de
senaste 20 åren har tilldragit sig ett alltmer
ökande intresse. Det finns indikationer på att vissa
stater, ofta i mycket instabila regioner, har önskat
anskaffa massförstörelsevapen. Detta är en faktor
som väsentligt försvårar fredligt samarbete i de
regioner som kan stå inför en potentiell konflikt.
Samtidigt vill utskottet peka på att det skett en
positiv utveckling vad gäller kärnvapenstater i
Europa och i Europas närområde. Tre stater, Ukraina,
Vitryssland och Kazachstan, har avstått från de
kärnvapen de ärvde i samband med Sovjetunionens
sönderfall. En motsatt utveckling kunde enligt
utskottets uppfattning ha fått allvarliga och
negativa konsekvenser vad gäller säkerheten i
Europa. Även denna åtgärd har således haft en
konfliktförebyggande verkan.
Utskottet noterar vidare att internationella
överenskommelser som Biological and Toxin Weapons
Convention (BTCW), Chemical Weapons Convention (CWC)
samt Non-Proliferation Treaty (NPT) är avtal som
syftar till att avveckla och förhindra spridningen
av massförstörelsevapen.
I syfte att underlätta det internationella
samarbetet för icke-spridning av
massförstörelsevapen och teknik som kan användas för
deras framställning har ett antal multilaterala
exportkontrollarrangemang bildats: Australiengruppen
(AG), Missile Technology Control Regime (MTCR),
Nuclear Suppliers' Group (NSG), Wassenaar-
arrangemanget (WA) samt Zanggerkommittén (ZC).
Utskottet vill betona att syftet med dessa regimer
är att mellan medlemmarna främja informationsutbyte
angående spridningsrisker samt att identifiera varor
och teknik som kan användas för framställning av
massförstörelsevapen och vars utförsel således bör
kontrolleras på ett samordnat sätt.
Rapporteringen av import och export av
krigsmateriel har samma typ av funktion och är
därför viktig menar utskottet. Trender och
handelsmönster framträder mer tydligt när
information görs tillgänglig, och med denna
information kan konflikter förebyggas genom att
vapenexportens följder bättre kan bedömas och export
vid behov förhindras.
Utskottet vill även framhålla att det även inom EU
sker ett omfattande arbete för att få en så effektiv
exportkontroll som möjligt både av krigsmateriel och
av varor med dubbla användningsområden genom att en
uppförandekod har utarbetats. Utskottet vill även
påminna om att regeringen redogör för svenskt
agerande på området i den årliga skrivelsen om
svensk exportkontrollpolitik och export av
krigsmateriel.
Utskottet vill avslutningsvis framhålla att
exportkontrollen av krigsmateriel är ett av de
regelverk där utskottet har beredningsansvar. I det
regelverket ingår att svensk export av krigsmateriel
ej får ske till stater som befinner sig i krig,
konflikt eller inbördeskrig. Det bör betonas att
denna politik, liksom de internationella
kontrollregimer som har upprättats och vilka
omtalades ovan, bl.a. syftar till att ha
förebyggande verkan avseende konflikter och till att
undvika att existerande konflikter eskalerar.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U4 (v) yrkande 3 kan besvaras.
Ett antal yrkanden behandlar kvinnors roll i
konfliktförebyggande och i konflikthantering.
I motion 2000/01:U4 (v) yrkande 4 anförs att ett
jämställdhets- och ett barnperspektiv bör tillföras
frågan om förebyggande av väpnade konflikter i högre
grad än vad som sker i skrivelsen. Ett liknande
yrkande framförs i Vänsterns partimotion
2000/01:U402 (v) yrkande 2, där det framhålls att
alla Sveriges internationella uppdrag och mandat
före, under och efter en konflikt bör genomsyras av
ett jämställdhetsperspektiv. I samma motion (yrkande
3) begärs också att regeringen skall skapa
förutsättningar för kvinnors aktiva deltagande i
konflikthantering före, under och efter en konflikt.
I motion 2000/01:U404 (c) anförs att kvinnors roll i
fredsskapande och konfliktläkande arbete förtjänar
att lyftas fram mer. Inte minst behöver kvinnors
tillträde till fredsförhandlingar, beslutsfattande
forum m.m. stimuleras. Sverige bör därför verka för
kvinnors deltagande och genusfrågor i FN-insatser,
fredsförhandlingar och fredsprocesser (yrkande 6).
Utskottet vill inledningsvis i denna del framhålla
att Sverige i allt internationellt samarbete
uppmärksammar att kvinnor utgör merparten av jordens
fattiga och utsatta, vad gäller egendom, inkomster
och möjligheter att skydda sig mot våld och
övergrepp och chanser att delta i beslut som
påverkar deras liv. Utskottet kan notera att detta
även har framgått i flera skrivelser till riksdagen
om utvecklingssamarbetet.
Utskottet kan konstatera att mycket arbete har
lagts ner inom Regeringskansliet och i
Utrikesdepartementet för att föra in gender-frågor
och jämställdhetsperspektiv när det gäller
konfliktförebyggande och konflikthantering. Under år
1999 har UD bedrivit ett samarbete med FN och
Uppsala universitet för att studera hur kvinnor
aktivt kan bidra i konflikthantering och
fredsfrämjande insatser. Det gäller på alla nivåer:
i konfliktområdena för att t.ex. bistå
våldtäktsoffer, egendomslösa änkor och ensamstående
kvinnor och för att få med kvinnor i forum som
beslutar om fördelning av medel för sjukvård,
utbildning, vård av gamla m.m. UD har också bidragit
till en studie som Kvinna till kvinna gjorde våren
2000 om Daytonavtalet ur ett genderperspektiv.
Studien presenterades vid UNGASS 2000, uppföljningen
till FN:s stora kvinnokonferens i Peking, och
biståndsministern presenterade också studien i
Sarajevo i juni 2000.
Vidare kan utskottet konstatera att Sverige också
har stött en FN-studie om hur kvinnors villkor
systematiskt bör uppmärksammas i FN:s fredsfrämjande
verksamhet. Arbetet har koncentrerats på tre nivåer,
bl.a. i syfte att utforma riktlinjer för FN:s
fortsatta arbete:
45 Mandaten för FN:s operationer bör tydligt
observera kvinnors behov av stöd efter olika
former av övergrepp. Vidare pekas på särskilda
insatser för att t.ex. säkra kvinnors tillgång
till mark, bostäder m.m. eftersom kvinnor i flera
fall diskrimineras härvidlag.
46
47 De kontingenter som sänds ut från FN i form av
t.ex. svensk militär och militärpolis, MR-
experter m.fl. bör innehålla kvinnor och de män
som sänds ut bör få grundläggande gender-
utbildning. En del i denna utbildning bör omfatta
frågor om prostitution och hiv/aids.
48
49 FN:s arbete bör inriktas på att i samtalen med
lokala aktörer uppmärksamma kvinnor och
representanter för kvinnoorganisationer bl.a. vad
gäller distribution av förnödenheter,
prioriteringar vad gäller internationella
insatser m.m.
50
Utskottet har vidare inhämtat att regeringen även
avser att verka för en aktiv uppföljning av
säkerhetsrådets resolution om att inom allt
fredsfrämjande arbete i FN:s regi uppmärksamma och
involvera kvinnor och kvinnoorganisationer.
Utskottet menar att det är viktigt att Sverige
verkar för att kvinnor får delaktighet i
utvecklingsdialogen, internationellt, nationellt och
lokalt. Det är även viktigt att Sverige ger sitt
stöd till analyser i FN om hur budgetanslag kommer
kvinnor och män till godo vad gäller krediter,
utbildning, hälsovård m.m. Sverige bör även verka
för att gender-frågor får en central plats i viktiga
dokument också på internationell nivå, t.ex.
Världsbankens World Development Report.
Utskottet vill betona att det är av vikt att i
arbetet med mänskliga rättigheter tydligare, bl.a. i
det bilaterala biståndet, hänvisa till konventioner
som FN:s kvinnokonvention, nationella lagar och
åtaganden som slår fast alla individers lika värde
och uppmärksammar att kvinnors legala rättigheter
omsätts i praktisk handling.
Utskottet menar avslutningsvis i denna del att ett
involverande av fler kvinnor i arbetet med
konfliktförebyggande och konflikthantering i många
fall skulle göra arbetet mer framgångsrikt och
mångfacetterat. Det skulle medföra en mindre skev
könsfördelning inom verksamhetsområdet och därutöver
föra in perspektiv som män kanske ofta förbiser som
t.ex. olika former av våld och hot mot kvinnor.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att
motionerna 2000/01:U4 (v) yrkande 4, 2000/01:U402
(v) yrkandena 2 och 3 samt 2000/01:U404 (c) yrkande
6 kan besvaras.
I motion 2000/01:U4 (v) yrkande 5 framhålls att den
svenska resursfördelningen mellan å ena sidan EU:s
krishantering och insatser till förebyggande av
väpnade konflikter å den andra borde stå mer i
överensstämmelse med av Sverige ofta deklarerade
ståndpunkter när det gäller förebyggande av väpnade
konflikter.
Utskottet anser att akut krishantering och
förebyggande av väpnade konflikter inte behöver
ställas i ett ekonomiskt motsatsförhållande. De
militära och civila resurser som nu utvecklas för
att kunna hantera akuta kriser skall också kunna
användas i förebyggande syfte och användningen av de
olika instrumenten som står till förfogande måste
ses i ett sammanhang. Detta har av regeringen bl.a.
framförts i det budskap som delgivits övriga
medlemsstater inför Allmänna rådets öppna debatt om
konfliktförebyggande den 22 januari år 2001.
Utskottet vill också betona att Sverige genom sitt
omfattande utvecklingssamarbete och stöd till FN:s
olika verksamhetsgrenar kanaliserar stora resurser
till förebyggande insatser. Med detta i beaktande
framstår inte de resurser som läggs ner på att skapa
militär krishanteringskapacitet som omfattande.
Samtidigt måste utskottet konstatera att uppbyggnad
av militär insatskapacitet och förmåga är kostsam i
omedelbara budgetära termer medan detsamma inte
alltid är fallet med direkta civila och
intellektuella komponenter i
krishanteringsprocessen. De effekter som dessa kan
ha i krisförebyggande och krishanterande syfte kan
vara omfattande och därmed indirekt spara omfattande
resurser genom att begränsa polarisering mellan
olika samhällskrafter och genom att militär
krishantering därmed kan undvikas. Ett sådant
exempel på effektivt krisförebyggande, vilket
utskottet hade tillfälle att studera vid ett besök i
Lettland, är det omfattande programmet för att lära
ut det lettiska språket till den rysktalande
befolkningen i Lettland. Det programmet, som syftar
till en långsiktig utbildningssatsning i det
lettiska språket och till att skapa möjligheter för
den rysktalande befolkningen att integreras i det
lettiska samhällsbygget, erhåller även stöd från
Sverige inom ramen för östsamarbetet.
Utskottet menar att tre steg i en
konflikthanteringsprocess kan identifieras. Det
första steget är förebyggande och baseras på analys
av konflikter. Genom att tidigt identifiera källor
till konflikter - och att i nästa steg vidta
åtgärder inom ramen för civil krishantering - kan
det undvikas att dessa konflikter övergår i
motsättningar som tar sig våldsamma uttryck. Skulle
detta inte vara möjligt att uppnå utan
motsättningarna fördjupas och leder över i kris och
krig bör det även finnas möjlighet till militär
krishantering. Det är emellertid utskottets bestämda
uppfattning att tonvikten i arbetet bör ligga i de
två första stegen i en konflikthanteringsprocess,
konfliktanalys och civil krishantering. På detta
sätt kan omfattande kostnader, främst i människoliv
och lidande men även vad gäller andra
samhällsresurser, undvikas.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att
motionerna 2000/01:U4 (v) yrkande 5 kan besvaras.
I motion 2000/01:U5 (m) yrkande 1 anförs att det
program som regeringen skall utarbeta inför
Europeiska rådets möte i Göteborg i juni 2001 bör
innehålla konkreta strategier för hur olika
målsättningar skall uppnås.
Utskottet kan inledningsvis konstatera att det
europeiska program om konfliktförebyggande som skall
tas fram till Europeiska rådet i Göteborg kommer att
vara kort och mycket konkret och framhålla ett antal
förslag till åtgärder som stärker EU:s förmåga att
förebygga väpnade konflikter.
Vidare vill utskottet framhålla att regeringens
skrivelse utgör ett viktigt steg mot en
konkretisering av en mycket bred och ibland
svårbemästrad problematik och att skrivelsen inte
saknade konkreta förslag. Utskottet finner det
positivt att skrivelsen så utförligt diskuterar
olika aspekter av konfliktförebyggande.
Utskottet vill vidare framhålla att en konflikts
utveckling, och utsikterna till effektiv tidig
hantering, är någonting unikt från fall till fall.
Hur den förda politiken bör se ut i det enskilda
fallet kan inte diskuteras i en skrivelse som syftar
till att dra upp huvudlinjerna för politiken, utan
får redovisas löpande i varje fall. Utskottet
noterar att då skrivelsen tar upp enskilda fall är
det för att exemplifiera generella principer för en
effektiv konfliktförebyggande politik och inte för
att uttömmande analysera en viss konflikt.
Utskottet menar att ett av de viktigaste hindren
mot att denna delvis nya inriktning av svensk
utrikespolitik får det genomslag som är motiverat är
att konfliktförebyggande kan uppfattas som något
abstrakt. Enligt utskottets mening innebär
förebyggande av konflikter till stor del långsiktigt
agerande för t.ex. socioekonomisk rättvisa och
stabilitet eller för stärkandet av ett visst lands
politiska institutioner. Det är nödvändigt, menar
utskottet, att en insikt sprider sig om att utrikes-
och säkerhetspolitik även måste handla om sådana
långsiktiga insatser. Den enskilde individ som tack
vare sådana insatser har mat i magen, kan gå till
skolan, och vars mänskliga och politiska fri- och
rättigheter respekteras, uppfattar detta som något i
högsta grad konkret. En sådan människa kommer enligt
utskottets mening i långt mindre utsträckning att
vara mottaglig för de krigets och våldets
entreprenörer som söker utnyttja fattigdom och kaos
i sina egna själviska syften.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U5 (m) yrkande 1 kan besvaras.
I motion 2000/01:U620 (m) yrkande 4 anförs att en
afrikansk freds- och säkerhetsordning, som gör det
möjligt att förebygga stridigheter och bygga
samhällen i fred och frihet, etableras. I motion
2000/01:U620 (m) yrkande 3 begärs att FN prioriterar
fredsfrämjande insatser i Afrika. I motion
2000/01:U5 (m) yrkande 2 anförs att en
säkerhetspolitisk dimension bör tillföras svensk
Afrikapolitik. I motion 2000/01:U5 (m) yrkande 3
anförs att det bör finnas en svensk beredskap att
delta i krishanteringsoperationer på den afrikanska
kontinenten. I motion 2000/01:U414 (kd) yrkande 16
anförs att utbildningsinsatser behövs för att öka
andra länders och regionala organisationers
fredsfrämjande kapacitet, inte minst i Afrika.
Utrikesutskottet vill inledningsvis i denna del
framhålla att FN medverkat i arbetet med
uppföljningen av de rapporter om utvecklingen i
Afrika som tagits fram av sekretariatet. Efter de
grundläggande rapporter som lades fram av
generalsekreteraren efter det kalla krigets slut (An
Agenda for Peace 1992 och en uppföljande rapport
1995) kom 1998 rapporten The causes of conflict and
the promotion of durable peace and sustainable
development in Africa. Denna rapport följdes upp
genom resolutioner i säkerhetsrådet då Sverige var
medlem i detta råd. Sverige deltog aktivt i
utarbetandet av dessa resolutioner.
Generalförsamlingen har också inrättat en
arbetsgrupp för uppföljning av rapportens
rekommendationer. Detta arbete fortgår med aktiv
svensk medverkan.
Utrikesutskottet noterar att utrikesminister Anna
Lindh i december år 2000 inbjöd en grupp afrikanska
utrikesministrar för att tillsammans med sina
nordiska kolleger diskutera bl.a. den rapport om FN
och fredsbevarande som tagits fram av
undergeneralsekreterare Brahimi, som också var
närvarande vid mötet. Vid mötet diskuterades
särskilt rapportens relevans för det framtida
hanterandet av kriser i Afrika.
Utskottet har inhämtat att Sverige som EU-
ordförande kommer att ta initiativ till en
genomgripande översyn och uppdatering av den
gemensamma position unionen antagit om förebyggande
av och lösande av konflikter i Afrika. Under
ordförandeskapet kommer Sverige också att ansvara
för samordningen av vissa uppföljningsaktiviteter
efter det toppmöte som hölls mellan EU och Afrika i
Kairo i april 2000, då konfliktfrågorna utgjorde ett
viktigt tema.
Vidare har utskottet erfarit att
Utrikesdepartementet leder en interdepartemental
arbetsgrupp om stärkande av afrikansk kapacitet när
det gäller förebyggande av och hantering av
konflikter i Afrika.
Utskottet vill betona att en bärande tanke i det
arbete som har beskrivits ovan är att stärka
afrikansk kapacitet för förebyggande och hantering
av konflikter. Omvärldens ansvar är enligt
utskottets mening otvetydigt men samtidigt är det
uppenbart att kapacitet att förebygga konflikter
även bör finnas i regionen. Det är värt att betona,
menar utskottet, att många av de initiativ som
diskuteras rör just stärkandet av de regionala och
subregionala organisationernas kapacitet på området.
Utskottet kan konstatera att Sverige bidrar till
uppbyggnaden av kapacitet såväl i den afrikanska
enhetsorganisationen OAU som de subregionala
organisationerna SADC, IGAD och Ecowas. OAU:s
generalsekreterare Salim A Salim besökte Sverige i
oktober år 2000 för diskussioner om
konflikthantering i Afrika och samarbetet mellan
Sverige och OAU och därmed även förde samtal med
utrikesutskottet. Samförstånd förelåg om att
samarbetet borde utvecklas från nuvarande
projektinriktade, ad hoc-betonade och kortfristiga
samarbete till ett mer långsiktigt och
programinriktat samarbete. Vad gäller konkret stöd
till OAU kan i första hand Sveriges stöd till OAU:s
reformering (14 mnkr), konfliktcentret (3,6 mnkr)
och OAU:s arbete rörande handeldvapen (2,5 mnkr)
nämnas. Dessutom ger Sverige bidrag till kampen mot
korruption och även till African Commission for
Human and People's Rights. Sverige deltar aktivt i
dialogen mellan EU och dessa organisationer, senast
genom utrikesministerns medverkan i EU-SADC-
utrikesministermötet i Gaborone i november år 2000.
Vad gäller FN:s beredskap för att delta i
krishanteringsoperationer på den afrikanska
kontinenten vill utskottet anföra att FN i dag
spelar en viktig roll vad avser fredsfrämjande
insatser i Afrika söder om Sahara. Den just nu
största pågående FN-missionen finns i Sierra Leone.
En ny FN-mission är under uppbyggnad i Etiopien och
Eritrea och beredskap finns till utvidgning av FN-
missionen i Demokratiska Republiken Kongo. Utskottet
konstaterar att FN inte är passivt i Afrika även om
många av FN:s insatser där varit förknippade med
allvarliga problem. I detta sammanhang vill
utskottet understryka att det också är viktigt att
komma ihåg att framgången för en FN-mission ytterst
är beroende av medlemsstaternas vilja att bidra med
resurser och de krigförande parternas vilja att söka
fredliga lösningar.
Utskottet kan konstatera att det internationella
samfundets oförmåga att ingripa för att förhindra
folkmordet i Rwanda var ett stort misslyckande. FN
har genom Carlssonrapporten år 1999 försökt utreda
vilka misstag som begicks i syfte att finna vägar
till förbättrad förmåga att hantera liknande
situationer i framtiden. Som ett sätt att följa upp
denna kritiska FN-rapport tillsatte FN:s
generalsekreterare i mars år 2000 en panel under
ledning av förre algeriske utrikesministern Brahimi,
med uppdraget att grundligt gå igenom FN:s
verksamhet för fred och säkerhet samt att ta fram
ett antal specifika, konkreta och praktiska
rekommendationer för att förbättra den. Rapporten
var klar den 21 augusti 2000 och har diskuterats i
FN:s generalförsamlings särskilda kommitté för
fredsbevarande under hösten 2000. Utskottet ser, som
framhållits tidigare i detta betänkande, positivt på
detta arbete.
Rapporten och dess rekommendationer skall behandlas
i FN. I slutet av år 2000 godkände
generalförsamlingen ett finansiellt tillskott till
FN-sekretariatet med syftet att bl.a. stärka FN:s
avdelning för fredsbevarande operationer. Utskottet
menar att om FN:s kapacitet ökar så att
organisationens förmåga att leda fredsfrämjande
insatser förbättras, kan detta också få effekt på
medlemsstaternas beredvillighet att bidra med trupp.
Vad gäller en säkerhetspolitisk dimension i svensk
Afrikapolitik samt kapacitet att delta i olika
operationer menar utrikesutskottet inledningsvis att
fred och säkerhet i Afrika under senare år har varit
en prioriterad fråga i svensk Afrikapolitik. Förutom
Sveriges aktiva medverkan inom ramen för FN:s
verksamhet och initiativ som ordförandeland i EU
första halvåret år 2001 vill utskottet framhålla att
regeringen redan år 1996 för riksdagen presenterade
en utredning om Säkerhet och utveckling i Afrika (Ds
1996:15). En särskild presentation med diskussion
genomfördes med utrikesutskottet. Rapporten utgjorde
underlag för överväganden och rekommendationer om
fred och utveckling i Afrika i arbetet med den
skrivelse Afrika i förändring - en förnyad svensk
Afrikapolitik inför 2000-talet som presenterades för
riksdagen 1998 (skr. 1997/98:122, bet. 1997/98:UU14,
rskr. 1997/98:245).
Utskottet noterar även att Afrikafrågorna
uppmärksammats i samband med framtagandet av
handlingsprogrammet formulerat i den skrivelse som
behandlas i föreliggande betänkande. Detta finner
utskottet naturligt med tanke på att en stor del av
de aktuella väpnade konflikterna i världen utspelar
sig i Afrika.
Utskottet vill understryka att det svenska
bilaterala samarbetet med länder i Afrika
genomgående innehåller element av
konfliktförebyggande, inte bara generellt genom
fattigdomsbekämpning och stärkande av demokratiska
system och institutioner utan också konkret i
insatser för att t.ex. stärka regionalt samarbete
kring gemensamma resurser som vatten.
Utskottet vill vidare uppmärksamma att Sverige
bidrar med observatörer i FN:s för närvarande
största fredsfrämjande mission (Sierra Leone).
Sverige deltar också med observatörer och med
stabsofficerare inom Shirbrigsamarbetet i den
fredsfrämjande missionen i Etiopien och Eritrea, och
beredskap finns för svenskt deltagande i FN-
missionen i Demokratiska Republiken Kongo. Utskottet
vill även lyfta fram att Sverige som ordförandeland
i EU-samarbetet prioriterar de ansträngningar som
syftar till att förbättra samarbetet mellan EU och
FN för att EU:s framväxande krishanteringskapacitet
på sikt skall kunna bidra till att stärka FN:s
globala roll inom den fredsfrämjande verksamheten.
Utskottet menar att det även är viktigt att
förbättra kapaciteten hos regionala aktörer att
delta i fredsfrämjande insatser på ett effektivt
sätt. Sverige arbetar därför aktivt med
utbildningsinsatser. Utskottet har inhämtat att vid
SWED-INT, försvarsmaktens centrum för utbildning
inom internationell fredsfrämjande verksamhet,
organiseras varje år ett tjugotal kurser och flera
seminarier. Dessa utbildningar har vunnit
internationellt erkännande, och varje år deltar ett
stort antal utländska, inklusive afrikanska, elever.
Svenska och nordiska utbildningsinsatser kan också
sägas vara en exportvara eftersom svenska officerare
och civilpoliser deltar i och leder satsningar på
andra håll i världen, inte minst i södra Afrika.
Utskottet noterar även att Sverige har bidragit
finansiellt. Ett exempel är den omfattande
fredsfrämjande övningen Blue Crane i Sydafrika till
vilken Sverige bidrog med ca 1,3 miljoner kronor
utöver ett antal instruktörer. Ett annat exempel är
den civilpolisutbildning som ägde rum i Ghana i
november 1999. Kursen var upplagd efter samma modell
som den svenska civilpoliskursen UNPOC - United
Nations Police Officers Course - som organiseras fem
gånger per år av SWEDINT. Instruktörerna vid kursen
i Ghana kom bl.a. från Sverige och kostnaderna för
genomförandet delades mellan Sverige, Norge och
Kanada.
Utskottet menar avslutningsvis att Sveriges aktiva
arbete inom området med uppbyggnad av kompetens och
resurser nationellt, regionalt inom EU och globalt
inom FN bidrar till att förstärka den
internationella förmågan att verka inom
konfliktförebyggande och konflikthantering i Afrika.
Även detta visar att Sverige har en
säkerhetspolitisk dimension i sin Afrikapolitik.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att
motionerna 2000/01:U620 (m) yrkandena 3 och 4,
2000/01:U5 (m) yrkandena 2 och 3 och 2000/01:U414
(kd) yrkande 16 kan besvaras.
Motionärerna menar i 2000/01:U5 (m) yrkande 4 att de
afrikanska ansträngningarna att konkret inleda
frihandelssamarbete bör stödjas.
Utskottet konstaterar att ökade möjligheter för de
minst utvecklade länderna att integreras i den
globala ekonomin är en prioriterad fråga för
Sverige. Utskottet vill även understryka den
intraregionala handelns betydelse i detta
sammanhang.
I skrivelsen Afrika i förändring. En förnyad svensk
Afrikapolitik inför 2000-talet (skr. 1997/98:122,
bet. 1997/98:UU14, rskr. 1997/98:245) betonade
regeringen att Sverige kommer att stödja afrikanska
strävanden att minska handelshindren, att utveckla
en gemensam ekonomisk lagstiftning och att öka det
regionala ekonomiska samarbetet. Vidare poängterades
att Sverige på det globala, multilaterala planet
fortsatt ämnade stödja ansträngningarna att avveckla
handelshinder i Afrika, liksom att avveckla de
handelshinder som drabbar afrikanska produkter på
andra marknader. Utskottet uttryckte sitt stöd för
dessa ställningstaganden vid behandlingen av
regeringens skrivelse.
Utskottet menar att de fortsatta förhandlingarna
inom WTO:s ram kommer att få betydelse för länderna
i Afrika. En fri handel för jordbruksprodukter är en
svensk målsättning, som även medför förbättrade
förutsättningar för afrikansk export av
jordbruksprodukter. Utskottet ser även positivt på
att Sverige stödjer det s.k. MUL-initiativet som
innebär förslag på fritt tillträde till EU:s marknad
för all export (förutom vapen) från de minst
utvecklade länderna. Ett genomförande av detta
initiativ kommer att ha betydelse för många länder i
Afrika.
Vidare vill utskottet framhålla att Sverige genom
EU och inom ramen för Cotonou-avtalet är med och
utformar Europeiska unionens handelsrelationer med
de s.k. AVS-staterna. En viktig komponent i denna
process är att uppmuntra och stödja de många
pågående regionala integrationsinitiativen inom
handelsområdet i Afrika. Enligt avtalet skall EU
även ingå frihandelsavtal med på förhand definierade
regionala organisationer.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U5 (m) yrkande 4 kan besvaras.
Ett flertal motioner behandlar sanktioner som
politiskt instrument. Vänsterpartiet anför i motion
1999/2000:U21 (v) yrkande 2 att erfarenheterna av
FN-sanktioner är blandade och att en översyn borde
göras. Fallen Jugoslavien och Irak vittnar om det
olyckliga i att FN-sanktioner kombineras med
militära åtgärder från enskilda stater. I motion
1999/2000:U23 (kd) yrkandena 7-9 menar
Kristdemokraterna att sanktioner kan vara ett
trubbigt vapen. Motionärerna förespråkar att
ekonomiska sanktioner kombineras med insatser för
att stödja det civila samhället, att de underordnas
tydliga politiska mål samt att de i första hand
riktas direkt mot den politiska eliten i landet i
fråga. Centerpartiet anser i partimotion
1999/2000:U402 (c) yrkande 8 att
sanktionsinstrumentet i många fall är ett
verkningsfullt medel, men att sanktioner måste vara
riktade så att de drabbar rätt målgrupp. Moderaterna
framför i motionerna 1998/99:U602 (m) yrkande 6 och
1999/2000:U607 (m) yrkande 8 att ekonomiska
sanktioner sällan leder till framgång. I
undantagsfall kan sanktioner vara motiverade, men de
måste då vara sanktionerade av FN:s säkerhetsråd. I
motion 2000/01:U404 (c) yrkande 15 menar
motionärerna att det är angeläget att FN utvecklar
och förfinar sanktionsinstrumentet. Även i motion
2000/01:U406 (v) yrkande 5 diskuteras frågan om
sanktioner, och det anförs att den svenska
regeringen bör verka för att FN utarbetar andra
metoder och typer av sanktioner mot stater som begår
brott mot folkrätten eller mot mänskliga rättigheter
än dem som vi sett i bl.a. Irak, vilka drabbar
oskyldiga i stället för dem som är ansvariga för
brotten. Motion 2000/01:U621 (m) yrkande 7 tar upp
frågan om ekonomiska sanktioner. Motionärerna
konstaterar att handelsbojkotter eller avbrytande av
ekonomiska förbindelser mycket sällan lett till
framgång. I särskilt allvarliga fall är sanktioner
dock nödvändiga, framhålls det. De måste i så fall
vara beslutade av FN:s säkerhetsråd för att få
effekt och moralisk legitimitet. Det kan inte
accepteras att enskilda länder försöker utsträcka
sin egen sanktionslagstiftning till att också gälla
andra länder.
Utskottet kan inledningsvis i denna del framhålla
att erfarenheterna från främst Irak tydligt visar
att breda, ekonomiska sanktioner är ett trubbigt
instrument för att påverka ett lands uppträdande.
Utskottet konstaterar att sanktionerna mot Irak
tidvis har lett till ifrågasättande av
sanktionsinstrumentets relevans över huvud taget.
Samtidigt vill utskottet påminna om att de
ekonomiska sanktionerna mot Sydafrika på sin tid
betydde mycket för att de politiska förhållandena i
det landet med tiden förändrades på ett avgörande
sätt.
Utskottet menar emellertid att det är angeläget att
FN och världssamfundet utvecklar och förfinar
sanktionsinstrumentet till att bli ett mer
selektivt, verkningsfullt och användbart verktyg.
Rätt använda och utformade förblir sanktioner ett
värdefullt inslag - inte minst som medel för att
förebygga väpnade konflikter - i den åtgärdskatalog
som FN förfogar över.
Utskottet menar även att det bakom sanktioner bör
finnas ett beslut i FN:s säkerhetsråd eller i EU:s
ministerråd för att ge ett sådant beslut nödvändig
legitimitet. Det är enligt utskottets uppfattning
inte acceptabelt att enskilda länder försöker
utsträcka sin egen sanktionslagstiftning till att
också gälla andra länder som i fallet Helms-Burton-
lagen och USA.
Som utrikesministern framförde i sitt anförande vid
FN:s generalförsamling i september 2000, bör
utgångspunkten vara att maximal press riktas mot den
krets i sanktionslandet som har möjlighet att
påverka landets politik, samtidigt som negativa
humanitära effekter på civila och tredje land i
möjligaste mån undviks. Det är just detta som
eftersträvas med riktade sanktioner som
vapenembargon, olika typer av finansiella sanktioner
och reserestriktioner.
Utskottet fäster stor vikt vid denna fråga.
Utskottet välkomnar därför regeringens erbjudande
att Sverige under år 2001 påtagit sig en ledande
roll i ett internationellt projekt som syftar till
att utveckla bättre riktade sanktioner, med
medverkan av en bred krets andra engagerade länder,
forskare och organisationer.
Utskottet menar att sanktionsregimer, förutom att
vara anpassade för att träffa berörda makthavare,
alltid bör följas upp och, om möjligt, kompletteras
med fortgående politiska ansträngningar. Ett totalt
avbrott i dialogen med sanktionslandet innebär
mindre möjligheter till påverkan och bör i
möjligaste mån undvikas. Det är av vikt, anser
utskottet, att sanktionsregimen ingår som en del i
en bredare, genomtänkt politisk strategi, där andra
inslag återfinns som understöder sanktionsregimen.
Som isolerad åtgärd har sanktioner sällan
förutsättningar att bli framgångsrika menar
utskottet.
Vidare anser utskottet att tydliga kriterier för
lättnader och hävande är avgörande för en effektiv
och trovärdig tillämpning av sanktionspolitiken.
Världssamfundet måste också vinnlägga sig om att
tydligt förklara syftet med sanktionerna, liksom
villkoren för ett hävande. Utskottet vill betona att
utan förståelse och acceptans hos allmänheten -
såväl i sanktionslandet som i omvärlden - undergrävs
politikens möjligheter att verka. I vissa fall kan
det vara befogat att det internationella samfundet,
samtidigt som sanktioner införs, söker mildra de
humanitära effekterna och stärka det civila
samhället.
Utskottet finner att insikten om behovet av en
genomgripande översyn av sanktionsinstrumentet under
senare tid har fått en allt vidare spridning.
Utskottet konstaterar att en diskussion pågår bl.a.
i säkerhetsrådskretsen, dvs. den grupp länder som
ytterst har att fatta beslut om FN:s sanktioner. I
april 2000 beslöt säkerhetsrådet att inrätta en
arbetsgrupp som inom kort skall presentera
rekommendationer för hur sanktionspolitiken kan
utvecklas och effektiviseras. Gruppens översyn
gäller sanktionsinstrumentet i dess helhet:
sanktionskommittéernas arbetsmetoder, FN-
sekretariatets kapacitet, samordning inom FN-
systemet, utformandet av beslut om sanktioner,
kontinuerliga utvärderingar av sanktioner,
övervakning och framtvingande åtgärder, sidoeffekter
av sanktioner, humanitära undantag, riktade
sanktioner samt stöd till medlemsländer för
implementering. Utskottet välkomnar detta arbete som
pågår i FN och förutsätter att Sverige tar aktiv del
i diskussionerna utifrån de utgångspunkter som
beskrivits ovan.
Det är utskottets förhoppning att arbetet kan bidra
till en bred reformering och modernisering av FN:s
sanktionspolitik. Inte minst vore det angeläget,
menar utskottet, att ge FN-sekretariatet förstärkta
resurser för att stödja sanktionskommittéernas
arbete och bidra till en mer enhetlig tillämpning av
de upprättade sanktionsregimerna. Det råder bred
enighet i utskottet om att sanktionsinstrumentet
behöver utvecklas och förfinas.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att
motionerna 1999/2000:U21 (v) yrkande 2,
1999/2000:U23 (kd) yrkandena 7-9, 1999/2000:U402 (c)
yrkande 8, 1998/99:U602 (m) yrkande 6,
1999/2000:U607 (m) yrkande 8, 2000/01:U404 (c)
yrkande 15, 2000/01:U406 (v) yrkande 5 och
2000/01:U621 (m) yrkande 7 kan besvaras.
I motion 2000/01:U414 (kd) yrkande 17 framhålls
också att kriser måste mötas med politikens alla
preventiva medel. Bl.a. bör möjligheterna att
upprätta en europeisk fredskår prövas. Den bör,
enligt motionärerna, ha till uppgift att bidra till
fredlig lösning på konflikter, hindra att nya
konflikter bryter ut samt stå till tjänst med
nödvändiga förtroendeskapande åtgärder.
Utskottet kan inledningsvis konstatera att
konfliktförebyggande utgör en integrerad del av
Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige
driver denna fråga inom såväl EU, OSSE som FN.
Utskottet vill framhålla att förebyggande av krig
innebär att förhindra massivt mänskligt lidande och
att enorma materiella och politiska kostnader kan
undvikas. Utskottet kan med tillfredsställelse
konstatera att Sverige genom åren har lämnat viktiga
bidrag till det internationella samfundets
framgångsrika insatser för att förhindra uppkomst
eller spridning av konflikter, t.ex. i Makedonien,
Baltikum och södra Kaukasus. Som utskottet
framhållit tidigare i detta betänkande kan även
Sveriges omfattande utvecklingssamarbete vara ett
effektivt instrument för att minska grogrunden för
destabilisering och väpnad konflikt.
Utskottet menar att framgångsrikt förebyggande av
väpnade konflikter förutsätter förhandskunskaper om
potentiella oroshärdar och, i kombination med ett
tidigt och effektivt agerande, ett brett spektrum av
instrument. Exempel på konfliktförebyggande insatser
är t.ex. sociala och ekonomiska reformer, stärkandet
av ett samhälles förmåga att skydda sina egna
medborgare mot övergrepp och dess kapacitet att
hantera interna konflikter, som riskerar att
eskalera till väpnat våld. Det sistnämnda kan
exempelvis gälla insatser för att kontrollera
tillgången på lätta vapen. Om insatser i ett tidigt
skede av en konflikt misslyckas, kan det röra sig om
fältinsatser med civila eller militära medel för att
stävja en utveckling mot våld. Utskottet noterar med
tillfredsställelse att på alla dessa områden deltar
Sverige aktivt i utvecklingen av resurser och policy
inom olika internationella forum.
Enligt utskottets mening bör EU, med sina resurser
och tillgång på instrument och med sin egen unika
historia som fredsprojekt, spela en alltmer central
roll för konfliktförebyggande. Utskottet ser
positivt på att regeringen under sitt nuvarande EU-
ordförandeskap aktivt kommer att verka för att EU
utvecklar sin kapacitet på det konfliktförebyggande
området, inte minst som partner till andra
internationella aktörer.
Vad gäller möjligheterna till upprättandet av en
europeisk fredskår kan utskottet konstatera att EU,
genom utvecklingen av en civil
krishanteringsförmåga, kommer att uppnå de mål som
eftersträvas med förslaget om upprättandet av en
fredskår. Utskottet ser positivt på de åtgärder som
vidtas och kommer att vidtas och att dessa ökar EU:s
förmåga till krishantering, särskilt civil
krishantering.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U414 (kd) yrkande 17 kan besvaras.
Med vad ovan anförts föreslår utskottet att
riksdagen lägger regeringens skrivelse 2000/2001:2
Att förebygga väpnade konflikter till handlingarna.
5.2 En alleuropeisk säkerhetsordning
Sammanfattning
Utskottet framhåller i betänkandet att det kalla
krigets slut har givit upphov till en genomgripande
säkerhetspolitisk omdaning i Europa. De stora
förändringarna som Europa har genomgått har
övervägande varit positiva - vår kontinent är i dag
säkrare och mer ekonomiskt välmående än kanske
någonsin tidigare. Samtidigt har den ekonomiska
transitionen i många fall visat sig vara mödosam och
förenad med svåra sociala problem. Det forna
Jugoslaviens upplösning har resulterat i de
grymmaste krig som utspelats på europeisk mark efter
det andra världskriget.
Utskottet menar att USA:s närvaro i Europa är av
stor betydelse för stabiliteten i Europa, inklusive
Östersjöregionen. Utskottet vill framhålla
betydelsen av att den transatlantiska länken förblir
vital inom ramen för en all-europeisk
säkerhetsordning. Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa (OSSE) har förstärkt sin
betydelse som säkerhetspolitisk aktör, framhåller
utskottet. OSSE har på flera håll i Europa
framgångsrikt verkat konfliktförebyggande, och
organisationen har också utvecklat sitt arbete för
demokrati och mänskliga rättigheter samt fred och
försoning efter konflikter. Vidare betonar utskottet
att EU har varit av grundläggande betydelse för att
varaktigt trygga stabilitet och säkerhet i Europa.
Med Amsterdamfördraget förstärktes den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), och EU har
successivt tagit på sig en större roll när det
gäller krishantering i Europa. Utskottet framhåller
att medlemskapet i EU har stor betydelse för vår
säkerhetspolitik. Sveriges militära alliansfrihet
ger goda möjligheter att utveckla förtroendefulla
relationer och samarbete för ökad säkerhet. FN har
det övergripande ansvaret för internationell fred
och säkerhet, och Sveriges säkerhetspolitiska
agerande grundar sig på FN-stadgan. Vad gäller
utvecklingen i Ryssland menar utskottet att det är
av största betydelse att Ryssland inte isoleras i
förhållande till övriga Europa. Ett stabilt,
demokratiskt samt socialt och ekonomiskt välmående
Ryssland i fredligt och förtroendefullt samarbete
med väst är en nödvändig byggsten i en framtida
alleuropeisk säkerhetsordning. Utvidgningen av EU
har enligt utskottets uppfattning en viktig
stabiliserande verkan i Europa. Det gäller även när
nya länder anslutit sig till Europarådet.
Utskottet välkomnar beslutet vid Europeiska rådets
möte i Nice december år 2000 om etablerandet av en
krishanteringskapacitet inom EU med civila och
militära komponenter. Utskottet framhåller att EU:s
krishanteringskapacitet endast till en del är
militär till sin natur. Inte minst det senaste
decenniets erfarenheter från västra Balkan har
illustrerat behovet av förebyggande åtgärder och
betydelsen av att insatser sätts in på ett tidigt
stadium. Erfarenheterna från Bosnien-Hercegovina och
Kosovo har också visat vilken avgörande betydelse de
civila komponenterna har vid genomförandet av
fredsbevarande insatser. Utskottet betonar
emellertid att EU inte skall utvecklas till en
försvarsallians. Arbetet syftar inte heller till att
USA skall minska sitt säkerhetspolitiska engagemang
i Europa, framhåller utskottet. Utrikesutskottet
vill understryka vad som i regeringens
utrikesdeklarationen sägs beträffande ett FN-mandat
vid fredsframtvingande insatser enligt FN-stadgans
kapitel VII. Utskottet vill vidare peka på att
beslut om en krishanteringsoperation från EU:s sida
förutsätter enighet bland medlemsländerna. Det är
dessutom upp till varje enskilt medlemsland att
fatta beslut om landet skall delta eller inte.
Utskottet noterar att en rad medlemsländer -
däribland Sverige - betonar att ett deltagande
förutsätter att insatsen står på folkrättslig grund
och att det enligt FN-stadgan är säkerhetsrådet som
skall fatta beslut om fredsframtvingande insatser.
Utskottet vill dock understryka att många åtgärder
kan vidtas innan en situation av fredsframtvingande
åtgärder uppstår. Det kan röra sig om ett antal
olika förebyggande åtgärder, om sanktioner mot ett
land samt om civil krishantering såsom
övervakningsuppdrag eller genomförande av
folkomröstningar och val. Dessa åtgärder kan vidtas
av regionala organisationer, däribland EU, utan att
ett beslut föreligger i FN:s säkerhetsråd. Utskottet
menar att krishantering är en stegvis process. Det
är alltid att föredra att en konflikt förebyggs
eller begränsas i ett tidigt skede. Därför är de
krisförebyggande åtgärderna av stor vikt. Skulle
dessa åtgärder inte vara tillräckliga skall civila
krishanteringsinsatser komma till användning. Skulle
emellertid en konflikt eskalera kan en situation
uppstå där militär krishantering blir aktuell.
Utskottet menar att alla tre komponenter är
viktiga. Fokus bör ligga på tidigt agerande och
civila insatser men i vissa situationer kommer det
också att användas militära medel, menar utskottet.
Utskottet konstaterar att EU:s medlemsstater inom
ramen för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken (GUSP) har stärkt samordningen av
sina yttre förbindelser. Genom denna samverkan kan
medlemsländerna tillsammans få ett större inflytande
och spela en mer aktiv roll på den världspolitiska
scenen än om länderna agerat vart och ett för sig,
menar utskottet och betonar att detta gäller
särskilt för ett mindre medlemsland som Sverige.
Utskottet finner att EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik utgör ett värdefullt verktyg, genom
vilket medlemsländernas utrikespolitik samlat kan få
ett stort genomslag i relationerna med andra länder.
Mänskliga rättigheter och demokrati är ett område
som EU prioriterar i sina yttre förbindelser. I de
länder där kommissionen är biståndsgivare bör
unionens bistånd stå i samklang med utrikes- och
säkerhetspolitiken. Utskottet fäster stor vikt vid
att Sverige även fortsättningsvis är drivande för
att främjande av demokrati och mänskliga rättigheter
skall prägla EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik.
Utskottet finner att Europarådet har spelat en
central roll för fred, säkerhet, demokrati och
mänskliga rättigheter i Europa ända sedan dess
bildande kort efter det andra världskrigets slut.
Det är utskottets uppfattning att Europarådet, med
sin breda medlemskrets och sin omfattande
erfarenhet, med sina normer och med sin demokratiska
värdegemenskap, även framdeles har en viktig roll
att spela för en fredlig utveckling på vår kontinent
- givetvis i nära samverkan med övriga
säkerhetsorganisationer. Utskottet framhåller vikten
av Europarådets roll för att befästa och utveckla
den europeiska värdegemenskapen. Europarådet bidrar
i hög grad till att stärka skyddet för de mänskliga
rättigheterna i vår världsdel, och den gemensamma
normbildningen inom kretsen av medlemsländer är ett
viktigt instrument för att förebygga väpnade
konflikter. Stödet till stärkande av demokrati och
respekt för de mänskliga rättigheterna är en central
del av Europarådets verksamhet. De krav på respekt
för mänskliga rättigheter som ställs på Europarådets
medlemsländer utgör ett konstruktivt stöd till
uppbyggnaden av demokrati och rättsstat i många av
de tidigare kommunistiskt styrda länderna i Central-
och Östeuropa.
Utskottet finner att OSSE under de senaste åren har
förstärkt och utvecklat sin roll som central
säkerhetspolitisk aktör i Europa. Inte minst genom
OSSE:s insatser i västra Balkan har det utvecklats
till den centrala alleuropeiska organisationen för
konfliktförebyggande och konfliktläkande arbete.
Utskottet har noterat att samarbetet mellan OSSE och
FN har fördjupats under de senaste åren, och den
praktiska samverkan i t.ex. Kosovo har på det hela
taget fungerat väl. FN-stadgans kapitel VIII stadgar
om tvistlösning och tvångsmedel genom regionala
avtal och organ. Utskottet betraktar OSSE som ett
regionalt FN-organ enligt stadgans kapitel VIII. I
sammanhanget är det viktigt att OSSE:s samordning
med andra organisationer ytterligare utvecklas,
menar utskottet.
Utskottet konstaterar att Nato spelar en viktig
roll i den nya alleuropeiska säkerhetsordning som
håller på att ta form. Sedan det kalla krigets slut
har Nato genomgått genomgripande förändringar. 1999
trädde Polen, Tjeckien och Ungern in som medlemmar i
Nato, och vid toppmötet i Washington samma år
förklarades att Nato står öppet för nya medlemmar
och att utvidgningsprocessen skall ses över vid
nästa toppmöte 2002. Det samarbete som bedrivs inom
ramen för Partnerskap för fred (PFF) och Euro-
atlantiska partnerskapsrådet (EAPR), i vilket
Sverige är en aktiv deltagare, fyller en värdefull
förtroende- och säkerhetsskapande funktion. Genom
sina insatser i Bosnien-Hercegovina och Kosovo har
Nato etablerat sig som en central aktör för större
militära krishanteringsoperationer i Europa, menar
utskottet och framhåller att Natos fredsfrämjande
insatser på västra Balkan har haft stor betydelse
för den fred som mödosamt håller på att byggas.
Utskottet konstaterat att tyngdpunkten i Natos
verksamhet har förskjutits mot fredsfrämjande och
öppet säkerhetsskapande samarbete med
partnerländerna. Samtidigt kvarstår Nato som en
militär försvarsallians, och det råder ingen tvekan
om att kandidatländerna fäster stor vikt vid
säkerhetsgarantin enligt Natostadgans artikel 5.
Utskottet betonar att Sverige inte samarbetar med
Nato på de områden som rör försvarsgarantier.
Utskottet konstaterar att västra Balkan under det
senaste decenniet har genomlevt en turbulent period
som kännetecknas av konflikt och krig, mänskligt
lidande, stora flyktingströmmar och bildandet av nya
stater. Vad gäller Bosnien-Hercegovina
undertecknades i Dayton ett fredsavtal. Det var en
kompromiss som på sikt skapar förutsättningarna för
normalisering av förbindelserna mellan Bosniens
etniska grupper. Enligt utskottets mening fortsätter
avtalet att utgöra grunden för freds- och
försoningsarbetet i Bosnien. Utskottet tvingas dock
konstatera att Bosnien snart sex år efter
Daytonavtalets undertecknande är ett land som
alltjämt lider av sviterna av kriget under 1990-
talets första hälft. Fredsavtalet bringade kriget
till ett slut, men för det mödosamma
återuppbyggnads- och försoningsarbetet erfordras
avsevärd tid.
Orosmolm saknas heller inte i regionen. I södra
Serbien byggs spänningen åter upp på ett enligt
utskottets mening oroväckande sätt mellan
kosovoalbanska väpnande grupper och serbisk polis
och militär. Albanska beväpnande grupper har
etablerat sig i den demilitariserade zonen på den
serbiska sidan av gränsen till Kosovo, som
ursprungligen etablerats för att hålla jugoslavisk
militär borta från Kosovo. Det finns stora risker
med de ökade spänningarna som följer på de albanska
väpnande gruppernas framfart, och en aktiv politik
från det internationella samfundets sida är enligt
utskottets uppfattning nödvändig för att förhindra
att konflikten tar sig än våldsammare uttryck och
leder till ökad instabilitet i regionen. Ytterligare
ett orosmoln är den bräckliga politiska processen
mellan Serbien och Montenegro vad gäller delstatens
status inom Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Utskottet ser med oro på de alltmer nationalistiska
strömningar som kommit till uttryck i Montenegros
huvudstad Podgorica och menar att en splittring av
Förbundsrepubliken Jugoslavien skulle kunna få
långtgående och smärtsamma konsekvenser för regionen
i dess helhet.
Enligt utskottets uppfattning fyller Sveriges och
EU:s engagemang i och för västra Balkan en viktig
konfliktförebyggande och konflikthanterande
funktion. Det svenska engagemanget på Balkan bör
enligt utskottets mening vara omfattande och
långsiktigt. Utskottet menar även att EU:s
stabilitetspakt för västra Balkan utgör ett stort
och viktigt åtagande för regionens framtid. Pakten
spelar även en viktig roll för multietniskt och
gränsöverskridande samarbete. Det förblir enligt
utskottets mening angeläget att EU erbjuder ett
Europaintegrationsperspektiv för Bosnien och de
andra länderna i regionen. Det är på längre sikt den
säkraste garantin för fredlig samlevnad i regionen.
5.2.1 Allmänt
Motionerna
Centerpartiet beskriver i partimotion 1999/2000:U402
(c) yrkande 14 hur det kalla krigets slut
möjliggjort ett öppet och förtroendefullt samarbete
i Europa. I byggandet av en alleuropeisk
säkerhetsordning utgör EU, OSSE samt Nato, PFF och
EAPR de centrala institutionerna. Motionärerna menar
att Sverige bör arbeta aktivt för att den
framväxande europeiska säkerhetsordningen hålls
öppen för alla länder som uppfyller grundläggande
krav på demokrati och mänskliga rättigheter. Vidare
är det nödvändigt att säkerhetsordningen inkluderar
både USA och Ryssland.
I partimotion 1999/2000:Fö28 (fp) yrkande 7 och i
den likalydande kommittémotionen 2000/01:U413 (fp)
yrkande 8 anför Folkpartiet att det kalla krigets
slut och Sovjetunionens upplösning har givit
förutsättningar för fredligt och förtroendefullt
samarbete mellan Ryssland och alla dess grannar i
Europa. Ryssland utgör i dag inget militärt hot mot
något annat självständigt land i Europa, även om den
interna utvecklingen inger betydande oro.
Motionärerna fäster stor vikt vid att alla
europeiska forum står öppna för ett demokratiskt
Ryssland på samma villkor som för andra europeiska
stater.
Efter Sovjetunionens fall söker ett flertal länder i
vårt närområde nya säkerhetspolitiska lösningar,
framhålls det i motion 2000/01:U414 (kd), men
fortfarande finns det ingen klar struktur för den
nordiska och alleuropeiska säkerheten. Det är hög
tid att europeiska ledare gemensamt arbetar fram en
all-europeisk säkerhetsstruktur för 2000-talet
(yrkande 10).
Europas förmåga vad gäller förebyggande av
konflikter och effektiv krishantering måste
förstärkas. Europa måste i större utsträckning
självt bättre kunna hantera europeiska konflikter
och försöka lösgöra sig från beroendet av amerikansk
välvilja.
Det europeiska samarbetet är i grund och botten ett
fredsprojekt. Det säkerhetspolitiska samarbetet bör
därför vara en naturlig del av Europasamarbetet. Med
den pågående östutvidgningen finns möjligheter att
upprätta ett enat och fredligt Europa. Strävan från
olika länder i Öst- och Centraleuropa att bli
medlemmar har en generell stabiliserande och
säkerhetsfrämjande effekt. Denna strävan bör
uppmuntras och stödjas.
Framtida hot mot säkerheten i Europa bör
företrädesvis lösas och hanteras gemensamt inom ett
utvidgat EU (yrkande 11). EU bör inom ramen för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken upprätta
en effektiv krishanteringsförmåga, med såväl civila
som militära inslag. Gemensamma styrkor skall snabbt
kunna sättas in vid konflikter inom Europa och,
efter beslut av FN:s säkerhetsråd eller utifrån
folkrättsligt godtagbara kriterier, även utanför
Europa. För att detta skall kunna fungera effektivt
måste den säkerhetspolitiska samordningen inom EU
förbättras, såväl vad gäller den militära som den
civila krishanteringsförmågan.
Utskottets överväganden
Det kalla krigets slut har givit upphov till en
genomgripande säkerhetspolitisk omdaning i Europa.
Efter det att medborgarna i Central- och Östeuropa
under 1989 och 1990 rest sig mot de styrande
kommunistiska partierna, har länderna kunnat gå över
till demokrati och marknadsekonomi. Den järnridå som
ända sedan andra världskrigets slut hade delat
Europa revs definitivt i och med Sovjetunionens
upplösning och Warszawapaktens upphörande. Ett antal
stater, bl.a. de baltiska, har vunnit nationell
självständighet. De stora förändringar som Europa
har genomgått under det senaste decenniet har
övervägande varit positiva - vår kontinent är i dag
säkrare och mer ekonomiskt välmående än kanske
någonsin tidigare. Samtidigt har den ekonomiska
transitionen i många fall visat sig vara mödosam och
förenad med svåra sociala problem. Det forna
Jugoslaviens upplösning har resulterat i de
grymmaste krig som utspelats på europeisk mark efter
det andra världskriget, och det kommer att ta många
år och kräva stora ansträngningar av det
internationella samfundet innan fred och försoning
råder på västra Balkan.
Polen, Tjeckien och Ungern blev 1999 medlemmar i
Nato, och en rad andra länder i Central- och
Östeuropa har ansökt om medlemskap. Natos samarbete
inom Partnerskap för fred har utvecklats från ett
sätt att hantera de f.d. Warszawapaktsländernas
medlemskapsambitioner till ett brett säkerhets- och
förtroendeskapande samarbete. Händelserna på västra
Balkan har också drivit på den institutionella
säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. Genom
insatserna i Bosnien-Hercegovina och Kosovo har
Nato, i samverkan med icke-Natomedlemmar, kommit att
ägna sig alltmer åt krishantering utanför
Natoländernas egna territorier.
USA:s närvaro i Europa är av stor betydelse för
stabiliteten i Europa, inklusive Östersjöregionen.
Utskottet vill framhålla betydelsen av att den
transatlantiska länken förblir vital inom ramen för
en all-europeisk säkerhetsordning. Utskottet ser
positivt på att det vid Europeiska rådets möte i
Nice bekräftades att uppbyggnaden av den europeiska
krishanteringsförmågan skall bygga på ett nära
samarbete med Nato.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
(OSSE) har förstärkt sin betydelse som
säkerhetspolitisk aktör. OSSE har på flera håll i
Europa framgångsrikt verkat konfliktförebyggande,
och organisationen har också utvecklat sitt arbete
för demokrati och mänskliga rättigheter samt fred
och försoning efter konflikter. Det ligger dock i
sakens natur att framgångsrika konfliktförebyggande
insatser inte ges stor uppmärksamhet, varför OSSE
fyller sina för europeisk säkerhet viktiga
funktioner delvis i skymundan.
EU har varit av grundläggande betydelse för att
varaktigt trygga stabilitet och säkerhet i Europa.
Med Amsterdamfördraget förstärktes den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), och EU har
successivt tagit på sig en större roll när det
gäller krishantering i Europa. Denna utveckling
bekräftades och förstärktes ytterligare med
Nicefördraget i december år 2000.
Sveriges militära alliansfrihet ger goda
möjligheter att utveckla förtroendefulla relationer
och samarbete för ökad säkerhet. FN har det
övergripande ansvaret för internationell fred och
säkerhet, och Sveriges säkerhetspolitiska agerande
grundar sig på FN-stadgan. I det breda europeiska
säkerhetssamarbete som vuxit fram efter det kalla
kriget är Sverige en aktiv deltagare. Medlemskapet i
EU har stor betydelse för vår säkerhetspolitik.
Sverige fäster vidare stor vikt vid OSSE och har
deltagit i flera av organisationens insatser i fält.
Det praktiskt inriktade samarbetet i Östersjöområdet
utgör ett annat viktigt säkerhets- och
förtroendeskapande verktyg. Vi bistår bilateralt de
baltiska staternas konsolidering som självständiga
nationer. Samarbete sker med Nato inom ramen för
Partnerskap för fred (PFF) och Euro-atlantiska
partnerskapsrådet (EAPR). Vidare har vi deltagit med
trupp i Bosnien-Hercegovina sedan 1993 och deltar
även i KFOR-styrkan i Kosovo. Riksdagen har vid
flera tillfällen, senast i betänkande 1998/99:UFöU1,
ställt sig bakom denna aktiva politik, inriktad på
att bygga gemensam säkerhet i Europa genom
samarbete.
Utvecklingen i Ryssland har - i kraft av landets
storlek och dess status som permanent medlem i FN:s
säkerhetsråd - en avgörande betydelse för säkerheten
i Europa. Demokratisering och övergång till
marknadsekonomi har tyvärr visat sig vara mer
mödosamt i Ryssland än i många av de central- och
östeuropeiska länderna. Det är av största betydelse
att Ryssland inte isoleras i förhållande till övriga
Europa. Ett stabilt, demokratiskt samt socialt och
ekonomiskt välmående Ryssland i fredligt och
förtroendefullt samarbete med väst är en nödvändig
byggsten i en framtida alleuropeisk
säkerhetsordning. Inom ramen för EU:s gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) har en gemensam
strategi antagits för relationerna med Ryssland.
Samtidigt måste samma krav på demokrati och respekt
för de mänskliga rättigheterna som ställs på andra
länder också gälla för Ryssland. De väpnade
stridigheter som pågår i Tjetjenien och den ryska
militärens agerande där inger stor oro. Omvärlden
har ett ansvar att påtala de kränkningar som skett i
Tjetjenien. Det måste stå klart för Ryssland att
situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i
landet i hög grad påverkar dess relationer med
omvärlden. En förutsättning för att samarbetet med
Ryssland skall utvecklas till sin fulla potential är
att konflikten i Tjetjenien löses genom
förhandlingar.
Utvidgningen av EU har enligt utskottets
uppfattning en viktig stabiliserande verkan i
Europa. Medlemskapet i EU förutsätter respekt för de
demokratiska fri- och rättigheterna. Detta har en
stabiliserande effekt på dessa länders
samhällsbyggen och en konfliktförebyggande verkan.
Dessutom kommer dessa länder i och med ett EU-
medlemskap att integreras i det sy-stem för
krishantering som är under uppbyggnad inom ramen för
EU, vilket även detta har en stabiliserande verkan.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna
1999/2000:U402 (c) yrkande 14, 1999/2000:Fö28 (fp)
yrkande 7, 2000/01:U413 (fp) yrkande 8 samt
2000/01:U414 (kd) yrkandena 10 och 11 kan besvaras.
5.2.2 Europeiska unionen
Motionerna
Motionären bakom motion 1999/2000:U409 (m) yrkande 1
framhäver fredstanken bakom EU:s grundande. Tack
vare den europeiska ekonomiska integrationen har den
historiska motsättningen mellan Frankrike och
Tyskland kunnat överbryggas och nya demokratier i
Grekland, Portugal och Spanien har kunnat
konsolideras. I dag är utvidgningen österut till de
f.d. socialistländerna EU:s centrala uppgift. EU:s
styrka är att det har möjlighet att agera inom det
vida säkerhetsbegreppets alla delar, från ekonomisk
integration och politiskt samarbete till militär
krishantering. Endast ömsesidiga
försvarsförpliktelser faller utanför EU.
I yrkande 2 framhålls vikten av att framtida
säkerhetspolitiska lösningar i Europa inkluderar en
bevarad transatlantisk länk. En stark transatlantisk
solidaritet står inte i motsats till ett ökat
europeiskt ansvarstagande för den egna säkerheten.
I partimotion 1999/2000:U417 (mp) menar Miljöpartiet
att länderna i Europa behöver ta ett ökat ansvar för
att hantera konflikter i sin egen region. Den
viktigaste komponenten i en europeisk
säkerhetsordning bör vara den aktivt förebyggande
och konfliktlösande verksamheten. Om en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik inom EU fortsätter att
utvecklas, bör denna fokuseras på att skapa civila
och förebyggande instrument, anför Miljöpartiet i
yrkande 1.
Motionären bakom motionerna 1999/2000:U507 (m) yrkande 1 och
1999/2000:U604 (m) yrkande 1 anser att regeringen
intagit en oklar inställning till EU:s möjligheter
att genomföra s.k. Petersbergsuppgifter (humanitära
och fredsfrämjande insatser). EU:s toppmöte i Köln
slog fast att beslut om sådana insatser skall fattas
"i enlighet med FN-stadgans principer". Den svenska
regeringen har dock valt att göra den snävare
tolkningen att detta förutsätter ett mandat från
säkerhetsrådet. Händelserna på Balkan - bl.a. Kinas
veto mot en förlängning av FN:s fredsbevarande
styrka UnpredepUnpredep i Makedonien - har visat att
låsningar i säkerhetsrådet kan uppstå. Beslut av EU
att genomföra sådana insatser måste fattas
enhälligt, vilket innebär att varje medlemsland
förfogar över ett veto i sådana frågor.
I motionerna 1999/2000:U507 (m) yrkande 2 och
1999/2000:U604 (m) yrkande 2 kräver motionärernan
att denna vetorätt utnyttjas med största möjliga
restriktivitet av den svenska regeringen. När en
sådan insats beslutats gemensamt av EU, står det
Sverige fritt att ta ställning till om det vill
delta med trupp.
I partimotion 1999/2000:Fö28 (fp) yrkande 5 lyfter
Folkpartiet fram frågan om en europeisk
krishanteringsförmåga inom EU. Vid toppmötet i Köln
slog det europeiska rådet fast att en militär
kapacitet för krishantering skulle byggas upp, och
vid mötet i Helsingfors i december 1999 fastställdes
konkreta mål för en sådan styrka. Sverige måste på
alla sätt medverka till att en sådan
krishanteringsförmåga byggs upp inom EU, anser
Folkpartiet. Motionärerna finner dock att Sverige
snarast har agerat bromskloss i frågan.
En europeisk krishanteringsförmåga måste vidare
skapas i fullt samarbete och förtroende med USA,
menar Folkpartiet. EU och Nato har båda sina
respektive och kompletterande funktioner att fylla i
det europeiska säkerhetsbygget. Hänsyn till
alliansfrihetens hanterande på hemmaplan får inte
göra att Sverige motsätter sig en närmare relation
till Nato, framhålls det i yrkande 6.
I motion 1999/2000:Fö36 (mp) yrkande 5 anför
Miljöpartiet att Europa saknar en civil
krishanteringsförmåga att sätta in innan
motsättningar utvecklats till väpnade konflikter.
Den mest effektiva krishanteringsförmågan är den
konfliktförebyggande politiken. Sverige bör därmed
medverka till att inrätta institutioner för att
utveckla och föreslå konfliktförebyggande politiska
insatser inom det europeiska samarbetet.
I den enskilda motionen 1999/2000:U405 (m) yrkande 4
lyfts Kinas kärnvapenprogram fram som ett hot mot
internationell fred och säkerhet. Folkrepubliken har
i dag rörliga långdistansrobotar, och det finns
uppgifter om att man har provsprängt en neutronbomb.
De hot som Folkrepubliken utfärdat mot Taiwan gör
situationen särskilt allvarlig. Motionären begär att
Sverige agerar inom ramen för EU:s gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik för att bemöta de
kinesiska hoten.
Moderaterna framhåller i motion 1999/2000:U607 (m)
yrkande 3 att situationen i södra Afrika är gynnsam
för tillväxt och stabilisering av demokratin, även
om krigen i Kongo och Angola ger skäl till oro. För
att respekten för de mänskliga rättigheterna och
demokrati skall bli bestående är det viktigt att
bygga upp strukturer som främjar och kontrollerar
att utvecklingen går i rätt riktning. Sverige bör
bilateralt och genom EU betona vikten av att sådana
strukturer byggs upp. Europarådet kan här utgöra en
förebild, och ett utbyte med organisationen skulle
kunna finansieras av EU-biståndet.
Sveriges deltagande i EU:s militära dimension
strider, enligt motion 2000/01:U402 (v), mot vår
alliansfrihet. Därför bör regeringen i förhandling
med de övriga medlemsstaterna i EU kräva att Sverige
skall stå utanför den militära dimensionen och
därmed erhålla ett undantag i enlighet med Danmarks
(yrkande 6). Om Sverige inte erhåller ett undantag
från det militära samarbetet bör varje svenskt
deltagande i EU:s militära insatser vara
sanktionerat av FN eller OSSE (yrkande 7).
Flertalet EU-länder är ju också medlemmar i Nato,
påpekas det i motionen. Dessutom är Sverige knutet
till Nato genom sitt deltagande i PFF. Men PFF-
medlemskapet kan motverka Sveriges intresse av att
vår alliansfrihet uppfattas som konsekvent och
stabil av omvärlden. Därför bör Sverige inte
medverka i PFF utan i stället verka för att det
försvarspolitiska samarbetet utvecklas inom ramen
för FN och/eller OSSE (yrkande 10).
Centern konstaterar i partimotionen 2000/01:U404 (c)
att EU beslutat att bidra till internationell fred
och säkerhet i enlighet med principerna i FN:s
stadga. EU betonar att FN:s säkerhetsråd har
huvudansvaret för bevarandet av internationell fred
och säkerhet. En förstärkt krishanteringsförmåga kan
dock inte ersätta den amerikanska politiska och
militära närvarons betydelse, som är stor inte minst
för stabiliteten i norra Europa inklusive
Östersjöregionen (yrkande 21).
I motionen sägs vidare att den civila
krishanteringsförmågan kommer att ställa höga krav
på samtliga EU:s medlemsländer att identifiera vilka
professionella yrkesgrupper som kan komma att tas i
anspråk. Det är likaså viktigt att frågan om hur
dessa skall kunna frigöras vid internationella
kriser hanteras. Den civila krishanteringen får inte
bara bli ord, utan måste få ett reellt innehåll
(yrkande 22).
I motion 2000/01:U413 (fp) yrkande 6 anförs att en
europeisk krishanteringsförmåga måste skapas i fullt
samarbete med USA och att EU och Nato därvid har
kompletterande roller att fylla. Den transatlantiska
länken är en hörnpelare i den europeiska
säkerhetsordning som nu är under uppbyggnad. EU
skall inte ta över uppgifter som Nato har bättre
möjligheter till och är bättre lämpat att sköta.
I motion 2000/01:U501 (m) framhålls att det i
ordförandeskapets slutsatser från Helsingfors står:
"Unionen kommer att bidra till internationell fred
och säkerhet i enlighet med principerna i Förenta
nationernas stadga. Unionen erkänner att Förenta
nationernas säkerhetsråd har huvudansvaret för
bevarandet av internationell fred och säkerhet." Den
svenska regeringen har ändå valt att kräva konkreta
FN-mandat för att EU skall kunna agera. Enligt
motionärerna skulle en sådan åtstramning av
Helsingforsmötets beslut, som den svenska regeringen
sökt göra, hindra EU från att agera i humanitära
nödlägen, som det i Kosovo, där ett
säkerhetsrådsmandat uppenbart och med orätt
blockeras (yrkande 1).
Motionärerna menar vidare att det är bra att
regeringen engagerat sig i EU:s civila
krishantering. Däremot får fokuseringen på civil
krishantering inte leda till att Sverige tvekar om
den militära krishanteringen, som är en
förutsättning för humanitär hjälp. Civil
krishantering försvåras eller omöjliggörs utan en
militär krishanteringsförmåga inom EU (yrkande 3).
Att flagga för att Sverige kan komma att använda
sitt veto sänder helt fel signaler om Sveriges vilja
att delta i fredssamarbetet. Det vore mycket bättre
om vikten av att stärka EU:s förmåga att agera för
fred och säkerhet underströks. Sveriges deltagande i
olika operationer av militär krishantering bestämmer
Sverige självt. Det behövs inga veton för att
Sverige skall kunna avgöra sitt eget deltagande
(yrkande 4).
I motion 2000/01:U511 (mp) yrkande 17 begärs att det
skall vara en prioriterad fråga för Sverige att inom
EU driva att säkerhetssamarbetet inte skall
definieras i enbart militära termer utan också i
sociala, ekonomiska och ekologiska termer.
I ett flertal yrkanden begärs att det görs olika
satsningar under det svenska ordförandeskapet i EU.
Detta sker i motion 2000/01:U503 (c, v, kd, mp) i
yrkande 1 (god samhällsstyrning i Aseanländerna),
yrkande 2 (rimliga arbetsvillkor och
organisationsfrihet i Aseanländerna), yrkande 4
(större öppenhet och minskad korruption i
Aseanländerna), yrkande 5 (effektivare
narkotikabekämpning i Aseanländerna), yrkande 6
(insatser mot sexhandel i Aseanländerna) och yrkande
7 (överföring av miljökunskaper till Aseanländerna);
motion 2000/01:U509 (m) yrkande 1 (utvidgningen av
EU); motion 2000/01:U513 (m) yrkande 1 (säkerställa
genombrott i utvidgningsförhandlingarna) och yrkande
3 (snabbinsatsförmåga på Balkan); motion
2000/01:U632 (fp) yrkande 1 (påtryckningar på
regimen i Burma); motion 2000/01:U633 (fp) yrkande 1
(demokratisk och fredlig utveckling i Indonesien);
motion 2000/01:U635 (v, kd, c, fp, mp) yrkande 4
(mänskliga rättigheter i Kina), yrkande 5 (mänskliga
rättigheter i Saudiarabien), yrkande 6 (dödsstraffet
i USA), yrkande 7 (kritik av Iran); motion
2000/01:U641 (c, m, v, kd, mp, fp) yrkande 2 (EU:s
relationer med Turkiet); motion 2000/01:U654 (s)
(kurdernas situation i Irak), motion 2000/01:U658
(fp) yrkande 6 (kvinnors ohälsa m.m. i tredje
världen) samt motion 2000/01:K398 (fp) yrkande 1
(utvidgningen av EU) och yrkande 2 (slutföra så
många förhandlingskapitel som möjligt).
I motion 2000/01:MJ838 (mp) begärs dels att
regeringen under ordförandeskapet inom EU
kontinuerligt förankrar sitt arbete i riksdagen
(yrkande 2), dels att regeringen i
förberedelsearbetet inför samt under genomförandet
av ordförandeskapet skapar en mötesplats för olika
aktörer i samhället (yrkande 11).
Utskottets överväganden
Motionerna 1999/2000:U409 (m) yrkandena 1 och 2,
1999/2000:U417 (mp) yrkande 1, 1999/2000:U507 (m)
yrkandena 1 och 2, 1999/2000:U604 (m) yrkandena 1
och 2, 1999/2000:Fö28 (fp) yrkandena 5 och 6, samt
1999/2000:Fö36 (mp) yrkande 5, 2000/01:U501 (m)
yrkande 4 samt 2000/01:U402 (v) yrkandena 6, 7 och
10 rör olika rör olika aspekter på den gemensamma
kapacitet för krishantering som håller på att byggas
upp inom EU.
Utskottet konstaterar inledningsvis att Europeiska
unionen numera förfogar över ett brett spektrum av
utrikespolitiska instrument inom de tre pelarna. För
att de skall bli så effektiva som möjligt är det är
viktigt att instrumenten utnyttjas på ett samordnat
sätt. EU:s vida register av möjliga åtgärder gör det
särskilt viktigt att unionen definierar
säkerhetsbegreppet på ett brett sätt. Vid sidan av
traditionella säkerhetspåverkande faktorer ingår i
det breda säkerhetsbegreppet frågor som gäller
respekten för demokrati och de mänskliga
rättigheterna, rättsstatsprincipen samt miljöfrågor.
Amsterdamfördraget, som trädde i kraft 1999,
innebar bl.a. att det mellanstatliga samarbetet inom
det säkerhets- och utrikespolitiska området
stärktes. På förslag av Finland och Sverige infördes
de s.k. Petersbergsuppgifterna som en av unionens
uppgifter. Enligt artikel 17 p. 2 i
Maastrichtfördraget, i dess lydelse enligt
Amsterdamfördraget, skall dessa omfatta humanitära
insatser och räddningsinsatser, fredsbevarande
insatser och insatser med stridskrafter vid
krishantering inklusive fredsskapande åtgärder. För
närvarande pågår ett intensivt arbete inom EU för
att bygga upp en förmåga att utföra fredsfrämjande
insatser. Toppmötet i Köln i juni 1999 klargjorde
att arbetet inom EU handlar om krishantering. Vidare
fastslogs att EU skall agera i enlighet med
principerna i FN-stadgan. Vid sitt möte i
Helsingfors i december 1999 fastställde Europeiska
rådet strukturer och konkreta mål för den gemensamma
krishanteringskapaciteten. Utskottet har tidigare,
bl.a. i betänkande 1998/99:UU10, ställt sig bakom
regeringens politik för att bygga upp en bred
krishanteringskapacitet inom EU. Europeiska rådet
uppdrog vid sitt möte i Lissabon i mars år 2000,
under det portugisiska ordförandeskapet, åt EU:s
ministerråd att inrätta en kommitté för civil
krishantering. Vid Europeiska rådets nästa möte i
Feira i juni år 2000 konstaterade rådet att arbete
hade utförts när det gäller konfliktförebyggande.
Europeiska rådet framhöll även att medlemsländerna
erkänt vikten av att förbättra samstämmighet och
effektivitet i EU:s agerande när det gäller
konfliktförebyggande. Vid Europeiska rådets möte i
Nice i december år 2000 fastställde medlemsländerna
etablerandet av en krishanteringskapacitet inom EU
med civila och militära komponenter. Utskottet
välkomnar de beslut som har fattats och de åtgärder
som vidtagits.
Utskottet menar således att det är viktigt att EU
stärker sin förmåga att förebygga och hantera
konflikter. Det är viktigt att framhålla att EU:s
krishanteringskapacitet endast till en del är
militär till sin natur. Inte minst det senaste
decenniets erfarenheter från västra Balkan har
illustrerat behovet av förebyggande åtgärder och
betydelsen av att insatser sätts in på ett så tidigt
stadium som möjligt. Erfarenheterna från Bosnien-
Hercegovina och Kosovo har också visat vilken
avgörande betydelse de civila komponenterna har vid
genomförandet av fredsbevarande insatser. Mot den
bakgrunden har Sverige varit pådrivande för att EU
skall utveckla en gemensam civil
krishanteringsförmåga, parallellt med den militära.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att detta
arbete har gjort framsteg under de finska,
portugisiska och franska ordförandeskapen och att en
mekanism för civil krishantering, liknande den för
militära insatser, är under utformning inom EU. Det
är likaså viktigt att EU stärker och utvecklar de
konfliktförebyggande instrument man förfogar över.
I sammanhanget bör det understrykas att de
säkerhetspolitiska frågorna i Europa inte begränsas
till EU. Arbetet för stabilitet och säkerhet i
Europa sker med hjälp av ett kompletterande och
ömsesidigt stödjande nätverk av organisationer och
stater. Förutom EU bör OSSE, Europarådet liksom Nato
och samarbetet med partnerländerna inom EAPR och PFF
framhållas. Vidare kvarstår FN:s övergripande ansvar
för internationell fred och säkerhet.
Nato har genom bl.a. insatserna i Bosnien-
Hercegovina och Kosovo blivit en central aktör när
det gäller militär krishantering på den europeiska
kontinenten. Den militära krishanteringskapacitet
som EU nu håller på att bygga upp skall inte
innebära onödig och dyrbar dubblering. Som tidigare
framhållits syftar uppbyggnaden av EU:s
krishanteringsförmåga inte till att skapa ett
gemensamt militärt försvar. EU skall inte utvecklas
till en försvarsallians. Inte heller syftar arbetet
till att USA skall minska sitt säkerhetspolitiska
engagemang i Europa. Förenta staterna har en viktig
roll att spela i en framtida alleuropeisk
säkerhetsordning.
I de strukturer som håller på att byggas upp för
EU:s gemensamma krishantering är det viktigt att
finna klara och varaktiga former för samarbetet
mellan Nato och EU när det gäller militär
krishantering. Sådana bör etableras på de områden
som är relevanta. Hänsyn bör tas till att EU:s
krishanteringskapacitet kommer att bestå av en rad
olika instrument, medan samarbetet med Nato i första
hand rör militär krishantering. EU bör också slå
vakt om sin självständighet och beslutsmässighet.
Det råder en bred samsyn bland EU:s medlemsstater
om att EU:s krishanteringsinsatser skall ske i
enlighet med principerna i FN-stadgan. EU:s arbete
för freden måste stå på en stabil folkrättslig
grund. En insats som omfattar militär
våldsanvändning enligt FN-stadgans kapitel VII
erfordrar ett FN-mandat. Samtidigt bör det
understrykas att EU:s krishantering innehåller ett
brett spektrum av instrument, av vilka militära
tvångsåtgärder endast skall vidtas om andra metoder
inte visat sig verkningsfulla. Insatser under FN-
stadgans kapitel VI, för vilka parternas samtycke
föreligger, behöver inte särskilt mandat av FN:s
säkerhetsråd. Av den anledningen går det inte att
generellt villkora EU:s krishanteringsinsatser till
att FN-mandat föreligger. Detta skall dock inte
tolkas så att FN-mandat inte är nödvändigt för att
EU skall inleda insatser som faller under FN-
stadgans kapitel VII.
När det gäller vetorätten för beslut om EU-insatser
konstaterar utskottet att den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken tillhör det mellanstatliga
samarbetet inom den andra pelaren. Uppbyggnaden av
EU:s krishanteringsförmåga vilar på medlemsstaternas
önskan att gemensamt arbeta för fred och säkerhet.
Sverige kommer inom EU att eftersträva ett gemensamt
beslutsfattande på enhällighetens grund.
Medlemsländerna behåller samtidigt sin suveräna rätt
att motsätta sig ett beslut inom EU.
Amsterdamfördraget ger dock möjlighet till s.k.
konstruktivt avstående från deltagande i beslut.
Utskottet konstaterar vidare att varje land efter
ett gemensamt beslut om en insats har att ta
ställning till frågan om eget deltagande.
Med vad ovan anförts avstyrks motionerna
1999/2000:U507 (m) yrkande 1, 1999/2000:U604 (m)
yrkande 1 samt 2000/01:U402 (v) yrkandena 6, 7 och
10. Utskottet anser att motionerna 1999/2000:U409
(m) yrkandena 1 och 2, 1999/2000:U417 (mp) yrkande
1, 1999/2000:U507 (m) yrkande 2, 1999/2000:U604 (m)
yrkande 2, 1999/2000:Fö28 (fp) yrkandena 5 och 6,
1999/2000:Fö36 (mp) yrkande 5 samt 2000/01:U501 (m)
yrkande 4 är besvarade med vad som ovan anförts.
Motionerna 1999/2000:U405 (m) yrkande 4 och
1999/2000:U607 (m) yrkande 3 berör EU:s gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik.
EU:s medlemsstater har inom ramen för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP)
stärkt samordningen av sina yttre förbindelser.
Genom denna samverkan kan medlemsländerna
tillsammans få ett större inflytande och spela en
mer aktiv roll på den världspolitiska scenen än om
länderna agerat vart och ett för sig. Detta gäller
särskilt för ett mindre medlemsland som Sverige.
Amsterdamfördragets ikraftträdande innebar att
samarbetet inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken förstärktes genom att EU gavs
möjlighet att kombinera diplomatiska aktioner med
bl.a. handels- och biståndspolitiska åtgärder.
EU formulerade 1995 en övergripande strategi för
att utveckla förbindelserna med Kina. I denna gavs
bl.a. nedrustningsfrågor, demokrati och mänskliga
rättigheter en framträdande plats. På
nedrustningsområdet bör det noteras att Kina under
de senaste åren ratificerat icke-spridningsavtalet,
kemvapenkonventionen och konventionen mot biologiska
vapen samt undertecknat provstoppsavtalet. Samtidigt
har Kina genomfört en upprustning på
kärnvapenområdet. När det gäller Folkrepublikens hot
mot Taiwan, konstaterar utskottet att EU vid flera
tillfällen uttalat kritik mot Kinas agerande. Även
Europaparlamentet har gjort flera uttalanden i
saken. Utskottet har närmare behandlat frågan om
Kinas hot mot Taiwan i betänkande 1999/2000:UU11 och
i betänkande 2000/01:UU10.
I det senare betänkandet framhöll utskottet
följande:
EU bedriver sedan flera år en bred MR-dialog med
Kinas regering. I dialogen verkar Sverige och EU på
olika sätt för att Kina skall ansluta sig till det
internationella normsystemet och samarbeta med de
olika rapportörer och arbetsgrupper som finns.
Utskottet konstaterar att man från regeringens sida
ser mycket allvarligt på bristerna avseende
mänskliga rättigheter i Kina, framför allt den
bristande respekten för politiska och medborgerliga
rättigheter, bristen på rättssäkerhet och det
utbredda bruket av dödsstraff. I olika sammanhang
framför Sverige kritik av övergreppen och bristerna
till den kinesiska ledningen, både i direkta möten
med regeringsföreträdare och i internationella
sammanhang, såsom i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna och i FN:s generalförsamling.
Utskottet menar att det dock inte räcker med att
enbart kritisera. En stor del av Sveriges och EU:s
ansträngningar går därför ut på att förmå Kina att
utöka samarbetet med de olika FN-mekanismerna på
mänskorättsområdet. Vi ser det som synnerligen
väsentligt att ha en gemensam EU-linje i fråga om
MR-politiken gentemot Kina.
EU:s utrikesministrar antog den 22 januari 2001
slutsatser om EU:s MR-dialog med Kina. Slutsatserna
innebär en översyn av EU:s politik gentemot Kina på
MR-området. I denna översyn har målsättningen för
dialogen noga stakats ut och förväntningarna inför
framtiden klargjorts. Sverige bör verka för att EU
ställer sig bakom USA:s strävan att under sessionen
2001 för att få till stånd en resolution rörande
Folkrepubliken Kinas brott mot mänskliga
rättigheter.
Även med Southern African Development Community
(SADC) för EU på liknande sätt en strukturerad
politisk dialog med bl.a. regelbundna ministermöten.
Även i denna dialog betonas mänskliga rättigheter
liksom uppbyggnad och konsolidering av demokrati.
Denna dialog kompletterar Sveriges - och andra EU-
länders - bilaterala ansträngningar att främja
demokrati och mänskliga rättigheter i södra Afrika.
Såväl Sveriges bilaterala bistånd som det gemensamma
biståndet har en viktig roll att spela för att
stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna i
södra Afrika.
Utskottet finner att EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik utgör ett värdefullt verktyg, genom
vilket medlemsländernas utrikespolitik samlat kan få
ett stort genomslag i relationerna med andra länder.
Mänskliga rättigheter och demokrati är ett område
som EU prioriterar i sina yttre förbindelser. I de
länder där kommissionen är biståndsgivare - såsom
t.ex. i södra Afrika - bör unionens bistånd stå i
samklang med utrikes- och säkerhetspolitiken.
Unionens medlemsländer bör också utnyttja sina
möjligheter att agera i andra multilaterala
organisationer. En stor del av de gemensamma
biståndsinsatserna utförs av andra multilaterala
organisationer, och EU har bl.a. samverkat med
Europarådet i flera sammanhang. Utskottet fäster
stor vikt vid att Sverige även fortsättningsvis är
drivande för att främjande av demokrati och
mänskliga rättigheter skall prägla EU:s gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik.
Därmed anser utskottet motionerna 1999/2000:U405 (m)
yrkande 4 och 1999/2000:U607 (m) yrkande 3 vara
besvarade.
I motion 2000/01:U404 (c) yrkande 21 anförs att EU:s
förstärkta krishanteringsförmåga inte får ersätta
den amerikanska politiska och militära närvarons
betydelse, som är stor inte minst för stabiliteten i
norra Europa inklusive Östersjöregionen. I motion
2000/01:U413 (fp) yrkande 6 anförs att en europeisk
krishanteringsförmåga måste skapas i fullt samarbete
med USA och att EU och Nato därvid har
kompletterande roller att fylla.
Utskottet anser att USA:s närvaro är av största
betydelse för stabiliteten i norra Europa, inklusive
Östersjöregionen samt att det är ett grundläggande
europeiskt intresse att vidmakthålla ett starkt
amerikanskt engagemang i Europa som helhet. Ett nära
samarbete mellan EU och Nato är enligt utskottets
uppfattning en förutsättning för en fortsatt vital
transatlantisk länk. Vid Europeiska rådets möte i
Nice i december år 2000 bekräftades att uppbyggnaden
av den europeiska krishanteringsförmågan skall bygga
på ett nära samarbete med Nato. Utskottet välkomnar
detta.
Samverkan med Nato är av stor vikt för EU:s
militära krishanteringsförmåga menar utskottet.
Avsikten är att Nato skall kunna stödja EU med
planering inför krishanteringsinsatser på både kort
och lång sikt samt vid behov med vissa resurser.
Arrangemangen för samråd och samverkan mellan de
bägge organisationerna, vilka ännu inte är
slutgiltigt utformade, bör bygga på principerna om
respektive organisations beslutsautonomi, att
samverkan är begränsad till krishantering, att
organisationerna samverkar på en jämlik grund och
att inget medlemsland skall diskrimineras i
förbindelserna mellan EU och Nato. Det är väsentligt
enligt utskottets uppfattning att säkerställa EU:s
beslutsautonomi i relation till Nato.
Utskottet noterar att samtal kring detta pågår
mellan företrädare för EU och Nato. Hänsyn måste
därvid tas till organisationernas olika karaktär vid
utformandet av samarbetet, menar utskottet.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att
motionerna 2000/01:U404 (c) yrkande 21 och
2000/01:U413 (fp) yrkande 6 kan besvaras.
I motion 2000/01:U404 (c) yrkande 22 menar
motionärerna att det är viktigt att den civila
krishanteringsförmågan inte bara blir ord utan att
EU:s kapacitet på detta område måste fyllas med ett
reellt innehåll.
Utskottet kan konstatera att kommittén för civila
aspekter på krishantering har intensifierat
mötesfrekvensen under det svenska ordförandeskapet.
Utskottet ser med tillfredsställelse på detta och
har förhoppningen att snabba framsteg inom området
bör göras, så att den civila insatsberedskapen vid
krishantering blir lika hög som den militära.
Utskottet vill i sammanhanget understryka att få
krishanteringsinsatser är rent militära och menar
att när unionens krishanteringsförmåga förklaras
operativ måste den civila sidan ha en grundläggande
kapacitet och god insatsförmåga. Detta inkluderar
enligt utskottets mening även nödvändiga strukturer
och procedurer samt utvecklandet av kapacitetsmål.
Utskottet har erfarit att civilpolisfrågan
inledningsvis har stått i centrum för
ordförandeskapets ansträngningar inom området.
Utskottet ser positivt på detta liksom på att det
svenska ordförandeskapet förbereder en
poliskonferens, vilken avses genomföras mot slutet
av det svenska ordförandeskapet.
Utskottet menar i sammanhanget att det är av vikt
att även arbetet med att utveckla kapacitetsmål för
övriga prioriterade områden, såsom rättsväsendet,
civil administration och räddningstjänst, drivs
framåt.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U404 (c) yrkande 22 kan besvaras.
I motion 2000/01:U501 (m) framhålls i yrkande 1
bl.a. att den svenska regeringen har valt att kräva
konkreta FN-mandat för att EU skall kunna agera.
Utskottet vill på denna punkt framhålla att
regeringen har tydliggjort den svenska ståndpunkten
i sin deklaration vid den utrikespolitiska debatten
i riksdagen den 7 februari 2001. I denna sägs bl.a.
följande:
Framtida stora krisinsatser hanteras sannolikt av
hela världssamfundet. FN och dess säkerhetsråd har
det övergripande ansvaret för fred och säkerhet.
EU:s krishantering ska ske i enlighet med FN-stadgan
och kunna användas i insatser av både FN och OSSE.
Sverige verkar för att EU:s krishantering byggs upp
i nära samarbete med FN. Fredsframtvingande insatser
kräver ett beslut av FN:s säkerhetsråd.
Utrikesutskottet vill understryka vad som i
deklarationen sägs beträffande ett FN-mandat vid
fredsframtvingande insatser enligt FN-stadgans
kapitel VII.
Utskottet vill vidare peka på att beslut om en
krishanteringsoperation från EU:s sida förutsätter
enighet bland medlemsländerna. Det är dessutom upp
till varje enskilt medlemsland att fatta beslut om
landet skall delta eller inte. Utskottet noterar att
en rad medlemsländer - däribland Sverige - betonar
att ett deltagande förutsätter att insatsen står på
folkrättslig grund och att det enligt FN-stadgan är
säkerhetsrådet som skall fatta beslut om
fredsframtvingande insatser.
Utskottet vill dock understryka att många åtgärder
kan vidtas innan en situation av fredsframtvingande
åtgärder uppstår. Det kan röra sig om ett antal
olika förebyggande åtgärder, om sanktioner mot ett
land samt om civil krishantering, såsom
övervakningsuppdrag eller genomförande av
folkomröstningar och val. Dessa åtgärder kan vidtas
av regionala organisationer, däribland EU, utan att
ett beslut föreligger i FN:s säkerhetsråd.
Utskottet delar inte det perspektiv som anläggs i
motionen. Enligt utskottets uppfattning har EU både
förmåga och självklar legitimitet att agera inom
många olika områden som gäller krishantering utan
att beslut om FN-mandat föreligger, dock icke när
det gäller fredsframtvingande insatser.
Därmed avstyrker utskottet motion 2000/01:U501 (m)
yrkande 1.
I yrkande 3 i samma motion anförs att civil
krishantering försvåras eller omöjliggörs utan en
militär krishanteringsförmåga inom EU.
Utskottet menar att krishantering är en stegvis
process. Det är alltid att föredra att en konflikt
förebyggs eller begränsas i ett tidigt skede. Därför
är de krisförebyggande åtgärderna av stor vikt.
Skulle dessa åtgärder inte vara tillräckliga skall
civila krishanteringsinsatser komma till användning.
Skulle emellertid en konflikt eskalera kan en
situation uppstå där militär krishantering blir
aktuell.
Utskottet menar att alla tre komponenter är
viktiga. Fokus bör ligga på tidigt agerande och
civila insatser men i vissa situationer kommer det
att bli oundvikligt att använda militära medel,
menar utskottet.
Utskottet vill understryka betydelsen av att såväl
den civila som den militära krishanteringsförmågan
inom EU är trovärdig. Utskottet menar vidare att det
även är viktigt att få till stånd en fungerande
samverkan mellan den civila och militära
krishanteringen.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U501 (m) yrkande 3 är besvarad.
I motion 2000/01:U511 (mp) yrkande 17 begärs att det
skall vara en prioriterad fråga för Sverige att inom
EU driva att säkerhetssamarbetet inte skall
definieras enbart i militära termer utan också i
sociala, ekonomiska och ekologiska termer.
Den fråga som tas upp i motionen har behandlats av
utskottet i ett flertal sammanhang tidigare.
Utskottet vill återigen framhålla att säkerhet måste
ses i ett brett sammanhang som inkluderar sociala
faktorer, miljö och ekonomiska förhållanden.
Utskottet kan konstatera att Sverige framgångsrikt
har verkat för denna breda definition av
säkerhetsbegreppet, bl.a. inom OSSE. Principerna
finns numera fastlagda i den säkerhetsstadga som
antogs vid OSSE:s toppmöte i Istanbul i november
1999.
När det gäller EU fastslås i unionsfördragets
artikel 2 flera mål för samarbetet med syfte att
främja säkerhet i vid bemärkelse. Av denna artikel
framgår att den ekonomiska och sociala
sammanhållningen skall stärkas, att utvecklingen
inom EU skall leda till en väl avvägd och hållbar
utveckling samt att unionen skall vara ett område
med frihet, säkerhet och rättvisa.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U511 (mp) yrkande 17 är besvarad.
Ett antal yrkanden gäller det svenska
ordförandeskapet i EU. Detta avser motionerna
2000/01:U503 (c, v, kd, mp) yrkandena 1, 2, 4, 5, 6
och 7, 2000/01:U509 (m) yrkande 1, 2000/01:U513 (m)
yrkandena 1 och 3, 2000/01:U632 (fp) yrkande 1,
2000/01:U633 (fp) yrkande 1, 2000/01:U635 (v, kd, c,
fp, mp) yrkandena 4, 5, 6 och 7, 2000/01:U641 (c, m,
v, kd, mp, fp) yrkande 2, 2000/01:U654 (s),
2000/01:U658 (fp) yrkande 6 samt motion 2000/01:K398
(fp) yrkandena 1 och 2.
Utskottet konstaterar att det svenska
ordförandeskapet inom EU redan har pågått under en
tid och att det upphör vid halvårsskiftet år 2001.
Prioriteringarna för detta är fastlagda sedan
tidigare. Utskottet har i ett flertal betänkanden
under föregående riksmöten utförligt behandlat
frågor i anslutning till ordförandeskapet. Utskottet
konstaterar även att regeringen vid upprepade
tillfällen inför riksdagen presenterat och
diskuterat det svenska ordförandeskapets program.
Utskottet vill även peka på det löpande samråd som
äger rum i olika utskott och i EU-nämnden samt
regeringens information till kammaren i olika EU-
ärenden
Utskottet anser därför att riksdagens inflytande
inför och under ordförandeskapet har varit
tillfyllest.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet
motionerna 2000/01:U503 (c, v, kd, mp) yrkandena 1,
2, 4, 5, 6 och 7, 2000/01:U509 (m) yrkande 1,
2000/01:U513 (m) yrkandena 1 och 3, 2000/01:U632
(fp) yrkande 1, 2000/01:U633 (fp) yrkande 1,
2000/01:U635 (v, kd, c, fp, mp) yrkandena 4, 5, 6
och 7, 2000/01:U641 (c, m, v, kd, mp, fp) yrkande 2,
2000/01:U654 (s), 2000/01:U658 (fp) yrkande 6 samt
motion 2000/01:K398 (fp) yrkandena 1 och 2.
I motion 2000/01:MJ838 (mp) begärs dels att
regeringen under ordförandeskapet inom EU
kontinuerligt förankrar sitt arbete i riksdagen
(yrkande 2), dels att regeringen i
förberedelsearbetet inför samt under genomförandet
av ordförandeskapet skapar en mötesplats för olika
aktörer i samhället (yrkande 11).
Utskottet behandlade likartade yrkanden från
Miljöpartiet i sitt betänkande 1999/2000:UU10 och
framhöll därvid följande:
Utskottet noterar inledningsvis i denna del att
regeringen vid ett flertal tillfällen har uttalat
att det svenska EU-ordförandeskapet skall vara en
angelägenhet för hela landet. Utskottet kan
konstatera att regeringen avser att genom ett
löpande samråds- och informationsförfarande med
folkrörelseorganisationerna, arbetstagar- och
arbetsgivarorganisationerna samt med näringslivets
företrädare sprida information och kunskap till
många människor i landet.
När det gäller frågan om en arbetsgrupp inför
ordförandeskapet har utskottet redan tidigare i
detta betänkande med tillfredsställelse noterat den
information till, och samråd med, riksdagen som
redan har ägt rum inför ordförandeskapet. Regeringen
har även uttryckt sin avsikt att fortsätta med denna
aktiva dialog med riksdagen i ordförandeskapsfrågor.
Utskottet kan därvid konstatera att det finns
etablerade kanaler för information och samråd mellan
riksdag och regering när det gäller EU-frågor. De
omfattar föredragningar i utskottet, information och
samråd i EU-nämnden, debatter i kammaren samt
skriftlig information till riksdagens ledamöter.
Utskottet menar att dessa etablerade och ordinarie
kanaler bör utnyttjas till fullo och konstaterar att
så redan har skett. Information och samråd har ägt
rum i EU-nämnden, vissa utskott har erhållit
information från regeringen, skriftlig dokumentation
har överlämnats i februari år 2000 i form av ett
utkast till program för ordförandeskapet och ett
nytt och reviderat utkast har av regeringen
aviserats till slutet av maj år 2000. Därutöver vill
utskottet särskilt understryka att inom EU-nämnden
har en särskild arbetsgrupp inrättats med
företrädare för samtliga riksdagspartier. Denna
grupp skall särskilt studera de frågor som behandlas
inom den pågående regeringskonferensen men är enligt
utskottets mening även ett lämpligt forum för
information och samråd kring ordförandeskapsfrågor
mera i detalj. Utskottet vill även framhålla att det
därutöver sker ett fortlöpande samarbete och samråd
mellan regeringen och partiledarna. Utskottet vill
vidare betona att en särskild debatt i EU-frågor
inför ordförandeskapet kommer att äga rum den 10 maj
2000.
Utskottet vill sammanfattningsvis i denna del
framhålla att beredningen av det svenska
ordförandeskapsprogrammet och andra frågor i
anslutning till ordförandeskapet är en process som
väl kan hanteras inom ramen för etablerade och
ordinarie strukturer för information och samråd
mellan riksdag och regering i EU-frågor. Utskottet
vill inte nu ta ställning till frågan om huruvida en
arbetsgrupp eller referensgrupp behöver inrättas för
det ändamål som avses i motionen. Utskottet har en
öppen inställning i frågan men menar att det är
viktigare att se till innehållet i dialogen mellan
riksdag och regering än till formen. Skulle en
allmän bedömning vara för handen att en sådan grupp
behöver inrättas har utskottet en öppen inställning
till frågan. Utskottet menar emellertid att
samrådsförfarandet hittills har varit
tillfredsställande när det gäller ordförandeskapet
och har vidare inhämtat att regeringen avser att
ytterligare förstärka dialogen med riksdagen inför
det svenska EU-ordförandeskapet. Regeringen avser
att på detta sätt skapa en god beredskap och en
folklig förankring för svenska folkets
ställningstagande vad avser Sveriges ordförandeskap
i EU.
Utskottet ser med tillfredsställelse på de
initiativ som regeringen har tagit för att tillse
att ordförandeskapet och det program som Sverige
kommer att verka för är ordentligt förankrat i
samhället. Utskottet menar att EU-ordförandeskapet
medger möjlighet till att i Sverige öka intresset
för, och kunskapen om, EU och att denna möjlighet
bör tas till vara. Detta sker också genom
regeringens initiativ, menar utskottet, inte minst
genom det 70-tal möten som skall äga rum i Sverige
under ordförandeskapet och som kommer att spridas
över hela landet.
Enligt utskottets uppfattning garanterar
regeringens avsikter på detta område öppenhet och
offentlighet inom EU-arbetet även inför och under
det svenska ordförandeskapet. På detta sätt skapas
en god beredskap och en folklig förankring vad avser
Sveriges ordförandeskap i EU.
Utskottet ser inget behov av att ändra sina tidigare
ställningstaganden och anser att motion
2000/01:MJ838 (mp) yrkandena 2 och 11 kan besvaras
med vad som ovan anförts.
5.2.3 Europarådet
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelse 1999/2000:70 lämnar regeringen en
redogörelse för verksamheten inom Europarådets
ministerkommitté under 1999. Vidare redogörs för
övervakningsorganen av medlemsstaternas efterlevnad
av Europakonventionen samt arbetet inom ramen för
Europarådets verksamhetsprogram och partsavtalen.
Ministerkommittén ägnade under det gångna året en
stor del av sitt arbete åt situationer med en
uppenbar koppling mellan säkerhet, demokrati och
mänskliga rättigheter. Europarådet tilldelades
viktiga uppgifter i arbetet med Stabilitetspakten
för sydöstra Europa. Både ministerkommittén och
parlamentarikerförsamlingen fortsatte
ansträngningarna att förbättra övervakningen av
medlemsländernas åtaganden. Arbetet med att utrota
dödsstraffet i Europa gjorde under året framsteg -
ingen avrättning ägde rum i något av Europarådets
medlemsländer, och fem länder ratificerade
Europakonventionens sjätte protokoll för avskaffande
av dödsstraffet.
Under året välkomnades Georgien som Europarådets
41:a medlemsstat. Ytterligare sex länder har sökt
medlemskap.
Inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik (GUSP) kommer EU-länderna att öka
samordningen av sin politik i Europarådet. Den
ökande EU-samordningen kommer att bli en stor och
prioriterad uppgift för Sverige under EU-
ordförandeskapet 2001.
Verksamheten i ministerkommittén
Under 1999 firades Europarådet 50-årsjubileum med
högtidligheter i London, sätet för stadgans
undertecknande 1949. Kosovo och situationen på
Balkan präglade mötet, som bl.a. antog ett särskilt
program för Europarådets stöd till sydöstra Europa.
Den väpnade konflikten i den ryska provinsen
Tjetjenien har också uppmärksammats under det
senaste året. Såväl ordföranden i den
parlamentariska församlingen, ministerkommitténs
ordförande som den nytillsatte kommissarien för
mänskliga rättigheter har besökt Ryssland för att
diskutera bl.a. Tjetjenien. Europarådets
generalsekreterare begärde från Rysslands regering
information om hur Europakonventionen om mänskliga
rättigheter tillämpats i Tjetjenien.
Även situationen i Turkiet har varit föremål för
diskussion, inte minst mot bakgrund av dödsdomen mot
PKK-ledaren Öcalan.
Samarbetsprogrammet för att utveckla och
konsolidera demokratisk stabilitet har fortsatt
inriktats på de nya medlems- och kandidatländerna i
Central- och Östeuropa.
Efter fem år som Europarådets generalsekreterare
ersattes Daniel Tarschys 1999 av den österrikiske
parlamentarikern Walter Schwimmer. Europarådets
budget uppgick till drygt en miljard franska franc.
Sveriges andel var 2,18 % och det nationella
bidraget inklusive vissa partsavtal uppgick till
35,5 miljoner kronor.
Europarådet och dess övervakningsorgan
Europadomstolen omorganiserades 1998, vilket innebar
att domstolen fick en första instans med
hetidsengageradeheltidsengagerade domare. Som en
konsekvens av den nya ordningen upphörde
Europarådets kommission för de mänskliga
rättigheterna att existera 1999. Den nya domstolen
har ställts inför uppgiften att hantera ett stort
och ökande antal klagomål mot Europarådets
medlemsstater - enbart under 1999 registrerades över
8 000 nya mål. Den genomgripande reformen har ännu
inte lett till att handläggningstiderna kunnat
förkortas. Europadomstolen meddelade inga domar mot
Sverige under 1999, medan 27 mål var under
handläggning.
Samtliga Europarådets 41 medlemsländer har
ratificerat Europakonventionen. Av
tilläggsprotokollen kan märkas att fem länder under
året ratificerade det sjätte protokollet för
avskaffande av dödsstraffet. Endast Albanien har
inte undertecknat protokollet.
Arbetet inom verksamhetsprogrammen och partsavtalen
Under det gångna året beslutade ministerkommittén
att inrätta en kommissarie för mänskliga
rättigheter. Spanjoren Alvaro Gil-Robles valdes till
den förste innehavaren av ämbetet.
Inom verksamhetsprogrammen bedrevs arbete inom
områdena mänskliga rättigheter och demokratifrågor,
sociala frågor samt kulturfrågor och kulturell
mångfald. Vidare bedrevs verksamhet inom ramen för
de s.k. partsavtalen på bl.a. social- och hälso- och
kulturområdena.
Redogörelsens huvudsakliga innehåll
I redogörelse 1999/2000:ER1 redovisar Sveriges
delegation vid Europarådets parlamentariska
församling verksamheten under 1999.
Den parlamentariska församlingen höll som brukligt
är fyra delsessioner om en vecka. Britten Lord
Russsel-Johnston (liberal) valdes till församlingens
21:e president. Den svenska delegationen bestod av
totalt tolv riksdagsledamöter, med Jan Bergkvist (s)
som ordförande.
Uppföljningen och kontrollen av medlemsländernas
åtaganden har blivit en allt viktigare del även av
parlamentarikerförsamlingens verksamhet.
Församlingen har sedan 1997 ett särskilt
granskningsutskott, med uppgift att övervaka hur
samtliga medlemsländer uppfyller sina åtaganden
enligt Europakonventionen. Under 1999 var Albanien,
Bulgarien, Kroatien, Lettland, Makedonien, Rumänien,
Ryssland, Slovakien, Turkiet och Ukraina föremål för
granskning. Vidare har parlamentarikerförsamlingen
engagerat sig i ett stort antal
valövervakningsinsatser under de senaste åren.
Vid parlamentarikerförsamlingen debatterades under
det gångna året särskilt utvecklingen på Balkan och
konflikten i Tjetjenien. Ukraina kritiserades för
bristande information om fångar och dödsstraff samt
för behandlingen av minoriteter, men hot om
suspension av den ukrainska delegationen sköts upp.
MR-situationen i Turkiet var föremål för granskning,
och representanter för församlingen var observatörer
vid rättegången mot PKK-ledaren Öcalan.
Armenien, Azerbajdzjan, Bosnien-Hercegovina och
Monaco, som har sökt medlemskap i Europarådet, har
särskild gäststatus vid parlamentarikerförsamlingen.
Ansökan från Förbundsrepubliken Jugoslavien från
1998 har inte behandlats.
Församlingen har även till uppgift att vara
parlamentariskt forum för Europeiska
utvecklingsbanken (EBRD) och Organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). I den
utvidgade församlingens OECD-debatt deltog även
företrädare för Japan, Kanada, Mexiko och Republiken
Korea.
Motionerna
Inga motioner har inlämnats med anledning av
regeringens skrivelse och rapporten från Sveriges
delegation vid parlamentarikerförsamlingen. Följande
motionsyrkanden är från allmänna motionstiden.
Centerpartiet betonar i partimotion 1999/2000:U402
(c) yrkande 17 betydelsen av Europarådets arbete för
att fastställa normer och principer för fredlig
konfliktlösning, övervaka efterlevnaden av dessa
samt stödja medlemsstaterna i uppbyggnaden av
demokrati och rättsstat. Europakonventionen är en av
världens tyngsta dokument för skyddet av mänskliga
rättigheter och medborgerliga friheter, och
Europadomstolen fyller en viktig funktion som den
enda instans som Europas medborgare kan vända sig
till för att få rätt gentemot sin egen stat.
Särskilt för de nya demokratierna i Central- och
Östeuropa är Europarådet av stor betydelse.
I motion 1999/2000:U639 (kd) lyfter
Kristdemokraterna fram frågan om religionsfriheten i
Europa. Religiösa sekters aktiviteter har
diskuterats bl.a. i Europarådets parlamentariska
församling, vilken antagit rekommendationer till
ministerrådet om att stödja inrättandet av särskilda
nationella informationscentrum och ett europeiskt
observatorium för informationsutbyte. Trots att idén
är välmenande menar Kristdemokraterna att sådana
centrum skulle kunna utgöra en fara för
religionsfriheten, varför de i yrkande 6 hemställer
att regeringen i Europarådets ministerråd motsätter
sig dessa planer.
Utskottets överväganden
Utskottet delar motionärernas (1999/2000:U402 (c)
yrkande 17) syn på vikten av Europarådets roll för
att befästa och utveckla den europeiska
värdegemenskapen. Europarådet bidrar i hög grad till
att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i
vår världsdel, och den gemensamma normbildningen
inom kretsen av medlemsländer är ett viktigt
instrument för att förebygga väpnade konflikter.
Stödet till stärkande av demokrati och respekt för
de mänskliga rättigheterna är en central del av
Europarådets verksamhet. De krav på respekt för
mänskliga rättigheter som ställs på Europarådets
medlemsländer utgör ett konstruktivt stöd till
uppbyggnaden av demokrati och rättsstat i många av
de tidigare kommunistiskt styrda länderna i Central-
och Östeuropa. Övervakningen av medlemmarnas
åtaganden är väsentlig för att upprätthålla
värdegemenskapen. Europarådets arbete med att bygga
upp demokratiska institutioner i Europa måste ske i
nära samarbete med OSSE och EU.
En bidragande orsak till Europarådets framgångar
har varit det starka parlamentariska inflytande som
funnits i form av den rådgivande parlamentariska
församlingen och det engagemang som rådets arbete
väckt i de nationella parlamenten. Den
parlamentariska församlingen debatterar regelmässigt
situationen beträffande demokrati och de mänskliga
rättigheterna i medlemsländerna. Dess politiska
betydelse illustrerades vid sessionen i april 2000,
då församlingen fann att Ryssland begick svåra
kränkningar mot de mänskliga rättigheterna i den
väpnade konflikten i Tjetjenien.
Utskottet finner att Europarådet har spelat en
central roll för fred, säkerhet, demokrati och
mänskliga rättigheter i Europa ända sedan dess
bildande kort efter det andra världskrigets slut.
Det är utskottets uppfattning att Europarådet, med
sin breda medlemskrets och sin omfattande
erfarenhet, med sina normer och med sin demokratiska
värdegemenskap, även framdeles har en viktig roll
att spela för en fredlig utveckling på vår kontinent
- givetvis i nära samverkan med övriga
säkerhetsorganisationer. I likhet med OSSE fyller
Europarådet sina viktiga funktioner delvis i
skymundan, eftersom långsiktigt demokratistärkande
arbete i likhet med preventiv diplomati har svårt
att fånga massmediernas uppmärksamhet. Europarådet
har dock en självklar och omistlig plats i den nya
alleuropeiska säkerhetsordningen som håller på att
ta form. Vidare tjänar Europarådet som
inspirationskälla för uppbyggnad och fördjupning av
demokratin och de mänskliga rättigheterna på andra
håll i världen.
Med vad ovan anförts anses motion 1999/2000:U402 (c)
yrkande 17 vara besvarad.
Såsom motionärerna bakom motion 1999/2000:U639 (kd)
yrkande 6 framhåller skall olagliga aktiviteter av
religiösa sekter beivras på samma sätt som andra
brott. Stöd till och effektivisering av
rättssystemet utgör ett centralt inslag i
Europarådets program för att utveckla och
konsolidera den demokratiska stabiliteten i Central-
och Östeuropa. Detta arbete fyller en oumbärlig
funktion i de länder som gått över till demokrati
och marknadsekonomi. Utskottet finner dock inte att
det finns tillräcklig anledning för Europarådet att,
förutom ovannämnda program, inrätta särskilda
informationscentrum om religiösa sekters illegala
aktiviteter i dessa länder, eller upprätta ett s.k.
observatorium för att bistå sådana centrum.
Med vad ovan anförts kan motion 1999/2000:U639 (kd)
yrkande 6 anses vara besvarad.
Regeringen skrivelse (skr. 1999/2000:70) om
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1999 och redogörelsen (redog.
1999/2000:ER1) från Sveriges delegation vid
Europarådets parlamentariska församling visar att
Europarådet, samtidigt som det är en organisation i
ständig förvandling, fortsätter att spela den roll
för centrala västerländska värderingar och för
praktiskt Europasamarbete som var förhoppningen vid
grundandet för mer än 50 år sedan.
Med hänvisning till vad som anförts ovan föreslår
utskottet att regeringens skrivelse 1999/2000:70 och
riksdagens Europarådsdelegations redogörelse
1999/2000:ER1 läggs till handlingarna.
Regeringen lämnar regelmässigt varje år en
skrivelse om verksamheten inom Europarådet
ministerkommitté under föregående år till riksdagen.
Beaktande de speciella förhållanden som råder under
Sveriges ordförandeskap i EU anser utskottet att
inget hinder möter att den skrivelse som avser
verksamheten under år 2000 avlämnas senare än vad
som är brukligt.
5.2.4 Organisationen för säkerhet och samarbete i
Europa (OSSE)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelse 1999/2000:69 lämnar regeringen en
redogörelse för verksamheten i Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under 1999.
OSSE:s toppmöte i Istanbul i november 1999 bidrog
till att stärka organisationen som säkerhetspolitisk
aktör i Europa. OSSE:s roll för fredsbevarande har
under året utvecklats, och värdet av dess
förebyggande arbete genom tidiga insatser betonas
alltmer. Den nya säkerhetsstadgan bekräftar att det
är legitimt för medlemsstaterna och OSSE:s
institutioner att lägga sig i hur de gemensamma
normerna respekteras.
I toppmötets politiska deklaration slogs fast att
situationen i Tjetjenien inte är en intern rysk
angelägenhet. Vidare antogs en säkerhetsstadga, som
reflekterar den utveckling OSSE gått igenom under de
senaste åren, samt ett avtal för konventionella
väpnade styrkor i Europa (CFE) anpassat till
upplösningen av Warszawapakten och det utvidgade
Nato. I anslutning till toppmötet antogs också en
moderniserad version av Wiendokumentet, vilket
innehåller begränsningar för stora militära övningar
och bestämmelser om transparens och besöksutbyte på
det militära området.
OSSE är i dag en i hög grad operativ organisation
som verkar för att stärka respekten för de mänskliga
rättigheterna, bygga upp demokratiska institutioner
och främja relationer mellan befolkningsgrupper.
OSSE verkar både genom att förebygga konflikter och
hantera kriser, och genom att bygga upp samhällen
efter kriser. OSSE:s ordförande har en stark
politiskt roll, bl.a. tack vare möjligheten att
utnämna särskilda personliga representanter för
länder eller regioner. OSSE:s högkommissarie för
nationella minoriteter fortsätter sitt arbete för
att minska spänningar mellan olika
befolkningsgrupper. Kontoret för demokratiska
institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR)
arbetar genom övervakning och rådgivning för att
främja demokratiska val och uppbyggnaden av
demokratiska institutioner i OSSE:s medlemsländer.
OSSE:s fältverksamhet har byggts ut och i dag finns
kontor i 20 länder i bl.a. Baltikum, Balkan,
Centralasien och Kaukasus.
Den samlade budgeten för OSSE uppgick 1999 till ca
1,8 miljarder kronor, och den svenska bidragsandelen
var ca 50 miljoner kronor. Sverige ställde vidare
personal till OSSE:s förfogande till en kostnad av
ca 44 miljoner kronor.
EU-samordningen inom OSSE är väl utvecklad, varför
Sverige kommer att få en central roll under
ordförandeskapet i EU första halvåret 2001.
Regeringen avser bl.a. att verka för att stärka EU
som aktör i OSSE och främja samarbetet mellan EU och
OSSE för konflikthantering och civil krishantering.
Regeringen avser återkomma till riksdagen under
riksmötet 2001/02 med nästa skrivelse om
verksamheten i OSSE.
Motionerna
Inga motioner har väckts med anledning av
regeringens skrivelse. Följande motionsyrkanden
inlämnades under de allmänna motionstiden.erna
1999/2000 och 2000/01.
I partimotion 1999/2000:U402 (c) yrkande 15 framförs
att OSSE är en oundgänglig komponent i det
europeiska samarbetet. Centerpartiet menar att OSSE
tydligare bör bli den centrala alleuropeiska
organisationen för bl.a. konfliktförebyggande och
konfliktläkande arbete, för icke-militär
konflikthantering samt för rustningskontroll. I
yrkande 16 föreslås att OSSE:s status som regional
organisation under FN-stadgan förtydligas. Vidare
bör OSSE:s kunskaper och erfarenheter spridas till
motsvarande regionala organisationer i Asien, Afrika
och Latinamerika.
Också i motion 2000/01:402 (v) yrkande 11 föreslås
att regeringen tar initiativ till att stärka OSSE på
olika sätt. Ett sådant vore att internationellt
verka för att utveckla och stärka OSSE:s roll som
FN:s regionala organ.
Motionärerna bakom 1999/2000:U415 (s) lyfter fram
S:t Petersburgsdeklarationen från OSSE:s
parlamentariska församlings möte 1999. I denna
uppmanas medlemsstaternas regeringar bl.a. att verka
för att Ottawa-konventionen om ett totalt förbud mot
antipersonella minor kompletteras med ett fördömande
av andra typer av urskillningslösa och försåtliga
antipersonella vapen, såsom sprängladdningar som
sprids ut från bombkapslar. De laddningar som inte
exploderar vid nedslaget utgör en varaktig fara för
civilbefolkningen, på liknande sätt som landminor.
I motion 1999/2000:U638 (s) pekar motionärerna på
att OSSE:s parlamentarikerförsamling 1999
rekommenderade att Förbundsrepubliken Jugoslavien
föreläggs att helt och fullt utveckla demokratiska
och politiska rättigheter, inklusive att organisera
fria demokratiska val i överensstämmelse med OSSE:s
krav. Motionärerna menar att OSSE bör stödja och
övervaka en sådan process, för att därefter göra det
möjligt för Förbundsrepubliken Jugoslavien att
återfå sitt medlemskap i OSSE.
Vänsterpartiet anser i motion 1999/2000:Fö205 (v)
yrkande 2 att regeringen bör arbeta för att stärka
OSSE. Ett sätt är att genomföra förslaget från
OSSE:s parlamentariska församling att inrätta en
särskild akademi, i vilken organisationens
erfarenhet från civil-militär samverkan,
valövervakning och utveckling av demokratiska
institutioner kan tas till vara.
Miljöpartiet menar i motion 1999/2000:Fö36 (mp)
yrkande 4 att Avtalet om konventionella väpnade
styrkor i Europa (CFE) haft stor betydelse för den
nedrustning som skett i Europa efter det kalla
krigets slut. När avtalet upprättades 1990 sökte
Sverige ansluta sig, men nekades med motiveringen
att det enbart rörde de båda militärallianserna. När
nu CFE-avtalet har anpassats till ett Europa med ett
utvidgat Nato och utan Warszawapakten, anser
Miljöpartiet att Sverige bör bli part i avtalet. Vår
militära alliansfrihet skulle inte utgöra något
hinder för anslutning, utan Sverige skulle visa gott
föredöme genom att ålägga sig CFE-avtalets
rustningsbegränsningar.
Utskottets överväganden
I motionerna 1999/2000:U402 (c) yrkandena 15 och 16
och 2000/01:U402 (v) yrkande 11 berörs OSSE:s roll i
det europeiska samarbetet. Motion 1999/2000:Fö205
(v) yrkande 2 lyfter fram ett förslag från OSSE:s
parlamentariska råd att inrätta en särskild akademi
i syfte att ta tillvara erfarenheten från
fredsfrämjande och demokratistödjande insatser.
I likhet med motionärerna finner utskottet att OSSE
under de senaste åren har förstärkt och utvecklat
sin roll som central säkerhetspolitisk aktör i
Europa. Inte minst genom OSSE:s insatser i västra
Balkan har det utvecklats till den centrala
alleuropeiska organisationen för
konfliktförebyggande och konfliktläkande arbete. Vid
toppmötet i Istanbul förstärktes denna roll bl.a.
genom beslutet att upprätta en civil insatsstyrka
och ett operationscentrum för planering och
koordinering av fältinsatser.
Utskottet har noterat att samarbetet mellan OSSE
och FN har fördjupats under de senaste åren, och den
praktiska samverkan i t.ex. Kosovo har på det hela
taget fungerat väl. FN-stadgans kapitel VIII stadgar
om tvistlösning och tvångsmedel genom regionala
avtal och organ. Sverige betraktar OSSE som ett
regionalt FN-organ enligt stadgans kapitel VIII. Om
än inte i formell mening, så har i praktiken en
praxis utvecklats där OSSE fungerar som regionalt
FN-organ. OSSE deltar också i de möten som hålls
mellan FN och regionala organisationer och
arrangemang.
I sammanhanget är det viktigt att OSSE:s samordning
med andra organisationer ytterligare utvecklas. Det
är likaså viktigt att fortsätta arbetet att stärka
OSSE:s förmåga till fredsfrämjande och
demokratistödjande insatser. Exempelvis kan den
mänskliga dimensionen ges en mer framträdande roll i
konfliktförebyggande. Frågan om inrättandet av en
OSSE-akademi skulle kunna utgöra ett inslag i detta
arbete.
Motionerna 1999/2000:U402 (c) yrkandena 15 och 16,
2000/01:U402 (v) yrkande 11 samt 1999/2000:Fö205 (v)
yrkande 2 anses därmed besvarade med vad utskottet
anfört.
Motionärerna bakom motion 1999/2000:U415 (s) kräver
att regeringen verkar för att Ottawakonventionen
utökas till att också omfatta förbud mot
sprängladdningar som sprids ut från bombkapslar
(s.k. clusterbomber).
Utskottet kan konstatera att Ottawakonventionen mot
antipersonella minor hittills ratificerats av 94
stater. Flera länder som producerar minor har dock
ännu inte ratificerat konventionen. Mot den
bakgrunden finner utskottet att prioriteringen bör
vara att verka för universell anslutning av den
nuvarande Ottawakonventionen. Att utöka konventionen
skulle riskera de landvinningar som redan nåtts och
fördröja ökad anslutning. Vidare skulle frågan om
frågan om förbud mot clusterbomber kunna behandlas
inom konventionen om särskilda konventionella vapen
(CCW). Konventionens andra protokoll är tillämpligt
på användning av minor och försåtvapen. Frågan
kommer att tas upp inför konventionens
granskningskonferens år 2001.
Därmed avstyrker utskottet motion 1999/2000:U415
(s).
I motion 1999/2000:U638 (s) berörs
Förbundsrepubliken Jugoslaviens (FRJ) status i OSSE.
Utskottet konstaterar att med den politiska
omvälvningen i Belgrad under hösten år 2000 har
förutsättningar skapats för att Förbundsrepubliken
Jugoslavien skall kunna återta sin plats i OSSE
vilket även skedde i november samma år. Utskottet
konstaterar vidare att parlamentsval har hållits i
Serbien och att presidentval har hållits för
Förbundsrepubliken Jugoslavien i enlighet med de
krav som OSSE tidigare har framfört. Parlamentsval i
delrepubliken Montenegro avses genomföras i april år
2001.
Därmed anses motion 1999/2000:U638 (s) vara
besvarad.
Motionärerna bakom motion 1999/2000:Fö36 (mp)
yrkande 4 anser att Sverige bör ansluta sig till
Avtalet om konventionella väpnade styrkor i Europa
(CFE).
Utskottet välkomnar att CFE-avtalet har kunnat
anpassas till de nya förhållanden som råder i Europa
efter det kalla krigets slut. Därmed kommer CFE-
avtalet även fortsättningsvis att bidra till
transparens och stabilitet när det gäller
konventionella militära styrkor i hela Europa. Även
i vårt närområde har avtalet betydelse för
säkerheten.
Sverige har inte varit avtalsslutande part i CFE-
avtalet och har därmed inte deltagit i
omförhandlingarna. Ett viktigt skäl för att Sverige
inte sökt anslutning är att avtalet skulle vara
svårt att förena med det svenska
anpassningsförsvaret. Utskottet ställer sig därför
bakom regeringens bedömning att det för närvarande
inte föreligger tillräckliga skäl för att Sverige
skall ansluta sig till avtalet.
Med vad ovan anförts avstyrks motion 1999/2000:Fö36
(mp) yrkande 4.
Med vad som ovan anförts föreslår utskottet att
riksdagen lägger regeringens skrivelse 1999/2000:69
Redogörelse för verksamheten inom organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under år 1999
till handlingarna.
Regeringen lämnar regelmässigt varje år en
skrivelse om verksamheten inom OSSE under föregående
år till riksdagen. Beaktande de speciella
förhållanden som råder under Sveriges ordförandeskap
i EU anser utskottet att inget hinder möter att den
skrivelse som avser verksamheten under år 2000
avlämnas senare än vad som är brukligt.
5.2.5 Nato och samarbetet inom PFF och EAPR
Motionerna
I motionerna 1999/2000:U409 (m) yrkande 5,
2000/01:U412 (m) yrkande 2 och 2000/01:U509 (m)
yrkande 2 framhålls att Sverige bör agera mer aktivt
när det gäller utvecklingen av den alleuropeiska
säkerhetsstrukturen, bl.a. genom att stödja de
baltiska ländernas ambition att ingå i Nato. Det
skulle stärka säkerheten såväl i de baltiska
länderna som i Östersjöregionen i sin helhet om de
tre länderna erbjöds Natomedlemskap. Därmed ligger
det också i Sveriges intresse att de baltiska
länderna blir Natomedlemmar, menar Moderaterna.
Moderaterna anser i motion 1999/2000:U803 (m)
yrkande 3 att det även är ett svenskt intresse att
de baltiska länderna blir medlemmar i Nato. Sverige
lever säkrare med trygga grannar. Sverige bör därför
understödja de baltiska länderna i deras arbete för
att ingå i en europeisk säkerhetsordnings alla
delar, inklusive deras arbete för Natomedlemskap.
I kommittémotion 2000/01:U414 (kd) yrkande 9 anförs
att de baltiska ländernas integration i EU och Nato
är ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse. Ett
fördjupat stöd till dessa länders uppbyggnad av
totalförsvar och andra säkerhetsfunktioner har stor
betydelse för att stärka deras suveränitet och
fortsatta integration i de euroatlantiska
säkerhetsstrukturerna. Den ryska enklaven
Kaliningrad speciella situation måste särskilt
beaktas.
I motionerna 1999/2000:U646 (fp) yrkande 2 och
2000/01:U656 (fp) yrkande 2 framhålls den
säkerhetspolitiska betydelsen av att Natos
utvidgning i Central- och Östereuropa fortsätter.
Såväl EU som Nato tvekade alltför länge innan de
agerade i konflikterna i f.d. Jugoslavien och finner
sig som en följd av detta engagerade för lång tid
framåt på västra Balkan. Det långvariga engagemanget
på Balkan får dock inte bli en ursäkt för att slå av
på takten i den fortsatta Natoutvidgningen.
Folkpartiet pekar i partimotionerna 1999/2000:Fö28
(fp) yrkande 2 och 2000/01:U413 (fp) yrkande 3 på
att ett nytt Nato har växt fram efter det kalla
krigets slut. Genom sina insatser i Bosnien-
Hercegovina och Kosovo har Nato tagit på sig en
oumbärlig roll i europeisk krishantering, och genom
att låta Polen, Ungern och Tjeckien träda in i
alliansen 1999 har Nato satt i gång en
utvidgningsprocess österut. Nato har samtidigt
etablerat en närmare relation till Ryssland, även om
ingripandet i Kosovo utgjorde en påfrestning.
I motionerna 1999/2000:Fö28 (fp) yrkande 4 och
2000/01:U413 (fp) yrkande 7 framhålls att Estland,
Lettland och Litauen har sökt medlemskap i både EU
och Nato. Inträde i Nato skulle ge de tre ländernas
säkerhetspolitiska situation ökad stabilitet och
förutsägbarhet. Att underlätta och skapa opinion för
medlemskap i Nato för de tre baltiska länderna är
därför ett starkt svenskt säkerhetspolitiskt
intresse, menar Folkpartiet. Sverige bör ge de
baltiska staterna fullt stöd i deras ansökan om
medlemskap i Nato.
Utskottets överväganden
Motionerna 1999/2000:U646 (fp) yrkande 2,
1999/2000:Fö28 (fp) yrkande 2, 2000/01:U656 (fp)
yrkande 2 samt 2000/01:U413 (fp) yrkande 3 berör
Natos nya roll när det gäller militär
konflikthantering samt alliansens fortsatta
utvidgning.
Utskottet konstaterar inledningsvis att Nato spelar
en viktig roll i den nya alleuropeiska
säkerhetsordning som håller på att ta form. Sedan
det kalla krigets slut har Nato genomgått
genomgripande förändringar. 1999 trädde Polen,
Tjeckien och Ungern in som medlemmar i Nato, och vid
toppmötet i Washington samma år förklarades att Nato
står öppet för nya medlemmar och att
utvidgningsprocessen skall ses över vid nästa
toppmöte 2002. Det samarbete som bedrivs inom ramen
för Partnerskap för fred (PFF) och Euro-atlantiska
partnerskapsrådet (EAPR), i vilket Sverige är en
aktiv deltagare, fyller en värdefull förtroende- och
säkerhetsskapande funktion. Genom sina insatser i
Bosnien-Hercegovina och Kosovo har Nato etablerat
sig som en central aktör för större militära
krishanteringsoperationer i Europa.
Tyngdpunkten i Natos verksamhet har förskjutits mot
fredsfrämjande och öppet säkerhetsskapande samarbete
med partnerländerna. Samtidigt kvarstår Nato som en
militär försvarsallians, och det råder ingen tvekan
om att kandidatländerna fäster stor vikt vid
säkerhetsgarantin enligt Natostadgans artikel 5.
Sverige samarbetar med Nato på de områden som inte
rör försvarsgarantier.
Natos fredsfrämjande insatser på västra Balkan har
haft stor betydelse för den fred som mödosamt håller
på att byggas. De grymma krig som under det senaste
decenniet utspelats på Balkan utgör dock
misslyckanden för hela det internationella
samfundet. Arbetet med att bygga en alleuropeisk
säkerhetsordning är särskilt angeläget med tanke på
utvecklingen på västra Balkan. Nato spelar en viktig
roll i denna framväxande europeiska
säkerhetsordning. När det gäller Natos fortsatta
utvidgning menar dock utskottet att den i första
hand är en angelägenhet för organisationens
medlemmar och ansökarländerna.
Med vad utskottet ovan anfört anses motionerna
1999/2000:U646 (fp) yrkadneyrkande 2, 1999/2000:Fö28
(fp) yrkande 2 och 2000/01:U656 (fp) yrkande 2 samt
2000/01:U413 (fp) yrkande 3 vara besvarade.
I motionerna 1999/2000:U409 (m) yrkande 5,
1999/2000:U803 (m) yrkande 3, 1999/2000:Fö28 (fp)
yrkande 4, 2000/01:U412 (m) yrkande 2, 2000/01: U509
(m) yrkande 2, 2000/01:U414 (kd) yrkande 9 samt
2000/01:U413 (fp) yrkande 7 begärs att Sverige
aktivt skall stödja de baltiska ländernas strävanden
efter Natomedlemskap.
Utskottet konstaterar att i den nya europeiska
säkerhetsordning som håller på att formas har EU,
OSSE och Nato viktiga roller att spela. Dessa
organisationer, Europarådet samt regionala och
bilaterala samverkansformer bildar tillsammans ett
nätverk av mångfacetterat och intensivt samarbete
som sträcker sig över hela den europeiska
kontinenten. Utvidgningen av EU innebär att vi
fortsätter att bygga säkerhet genom samarbete.
Sverige har givit sitt helhjärtade stöd till de
baltiska ländernas strävanden att bli medlemmar i
EU. Att EU har inlett medlemskapsförhandlingar med
de baltiska länderna stärker säkerheten i
Östersjöområdet. Sverige är också aktivt bilateralt
och genom Östersjöstaternas råd för att på olika
sätt stärka de baltiska staterna. I detta ingår stöd
till de baltiska ländernas ansträngningar att bygga
upp grundläggande totalförsvarsstrukturer under
demokratisk kontroll.
Samtliga de tre baltiska staterna eftersträvar
också medlemskap i Nato. Vid toppmötet i Washington
1999 bekräftade Nato att det stod öppet för
medlemskap för kandidatländerna. Individuella
"Membership Action Plans" utgör verktyg för de
baltiska länderna samt övriga kandidatländer i deras
strävan efter Natomedlemskap. Det amerikanska stödet
för de baltiska staternas strävan mot medlemskap
manifesterades i den amerikansk-baltiska chartan som
undertecknades 1998.
Ryssland har uttalat stöd för de baltiska ländernas
ambitioner att bli medlemmar i EU, men motsätter sig
baltiskt Natomedlemskap. Utskottet vill understryka
att den grundläggande OSSE-principen om alla staters
rätt att själva välja säkerhetspolitisk väg
självklart är giltig också för de baltiska länderna.
Som utskottet tidigare konstaterat är dock frågan om
medlemskap i Nato en angelägenhet för Atlantpaktens
medlemmar och ansökarländerna.
I motion 1999/2000:U403 (m) yrkande 1 framhålls att
Sverige under sex års militär närvaro i Bosnien-
Hercegovina bidragit till stabilisering och fred.
Samtidigt är spänningarna mellan
befolkningsgrupperna fortfarande stora, och de
flesta fördrivna har fortfarande inte kunnat flytta
tillbaka till sina hem. Mot den bakgrunden finner
motionären det anmärkningsvärt att Sverige dragit
ned sin militära närvaro i Bosnien. I yrkande 2
betonas betydelsen av att de civila och militära
insatserna samordnas för att förutsättningar för
återuppbyggnad och varaktig fred skall kunna skapas.
Folkpartiet betonar i motion 1999/2000:U646 (fp)
yrkande 1 att de internationella insatserna på
Balkan måste fullföljas med stor uthållighet för att
förutsättningar för en varaktig utveckling mot fred
och demokrati skall kunna skapas. Mot den bakgrunden
var det oacceptabelt att regeringen begränsade det
svenska deltagandet i SFOR-styrkan i Bosnien-
Hercegovina för att finansiera medverkan i KFOR
(yrkande 4). Likaså menar motionärerna att det tog
orimligt lång tid att få den svenska styrkan på
plats i Kosovo.
I motion 1999/2000:U22 (fp) yrkande 3 anförs att
under Unproforinsatsen och därefter den Natoledda
IFOR-insatsen i Bosnien hade Sverige, samtidigt med
mindre kontingenter i Kroatien och Makedonien, en
betydligt större numerär närvaro i det forna
Jugoslavien än vi därefter har haft inom ramen för
SFOR i Bosnien. Trots att de lokala behoven inte
minskat har den svenska internationella närvaron
dragits ner kraftigt. Motionärerna motsätter sig
denna utveckling och anser att betydligt större
satsningar bör göras för att förbättra
förutsättningarna för det svenska försvaret att
delta i internationella insatser i bl.a. FN-regi.
I Centerns partimotion 2000/01:U404 (c) anförs att det är
angeläget att berörda länder på Balkan samarbetar
med den Internationella krigsförbrytartribunalen i
Haag och därmed bland annat utlämnar misstänkta
krigsförbrytare till domstolen. Sverige bör i alla
internationella forum utöva påtryckningar för att
misstänkta krigsförbrytare på Balkan skall utlämnas
(yrkande 24).
Beträffande Kosovo sägs det i den enskilda motionen
2000/01:U504 (kd, m) att en av förutsättningarna för
ett fungerande civilsamhälle är ett fungerande
rättssystem med domstolar och ordningsmakt. Antalet
poliser som olika EU-länder ställt till förfogande
är långt under det som initialt avsågs och ännu
längre ifrån vad som behövs.
Sverige bör inom EU verka för att så snabbt som
möjligt bygga upp en handlingskraftig ordningsmakt
och ett fungerande rättsväsende (yrkande 1). En
förstärkning av polismakten och rättsväsendet bör
kunna leda till en betydlig minskning av KFOR-
styrkan redan på kort sikt.
Det näst mest angelägna problemet att ta itu med är
Kosovos framtid. Att skjuta den frågan framför sig
undergräver befolkningens förtroende i
fredsprocessen och spelar nationalisterna på båda
sidor i händerna. Sverige bör långsiktigt verka för
att Kosovo skall bli självständigt (yrkande 2).
På sikt bör Kosovo, liksom övriga länder på Balkan,
integreras i det europeiska samarbetet, EU (yrkande
3).
Ett demokratiskt Serbien skulle i grunden förändra
förutsättningen för utvecklingen i f.d. Jugoslavien
och för hela Balkan sägs det i motion 2000/01:U643
(m). För EU är det nu viktigt att i första hand
stödja Serbiens demokratisering (yrkande 1).
Återuppbyggnadsarbetet, särskilt vad gäller
infrastruktur inklusive den livsviktiga
Donauförbindelsen, måste snabbt komma i gång. EU bör
understödja återskapandet av fri rörlighet inom det
forna Jugoslavien och västra Balkan (yrkande 2). Om
detta leder till framgång blir nästa steg att på
olika sätt inlemma Serbien i det samarbete som
utvecklas. Ett demokratiskt Serbien skall fullt ut
kunna ingå i EU:s program för västra Balkan. EU bör,
enligt yrkande 3, verka för detta. Öppnare gränser
och fri rörlighet innebär större möjligheter än
nationell isolering. EU självt måste också öppna för
frihandel med länderna på västra Balkan. EU bör
därför avveckla sina handelshinder gentemot dessa
länder (yrkande 4).
Mot bakgrund av en historisk översikt över
utvecklingen i det forna Jugoslavien framhålls i
kommittémotion 2000/01:U656 (fp) att ett Serbien och
ett Kroatien som går mot demokrati och ett allt
djupare politiskt och ekonomiskt samarbete med de
övriga europeiska demokratierna och deras
samarbetsforum är avgörande förutsättningar för
varaktig fred, demokrati och samarbete på Balkan.
Det är viktigt att den omfattande insats som görs av
omvärlden genom FN, EU och Nato och
Stabilitetspakten för Sydosteuropa fullföljs med den
uthållighet som krävs för att medverka till en
varaktig utveckling mot fred och demokrati på hela
Balkan (yrkande 1).
Vid ett demokratiskt maktskifte i Belgrad är det
ytterst angeläget att på alla sätt skapa
förutsättningar för den nya ledningen att påbörja
Serbiens långa och svåra marsch ut ur den ekonomiska
och sociala misär, som krig och internationell
isolering inneburit för människorna i Serbien.
Förväntningarna får, enligt motionärerna, inte komma
på skam. Skulle så ske skapas snabbt grogrund för
att den serbiska nationalismen skall kunna återvända
med allt vad det innebär för de omgivande staterna
och freden på Balkan. Insatserna genom den s.k.
Stabilitetspakten för Sydosteuropa måste avsevärt
förstärkas i detta syfte (yrkande 3).
Sanktionerna bör, senast i samband med att
Milosevic tvingas avgå från makten i Belgrad,
avbrytas (yrkande 4).
Det får inte råda några tvivel om vad det
internationella samfundet avser eller kan tänkas
tolerera i fråga om brott mot mänskliga fri- och
rättigheter i Kosovo. Serber och romer som önskar
leva och delta i ett fredligt och demokratiskt
Kosovo måste tillförsäkras grundläggande
förutsättningar för detta. Alla som bodde i Kosovo
före kriget skall ges möjlighet att fortsätta leva i
Kosovo i fred och säkerhet (yrkande 5).
Valen i Bosnien i november 2000 utgår från den
faktiska etniska uppdelning som Daytonfredens
konstruktion byggde på. Det är därför föga
förvånande att så få framsteg gjorts i
fredsprocessen i Bosnien. Förutsättningar för
varaktig fredlig samlevnad kan inte skapas om inte
alla ansvariga för krigsförbrytelser ställs till
ansvar och alla som tvingats på flykt får möjlighet
att om de så önskar återvända hem (yrkande 6). Alla
som tvingats fly under krigen på Balkan har, oavsett
etnisk tillhörighet, rätten att kunna återvända hem
(yrkande 7).
I motionen uppmärksammas också läget i andra delar
av det forna Jugoslavien. Enligt motionärernas
uppfattning bör Sverige och EU intensifiera
samarbetet med Montenegro, för att på så sätt
understödja en utveckling mot fortsatta politiska
och ekonomiska reformer och en alltmer intensifierad
integration i den europeiska gemenskapen (yrkande
8). Sverige bör också inom EU verka för att
Makedonien inte kommer i skymundan utan ges särskilt
utrymme i det internationella bistånds- och
stabilitetssamarbetet på Balkan (yrkande 9). I
yrkande 10 framhålls, mot bakgrund av de senaste
politiska händelserna, att det är väsentligt att EU
och Nato tar vara på den avgörande möjligheten att
vända utvecklingen på Balkan och att
förutsättningarna för en snabb integration i olika
europeiska samarbetssträvanden utnyttjas.
Utskottets överväganden
Västra Balkan har under det senaste decenniet
genomlevt en turbulent period som kännetecknas av
konflikt och krig, mänskligt lidande, stora
flyktingströmmar och bildandet av nya stater.
Vad gäller Bosnien-Hercegovina undertecknades i
Dayton ett fredsavtal. Det var en kompromiss som på
sikt skapar förutsättningarna för normalisering av
förbindelserna mellan Bosniens etniska grupper.
Enligt utskottets mening fortsätter avtalet att
utgöra grunden för freds- och försoningsarbetet i
Bosnien.
Utskottet tvingas dock konstatera att snart sex år
efter Daytonavtalets undertecknande är Bosnien ett
land som alltjämt lider av sviterna av kriget under
nittiotalets första hälft. Fredsavtalet bringade
kriget till ett slut, men för det mödosamma
återuppbyggnads- och försoningsarbetet erfordras
avsevärd tid.
Det internationella samfundet har bidragit till en
snabb uppbyggnad företrädesvis av landets
infrastruktur. Utskottet måste emellertid konstatera
att samtidigt har nödvändiga politiska och
ekonomiska reformer låtit vänta på sig. De centrala
beslutsstrukturerna i Bosnien är alltjämt svaga och
har under tiden efter krigen dominerats av
nationalistiska partier.
Lokalvalen i Bosnien våren år 2000 kan dock sägas
markera ett trendbrott. De positiva politiska
förändringarna i Kroatien har minskat väljarstödet
för det bosnien-kroatiska partiet HDZ, medan det
politiska läget i den bosnien-serbiska entiteten
efter maktskiftet i Belgrad alltjämt är mer oklart.
Utskottet menar vidare att den demokratiskt valde
presidenten Kostunicas symboliskt viktiga besök i
Sarajevo i slutet av oktober år 2000 för
överläggningar med det bosniska presidentrådet
sänder en signal om möjligheter till normalisering
av förbindelserna mellan de två grannländerna.
Ytterligare ett positivt tecken är utgången av de
allmänna valen i Bosnien-Hercegovina i november år
2000. För första gången fick de tre nationalistiska
partierna mindre än hälften av rösterna. Därmed
skapades en möjlighet att bilda icke-nationalistiska
regeringar. Genom tillkomsten av en
flerpartikonstellation, under namnet Alliansen för
förändring, uppnåddes i februari år 2001
målsättningen att bilda den första icke-
nationalistiska regeringen på stats- och
federationsnivå sedan kriget i Bosnien-Hercegovina.
Utskottet välkomnar denna utveckling.
Utskottet kan konstatera att tecknen på en rörelse
mot normalisering i Bosnien-Hercegovina blivit
tydligare. Samtidigt tvingas utskottet framhålla att
mycket återstår av fredsarbetet, och det
internationella samfundets engagemang och närvaro
kommer att behövas lång tid framöver. Svensk trupp
har varit på plats i Bosnien-Hercegovina sedan 1993,
först inom ramen för Unprofor och sedan 1995 i IFOR
och SFOR. I linje med SFOR:s övergripande reducering
har Sverige sedan årsskiftet 1999/2000 minskat sitt
truppbidrag, samtidigt som svenska insatser
inriktade på återuppbyggnad av det civila samhället
i Bosnien-Hercegovina har ökat.
Under 1998 och 1999 förde den serbiska regimen en
alltmer brutal politik i Kosovo som i sin tur ledde
till Natos bombkampanj. EU stärkte samtidigt
sanktionerna mot Jugoslavien vilka omfattade bl.a.
flygförbud, oljeembargo, frysning av statliga
tillgångar i EU-länderna och visumförbud för regimen
närstående personer. Dessutom uttryckte EU-länderna
att de inte ämnade stödja återuppbyggnad av
Förbundsrepubliken Jugoslavien så länge regimen satt
kvar. Efter eldupphöravtalets undertecknande i juni
år 1999 och säkerhetsrådets antagande av resolution
1244 upprättades en omfattande internationell
militär och civil närvaro i Kosovo. I oktober år
1999 beslutade säkerhetsrådet formellt att inte
längre tillämpa sanktionerna mot Förbundsrepubliken
Jugoslavien i Kosovo. Utskottet konstaterar att
Sverige har gjort stora åtaganden i Kosovo, bl.a.
genom att delta med en bataljon i KFOR. Förutom med
KFOR-bataljonen biträder Sverige FN-administrationen
i Kosovo, UNMIK, med bl.a. civilpoliser.
Även om en rörelse mot normalisering kan skönjas i
Kosovo gör sig en lokal kris dessvärre alltmer
påmind i Kosovos gränstrakter. I södra Serbien byggs
spänningen åter upp på ett enligt utskottets mening
oroväckande sätt mellan kosovoalbanska väpnade
grupper och serbisk polis och militär. Albanska
beväpnande grupper har etablerat sig i den
demilitariserade zonen på den serbiska sidan av
gränsen till Kosovo, som ursprungligen etablerats
för att hålla jugoslavisk militär borta från Kosovo.
Många års misskötsel från Belgrad av detta
albanskdominerade område har skapat en grogrund för
de albanska rebellerna. Det finns stora risker med
de ökade spänningarna som följer på de albanska
väpnade gruppernas framfart, och en aktiv politik
från det internationella samfundets sida är enligt
utskottets uppfattning nödvändig för att förhindra
att konflikten tar sig än våldsammare uttryck och
leder till ökad instabilitet i regionen.
Utskottet menar att händelseutvecklingen i
Makedonien inger oro. Utvecklingen är enligt
utskottets uppfattning ett hot mot stabiliteten i
Makedonien vilken är av grundläggande betydelse för
hela regionens framtida utveckling. Utskottet
betonar vikten av den roll som både KFOR, EU och
dess övervakningsmission (EU Monitoring Mission)
samt OSSE:s övervakningsmission i Skopje har,
särskilt när det gäller övervakningen längs den
gemensamma gränsen mellan Förbundsrepubliken
Jugoslavien och Makedonien. Riksdagen har i den
andan nyligen fattat beslut om att svensk personal
får medverka i gränsnära KFOR-operationer inne i
Makedonien samt även i säkerhetszonen mellan Kosovo
och Serbien (bet. 2000/01:UU12). Enligt utskottets
mening bör svensk KFOR-personal kunna delta i den
fredsfrämjande verksamhet som KFOR kan komma att
bedriva även i gränsnära områden utanför Kosovos
gräns under förutsättning av berörda regeringars
medgivande.
Utskottet menar vidare att stora ansträngningar bör
göras för att förhindra en eskalering av de militära
aktiviteterna. Utskottet vill framhålla vikten av
att eventuella motsättningar mellan olika grupper i
Makedonien löses på demokratisk väg inom ramen för
landets politiska system. Utskottet välkomnar vidare
antagandet av FN:s säkerhetsråds resolution nr 1345.
Ytterligare ett orosmoln är den bräckliga politiska
processen mellan Serbien och Montenegro vad gäller
delstatens status inom Förbundsrepubliken
Jugoslavien. Utskottet ser med oro på de alltmer
nationalistiska strömningar som kommit till uttryck
i Montenegros huvudstad Podgorica och menar att en
splittring av Förbundsrepubliken Jugoslavien skulle
kunna få långtgående och smärtsamma konsekvenser för
regionen i dess helhet.
Enligt utskottets uppfattning fyller Sveriges och
EU:s engagemang i och för västra Balkan en viktig
konfliktförebyggande och konflikthanterande
funktion. Det svenska engagemanget på Balkan bör
enligt utskottet mening vara omfattande och
långsiktigt.
Enligt utskottets mening utgör EU:s stabilitetspakt
för västra Balkan ett stort och viktigt åtagande
för regionens framtid. Pakten spelar även en viktig
roll för multietniskt och gränsöverskridande
samarbete. Det förblir enligt utskottets mening
angeläget att EU erbjuder ett
Europaintegrationsperspektiv för Bosnien och de
andra länderna i regionen. Det är på längre sikt den
säkraste garantin för fredlig samlevnad i regionen.
I detta sammanhang vill utskottet framhålla vikten
av det historiska toppmötet i Zagreb i november år
2000. Vid det mötet samlades EU:s stats- och
regeringschefer för första gången vid samma bord som
regionens ledare för att diskutera framtiden i ett
perspektiv av samarbete och integration.
Utskottet menar att vad gäller EU:s politik mot
länderna på västra Balkan är en av de viktigaste
beståndsdelarna Stabiliserings- och
associeringsavtalen. För Bosnien-Hercegovina har en
åtgärdskatalog för vägen fram till förhandlingar om
ett sådant avtal utarbetats. Avtal med Makedonien
planeras bli undertecknat i april år 2001 och
förhandlingar med Kroatien om ett stabiliserings-
och associeringsavtal kan fullbordas något senare.
I motion 1999/2000:U403 (m) finner motionären det
anmärkningsvärt att Sverige dragit ned sin militära
närvaro i Bosnien och anför i yrkande 1 att
riksdagen hos regeringen bör begära förslag på hur
svensk militär närvaro i Bosnien-Hercegovina kan
möjliggöras i enlighet med vad som anförs i
motionen. I yrkande 2 betonas betydelsen av att de
civila och militära insatserna samordnas för att
förutsättningar för återuppbyggnad och varaktig fred
skall kunna skapas.
Folkpartiet betonar i motion 1999/2000:U646 (fp)
yrkande 1 att de internationella insatserna på
Balkan måste fullföljas med stor uthållighet för att
förutsättningar för en varaktig utveckling mot fred
och demokrati skall kunna skapas. Mot den bakgrunden
var det oacceptabelt att regeringen begränsade det
svenska deltagandet i SFOR-styrkan i Bosnien-
Hercegovina för att finansiera medverkan i KFOR
(yrkande 4). Likaså menar motionärerna att det tog
orimligt lång tid att få den svenska styrkan på
plats i Kosovo.
I motion 1999/2000:U22 (fp) yrkande 3 anförs att
under Unproforinsatsen och därefter den Natoledda
IFOR-insatsen i Bosnien hade Sverige en betydligt
större numerär närvaro i det forna Jugoslavien än vi
därefter har haft inom ramen för SFOR i Bosnien.
Trots att de lokala behoven inte minskat har den
svenska internationella närvaron dragits ner
kraftigt. Motionärerna motsätter sig denna
utveckling.
Utskottet konstaterar att den militära delen av
fredsavtalet i allt väsentligt är genomförd, och som
en konsekvens av detta har SFOR-styrkan dragits ned
till 19 000 soldater. En viktig erfarenhet från
genomförandet av Dayton-avtalet är att
koordineringen mellan militära och civila insatser
är av stor betydelse för insatsens effektivitet. De
flesta av det fyrtiotal personer som Sverige för
närvarande deltar med i SFOR arbetar med civil-
militär koordinering.
Utskottet menar att insatsen är välavvägd och
finner ej anledning till att den skall ändras.
Med vad utskottet anfört ovan anses motionerna
1999/2000:U403 (m) yrkandena 1 och 2, 1999/2000:U646
(fp) yrkandena 1 och 4 samt 1999/2000:U22 (fp)
yrkande 3 vara besvarade.
I partimotion 2000/01:U404 (c) yrkande 24 anförs att
Sverige i alla internationella forum bör utöva
påtryckningar för att misstänkta krigsförbrytare på
Balkan skall utlämnas.
I motion 2000/01:U656 (fp) yrkande 6 (delvis) hävdas
att förutsättningar för varaktig fredlig samlevnad i
Bosnien inte kan skapas om inte alla ansvariga för
krigsförbrytelser ställs till ansvar.
Utskottet kan inledningsvis konstatera att Sverige
under de senaste åren på olika sätt har stöttat
arbetet vid krigsförbrytartribunalen i Haag,
politiskt, finansiellt och personellt. Som exempel
kan nämnas de rättsmedicinska undersökningsteam som
arbetat i Kosovo under 1999 och 2000, stödet till
gravöppningar i Bosnien och stöd till
åklagarkontoret. Inom ramen för EU har Sverige
genomgående intagit en positiv inställning till
budgetstöd till tribunalens verksamhet i FN:s femte
utskott. Vidare är Sverige ett av få länder som har
ett avtal med ICTY (Internationella tribunalen för
f.d. Jugoslavien) om mottagande av dömda
krigsförbrytare.
Utskottet vill även framhålla att i det
internationella samfundet finns nu en förhoppning om
att förändringarna i Serbien, efter en
konsolidering, skall öppna vägen för ett ökat
samarbete mellan Tribunalen och Förbundsrepubliken
Jugoslavien. På samma sätt som den nya regeringen i
Kroatien efter Tudjman har förbättrat samarbetet med
Tribunalen, måste även den nya regeringen i
Jugoslavien följa denna väg.
Utskottet vill betona vikten av att alla misstänkta
personer som åtalats för krigsförbrytelser utlämnas
och ställs inför rätta. Det är enligt utskottets
mening en viktig förutsättning för att regionens
sår, efter en årtionde av upprivande konflikter,
skall kunna läkas. Att Internationella tribunalen
för f.d. Jugoslavien (ICTY) blir framgångsrik i sitt
arbete är även ett svenskt intresse.
Utskottet utgår ifrån att Sverige även
fortsättningsvis kommer att inta en aktiv hållning i
olika internationella forum såsom EU, FN och OSSE,
liksom i bilaterala kontakter för att stödja ICTY
och framhålla vikten av att misstänkta
krigsförbrytare grips och överlämnas till domstolen
i Haag.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att
motionerna 2000/01:U404 (c) yrkande 24 och
2000/01:U656 (fp) yrkande 6 (delvis) kan besvaras.
I motion 2000/01:U504 (kd, m) yrkande 1 anförs att
Sverige inom EU bör verka för att så snabbt som
möjligt bygga upp en handlingskraftig ordningsmakt
och ett fungerande rättsväsende i Kosovo.
Utskottet vill i denna del framhålla att Sverige
aktivt har verkat för att EU skall stärka stödet
till internationella civilpolisinsatser i Kosovo.
Under början av år 2000 tog Sverige, genom det
portugisiska ordförandeskapet, ett initiativ inom EU
med syfte att öka antalet civilpoliser från EU-
länderna. Initiativet välkomnades och under våren
ökade också antalet civilpoliser från EU. I detta
sammanhang ökade Sverige sin insats med ytterligare
tio poliser till totalt sextio. Av dessa tjänstgör
tio vid OSSE:s polisskola i Kosovo. Det totala
bidraget till UNMIK vad gäller internationella
civilpoliser har gradvis ökat och uppgick i november
år 2000 till omkring 4 400 personer inklusive
specialpolis vilket skall jämföras med målsättningen
att nå upp till totalt
4 700 poliser.
Utskottet menar att frågan om rättsväsendet i
Kosovo är central. Dessvärre kan utskottet
konstatera att det internationella samfundet har
visat sig sakna tillräckliga resurser och mekanismer
för att snabbt kunna sätta in stöd till svaga
rättssystem i områden som genomgått svår konflikt.
Problemen visade sig tidigt i Kosovo där FN-
missionen har fört en ojämn kamp i avsaknad av
tillräckliga resurser. Utskottet vill emellertid
framhålla att den internationella rekryteringen av
domare och åklagare så sakta har kommit i gång. I
slutet av september 2000 hade UNMIK rekryterat sju
domare och tre åklagare mot det uppsatta målet tolv
respektive fem. Från Sverige tjänstgjorde en domare
och en åklagare i FN-missionen.
Utskottet vill avslutningsvis framhålla att inom
ramen för arbetet med att utveckla EU:s civila
krishantering, i uppföljningen av Brahimirapporten
om FN:s fredsfrämjande arbete samt inom OSSE:s
REACT-program diskuteras hur den här typen av
internationella insatser skall kunna utvecklas och
effektiviseras.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U504
(kd, m) yrkande 1 kan besvaras.
I motionens yrkande 2 anförs att Sverige långsiktigt
bör verka för att Kosovo skall bli självständigt.
Utskottet vill framhålla att det är viktigt att
säkerhetsrådets resolution 1244 respekteras, vilken
avser Förbundsrepubliken Jugoslaviens suveränitet
och territoriella integritet. Genom resolutionen
uppdrar säkerhetsrådet åt generalsekreteraren att
upprätta en interimsadministration under vilken
Kosovos befolkning kan åtnjuta långtgående autonomi
och självstyre inom Förbundsrepublikens Jugoslaviens
gränser. Generalsekreteraren har vid upprepade
tillfällen klargjort att FN:s mandat inte är att
förbereda Kosovo för självständighet. Utskottet
delar denna uppfattning.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion
2000/01:U504
(kd, m) yrkande 2.
Motionärerna menar i yrkande 3 att på sikt bör
Kosovo, liksom övriga länder på Balkan, integreras i
det europeiska samarbetet, EU.
Utskottet kan konstatera att arbetet med att
inlemma hela Balkan i det europeiska samarbetet
under det senaste året har ökat markant i
omfattning. Den s.k. stabiliserings- och
associeringsprocessen börjar på allvar slå rot i
regionen. Förhandlingar om stabiliserings- och
associeringsavtal genomförs med Makedonien och
Kroatien och planerna är att fullborda dessa under
år 2001. Även Bosnien-Hercegovina och Albanien har
uttryckt starka önskemål om att få inleda
förhandlingar om stabiliserings- och
associeringsavtal.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla att den
demokratiska utvecklingen i Serbien öppnar för en
ytterligare utvidgning av stabiliserings- och
associeringsprocessen. Utskottet konstaterar att
under hösten år 2000 antogs också en ny
biståndsförordning för västra Balkan, CARDS
(Community Assistance for Reconstruction,
Development and Stabilisation), som syftar till att
fördjupa EU:s stöd för Balkanländernas utveckling
och anpassning. Toppmötet mellan EU och västra
Balkan i Zagreb den 24 november gav uttryck för EU:s
omfattande engagemang i regionen. Dessa åtgärder
kommer sammantaget att verka för en högre grad av
stabilitet och säkerhet i regionen.
Utskottet menar att EU bör utveckla samarbetet och
med länderna på västra Balkan och verka för en
gradvis integration mellan dessa och europeiska
strukturer samt att fortsatt genomförande och
utveckling av dessa processer bör bli en central
uppgift under det svenska ordförandeskapet.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U504 (kd, m) yrkande 3 kan besvaras.
I motion 2000/01:U643 (m) konstateras att ett
demokratiskt Serbien i grunden skulle förändra
förutsättningen för utvecklingen i f.d. Jugoslavien
och för hela Balkan. Därför anförs i yrkande 1 att
det för EU nu är viktigt att i första hand stödja
Serbiens demokratisering.
I motion 2000/01:U656 (fp) yrkande 3 begärs ett
riksdagens tillkännagivande om vad i motionen anförs
om förutsättningarna för en demokratisk utveckling i
Serbien.
Utskottet konstaterar att Sverige och EU har
välkomnat de demokratiska förändringarna som ägde
rum i Belgrad i början av oktober år 2000. Vid
Allmänna rådets möte den 9 oktober år 2000 hävdes de
ekonomiska sanktionerna mot Serbien. Samtidigt
aviserades en radikal översyn av EU:s politik och
beslut togs om att understödja den demokratiska
processen. Dessa beslut omfattar följande åtgärder:
- Serbien görs delaktig i EU:s nya biståndsprogram
CARDS,
- Förbundsrepubliken Jugoslavien får delta i
stabilitets- och associationsprocessen och en
arbetsgrupp för detta ändamål mellan EU och
Förbundsrepubliken Jugoslavien etableras,
- Förbundsrepubliken Jugoslavien omfattas av EU:s
autonoma handelsåtgärder,
- EU:s medlemsstater skall normalisera sina
diplomatiska relationer med Förbundsrepubliken
Jugoslavien,
- Förbundsrepubliken Jugoslavien inbjuds till
Stabilitetspakten för sydöstra Europa, vilket skedde
den 26 oktober år 2000,
- Förbundsrepubliken Jugoslavien inbjöds till EU:s
toppmöte för västra Balkan i Zagreb den 24-25
november.
Utskottet konstaterar vidare att vid Europeiska
rådet den 13-14 oktober 2000 togs beslut om ett
extraordinärt stöd om 200 miljoner euro till
Förbundsrepubliken Jugoslavien ägnat för akuta behov
inför vintern. EU bjöd vidare vid detta tillfälle in
Förbundsrepubliken Jugoslaviens nye president
Vojislav Kostunica till överläggningar.
Vidare noterar utskottet att Sverige som första
land, den 5 oktober år 2000, överlämnade en begäran
om att få uppgradera dåvarande chargé d'affaires
Sahlin till ambassadör, vilket sedermera skedde den
20 oktober samma år. Sverige har vidare bilateralt
beslutat om ett extraordinärt stöd om 25 miljoner
kronor till akuta humanitära behov i
Förbundsrepubliken Jugoslavien, främst för att
reparera det serbiska elnätet men också för att
lindra akuta behov av mat och mediciner. Vidare togs
ett beslut om att ge ytterligare 5 miljoner kronor
till FN:s flyktingkommissariat UNHCR. Dessutom har
regeringen givit Sida i uppdrag att skyndsamt
utarbeta en strategi för biståndet till
Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Utskottet menar att sammantaget innebär de av EU
beslutade åtgärderna ett aktivt stöd för
demokratiseringsprocessen i Förbundsrepubliken
Jugoslavien.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att
motionerna 2000/01:U643 (m) yrkande 1 och
2000/01:U656 (fp) yrkande 3 kan besvaras.
I motion 2000/01:U643 (m) yrkande 2 anför
motionärerna att EU bör understödja återskapandet av
fri rörlighet inom det forna Jugoslavien och västra
Balkan, och i yrkande 3 i samma motion anförs att
ett demokratiskt Serbien, liksom övriga länder på
Balkan, bör integreras i det europeiska samarbetet.
I motion 2000/01:U656 (fp) yrkande 10 framhålls, mot
bakgrund av de senaste politiska händelserna på
Balkan, att det är väsentligt att ta vara på den
avgörande möjlighet som finns för att vända
utvecklingen och att förutsättningarna för en snabb
integration i olika europeiska samarbetssträvanden
utnyttjas.
Utskottet vill med anledning av dessa yrkanden
framhålla att genom allmänna rådets beslut den 9
oktober år 2000 att inbjuda Förbundsrepubliken
Jugoslavien att delta i stabilitets- och
associationsprocessen, till Stabilitetspakten för
sydöstra Europa samt till EU:s toppmöte för västra
Balkan i Zagreb skapades möjlighet för
Förbundsrepubliken Jugoslavien och andra länder på
Balkan att förbättra sina regionala relationer och
relationerna med EU.
Utskottet betonar att Stabilitetspakten har som
uttalad ambition att verka för ökat regionalt
samarbete och en del i detta arbete är att återskapa
fri rörlighet. Bland annat genom deltagandet vid
toppmötet den 24-25 november 2001, och på sikt inom
stabilitets- och associationsprocessen, kommer
Förbundsrepubliken Jugoslavien och andra länder på
Balkan att få EU:s stöd för att återskapa goda
relationer i regionen. EU:s uttalade mål är
stabilitet och välstånd på västra Balkan samt att
alla länder successivt integreras i europeiska
strukturer.
Utskottet konstaterar att ett land, Slovenien,
redan förhandlar om inträde i EU och att
förhandlingar om stabilitets- och associationsavtal
avancerar med ett flertal länder.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att
motionerna 2000/01:U643 (m) yrkandena 2 och 3 samt
2000/01:U656 (fp) yrkande 10 kan besvaras.
I motion 2000/01:U643 (m) yrkande 4 anförs att EU
bör avveckla sina handelshinder gentemot länderna på
västra Balkan.
Utskottet har inhämtat att regeringen aktivt har
verkat för att EU skall införa handelslättnader för
länderna på västra Balkan. I oktober år 2000 antog
unionen en ny förordning (ATM - Autonomous Trade
Measures). Förordningen innebär att en stor del av
exporten från länderna från västra Balkan kommer att
vara befriad från tullar och avgifter med början den
1 november år 2000.
Utskottet har även erfarit att regeringen stöder
att Förbundsrepubliken Jugoslavien omfattas av
handelsåtgärderna efter de demokratiska förändringar
som har ägt rum. På sikt väntas även att frihandel
upprättas genom de s.k. stabiliserings- och
associeringsavtalen som EU väntas ingå med länderna
i denna region.
Utskottet vill understryka betydelsen av att
ansträngningarna fortsätter vad gäller avvecklandet
av EU:s handelshinder gentemot länderna på västra
Balkan.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U643 (m) yrkande 4 kan besvaras.
I motion 2000/01:U656 (fp) yrkande 1 anförs att en
omfattande och varaktig internationell insats behövs
för att skapa förutsättningar för varaktig demokrati
och fredlig samlevnad på Balkan.
Utskottet kan inledningsvis konstatera att även om
alla nittiotalets krigsledare i det forna
Jugoslavien i formell mening är borta från
statsbärande funktioner finnes arv av destruktion
och splittring fortfarande kvar som ett öppet sår.
Utskottet menar dock att med de förändringar som har
skett framträder en delvis ny och ljusare bild av
Balkan. Med ett fullbordat maktskifte i
Förbundsrepubliken Jugoslavien blir det plötsligt
möjligt att meningsfullt tala om regionala
helhetsgrepp, återuppbyggnad, försoning och framtid.
Utskottet vill betona att detta utgör stora
utmaningar som alla människor och politiska
strukturer i regionen, liksom det internationella
samfundet, nu ställs inför.
Det är utskottets mening att regionens ökade
integration med europeiska strukturer är en viktig
process för att skapa ökad stabilitet, utveckling,
framtidstro och säkerhet för länderna i regionen.
För några av regionens länder har den europeiska
visionen avancerat längre genom stabiliserings- och
associeringsprocessen.
Utskottet vill även framhålla att Stabilitetspakten
kommer att ha en fortsatt viktig roll för ökad
regional samverkan. Utskottet kan konstatera att
Sverige fäster stor vikt vid paktens arbete och vid
att arbetet blir framgångsrikt.
Utskottet vill i sammanhanget återigen betona
vikten av att alla personer som åtalats för
krigsförbrytelser ställs inför rätta. Det är en
viktig förutsättning för att regionens sår i en
framtid skall kunna läkas.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U656 (fp) yrkande 1 kan besvaras.
I samma motion anförs i yrkande 4 att sanktionerna
mot Förbundsrepubliken Jugoslavien bör avbrytas
senast i samband med att Milosevic tvingas avgå från
makten i Belgrad.
Utskottet konstaterar att vid allmänna rådets möte
den 9 oktober år 2000 hävdes oljeembargot och
flygförbudet mot Serbien. Det beslutades samtidigt
att de finansiella sanktionerna och
visumförbudslistan skulle revideras så att de bara
omfattade Slobodan Milosevic och en mindre grupp
personer associerade med honom. Vapenembargot
lämnades dock kvar.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U656 (fp) yrkande 4 kan besvaras.
I motionens yrkande 5 anförs att serber och romer
som önskar leva och delta i ett fredligt och
demokratiskt Kosovo måste tillförsäkras
grundläggande förutsättningar för detta. Alla som
bodde i Kosovo före kriget skall ges möjlighet att
fortsätta leva i Kosovo i fred och säkerhet.
Utskottet kan konstatera att motsättningarna mellan
etniska grupper i Kosovo är stora. Serber, romer och
andra etniska minoriteter lever under svåra
förhållanden och många har tvingats fly från
provinsen.
Samtidigt vill utskottet framhålla att Sverige och
EU vid upprepade tillfällen har fördömt våldet och
diskrimineringen mot minoriteter och uppmanat
ansvariga ledare att fördöma och vidta konkreta
åtgärder mot övergreppen. Utskottet menar att målet
att Kosovos hela befolkning, oavsett etnisk
tillhörighet, skall kunna leva i provinsen och att
flyktingar och internflyktingar skall kunna
återvända utan rädsla, måste förbli en central
målsättning för det internationella samfundet, UNMIK
och KFOR.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U656 (fp) yrkande 5 kan besvaras.
I motionens yrkande 6 (delvis) hävdas att
förutsättningar för varaktig fredlig samlevnad i
Bosnien inte kan skapas om inte alla som tvingats på
flykt får möjlighet att om de så önskar återvända
hem.
I yrkande 7 anförs att alla som tvingats fly under
krigen på Balkan, oavsett etnisk tillhörighet, skall
ha rätten att kunna återvända hem.
Utskottet vill framhålla att vad beträffar
flyktingåtervändande till minoritetsområden markerar
det gångna året ett trendbrott. Den internationella
militära styrkan SFOR har efterhand blivit alltmer
aktiv i uppsökandet och gripandet av åtalade
krigsförbrytare, vilket utgör en viktig länk i
försoningsprocessen. Den politiska utvecklingen går
mot ökad pluralism, öppenhet och avspänning även om
det krigsskövlade Bosnien alltjämt är avlägset från
multietnisk samlevnad.
Daytonöverenskommelsens stadgande om rätten att
återvända till hemorten (annex VII) är enligt
utskottets uppfattning central i överenskommelsen,
vilket Sverige ständigt framfört och framför i
internationella sammanhang rörande Balkan. Sverige
har vidare understrukit vikten av att inte efterhand
ge avkall på kraven gentemot ansvariga stater. Det
internationella samfundet måste enligt utskottets
mening hålla fast vid infriandet av rätten till
återvändande under säkra och trygga förhållanden och
utan risk för diskriminering.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U656 (fp) yrkandena 6 (delvis) och 7 kan
besvaras.
I yrkande 8 anförs att Sverige bör ge fortsatt stöd
till Montenegro i dess strävan efter fortsatta
politiska och ekonomiska reformer och ett utökat
europeiskt samarbete.
Inledningsvis kan utskottet i denna del konstatera
att EU sedan 1998 bistått den demokratiskt valda
regeringen i Montenegro med ca 110 miljoner euro. EU
har även politiskt stött Montenegros regering i dess
demokratiska och ekonomiska reformambitioner.
Utskottet vill framhålla att Sveriges relationer
med delrepubliken Montenegro är goda. I maj år 2000
genomfördes svenska handelsdagar i Montenegro.
Därutöver noterar utskottet att i och med de
demokratiska förändringarna i Belgrad i oktober år
2000 har situationen förbättrats för Montenegro. När
nya regeringar har bildats på både federal och
serbisk nivå skapas förutsättningar för att
diskussionerna mellan Belgrad och Podgorica om nya
konstitutionella relationer inom den jugoslaviska
federationen kan ta sin början.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U656 (fp) yrkande 8 kan besvaras.
I yrkande 9 anförs att regeringen särskilt bör
uppmärksamma behovet av stöd till och samarbete med
Makedonien.
Utskottet kan konstatera att efter det att EU-
kommissionen sommaren 1999 genomfört en
lämplighetsstudie för Makedonien beslutade rådet att
landet uppfyllde samtliga kriterier för att kunna
inleda förhandlingar om ett s.k. stabiliserings- och
associeringsavtal med EU. Avtalet är det första i
sitt slag och Makedonien blir första land att ingå
ett sådant avtal med EU. Utskottet har erfarit att
regeringen har bistått Makedonien i förhandlingarna
på ett konkret sätt genom att ha inbjudit tre av
landets förhandlare på kunskapsutbyte kring EU-
förhandlingar i allmänhet på bl.a.
Utrikesdepartementet.
Utskottet vill även framhålla det bilaterala
samarbetet som Sverige har med Makedonien inom
biståndsområdet. Det svenska biståndet till
Makedonien har ökat avsevärt under det senaste året
och Sida tar, i samråd med Utrikesdepartementet, för
närvarande fram en mer långsiktig strategi för
utvecklingssamarbetet mellan länderna. En av de
främsta uppgifterna är att främja den interetniska
dialogen mellan den albanska minoriteten och den
slaviska majoriteten.
Utskottet konstaterar också att Sida sedan hösten
1999 har ett kontor i Skopje.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U656 (fp) yrkande 9 kan besvaras.
5.3 Svensk säkerhetspolitik
Sammanfattning
Sveriges militära alliansfrihet och
neutralitetspolitiken var under det kalla kriget ett
viktigt medel för att förhindra att vi drogs i en
konflikt mellan stormaktsblocken. Det kalla krigets
slut har väsentligt sänkt spänningen i
Östersjöregionen. Nya former för säkerhetsfrämjande
samarbete har vuxit fram, och Sverige är en aktiv
deltagare i dessa. Europeiska unionen är av
fundamental betydelse för säkerheten i hela Europa,
inte minst i vårt närområde. EU:s fortsatta
utvidgning handlar om att utsträcka och fullfölja
det fredsprojekt som hela tiden varit den europeiska
integrationens grundtanke.
Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att
bevara vårt lands fred och självständighet. Vårt
säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i
former som vi själva väljer trygga en
handlingsfrihet att, såsom enskild nation och i
samverkan, kunna utveckla vårt samhälle.
Riksdagen har vid tidigare tillfällen
(ursprungligen 1992) ställt sig bakom Sveriges
militära alliansfrihet, vilken syftar till att vårt
land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i
vårt närområde. Den militära alliansfriheten stärker
säkerheten i vår del av Europa och därmed vår egen
säkerhet.
Det är Sverige självt som definierar den närmare
innebörden av den militära alliansfriheten. Den
sätter, bortsett från avtal om ömsesidigt stöd till
försvar mot väpnat angrepp, inga hinder för ett
svenskt allsidigt och aktivt deltagande i
internationellt säkerhetssamarbete. Vi har i dag
möjlighet att delta i alla former av internationellt
samarbete, med undantag endast för de som står i
motsättning till den militära alliansfriheten.
Sveriges säkerhetspolitik har såväl en nationell
som en internationell dimension. Nationellt skall vi
kunna möta militära hot som direkt berör Sverige. På
det internationella planet stöder Sverige FN som
upprätthållare av folkrätten och som det främsta
organet för fred och säkerhet i hela världen. I
syfte att bidra till stabilitet och säkerhet i vårt
närområde och i Europa deltar vi aktivt i EU:s
utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete. Sverige
bidrar till gemensam säkerhet som medlem i
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
(OSSE) och Europarådet, som observatör i
Västeuropeiska unionen (VEU) samt i samarbete inom
ramen för Partnerskap för fred (PFF) och Euro-
atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). Vi medverkar
solidariskt i insatser för konflikthantering och
konfliktförebyggande i Europa och övriga delar av
världen. Vårt utvecklingssamarbete syftar också till
att höja den gemensamma säkerheten, både i vårt
närområde och globalt.
Sveriges militära alliansfrihet, som präglas av
lång kontinuitet och har en stark folklig
förankring, utgör en tillgång för vårt lands
utrikes- och säkerhetspolitik. Den bidrar till
säkerhet och stabilitet i vår del av världen samt
ger oss goda möjligheter att utveckla
förtroendefulla relationer och samarbete för ökad
gemensam säkerhet. Vårt lands säkerhetspolitiska
läge har aldrig, i modern tid, varit bättre.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det nu
föreligger ett behov att se över formuleringarna
från 1992 i de delar som rör den militära
alliansfriheten och neutralitetsoptionen. Avsikten
är emellertid inte att överge den militära
alliansfriheten.
Utskottet anser att det är av stor vikt att så
långt som möjligt engagera Ryssland i europeiskt
säkerhetsfrämjande samarbete. En viktig uppgift för
Sverige är att utveckla EU:s nordliga dimension.
Inom ramen för EU:s säkerhets- och försvarspolitik
breddas och fördjupas den politiska dialogen med
Ryssland och det praktiska samarbetet utvecklas.
Sverige vill se en utveckling i sitt närområde -
liksom i Europa i sin helhet - där varje land har
rätt att självständigt välja sin säkerhetspolitiska
linje, där skiljelinjer och intressesfärer saknas
och där goda grannrelationer byggda på ömsesidig
respekt och förtroende utvecklas. En utgångspunkt
för Sveriges politik i Europa är solidariteten med
våra partnerländer, även om medlemskapet i sig inte
medför några kollektiva militära förpliktelser i
försvarsavseende. EU-utvidgningen är central och
prioriteras därför. Den transatlantiska länken är
viktig för uppkomsten av en sådan alleuropeisk
freds- och säkerhetsordning som vi strävar efter.
Med anledning av ett motionsyrkande om amerikanska
planer på ett nationellt missilförsvar uttrycker
utskottet oro inför spridningen av missiler,
särskilt ballistiska missiler med kapacitet att bära
massförstörelsevapen, och anser att sådana hot bör
mötas framför allt genom internationellt samarbete
och inom ramen för multilaterala instrument med
internationella kontrollmekanismer.
Utskottet vill gärna se en öppen diskussion om den
svenska säkerhetspolitiken även under senare
årtionden och välkomnar därför att den redan
tillsatta utredningen om ubåtsfrågan genom ett
vidgat uppdrag kompletterats med en allmän
säkerhetspolitisk granskning av svenskt politiskt
och militärt agerande under perioden 1969-1989.
Utskottet konstaterar att det råder bred enighet om
att Sverige som solidarisk aktör i det
internationella samarbetet - och även av
säkerhetspolitiskt egenintresse - måste ta sitt
ansvar för att stärka den internationella förmågan
till krishantering.
Utskottet anser att samordningen mellan civila och
militära enheter i fredsfrämjande insatser är en
fråga som måste ges hög prioritet. En utgångspunkt
är att EU måste ha både civila och militära
instrument till sitt förfogande för att kunna lösa
hela den bredd av krishanteringsuppgifter som kan
tänkas uppstå.
Utskottet menar också att det finns ett behov av
att fortsatt stärka Sveriges förmåga att delta i
europeisk krishantering samt att beredskapen för att
snabbt kunna sätta i gång en insats bör höjas.
Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att
stärka kapaciteten hos FN, EU och OSSE för planering
och genomförande av fredsfrämjande insatser med
deltagande av civilpolis. Även stöd avseende
åklagarväsen och domstolar är prioriterade områden.
Utskottet betonar vidare vikten av att ta tillvara
erfarenheter från båda könen i komplicerade
krishanteringsinsatser med såväl civilt som militärt
deltagande.
5.3.1 Deltagande i det europeiska
säkerhetssamarbetet
Motionerna
Motionären bakom motion 1999/2000:U409 yrkande 4
efterfrågar ett nytt svenskt förhållningssätt till
Europas säkerhetsarkitektur. EU är unik som
fredsorganisation eftersom den numera hanterar alla
delar av det vida säkerhetsbegreppet, militära
försvarsförpliktelser undantagna. EU-utvidgningen är
vår tids stora fredsprojekt, och måste vara den
högst prioriterade frågan för Sverige i EU-arbetet.
Nato har efter det kalla krigets slut förändrat sin
roll, samtidigt som den militära säkerhetens hårda
kärna med ömsesidiga försvarsförpliktelser kvarstår.
Motionären menar att det ligger i Sveriges intresse
att integreras i den alleuropeiska
säkerhetsordningens alla delar.
I motionerna 1999/2000:U412 yrkande 1 och
2000/01:U416 kräver motionärerna att en ny
neutralitetskommission tillsätts, med uppgift att
utreda Sveriges säkerhetspolitiska agerande från
1969 fram till Berlinmurens fall 1989. Den tidigare
neutralitetskommissionen, som undersökte tiden från
andra världskrigets slut fram till november 1969,
gjorde ett viktigt arbete genom att beskriva hur den
svenska regeringen under det kalla kriget värderade
hotet mot landet och sökte samarbete för att säkra
landets försvar i händelse av krig. Mot bakgrund av
neutralitetskommissionens arbete ter det sig
angeläget att undersöka t.ex. i vad mån den svenska
regeringen mellan åren 1969 och 1989 räknade med
USA:s stöd samt huruvida regeringen fortsatte att
dölja ett svenskt militärt samarbete med USA och
andra Nato-länder.
I motion 1999/2000:U412 yrkande 2 kräver
motionärerna att Sveriges säkerhetspolitiska doktrin
ändras. Det är knappast möjligt att tänka sig en
situation med krig i vårt närområde där Sverige
skulle kunna ställa sig neutralt. Inte heller skulle
Sverige kunna ställa sig neutralt om ett annat EU-
land angreps. Den militära alliansfriheten är ett
medel i svensk säkerhetspolitik, inte ett mål i sig.
I varje situation måste Sverige välja den väg som
bäst gynnar vår säkerhet och bidrar till stabilitet
i vår del av världen. Sveriges säkerhetspolitiska
definition bör därför endast beskrivas som att
landet är militärt alliansfritt, menar motionärerna.
Moderaterna betonar i partimotion 1999/2000:Fö20
yrkande 3 att osäkerheten alltjämt är det
dominerande draget i utvecklingen i vårt närområde.
Sveriges säkerhet beror i hög grad på utvecklingen i
Ryssland. Strävan måste vara att involvera Ryssland
i det allt tätare europeiska säkerhetssamarbetet,
dock aldrig på bekostnad av Rysslands grannar.
Sverige kan påverka situationen genom att ta på sig
en ledande roll - militärt och politiskt - i
Östersjöområdet. Den framväxande euro-atlantiska
säkerhetsordningen är av avgörande betydelse för
frihet, fred och stabilitet i hela Europa.
Folkpartiet anför i partimotion 1999/2000:Fö28
yrkande 3 samt likalydande i motion 2000/01:U413
yrkande 2 att Sveriges framtida säkerhet måste
byggas tillsammans med andra fria och demokratiska
stater i Europa, med grundläggande gemensamma värden
som bas. Detta förutsätter ett aktivt svenskt
deltagande i alla forum som erbjuds såväl i
byggandet av den framtida europeiska
säkerhetsarkitekturen som i kris- och
konflikthantering. Sverige måste aktivt bidra till
att skapa en alleuropeisk fredsordning. I vårt eget
närområde skulle det vara av stor betydelse om
Sverige, de tre baltiska staterna och Finland, om
det så önskar, blev medlemmar i Nato i nästa
utvidgningsomgång. Folkpartiet menar därför att
Sverige bör söka medlemskap i Nato. En av de fyra
huvuduppgifter som det svenska försvaret har är att
bidra till fred och säkerhet i omvärlden, framhåller
Vänsterpartiet i motion 2000/01:U402. Detta kräver
samarbete med andra länder, och i denna utveckling
bör vi vara med och påverka. Men det är av största
vikt att det militära samarbetet alltid sker på ett
sådant sätt att Sverige kan driva sin egen politiska
linje. Därför bör den svenska regeringen slå vakt om
och aktivt arbeta för att Sverige skall vara en
alliansfri och neutral stat (yrkande 5).
Sverige är, enligt motion 2000/01:U403 (m), i dag
de facto militärt alliansfritt, innebärande varken
mer eller mindre än att landet står utanför militära
allianser. Den officiella säkerhetspolitiska
definitionen bör ändras i enlighet med detta, anser
motionärerna.
Neutralitet har, som begrepp och koncept, inte
längre samma aktualitet i den nya säkerhetspolitiska
omvärlden, sägs det i motion 2000/01:U404 (c)
yrkande 16. Det finns inte längre "block" att
förhålla sig neutral till på samma sätt som under
det kalla kriget. Sverige är sedan lång tid tillbaka
en aktiv aktör i det internationella
säkerhetspolitiska sammanhanget. Det förefaller allt
mindre sannolikt att Sverige vid en konflikt i vårt
närområde skulle vara neutralt. Den militära
alliansfriheten i fred är dock ett viktigt medel för
att kunna vara neutral i händelse av krig.
Centerpartiet anser att ett svenskt medlemskap i
Nato dock inte skulle öka vårt lands säkerhet eller
förbättra vår handlingsfrihet att utveckla vårt
samhälle. Ett svenskt Natomedlemskap skulle inte
heller förbättra stabiliteten i vår omgivning. Den
positiva säkerhetspolitiska utvecklingen talar på
inget sätt för att Sverige bör söka medlemskap i
Nato för att på detta sätt komma i åtnjutande av
militära alliansgarantier. Det är viktigt att
Sverige behåller sina beslutsmöjligheter att, med
utgångspunkt från grundläggande principer, från tid
till annan anpassa samarbetsformerna till vad som
bäst tjänar landets säkerhetspolitiska intressen
(yrkande 17).
Sverige har ett intresse av att ha så
förtroendefulla relationer som möjligt med Ryssland
och bidra till att Ryssland inlemmas i ett bredare
multilateralt säkerhetssamarbete. Genom att använda
våra säkerhetspolitiska verktyg på ett aktivt och
allsidigt sätt ger vi ett regionalt bidrag till en
ökad global säkerhet. Sverige borde därför inleda en
dialog med Ryssland om hur en civil och militär och
fredlig samverkan i vårt gemensamma närområde skulle
kunna utvecklas. Detta är angeläget inte minst inom
miljö- och kärnsäkerhetsområdet (yrkande 20).
Sveriges frihet och säkerhet är beroende av
säkerhetspolitisk samverkan med andra länder,
framhålls det i motion 2000/01:U412 (m). I dag utgör
ett öppet och nära samarbete med Nato en självklar
del av svensk politik. Gamla föreställningar om
neutralitet och alliansfrihet har förlorat sin
relevans. Även om EU saknar ömsesidiga
försvarsförpliktelser är det självklart att ett
medlemsland inte kan stå likgiltigt om något annat
medlemsland och därmed unionen utsätts för hot eller
angrepp (yrkande 1).
Det är viktigt att Sverige i framtiden inte hamnar
i en situation där vårt land utgör det enda av de
nordisk-baltiska länderna som valt att stå utanför
Nato, sägs det i motion 2000/01:U412 (m) yrkande 3.
En sådan situation skulle leda till en isolerad
position för Sverige. Den svenska linjen måste vara
att vidta nödvändiga förberedelser för att ha
säkerhetspolitisk handlingsfrihet och inte stå
oförberedd i en situation när säkerhetsläget i
Östersjöregionen förändras.
Fortfarande är det en realitet att en större kris
på den europeiska kontinenten kommer att kräva att
Nato agerar militärt. EU-ledda militära insatser
kommer endast att bli aktuella i situationer där
Nato som helhet valt att inte agera. Vid EU-ledda
militära insatser är tanken att Nato skall kunna
bistå med militär planering och resurser. Ytterst
handlar detta arbete om att formalisera relationerna
mellan EU och Nato. Det faktum att Sverige står
utanför Nato påverkar våra möjligheter till
inflytande över formaliserandet av relationerna
mellan EU och Nato, enligt motion 2000/01:U412 (m)
yrkande 4.
För närvarande pågår amerikanska förberedelser att
upprätta ett nationellt missilförsvar.
Missilförsvaret kan på sikt komma att utsträckas
till de europeiska Natoländerna. Det är, enligt
Moderaterna (motion 2000/01:U412 yrkande 5), viktigt
att regeringen noggrant utvärderar de
säkerhetspolitiska konsekvenserna för Sverige av en
sådan utveckling.
De europeiska demokratiernas säkerhet har under
årtionden garanterats av Nato, sägs det i motion
2000/01:U413 (fp). Detta samarbete mellan USA och
Europa är viktigt också i framtiden. En ny svensk
säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att Sverige
aktivt skall bidra till att skapa en alleuropeisk
fredsordning (yrkande 1).
I detta nya Nato är Sverige redan djupt engagerat,
med anpassning av det svenska försvaret för
gemensamma operationer, med mängder av gemensamma
PFF-övningar, med svenska officerare i
Natohögkvarteret, en svensk ambassad inne på området
och - sist, men naturligtvis viktigast - svensk
trupp under Natobefäl i militära operationer. Att
inte ha en sådan position att vi också kan utöva
maximal påverkan på den organisation vi är så
oerhört beroende av för vår egen säkerhet är enligt
vad som anförs i yrkande 4 inte rimligt.
I motion 2000/01:U414 (kd) yrkande 4 framhålls det
att det finns många hot som inte är av direkt
säkerhetspolitisk natur, och där totalförsvarets
resurser inte främst bör komma till användning.
Andra samhällssektorer handskas bättre med hot som
rör socialpolitik, miljöpolitik,
utvecklingssamarbete m.m. Det vidgade
säkerhetsbegreppet har således en bortre gräns.
Gränsdragningen är emellertid inte lätt att göra.
Globala miljöhot, spridning av sjukdomar (aids,
malaria och tuberkulos), överbefolkning, bristfällig
vattenförsörjning och fattigdom skapar ofta
potentiella konflikthärdar. Även om dessa faktorer
inte ingår i det vidgade säkerhetsbegreppet, finns
det behov av underrättelsetjänster som även bevakar
sådana områden eftersom de indirekt kan hota
säkerheten och leda till krav på deltagande i
internationella fredsfrämjande insatser i närområdet
och i omvärlden.
I samma motion framhålls att den militära
alliansfriheten kvarstår eftersom Sverige inte är
medlem i Nato. EU har inte en gemensam armé eller
ett gemensamt försvar. Däremot har Sverige militära
förpliktelser inom den europeiska krishanteringen,
vilket gör att diskussionen om Sveriges framtida
säkerhetspolitiska väg behöver aktualiseras och
fördjupas.
Med en modern och verklighetsanpassad
säkerhetspolitik kan Sverige samarbeta
internationellt på ett konstruktivt sätt, dvs. på
det sätt som bäst anses kunna lösa problemen. Vi bör
skapa en handlingskraftig säkerhetspolitik som
fokuserar på en folkrättsutveckling vad gäller
människors säkerhet. Svenska militära insatser skall
genomföras först efter självständiga svenska beslut
av riksdag och regering (yrkande 5).
Av geografiska skäl är det naturligt att närområdet
och Östersjöregionen är de områden där Sverige kan
bidra mest och ta ett större ansvar för en fortsatt
fredlig utveckling, framhålls det vidare. Att
ytterligare förstärka samarbetet med de nordiska och
baltiska länderna, liksom att utveckla
förtroendefulla relationer till Ryssland, är av
största säkerhetspolitiska betydelse (yrkande 7).
Demokratiseringen och en ökad respekt för mänskliga
rättigheter förbättrar närområdets säkerhet och
verkar konfliktförebyggande. Stärkandet av det
regionala samarbetet och inlemmandet av
Östersjöområdet i en alleuropeisk och transatlantisk
säkerhetsordning bör därför vara en hörnsten i
Sveriges säkerhetspolitik (yrkande 8).
Ett öppet och nära samarbete med Nato är och bör
vara en naturlig del av svensk säkerhetspolitik. Då
Nato förändras och utvidgas kan ett stort antal
stater i Öst- och Centraleuropa komma att bli
medlemmar, och Sverige måste därför ständigt vara
berett att pröva sin relation till organisationen.
Vår framtida säkerhet måste tryggas tillsammans med
andra fria och demokratiska nationer i Europa. Vi
måste därför ha handlingsfrihet att i takt med
förändringar i omvärlden ta konsekvenserna av den
djupa samverkan som vi har med de fredsbevarande
krafterna i Europa (yrkande 15).
I den enskilda motionen 2000/01:U609 (s) hävdas, mot
bakgrund av exempel från Kosovokriget och de senaste
årens utveckling i Förbunds-republiken Jugoslavien,
att Sveriges utrikespolitik i ett perspektiv som
omfattar flera decennier genomgått betydande
förändringar. Medlemskapet i EU har inneburit att
Sverige har måst ge avkall på sin tidigare
utrikespolitik. Utvecklingen har, enligt
motionärerna, också visat att USA har ett betydande
inflytande på EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska
ställningstaganden. Motionärerna menar, att
regeringen bör vinnlägga sig om att tillse att
Sveriges freds- och utrikespolitik görs tydlig.
Sverige bör därför i EU och andra internationella
forum klart deklarera att militär- och
säkerhetspolitiska insatser i suveräna stater bara
kan komma i fråga under synnerligen speciella
omständigheter och endast om de aktuella aktionerna
är sanktionerade av FN.
Utskottets överväganden
Under det kalla kriget präglades den
säkerhetspolitiska situationen i Europa av rivalitet
och spänning mellan de militära blocken Nato och
Warszawapakten. Östersjöregionen, Sveriges
närområde, var av särskild säkerhetspolitisk
betydelse, strategiskt beläget i gränslandet mellan
de två militärallianserna.
Sveriges militära alliansfrihet var under det kalla
kriget ett viktigt medel för att förhindra att vi
drogs in i en konflikt mellan stormaktsblocken. Det
bästa sättet att försöka bevara Sveriges fred, om
krig utbröt, var militär alliansfrihet och ett
starkt försvar för att avhålla från angrepp mot vårt
land. Samtidigt bidrog Sverige genom den militära
alliansfriheten till att hålla spänningen i vårt
närområde på en låg nivå. Sveriges säkerhetspolitik
kännetecknades av hög militär beredskap och
självpåtagna begränsningar i vårt internationella
säkerhetssamarbete för att ge alliansfriheten
trovärdighet.
Det kalla krigets slut har väsentligt sänkt
spänningen i Östersjöregionen. Nya former för
säkerhetsfrämjande samarbete har vuxit fram.
Exempelvis har OSSE och Europarådet spelat viktiga
roller för att stärka uppbyggnaden av demokrati i de
baltiska länderna. Överenskommelser inom OSSE har
bidragit till att öka den militära transparensen,
och samarbetet inom ramen för Partnerskap för fred
fyller en viktig förtroendeskapande funktion. Det
regionala samarbetet i Östersjöstaternas råd
medverkar också till att stärka säkerheten i vår
region, och i likhet med flera andra länder bedriver
Sverige även bilateralt säkerhetsfrämjande samarbete
med bl.a. de baltiska staterna och Ryssland. Denna
väv av samarbete där samtliga stater runt Östersjön
i olika former deltar är starkt bidragande till den
positiva säkerhetspolitiska utvecklingen. Sverige är
en aktiv deltagare i detta nätverk av
säkerhetsfrämjande samarbete.
Europeiska unionen är av fundamental betydelse för
säkerheten i hela Europa, inte minst i vårt
närområde. EU:s fortsatta utvidgning handlar om att
utsträcka och fullfölja det fredsprojekt som hela
tiden varit den europeiska integrationens
grundtanke. Nu finns möjligheten att bygga en helhet
av det Europa som delades av världskrig, ockupation
och förtryck. Den är en historisk skyldighet som
EU:s medlemmar har mot de folk som i decennier
berövades frihet och demokrati.
Sveriges närområde uppvisar i dag en mångfald vad
gäller ländernas säkerhetspolitiska val. Drygt tio
år efter det kalla krigets slut har det europeiska
säkerhetssystemet i Östersjöområdet ännu inte fått
en utformning som svarar mot alla länders önskemål.
En grundläggande utgångspunkt är den av alla OSSE-
länder godtagna principen om att varje land har rätt
att självt välja sin säkerhetspolitiska linje.
Östersjöområdets säkerhet utgör samtidigt en del i
den alleuropeiska och euro-atlantiska
säkerhetsordningen. Som EU-ordförande inriktar
Sverige sig på att utveckla samarbetet med OSSE inom
civil krishantering och konfliktförebyggande
verksamhet. Tanken är att EU:s resurser skall kunna
användas i OSSE-missioner.
Flera motioner om Sveriges säkerhetspolitik berör
den militära alliansfriheten. Motionären bakom
motion 1999/2000:U409 (m) yrkande 4 menar att det
ligger i Sveriges intresse att integreras i den
alleuropeiska säkerhetsordningens alla delar.
Folkpartiet förespråkar i motionerna 1999/2000:Fö28
yrkande 3 och 2000/01:U413 yrkande 2 att Sverige
skall söka medlemskap i Nato. I motionerna
1999/2000:U412 (m) yrkande 2 och 2000/01:U403 (m)
krävs en ändring av Sveriges säkerhetspolitiska
doktrin. Denna bör endast ange att Sverige är
militärt alliansfritt, menar motionärerna. I motion
2000/01:U402 (v) yrkande 5 begärs att den nuvarande
säkerhetspolitiska formuleringen skall ligga fast
och i motion 2000/01:U404 (c) yrkande 16 framhålls
att den militära alliansfriheten är ett viktigt
medel för neutralitet i händelse av krig. I motion
2000/01:U413 (fp) yrkande 1 framhålls, utifrån ett
transatlantiskt perspektiv, att en ny svensk
säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att Sverige
aktivt skall bidra till att skapa en alleuropeisk
fredsordning.
Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att
bevara vårt lands fred och självständighet. Vårt
säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i
former som vi själva väljer trygga en
handlingsfrihet att, såsom enskild nation och i
samverkan, kunna utveckla vårt samhälle.
Riksdagen har vid tidigare tillfällen
(ursprungligen 1992 och senast i bet. 1998/99:UFöU1)
ställt sig bakom Sveriges militära alliansfrihet,
syftande till att vårt land skall kunna vara
neutralt i händelse av krig i vårt närområde. Den
militära alliansfriheten stärker säkerheten i vår
del av Europa och därmed vår egen säkerhet.
Det är Sverige självt som definierar den närmare
innebörden av den militära alliansfriheten. Den
sätter, bortsett från avtal om ömsesidigt stöd till
försvar mot väpnat angrepp, inga hinder för ett
svenskt allsidigt och aktivt deltagande i
internationellt säkerhetssamarbete. Vi har i dag
möjlighet att delta i alla former av internationellt
samarbete, med undantag endast för dem som står i
motsättning till den militära alliansfriheten.
Sveriges säkerhetspolitik har såväl en nationell
och som en internationell dimension.
Nationellt skall vi kunna möta militära hot som
direkt berör Sverige. På det internationella planet
stöder Sverige FN som upprätthållare av folkrätten
och det främsta organet för fred och säkerhet i hela
världen. I syfte att bidra till stabilitet och
säkerhet i vårt närområde och i Europa deltar vi
aktivt i EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska
samarbete. Sverige bidrar till gemensam säkerhet som
medlem i Organisationen för säkerhet och samarbete i
Europa (OSSE) och i Europarådet, som observatör i
Västeuropeiska unionen (VEU) samt i samarbete inom
ramen för Partnerskap för fred (PFF) och Euro-
atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). Vi medverkar
solidariskt i insatser för konflikthantering och
konfliktförebyggande i Europa och övriga delar av
världen. Vårt utvecklingssamarbete syftar också till
att höja den gemensamma säkerheten, både i vårt
närområde och globalt.
Sverige har en naturlig och självklar hemvist i den
europeiska gemenskapen, som bl.a. bygger på
fundamentala gemensamma värderingar om demokrati och
respekt för de mänskliga rättigheterna. Denna
tillhörighet avspeglar sig i Sveriges medlemskap i
EU, Europarådet och OSSE, samt i vårt breda och
aktiva deltagande i det övriga europeiska
säkerhetssamarbetet. Vi samarbetar med Nato i frågor
som inte rör ömsesidiga försvarsgarantier.
Sveriges militära alliansfrihet, som präglas av
lång kontinuitet och har en stark folklig
förankring, utgör en tillgång för vårt lands
utrikes- och säkerhetspolitik. Den bidrar till
säkerhet och stabilitet i vår del av världen samt
ger oss goda möjligheter att utveckla
förtroendefulla relationer och samarbete för ökad
gemensam säkerhet. Vårt lands säkerhetspolitiska
läge har aldrig, i modern tid, varit bättre.
I regeringens utrikesdeklaration, som presenterades
för riksdagen den 7 februari 2001, sägs att
regeringen nu ser ett behov att se över
formuleringarna från 1992 i de delar som rör den
militära alliansfriheten och neutralitetsoptionen.
Utrikesministern anförde därvid bl.a. följande:
Därför har vi inbjudit alla riksdagspartier till
överläggningar i detta ämne. Vår strävan är att
skapa bred enighet, och bred debatt, kring en bättre
beskrivning av vår säkerhetspolitiska linje.
Avsikten är inte att överge den militära
alliansfriheten.
Den militära alliansfriheten är en tillgång för
Sverige och har starkt stöd hos det svenska folket.
Den ger oss handlingsfrihet. Den medverkar till att
minska risken för konflikter och spänning i vår del
av Europa. Den gör det möjligt för oss att vara
drivande i arbetet för kärnvapennedrustning.
Allt detta bildar grund för vårt säkerhetspolitiska
val. Vi ser fram emot överläggningarna, som vi
hoppas kan inledas denna månad.
Utskottet delar regeringens syn på behovet av att se
över den aktuella formuleringen och finner att den
föreslagna metoden, som ligger i linje med svensk
tradition, är lämplig. I konsekvens härmed bör de
motioner som strider däremot eller som har
innebörden att de föregriper resultaten av de nämnda
överläggningarna nu avstyrkas.
Motionerna 2000/01:U404 (c) yrkande 16 och
2000/01:U413 (fp) yrkande 1 kan besvaras med vad
utskottet anfört ovan.
Flera yrkanden rör olika aspekter av
säkerhetspolitisk handlingsfrihet. Det gäller främst
motionerna 2000/01:U404 (c) yrkande 17 och
2000/01:U414 (kd) yrkande 5.
Utskottet vill med anledning härav erinra om att
Sveriges säkerhetspolitik, sådan den formulerats av
riksdagen, innehåller en handlingsfrihetskomponent
med innebörden att det är Sverige självt som
definierar den närmare innebörden av den militära
alliansfriheten. Denna sätter, bortsett från avtal
om ömsesidigt stöd till försvar mot väpnat angrepp,
inga hinder för ett svenskt allsidigt och aktivt
deltagande i internationellt säkerhetssamarbete. Vi
har i dag möjlighet att delta i alla former av
internationellt samarbete, med undantag endast för
dem som står i motsättning till den militära
alliansfriheten. Vad gäller förutsättningarna för
svenska militära insatser, som berörs i motion
2000/01:U414 (kd) yrkande 5, finns dessa reglerade i
regeringsformen och följdlagstiftning baserad på
denna. Enligt utskottets mening har erfarenheterna
visat att detta regelverk är ändamålsenligt.
Enligt utskottets mening kan motionerna 2000/01:U404
(c) yrkande 17 och 2000/01:U414 (kd) yrkande 5
besvaras med vad som ovan anförts.
Moderaterna menar i partimotion 1999/2000:Fö20
yrkande 3 att utvecklingen i Ryssland är en källa
till osäkerhet i Sveriges närområde. Strävan bör
vara att involvera Ryssland i det allt tätare
europeiska säkerhetssamarbetet, och Sverige kan
påverka situationen genom att ta på sig en ledande
roll - militärt och politiskt - i Östersjöområdet.
Centern framhåller i partimotion 2000/01:U404
yrkande 20 att Sverige har ett intresse av att ha så
förtroendefulla relationer som möjligt med Ryssland
och av att bidra till att Ryssland inlemmas i ett
bredare multilateralt säkerhetssamarbete samt att
Sverige därför borde inleda en dialog med Ryssland
om hur en civil, militär och fredlig samverkan i
vårt gemensamma närområde skulle kunna utvecklas.
Att ytterligare förstärka samarbetet med de nordiska
och baltiska länderna, liksom att utveckla
förtroendefulla relationer till Ryssland, är av
största säkerhetspolitiska betydelse framhåller
Kristdemokraterna i motion 2000/01:U414 yrkande 7.
Stärkandet av det regionala samarbetet och en
strävan att inlemma Östersjöområdet i en
alleuropeisk och transatlantisk säkerhetsordning,
bör också vara en hörnsten i Sveriges
säkerhetspolitik (yrkande 8).
Utskottet delar motionärernas bedömning att det är
av stor vikt att så långt som möjligt engagera
Ryssland i europeiskt säkerhetsfrämjande samarbete.
Det mångfasetterade samarbetet i Östersjöregionen, i
vilket Sverige är en aktiv deltagare, har något
berörts ovan. Därutöver kan följande sägas med
anledning av motionerna.
Sveriges relationer till Ryssland är mycket goda.
Samarbetet har under de senaste åren utvecklats
kraftigt både på det bilaterala och det
multilaterala planet. Under Sveriges ordförandeskap
i EU har samarbetet med Ryssland angivits som ett
prioriterat område. Detta gäller inte minst i de
avseenden som särskilt framhålls i centermotionen,
dvs. säkerhet och miljö.
En viktig uppgift för Sverige är att utveckla EU:s
nordliga dimension, som i stora delar handlar om
samarbete inom energi- och miljöområdena. Inom ramen
för EU:s säkerhets- och försvarspolitik breddas och
fördjupas den politiska dialogen med Ryssland och
det praktiska samarbetet utvecklas. Detta är ett
huvudsyfte med det toppmöte som äger rum mellan EU
och Ryssland i Moskva senare under våren 2001.
Dessförinnan kommer Rysslands president att besöka
Stockholm. Både statsministern och utrikesministern
besökte Moskva förra året, liksom flera andra
ministrar. Ett omfattande samarbete utvecklas på
lägre nivåer, såväl mellan statliga och kommunala
som mellan privata och enskilda aktörer. Nämnas bör
slutligen det omfattande samarbete som äger rum inom
olika regionala organisationer såsom
Östersjöstaternas råd, Barentsrådet och Arktiska
rådet.
Enligt utskottets mening kan motion 2000/01:U404 (c)
yrkande 20 besvaras med vad som här anförts.
Östersjöregionen är ett av de områden i Europa som
gynnats mest av det kalla krigets slut. Demokrati
och marknadsekonomi har ersatt kommunistisk diktatur
och planekonomi. Friheten har återupprättats för
våra tidigare ockuperade grannländer i öster.
Handel, investeringar och mänskliga kontakter
blomstrar som i få andra delar av världen. Denna
gynnsamma utveckling är av fundamental betydelse för
Sveriges säkerhet.
Ansvaret för att denna utveckling fortsätter att
präglas av stabilitet och säkerhet och att den
stärks åvilar alla länder gemensamt. Säkerhet kan
endast byggas i samarbete. Sverige vill se en
utveckling i sitt närområde - liksom i Europa i sin
helhet - där varje land har rätt att självständigt
välja sin säkerhetspolitiska linje, där skiljelinjer
och intressesfärer saknas och där goda
grannrelationer byggda på ömsesidig respekt och
förtroende utvecklas. EU-utvidgningen är central i
denna utveckling och prioriteras därför av Sverige.
Därtill kommer att Rysslands band till de euro-
atlantiska strukturerna måste utvecklas. Den
transatlantiska länken är viktig för uppkomsten av
en sådan alleuropeisk freds- och säkerhetsordning
som vi strävar efter.
Sveriges bidrag till säkerheten i närområdet är
stort. Vårt omfattande stöd till EU:s
kandidatländer, vårt säkerhetsfrämjande samarbete i
Östersjöregionen, vårt aktiva deltagande i Nordiska
rådet och i övriga regionala organisationer, våra
företags handel och investeringar, våra kommuners,
organisationers och kyrkors engagemang och våra
medborgares allt tätare mänskliga,
gränsöverskridande nätverk utgör tillsammans ett
betydande bidrag till säkerheten i vårt närområde.
Utskottet delar dock inte uppfattningen att Sverige
bör ta på sig en ledande militär roll i
Östersjöregionen. Innebörden i detta förslag
förefaller oklar. Säkerhet i vår region byggs genom
bredast möjliga samarbete inom alla
samhällssektorer. Som ovan nämnts främjar
utrikeshandel och internationella investeringar den
gemensamma säkerheten både genom att höja det
ekonomiska välståndet och genom att stärka
ömsesidiga beroenden. Samarbetet inom
Östersjöstaternas råd och även det nordiska
samarbetet har stor betydelse för att stärka banden
över Östersjön.
Militärt samarbete spelar en viktig roll. Det
militära - och civila - samarbetet inom ramen för
PFF främjar ökad transparens och förtroende länderna
emellan. Sverige är en aktiv deltagare i PFF, och
bidrar också bilateralt till att stärka de baltiska
ländernas nationella försvar. Utskottet menar dock
att det är mångfalden i samarbetet runt
Östersjöregionen som bör betonas - inte att särskilt
lyfta fram det militära samarbetet.
Utskottet anser att motion 2000/01:U414 (kd)
yrkandena 7 och 8 kan besvaras med vad som ovan
anförts. Däremot avstyrker utskottet motion
1999/2000:Fö20 (m) yrkande 3.
Det är viktigt att Sverige i framtiden inte hamnar i
en situation där vårt land utgör det enda av de
nordisk-baltiska länderna som valt att stå utanför
Nato, sägs det i motion 2000/01:U412 (m) yrkande 3.
En sådan situation skulle leda till en isolerad
position för Sverige. Den svenska linjen måste vara
att vidta nödvändiga förberedelser för att ha
säkerhetspolitisk handlingsfrihet och inte stå
oförberedd i en situation när säkerhetsläget i
Östersjöregionen förändras. I yrkande 1 framhålls
också att Sverige inte kan stå likgiltigt om ett
medlemsland i EU eller ett grannland utsätts för hot
eller angrepp.
Enligt motion 2000/01:U414 (kd) yrkande 15 är och
bör ett öppet och nära samarbete med Nato vara en
naturlig del av svensk säkerhetspolitik, varför det
måste finnas en handlingsfrihet att i takt med
förändringar i omvärlden ta konsekvenserna av den
djupa samverkan som vi har med de fredsbevarande
krafterna i Europa.
Den förda säkerhetspolitiken, vari den militära
alliansfriheten utgör kärnan, innebär ett betydande
mått av handlingsfrihet. Utskottet har ovan
redovisat innebörden av detta. I
utrikesdeklarationen 2001 ges också några exempel på
betydelsen av en utrikespolitisk handlingsfrihet
baserad på militär alliansfrihet.
Utskottet har också kunnat konstatera, vilket
framgått ovan, att säkerhetsläget i Östersjöregionen
sedan det kalla krigets slut förändrats på ett
mycket positivt sätt. Utvecklingen innebär ett allt
tätare samarbete, såväl i allmän mening som
säkerhetspolitiskt, mellan alla stater i området -
oavsett säkerhetspolitiskt vägval - inklusive
Sverige. Mot denna bakgrund förefaller åtgärder av
det slag som antydningsvis framgår av motionerna
olämpliga.
Därmed avstyrks motionerna 2000/01:U412 (m) yrkande
3 och 2000/01:U414 (kd) yrkande 15.
Utskottet delar motionärernas uppfattning i motion
2000/01:U412 (m) yrkande 1 att Sverige inte kan stå
likgiltigt om ett annat medlemsland i EU eller ett
grannland skulle utsättas för hot eller angrepp -
lika lite som vi står likgiltiga inför andra
konflikter runt om i världen. I motsats till
motionärerna menar utskottet dock att Sveriges
militära alliansfrihet i högsta grad är relevant i
sammanhanget.
En utgångspunkt för Sveriges politik i Europa är
solidariteten med våra partnerländer, även om
medlemskapet i sig inte medför några kollektiva
militära förpliktelser i försvarsavseende. Vår
strävan är att bidra till säkerheten i Europa genom
att förebygga konflikter. Om sådana ändå uppstår -
som fallet varit på Balkan - är den svenska
politiken inriktad på krishantering tillsammans med
andra länder. Detta gemensamma ansvarstagande gäller
självfallet även vid konflikter med ett annat
medlemsland eller grannland indraget.
Vår militära alliansfrihet utgör, bortsett just
från avtal om ömsesidigt stöd till försvar mot
väpnat angrepp, inget hinder för ett allsidigt och
aktivt svenskt deltagande i internationellt
säkerhetssamarbete. Detta gäller även på det
militära området. Det är emellertid en stor skillnad
mellan att inte "stå likgiltig" och att i förväg
ställa ut försvarsgarantier.
Därmed avstyrks motion 2000/01:U412 (m) yrkande 1.
I två motioner berörs Sverige och beslutsfattandet i
Nato. Enligt motion 2000/01:U412 (m) yrkande 4
innebär det faktum att Sverige står utanför Nato att
vårt inflytande över ESDP-processen begränsas, och i
motion 2000/01:U413 (fp) yrkande 4 framförs att det
är orimligt att inte ha en sådan position att vi
också kan utöva maximal påverkan på den organisation
vi är så oerhört beroende av för vår egen säkerhet.
Utskottet vill med anledning härav erinra om att
Nato vid sitt toppmöte i Washington 1999 antog ett
nytt strategiskt koncept där en viktig förändring
var att krishantering och samarbete med
partnerländer gjordes till en av huvuduppgifterna.
Det aktiva svenska deltagandet i Partnerskap för
fred (PFF), som tidigare beslutats av riksdagen,
bidrar till att stärka vår förmåga att engagera oss
i internationella insatser. Detta sker bl.a. genom
deltagande i alltmer komplexa PFF-övningar och i
planerings- och översynsprocessen (PARP). Genom PARP
antas särskilda partnerskapsmål i syfte att utveckla
förmågan till internationell krishantering.
Processen sker bilateralt mellan Sverige och Nato,
och Sverige avgör självt vilka förband och förmågor
som skall utvecklas.
För partnerländer som deltar med trupp i Natoledda
fredsfrämjande insatser (för närvarande SFOR och
KFOR) regleras insyn och inflytande genom det
politisk-militära ramverket, där truppbidragande
partnerländer ges rätt till information och
konsultation kring frågor som rör truppens säkerhet
och agerandet på marken.
Utskottet får med anledning av motion 2000/01:U412
(m) yrkande 4 särskilt framhålla att Sverige genom
sitt EU-medlemskap har fullt inflytande över EU:s
beslut, inklusive ställningstaganden vad avser
relationen mellan EU och Nato, eftersom de tas i
enhällighet.
Utgångspunkter för utvecklingen av relationen
mellan EU och Nato inom ramen för ESDP-processen är
att respektive organisations beslutsautonomi
respekteras och att ingen EU-medlem skall
diskrimineras. De EU-mekanismer som är under
uppbyggande syftar till att skapa förmåga att agera
i kriser som är relevanta i ett EU-perspektiv;
syftet är däremot inte att dubblera Nato.
Enligt utskottets uppfattning är den rådande
ordningen tillfyllest för att tillgodose Sveriges
intressen.
Därmed avstyrks motionerna 2000/01:U412 (m) yrkande
4 och 2000/01:U413 (fp) yrkande 4.
I den enskilda motionen 2000/01:U609 (s) begärs att
Sverige i EU och andra internationella forum bör
deklarera att militär- och säkerhetspolitiska
insatser i suveräna stater bara kan komma i fråga
under synnerligen speciella omständigheter och
endast om de aktuella aktionerna är sanktionerade av
FN.
Med anledning härav noterar utskottet inledningsvis
att frågan om s.k. humanitär intervention i suveräna
stater har varit föremål för en omfattande
internationell debatt utifrån förslagen i
Carlsson-Ramphal-rapporten "Our Global
Neighbourhood".
Sverige lägger traditionellt stor vikt vid
våldsförbudet i FN:s stadga, och betonar det
våldsmonopol som givits till FN:s säkerhetsråd. FN-
stadgan ger säkerhetsrådet befogenheter att ingripa
om det anser att hot föreligger mot internationell
fred och säkerhet (art. 39). Dessa begrepp har
successivt tolkats allt vidare, och de anses i dag
inbegripa folkmord och folkfördrivning. Det måste i
sammanhanget dock understrykas att FN:s säkerhetsråd
i första hand är ett politiskt organ. Problemet är
ofta att någon eller några av de fem permanenta
medlemmarna använder eller hotar att använda sitt
veto. När FN har misslyckats att förhindra brott mot
mänskligheten och folkmord - t.ex. i Rwanda - har
orsaken varit bristande politisk vilja.
FN-stadgan har genom åren visat sig vara ett
flexibelt instrument, som givit världssamfundet
möjligheter att ingripa i de fall den politiska
viljan funnits.
Det råder ingen tvekan om att en förskjutning i
avvägningen mellan människors säkerhet och staters
suveränitet har ägt rum efter det kalla kriget.
Denna utveckling måste välkomnas. Utskottet menar
dock att detta inte ger anledning till att omvärdera
FN:s avgörande roll när det gäller ansvaret för
internationell fred och säkerhet. Rätten att besluta
om våldsanvändning bör förbli hos säkerhetsrådet.
Den viktigaste uppgiften är i stället att påverka
säkerhetsrådets arbetssätt så att vetot inte används
annat än i undantagsfall. Med ett bättre fungerande
säkerhetsråd skulle tendensen att enskilda eller
grupper av stater använder våld utan säkerhetsrådets
medgivande kunna stävjas. Likaså skulle ett mer
beslutsfähigt säkerhetsråd kunna ingripa tidigare
och kraftfullare vid humanitära kriser. En annan
viktig lärdom av kriget i Kosovo är att instrumenten
för att förebygga konflikter måste utvecklas.
Utskottet noterar också med anledning av motionen
att det bredare säkerhetspolitiska begreppet
naturligen har medfört att det spektrum av medel som
kommer till användning när det gäller insatser i
suveräna stater är tämligen brett och kan omfatta så
vitt skilda ting som biståndsåtgärder, sanktioner
och militära ingripanden. Det ligger då i sakens
natur att sådana insatser kan vila på olika
folkrättsliga grunder och ibland t.ex. förutsätta
medverkan från den berörda staten. Sverige har en
utvecklad och väl känd syn på vilka
förutsättningarna måste vara för olika åtgärder.
Genomgående i denna är kravet på respekt för
folkrätten och beaktandet av FN:s centrala roll
härvidlag.
Enligt utskottets uppfattning kan motion
2000/01:U609 (s) besvaras med vad som här anförts.
I motion 2000/01:U412 (m) yrkande 5 framhålls att
det är viktigt att regeringen noggrant utvärderar de
säkerhetspolitiska konsekvenserna för Sverige av de
amerikanska förberedelserna för att upprätta ett
nationellt missilförsvar.
De amerikanska planerna att upprätta ett
missilförsvar som skall täcka hela det nationella
territoriet (National Missile Defence, NMD) står,
även om det fortfarande är oklart hur det skulle
komma att utformas, i strid med det s.k. ABM-avtalet
(Anti-Ballistic Missile) som slöts mellan
Sovjetunionen och USA 1972 och som förbjöd
användning av missilförsvar utöver två (senare en)
städer eller anläggningar i vardera landet. För att
genomföra sina planer krävs att USA kommer överens
med Ryssland om att införa ändringar i ABM-avtalet
eller, alternativt, drar sig ur avtalet.
Både USA och Ryssland har inbjudit Nato till
samarbete och samordning på området missilförsvar.
Det rör sig därvidlag framför allt om olika typer av
icke-strategiska missilförsvar (TMD), som kan
monteras på fartyg eller andra mobila enheter. Även
USA och Ryssland har bilateralt diskuterat samarbete
om utveckling och användning av TMD-system. Dessa
samtal har förts under en tid men förefaller ha
intensifierats och gjorts mer publika i och med
Bushadministrationens tillträde.
EU har i olika sammanhang understrukit vikten av
ett bevarat ABM-avtal, eftersom detta spelar en
viktig roll för att undvika att ge upphov till
osäkerhet beträffande den strategiska balansen och
därmed motivera en ny kapprustning.
Enligt vad utskottet erfarit följer regeringen
kontinuerligt den politiska utvecklingen och
forskningen kring nya missilförsvarssystem i ljuset
av deras effekter på nedrustning och icke-spridning
samt mot bakgrund det svenska försvarets behov och
det europeiska samarbetet. Frågan om NMD har också
varit föremål för försvarsberedningens överväganden.
Regeringen står bakom EU:s syn men har samtidigt
gjort klart att kärnvapennedrustning, som är en
skyldighet enligt icke-spridningsfördraget (NPT),
aldrig får villkoras vid oförändrad strategisk
balans. Regeringen har också vid upprepade
tillfällen uttryckt sin oro över de konsekvenser som
ett ensidigt agerande av USA i samband med
upprättandet av ett nationellt missilförsvar skulle
kunna få på ABM-avtalet i synnerhet och på
nedrustning och icke-spridning i allmänhet. Av denna
anledning har regeringen uppmanat USA att inte
genomföra projektet.
Kapprustning på missilområdet har också en
destabiliserande effekt inom ramen för regionala
konflikter, exempelvis i Mellanöstern och Sydasien.
Utskottet delar därför oron inför spridningen av
missiler, särskilt ballistiska missiler med
kapacitet att bära massförstörelsevapen, och anser
att sådana hot bör mötas framför allt genom
internationellt samarbete och inom ramen för
multilaterala instrument med internationella
kontrollmekanismer.
Enligt utskottets uppfattning kan motion
2000/01:U412 (m) yrkande 5 besvaras med vad som ovan
anförts.
I motion 2000/01:U414 (kd) yrkande 4 framhålls att
det finns många hot som inte är av direkt
säkerhetspolitisk natur. Även om faktorer som
miljöhot, sjukdomar m.m. inte ingår i det vidgade
säkerhetsbegreppet, finns det behov av
underrättelsetjänster som också bevakar sådana
områden, eftersom de indirekt kan hota säkerheten
och leda till krav på deltagande i internationella
fredsfrämjande insatser.
Utskottet noterar med anledning av detta yrkande
att de problem motionärerna pekar på i vissa
avseenden faller under begreppet early warning och
att betydande ansträngningar, inte minst från svensk
sida, läggs ned på arbetet med att förbättra
metodiken på området, något som också framgår i
konflikthanteringsavsnittet i detta betänkande. I
andra fall finns redan internationella organ som
fyller den av motionärerna efterfrågade funktionen.
Exempelvis spelar Världshälsoorganisationen (WHO)
denna roll vad avser sjukdomar.
Utskottet vill emellertid i sammanhanget också peka
på den betydelse det öppna samhället och fria medier
har för att upptäcka och påtala förhållanden som i
förlängningen direkt eller indirekt kan hota
säkerheten.
Enligt utskottets uppfattning kan motion
2000/01:U414 (kd) yrkande 4 besvaras med vad som
ovan anförts.
Motionärerna bakom motionerna 1999/2000:U412 (m)
yrkande 1 och 2000/01:U416 (m) kräver att en ny
neutralitetskommission tillsätts, med uppgift att
utreda Sveriges säkerhetspolitiska agerande från
1969 fram till det att Berlinmuren revs 1989.
Utformandet av den svenska säkerhetspolitiken efter
andra världskriget har varit föremål för omfattande
studier. En särskild kommission -
Neutralitetspolitikkommissionen - har utrett
perioden 1949 till 1969 (SOU 1994:11). Regeringen
har tillsatt vissa utredningar om bl.a. ubåtsfrågan.
Ett antal statsvetare, historiker och jurister
bedriver inom ramen för forskningsprogrammet Sverige
under det kalla kriget (SUKK) forskning om svensk
säkerhetspolitik i modern tid. Studier har även
genomförts vid Försvarshögskolan.
Mot bakgrund av att vissa uppgifter om svenskt
marint samarbete med Natoländer förekommit i
massmedier redovisade försvarsminister Björn von
Sydow den 30 mars 2000 i kammaren regeringens syn på
ubåtsfrågan. Försvarsministern framförde då att
regeringen avsåg att ge ambassadör Rolf Ekéus i
uppdrag att utreda det politiska och militära
agerandet i ubåtsfrågan från 1980 fram till i dag.
Utredaren skall också utvärdera vilken påverkan
tidigare kommissioner och utredningar har haft för
både politiska och militära ställningstaganden.
Regeringen offentliggjorde vid samma tillfälle
huvuddelen av Emil Svenssons och hela Lars-Erik
Lundins tidigare sekretessbelagda utredningar om
ubåtsfrågans hantering och svenskt
säkerhetspolitiskt agerande under 1980- och 1990-
talen.
Ubåtsfrågan präglade till stor del den svenska
säkerhetspolitiska debatten under 1980-talet - den
senare delen av det kalla kriget. Många
spekulationer - politiska och militära - och
uttalanden om enskilda händelser har under åren
förekommit. I dag har drygt ett årtionde gått sedan
det kalla kriget fick sitt slut. Utskottet menar att
det nu bör finnas goda förutsättningar att bringa
klarhet rörande svenskt politiskt och militärt
agerande under dessa år. Utskottet välkomnar därför
att regeringen avser att tillsätta en oberoende
utredning.
Det är angeläget att sätta ubåtsfrågan i sitt
säkerhetspolitiska sammanhang. Den granskning av den
svenska säkerhetspolitiken som
Neutralitetskommissionen utförde slutade vid 1969.
Utskottet vill gärna se en öppen diskussion om den
svenska säkerhetspolitiken även under senare
årtionden och ser därför ett intresse i att
ambassadör Ekéus utredning, genom ett vidgat uppdrag
av Utrikesdepartementet, kompletteras med en allmän
säkerhetspolitisk granskning av svenskt politiskt
och militärt agerande under perioden 1969-1989. För
att tillgodose behovet av parlamentarisk insyn menar
utskottet att det är viktigt att riksdagens partier
ges möjlighet att följa utredningsarbetet t.ex.
genom att en parlamentarisk referensgrupp knyts till
utredningen i denna del. När det gäller granskningen
av den svenska säkerhetspolitiken under det kalla
krigets senare del menar utskottet att ambassadör
Ekéus bör få biträde av en grupp experter.
Utskottet kan konstatera att det i dag pågår ett
omfattande akademiskt forskningsarbete om Sverige
under det kalla kriget, något som bedöms vara av
värde i sammanhanget. Likaså har de offentliggjorda
utredningarna bidragit till att kasta ytterligare
ljus på ubåtsfrågan och svensk säkerhetspolitik
under den senare delen av det kalla kriget. En
vidgad utredning, enligt utskottets förslag, kommer
också att innebära en viktig granskning av svensk
säkerhetspolitik under den period som inte tidigare
fullständigt belysts.
Det är utskottets bedömning att ambassadör Ekéus
utredning tillsammans med föreliggande utredningar
och den omfattande akademiska forskningen på området
sammantaget kan förväntas ge en klargörande bild av
det svenska säkerhetspolitiska agerandet under åren
1969-1989. Givetvis finns möjligheter att vid senare
tillfälle, om behov skulle föreligga, belysa svensk
säkerhetspolitik i andra former än de ovan nämnda.
Utskottet konstaterar att utgångspunkterna i det
moderata förslaget inte är förutsättningslösa.
Innebörden av motionen är att resultaten av den
neutralitetskommission som moderaterna föreslår
föregrips. Utskottet avstyrker därför motionens krav
på en ny neutralitetskommission.
Motionerna 1999/2000:U412 (m) yrkande 1 och
2000/01:U416 (m) avstyrks således.
5.3.2 Deltagande i internationell fredsfrämjande
verksamhet
Motionerna
Kristdemokraterna menar i motion 1999/2000:U416 (kd)
att det tog alltför lång tid att förbereda den
svenska fredsfrämjande insatsen i Kosovo. Det är av
avgörande betydelse att det finns beredskap och
kompetens för insatser med mandat grundat på FN-
stadgans kapitel VII. Sverige måste därför fortsätta
att utveckla sin förmåga att delta i både
fredsbevarande och fredsframtvingande insatser,
kräver motionärerna i yrkande 1.
Erfarenheterna från Kosovoinsatsen pekar också på
att den politiska beslutsprocessen behöver ses över,
menar motionärerna i yrkande 6. Den förberedande
organisationen är inriktad på att en fredsfrämjande
styrka skall kunna sändas i väg med kort varsel. Det
är då viktigt att brist på politisk beslutsförmåga
inte försenar insatserna.
Kristdemokraterna anför i yrkande 7 att det bör
inrättas en fast struktur med angivna medel för den
samlade fredsfrämjande verksamheten under
utgiftsområdena 5, 6 och 7. Det kan även vara
befogat att inrätta en beredskapskredit för
fredsfrämjande insatser. Motionärerna anser vidare i
yrkande 8 att en utvärdering av finansieringen av de
fredsfrämjande insatserna bör göras i ljuset av
erfarenheterna från Kosovoinsatsen.
I yrkande 9 framför motionärerna att deltagandet i
internationella fredsfrämjande operationer inte får
urholka det nationella totalförsvaret. Medel till
fredsfrämjande bör öronmärkas, så att de inte
drabbar andra nödvändiga verksamheter.
Kristdemokraterna menar i yrkande 10 att det finns
skäl att se över hela strukturen för den samlade
fredsfrämjande verksamheten som i dag finansieras
över utgiftsområdena 5, 6 och 7. Med nuvarande
ordning överlappar departementens ansvarsområden
delvis varandra, och det är ofta otydligt var det
politiska ansvaret ligger. Vidare, anför
motionärerna i yrkande 11, behövs en bättre
samordning mellan olika involverade insatser, civila
och militära.
I yrkande 12 kräver Kristdemokraterna att det, som
en del av den ovan nämnda strukturöversynen, utreds
hur återbetalningen från FN av kostnader för
deltagande i fredsfrämjande insatser hanteras i den
svenska statsbudgeten. Återbetalningen från FN är
fördelad mellan missionskostnader och
materielkostnader.
Miljöpartiet menar i motion 1999/2000:Fö36 (mp)
yrkande 6 att Europa måste bygga upp en civil
krishanteringsförmåga att sätta in innan kriser
utvecklats till väpnade konflikter. Förebyggande
politik är den mest effektiva
krishanteringsförmågan. Den svenska
totalförsvarspolitiken domineras dock av den
militära verksamheten. Miljöpartiet anser att
särskilda institutioner för tidig förvarning och
konfliktförebyggande bör inrättas.
Det finns, enligt motion 2000/01:U217 (kd) yrkande
4, ett behov av att Sveriges internationella
fredsarbete effektiviseras. Kristdemokraterna anser
att detta bör ske genom att ett kombinerat civilt
och militärt fredscentrum inrättas i Sverige; där
förslagsvis Sida, Försvarsmakten (SWEDINT), Polisen,
Räddningsverket, ÖCB, IDEA, frivilliga
hjälporganisationer, näringslivet,
arbetsgivarorganisationer och fackliga
organisationer m.fl. finns verksamma.
Det behöver, enligt motionen, också utbildas en ny
generation ledare inom dagens multifunktionella
fredsfrämjande verksamhet, liksom inom det globala
utvecklingsarbetet. Länkat till den föreslagna nya
myndigheten, Freds-centrum i Sverige, bör en FN-
skola upprättas för att utbilda svenskar som vill
arbeta internationellt i den nya globala miljön. En
bred utbildning bör då främjas, inkluderande frågor
som mänskliga rättigheter, miljö, bistånd,
militär/civil samverkan samt organisation, ledarskap
och management (yrkande 18).
Vänsterpartiet framhåller i motion 2000/01:U402 (v)
att det är väsentligt att flytta fokus från senare
faser av kriser till de tidiga varningssignalerna,
att fördjupa och bredda kunskapen om konflikter och
att utveckla metoder och medel. Därför bör den
svenska regeringen både nationellt och
internationellt verka för att konfliktförebyggande
åtgärder prioriteras framför militära aktioner inom
all säkerhetspolitisk verksamhet (yrkande 1).
I yrkande 4 i samma motion begär motionärerna att
regeringen skall verka för att jämställdhetsarbete
skall inkluderas vid varje internationellt
försvarssamarbete där Sverige deltar.
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
betonar i dag starkt den militära krishanteringen.
Vad gäller den civila delen av krishanteringen berör
den endast polisiära insatser. Den europeiska
krishanteringen sker på bekostnad av
konfliktförebyggande arbete och icke-polisiär civil
krishantering. Den utveckling vi ser nu står i strid
med det nya och utvidgade säkerhetsbegreppet, som
uttryckligen beaktar andra aspekter än den militära.
Därför bör Sverige endast delta i EU:s civila del av
krishanteringen (yrkande 8).
Moderaterna betonar i motion 2000/01:U412 (m)
yrkande 6 att den senfärdighet som regeringen
uppvisade i Kosovo inte får upprepas. Den svenska
styrkan skulle ha varit på plats efter 30 dagar, men
i verkligheten tog det närmare fem månader.
Regeringen måste, enligt motionärerna, aktivt vidta
åtgärder för att skapa en trovärdig
snabbinsatsförmåga.
Erfarenheterna inte minst från Balkan visar att
militära insatser måste kompletteras med
återuppbyggnadsinsatser och demokratiuppbyggnad för
att uppnå varaktig fred i konfliktdrabbade regioner.
Sverige bör hålla en högre beredskap när det gäller
civila insatser, inte minst vad gäller poliser.
Genom en dimensionering av svensk polis som också
tar hänsyn till behoven av poliser i internationell
tjänst kan detta uppnås. Med en ökad kapacitet
skulle Sverige i ökad utsträckning kunna bidra till
att fylla det säkerhetsgap som ofta uppstår mellan
militära och civila insatser (yrkande 7).
I motion 2000/01:U413 (fp) yrkande 5 framhålls
betydelsen av svenskt deltagande i formandet av en
europeisk krishanteringsförmåga för såväl civil som
militär krishantering. Enligt motionärernas
uppfattning blir det alltmer uppenbart att EU:s
gemensamma säkerhetspolitik inte bara kommer att
handla om civil krishantering. Sverige måste därför
på alla sätt medverka i ansträngningarna att bygga
upp en krishanteringsförmåga också med militära
medel.
I yrkande 9 understryks behovet av ökade satsningar
på internationella fredsbevarande och fredsfrämjande
insatser. Motionärerna menar att förutsättningar
måste skapas för internationella insatser av en
storleksordning två till tre gånger den nuvarande.
EU bör, enligt motion 2000/01:U414 (kd), inom ramen
för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
upprätta en effektiv krishanteringsförmåga, med
såväl civila som militära inslag. Gemensamma styrkor
skall snabbt kunna sättas in vid konflikter inom
Europa och, efter beslut av FN:s säkerhetsråd eller
utifrån folkrättsligt godtagbara kriterier, även
utanför Europa. För att detta skall kunna fungera
effektivt måste den säkerhetspolitiska samordningen
inom EU förbättras, såväl vad gäller den militära
som den civila krishanteringsförmågan. Sverige bör
vara med i den framväxande gemensamma
försvarspolitiken i EU, vilket innebär utveckling av
och deltagandet i den europeiska
krishanteringsförmågan (yrkande 12).
Utskottets överväganden
Kristdemokraterna menar i motion 1999/2000:U416 (kd)
yrkandena 1, 6-10 och 12 att Sverige bör stärka sin
förmåga att snabbt kunna bidra till internationella
fredsfrämjande operationer och föreslår bl.a. en
översyn av statens budgetering för detta. Denna
förhöjda internationella förmåga får dock inte
urholka det nationella försvaret.
I motion 2000/01:U413 (fp) yrkande 5 framhålls
betydelsen av svenskt deltagande i formandet av en
europeisk krishanteringsförmåga för såväl civil som
militär krishantering. Sverige måste på alla sätt
medverka i ansträngningarna att bygga upp en
krishanteringsförmåga också med militära medel, sägs
det, och i yrkande 9 i samma motion understryks
behovet av ökade satsningar på internationella
fredsbevarande och fredsfrämjande insatser.
Motionärerna menar att förutsättningar måste skapas
för internationella insatser av en storleksordning
två till tre gånger den nuvarande.
Utskottet konstaterar inledningsvis att det råder
bred enighet om att Sverige som solidarisk aktör i
det internationella samarbetet - och även av
säkerhetspolitiskt egenintresse - måste ta sitt
ansvar för att stärka den internationella förmågan
till krishantering. Den genomgripande
omstrukturering som det svenska försvaret för
närvarande genomgår syftar bl.a. till att stärka
Sveriges internationella förmåga, och strävan är att
huvuddelen av det svenska försvaret skall kunna
delta i internationell verksamhet. Den förhöjda
internationella förmågan står inte i motsättning
till det nationella totalförsvaret.
Av tradition är Sverige en konstruktiv och
nyskapande aktör i internationellt samarbete, och
genom åren har ca 80 000 svenskar deltagit i
fredsfrämjande insatser världen över, som militär
personal, civilpoliser eller observatörer. I de
stora fredsfrämjande insatserna på västra Balkan har
Sverige givit substantiella bidrag, både på den
militära och den civila sidan.
Riksdagen beslutade den 14 juni 1999 om svenskt
deltagande i den internationella fredsstyrkan i
Kosovo, och den svenska bataljonen var på plats i
november samma år. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att det i fallet Kosovo tog längre tid
än önskvärt mellan beslut och utsändande av den
svenska styrkan. Överväganden med anledning härav
görs senare i detta betänkande. Det kan emellertid i
sammanhanget framhållas att den svenska bataljonen i
KFOR sedan den kommit på plats utför det krävande
uppdraget på ett allmänt uppskattat sätt.
När det gäller finansieringen av svenskt deltagande
i internationella fredsfrämjande insatser, har
riksdagen på förslag från regeringen i statsbudgeten
anvisat medel via utgiftsområde 6, anslaget A 2
Fredsfrämjande truppinsatser, och via utgiftsområde
5, anslaget B 4 Fredsfrämjande insatser. Eftersom
internationella insatser är en av totalförsvarets
huvuduppgifter anvisas medel för deltagande med
trupp i sådana via utgiftsområde 6, medan deltagande
som inte avser väpnad trupp finansieras via
utgiftsområde 5. Utskottet finner således att det
finns en struktur för hur svenskt deltagande i
internationella insatser skall finansieras.
Samtidigt kan en viktig erfarenhet från det svenska
deltagandet i Kosovo vara att det i händelse av nya,
tillkommande uppgifter är viktigt att den politiska
viljan att snabbt ställa ett svenskt bidrag till
förfogande motsvaras av tillräcklig snabbhet och
flexibilitet i budgetsystemet. Utskottet noterar i
sammanhanget att Försvarsdepartementet har tillsatt
en utredning om den svenska insatsen i Kosovo och
att utredaren föreslagit vissa förändringar.
Utskottet har tidigare, i sitt yttrande
(1999/2000:UU4y) till försvarsutskottet med
anledning av proposition 1999/2000:30, berört frågan
om storleken av internationella militära insatser
och därvid anfört bl.a. följande:
Utskottet noterar att Försvarsmakten fått i uppdrag
att ge konkreta förslag på hur den internationella
insatsförmågan kan höjas ytterligare. Utskottet
utgår från att regeringen i lämplig form redovisar
vilka åtgärder den avser vidta för att höja
Försvarsmaktens internationella förmåga och
beredskap.
Riksdagen har också tidigare behandlat ett yrkande
från Folkpartiet, liknande yrkande 9 i motion
2000/01:U413 (fp), om internationella militära
insatser och därvid gjort följande ställningstagande
(bet. 1999/2000:FöU2):
Utskottet konstaterar att regeringen föreslår en
höjd ambitionsnivå för den svenska internationella
förmågan, men att det för närvarande återstår att
fastställa hur denna skall förverkligas. I
utskottets beredningsarbete har det nämligen visat
sig att det finns en diskrepans mellan de i
propositionen uttryckta politiska ambitionerna att
kunna delta i internationell fredsfrämjande
verksamhet och de realistiska möjligheterna till
sådant deltagande. Förmågan att delta är sålunda
beroende av ett flertal faktorer som t.ex.
finansiering, personalförsörjning,
materielförsörjning, logistik och
utbildningsförhållanden.
Utskottet har också noterat att det föreligger en
målkonflikt i närtid mellan
ökade ambitioner för den internationella
verksamheten och behovet att ge Försvarsmakten en ny
inriktning. Utskottet ser dock positivt på att
regeringen ger hög prioritet åt arbetet att höja
Sveriges förmåga och beredskap att delta i
internationella fredsfrämjande insatser. Planeringen
måste emellertid utgå från realistiska
förutsättningar. Vidare anser utskottet att det är
mindre lämpligt att låsa målet för vårt deltagande
till ett visst antal bataljoner, som inte är något
entydigt begrepp. Mot bakgrund av det anförda
avstyrker utskottet partimotion Fö28 (fp) yrkande 8,
som föreslår väsentligt större insatsmöjligheter än
regeringen gör i propositionen.
Försvarsutskottet gjorde ett ställningstagande med
samma innebörd i sitt betänkande 2000/01:FöU1.
Utrikesutskottet har ingen annan uppfattning än den
av försvarsutskottet tidigare redovisade.
Återbetalning från FN av kostnader för deltagande i
fredsfrämjande insatser bokförs på statsbudgetens
intäktssida. Huvudregeln för den svenska
statsbudgeten är bruttobudgetering, i enlighet med
budgetlagen. Medel för deltagande i internationella
fredsfrämjande insatser anvisas via utgiftsområdena
5 och 6. Utgiftsområde 7 kan komma i fråga endast i
sådana fall kostnaderna kan redovisas som
internationellt utvecklingsbistånd enligt kriterier
från OECD:s biståndskommitté DAC. Återbetalningarna
från FN-insatser sker med betydande förseningar och
grundar sig på schabloner. Sverige deltar för
närvarande inte med trupp i fredsfrämjande insatser
ledda av FN. Ingen återbetalning sker till de länder
som deltar med trupp i SFOR och KFOR på västra
Balkan.
Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionerna
1999/2000:U416 (kd) yrkandena 7, 9, 10 och 12 och
2000/01:U413 (fp) yrkande 9, medan motionerna
1999/2000:U416 (kd) yrkandena 1, 6 och 8 och
2000/01:U413 (fp) yrkande 5 kan anses besvarade med
vad utskottet anfört.
I motion 1999/2000:U416 (kd) yrkande 11 framhålls
vikten av civil och militär samverkan i samband med
fredsfrämjande operationer. Motionärerna bakom
1999/2000:Fö36 (mp) yrkande 6 menar att Sverige och
Europa bör stärka den civila krishanteringsförmågan.
Vänsterpartiet framhåller i motion 2000/01:U402 (v)
att det är väsentligt att flytta fokus från senare
faser av kriser till de tidiga varningssignalerna.
Regeringen bör verka för att konfliktförebyggande
åtgärder prioriteras framför militära aktioner inom
all säkerhetspolitisk verksamhet (yrkande 1). I
motionen sägs också att EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik starkt betonar den militära
krishanteringen. Därför bör Sverige endast delta i
EU:s civila del av krishanteringen (yrkande 8).
Enligt motion 2000/01:U414 (kd) yrkande 12 bör
Sverige vara med i den framväxande gemensamma
försvarspolitiken i EU, vilket innebär utveckling av
och deltagandet i den europeiska
krishanteringsförmågan.
Utskottet instämmer med vad som motionsledes sägs
om att samordningen mellan civila och militära
enheter i fredsfrämjande insatser är en fråga som
måste ges hög prioritet. Särskilt de stora och
komplexa fredsfrämjande insatserna på västra Balkan
har understrukit nödvändigheten av att den militära
insatsen sker i samverkan med effektiva civila
åtgärder. Det finns ingen standardmodell för
fredsfrämjande operationer. Oftast måste militära
och civila komponenter etableras parallellt och
samverka under lång tid för att åstadkomma resultat,
och i många fall utför militär personal funktioner
av civil karaktär. Uppgifterna och problemen måste
sättas i centrum, och inriktning och val av aktörer
måste anpassas till varje given konfliktsituation.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att
Sverige har satsat stora resurser, och i
internationell jämförelse nått långt, när det gäller
civilmilitär samverkan.
Utskottet konstaterar också att civil krishantering
är en svensk profilfråga inom EU-samarbetet.
Utgångspunkten är att EU måste ha både civila och
militära instrument till sitt förfogande för att
kunna lösa hela den bredd av krishanteringsuppgifter
som kan tänkas uppstå. Målet är att uppnå en ny och
mer effektiv samordning mellan nationella och
gemensamma verktyg så att EU och dess medlemsländer
bättre skall kunna bidra till operationer ledda av
FN eller OSSE eller, om lämpligt, själva ansvara för
insatser. Målet är också att kunna uppfånga
varningssignaler i ett så tidigt skede att kriser
kan hanteras med begränsade medel, vilket då
vanligen innebär att tvångsåtgärder inte behöver
tillgripas.
Sverige är pådrivande inom EU och OSSE när det
gäller civil krishantering och har bl.a. medverkat
till att det skall inrättas en civil
krishanteringskommitté inom EU:s ministerråd, något
som beslöts förra året. OSSE:s stärkta förmåga att
bidra med civila förebyggande krishanteringsåtgärder
bör också framhållas.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna
1999/2000:U416 (kd) yrkande 11, 1999/2000:Fö36 (mp)
yrkande 6, 2000/01:U402 (v) yrkande 1 och
2000/01:U414 (kd) yrkande 12 kan besvaras. Motion
2000/01:U402 (v) yrkande 8 avstyrks.
Moderaterna kräver i motion 2000/01:U412 (m) yrkande
6 att regeringen vidtar aktiva åtgärder för att
skapa en trovärdig snabbinsatsförmåga.
Utskottet har tidigare, i sitt yttrande
(1999/2000:UU4y) till försvarsutskottet med
anledning av proposition 1999/2000:30, berört denna
fråga och därvid anfört bl.a. följande.
Till de erfarenheter som kan dras av det senaste
årets utveckling hör att det finns ett behov att
fortsatt stärka vår förmåga att delta i europeisk
krishantering, samt att beredskapen för att snabbt
kunna igångsätta en insats bör höjas.
I riksdagens beslut (bet. 1999/2000:FöU2) sägs:
"Alla synes vara överens om att en insats måste
kunna komma i gång smidigare och snabbare än fallet
med styrkan till Kosovo. Inriktningen bör sålunda
vara att en styrka - med de resurser som efterfrågas
- kan sättas in någon månad efter beslut i riksdagen
eller av regeringen. Processen före statsmakternas
beslut måste emellertid också effektiviseras."
Utskottet anser därmed att motionärernas synpunkter
i huvudsak beaktats eller kommer att beaktas och
menar att motion 2000/01:U412 (m) yrkande 6 kan
besvaras med vad som ovan anförts.
Enligt motion 2000/01:U412 (m) yrkande 7 bör Sverige
hålla en högre beredskap när det gäller civila
insatser, inte minst vad gäller poliser. Genom en
dimensionering av svensk polis som också tar hänsyn
till behoven av poliser i internationell tjänst kan
detta uppnås. Med en ökad kapacitet skulle Sverige i
ökad utsträckning kunna bidra till att fylla det
säkerhetsgap som ofta uppstår mellan militära och
civila insatser.
Utskottet har med anledning av motionen inhämtat
följande.
Rikspolisstyrelsen övertog fr.o.m. den 1 januari
2000 huvudmannaansvaret för poliser i fredsfrämjande
insatser och en Polisens utlandsstyrka inrättades. I
samband härmed sattes en särskild enhet upp på
Rikskriminalpolisen med ansvar för
utlandsverksamheten.
För närvarande bidrar Sverige med ca 120 poliser
till fredsfrämjande verksamhet. Tillfälligtvis har
antalet dock varit uppe i omkring 150. Detta ligger
i linje med det förslag på svensk kapacitet som
framfördes i utredningsbetänkandet Polis i fredens
tjänst (SOU 1997:104). Utöver de poliser som finns
ute i internationell tjänst finns det något mindre
än 200 poliser anmälda för sådan tjänstgöring till
en "resursdatabas", vilket möjliggör en snabb
rekrytering. Sverige ligger därmed, relaterat till
storleken av den nationella polisstyrkan, väl framme
bland polisbidragarländerna. Svensk polis utför i
stort sett samtliga tänkbara polisuppgifter i
internationell tjänst, från övervakande och
utbildande polisinsatser till rent operativ
verksamhet. Enligt regeringens bedömning är det
nödvändigt att personalförsörjningsläget nationellt
förbättras, vilket kan få en viss effekt även på
antalet poliser som kan avdelas för internationell
tjänst.
Sverige driver frågan om ett stärkande av den
internationella kapaciteten på polisområdet och en
utveckling av polisens roll i fredsfrämjande
insatser i FN, OSSE och EU.
De internationella polisinsatser som under 1999
inleddes inom ramen för FN-missionerna i Kosovo och
Östtimor har mycket omfattande mandat och inkluderar
såväl exekutiva befogenheter som
utbildningsinsatser. Behovet av bidrag med poliser
från medlemsländerna ökade kraftigt i och med dessa
missioner, något som medlemsstaterna hade svårt att
i tillräcklig utsträckning leva upp till. FN:s
organisation var heller inte anpassad till
polisinsatsernas ökade omfattning.
Mot denna bakgrund är det, enligt utskottets
uppfattning, angeläget att stärka FN:s kapacitet för
planering och genomförande av fredsfrämjande
insatser med poliskomponenter. Sverige har länge,
vilket utskottet framhållit i tidigare betänkanden,
aktivt drivit frågan om polisens roll i
fredsfrämjande uppdrag, bl.a. under tiden i FN:s
säkerhetsråd samt tillsammans med övriga EU-länder i
FN:s generalförsamlings särskilda kommitté för
fredsbevarande.
I och med den s.k. Brahimi-rapporten har ett
reformarbete inletts för att anpassa FN efter dagens
bredare insatser på det fredsfrämjande området. I
Brahimi-rapporten framförs en rad rekommendationer
på civilpolisområdet. Hit hör bl.a. ett
doktrinskifte i syfte att bättre reflektera den roll
som civilpoliser har i dagens komplexa
fredsoperationer, med fokus på stärkande av hela
rättsväsendet samt åtgärder för att förbättra
snabbinsatskapaciteten på civilpolissidan. Vidare
föreslås omstruktureringar och förstärkningar av FN-
sekretariatets avdelning för fredsbevarande (DPKO)
och dess civilpolisenhet. Flera rekommendationer är
riktade till FN:s medlemsländer, som bl.a. uppmanas
att öka sin nationella kapacitet genom att etablera
databaser avseende poliser som är villiga att med
kort varsel gör utlandstjänst samt genom att
samarbeta regionalt på civilpolisområdet. Vad gäller
reformer av sekretariatets organisation har vissa
viktiga förstärkningar och omstruktureringar av FN:s
civilpolisenhet redan kunnat genomföras. Värt att
notera är även att civilpolisenheten fr.o.m. den 1
februari 2001 och minst sex månader framöver kommer
att ha en svensk polis som tillförordnad chef.
Sverige och EU har i uppföljningsarbetet särskilt
prioriterat polisfrågan.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
(OSSE) inledde 1997 sin första civilpolisinsats i
östra Slavonien, Kroatien, då organisationen i detta
område övertog ansvaret för civilpolisfrågorna från
FN. Denna insats har vid årsskiftet 2000/01 kunnat
avslutas. Organisationen har i dag inom ramen för
FN:s civila administration i Kosovo ansvar för
utbildning av den lokala poliskåren.
OSSE skapade genom beslut vid toppmötet i Istanbul
i november 1999 en civil krishanteringsmekanism
(REACT). REACT är ett verktyg för att snabbt och
effektivt kunna mobilisera civil personal, inklusive
civilpoliser, för tjänstgöring i OSSE:s
fältverksamhet. I samband med utformningen av denna
har, bl.a. från svenskt håll, framhållits vikten av
att som komplement till snabbrekrytering av personal
öka beredskapen på det logistiska området. I samband
med tillskapandet av REACT beslöts även att inrätta
en polistjänst vid OSSE:s sekretariat.
Vid ministermötet i Wien i november 2000 beslöt
OSSE att se över möjligheterna att vidareutveckla
poliskapaciteten i sekretariatet, bl.a. genom att
undersöka förutsättningarna för att tillskapa en mer
senior samordningstjänst för polisfrågor.
Också inom EU pågår arbetet med att stärka
medlemsstaternas förmåga avseende civil
krishantering. Detta skulle bl.a. kunna möjliggöra
för EU att bistå FN och OSSE. Sverige har, som
utskottet tidigare framhållit, sedan länge varit
drivande i arbetet för att EU:s uppgraderade
krishanteringsförmåga skall inbegripa både civila
och militära instrument. Polisområdet har
inledningsvis prioriterats i detta arbete, och vid
Europeiska rådet i Feira kunde ett kapacitetsmål
antas om att EU till år 2003 skall kunna bidra med
upp till 5 000 poliser för internationella
fredsfrämjande uppdrag, varav 1 000 skall kunna
sättas in med kort varsel. Andra prioriterade
områden för EU:s arbete med att stärka sin civila
krishanteringsförmåga är andra delar av
rättsväsendet (t.ex. domare och åklagare), civil
administration och räddningstjänst.
Utskottet menar att motion 2000/01:U412 (m) yrkande
7 kan besvaras med vad som här anförts.
Det finns, enligt motion 2000/01:U217 (kd), ett
behov av att Sveriges internationella fredsarbete
effektiviseras, varför ett kombinerat civilt och
militärt fredscentrum i Sverige bör inrättas
(yrkande 4). Länkat till den föreslagna nya
myndigheten, Fredscentrum i Sverige, bör en FN-skola
upprättas för att utbilda svenskar som vill arbeta
internationellt i den nya globala miljön (yrkande
18).
Enligt vad utskottet inhämtat mottog regeringen den
30 mars 1999 utredningsbetänkandet Internationell
konflikthantering - att förbereda sig tillsammans
(SOU 1999:29), som behandlar frågan om
tvärsektoriell kompetensutveckling genom samordning
av civil och militär utbildning inför
internationella insatser. Betänkandet var på remiss
under perioden den 26 maj till den 25 augusti 1999.
Hösten 1999 tillkallades en särskild utredare med
uppdrag att föreslå åtgärder för att förbättra
rekryteringen av svensk personal till
internationella insatser inom ramen för
konfliktförebyggande och konflikthanterande
verksamhet. Utredningen överlämnade sitt betänkande
(SOU 2000:74) Att verka för fred - ett gemensamt
fredscentrum den 31 augusti 2000. Betänkandet
skickades på remiss till myndigheter och
organisationer verksamma inom området internationell
fredsfrämjande verksamhet. Remisstiden löpte fram
t.o.m. 31 januari 2001.
De nämnda betänkandena kompletterar varandra och
behandlar olika aspekter inom verksamhetsområdet
internationell konflikthantering. Utredningarna
bereds därför i ett sammanhang, och detta arbete
pågår nu.
Utskottet menar att detta beredningsarbete inte bör
föregripas och anser att motion 2000/01:U217 (kd)
yrkandena 4 och 18 kan besvaras med vad som ovan
redovisats.
I motion 2000/01:U402 (v) yrkande 4 begärs att
regeringen prioriterar och aktivt verkar för att
jämställdhetsarbete skall inkluderas vid varje
internationellt försvarssamarbete som Sverige deltar
i.
Som motionärerna påpekar pågår i Sverige ett
jämställdhetsarbete inom försvaret. I detta ingår,
vilket framgår av Försvarsmaktens Årsredovisning
2000, bilaga 5 Personalredovisning, bl.a. satsningar
på nätverk för kvinnliga värnpliktiga och för
kvinnliga officerare, arbete mot sexuella
trakasserier, analys av avgångsorsakerna bland
kvinnliga befattningshavare inom försvaret,
införande av kvinnoanpassad utrustning, införande av
genus- och mångfaldsutbildningar i försvarets
samtliga skolor m.m. I Försvarsmaktens grundsyn
ligger att arbetet med att föra in kvinnor i
försvaret till stor del är en fråga om att påverka
attityder.
Utskottet, som ser positivt på denna inriktning, är
av uppfattningen att de åtgärder som vidtas under
utbildning och tjänstgöring i Sverige också får
genomslag i det försvarssamarbete utomlands som
Sverige deltar i. Utskottet vill i sammanhanget
också betona vikten av att i komplicerade
krishanteringsinsatser med såväl civilt som militärt
deltagande ta till vara erfarenheter från båda
könen.
Även internationellt har ökad uppmärksamhet på
senare tid riktats mot kvinnors roll i
krishantering. Sålunda har det diskuterats på vilka
sätt kvinnors speciella kompetens och erfarenhet
skulle kunna utnyttjas, och hur man t.ex. i mandaten
för fredsfrämjande insatser aktivt skulle kunna
uppmärksamma kvinnor. I en resolution som FN:s
säkerhetsråd antog i oktober 2000 uppmanas
medlemsstaterna att stärka kvinnorepresentationen på
alla beslutsnivåer i nationella, regionala och
internationella institutioner och arrangemang för
krishantering.
Sverige har på flera sätt, t.ex. genom att stödja
en FN-studie om hur kvinnors villkor systematiskt
kan beaktas i FN:s fredsfrämjande verksamhet,
internationellt sökt verka för att kvinnors villkor
och den roll kvinnor kan spela i fredsfrämjande
verksamhet uppmärksammas mer.
Utskottet anser att motion 2000/01:U402 (v) yrkande
4 kan besvaras med vad som ovan anförts.
5.4 Svensk säkerhetspolitik i
globaliseringens tidevarv
Det kalla krigets slut och Warszawapaktens
upplösning har drastiskt förändrat det
säkerhetspolitiska läget i Europa. Risken för
konflikter som trappas upp till krig mellan
stormakter och risken för invasionsföretag riktade
mot Sverige är liten inom överskådlig tid. Den
säkerhetspolitiska bilden präglas i stället av nya
utmaningar. Regionala och lokala kriser som ofta är
inomnationella till sin karaktär kan direkt eller
indirekt beröra Sverige.
Under 1900-talets andra hälft har den övervägande
delen av alla krig och konflikter varit
inomstatliga. Denna förskjutning från konflikter
mellan stater till inomstatliga konflikter kommer
sannolikt att bestå.
Inomstatliga konflikter kan bl.a. ha sin grund i
religiösa eller etniska motsättningar, motsättningar
till följd av ojämn välfärdsfördelning, brott mot de
mänskliga rättigheterna eller brist på respekt för
människors demokratiska fri- och rättigheter. De kan
även ha sin grund i problem som rör mer
grundläggande fysiska livsbetingelser. Omfattande
miljökatastrofer kan ge upphov till motsättningar
både inom och mellan stater liksom exempelvis brist
på vattenresurser.
Internationell eller nationell terrorism kan agera
för att slå ut livsviktiga funktioner i vårt
samhälle, särskilt infrastruktur, som alltmer bygger
på störningskänslig högteknologi. Dessa hot får
effekter även för andra länder och för
världssamfundet i stort. Det gäller även andra hot
som internationell kriminalitet, narkotikahandel och
spridning av massförstörelsevapen. Alla dessa
möjliga hot ignorerar nationella gränser och kräver
i ökad utsträckning internationellt samarbete och
globala lösningar.
Lokalt initierade motsättningar och konflikter kan
få verkningar direkt eller indirekt långt utanför
det aktuella konfliktområdet, vilket tydliggjordes
exempelvis i samband med Kosovokriget, och därmed
hota internationell fred och säkerhet. Många
konflikter förblir dock regionala, vilket i sig kan
skapa större och mer långsiktiga problem.
Ett problem är att den klassiska folkrätten, i den
del som rör situationer präglade av fiendeskap, i
stor utsträckning tar sikte på mellanstatliga
konflikter. Utskottet pekar på flera ställen i detta
betänkande på behovet av en utveckling av folkrätten
i de delar som rör andra typer av konflikter och
situationer då inidividers och staters rättigheter
kommer i motsatsställning.
Den ökande internationaliseringen av bl.a. ekonomi,
näringsliv, handel, utbildning och inte minst
mediebevakningen medför att politikens villkor
alltmer globaliseras. Det internationella samfundet
blir mer komplext och möjligheterna att förutse och
påverka skeenden minskar, samtidigt som lokala och
regionala händelser och konflikter i ökande
utsträckning kan få globala konsekvenser. Även om
denna nya värld präglas av allvarliga hot mot
säkerhet och välfärd finns det också unika
möjligheter till ett bättre liv för alla.
Globaliseringen betyder ökade möjligheter till
ekonomisk tillväxt och därmed till välfärd för fler
människor. Den moderna informationstekniken skapar
på samma sätt nya möjligheter, både ekonomiskt och
politiskt, att stärka demokrati, rättvisa och
välfärd.
Utskottet vill framhålla att ett bredare samarbete
blir allt viktigare för att motverka såväl direkta
konfliktrisker som de hot som följer av den globala
utvecklingen och de moderna samhällenas sårbarhet.
Svensk säkerhetspolitik måste även framgent utgå
från en vidgad syn på säkerheten, och de
säkerhetspolitiska hoten måste mötas med delvis nya
medel. Utskottet vill även framhålla vikten av att
individens säkerhet lyfts fram som en huvuduppgift i
det bredare säkerhetspolitiska arbetet.
Detta kräver i sin tur en utveckling när det gäller
det internationella samfundets instrument och
organisation, både globalt och regionalt. Utskottet
menar att konflikthantering bör inta en central
plats i det internationella samfundets
ansträngningar härvidlag.
Tre steg i en konflikthanteringsprocess kan
identifieras. Det första steget är förebyggande och
baseras på analys av konflikter. Genom att tidigt
identifiera källor till konflikter - och att i nästa
steg vidta åtgärder inom ramen för civil
krishantering - kan det ofta undvikas att konflikter
övergår i motsättningar som tar sig våldsuttryck.
Skulle detta inte vara möjligt att uppnå utan
motsättningarna fördjupas och leder över i kris
eller krig, bör det även finnas möjlighet till
militär krishantering. Det är emellertid utskottets
bestämda uppfattning att tonvikten i arbetet bör
ligga i de två första stegen i en
konflikthanteringsprocess - konfliktförebyggande
och civil krishantering. Konfliktförebyggande syftar
till att på ett konstruktivt sätt kanalisera
konflikter, i mening samhällsmotsättningar, genom
fredliga procedurer och strukturer och förhindra att
de tar sig väpnade uttryck. På detta sätt kan
omfattande kostnader, främst i människoliv och
lidande men även vad gäller andra samhällsresurser,
undvikas.
Det är utskottets mening att det är av vikt att
analysera strukturella riskfaktorer för att
identifiera potentiella konflikter. Det är vidare av
vikt att angripa dessa grundläggande riskfaktorer
och konfliktorsaker för att förebygga väpnade
konflikter.
Utskottet konstaterar att resursknapphet eller
ojämn fördelning av resurser utgör potentiella
konfliktorsaker, som var för sig eller i kombination
kan leda till väpnade konflikter inom och mellan
stater. Fattigdom skapar sociala motsättningar,
motsättningar kan leda till våld och våldet leder
till ytterligare fattigdom. Fattigdom och krig
skapar på det sättet sina egna onda spiraler. Att
bryta dessa spiraler bör enligt utskottets
uppfattning vara en överordnad angelägenhet för hela
världssamfundet. Utskottet vill i sammanhanget
understryka biståndets säkerhetsfrämjande karaktär
och att Sveriges och EU:s omfattande
utvecklingssamarbete kan utgöra ett effektivt
instrument för att minska grogrunden för
destabilisering och väpnad konflikt.
Förutom utvecklingsbiståndet finns andra vägar att
öka tillväxten och få en bättre resursfördelning.
Utökad handel har en sådan funktion och utskottet
anser att Sveriges och EU:s ansträngningar för att
öka utvecklingsländernas tillgång till de
industrialiserade ländernas, i synnerhet EU:s,
marknader är mycket värdefulla. Ökat handelsutbyte,
som understöds av åtgärder för ökad frihandel, har
en viktig säkerhetsfrämjande och
konfliktförebyggande funktion, om det leder till att
välfärden för den breda befolkningen i
utvecklingsländerna ökar. Utskottet har utförligt
diskuterat detta i sitt betänkande 1998/99:UU12
Utrikeshandel och internationella investeringar.
Vidare vill utskottet framhålla att väpnade
konflikter ofta föregås av - eller orsakas av -
grova kränkningar av individens rättigheter.
Respekten för folkrättens regler om de mänskliga
rättigheterna är därför en viktig faktor för att
förebygga väpnade konflikter. Långsiktiga insatser
för att stärka en kultur av respekt för folkrätten,
bl.a. genom utbildningsinsatser och politisk dialog,
har enligt utskottets uppfattning en strukturellt
förebyggande funktion och är en viktig del av
arbetet med att stärka konfliktförebyggandet.
Utskottet noterar att det bland FN:s medlemsländer
förs en diskussion om möjligheten att på
folkrättslig grund tillåta insats med militära medel
för att hindra humanitära katastrofer. Folkrätten
slår fast alla staters rätt till självbestämmande
och suveränitet. Det generella våldsförbudet är
grundläggande i FN-stadgan. Förutom i fall av
självförsvar är det endast FN:s säkerhetsråd som kan
besluta om undantag från förbudet att bruka våld.
Frågan om det internationella samfundets rätt att
ingripa med våld mot en enskild stat för att hindra
grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna har
emellertid aktualiserats vid flera tillfällen under
senare år, varvid motsättningen mellan å ena sidan
FN-stadgans våldsförbud och en betoning av
säkerhetsrådets auktoritet och å andra sidan
nödvändigheten av att förhindra humanitära
katastrofer framstått tydligt. Utskottet konstaterar
att FN:s säkerhetsråd i flera fall ingripit mot
bl.a. folkmord och att det äger rum en utveckling
inom folkrätten på detta område. Utgången av denna
diskussion och utveckling inom folkrätten kan i
framtiden få stor betydelse för det internationella
samfundets agerande när det gäller
konfliktförebyggande och konflikthantering.
Utskottet vill framhålla att Sverige självt i varje
enskilt fall och i enlighet med svensk lag beslutar
om medverkan i internationella fredsfrämjande
insatser. En förutsättning för svensk medverkan är
att insatser måste stå på folkrättslig grund. Enligt
FN-stadgan skall beslut om fredsframtvingande
insatser fattas av FN:s säkerhetsråd.
Utskottet vill understryka att även länken mellan
demokrati, säkerhet och konfliktförebyggande är
stark och tydlig. Deltagande, representativitet och
legitimitet är centrala begrepp för såväl en sund
demokratiseringsprocess som för hanteringen av
interna konflikter. Det är utskottets uppfattning
att en demokratisk samhällsordning underlättar
hanteringen av samhälleliga motsättningar med
fredliga medel och inom institutionaliserade
kanaler.
Global miljöförstöring och klimatförändringar kan
komma att påverka utvecklingen i ökande omfattning
och i sig utgöra väsentliga orsaker till konflikter.
Kamp om naturresurser, inte minst sådana som rör hur
knappa vattenresurser skall fördelas, utgör redan i
dag orsaker till konflikter. Utskottet menar att
dessa frågor måste tas om hand på det
internationella planet och vill framhålla att ett
enhetligt tvistlösningssystem skulle kunna innebära
fördelar i ett konfliktförebyggande perspektiv.
Utskottet vill avslutningsvis i denna del
understryka betydelsen av att svensk utrikespolitik,
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik samt
FN:s politik genomsyras av ett vidgat
säkerhetspolitiskt synsätt och ett perspektiv av
konfliktförebyggande. Utskottet ser mycket positivt
på att arbetet med att förebygga väpnade konflikter
har fått ökad nationell och internationell
uppmärksamhet samt att synsättet på
säkerhetspolitiken alltmer präglas av en bred
ansats.
När det gäller konflikthantering vill utskottet
understryka betydelsen av att kapacitet byggs upp
för civil och militär krishantering. Utskottet
välkomnar därför den utveckling som sker inom FN,
EU, OSSE och i Sverige när det gäller att förstärka
kapaciteten för civila krishanteringsinsatser samt
att för ändamålet lämpliga militära resurser kan
ställas till det internationella samfundets
förfogande för militär krishantering. Utskottet
menar vidare att det är angeläget att stärka FN:s
kapacitet för planering och genomförande av
fredsfrämjande insatser med stora civila
komponenter. Utskottet noterar att arbetet för att
förbereda FN för bredare insatser inom det
fredsfrämjande området redan har inletts. I Brahimi-
rapporten om reformer av FN:s verksamhet avseende
fred och säkerhet, vilken presenterades i augusti år
2000, gavs flera rekommendationer om hur FN:s
kapacitet på den civila sidan kan stärkas - vad
avser såväl civilpoliser som andra civila experter.
Utskottet framhåller att det även inom EU pågår ett
mycket värdefullt arbete med att stärka
medlemsstaternas förmåga inom civil och militär
krishantering för att på så vis också bättre kunna
svara på efterfrågan från FN och OSSE. När det
gäller den senare organisationen konstaterar
utskottet att OSSE redan år 1999 har fattat beslut
om skapandet en civil snabbinsatsberedskap i form av
Rapid Expert Assistance Cooperation Teams (REACT).
Utskottet anser att det är eftersträvansvärt att
samtliga Europas säkerhetsorganisationer samarbetar
om krishantering utifrån sina olika profiler och
medlemskretsar. Samverkan med Nato är av stor
betydelse för EU:s krishanteringsförmåga, inte minst
när det gäller planeringen inför och genomförande av
större militära krishanteringsinsatser.
Utskottet vill även framhålla andra vägar till ökad
säkerhet nationell, regional och global säkerhet.
Särskilt viktigt att lyfta fram är den
säkerhetspolitiska betydelsen av samverkan och
integration. Den europeiska unionens framväxt är ett
gott exempel på ökad säkerhet genom samarbete och
integration och utgör även i framtiden en stark
kraft för ökad stabilitet och säkerhet i Europa.
Medvetenheten om integrationens betydelse för
säkerheten utgör även grunden för att bredda och
fördjupa det europeiska samarbetet liksom för
utvidgningen av medlems-kretsen.
Utvidgningen av EU innebär unika möjligheter att
stärka fred och stabilitet, frihet och demokrati,
sysselsättning och välfärd på den europeiska
kontinenten. Redan förberedelserna för medlemskap i
kandidatstaterna har en mycket betydelsefull
säkerhetspolitisk effekt då kraven på en
institutionell stabilitet som garanterar demokrati,
rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och respekt för
skydd av minoriteter har haft avsevärda positiva
effekter.
Utskottet vill i sammanhanget även betona att för
den säkerhetspolitiska utvecklingen på västra Balkan
är det av vikt att medlemsländerna kan erbjuda ett
perspektiv av ökat samarbetet och integration med
EU. Utskottet ser därför mycket positivt på den
nyligen upprättade Stabilitetspakten och arbetet med
att upprätta stabilitets- och associationsavtal med
staterna i regionen.
Utskottet ser även positivt på de ansträngningar
som görs för att utöka samarbetet med andra Europa
närliggande stater.
Det gäller bl.a. samarbetet med Ryssland där det
ligger i Europas och Sveriges långsiktiga intresse
att erbjuda utökat samarbete - och fortsätta
ansträngningarna för att integrera Ryssland i det
europeiska samarbetet och dess strukturer - för att
förstärka demokratin och bidra till en stabil
utveckling i landet. Utskottet betonar att ett
stabilt, demokratiskt samt socialt och ekonomiskt
välmående Ryssland i fredligt och förtroendefullt
samarbete med väst är en nödvändig byggsten i en
framtida alleuropeisk säkerhetsordning.
Det är även positivt, menar utskottet, att EU har
ett särskilt samarbetsprogram med länderna runt
Medelhavet inom ramen för Medelhavssamarbetet och
Barcelonaprocessen. Utskottet vill framhålla att
samarbetet, som bl.a. syftar till att införa ett
gemensamt frihandelsområde år 2010, har en stor
säkerhetspolitisk betydelse för Europa och för
regionen i stort.
Den kraft som ligger i ökad säkerhet, genom
samverkan och integration, skall enligt utskottets
mening inte underskattats och är en av flera vägar
att uppnå ökad säkerhet. Utskottet vill i
sammanhanget återigen betona att etabl-erandet av en
krishanteringsförmåga inom EU:s ram är
säkerhetsfrämjande och kommer att innebära att nya
instrument finns tillgängliga för att hantera
uppkommande kriser.
Utskottet vill i övrigt framhålla att
världssamfundets främsta uttryck för strävan efter
gemensam säkerhet utgörs av FN, med dess centrala
roll att upprätthålla fred och säkerhet. FN erbjuder
möjligheter till bred internationell samverkan också
mellan stater med skilda politiska och ekonomiska
strukturer, med en bred inriktning på säkerhet med
såväl politiska, militära, ekonomiska, sociala som
miljömässiga dimensioner. Utskottet menar att FN:s
roll även fortsättningsvis kommer att vara avgörande
i ett globalt perspektiv, såväl genom egna insatser
för fred och säkerhet som genom samarbetet med
regionala och subregionala organisationer.
Utskottet finner att OSSE under de senaste åren har
förstärkt och utvecklat sin roll som central
säkerhetspolitisk aktör i Europa. Inte minst genom
sina insatser i västra Balkan har OSSE utvecklats
till den centrala alleuropeiska organisationen för
konfliktförebyggande och konfliktläkande arbete.
Utskottet har noterat att samarbetet mellan OSSE och
FN har fördjupats under de senaste åren.
Utskottet konstaterar att Nato spelar en viktig
roll i den nya alleuropeiska säkerhetsordning som
håller på att ta form. Det samarbete som bedrivs
inom ramen för Partnerskap för fred (PFF) och Euro-
atlantiska partnerskapsrådet (EAPR), i vilket
Sverige är en aktiv deltagare, fyller en värdefull
förtroende- och säkerhetsskapande funktion. Genom
sina insatser i Bosnien-Hercegovina och Kosovo har
Nato etablerat sig som en central aktör för större
militära krishanteringsoperationer i Europa, menar
utskottet, och framhåller att Natos fredsfrämjande
insatser på västra Balkan har haft stor betydelse
för den fred som mödosamt håller på att byggas.
Utskottet konstaterar vidare att tyngdpunkten i
Natos verksamhet har förskjutits mot fredsfrämjande
och öppet säkerhetsskapande samarbete med
partnerländerna. Samtidigt kvarstår Nato som en
militär försvarsallians. Utskottet betonar att
Sverige inte samarbetar med Nato på de områden som
rör ömsesidiga försvarsgarantier.
Utskottet menar att USA:s närvaro i Europa är av
stor betydelse för stabiliteten i Europa, inklusive
Östersjöregionen. Utskottet vill framhålla att
betydelsen av den transatlantiska länken förblir
vital inom ramen för en all-europeisk
säkerhetsordning. Det är enligt utskottets
uppfattning angeläget att utvecklingen av en
europeisk militär krishanteringsförmåga inte medför
en försvagning av den transatlantiska länken.
I Östersjöområdet är det europeiska
säkerhetssystemet under fortsatt utveckling. En
grundläggande princip är enligt utskottet varje
lands rätt att självt välja sin säkerhetspolitiska
linje.
Nedrustningsfrågorna har fortsatt stor betydelse i
svensk säkerhetspolitik. Inte minst gäller detta
ansträngningar för att hindra ytterligare spridning
av massförstörelsevapen. Också ansträngningarna för
att begränsa användningen av minor och tillgången på
lätta vapen är centrala frågor.
Sveriges militära alliansfrihet har haft stor
betydelse för landet samtidigt som den väl tjänat
freden i norra Europa. Den har haft en
stabiliserande effekt inte minst i Östersjöregionen.
Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att
bevara vårt lands fred och självständighet. Vårt
säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i
former som vi själva väljer trygga en
handlingsfrihet att, såsom enskild nation och i
samverkan, kunna utveckla vårt samhälle. Sveriges
militära alliansfrihet, som präglas av lång
kontinuitet och har en stark folklig förankring,
utgör en tillgång för vårt lands utrikes- och
säkerhetspolitik. Den ger oss goda möjligheter att
utveckla förtroendefulla relationer och samarbete
för ökad gemensam säkerhet.
Det är Sverige självt som definierar den närmare
innebörden av den militära alliansfriheten. Den
lägger, bortsett från avtal om ömsesidigt stöd till
försvar mot väpnat angrepp, inga hinder för ett
svenskt allsidigt och aktivt deltagande i
internationellt säkerhetssamarbete. Vi har i dag
möjlighet att delta i alla former av internationellt
samarbete som står på folkrättslig grund.
Sveriges säkerhetspolitik har såväl en nationell
som en internationell dimension. Nationellt skall vi
kunna möta militära hot som direkt berör Sverige. På
det internationella planet stöder Sverige FN som
upprätthållare av folkrätten och det främsta organet
för fred och säkerhet i hela världen. I syfte att
bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde
och i Europa deltar vi aktivt i EU:s utrikes- och
säkerhetspolitiska samarbete och i uppbyggnaden av
kapacitet för krishantering. Sverige bidrar till
gemensam säkerhet som medlem i Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och
Europarådet, som observatör i Västeuropeiska unionen
(VEU) samt i samarbete inom ramen för Partnerskap
för fred (PFF) och Euro-atlantiska partnerskapsrådet
(EAPR). Vi medverkar solidariskt i insatser för
konflikthantering och konfliktförebyggande i Europa
och övriga delar av världen.
Genom att Sverige bidrar till ökad säkerhet
i omvärlden bidrar vi även till ökad
säkerhet för oss själva. Utskottet menar
att med utgångspunkt i en vidgad syn på
säkerhet bör säkerhetspolitikens nationella
och internationella dimensioner formas i
ett kontinuerligt samspel mellan olika
politikområden.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande de mänskliga rättigheterna
och säkerhetspolitiken
att riksdagen förklarar motionerna 1999/2000:U22 yrkandena 4
och 5, 1999/2000:U23 yrkande 21, 2000/01:U404
yrkande 3 samt 2000/01:U414 yrkandena 1-3
besvarade med vad utskottet anfört,
2. beträffande homo- och bisexuellas skydd
mot diskriminering
att riksdagen förklarar motionerna 1999/2000:U606 yrkandena
1 och 2 samt 1999/2000:So225 yrkandena 21 och 22
besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande FN och de mänskliga
rättigheterna
att riksdagen förklarar motionerna 1999/2000:U621 yrkande 1
och 1999/2000:K356 yrkande 9 besvarade med vad
utskottet anfört,
4. beträffande FN:s kvinnokonvention
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U621 yrkande 3
besvarad med vad utskottet anfört,
5. beträffande humanitär intervention
att riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U12 yrkande 4,
1999/2000:U22 yrkandena 1, 7 och 8,
1999/2000:U23 yrkandena 10 och 11,
1999/2000:U206 yrkande 10, 1999/2000:U615,
2000/01:U206 yrkande 13, 2000/01:U217 yrkande 7,
2000/01:U404 yrkande 14, 1999/2000:U607 yrkande
1 samt 2000/01:U630 yrkande 6 besvarade med vad
utskottet anfört,
res. 1 (m)
res. 2 (c, fp)
6. beträffande ett vidare begrepp än
folkmord
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U650 yrkandena 1
och 2 besvarad med vad utskottet anfört,
7. beträffande dödsstraffet
att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:U635 förklarar
motionerna 1999/2000:U621 yrkandena 8 och 9 samt
1999/2000:U634 yrkandena 1 och 2 besvarade med
vad utskottet anfört,
8. beträffande krigsförbrytare i
Förbundsrepubliken Jugoslavien
att riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U627 yrkande 1
och 1998/99:U632 yrkande 4 besvarade med vad
utskottet anfört,
9. beträffande en internationell
brottmålsdomstol
att riksdagen förklarar motionerna 1999/2000:U22 yrkande 6,
1999/2000:U23 yrkande 2 och 1999/2000:U402
yrkande 19 besvarade med vad utskottet anfört,
10. beträffande en särskild
krigsförbrytartribunal för Östtimor
att riksdagen förklarar motionerna 1999/2000:U629 och
1999/2000:U632 yrkande 6 besvarade med vad
utskottet anfört,
11. beträffande inrättandet av en
internationell miljödomstol
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:U630 yrkandena 1
och 2 samt 1999/2000:U903 yrkande 4,
res. 3 (v, mp)
12. beträffande reformarbetet inom FN
att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:U22 yrkandena
10 och 11 förklarar motionerna 1999/2000:U21
yrkandena 7 och 17, 1999/2000:U23 yrkandena 23
och 26, 1999/2000:U402 yrkande 11 samt
2000/01:U404 yrkande 7 besvarade med vad
utskottet anfört,
res. 4 (fp)
13. beträffande FN:s personalpolitik
att riksdagen förklarar motionerna
1999/2000:U21 yrkande 13, 1999/2000:U23
yrkandena 27 och 28 och 2000/01:U402 yrkande 13
besvarade med vad utskottet anfört,
14. beträffande FN:s finansiering
att riksdagen förklarar motionerna 1999/2000:U22 yrkandena 9
och 12, 1999/2000:U23 yrkande 25, 1999/2000:U402
yrkande 13 och 2000/01:U404 yrkande 2 besvarade
med vad utskottet anfört,
15. beträffande FN och framtiden
att riksdagen förklarar motionerna 1999/2000:U402 yrkandena
3 och 5 samt 2000/01:U415 yrkande 9 besvarade
med vad utskottet anfört,
16. beträffande FN:s säkerhetsråd
att riksdagen med avslag på motion 1998/99:U627 yrkande 2
förklarar motionerna 1999/2000:U21 yrkandena 3,
10, 12 och 14, 1999/2000:U22 yrkande 2,
1999/2000:U402 yrkande 12, 1999/2000:U646
yrkande 3, 2000/01:U402 yrkande 12, 2000/01:U404
yrkande 1, 2000/01:U415 yrkandena 1 och 8 samt
2000/01:U501 yrkande 2 besvarade med vad
utskottet anfört,
17. beträffande FN och regional säkerhet
att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:U23 yrkandena 6
och 24 förklarar motionerna 1999/2000:U204
yrkandena 3 och 4, 1999/2000:U216 yrkandena 2
och 4, 1999/2000:U402 yrkande 10, 1999/2000:U405
yrkandena 1-3, 1999/2000:U643 yrkandena 1 och 2
samt 2000/01:U404 yrkande 19 besvarade med vad
utskottet anfört,
18. beträffande världskonferenser i FN:s
regi
att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:A801 yrkande
1, 1998/99:A807 yrkande 14, 1999/2000:Ju722
yrkande 2, 1999/2000:A819 yrkande 24,
2000/01:So450 yrkande 14 och 2000/01:A808
yrkande 38 förklarar motionerna 1999/2000:U22
yrkande 13, 1999/2000:U202 och 1999/2000:Kr233
yrkandena 2 och 5 besvarade med vad utskottet
anfört,
res. 5 (mp)
19. beträffande världsbanksgruppen
att riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U202 yrkande 6
och 1999/2000:U21 yrkande 4 besvarade med vad
utskottet anfört,
20. beträffande miljöarbetet inom FN
att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:U201 yrkande
3, 1999/2000:U406 och 1999/2000:MJ807 yrkande 5
förklarar motionerna 1999/2000:U21 yrkandena 15
och 16, 1999/2000:U23 yrkandena 14 och 15 samt
1999/2000:U402 yrkande 4 besvarade med vad
utskottet anfört,
res. 6 (v, mp)
21. beträffande hälsoarbetet inom FN
att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:U23 yrkande 18
förklarar motion 1999/2000:U23 yrkandena 19 och
20 besvarad med vad utskottet anfört,
res. 7 (kd)
22. beträffande de mänskliga rättigheterna
och FN
att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:U602 yrkande
5 och 1999/2000:U607 yrkande 7 förklarar motion
1998/99:U620 yrkande 1 besvarad med vad
utskottet anfört,
res. 8 (m)
23. beträffande en svensk nationell
handlingsplan för de mänskliga rättigheterna
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U23 yrkande 22
besvarad med vad utskottet anfört,
24. beträffande en internationell
överenskommelse om spridningskontroll av lätta
vapen
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U23 yrkande 3
besvarad med vad utskottet anfört,
25. beträffande FN och fattigdomsfrågan
att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:U903 yrkande 6
förklarar motionerna 1999/2000:U23 yrkandena 12
och 13 och 2000/01:U415 yrkande 3 besvarade med
vad utskottet anfört,
26. beträffande bistånd och barn
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U21 yrkande 11
besvarad med vad utskottet anfört,
27. beträffande FN och
informationsteknik
att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:T803
yrkandena 14 och 15 samt 1999/2000:U23 yrkande
16 förklarar motion 1999/2000:U23 yrkande 17
besvarad med vad utskottet anfört,
res. 9 (kd)
28. beträffande Sveriges delegation till
FN:s generalförsamling
att riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U401,
1998/99:U614 yrkandena 1 och 2, 1999/2000:U21
yrkandena 8 och 9 samt 2000/01:U404 yrkande 4
besvarade med vad utskottet anfört,
29. beträffande regeringens redovisning av
FN-frågor till riksdagen
att riksdagen avslår motion 1999/2000:U21 yrkande 1,
30. beträffande regeringens skrivelse
Sverige i Förenta nationerna
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1999/2000:130
Sverige i Förenta nationerna till handlingarna,
31. beträffande FN och konflikthantering
att riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U627 yrkande 3,
1999/2000:U23 yrkandena 1, 4 och 5,
1999/2000:U402 yrkandena 6 och 7 och 9,
2000/01:U404 yrkande 5, 2000/01:U414 yrkande 6,
2000/01:U415 yrkande 2 samt 2000/01:U623 yrkande
9 besvarade med vad utskottet anfört,
32. beträffande den fredsfrämjande
organisationen inom FN
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U416 yrkandena 2
och 4 besvarad med vad utskottet anfört,
33. beträffande FN:s snabbinsatsstyrkor
inom det civila området
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U217 yrkande 17
besvarad med vad utskottet anfört,
34. beträffande strukturella riskfaktorer
och konfliktförebyggande
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U402 yrkande 20
besvarad med vad utskottet anfört,
35. beträffande demokratiutveckling och
konfliktförebyggande
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U402 yrkande 21
besvarad med vad utskottet anfört,
36. beträffande enskilda organisationer
och konfliktförebyggande
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U402 yrkande 22
besvarad med vad utskottet anfört,
37. beträffande forskning och
konfliktförebyggande
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U402 yrkande 23
besvarad med vad utskottet anfört,
38. beträffande preventiv diplomati och
konfliktförebyggande
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U402 yrkande 24
besvarad med vad utskottet anfört,
39. beträffande utbildning och
konfliktförebyggande
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U411 yrkandena 1
och 2 besvarad med vad utskottet anfört,
40. beträffande regionala organisationer
och konflikthantering
att riksdagen förklarar motionerna 1999/2000:U416 yrkande 3
och 2000/01:U404 yrkande 18 besvarade med vad
utskottet anfört,
41. beträffande ett institut för
internationell konfliktförebyggande verksamhet
att riksdagen avslår motion 1999/2000:U417 yrkande 2,
res. 10 (mp)
42. beträffande omvärldseffekter av
nationell politik
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U903 yrkande 1
besvarad med vad utskottet anfört,
43. beträffande ett maktpolitiskt
perspektiv på konfliktförebyggande
att riksdagen avslår motion 2000/01:U4 yrkandena 1 och 2,
res. 11 (v)
44. beträffande vapenproduktion och
konfliktförebyggande
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U4 yrkande 3 besvarad
med vad utskottet anfört,
45. beträffande kvinnors roll i
konfliktförebyggande och konflikthantering
att riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U4 yrkande 4,
2000/01:U402 yrkandena 2 och 3 samt 2000/01:U404
yrkande 6 besvarade med vad utskottet anfört,
46. beträffande resursfördelning mellan
konfliktförebyggande och krishantering
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U4 yrkande 5 besvarad
med vad utskottet anfört,
47. beträffande krishanteringsfrågan vid
Europeiska rådets möte i Göteborg
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U5 yrkande 1 besvarad
med vad utskottet anfört,
48. beträffande en afrikansk freds- och
säkerhetsordning
att riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U5 yrkandena 2
och 3, 2000/01:U414 yrkande 16 och 2000/01:U620
yrkandena 3 och 4, besvarade med vad utskottet
anfört,
49. beträffande frihandelssamarbete i
Afrika
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U5 yrkande 4 besvarad
med vad utskottet anfört,
50. beträffande sanktioner och
konflikthantering
att riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U602 yrkande 6,
1999/2000:U21 yrkande 2, 1999/2000:U23 yrkandena
7-9, 1999/2000:U402 yrkande 8, 1999/2000:U607
yrkande 8, 2000/01:U404 yrkande 15, 2000/01:U406
yrkande 5 och 2000/01:U621 yrkande 7 besvarade
med vad utskottet anfört,
51. beträffande en europeisk fredskår
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U414 yrkande 17
besvarad med vad utskottet anfört,
52. beträffande regeringens skrivelse Att
förebygga väpnade konflikter
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 2000/2001:2 Att
förebygga väpnade konflikter till handlingarna,
53. beträffande en alleuropeisk
säkerhetsstruktur
att riksdagen förklarar motionerna 1999/2000:U402 yrkande
14, 1999/2000:Fö28 yrkande 7, 2000/01:U413
yrkande 8 samt 2000/01:U414 yrkandena 10 och 11
besvarade med vad utskottet anfört,.
54. beträffande krishanteringskapacitet
inom EU
att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:U507
yrkande 1, 1999/2000:U604 yrkande 1 samt
2000/01:U402 yrkandena 6, 7 och 10 förklarar
motionerna 1999/2000:U409 yrkandena 1 och 2,
1999/2000:U417 yrkande 1, 1999/2000:U507 yrkande
2, 1999/2000:U604 yrkande 2, 1999/2000:Fö28
yrkandena 5 och 6, 1999/2000:Fö36 yrkande 5 samt
2000/01:U501 yrkande 4 besvarade med vad
utskottet anfört,
res. 12 (m) - delvis
res. 13 (v, mp)
55. beträffande EU:s gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitik
att riksdagen förklarar motionerna 1999/2000:U405 yrkande 4
och 1999/2000:U607 yrkande 3 besvarade med vad
utskottet anfört,
56. beträffande samverkan mellan EU och
Nato
att riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U404 yrkande 21
och 2000/01:U413 yrkande 6 besvarade med vad
utskottet anfört,
57. beträffande civil
krishanteringsförmåga inom EU
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U404 yrkande 22
besvarad med vad utskottet anfört,
58. beträffande FN-mandat och EU:s
krishantering
att riksdagen avslår motion 2000/01:U501
yrkande 1,
res. 12 (m) - delvis
59. beträffande resursfördelningen mellan
civil och militär krishanteringsförmåga
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U501 yrkande 3
besvarad med vad utskottet anfört,
60. beträffande det bredare
säkerhetsbegreppet
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U511 yrkande 17
besvarad med vad utskottet anfört,
61. beträffande det svenska
ordförandeskapet i EU
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:U503 yrkandena 1, 2,
4-7, 2000/01:U509 yrkande 1, 2000/01:U513
yrkandena 1 och 3, 2000/01:U632 yrkande 1,
2000/01:U633 yrkande 1, 2000/01:U635 yrkandena
4-7, 2000/01:U641 yrkande 2, 2000/01:U654,
2000/01:U658 yrkande 6 samt 2000/01:K398
yrkandena 1 och 2,
62. beträffande riksdagen och det svenska
ordförandeskapet i EU
att riksdagen förklarar motion 2000/01:MJ838 yrkandena 2 och
11 besvarad med vad utskottet anfört,
63. beträffande Europarådets arbete
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U402 yrkande 17
besvarad med vad utskottet anfört,
64. beträffande Europarådet och religiösa
sekter
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U639 yrkande 6
besvarad med vad utskottet anfört,
65. beträffande regeringens skrivelse
Redogörelse för verksamheten inom Europarådets
ministerkommitté under år 1999 och Sveriges
delegations vid Europarådets parlamentariska
församling redogörelse angående verksamheten
under 1999
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1999/2000:70
Redogörelse för verksamheten inom Europarådets
ministerkommitté under år 1999 samt Sveriges
delegations vid Europarådets parlamentariska
församling redogörelse 1999/2000:ER1 angående
verksamheten under 1999 till handlingarna,
66. beträffande OSSE:s roll i det
europeiska samarbetet
att riksdagen förklarar motionerna 1999/2000:U402 yrkandena
15 och 16, 1999/2000:Fö205 yrkande 2 samt
2000/01:U402 yrkande 11 besvarade med vad
utskottet anfört,
67. beträffande Ottawakonventionen
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U415 besvarad med
vad utskottet anfört,
68. beträffande Förbundsrepubliken
Jugoslaviens status inom OSSE
att riksdagen förklarar motion 1999/2000:U638 besvarad med
vad utskottet anfört,
69. beträffande Avtalet om konventionella
styrkor i Europa
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Fö36 yrkande 4,
res. 14 (mp)
70. beträffande regeringens skrivelse
Redogörelse för verksamheten inom organisationen
för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under
år 1999
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1999/2000:69
Redogörelse för verksamheten inom organisationen
för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under
år 1999 till handlingarna,
71. beträffande Nato och
konflikthantering
att riksdagen förklarar motionerna 1999/2000:U646 yrkande 2,
1999/2000:Fö28 yrkande 2, 2000/01:U413 yrkande 3
samt 2000/01:U656 yrkande 2 besvarade med vad
utskottet anfört,
72. beträffande de baltiska länderna och
Natomedlemskap
att riksdagen förklarar motionerna 1999/2000:U22 yrkande 3,
1999/2000:U403 yrkandena 1 och 2 samt
1999/2000:U646 yrkandena 1 och 4 besvarade med
vad utskottet anfört,
res. 17 (fp)
74. beträffande krigsförbrytare från
västra Balkan
att riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U404 yrkande 24
och 2000/01:U656 yrkande 6 (delvis) besvarade
med vad utskottet anfört,
75. beträffande civilpoliser och stöd till
rättsväsendet i Kosovo
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U504 yrkande 1
besvarad med vad utskottet anfört,
76. beträffande självständighet för
Kosovo
att riksdagen avslår motion 2000/01:U504 yrkande 2,
77. beträffande EU och Balkan
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U504 yrkande 3
besvarad med vad utskottet anfört,
78. beträffande demokratisk utveckling i
Serbien
att riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U643 yrkande 1
och 2000/01:U656 yrkande 3 besvarade med vad
utskottet anfört,
79. beträffande integration av Balkan i
EU
att riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U643 yrkandena 2
och 3 samt 2000/01:U656 yrkande 10 besvarade med
vad utskottet anfört,
80. beträffande handel mellan EU och
länderna på västra Balkan
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U643 yrkande 4
besvarad med vad utskottet anfört,
81. beträffande förutsättningar för
demokrati och fredlig samlevnad på Balkan
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U656 yrkande 1
besvarad med vad utskottet anfört,
82. beträffande sanktioner mot
Förbundsrepubliken Jugoslavien
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U656 yrkande 4
besvarad med vad utskottet anfört,
83. beträffande återvändande av serber och
romer till Kosovo
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U656 yrkande 5
besvarad med vad utskottet anfört,
84. beträffande flyktingåtervändande på
Balkan
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U656 yrkandena 6
(delvis) och 7 besvarad med vad utskottet
anfört,
85. beträffande svenskt stöd till
Montenegro
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U656 yrkande 8
besvarad med vad utskottet anfört,
86. beträffande EU:s samarbete med
Makedonien
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U656 yrkande 9
besvarad med vad utskottet anfört,
87. beträffande svensk säkerhetspolitik
att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:U409
yrkande 4, 1999/2000:U412 yrkande 2,
1999/2000:Fö28 yrkande 3, 2000/01: U402 yrkande
5, 2000/01:U403 och 2000/01:U413 yrkande 2
förklarar motionerna 2000/01:U404 yrkande 16 och
2000/01:U413 yrkande 1 besvarade med vad
utskottet anfört,
res. 18 (m) - delvis
res. 19 (v)
res. 20 (fp)
88. beträffande Sverige och
säkerhetspolitisk handlingsfrihet
att riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U404 yrkande 17
och 2000/01:U414 yrkande 5 besvarade med vad
utskottet anfört,
89. beträffande Sverige, EU och Ryssland
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U404 yrkande 20
besvarad med vad utskottet anfört,
90. beträffande Sveriges roll i
Östersjöområdet
att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:Fö20 yrkande 3
förklarar motion 2000/01:U414 yrkandena 7 och 8
besvarad med vad utskottet anfört,
91. beträffande svensk säkerhetspolitik
och Nato
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:U412 yrkande 3 och
2000/01:U414 yrkande 15,
res. 18 (m) - delvis
92. beträffande Sveriges militära
alliansfrihet och EU
att riksdagen avslår motion 2000/01:U412 yrkande 1,
res. 18 (m) - delvis
93. beträffande Sverige och
beslutsfattandet i Nato
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:U412 yrkande 4 och
2000/01:U413 yrkande 4,
res. 21 (m)
res. 22 (fp)
94. beträffande krishanteringsinsatser och FN-
mandat
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U609 besvarad med vad
utskottet anfört,
res. 23 (fp)
95. beträffande Sverige och de amerikanska
förberedelserna för ett nationellt
missilförsvar
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U412 yrkande 5
besvarad med vad utskottet anfört,
96. beträffande tidig förvarning och det
vidgade säkerhetsbegreppet
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U414 yrkande 4
besvarad med vad utskottet anfört,
97. beträffande en ny neutralitetskommission
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:U412 yrkande 1 och
2000/01:U416,
res. 24 (m, kd, fp)
98. beträffande Sveriges förmåga att delta
i internationella fredsfrämjande operationer
att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:U416
yrkandena 7, 9, 10 och 12 och 2000/01:U413
yrkande 9 förklarar motionerna 1999/2000:U416
yrkandena 1, 6 och 8 samt 2000/01:U413 yrkande 5
besvarade med vad utskottet anfört,
res. 25 (fp)
99. beträffande Sverige och civil
krishantering
att riksdagen med avslag på motion 2000/01:U402 yrkande 8
förklarar motionerna 1999/2000:U416 yrkande 11,
1999/2000:Fö36 yrkande 6, 2000/01:U402 yrkande 1
och 2000/01:U414 yrkande 12 besvarade med vad
utskottet anfört,
100. beträffande Sveriges förmåga till
snabbinsatser vid krishantering
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U412 yrkande 6
besvarad med vad utskottet anfört,
101. beträffande Sveriges beredskap för
civila polisinsatser
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U412 yrkande 7
besvarad med vad utskottet anfört,
102. beträffande ett civilt och militärt
fredscentrum
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U217 yrkandena 4 och
18 besvarad med vad utskottet anfört,
103. beträffande jämställdhet vid
internationellt försvarssamarbete
att riksdagen förklarar motion 2000/01:U402 yrkande 4
besvarad med vad utskottet anfört.
Göran Lennmarker, Bertil Persson, Liselotte Wågö och
Sten Tolgfors (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
42 börjar med "Utskottet kan inledningsvis" och på
s. 44 slutar med "yrkande 6 kan besvaras" bort ha
följande lydelse:
Utskottet kan inledningsvis konstatera att FN:s
säkerhetsråd har huvudansvaret att upprätthålla
internationell fred och säkerhet. Det är
säkerhetsrådet som skall besluta om tillgripandet av
vapenmakt (kapitel 7) bortsett från
"... den naturliga rätten till individuellt eller
kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat
angrepp ..." (art. 51).
Utskottet menar att problemet är att säkerhetsrådet
inte alltid tar sitt ansvar ens vid grova brott mot
FN:s principer. Utskottet vill påminna om folkmordet
i Rwanda 1994 då rådet svek sitt ansvar. Vidare kan
utskottet konstatera att rådet har ännu inte förmått
ge mandat till USA:s och Storbritanniens insats till
skydd för kurderna i norra Irak mot regimens
planerade folkmord. Utskottet noterar även att
säkerhetsrådet inte kunde vidhålla den exemplariskt
förebyggande militära insatsen i Makedonien
(Unpredep). De förödande konsekvenserna därav visas
av de strider som ägt rum i Makedonien under år 2001
mellan albanska väpnade grupper och den makedonska
armén.
Utskottet menar att det är bra att sträva efter en
reformering av säkerhetsrådet, så att det bättre
förmår uppfylla sitt ansvar, men menar att det inte
räcker. Utskottet befarar att det förmodligen
alltid kommer att finnas en risk för att
säkerhetsrådet även i en framtid, av politiska skäl,
genom veto eller majoritetsbeslut, väljer att stå
passivt i en kritisk situation.
Utskottet vill betona att säkerhetsrådets brist på
ansvarstagande inte kan accepteras när det gäller
att förhindra de grövsta brotten mot FN:s principer,
såsom folkmord och folkfördrivning. Därför bör
Sverige verka för att skyddet mot sådana brott
uttryckligen kan utgöra grund för ingripanden enligt
FN-stadgan, menar utskottet.
Utskottet tillstyrker därmed motionerna 1998/99:U12
(m) yrkande 4 och 1999/2000:U607 (m) yrkande 1 samt
betraktar motionerna 1999/2000:U22 (fp) yrkandena 1,
7 och 8, 1999/2000:U23 (kd) yrkandena 10 och 11,
1999/2000:U206 (fp) yrkande 10, 1999/2000:U615 (kd),
2000/01:U206 (fp) yrkande 13, 2000/01:U217 (kd)
yrkande 7, 2000/01:U404 (c) yrkande 14 samt
2000/01:U630 (kd) yrkande 6 som besvarade med vad
utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande humanitär intervention
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:U12 yrkande
4 och 1999/2000:U607 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört
samt förklarar motionerna 1999/2000:U22
yrkandena 1, 7 och 8, 1999/2000:U23 yrkandena 10
och 11, 1999/2000: U206 yrkande 10,
1999/2000:U615, 2000/01:U206 yrkande 13,
2000/01:U217 yrkande 7, 2000/01:U404 yrkande 14
samt 2000/01:U630 yrkande 6 besvarade med vad
utskottet anfört,
2. Humanitär intervention (mom. 5)
Marianne Andersson (c) och Karl-Göran Biörsmark (fp)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
43 börjar med "Argu-mentet för" och på s. 44 slutar
med "yrkande 6 kan besvaras" bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att arbetet med att reformera FN
har gått alldeles för långsamt framåt. FN har stått
handlingsförlamat inför de upprepade massakrerna i
bl.a. f.d. Jugoslavien, Rwanda, Burundi, Sierra
Leone, Demokratiska republiken Kongo och Algeriet.
Försöket att få ett slut på konflikten på Afrikas
horn är ett annat exempel där FN misslyckats.
Utskottet menar liksom flera av motionärerna att
FN-stadgan bör förändras för att möjliggöra s.k.
humanitär intervention, i enlighet med förslagen i
Carlsson/Ramphal-rapporten "Our Global
Neighbourhood".
Utskottet vill framhålla att säkerhetsrådet bör ges
möjlighet att agera även vid inomstatliga konflikter
utan att inkräkta allt för mycket på staters
suveränitet och att grova kränkningar av mänskliga
rättigheter inte kan accepteras med hänvisning till
att det rör sig om ett lands inre angelägenhet.
Utskottet anser det viktigt att världssamfundet har
rätt att ingripa, även i interna konflikter, för att
värna universella mänskliga rättigheter. Sverige bör
därför driva på för att legitimera och reglera en
humanitär nödvärnsrätt, s.k. humanitär intervention,
och verka för en förändring av FN-stadgan i enlighet
med detta. I extrema lägen där grundläggande värden
står på spel och alla andra vägar uttömts, skall
militära ingripanden från det internationella
samfundets sida kunna tillåtas anser utskottet.
Enligt utskottets mening är det således angeläget
att Sverige inom FN verkar för en reformerad
folkrätt och för bättre förutsättningar för
humanitära interventioner.
Med vad som ovan anförts tillstyrker utskottet
motionerna 1999/2000:U22 (fp) yrkandena 1,7 och 8,
1999/2000:U206 (fp) yrkande 10, 2000/01:U206 (fp)
yrkande 13 och 2000/01:U404 (c) yrkande 14.
Motionerna 1998/99:U12 (m) yrkande 4, 1999/2000:U23
(kd) yrkandena 10 och 11, 1999/2000:U607 (m) yrkande
1, 1999/2000:U615 (kd), 2000/01:U217 (kd) yrkande 7
samt 2000/01:U630 (kd) yrkande 6 kan med vad som
utskottet ovan anfört besvaras.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande humanitär intervention
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:U22
yrkandena 1, 7 och 8, 1999/2000:U206 yrkande 10,
2000/01:U206 yrkande 13 och 2000/01:U404 yrkande
14 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört samt förklarar motionerna
1998/99:U12 yrkande 4, 1999/2000:U23 yrkandena
10 och 11, 1999/2000:U607 yrkande 1,
1999/2000:U615, 2000/01:U217 yrkande 7 samt
2000/01: U630 yrkande 6 besvarade med vad
utskottet anfört,
3. Inrättandet av en internationell
miljödomstol (mom. 11)
Lars Ohly, Murad Artin (båda v) och Marianne
Samuelsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
49 börjar med "Samtidigt ter det sig" och slutar med
"yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Det kan synas komplicerat att sammanföra olika
konventioner på miljöområdet och att nå
internationell enighet om en miljödomstol. Detta bör
dock inte avskräcka den svenska regeringen från att
ta initiativ till att internationellt utreda hur
miljöbrott bättre skall kunna beivras, menar
utskottet. Ett sätt kan vara att se över de olika
mekanismernas jurisdiktion och utreda om en
instansordning bör upprättas, ett annat är att
inrätta en internationell miljödomstol.
Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört
tillstyrker utskottet motionerna 1999/2000:U630 (mp)
yrkandena 1 och 2 samt 1999/2000:U903 (v) yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande inrättandet av en
internationell miljödomstol
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:U630
yrkandena 1 och 2 samt 1999/2000:U903 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Reformarbetet inom FN (mom. 12)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
66 börjar med "Främjandet av" och på s. 67 slutar
med "det arbetet." bort ha följande lydelse:
FN har stora behov av reformer och det är bra att
arbetet för att säkra och effektivisera arbetet nu
uppvisar konkreta resultat. En starkt bidragande
faktor till reformarbetets igångsättande är
generalsekreterare Kofi Annans beslutsamma agerande.
Under de senaste åren har generalsekreteraren
presenterat ett antal rapporter angående FN:s
reformarbete. I den senaste rapporten föreslås bl.a.
att verksamheten skall fokuseras på tre kärnområden:
fattigdom, säkerhet och en hållbar framtid.
Utskottet menar att Sverige bör arbeta för att ett
fjärde kärnområde införs som fokuserar på valfrågor.
En samordnande funktion för demokratiska val bör
även inrättas.
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
67 börjar med "Med detta" och slutar med "av
utskottet" bort ha följande lydelse:
Utskottet tillstyrker därmed motion 1999/2000:U22
(fp) yrkandena 10 och 11. Motionerna 1999/2000:U21
(v) yrkandena 7 och 17, 1999/2000:U23 (kd) yrkandena
23 och 26, 2000/01:U404 (c) yrkande 7 samt
1999/2000:U402 (c) yrkande 11 kan besvaras med vad
utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande reformarbetet inom FN
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:U22 yrkandena
10 och 11 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört samt förklarar
motionerna 1999/2000:U21 yrkandena 7 och 17,
1999/2000:U23 yrkandena 23 och 26,
1999/2000:U402 yrkande 11 samt 2000/01:U404
yrkande 7 besvarade med vad utskottet anfört,
5. Världskonferenser i FN:s regi (mom. 18)
Marianne Samuelsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
76 börjar med "För närvarande" och slutar med
"yrkande 38 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet menar att det nu är dags för en större
konferens i FN:s regi om mansrollen och att
regeringen bör verka för att en sådan kommer till
stånd. Detta bör enligt utskottets uppfattning ges
regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motionerna
1998/99:A801 (mp) yrkande 1, 1998/99:A807 (mp)
yrkande 14, 1999/2000:Ju722 (mp) yrkande 2,
1999/2000:A819 (mp) yrkande 24, 2000/01:So450 (mp)
yrkande 14 och 2000/01:A808 (mp) yrkande 38. Med vad
utskottet anfört kan motionerna 1999/2000:U22 (fp)
yrkande 13, 1999/2000:U202 (v) och 1999/2000:Kr233
(mp) yrkandena 2 och 5 anses vara besvarade.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha
följande lydelse:
18. beträffande världskonferenser i FN:s regi
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:A801 yrkande
1, 1998/99:A807 yrkande 14, 1999/2000:Ju722
yrkande 2, 1999/2000: A819 yrkande 24,
2000/01:So450 yrkande 14 och 2000/01:A808
yrkande 38 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört samt förklarar
motionerna 1999/2000:U22 yrkande 13, 1999/2000:
U202 och 1999/2000:Kr233 yrkandena 2 och 5
besvarade med vad utskottet anfört,
6. Miljöarbetet inom FN (mom. 20)
Lars Ohly, Murad Artin (båda v) samt Marianne
Samuelsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
79 börjar med "Rörande den militära" och slutar med
"vad utskottet anfört" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det i dag finns såväl
forskningsuppgifter som tyder på att utarmat uran
kan föranleda skador på människor och miljö som
rapporter som visar på motsatsen. Utskottet har inte
möjlighet att i dagsläget ta ställning mellan dessa
oförenliga forskarrapporter.
Dock anser utskottet att försiktighetsprincipen
alltid skall råda och att det av det skälet är
angeläget med ett förbud mot användning av utarmat
utan i militära projektiler. En internationell
överenskommelse om förbud mot det militära
användandet av utarmat uran skulle vara ännu ett
steg på vägen mot nedrustning och förbättrad
kontroll av användandet av vapen som i värsta fall
kan leda till svåra och långvariga skador på
människor och miljö.
Med vad ovan anförts tillstyrker utskottet motion
1999/20000:U406 samt föreslår att motionerna
1998/99:U201 yrkande 3, 1999/2000:U21 yrkandena 15
och 16, 1999/2000:U23 yrkandena 14 och 15,
1999/2000:U402 yrkande 4 och 1999/2000:MJ807 yrkande
5 besvaras med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha
följande lydelse:
20. beträffande miljöarbetet inom FN
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:U406
som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört samt förklarar
motionerna 1998/99:U201 yrkande 3,
1999/2000:U21 yrkandena 15 och 16,
1999/2000:U23 yrkandena 14 och 15,
1999/2000:U402 yrkande 4 samt
1999/2000:MJ807 yrkande 5 besvarade med vad
utskottet anfört,
7. Hälsoarbetet inom FN (mom. 21)
Fanny Rizell och Rosita Runegrund (båda kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
79 börjar med "Enligt vad" och på s. 80 slutar med
"hiv/aids" bort ha följande lydelse:
Utskottet menar att hälsoproblemen i den tredje
världen är allvarliga och vill betona att Sverige
bör utöka sitt stöd till WHO:s särskilda program för
malaria. Detta bör enligt utskottets mening ges
regeringen till känna. Vidare anser utskottet att
Sverige bör bidra till att hindra den vidare
spridningen av hiv/aids.
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
80 börjar med "Därmed" och slutar med "utskottet
anfört" bort ha följande lydelse:
Utskottet tillstyrker därmed motion 1999/2000:U23
(kd) yrkandena 18 och 19. Motion 1999/2000:U23 (kd)
yrkande 20 anses besvarad med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha
följande lydelse:
21. beträffande hälsoarbetet inom FN
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:U23 yrkandena
18 och 19 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört samt förklarar motion
1999/2000:U23 yrkande 20 besvarad med vad
utskottet anfört,
8. De mänskliga rättigheterna och FN
(mom. 22)
Göran Lennmarker, Bertil Persson, Liselotte Wågö och
Sten Tolgfors (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
80 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med
"landrapportörernas ställning." bort ha följande
lydelse:
Utskottet finner att tiden är mogen att också FN:s
generalförsamling får en årlig rapport om läget
beträffande efterlevnaden av de principer varpå
själva organisationen är grundad. Granskningen bör
ske direkt i generalförsamlingen. En sådan årlig
rapport bör bli föremål för en ingående och bred
debatt mellan alla medlemsländer, menar utskottet.
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
81 börjar med "Med vad" och slutar med "yrkande 7
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet tillstyrker därmed motionerna
1998/99:U602 (m) yrkande 5 och 1999/2000:U607 (m)
yrkande 7 samt betraktar motion 1998/99:U620 (kd)
yrkande 1 som besvarad med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha
följande lydelse:
22. beträffande de mänskliga rättigheterna och
FN
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:U602 yrkande
5 och 1999/2000:U607 yrkande 7 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört
samt förklarar motion 1998/99:U620 yrkande 1
besvarad med vad utskottet anfört,
9. FN och informationsteknik (mom. 27)
Fanny Rizell och Rosita Runegrund (båda kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
84 börjar med "Utskottet kan" och på s. 85 slutar
med "yrkande 16 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla de enorma
utvecklingsmöjligheter som IT-revolutionen för med
sig också för u-länderna. Det finns samtidigt en
risk för att IT och Internet kommer att bidra till
att öka de ekonomiska klyftorna - majoriteten av
världens befolkning står helt vid sidan av den nya
tekniken - i stället för att minska dessa klyftor.
Enligt utskottets mening bör därför Sverige verka
för att FN tar fram riktlinjer för hur IT-
användningen skall kunna ökas och breddas i
utvecklingsländerna.
Utskottet instämmer därmed i motionärernas
bedömning att det är av vikt att
informationsteknikens utvecklingsmöjligheter också
kommer de fattigaste länderna till del. Det är,
enligt utskottets uppfattning, en uppgift för FN att
dra upp riktlinjer för det vidare arbetet. Syftet
skall vara att FN och det internationella biståndet
skall bidra till att bygga upp kunskap om, och
förbättra tillgången till, IT i
utvecklingsländerna.
Svenska IT-företag bör därvidlag kunna spela en
viktig roll - utskottet noterar t.ex. Ericssons
partnerskap med FN. Sida har också utarbetat en IT-
policy där man lägger stor tonvikt på samarbete med
svenska företag.
Även om systemet med personnummer fungerar väl i
Sverige, uppvisar världens förvaltningar och
juridiska system sådana olikheter att
förutsättningarna för att införa liknande system ser
högst olika ut. Att införa globala personregister
torde inte vara aktuellt.
Med vad ovan anförts tillstyrker utskottet motion
1999/2000:U23 (kd) yrkande 16. Motion 1999/2000:U23
(kd) yrkande 17 anses vara besvarad med vad
utskottet anfört. Motion 1998/99:T803 (v) yrkandena
14 och 15 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 27 bort ha
följande lydelse:
27. beträffande FN och informationsteknik
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:U23 yrkande 16
och med avslag på motion 1998/99:T803 yrkandena
14 och 15 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört samt förklarar motion
1999/2000:U23 yrkande 17 besvarad med vad
utskottet anfört,
10. Ett institut för internationell
konfliktförebyggande verksamhet (mom. 41)
Marianne Samuelsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
116 börjar med "Utskottet kan" och på s. 117 slutar
med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill betona behovet av att skapa civila
institutioner som kan föreslå och genomföra konkreta
konfliktförebyggande åtgärder. Att det i dag finns
en slagsida mot militära lösningar beror till en del
på att krishanteringen domineras av de militära
institutionerna, menar utskottet. Ett första steg
för att konkretisera det tänkande som finns i
regeringens handlingsprogram vore att inrätta ett
institut för internationell konfliktförebyggande
verksamhet. Institutet bör därvid finansieras över
försvarsbudgeten, menar utskottet.
Med vad som ovan anförts tillstyrker utskottet
motion 1999/2000:U417 (mp) yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 41 bort ha
följande lydelse:
41. beträffande ett institut för
internationell konfliktförebyggande verksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:U417 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
11. Ett maktpolitiskt perspektiv på
konfliktförebyggande (mom. 43)
Lars Ohly och Murad Artin (båda v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
118 börjar med "Med anledning av" och på s. 119
slutar med "yrkandena 1 och 2" bort ha följande
lydelse:
Utskottet noterar med tillfredsställelse att
perspektivet i regeringens skrivelse är att de
öppningar och möjligheter som nu finns att förhindra
att konflikter bryter ut skall användas. Utskottet
kan även dela den beskrivning som finns i
regeringsskrivelsen om de problem som förorsakas av
kortsiktiga nationella intressen eller bristande
engagemang hos enskilda stater.
Utskottet vill dock framhålla att ett starkare
maktpolitiskt perspektiv borde ingått i regeringens
skrivelse. Utskottet instämmer därmed i motionens
yrkande 1. Det är uppenbart att starka krafter i dag
verkar för att ställa FN-systemet åt sidan och av
maktpolitiska skäl försöka finna sätt att själva
bestämma om bland annat militära insatser vid
konflikter. Det är i dag nödvändigt att diskutera
konflikthanteringen samtidigt som en diskussion förs
om små staters och fattiga människors möjligheter
att påverka och delta i konfliktförebyggande arbete.
Om detta inte sker är det lätt att man underlåter
att ta på allvar riskerna med en världsordning i
vilken de ekonomiskt och militärt starka länderna
själva bestämmer om användandet av våldsmedel.
Vad gäller yrkande 2 konstaterar utskottet att
framgångsrikt konfliktförebyggande måste bygga på
såväl positiva som negativa erfarenheter av både
förebyggande arbete och reell krishantering.
Utskottet delar motionärernas uppfattning och
tillstyrker därför motion 2000/01:U4 (v) yrkandena 1
och 2.
dels att utskottets hemställan under 43 bort ha
följande lydelse:
43. beträffande ett maktpolitiskt perspektiv
på konfliktförebyggande
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:U4 yrkandena 1
och 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
12. Krishanteringskapacitet inom EU m.m.
(mom. 54 och 58)
Göran Lennmarker, Bertil Persson, Liselotte Wågö och
Sten Tolgfors (alla m) anför
"Fredsframtvingande insatser kräver ett beslut av
FN:s säkerhetsråd", står det i regeringens
utrikesdeklaration.
När det gäller mandatfrågan för EU:s
krishanteringsoperationer konstaterar vi att EU:s
regeringschefer har slagit fast en annan ordning än
den som regeringen för fram. Enligt denna måste EU:s
krishanteringsinsatser ske i enlighet med FN-
stadgans principer. Vi kan vidare konstatera att i
ordförandeskapets slutsatser från Helsingforsmötet
står följande: "Unionen kommer att bidra till
internationell fred och säkerhet i enlighet med
principerna i Förenta nationernas stadga. Unionen
erkänner att Förenta nationernas säkerhetsråd har
huvudansvaret för bevarandet av internationell fred
och säkerhet."
Vi noterar att EU:s krishantering normalt skall ske
med mandat från FN:s säkerhetsråd. Ett dilemma
uppstår emellertid för EU om säkerhetsrådet inte
förmår att axla sitt huvudansvar för internationell
fred och säkerhet och ett FN-mandat därför
blockeras.
Vi vill från Moderata samlingspartiets sida betona
att denna formulering - som för övrigt
överensstämmer med Natos - valdes medvetet för att
undvika att EU handlingsförlamas i humanitärt
utsatta situationer.
Vidare vill vi understryka att FN-stadgans
principer är mer än bara en beslutsordning. Där
finns också åligganden för länderna att t.ex. hindra
folkmord. FN-stadgans principer var det som Nato
hänvisade till när man inledde aktionen för att
skydda Kosovo. Vi kan konstatera att Sverige
accepterade detta.
Vi vill framhålla att den åtstramning av EU:s
möjligheter att agera, som den svenska regeringen
sökt göra, skulle hindra EU från att agera i
humanitära nödlägen, där säkerhetsrådsmandat
uppenbart orätt blockeras. Regeringens
ställningstagande kan därför inte accepteras. Vi
vill betona att EU måste värna FN-stadgans
principer.
Mot bakgrund av det anförda anser vi att utskottet
under momenten 54 och 58 bort hemställa:
54. beträffande krishanteringskapacitet inom
EU
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:U507
yrkande 1, 1999/2000:U604 yrkande 1 och med
avslag på motion 2000/01:U402 yrkandena 6, 7 och
10 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört samt förklarar motionerna
1999/2000:U409 yrkandena 1 och 2, 1999/2000:U417
yrkande 1, 1999/2000:U507 yrkande 2,
1999/2000:U604 yrkande 2, 1999/2000:Fö28
yrkandena 5 och 6, 1999/2000:Fö36 yrkande 5 samt
2000/01:U501 yrkande 4 besvarade med vad
utskottet anfört,
58. beträffande FN-mandat och EU:s
krishantering
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:U501 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
13. Krishanteringskapacitet inom EU
(mom. 54)
Lars Ohly, Murad Artin (båda v) och Marianne
Samuelsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
143 börjar med "Det råder en" och slutar med "som
ovan anförts" bort ha följande lydelse:
Utskottet ser med oro på de olika tolkningar som
gjorts om huruvida FN-mandat krävs för ett militärt
ingripande från EU:s sida. Att ingripanden skall ske
"i enlighet med FN-stadgans principer" är alltför
lättvindigt. Med samma motiv försvarades Natos
bombningar av civilbefolkningen i Jugoslavien.
Utskottet anser att Sverige bör förhandla fram ett
undantag från deltagande i EU:s militära
krishantering. Däremot anser utskottet att
konfliktförebyggande och civil krishantering även
fortsättningsvis bör vara områden där Sverige skall
delta aktivt.
Om ett sådant undantag ej kan förhandlas fram vore
det enligt utskottets mening av värde med ett
förtydligande avseende frågan om FN-mandat. Krav på
FN-mandat för militära insatser gäller självklart
endast i de fall detta krävs enligt FN-stadgan. Ett
sådant krav är rimligt att ställa på alla militära
insatser som Sverige kan tänkas delta i.
Utskottet finner att trots att frågan ställts till
regeringen vid ett flertal tillfällen har inget
tillfredsställande svar getts på frågan om Sverige
kommer att tvingas att solidariskt betala för
militära insatser som Sverige beslutat att ej delta
i. Om så blir fallet har den svenska alliansfriheten
urholkats till oigenkännlighet, menar utskottet.
Med vad som ovan anförts tillstyrker utskottet
motion 2000/01:U402 (v) yrkandena 6, 7 och 10.
Utskottet avstyrker motionerna 1999/2000:U507 (m)
yrkande 1, 1999/2000:U604 (m) yrkande 1 och anser
att motionerna 1999/2000:U409 (m) yrkandena 1 och 2,
1999/2000:U417 (mp) yrkande 1, 1999/2000:U507 (m)
yrkande 2, 1999/2000:U604 (m) yrkande 2,
1999/2000:Fö28 (fp) yrkandena 5 och 6,
1999/2000:Fö36 (mp) yrkande 5 samt 2000/01:U501 (m)
yrkande 4 kan besvaras med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 54 bort ha
följande lydelse:
54. beträffande krishanteringskapacitet inom
EU
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:U402 yrkandena
6, 7 och 10 och med avslag på motionerna
1999/2000:U507 yrkande 1 och 1999/2000:U604
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört samt förklarar
motionerna 1999/2000:U409 yrkandena 1 och 2,
1999/2000:U417 yrkande 1, 1999/2000:U507 yrkande
2, 1999/2000:U604 yrkande 2, 1999/2000:Fö28
yrkandena 5 och 6, 1999/2000:Fö36 yrkande 5 samt
2000/01:U501 yrkande 4 besvarade med vad
utskottet anfört,
14. Avtalet om konventionella styrkor i
Europa (mom. 69)
Marianne Samuelsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
157 börjar med "Sverige har" och slutar med "yrkande
4" bort ha följande lydelse:
Nu är CFE-avtalet under omförhandling för att
moderniseras och passa dagens situation där
Warszawapakten har upphört att existera och Nato
håller på att utvidgas. Det nya avtalet kommer att
innehålla tak för varje nations militära rustningar,
i stället för som tidigare ett tak för respektive
allians sammanlagda rustningsnivå. Ambitionen i
förhandlingarna är att ytterligare sänka taket för
de tillåtna rustningsnivåerna.
Sverige deltar ej i omförhandlingarna av CFE-
avtalet, men utskottet vill framhålla att Sverige
kan ansluta sig när avtalet är klart. Det är
utskottets mening att Sverige då bör bli part av
avtalet, och riksdagen bör nu uttala sig
principiellt för ett svenskt deltagande i avtalet.
Med vad som ovan anförts tillstyrker utskottet
motion 1999/2000:Fö36 (mp) yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 69 bort ha
följande lydelse:
69. beträffande Avtalet om konventionella
styrkor i Europa
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:Fö36 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
15. De baltiska länderna och Natomedlemskap
(mom. 72)
Göran Lennmarker, Bertil Persson, Liselotte Wågö och
Sten Tolgfors (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
160 börjar med "Ryssland har" och slutar med
"yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Utskottet menar att det är av grundläggande
betydelse att de baltiska länderna blir medlemmar i
både EU och Nato för att uppnå varaktig trygghet i
Östersjöområdet. Estlands, Lettlands och Litauens
strävan att bli Nato-medlemmar förtjänar Sveriges
fulla stöd.
Utskottet vill framhålla att Sveriges militära stöd
till dessa länder är av stor betydelse, men det
krävs också att regeringen gör en tydlig politisk
markering om vikten av Natomedlemskap för de
baltiska länderna. Det uttryckliga stöd till
Natomedlemskap som statsministern uttalade i
Baltikum måste fullföljas, menar utskottet.
Utskottet betonar att den dag samtliga nordiska och
baltiska länder delar samma säkerhetsordning kommer
byggande av gemensamma lösningar liksom samarbete
att underlättas.
Utskottet tillstyrker därmed motionerna
1999/2000:U409 (m) yrkande 5, 1999/2000:U803 (m)
yrkande 3, 2000/01:U412 (m) yrkande 2, 2000/01:U509
(m) yrkande 2 samt betraktar motionerna
1999/2000:Fö28 (fp) yrkande 4, 2000/01:U414 (kd)
yrkande 9 samt 2000/01:U413 (fp) yrkande 7 som
besvarade med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 72 bort ha
följande lydelse:
72. beträffande de baltiska länderna och
Natomedlemskap
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:U409
yrkande 5, 1999/2000:U803 yrkande 3,
2000/01:U412 yrkande 2, 2000/01:U509 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört samt betraktar motionerna
1999/2000:Fö28 yrkande 4, 2000/01:U413 yrkande 7
samt 2000/01:U414 yrkande 9 som besvarade,
16. De baltiska länderna och Natomedlemskap
(mom. 72)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
159 börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 160
slutar med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:
EU:s och Natos successiva utvidgningar till att
omfatta alltfler av Europas demokratier är viktiga
bidrag till att stärka de institutionaliserade
strukturer som främst främjar fred och säkerhet i
Europa. Det bidrar kraftfullt till att förebygga,
möta och hantera konflikter såväl inom som mellan
stater i Europa. Institutionaliserade
säkerhetsstrukturer av denna art bidrar till att öka
transparens och förutsägbarhet. Den fortsatta
utvidgningen bygger på att nya medlemmar uppfyller
de kriterier som de båda organisationerna
förutsätter. Däremot bör ingen bortre gräns vare sig
geografiskt eller tidsmässigt ställas upp för denna
utvidgning. Det innebär t.ex. att också Ryssland,
som naturligen hör hemma i det nya Europa som nu
växer fram, kan kvalificera sig för medlemskap om
och när det så önskar.
Estland, Lettland och Litauen har valt att söka
medlemskap i både EU och Nato. Det utomordentligt
gynnsamma säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet
skulle ytterligare befästas med medlemskap i de båda
organisationerna. Det skulle skapa både stabilitet
och förutsägbarhet också i denna del av Europa. Att
stödja Estlands, Lettlands och Litauens ansökningar
om medlemskap i såväl EU som Nato gagnar således den
säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt eget
närområde. Det bör därför uttryckligen stödjas av
Sverige.
Med vad ovan anförts tillstyrker utskottet
motionerna 1999/2000:Fö28 (fp) yrkande 4 och
2000/01:U413 (fp) yrkande 7 samt anser att
motionerna 1999/2000:U409 (m) yrkande 5,
1999/2000:U803 (m) yrkande 3, 2000/01:U412 (m)
yrkande 2, 2000/01:U509 (m) yrkande 2 och
2000/01:U414 (kd) yrkande 9 kan besvaras med vad
utskottet anfört,
dels att utskottets hemställan under 72 bort ha
följande lydelse:
72. beträffande de baltiska länderna och
Natomedlemskap
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Fö28
yrkande 4 och 2000/01:U413 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört samt förklarar motionerna 1999/2000:U409
yrkande 5, 1999/2000:U803 yrkande 3,
2000/01:U412 yrkande 2, 2000/01:U414 yrkande 9
och 2000/01:U509 yrkande 2 besvarade med vad
utskottet anfört,
17. Svenskt deltagande i SFOR (mom. 73)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
165 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar
med "vara besvarade" bort ha följande lydelse:
Sverige har en lång tradition av att delta i
fredsbevarande militära insatser i FN:s regi. Det
svenska försvaret har fått värdefulla erfarenheter
genom att under 1990-talet ha bidragit till de
fredsbevarande och fredsskapande insatserna i
Kroatien, Makedonien, Bosnien och Kosovo. Sveriges
fred och säkerhet främjas genom ett aktivt
deltagande i internationella insatser, särskilt i
Europa och dess närområde. Internationella insatser
är en integrerad del av det svenska försvarets
huvuduppgifter.
Under Unproforinsatsen och därefter den Natoledda
IFOR-insatsen i Bosnien hade Sverige tillsammans med
mindre kontingenter i Kroatien och Makedonien en
betydligt större numerär närvaro i det forna
Jugoslavien än vi därefter haft inom ramen för SFOR
i Bosnien. Trots att de lokala behoven inte har
minskat har regeringen kraftigt dragit ned på den
svenska internationella närvaron. Utskottet beklagar
denna utveckling. Utskottet anser att betydligt
större satsningar bör göras för att förbättra
förutsättningarna för det svenska försvaret att
delta i internationella insatser i bl.a. FN-regi.
Den allvarliga situationen i Makedonien visar vidare
att Sverige måste vara berett på att omedelbart
kunna utföra fredsbevarande och fredsfrämjande
insatser om konflikter uppstår i vårt närområde.
Med vad utskottet anfört ovan tillstyrker utskottet
motionerna 1999/2000:U646 (fp) yrkandena 1 och 4
samt 1999/2000:U22 (fp) yrkande 3. Motion
1999/2000:U403 (m) yrkandena 1 och 2 kan anses vara
besvarad med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 73 bort ha
följande lydelse:
73. beträffande svenskt deltagande i SFOR
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:U22
yrkande 3 och 1999/2000:U646 yrkandena 1 och 4
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört samt förklarar motion
1999/2000:U403 yrkandena 1 och 2 besvarad med
vad utskottet anfört,
18. Svensk säkerhetspolitik m.m. (mom. 87,
91 och 92)
Göran Lennmarker, Bertil Persson, Liselotte Wågö och
Sten Tolgfors (alla m) anför
Vi vill framhålla att den svenska säkerhets- och
försvarspolitiken syftar ytterst till att värna om
medborgarnas väl i en fri och säker nation. I dag är
kraven på många sätt större på den förda politiken
än under den tid då spänningen mellan öst och väst
var den dominerande säkerhetspolitiska utmaningen.
Även om Europa blivit säkrare och det inte längre
finns något överhängande massivt militärt hot är det
omöjligt att förutse vilka risker vi kommer att stå
inför i framtiden. Mot denna bakgrund utgör ett nära
samarbete mellan Europa och USA den bästa
fredsgarantin. Nato utgör den hårda kärnan för
säkerhet och stabilitet på den europeiska
kontinenten.
Sveriges frihet och säkerhet är beroende av
säkerhetspolitisk samverkan med andra länder. I dag
utgör ett öppet och nära samarbete med Nato en
självklar del av svensk politik. Svensk
fredsbevarande trupp i Kosovo står under Nato-befäl
och svenska officerare ingår i den Natostab som
leder operationerna i Kosovo. Gamla föreställningar
om neutralitet och alliansfrihet har förlorat sin
relevans. Även om EU saknar ömsesidiga
försvarsförpliktelser är det självklart att ett
medlemsland inte kan stå likgiltigt om något annat
medlemsland och därmed unionen utsätts för hot eller
angrepp.
Vi anser att säkerhetspolitiken måste vara
långsiktig och föras aktivt. Den får inte grundas på
"vänta-och-se"-politik. Ett svenskt medlemskap i
Nato utgör ett naturligt steg på den väg mot utökat
engagemang för samarbete i Europa som varit Sveriges
alltsedan 1990-talets början. Sverige måste ha
beredskap för att gå vidare och ta ett gemensamt
ansvar för fred och säkerhet i Europa. Genom att ta
steget in i Nato skulle vi också ta vår del av
ansvaret för en solidarisk utrikespolitik i ett nytt
Europa. Ett Natomedlemskap skulle erbjuda nya
möjligheter för Sverige och stärka vår
säkerhetspolitiska roll och vårt inflytande. Det
säkerhetspolitiska samarbetet handlar i grunden om
gemensamt ansvar. Den solidaritet vi visar på
Balkan, måste vi kunna visa också vid en kris i vårt
närområde. Europas säkerhet är odelbar.
Det faktum att de tre länderna Polen, Tjeckien och
Ungern nu är Nato-medlemmar stärker säkerheten och
stabiliteten i Europa. Särskilt Polens medlemskap
har stor betydelse för säkerheten i Östersjöområdet.
Att fler länder i Rysslands närhet blir medlemmar i
Nato innebär att "brunröda" expansiva ambitioner får
svårare att få stöd i den ryska politiska debatten.
Säkra grannar och säkra gränser bidrar till
Rysslands trygghet och till att landet kan bygga
säkerhet på grundval av samarbete.
Det är viktigt att Sverige i framtiden inte hamnar
i en situation där vårt land utgör det enda av de
nordisk-baltiska länderna som valt att stå utanför
Nato. En sådan situation skulle leda till en
isolerad position för Sverige, vilket skulle stå i
direkt strid med svenska intressen. Vi vill
framhålla att Sverige inte får stå oförberett när
säkerhetsläget i Östersjöregionen förändras.
Mot bakgrund av det anförda anser vi att utskottet
under momenten 87, 91 och 92 bort hemställa:
87. beträffande svensk säkerhetspolitik
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:U409
yrkande 4, 1999/2000:U412 yrkande 2 och
2000/01:U403 och med avslag på motionerna
2000/01:U402 yrkande 5 och 2000/01:U404 yrkande
16 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört samt förklarar motionerna
1999/2000:Fö28 yrkande 3 och 2000/01:U413
yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet
anfört,
91. beträffande svensk säkerhetspolitik och
Nato
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:U412 yrkande
3 och 2000/01:U414 yrkande 15 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
92. beträffande Sveriges militära
alliansfrihet och EU
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:U412 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
19. Svensk säkerhetspolitik (mom. 87)
Lars Ohly och Murad Artin (båda v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
180 börjar med "Nationellt skall vi" och på s. 181
slutar med "anfört ovan" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att den svenska
alliansfriheten har garanterat att Sverige inte
tvingats försvara andra länders territoriella
intressen. Genom alliansfriheten har vi inte varit
bundna att utföra handlingar som vi själva inte
fattat beslut om. Vi har kunnat föra en självständig
politik.
Utskottet anser att neutraliteten har gett oss den
trovärdighet som behövts för att hävda den
självständiga politiken. Trovärdighet skapar
förtroende och därmed större utrymme för ett
självständigt agerande. Det går inte att föra en
självständig politik utan trovärdighet eller en
trovärdig politik utan att vara självständiga.
Alliansfriheten är en nödvändig men inte tillräcklig
förutsättning för den traditionella svenska
neutralitetspolitiken.
Utskottet menar att vår säkerhetspolitiska doktrin
ger och har givit oss handlingsfrihet att med kraft
agera för demokrati, fred och rättvisa på den
internationella arenan. I motsats till vad
motståndarna till neutraliteten påstått har
neutralitetspolitiken aldrig förhindrat svenska
företrädare att skarpt ta avstånd från brott mot
mänskliga rättigheter eller internationell lag.
Neutralitetspolitiken har i stället handlat om att
Sverige förbundit sig att inte utan FN-mandat
ingripa militärt i konflikter. Vi har på grund av
neutralitetspolitiken kunnat ta avstånd från
förtryck, krig och orättvisor.
Sverige har ända sedan Förenta nationernas bildande
hört till de länder som bidragit mest till FN:s
militära och civila konflikthantering. Det har gällt
i Kongo, på Cypern, i Mellanöstern och på många
andra håll i världen. Konsekvensen av
neutralitetspolitiken har också varit att Sverige
starkt protesterat mot stater som tagit sig rätten
att själva ingripa i konflikter utan ett mandat från
det internationella samfundet. Denna princip bröts i
samband med Natos krigföring mot Jugoslavien våren
1999.
Svensk militär alliansfrihet har alltid syftat till
självständighet och därmed aldrig låtit sig
reduceras till att Sverige inte ingår avtal om
ömsesidiga försvarsförpliktelser med andra länder.
En sådan försvarsgaranti, som t.ex. återfinns i
artikel 5 i Natos stadgar, kan Sverige stå utanför
trots att Sveriges självständighet har beskurits
ordentligt och i praktiken upphört. Utskottet anser
att EU-medlemskapet har inneburit en kraftigt
minskad självständighet genom den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken, men det innebär
inte automatiskt att Sverige är förpliktat att
försvara andra länders territorier vid militära
angrepp.
EU:s utveckling från frihandelsområde och tullunion
till en politisk och ekonomisk union med en stats
kännetecken finns det många exempel på. Redan i
Maastrichtfördraget om Europeiska unionen från 1991
formulerades planerna på EMU och ett utökat utrikes-
, säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete med
sikte på ett gemensamt försvar.
Enligt överenskommelser i Köln, Helsingfors och
Nice skall EU:s snabbinsatsstyrka som håller på att
byggas upp kunna ingripa upp till 4 000 kilometer
från Bryssel. Det betyder att EU:s militära mål kan
ligga så långt bort som Pakistan eller Zaire. Det
finns alltså en stark vilja hos ledande EU-
företrädare att göra EU till en politisk, ekonomisk
och militär stormakt. Denna utveckling anser
utskottet vara oroande.
Med vad ovan anförts tillstyrker utskottet motion
2000/01:U402 (v) yrkande 5. Motion 2000/01:U404 (c)
yrkande 16 kan besvaras med vad utskottet anfört
ovan. Utskottet avstyrker motionerna 1999/2000:U409
(m) yrkande 4, 1999/2000:U412 (m) yrkande 2,
1999/2000:Fö28 (fp) yrkande 3, 2000/01:U403 (m) och
2000/01:U413 (fp) yrkandena 1 och 2.
dels att utskottets hemställan under 87 bort ha
följande lydelse:
87. beträffande svensk säkerhetspolitik
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:U402 yrkande 5
och med avslag på motionerna 1999/2000:U409
yrkande 4, 1999/2000:U412 yrkande 2,
1999/2000:Fö28 yrkande 3, 2000/01:U403 och
2000/01:U413 yrkandena 1 och 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört
samt förklarar motion 2000/01:U404 yrkande 16
besvarad med vad utskottet anfört,
20. Svensk säkerhetspolitik (mom. 87)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
180 börjar med "Sveriges säkerhetspolitik" och på s.
181 slutar med "anfört ovan" bort ha följande
lydelse:
Den svenska säkerhetspolitiska doktrinen "Sveriges
militära alliansfrihet, syftande till att vårt land
skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt
närområde" har spelat ut sin roll. Med vårt
medlemskap i EU lämnade vi uttryckligen den
traditionella neutralitetspolitiken bakom oss. Som
medlem i EU kan Sverige aldrig stå neutralt inför en
extern aggression mot en annan medlem i EU. Som
medlem av de fria demokratiska staternas gemenskap
skulle Sverige inte heller kunna stå neutralt vid en
extern aggression mot någon av våra tre baltiska
systernationer. En sådan aggression skulle innebära
en åtminstone indirekt men av alla händelser mycket
kraftig inskränkning i Sveriges säkerhetspolitiska
förutsättningar.
Trots att den militära alliansfriheten i dag bara
är ett faktiskt uttryck för att Sverige inte är med
i någon bindande försvarsallians, ser sig regeringen
fortsatt tvungen att förklara varför olika svenska
internationella bidrag till att förverkliga en
alleuropeisk fredsordning inte står i strid med
alliansfriheten. Detta medför onödiga låsningar och
bidrar felaktigt till att ge intryck av att
alliansfrihet fortfarande skulle vara ett
övergripande mål i sig för svensk säkerhetspolitik.
Vår framtida säkerhet skapar vi tillsammans med
andra fria och demokratiska stater. Det är en följd
av att vi tillsammans slår vakt om grundläggande
gemensamma värden. Det förutsätter ett aktivt
svenskt deltagande i alla forum som erbjuds såväl i
byggande av den framtida europeiska
säkerhetsstrukturen som i kris- och
konflikthantering.
De europeiska demokratiernas säkerhet har under
årtionden garanterats av Nato. Detta samarbete
mellan USA och Europa är viktigt också i framtiden.
En ny svensk säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från
att Sverige aktivt skall bidra till att skapa en
alleuropeisk fredsordning. Sverige skall därför, i
likhet med de tre baltiska staterna, omgående söka
medlemskap i Nato. I vårt eget närområde skulle det
vara av stor betydelse om Sverige, de tre baltiska
staterna och Finland - vilket självfallet
förutsätter att det finska folket så önskar - blev
medlemmar av Nato i nästa utvidgningsomgång.
Sverige har givetvis inflytande över gemensamma
operationer med Nato-länder där Sverige också
deltar. Vid politiskt mer komplicerade
omständigheter talar emellertid allt för att
fullvärdiga medlemmar av Nato får större inflytande
än samarbetspartner utanför Nato. Och när det gäller
Natos fortsatta utveckling från att enbart vara en
försvarsallians till att vara en av huvudpelarna i
europeisk krishantering är det givetvis främst en
fråga för Natos medlemmar. Den viktiga fortsatta
utvecklingen av Nato ställer vi oss utanför utan ett
fullt medlemskap.
Således avstyrks motionerna 2000/01:U404 (c)
yrkande 16 och 2000/01:U402 (v) yrkande 5.
Utskottet tillstyrker motionerna 1999/2000:Fö28 (fp)
yrkande 3 och 2000/01:U413 (fp) yrkande 2.
Motionerna 1999/2000:U409 (m) yrkande 4,
1999/2000:U412 (m) yrkande 2, 2000/01:U403 (m) och
2000/01:U413 (fp) yrkande 1 kan besvaras med vad
utskottet anfört ovan.
dels att utskottets hemställan under 87 bort ha
följande lydelse:
87. beträffande svensk säkerhetspolitik
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:Fö28
yrkande 3 och 2000/01:U413 yrkande 2 samt med
avslag på motionerna 2000/01:U402 yrkande 5 och
2000/01:U404 yrkande 16 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört samt
förklarar motionerna 1999/2000:U409 yrkande 4,
1999/2000:U412 yrkande 2, 2000/01:U403 och
2000/01:U413 yrkande 1 besvarade med vad
utskottet anfört,
21. Sverige och beslutsfattandet i Nato
(mom. 93)
Göran Lennmarker, Bertil Persson, Liselotte Wågö och
Sten Tolgfors (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
184 börjar med "Det aktiva" och på s. 185 slutar med
"yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill betona att Sverige aktivt bör
medverka till att driva på arbetet med den
säkerhets- och försvarspolitiska dimensionen i EU.
Erfarenheterna från Balkan visar tydligt att EU:s
krishanteringsförmåga måste stärkas. EU:s insatser
skall ske i enlighet med FN-stadgans principer.
Utskottet menar att den gemensamma europeiska
säkerhets- och försvarspolitiken (ESDP) är ett
välkommet komplement till Nato. Att Europa tar
större del i och en större andel av militära
insatser på den egna kontinenten - i nära samverkan
med Nato - stärker den transatlantiska
säkerhetsgemenskapen.
Utskottet kan konstatera att det fortfarande är en
realitet att en större kris på den europeiska
kontinenten kommer att kräva att Nato agerar
militärt. EU-ledda militära insatser kommer endast
att bli aktuella i situationer där Nato som helhet
valt att inte agera. Vid EU-ledda militära insatser
är tanken att Nato skall kunna bistå med militär
planering och resurser. Ytterst handlar detta arbete
om att formalisera relationerna mellan EU och Nato.
Utskottet vill understryka att det faktum att
Sverige står utanför Nato begränsar vårt inflytande
över ESDP-processen.
År 2003 skall EU ha beredskap att snabbt sätta in
en militär styrka på upp till 60 000 man samt upp
till 5 000 civilpoliser i en krissituation, vilket
för att uthålligt uppfyllas kräver en betydligt
större styrka. När EU tar steg mot en stärkt
krishanteringsförmåga krävs att retoriken backas upp
med resurser. Det vore inte trovärdigt att bygga upp
nya militära strukturer inom EU utan att tillföra
ökad militär kapacitet. Men det handlar också om
förmåga till snabba insatser. Det måste finnas väl
fungerande beslutsmekanismer och politisk vilja att
agera om det uppstår en krissituation som kräver en
EU-ledd insats.
Med vad som ovan anförts tillstyrker utskottet
motion 2000/01:U412 (m) yrkande 4 och anser att
motion 2000/01:U413 (fp) yrkande 4 kan besvaras.
dels att utskottets hemställan under 93 bort ha
följande lydelse:
93. beträffande Sverige och beslutsfattandet i
Nato
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:U412 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört samt förklarar motion
2000/01:U413 yrkande 4 besvarad med vad
utskottet anfört,
22. Sverige och beslutsfattandet i Nato
(mom. 93)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
184 börjar med "Det aktiva" och på s. 185 slutar med
"yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att Sverige har ett visst
inflytande över gemensamma operationer med
Natoländer där Sverige också deltar. Utskottet vill
dock framhålla att det vid politiskt mer
komplicerade omständigheter är ofrånkomligt att
fullvärdiga medlemmar av Nato har större inflytande
än samarbetspartner utanför Nato.
Vidare vill utskottet framhålla att när det gäller
Natos fortsatta utveckling, från att enbart vara en
försvarsallians till att vara en av huvudpelarna i
europeisk krishantering, är det givetvis främst en
fråga för Natos medlemmar. Utskottet menar att det
är viktigt att Sverige är delaktigt i den processen
och vill framhålla att utan ett fullt medlemskap i
Nato ställer vi oss utanför den viktiga fortsatta
utvecklingen av organisationen.
Med vad som ovan anförts tillstyrker utskottet
motion 2000/01:U413 (fp) yrkande 4 och anser att
motion 2000/01:U412 (m) yrkande 4 kan besvaras.
dels att utskottets hemställan under 93 bort ha
följande lydelse:
93. beträffande Sverige och beslutsfattandet i
Nato
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:U413 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört samt förklarar motion
2000/01:U412 yrkande 4 besvarad med vad
utskottet anfört,
23. Krishanteringsinsatser och FN-mandat
(mom. 94)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
185 börjar med "Sverige lägger" och på s. 186 slutar
med "här anförts" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att FN genom sin globala
omfattning och sina uppgifter enligt FN-stadgan har
en unik roll och ansvar för fred och säkerhet i
världen. Efter det kalla krigets slut och i
efterdyningarna till Gulfkriget i början av 1990-
talet fanns det anledning till hopp om att FN
äntligen efter 40 års handlingsförlamning skulle
kunna fylla denna roll. De gamla kraven om att inte
blanda sig i suveräna staters inre angelägenheter
syntes få vika för en vidare tolkning av folkrätten
till skydd för de människor som lever i världens
stater under massivt förtryck och övergrepp.
Utskottet finner dock att med början i Balkankrigen
visade sig dessa förväntningar för högt ställda. De
ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet visade sig
inte beredda att i tillräcklig utsträckning se till
FN:s globala roll utan fortsatte att använda sig av
sin vetorätt för att främja egna maktpolitiska
intressen. Därigenom förnekas FN möjligheten att
leva upp till sitt uppdrag.
Utskottet menar att det i längden är förödande att
världens största diktatur Kina gör FN till sin
gisslan vid omfattande hot mot fred och säkerhet
runt om i världen. Utskottet konstaterar att Kina en
månad före Kosovokrigets inledning våren 1999
förhindrade en förlängning av den mest framgångsrika
förebyggande FN-operationen, Unpredep, i Makedonien,
på grund av sin konflikt med Taiwan. Vidare vill
utskottet framhålla att Natooperationen i Kosovo
blev nödvändig enbart för att Kina och Ryssland
vägrade fullfölja vad säkerhetsrådet redan 1998 två
gånger uttalat om utvecklingen i Kosovo. I början av
hösten samma år var Kina vidare berett att hindra en
FN-insats till skydd för den värnlösa
civilbefolkningen i Östtimor. Endast amerikanska
påtryckningar på den indonesiska regimen
möjliggjorde ett FN-ingripande - dock först sedan
tusentals människor massakrerats och många fler
tvingats på flykt.
Utskottet finner att det mot denna bakgrund inte är
acceptabelt att i varje läge absolut villkora
svenskt stöd till fredsframtvingande insatser med
ett uttalat FN-mandat. Det är att fortsatt göra sig
till gisslan hos världens största diktatur och dess
maktpolitiska intressen. Utskottet anser att
motionen bör avstyrkas.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion
2000/01:U609 (s).
dels att utskottets hemställan under 94 bort ha
följande lydelse:
94. beträffande krishanteringsinsatser och FN-
mandat
att riksdagen avslår motion 2000/01:U609,
24. En ny neutralitetskommission (mom. 97)
Göran Lennmarker, Bertil Persson, Liselotte Wågö och
Sten Tolgfors (alla m), Fanny Rizell och Rosita
Runegrund (båda kd) samt Karl-Göran
Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
187 börjar med "Utformandet av" och på s. 189 slutar
med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Neutralitetspolitikkommissionen hade uppdraget att
beskriva situationen som den såg ut under tiden från
andra världskrigets slut fram till november 1969.
Den gjorde ett viktigt arbete i att beskriva hur den
svenska regeringen under det kalla kriget värderade
hotet mot landet och sökte samarbete för att säkra
landets försvar i händelse av krig.
Säkerhetspolitiken har traditionellt hanterats med
vilja till samförstånd. Regeringen Bildt hade därför
inför tillsättande av
neutralitetspolitikkommissionen kontakt med
socialdemokraternas partiledning för att diskutera
direktiv och förutsättningar för kommissionens
arbete. Allt för att en bred majoritet i riksdagen
skulle kunna känna förtroende för kommissionen.
Centrala delar av den svenska efterkrigshistorien
är varken tillfredsställande utredda eller
skildrade. En ny neutralitetspolitikkommission, med
mandat att arbeta sig vidare fram i tiden efter
november 1969, borde därför ha tillsatts redan förra
året. Moderaterna begärde partiledaröverläggningar
för att nå en bred enighet om formerna för en ny
neutralitetspolitikkommission. Regeringen avvisade
dock sådana överläggningar och bröt därmed mot
traditionen av bred förankring i säkerhetspolitiska
frågor.
Det är svårt att undvika tanken att en ny
neutralitetskommission avvisats för att regeringen
är rädd för sanningen om det verkliga
säkerhetspolitiska agerandet under regeringarna
Palme och Carlsson. Genom att ändra direktiven för
den tänkta ubåtsutredningen har regeringen behållit
kontrollen över frågan.
Kravet på tillsättandet av en fullständig
neutralitetskommission kvarstår. Svenska folket har
rätt till sin historia.
Utskottet tillstyrker därmed motionerna
1999/2000:U412 (m) yrkande 1 och 2000/01:U416 (m).
dels att utskottets hemställan under 97 bort ha
följande lydelse:
97. beträffande en ny neutralitetskommission
att riksdagen med anledning av motionerna 1999/2000:U412
yrkande 1 och 2000/01:U416 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Sveriges förmåga att delta i
internationella fredsfrämjande operationer
(mom. 98)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
192 börjar med "Riksdagen har" och på s. 193 slutar
med "tidigare redovisade" bort ha följande lydelse:
Utskottet finner dock att inte tillräckligt snabba
åtgärder har vidtagits för att höja Försvarsmaktens
internationella förmåga och beredskap. Det är
utskottets bestämda mening att det svenska försvaret
redan i omedelbar närtid måste ges förutsättningar
för internationella insatser av en storleksordning
två till tre gånger den nuvarande. Sverige måste
vara berett att omedelbart kunna utföra
fredsbevarande och fredsfrämjande insatser om nya
konflikter blossar upp, till skillnad från vad som
hände med den svenska insatsen i KFOR.
dels att den del av utskottets betänkande som på s.
202 börjar med "Mot denna bakgrund" och slutar med
"vad utskottet anfört" bort ha följande lydelse:
Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet motion
2000/01:U413 (fp) yrkande 9, medan motionerna
1999/2000:U416 (kd) yrkandena 1, 6 och 8 och
2000/01:U413 (fp) yrkande 5 kan anses besvarade med
vad utskottet anfört. Motion 1999/2000:U416 (kd)
yrkandena 7, 9, 10 och 12 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 98 bort ha
följande lydelse:
98. beträffande Sveriges förmåga att delta i
internationella fredsfrämjande operationer
att riksdagen med anledning av motion
2000/01:U413 yrkande 9 och med
avslag på motion 1999/2000:U416
yrkandena 7, 9, 10 och 12 som sin
mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört samt förklarar
motionerna 1999/2000:U416 yrkandena
1, 6 och 8 och 2000/01:U413 yrkande
5 besvarade med vad utskottet
anfört,
Särskilda yttranden
1. Humanitär intervention (mom. 5)
Lars Ohly och Murad Artin (båda v) anför:
Vänsterpartiet anser att en förändring av FN-stadgan
inte är högsta prioritet i dag. I stället bör
arbetet intensifieras för att få fler stater att
acceptera och erkänna FN:s våldsmonopol. USA:s och
Nato:s sätt att gå förbi världsorganisationen vid
igångsättandet av bombningar mot civila och militära
mål i Jugoslavien var ett brott mot folkrätten och
kan - om detta handlande upphöjs till princip - i
sin förlängning innebära en acceptans av
våldsanvändning från de militärt, ekonomiskt och
politiskt starkaste länderna utan att dessa beslut
underställts FN eller ens diskuterats inom
världsorganisationen. Endast genom ett starkt värn
av FN-stadgan och dess principer kan en supermakts
ambitioner att styra och kontrollera världen hejdas.
2. Humanitär intervention (mom. 5)
Fanny Rizell och Rosita Runegrund (båda kd) anför:
Samtidigt som FN:s säkerhetsråd har det yttersta
ansvaret för att upprätthålla fred och säkerhet, så
förhindras ibland rådet möjligheten att uppfylla
ansvaret på grund av de permanenta medlemmarnas
vetorätt. De som utnyttjar sin vetorätt hänvisar
ofta till FN-stadgans principer om staters
suveränitet och icke-inblandning i interna
angelägenheter. Men i stadgan, liksom i en lång rad
andra internationella konventioner, finns även
principer om människors rättigheter och frågan är
vilka principer i folkrätten som bör väga tyngst.
Vid några tillfällen under 1990-talet har
säkerhetsrådet beslutat om militära aktioner i
inomstatliga konflikter utan värdlandets samtycke.
Sålunda är suveränitetsprincipen ingalunda absolut.
Även s.k. humanitära interventioner har skett, och
då utan säkerhetsrådets bemyndigande. För oss
kristdemokrater är det viktigt att FN:s säkerhetsråd
besitter den legala makten för när våld kan
användas. Det är även viktigt att hävda staters
suveränitet och deras ansvar för det gemensammas
bästa inom landets gränser. Den nationella
suveräniteten får dock inte tillåta t.ex.
envåldshärskare att förtrycka den civila
befolkningen. Stater har ett ansvar att såväl skydda
som främja de mänskliga rättigheterna för
befolkningen inom landets gränser, men när de
misslyckas med detta, eller aktivt förtrycker delar
av befolkningen, kan inte omvärlden förhålla sig
passiv när människors liv hotas.
Då säkerhetsrådet misslyckas med att ta sitt ansvar
för freden och säkerheten, exempelvis när det gäller
grova brott mot mänskligheten, måste det finnas
möjligheter för fredligt sinnade länder att agera.
Interventionen i Kosovo kan ses som ett prejudikat
för framtida ingripanden, men även som ett farligt
sådant då det kan missbrukas. FN måste komma överens
om vilka principer som skall vara vägledande vid
humanitära interventioner, annars riskerar det
globala samarbetet att kraftigt undermineras. När vi
i framtiden å ena sidan står inför tragedier
liknande folkmordet i Rwanda och å andra sidan ett
veto i säkerhetsrådet, behövs det konsensus kring
vilka regler som skall gälla.
Kristdemokraterna vill inleda en diskussion om
vilka kriterier som skall gälla för s.k. humanitära
interventioner. Då följande sex krav är uppfyllda
skulle det kunna vara tillåtet:
- Det sker ett folkmord eller övergrepp av snarlik
vidd inom en suverän stats territorium.
- Landets regering är ansvarig för brotten, är
oförmögen eller vägrar att stoppa dem.
- Försök till fredlig lösning av konflikten har
misslyckats.
- Säkerhetsrådet är blockerat av veto och kan därför
inte agera.
- En grupp av stater agerar för att stoppa
folkmordet.
- Militärt våld används uteslutande i syfte att
stoppa övergreppen och våldet och måste följa den
internationella humanitära rätten.
I ett flertal länder sker en gradvis förskjutning i
synen på suveränitet, och man kan inte utesluta
extrema situationer där humanitära interventioner
även utan mandat från FN:s säkerhetsråd kan bli en
nödvändighet. FN:s generalsekreterare anser att
betoningen inom säkerhetspolitiken och folkrätten nu
måste förskjutas från nationell säkerhet till
mänsklig säkerhet. Inom den svenska regeringen
finnas det en tvekan inför en sådan rättsutveckling,
och man anser att det räcker att pröva ingripanden
från fall till fall. Vi tror att det är farligt att
resonera så. Det blir för mycket godtycke och risken
är ökad anarki inom världspolitiken, där till
exempel Ryssland och Kina kan motivera olika
militära aktioner utan folkrättsliga mandat. Vi vill
att Sverige, liksom Norge, Kanada och andra länder i
FN, driver linjen mot en tydlig rättsutveckling där
människors säkerhet sätts i fokus och att kriterier
fastställs för när humanitära interventioner kan
tillåtas. I grund och botten handlar det ju om att
vi inte kan stå vid sidan om och se på när
människovärdet kränks så brutalt runt om i världen.
3. Reformarbetet inom FN (mom. 12)
Marianne Andersson (c) anför:
Centerpartiet menar att Sverige bör verka för att
stärka FN:s kapacitet att fungera som samordnare av
både multilateralt och bilateralt bistånd och att
Sverige skall verka för ett starkare
internationellt, politiskt, ekonomiskt och etiskt
ramverk som prioriterar både ekonomisk och mänsklig
utveckling, och där såväl världsomspännande
organisationer som FN-systemet, Världsbanken och WTO
som näringslivet, frivilligorganisationerna och de
civila samhället ingår. Kofi Annans initiativ,
Global Compact, samt diskussionen om Tobinskatt
eller andra globala finansieringsmöjligheter är
delar i ett sådant ramverk.
4. FN:s säkerhetsråd (mom. 16)
Fanny Rizell och Rosita Runegrund (båda kd) anför:
Det är väsentligt att FN:s säkerhetsråd anses som
ett legitimt organ i världspolitiken och att
sammansättningen i rådet speglar dagens världsbild.
Rådet måste även ta sitt ansvar för internationell
fred och säkerhet liksom att vara ett effektivt
beslutsfattande organ.
Därför menar Kristdemokraterna att vetorätten i
FN:s säkerhetsråd och säkerhetsrådets sammansättning
bör ses över. Vetorätten har ibland använts enbart
för att demonstrera politisk makt, även efter det
kalla krigets slut, och inte för att främja
internationell fred och säkerhet. Det bör därför
diskuteras huruvida en praxis kan etableras som
inskränker möjligheten att använda vetorätten. Rådet
måste bättre än nu återspegla generalförsamlingens
sammansättning, dvs. utvidgas och därigenom också
ytterligare demokratiseras. Det handlar inte
nödvändigtvis om att ändra FN-stadgan, vilket är
svårt att driva igenom, utan snarare om att upprätta
en praxis, som gör att de permanenta medlemmarna
frivilligt begränsar sin vetorätt, samt att öka
representativiteten hos säkerhetsrådet.
5. FN och regional säkerhet (mom. 17)
Göran Lennmarker, Bertil Persson, Liselotte Wågö och
Sten Tolgfors (alla m) anför:
Folkrepubliken Kina ökar kraftigt sin
kärnvapenkapacitet. Neutronbombskapacitet och ny
missilteknik kan förändra den strategiska balansen i
regionen. Med de nya långdistansrobotarna kan hot
utsträckas också till USA och Europa.
Sverige måste tydligt markera att Kinas
kärnvapenrustningar är oacceptabla. Frågan måste tas
upp inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik. Tystnad riskerar att sända en
signal att omvärlden accepterar landets nukleära
rustningar, att det är fritt fram och
okontroversiellt för Kina att fortsätta rusta.
6. FN och regional säkerhet (mom. 17)
Fanny Rizell och Rosita Runegrund (båda kd) anför:
Eftersom västvärlden inte är benägen att skicka
trupper till den afrikanska kontinenten, anser vi
att Sverige bör verka för att Afrika stärker sin
egen kapacitet för fredsfrämjande. Kristdemokraterna
vill även främja en utveckling för en
regionalisering av FN-systemet, och anser att ett
viktigt steg i den riktningen vore att EU talade med
en röst i säkerhetsrådet.
7. Sveriges delegation till FN:s
generalförsamling (mom. 28)
Marianne Andersson (c) anför:
Det är av stor vikt att främja ungdomars
internationella engagemang och kunskaper om FN-
systemet. Det är positivt att ungdomar vid flera
tillfällen beretts plats i den svenska delegationen
till FN:s generalförsamling vilket gett goda
erfarenheter. Därför menar vi att det nu är tid för
ett beslut att årligen utse en ungdomsrepresentant
till den svenska delegationen.
8. Strukturella riskfaktorer och
konfliktförebyggande (mom. 34)
Marianne Andersson (c) anför:
Alltför ofta har omvärlden reagerat på en konflikt
alldeles för sent eller inte alls. Världssamfundet
måste, inte minst mot bakgrund av de humanitära
katastroferna i bl.a. Bosnien, Rwanda, Kosovo och
Östtimor, utveckla sin förmåga till
konfliktförebyggande och krishantering och komma in
på ett tidigare stadium för att förhindra att våldet
bryter ut och tar över. Konfliktförebyggande
instrument och system måste, inom världssamfundets
ram, byggas upp där man tidigt kan fånga upp
signaler om att utvecklingen i ett konfliktområde
håller på att gå i fel riktning och snabbt sätta in
insatser. Världssamfundet och de övriga
säkerhetspolitiska aktörerna måste skaffa sig
förmåga och kapacitet att se, upptäcka och ingripa i
konflikter innan de eskalerar till väpnade
konflikter.
De ofattbara mänskliga och materiella kostnader som
väpnade konflikter orsakar är incitament nog för att
flytta fokus till att agera konfliktförebyggande. En
sådan konfliktförebyggande insats måste ta sikte
såväl på strukturella riskfaktorer som har effekt på
sikt som på mer direkta och närliggande faktorer som
kan leda till att konflikter bryter ut i öppet krig.
Konfliktförebyggande åtgärder omfattar åtgärder som
kan vidtas innan en motsättning, tvist eller
liknande övergår i våldshandlingar eller åtgärder
som kan förhindra ett återuppblossande av
våldsamheter efter det att ett fredsavtal, en
vapenvila eller dylikt skrivits under. Det är inte
alltid möjligt, eller ens önskvärt, att dra en klar
gräns mellan konfliktförebyggande åtgärder och
åtgärder vilka syftar till att lösa pågående
konflikter. Det konfliktförebyggande arbetet tar
sikte på åtgärder som behandlar dels konflikters
grundläggande orsaker, dels symtom på konflikter.
Det väsentliga i en konfliktförebyggande situation
är att de åtgärder som vidtas måste kopplas till en
konkret näraliggande eller avlägsen risksituation
där en väpnad konflikt riskerar bryta ut.
9. Kvinnors roll i konfliktförebyggande och
konflikthantering (mom. 45)
Lars Ohly, Murad Artin (båda v) och Marianne
Samuelsson (mp) anför:
Vänsterpartiet menar att det är av stor betydelse
att kvinnor aktivt deltar i alla typer av
konflikthantering. Detta av två skäl: kvinnor och
män skall ha samma rättigheter och möjligheter att
påverka sin livssituation samt att långsiktiga
demokratiska lösningar på konflikter kräver hela
folkets delaktighet. Den svenska regeringen har
åtagit sig att driva jämställdhetskrav enligt
mainstreamingstrategin i sitt samarbete med andra
stater och organisationer. Vänsterpartiet anser dock
att det finns brister i regeringens arbete och att
det som görs inte är tillräckligt. När det gäller
regeringens skrivelse Att förebygga väpnade
konflikter (skr. 2000/01:2) saknas ett
jämställdhetsperspektiv enligt
mainstreamingsstrategin. Detta bekräftas i
utskottets besvarande av Vänsterpartiets motion
2000/01:U4 (v) yrkande 4, där utskottet pekar på att
Sverige driver en utrikespolitik med
jämställdhetsperspektiv. Just dessa verksamheter för
jämställdhet som utskottet beskriver i betänkandet
borde regeringen bl.a. tagit upp i sin skrivelse för
att denna skulle vara trovärdig ur ett
jämställdhetsperspektiv. Vänsterpartiet anser att
kvinnors situation, villkor och rättigheter inte
skall behandlas som ett särskilt politiskt område
utan som en självklar integrerad del av all politisk
verksamhet. Även regeringen säger sig arbeta enligt
denna strategi men det är oroväckande att det inte
alltid syns i praktisk politisk handling.
10. Kvinnors roll i konfliktförebyggande
och konflikthantering (mom. 45)
Marianne Andersson (c) anför:
Kvinnors roll i fredsskapande och konfliktläkande
arbete förtjänar att lyftas fram mer. Det civila
samhället bärs under väpnade konflikter vanligen av
kvinnorna, genom att de håller ihop samhällena och
svarar för barnens respektive åldringarnas trygghet
och säkerhet. Samtidigt som kvinnorna därmed är de
första i det civila samhället som erfar de
omedelbara konsekvenserna av krig, är de också ofta
de första att arbeta för fred och försoning.
Demokrati är en nödvändig förutsättning för
varaktig fred. När kvinnors deltagande i
fredsprocesser garanteras, ökar processens
legitimitet, genom att den görs mer demokratisk och
mer lyhörd för prioriteringar hos alla delar av
berörd befolkning. Därför är det uppenbart att
kvinnors deltagande i fredsprocesser, på lika
villkor som mäns, är väsentligt och inte kan
exkluderas. Eftersom fredsavtal sätter ramarna för
återuppbyggnadsarbete, måste genusfrågor och
överväganden i MR-frågor ges stort utrymme i ett
tidigt skede av fredsprocessen, för att det civila
samhället skall kunna dra någon nytta av det.
Fredsavtal som saknar kvinnliga perspektiv saknar
förutsättningar för stabil fred.
Kvinnor, som företrädare för det civila samhället,
känner till de grundläggande behov och hinder som
man möter när man formar nya samhällen och deras
erfarenheter kan därför inte uteslutas. Därför
behöver återuppbyggnadsarbetet finnas med redan i
fredsförhandlingarna, och kvinnors tillträde till
fredsförhandlingar, beslutsfattande forum m.m.
behöver stimuleras. Att kvinnor också i ökad
utsträckning aktivt deltar i FN-insatser är lika
angeläget. De perspektiv och de erfarenheter de kan
tillföra underlättar många gånger de fredsbevarande
styrkornas kontakter med och bemötande hos
lokalbefolkningar. Centerpartiet vill lyfta fram
kvinnors deltagande och genusfrågor i samband med
FN-insatser, fredsförhandlingar och fredsprocesser.
11. En afrikansk freds- och
säkerhetsordning (mom. 48)
Göran Lennmarker, Bertil Persson, Liselotte Wågö och
Sten Tolgfors (alla m) anför:
FN har ett globalt ansvar för fred och säkerhet. FN
bör särskilt fokusera på områden där problemen är
stora och där det saknas starka regionala
säkerhetsordningar eller regionala organisationer.
Därför måste FN i högre grad inrikta sig på att
skapa fred i de konflikter som sprider förödelse och
misär i betydande delar av Afrika. Pågående insatser
är viktiga men otillräckliga.
Sverige har liksom många västländer samarbetat med
Afrika under lång tid. Ett stort bistånd har getts
till många afrikanska länder under ett tredjedels
sekel. Dock har alltför lite ansträngningar gjorts
för att främja fred och säkerhet. Biståndsinsatserna
borde mer ha inriktats på, eller villkorats med, att
länder bygger goda och förtroendefulla relationer
till grannländer och mellan olika folkgrupper. En
större beredskap att förebygga och ingripa vid
spänningar, hot och konflikter borde ha kunnat
byggas upp under alla dessa år. Det är så mycket
märkligare som Europas länder själva har förmått
bygga en säkerhetsordning efter oerhört förödande
krig.
Byggandet av en afrikansk freds- och
säkerhetsordning bör ha hög prioritet. EU och USA
har en viktig uppgift att bistå med erfarenheter och
resurser. EU:s framtida krishanteringsstyrka, där
svensk trupp ingår, bör ha beredskap att kunna
ingripa i Afrika. Det är ett önskemål som uttrycks
från afrikanskt håll.
Ett led i det säkerhetsskapande arbetet är att
bygga instrument för att främja och övervaka
mänskliga rättigheter och demokrati. Europarådets
verksamhet borde inspirera till efterföljd i södra
Afrika men helst över hela kontinenten.
12. En europeisk fredskår (mom. 51)
Fanny Rizell och Rosita Runegrund (båda kd) anför:
Kriser och konflikter måste mötas med politikens
alla preventiva medel. Bland annat bör möjligheterna
att upprätta en europeisk fredskår prövas. Militära
insatser i internationella konflikter måste ofta
kombineras med politiska insatser för att få slut på
väpnade konflikter, återupprätta ett ömsesidigt
förtroende och nå fram till verklig försoning mellan
de stridande. Med anledning av detta bör man
genomföra ytterligare undersökningar om vilken roll
civilpersoner skulle kunna spela i
konfliktsituationer. Att inrätta en europeisk civil
fredskår bör betraktas som en ytterligare möjlighet
att förstärka det konfliktförebyggande arbetet och
bidra till fredlig konfliktlösning. Inom
Europaparlamentet har ett betänkande för en sådan
fredskår tagits fram. Det är inte ett alternativ
till vanliga fredsbevarande uppdrag eller för att
överlappa arbetet inom organisationer som redan är
verksamma på detta område, utan snarare ett
komplement som vid behov kan användas i samarbete
med t.ex. OSSE, EU och FN.
Fredskåren skulle ha till uppgift att bidra till en
fredlig lösning på konflikter, hindra att nya
konflikter bryter ut samt stå till tjänst med
nödvändiga förtroendeskapande åtgärder. Den skulle
vara finansierad av statsmakten och inte besitta
några vapen eller militära befogenheter. Den
gemensamma civila krishanteringskapaciteten som nu
byggs upp inom EU omfattar inte direkt det som en
europeisk civil fredskår skulle kunna bidra med.
13. En alleuropeisk säkerhetsstruktur (mom.
53)
Lars Ohly och Murad Artin (båda v) anför:
Den svenska alliansfriheten och neutraliteten har
under de senaste åren gradvis urholkats genom EU-
anpassning. Sverige är nu delaktigt i EU:s
militarisering. Efter skrivningarna i
Maastrichtfördraget från 1991 var det inte förrän på
toppmötet i Köln som de lösliga målformuleringarna i
fördraget på allvar började konkretiseras, men sedan
dess har det gått mycket snabbt. I Köln bestämdes
det att EU skall ha en egen militär kapacitet. Denna
skall bygga på de s.k. Petersbergsuppgifterna som
bl.a. omfattar "humanitära insatser och
räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och med
stridskrafter vid krishantering inklusive
fredsskapande åtgärder". I texterna från toppmötet i
Helsingfors i slutet av 1999 framkommer det att det
ytterst kan handla om att sätta in
flygstridskrafter. Från slutet av år 2003 skall EU
ha en insatsstyrka på ca 60 000 soldater som skall
kunna mobiliseras inom 60 dagar och sättas in var
som helst i världen. På mötet i Helsingfors
bestämdes även att EU självständigt bör kunna fatta
beslut om och utföra militära operationer "om Nato
som helhet inte är engagerat". Vidare skall ett
system för "fullständigt samråd, samarbete och insyn
mellan EU och Nato" upprättas. Alla beslut och
aktioner i EU-regi kan ske utan mandat från vare sig
OSSE eller FN. Sverige har ställt sig bakom alla
steg i denna utveckling och preliminärt erbjudit 900
armésoldater i stridsfordon, fyra spaningsviggen,
ett minjaktfartyg och fem transportplan, totalt över
1 300 soldater till EU:s militära styrka.
Vänsterpartiet anser att Sveriges deltagande i EU:s
militära dimension strider mot vår alliansfrihet.
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
betonar i dag starkt den militära krishanteringen.
Vad gäller den civila delen av krishanteringen berör
den endast polisiära insatser. Medlemsstaterna har
åtagit sig att senast år 2003 kunna bidra med upp
till 5 000 poliser för internationella uppdrag. Från
finsk och svensk sida har man vid flera tillfällen
understrukit vikten av större satsningar på särskilt
den polisiära krishanteringen. Beslut i den
riktningen har också fattats. Däremot har de
preventiva åtgärderna och alla de övriga viktiga
aspekterna av den civila krishanteringen tills
vidare berörts endast i liten utsträckning. Den
europeiska krishanteringen sker på bekostnad av
konfliktförebyggande arbete och icke-polisiär civil
krishantering. Den utveckling vi ser nu står i strid
med det nya och utvidgade säkerhetsbegreppet, som
uttryckligen beaktar andra aspekter än den militära.
I stället bör Sverige arbeta för en verkligt
alleuropeisk säkerhetsordning som bygger på
samarbetet inom Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa. Med ett förstärkt OSSE finns FN-
dimensionen automatiskt med samtidigt som
säkerhetsfrågorna hanteras av en organisation i
vilken alla berörda regionala aktörer finns med.
14. Krishanteringskapacitet inom EU (mom.
54)
Lars Ohly och Murad Artin (båda v) anför:
Vänsterpartiet ser med oro på den snabba
militariseringen av Europeiska unionen som pågått
sedan toppmötet i Köln och som fortsatt bland annat
med besluten av Europeiska rådet i Nice i december
2000. Den europeiska unionens utveckling visar med
tydlighet att en ny stormakt håller på att växa
fram. EU skall kunna agera militärt långt utanför
sina egna gränser samtidigt som kravet på FN-mandat
för militära aktioner inte har något entydigt stöd i
gjorda överenskommelser. EU:s nära samarbete med
Nato riskerar att leda till en uppdelning av världen
i intressesfärer mellan Nato och EU. En sådan
utveckling riskerar i sin tur att leda till att
klyftan mellan fattiga och rika, mellan Nord och Syd
och mellan Öst och Väst förstärks.
Vi välkomnar därför inte de steg som tagits för att
förstärka EU:s militära förmåga.
Sveriges deltagande i EU:s militära samarbete, EU:s
nära samarbete med Nato och Sveriges deltagande i
Partnerskap för fred riskerar att urholka den
svenska alliansfriheten. Vänsterpartiet anser att
Sverige inte bör medverka i PFF utan i stället verka
för att det alleuropeiska försvarssamarbetet inom
ramen för FN och OSSE förstärks.
15. Krishanteringskapacitet inom EU (mom.
54)
Marianne Samuelsson (mp) anför:
Miljöpartiet ser med oro den militarisering som nu
sker inom EU.
Miljöpartiet menar att det är viktigt att EU
stärker sin förmåga att förebygga och hantera
konflikter men delar inte majoritetens syn att
resurser skall läggas på den militära
krishanteringen.
Miljöpartiet anser att inte minst det senaste
decenniets erfarenheter från västra Balkan har
illustrerat behovet av förebyggande åtgärder och
betydelsen av att insatser sätts in på ett så tidigt
stadium som möjligt. Erfarenheterna från Bosnien-
Hercegovina och Kosovo har också visat vilken
avgörande betydelse de civila komponenterna har vid
genomförandet av fredsbevarande insatser.
Mot den bakgrunden vill Miljöpartiet att Sverige
skall vara än mer pådrivande för att EU skall
utveckla och stärka de konfliktförebyggande
instrument man förfogar över.
Det är likaså viktigt att EU stärker och utvecklar
en gemensam civil krishanteringsförmåga.
Miljöpartiet konstaterar att Europa hittills har
saknat en civil krishanteringsförmåga att använda
innan motsättningar utvecklats till väpnade
konflikter. Miljöpartiet menar att länderna i Europa
behöver ta ett ökat ansvar för att hantera
konflikter i sin egen region. Miljöpartiet
konstaterar att beslut om att upprätta en förmåga
att hantera kriser har fattats inom EU i december
2000. Miljöpartiet menar att den viktigaste
komponenten i en europeisk säkerhetsordning bör vara
den aktivt förebyggande och konfliktlösande
verksamheten, inte den militära.
När och om den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken inom EU fortsätter att utvecklas,
bör denna fokuseras på att skapa civila och
förebyggande instrument. Sverige bör därmed verka
för inrättandet av institutioner för att utveckla
och föreslå konfliktförebyggande politiska insatser
inom det europeiska samarbetet. Miljöpartiet menar
att de framtida hoten till stor del kommer att vara
hoten mot vår livsmiljö i form av klimatförändringar
brist på vatten och andra miljöhot som i sin tur
kommer att leda till konflikter om inget görs i
förebyggande syfte.
16. Krishanteringskapacitet inom EU (mom.
54)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anför:
Folkpartiet menar att fred och säkerhet i Europa är
odelbar. Därför måste Sverige på alla sätt lämna
sitt aktiva bidrag till ansträngningarna att bygga
upp en krishanteringsförmåga inom EU också med
militära medel. Hänsyn till alliansfrihetens
hanterande på hemmaplan får inte medföra att Sverige
blir en tveksam partner till en europeisk lösning
vad gäller krishantering.
Folkpartiet vill betona att den transatlantiska
länken är hörnpelaren i den europeiska
säkerhetsordning som nu byggs upp. En europeisk
krishanteringsförmåga måste därför skapas i fullt
samarbete och förtroende med USA. EU och Nato har
båda sina respektive och kompletterande roller att
fylla i det europeiska säkerhetsbygget. EU skall
inte ta över uppgifter som Nato har bättre möjlighet
till och är bättre lämpat att sköta.
17. Det svenska ordförandeskapet i EU (mom.
61)
Marianne Andersson (c) anför:
Centerpartiet menar att det svenska ordförandeskapet
i EU är ett viktigt tillfälle att föra upp ett antal
centrala frågor på unionens dagordning. Regeringen
bör vara aktiv och som ordförande i EU arbeta för:
- god samhällsstyrning och tydliga spelregler i
Aseanländerna,
- rimliga arbetsvillkor och organisationsfrihet i
Aseanländerna,
- större öppenhet och minskad korruption i
Aseanländerna,
- en effektivare narkotikabekämpning i
Aseanländerna,
- hårdare tag mot sexhandeln med kvinnor och barn i
Aseanländerna,
- överföring av miljökunskaper till Aseanländerna,
- att EU intar en kritisk och vaksam hållning när
det gäller mänskliga rättigheter och därvid särskilt
granskar angreppen på medlemmar av
falungongrörelsen, situationen i Tibet och
tillämpningen av dödsstraffet,
- ökad uppmärksamhet på brotten mot mänskliga
rättigheter och tillämpningen av dödsstraff i
Saudiarabien,
- att USA, som en följd av sin ansvarsställning som
den mäktigaste stormakten i världen när det gäller
mänskliga rättigheter, avskaffar dödsstraffet,
- att EU:s kritiska dialog med Iran intensifierar
sin kritik av Iran enligt vad som anförs i motionen,
- stöd och påtryckningar på Turkiet för att
åstadkomma förändringar samt att förmå EU att ställa
höga krav och samtidigt stödja en demokratisk
utveckling i landet.
18. Det svenska ordförandeskapet i EU (mom.
61)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anför:
Folkpartiet menar att det svenska ordförandeskapet i
EU är ett viktigt tillfälle att föra upp ett antal
centrala frågor på unionens dagordning. Regeringen
bör vara aktiv och som ordförande i EU verka för:
- att utvidgningen prioriteras under det svenska
ordförandeskapet,
- att den främsta uppgiften under ordförandeskapet
skall vara att slutföra så många förhandlingskapitel
som möjligt under ordförandeskapet,
- att EU och det internationella samfundet
fortsätter att utöva starkast möjliga påtryckningar
på regimen i Burma,
- att Indonesien i olika multilaterala sammanhang
förmås att fortsätta den påbörjade demokratiska
utvecklingen av landet och genomföra fredliga
lösningar av Indonesiens många territoriella och
etniska konflikter,
- att EU för upp frågan om kvinnors ohälsa i tredje
världen såsom könsstympning och hivspridning högt på
den politiska dagordningen,
- att EU intar en kritisk och vaksam hållning när
det gäller mänskliga rättigheter och därvid särskilt
granskar angreppen på medlemmar av
falungongrörelsen, situationen i Tibet och
tillämpningen av dödsstraffet,
- ökad uppmärksamhet på brotten mot mänskliga
rättigheter och tillämpningen av dödsstraff i
Saudiarabien,
- att USA, som en följd av sin ansvarsställning som
den mäktigaste stormakten i världen när det gäller
mänskliga rättigheter, avskaffar dödsstraffet,
- att EU:s kritiska dialog med Iran intensifierar
sin kritik av Iran enligt vad som anförs i motionen,
- stöd och påtryckningar på Turkiet för att
åstadkomma förändringar samt att förmå EU att ställa
höga krav och samtidigt stödja en demokratisk
utveckling i landet.
19. De baltiska länderna och Natomedlemskap
(mom. 72)
Fanny Rizell och Rosita Runegrund (båda kd) anför:
Den framtida säkerheten förutsätter ett i vidaste
bemärkelse aktivt agerande, som skall präglas av
förutsägbarhet, dialog och öppenhet. Svensk
säkerhetspolitik skall präglas av samarbete,
förutseende och en strävan efter helhetslösningar
inom en internationell säkerhetsgemenskap. FN med
dess centrala roll för att upprätthålla fred och
säkerhet bör reformeras och stärkas som organisation
för att framgångsrikt kunna arbeta med global
krishantering. EU och OSSE bör som regionala
europeiska säkerhetsorganisationer reformeras och
stärkas i sina funktioner. Samverkan, dialog och
insatsberedskap bör ingå i ett tydligt koncept för
fredssträvanden inom de gemensamma
säkerhetsinstitutionerna. Siktet skall ständigt vara
inställt på att det främst är människor och
mänskliga värden som skall skyddas.
Av geografiska skäl är det naturligt att närområdet
och Östersjöregionen är de områden där Sverige kan
bidra mest och ta ett större ansvar för en fortsatt
fredlig utveckling. Att ytterligare förstärka
samarbetet med de nordiska och baltiska länderna,
liksom att fortsatt utveckla förtroendefulla
relationer till Ryssland är av största
säkerhetspolitiska betydelse.
Utvecklingen i närområdet spelar en central roll
för den svenska säkerhetspolitiken.
Demokratiseringen och en ökad respekt för mänskliga
rättigheter förbättrar närområdets säkerhet och
verkar konfliktförebyggande. Stärkandet av det
regionala samarbetet och inlemmandet av
Östersjöområdet i en alleuropeisk och transatlantisk
säkerhetsordning, bör därför vara en hörnsten i
Sveriges säkerhetspolitik. Här spelar EU och
östutvidgningen en viktig roll, liksom det
säkerhetsskapande PFF-samarbetet där även Rysslands
deltagande är viktigt och bland annat Natos och
Förenta staternas engagemang bidrar till att stärka
den fredliga utvecklingen och säkerheten.
Att verka för att alla länder i Östersjöregionen
skall kunna finna en långsiktig säkerhetslösning är
en fråga av hög prioritet för Sverige. Det är en
fördel att de baltiska länderna efter Natos toppmöte
i Washington 1999 beskrivs på samma sätt som övriga
ansökarländer till Nato. De baltiska ländernas
integration i EU och Nato är ett svenskt
säkerhetspolitiskt intresse och till gagn för hela
regionens säkerhet, liksom att Polens medlemskap i
Nato har gett en ökad säkerhet och stabilitet i
regionen. Ett fördjupat stöd till de baltiska
ländernas uppbyggnad av totalförsvar och andra
säkerhetsfunktioner har stor betydelse för att
stärka deras suveränitet och fortsatta integration i
de euro-atlantiska säkerhetsstrukturerna.
20. Sverige och de amerikanska
förberedelserna för ett nationellt
missilförsvar (mom. 95)
Göran Lennmarker, Bertil Persson, Liselotte Wågö och
Sten Tolgfors (alla m) anför:
Till FN-stadgans principer hör rätten till
självförsvar, individuellt såväl som kollektivt.
National Missile Defence, NMD, är ett renodlat
defensivt system, tänkt att skydda land och
befolkning från missilburna massförstörelsevapen
från skurkstater som Irak och Nordkorea.
Den svenska regeringen bör inte a priori avvisa de
amerikanska planerna på NMD. Det förs nu
diskussioner såväl i Ryssland som i Europa om
samarbete om ett missilförsvar som möjligen skulle
kunna skydda även Europa och Ryssland. ABM-avtalet
mellan USA och Ryssland gör att sådana
överläggningar blir nödvändiga, och från Rysslands
sida har man signalerat intresse. Ett utbyggt
missilförsvar, som också täcker Europa, ligger i
Sveriges intresse.
Regeringens argumentation bygger på kalla krigets
tänkande, när man utan reservation påstår att NMD
skulle verka destabiliserande. Effekterna beror på
hur missilförsvaret genomförs. Sker det tillsammans
med Europa och Ryssland kommer det att vara entydigt
stabiliserande. Dels som samarbetsprojekt i sig,
dels för att ett missilförsvar möjliggör för USA och
Europa att spela en roll för freden också i
internationella kriser utanför Europa där ett
aggressivt land hotar med eller vill använda
kärnvapen, biologiska eller kemiska vapen.
21. Sveriges förmåga till snabbinsatser vid
krishantering (mom.
100)
Göran Lennmarker, Bertil Persson, Liselotte Wågö och
Sten Tolgfors (alla m) anför:
Regeringen och utskottsmajoriteten bedyrar att
viljan och förmågan till snabba internationella
insatser finns. Verkligheten visar något annat.
Sveriges styrka i KFOR anlände uppseendeväckande
sent. Ofta har Sverige varit ovilligt eller skyndat
på en neddragning. Regeringens ovilja att bidra till
operationen Alba, den snabba utdragningen från
Bosnien och de återkommande försöken att dra sig ur
Unpredep är exempel på detta.
För att EU:s gemensamma krishanteringsförmåga skall
bli något mer än en papperstiger måste samtliga
medlemsländer inklusive Sverige ta sitt ansvar och
bidra till att kapacitetsmålen kan mötas. Detta
kräver ökade satsningar på, och förändringar inom,
det svenska försvaret.
Vi anser inte att Sveriges bidrag till EU:s
militära insatsstyrka är tillräckligt. Moderaterna
har därför föreslagit en förstärkning av Sveriges
bidrag till EU:s styrkeregister i form av
ytterligare två enheter, ett stridsvagnskompani och
en amfibiestridsgrupp. Detta för att öka den
europeiska styrkans användbarhet och förmåga vid
fredsfrämjande insatser.
Erfarenheterna från FN-styrkan i Bosnien (Unprofor)
visar på det stora värde stridsvagnar kan ha även i
fredsbevarande verksamhet. De danska stridsvagnarna
bidrog till lugn och stabilitet i det nordiska
området (Tuzla). Sannolikt räddade deras närvaro
många liv både bland befolkning och FN-soldater.