I detta betänkande betonar utskottet vikten av
internationellt miljöarbete, eftersom hanteringen av
dagens globala miljöhot påverkar framtida
generationers möjligheter att skapa ett samhälle
byggt på en miljömässigt hållbar utveckling, social
rättvisa och ekonomisk tillväxt. Kampen om
naturresurser och andra miljömässiga förhållanden är
i många fall en bidragande faktor till
folkomflyttningar och konflikter, varför utskottet
även belyser miljöfrågorna ur ett säkerhetspolitiskt
perspektiv där i synnerhet den bristande tillgången
till vatten framhålls. Utskottet behandlar således
miljöfrågorna ur flera olika infallsvinklar och
understryker vikten av samordning mellan olika
politikområden. Sättet att handskas med
miljöfrågorna måste tillika vara koherent på såväl
nationell, europeisk som global nivå.
Betänkandet visar på bred politisk samsyn
beträffande betydelsen av miljöarbete och att alla
stater tar sitt ansvar, eftersom dagens miljöproblem
till stor del är gränsöverskridande och därför inte
enbart kan hanteras på nationell nivå.
Som ett led i beredningen av betänkandet gav Sida
utskottet en föredragning om miljöaspekter i svenskt
utvecklingssamarbete. De motioner som utskottet
behandlar gäller vitt skilda aspekter av det
miljöarbete som bedrivs på internationell nivå.
Utskottets övervägande berör både övergripande
frågor, exempelvis internationella organisationers
insatser, och hanteringen av specifika miljöproblem
såsom korallrevsskador, Aralsjön, miljögifter,
skogsskövling, m.m. Utskottet föreslår att riksdagen
avstyrker ett motionsyrkande och besvarar övriga.
Till betänkandet har fogats en reservation och två
särskilda yttranden.
Motioner
1998/99:U201 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av fortsatt
svensk och internationell forskning rörande
korallrevsskador.
1998/99:U208 av Margareta Viklund m.fl. (kd,s,c,fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Aralsjöns svåra
situation och miljökatastrofen i anslutning till
den,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen måste
uppmärksamma EU, OSSE och FN på Aralsjöns svåra
situation.
1998/99:U704 av Charlotta L Bjälkebring (v) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om miljöfrågorna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om miljömärkning
Svanen.
1998/99:U903 av Eva Flyborg (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett svenskt
initiativ till skärpningar i havsrättskonventionen.
1998/99:MJ748 av Tuve Skånberg m.fl. (kd) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om skärpta
internationella konventioner i syfte att beivra
miljöbrott i form av oljeutsläpp i sjöar och hav.
1999/2000:U211 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om svenska bidrag till
dammprojekt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Sveriges roll för
att understödja skapandet av ny miljövänlig
energiteknik i utvecklingsländerna.
1999/2000:U217 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att understödja
forskning och produktion när det gäller att ersätta
de gifter som används i de fattiga länderna och vars
spridning drabbar norra halvklotet, främst de
arktiska områdena.
1999/2000:U221 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari
yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige i EU och
i andra internationella forum bör verka för att
miljösamarbetet med berörda länder intensifieras i
syfte att förbättra barnens hälsa.
1999/2000:U504 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om inriktningen på
miljöbistånd avseende s.k. tekniksprång.
1999/2000:U802 av andre vice talman Eva Zetterberg
m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen skall
ta initiativ till näringslivskonferenser i syfte att
höja nivån på de svenska miljöinvesteringarna i
Östeuropa.
1999/2000:MJ807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari
yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att internationella
handelsavtal skall underställas FN-konventionen om
biologisk mångfald,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ta
en ledande roll internationellt för att stoppa den
pågående globala skogsskövlingen.
2000/01:U9 av Ewa Larsson (mp) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av beslut
under våren om förbättrad och utvidgad nordisk
miljömärkning.
2000/01:U205 av Carina Hägg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om åtgärder för att belysa krigs
effekter på djurlivet.
2000/01:U216 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att biståndet bör
ses över för att i högre utsträckning inriktas på en
miljövänlig tillväxt i utvecklingsländerna.
2000/01:U217 av Holger Gustafsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att verka för ökad samordning av
handels-, bistånds- och miljöpolitiken.
2000/01:U415 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om FN och den globala
miljön.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om FN och rättvist
miljöutrymme.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om globaliseringens
utmaningar.
2000/01:U901 av Margareta Viklund (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
regeringen höjer ambitionsnivån beträffande
Aralsjöns svåra situation och miljökatastrofen i
anslutning till den.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tillsammans med
andra länder och organisationer upprätta en plan för
arbetet med Aralsjön och ländernas och folkens
katastrofala situation runt Aralsjön.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen inom
bl.a. EU, OSSE och FN uppmärksammar och där, liksom
i övriga internationella organ, driver frågan om
Aralsjöns svåra situation.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
totalt sett, inom befintliga ekonomiska ramar, ökar
sina insatser för Aralsjön.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de frivilliga
organisationer som arbetar i området, inom
befintliga ekonomiska ramar, ges ökat stöd och ökade
möjligheter.
2000/01:MJ711 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om bildandet av en
nordisk miljöunion.
2000/01:MJ762 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att inom EU
verka för att alla EU:s medlemsstater snarast
ratificerar Kyotoprotokollet.
2000/01:N328 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stärka FN:s och
FN-organens effektivitet och roll för att lösa de
stora globala överlevnadsproblemen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sveriges policy
skall vara koherent, sammanhållen och ömsesidigt
stödjande i handels-, miljö-, jordbruks-,
migrations- och utrikes- och säkerhetspolitiken.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att göra grön GSP
(General System of Preferences) till en övergripande
målsättning inom EU:s handelspolitik.
Utskottets överväganden
1 Globalisering och
internationellt miljösamarbete
I detta kapitel beskriver utskottet det
miljöarbete som utförs på såväl nationell,
regional som internationell nivå, bl.a.
arbetet inom FN och EU framhålls. Vidare
behandlas motioner om behovet av samordning
mellan olika politikområden, FN:s
miljöarbete, global skogsskövling, koralldöd,
ratificering av Kyotoprotokollet,
miljöinvesteringar och samarbete i Öst- och
Centraleuropa. Samtliga motionsyrkanden
besvaras. Däremot avstyrker utskottet den
motion vari yrkas om bildandet av en nordisk
miljöunion. Jämför reservation 1 (c).
Bakgrund
Miljöfrågorna har kommit att bli en av de största
utmaningarna för dagens beslutsfattare, då deras
hantering oundvikligen kommer att få konsekvenser
för framtida generationers samhälle. Under de
senaste 50 åren har människan dramatiskt ökat
efterfrågan på resurser från biosfären, t.ex.
livsmedel och skogsprodukter, och uttagen av
metaller och andra material från jordskorpan har
stigit markant. Forskare har kunnat konstatera att
två tredjedelar av jordens befolkning kommer att
lida av vattenbrist år 2025. Varje år används 160
miljarder ton fossilt vatten, dvs. vatten som ej är
förnybart, vilket får allvarliga effekter för
odlingsmöjligheter, livsmedelsförsörjning samt hälsa
och i sin tur leder till bl.a. fattigdom och
migration. 1996 uppskattades antalet miljöflyktingar
till 25 miljoner. Miljöfrågor måste således
behandlas ur ett brett perspektiv med beaktande av
deras koppling till andra politikområden, såsom
utveckling, ekonomisk tillväxt, handelsfrågor,
konfliktförebyggande, mänskliga rättigheter,
befolkningstillväxt, etc. Behovet av förebyggande
åtgärder blir alltmer påtagligt.
I dagens politik talas om behovet av hållbar
utveckling, ett begrepp som lanserades av
Brundtlandkommissionen i slutet av 1980-talet och
innefattar ekologisk, ekonomisk och social
utveckling. Det innebär i korthet att alla nu
levande människor skall kunna tillgodose sina behov
utan att kommande generationers förutsättningar
försämras. Enligt kommissionen innebär hållbar
utveckling inte att sätta absoluta gränser, utan
begränsningar som sätts av dagens teknologi och
samhällsorganisation, av naturresurser och av
biosfärens förmåga att tåla effekterna av människans
olika verksamheter. Hållbar utveckling bör därför
inte betraktas som ett statiskt tillstånd, utan
måste ses som en dynamisk process. En framträdande
roll i miljöarbetet spelar den s.k.
försiktighetsprincipen, dvs. att försiktighetsmått
skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en
åtgärd kan skada människors hälsa eller miljön.
Verksamhetsutövaren kan därmed inte ursäkta sig med
att det saknas full vetenskaplig bevisning om att
skada uppkommer.
FN:s konferens om människans miljö i Stockholm
1972 innebar ett viktigt avstamp för dagens
miljöarbete. Tjugo år efter Stockholmskonferensen,
vid Riokonferensen 1992, enades FN:s medlemsländer
om Agenda 21, ett handlingsprogram för 2000-talet
som betonar samspelet mellan de sociala, ekonomiska
och ekologiska aspekterna i utvecklingen.
Globaliseringen har bidragit till ytterligare
dimensioner i hanteringen av miljöfrågorna, som ofta
är av gränsöverskridande karaktär och kräver
samarbete på samtliga nivåer i samhället, från lokal
till global nivå. Sverige har som ambition att vara
en pådrivande kraft och ett föregångsland för
ekologiskt hållbar utveckling. I oktober 2000
presenterade regeringen en redovisning (skr.
2000/01:38) av hur arbetet med strategier och
åtgärder för en ekologiskt hållbar utveckling
fortskrider i Sverige, inom EU och internationellt.
Skrivelsen är en uppföljning av de åtgärdsprogram
som regeringen redovisade 1999 (skr. 1999/2000:13).
I den senaste skrivelsen läggs tonvikten på arbetet
inom EU och det internationella miljöarbetet.
Samarbetet på det internationella planet är en
viktig hörnsten i ansträngningarna att åstadkomma
ekologisk hållbarhet, då många miljöproblem är
gränsöverskridande till sin natur. Sverige deltar
aktivt i en mängd olika internationella forum, bl.a.
inom EU, OECD, FN, WTO, samt inom ramen för
internationella miljökonventioner och regionalt
utvecklingssamarbete i vårt närområde.
Behandling av motioner
I dagens globaliserade samhälle är människor allt
mer beroende av varandra, och nationella
gränsdragningar har fått minskad betydelse.
Motionärerna bakom motion 2000/01:U217 (kd) vill
därför understryka det ökade behovet av
internationell samordning för att lösa gemensamma
problem. De menar att behovet av tydliga värderingar
inom utrikespolitiken ökar i takt med att länder
integreras och inrikes- och utrikespolitiken flyter
ihop. I syfte att förbättra och samordna det
internationella samarbetet, anser motionärerna att
den svenska regeringen bör verka för en ökad global
samordning av handels-, bistånds- och miljöfrågor.
De vill samtidigt understryka att samordning av
dessa politikområden även måste förbättras på det
nationella planet (yrkande 2).
Även i motion 2000/01:N328 (c) yrkande 4 betonas att
Sveriges policy måste vara koherent, sammanhållen
och ömsesidigt stödjande i handels-, miljö-,
jordbruks-, migrations- och utrikes- och
säkerhetspolitiken.
Utskottet kan konstatera att regeringen har
uppmärksammat behovet av ökad sektorsöverskridande
samordning på både nationell och internationell
nivå. I regeringsförklaringen i september 2000 fick
statsrådet Pagrotsky i uppdrag att leda den s.k.
globaliseringsgruppen som skall formulera en samlad
svensk globaliseringspolitik. Den första
delrapporten från arbetsgruppen presenterades i
januari 2001 och består av en inventering och
sammanställning av regeringens arbete i olika
internationella forum. Grundläggande i rapporten är
övertygelsen att globaliseringen måste styras med
politiska beslut på samtliga nivåer; nationellt,
regionalt och globalt. Arbetsgruppen betonar vikten
av att politiker världen över på ett aktivt och
samordnat vis effektivt kan använda de
internationella institutioner som finns
tillgängliga. Därmed efterlyser rapporten ett
bredare angreppssätt, med en samlad politik på alla
områden i syfte att uppnå ett bättre tillvaratagande
och en rättvisare fördelning av globaliseringens
möjligheter och lindra dess negativa konsekvenser.
I en svensk globaliseringspolitik måste de många
beståndsdelarna inbördes stödja och förstärka
varandra. Utskottet vill framhålla att det inte
finns något enkelt enskilt grepp som i ett slag
löser de problem som globaliseringen synliggör och
ibland förstärker, utan ett brett angreppssätt måste
tillämpas. Öppna gränser och internationell
solidaritet är grundläggande värden i svensk
politik. Globaliseringen är en i grunden positiv
process som om den utvecklas rätt kan hjälpa oss att
förverkliga målen om en rättvisare och tryggare
värld.
Även beträffande utvecklingssamarbete finns en
växande insikt om utvecklingsprocessernas
komplexitet och om att globaliseringen ställer nya
krav på samsyn och samstämmighet mellan olika
politikområden. Dessa frågor står i fokus för den
parlamentariska kommitté som tillsatts för att
utreda Sveriges politik för global utveckling.
Syftet med översynen är bl.a. att utifrån en vision
om solidaritet i globaliseringens tid föreslå
åtgärder för att vidareutveckla en sammanhållen
politik för att främja en globalt ekonomiskt,
socialt och ekologiskt hållbar utveckling och
avskaffa fattigdomen. Utredningsarbetet beräknas
vara slutfört i oktober 2001. Utskottet kan
konstatera att miljöfrågor hör till de
politikområden, som i allra högsta grad har ett
behov av samordning, på både nationell och
internationell nivå.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna
2000/01:U217 (kd) yrkande 2 och 2000/01:N328 (c)
yrkande 4 kan besvaras.
Miljöpartiet hänvisar i motion 1999/2000:MJ807 (mp)
till behovet av att bevara de tropiska skogarna och
stärka lokalsamhällenas och ursprungsbefolkningarnas
rättigheter till kontroll över sina egna
naturresurser. Då Sverige hör till de länder i
världen där skogsnäringen intar en viktig position
är det naturligt att vi agerar aktivt
internationellt mot en skogsavverkning som inte tar
hänsyn till en långsiktig ekologiskt utveckling.
Miljöpartiet anser därför att Sverige bör inta en
ledande roll internationellt för att stoppa den
pågående globala skogsskövlingen (yrkande 7).
Utskottet kan notera att svenskt bistånd till
skogsbruk ursprungligen mestadels bestod av stöd
till industriskogsprojekt. Från mitten av 1970-talet
stod byskogsbruk i centrum och sedan dess har
insatserna utökats till bredare
naturresurshushållningsprogram. Nya program har
byggts upp som syftar till att ge stöd till
uppbyggnad av u-ländernas kapacitet för planering av
hållbart skogsbruk. Utskottet vill betona vikten av
de skogsprinciper som förhandlades fram under
Riokonferensen (UNCED) 1992, vilka skapar ett
gemensamt förhållningssätt beträffande skogsfrågor
på global nivå. Sida stöder arbetet med att omsätta
UNCED:s skogsprinciper i praktiken och bl.a. har
seminarier arrangerats om svenska erfarenheter av
hållbart skogsbruk. Vidare konstateras att nya
internationella initiativ nyligen har tagits för att
ytterligare uppmärksamma skogsfrågornas roll i
miljösammanhang. FN beslutade under hösten 2000 att
inrätta ett nytt underorgan till Ecosoc för att
behandla uthålligt skogsbruk. Det nya organet,
United Nations Forum on Forests (UNFF), hade sitt
konstituerande möte i februari 2001 och kommer att
fatta beslut om arbetsprogram i juni 2001. Utskottet
välkomnar att frågor kring skog och skogsbruk
behandlas som en del av debatten om hur hållbar
utveckling kan främjas. Som framgår ovan arbetar
Sverige sedan länge aktivt med skogsvård och har
intagit en ledande roll internationellt i dessa
frågor.
Med detta anser utskottet att motion 1999/2000:MJ807
(mp) yrkande 7 kan besvaras.
Problematiken med den ökande koralldöden belyses i
motion 1998/99:U201 (mp). Den orsakas enligt
forskare av snabb temperaturhöjning i vattnet,
vilket hör samman med ökade utsläpp av växthusgaser.
Även utsläpp av miljögifter, t.ex. orenade
industriavlopp, har betydelse, liksom den växande
turismen inriktad på dykning. Motionärerna
framhåller att det finns ett stort behov av fortsatt
svensk och internationell forskning rörande
korallrevsskador (yrkande 2).
Utskottet har noterat att Forskningsrådsnämnden
företagit undersökningar beträffande
korallrevsskador och att det internationella
korallrevsnätverket organiserat en uppföljning av
hur omfattande koralldöden är. Korallreven är bland
de mest produktiva och biologiskt diversa ekosystem
som finns på jorden. De täcker mindre än 0,5 % av
havets areal och ändå återfinns där nästan en
tredjedel av havets fiskarter. Internationell
forskning har uppskattat att 10 % av världens
korallrev har gått förlorade och att 60 % är direkt
hotade av mänsklig aktivitet och klimatförändringar.
Omfattande arbeten pågår bland annat i USA med att
utforma en bevarandeplan, där man genom att
kartlägga reven vill skapa ett marint nätverk av
skyddade områden. Temperaturhöjningen i vattnet och
de ökade utsläppen av växthusgaser kan främst
åtgärdas inom ramen för klimatkonventionen.
Utskottet vill därför understryka vikten av att de
fortsatta förhandlingarna når resultat, så att
Kyotoprotokollet kan ratificeras och efterlevas.
Med bl.a. Sverige som initiativtagare, bildades
1994 det internationella korallrevsinitiativet
(ICRI) som ett samverkansprojekt för att
uppmärksamma det globala överutnyttjandet och
förstörelsen av korallrev. ICRI är en
ickeformaliserad sammanslutning av industrialiserade
länder, utvecklingsländer, utvecklingsbanker,
biståndsorganisationer, forskningsråd, privata
intressenter samt enskilda organisationer. Sverige
blev vid årsskiftet 2000-2001 ordförande för ICRI
tillsammans med Filippinerna.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motion
1998/99:U201 (mp) yrkande 2 kan besvaras.
FN
Bakgrund
Inom ramen för FN har flera stora miljökonferenser
bidragit till att belysa de globala miljöproblem som
mänskligheten står inför. FN:s konferens om
människans miljö (The United Nations Conference on
Human Environment) som hölls i Stockholm 1972 brukar
betecknas som en vändpunkt i miljöarbetet, eftersom
Stockholmsdeklarationen bl.a. inbegriper
miljöaspekten som en av människans grundläggande
rättigheter samt fastslår att hon bär ansvar för att
skydda och förbättra miljön för nuvarande och
framtida generationer. Senare FN-konferenser har
vidareutvecklat den gemensamma grundsynen där
jämlikhet, fred, rättvisa, demokrati, ekonomisk och
social utveckling, miljövård och hållbar utveckling
ses som odelbara och ömsesidigt påverkbara
processer. FN-konferensen i Rio de Janeiro 1992 om
miljö och utveckling (UNCED) introducerade den
globala planen för hållbar utveckling, Agenda 21,
som bl.a. understryker nödvändigheten av olika
befolkningsgruppers aktiva deltagande i det
politiska och ekonomiska beslutsfattandet kring ett
gemensamt miljöarbete. Agenda 21 är unik i så motto
att den behandlar miljöproblem såväl på den lokala
och regionala som på den globala nivån, samtidigt
som den poängterar vikten av samtliga mänskliga
rättigheter. UNCED beslutade att upprätta FN:s
kommission för hållbar utveckling (CSD), som möts
årligen för att driva på och underlätta
genomförandet av rekommendationerna i
handlingsprogrammet Agenda 21. Under år 2001
fokuserar CSD sitt arbete på frågor om transporter,
energi samt informationsspridning. Andra resultat av
Rio-konferensen och förhandlingsprocesserna
däromkring var ett gemensamt uttalande om
skogsprinciper och konventionen om klimatförändring
(FCCC) samt konventionen om biologisk mångfald
(CBD). Fem år efter UNCED, år 1997, hölls ett
avstämningsmöte i New York (Rio+5), där
medlemsländerna kunde konstatera att arbetet inte
gick framåt med den fart man eftersträvat i Rio,
varför nya krafttag efterlystes.
Bland annat konventionen om biologisk mångfald hör
till de internationella avtal kring miljösamarbete
som anses länka samman miljö och MR-aspekter. CBD
har ett tydligt rättviseperspektiv och betonar att
den biologiska mångfalden är ett gemensamt arv för
hela mänskligheten. Konventionen behandlar både hot
mot den biologiska mångfalden och möjligheter, t.ex.
att genteknologisk utveckling kan leda till ökad
global livsmedelsförsörjning, vilket är av vikt för
mänsklighetens överlevnad.
Även Konventionen om allmänhetens rätt till
deltagande i prövningsprocesser samt till insyn och
information i miljöfrågor, vanligtvis kallad
Århuskonventionen, från 1998 utvecklar och
definierar de rättigheter en stat måste ge varje
individ för att denne skall kunna påverka sin miljö.
Ytterligare ett stort steg framåt togs under år
2000 då FN:s miljöprogram, UNEP, under värdskap av
Sverige samlade hundra miljöministrar i Malmö för
att diskutera tre ämnen: nya och framväxande
miljöfrågor, näringslivets roll för miljöfrågorna
samt det civila samhällets och mediernas roller och
ansvar i miljöarbetet. Slutsatserna formulerades i
tydliga och visionära ordalag i den s.k.
Malmödeklarationen. Med denna som grund
intensifieras ansträngningarna att skapa en mer
sammanhållen, fokuserad och kraftfull behandling på
den globala nivån av frågor kring hållbar utveckling
och i anslutning härtill en förstärkt internationell
rättsordning på miljöområdet.
Det globala miljösamarbetet inriktas i dag alltmer
på uppföljnings-konferensen till UNCED (Rio+10) som
skall äga rum i Johannesburg år 2002. Från svensk
sida är strävan att Rio+10 skall återuppväcka den
anda och politiska vilja som präglade UNCED och ge
konkreta resultat. Som ett led i förberedelserna
har regeringen beslutat inbjuda ungdomar från hela
världen till en konferens för hållbar utveckling i
Borgholm i maj 2001. Sverige har anslutit sig till
ett 25-tal internationella miljökonventioner. De kan
kategoriseras i luftkonventioner, havskonventioner,
naturvårdskonventioner och övriga.
Behandling av motioner
Miljöpartiet anser i motion 2000/01:U415 (mp) att
Sveriges starka engagemang i FN bör vara en
grundpelare i svensk utrikespolitik. Motionärerna
ser FN som ett oundgängligt redskap i kampen mot de
långsiktiga hoten mot mänsklig överlevnad. Mot
bakgrund av den snabba politiska, ekonomiska och
tekniska utvecklingen förändras hoten kontinuerligt,
varför det är viktigt att rikta fokus på FN:s
framtida uppgifter (yrkande 5). I motionen
understryks behovet av att verka för att livsstil,
teknik och normer medför att vi kan leva på ett
rättvist miljöutrymme ur ett globalt perspektiv.
Miljöpartiet vill skynda på arbetet mot en värld där
miljöutrymmet är rättvist fördelat och där alla
människor lever ekologiskt hållbart. Det kräver dock
att ekologiskt tänkande integreras i de ekonomiska
modellerna (yrkande 6).
I samma motion, 2000/01:U415 (mp), diskuterar
Miljöpartiet även globalisering som ett fenomen som
allt mer har kommit att prägla vårt samhälle.
Partiet understryker att globaliseringen för med sig
såväl nya möjligheter som nya problem.
Globaliseringen har exempelvis skapat nya klyftor
mellan dem som har kunnat dra nytta av dess fördelar
och dem som fått ta de negativa konse-kvenserna.
Miljöpartiet vill uppmärksamma den rapport FN:s
generalsekreterare avlade inför millennietoppmötet
år 2000. Rapporten innehåller en rad
rekommendationer för hur man skall kunna möta de
utmaningar mänskligheten står inför, såsom att
bekämpa fattigdom och ojämlikhet, förbättra
utbildningen, öka säkerheten, minska spridningen av
hiv/aids och skydda miljön (yrkande 7).
Centerpartiet menar i motion 2000/01:N328 (c)
yrkande 2 att i arbetet med att lösa de stora
globala överlevnadsproblemen måste strävan vara att
stärka FN:s och FN-organens effektivitet och roll.
De anser att FN-systemet måste bli ett bättre och
mindre byråkratiskt instrument för att forma globala
strategier och samordna insatser. Respektive
underorgan måste få en nyckelroll inom sitt
ansvarsområde, t.ex. UNEP i fråga om de globala
miljöproblemen och UNDP för att bekämpa fattigdom.
Utskottet noterar att FN:s generalsekreterare i
sin rapport till millennieförsamlingen pekade på de
framsteg som gjorts sedan 1972 då den första
miljökonferensen hölls i Stockholm. Arbetet med att
integrera ekonomiska, sociala och miljömässiga
hänsyn pågår bl.a. inom ramen för hållbar
utveckling. Åtaganden har gjorts från
medlemsländerna, men generalsekreteraren kunde dock
konstatera att utmaningarna kräver ytterligare
ansträngningar. Han uttrycker en förhoppning om att
världens ledare skall skapa nytt liv i debatten om
hållbar utveckling samt lägga grunden för konkreta
åtaganden i samband med toppmötet om miljö och
utveckling år 2002. Sverige har välkomnat att
hållbar utveckling, som ett av tre huvudteman,
sattes i centrum för millennietoppmötet.
Sverige har aktivt medverkat i det förberedande
arbetet inför den översyn som toppmötet om miljö
och utveckling i Johannesburg innebär och spelar
under innevarande halvår en nyckelroll i
förberedelsearbetet i egenskap av EU-ordförande. En
nationalkommitté har tillsatts för att bistå
regeringen i detta arbete. Enligt utskottets mening
finns det stora och viktiga frågor att arbeta vidare
med inom området hållbar utveckling. Det är därför
av yttersta vikt att toppmötet 2002 ger önskat
resultat och kan utgöra en god grund för det
fortsatta arbetet.
Utskottet uppmärksammar även att en reformprocess
för FN inleddes under 1997, bl.a. i syfte att
åstadkomma en mer integrerad och systematisk
hantering av miljö och hållbar utveckling inom alla
FN:s verksamhetsområden. Ett viktigt led i detta
arbete är att stärka FN:s miljöprogram (UNEP) och
FN:s kommission för boende och bebyggelsefrågor
(UNCHS). UNEP har förnyats de senaste åren med en ny
ledning, en funktionell organisationsstruktur samt
rationaliserad budget- och programplanering. FN-
reformerna syftar bl.a. till att säkerställa att
resurserna kan utnyttjas på bästa och effektivaste
sätt.
Sverige deltar aktivt inom EU och internationellt
för att stärka och vidareutveckla den
internationella miljöförvaltningen. Detta innebär en
stärkt roll för UNEP och dess roll i relation till
de internationella miljökonventionerna, vilket även
är kopplat till biståndet. EU verkar även för att
miljöavtal och handelsavtal skall vara ömsesidigt
stödjande och även denna administration förenklas
med en stärkt miljöförvaltning. Dessa frågor kan
komma att behandlas vid toppmötet år 2002. Internt
inom EU pågår ett arbete med att integrera
miljöhänsyn i övriga politikområden.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna
2000/01:U415 (mp) yrkandena 5-7 och 2000/01:N328 (c)
yrkande 2 kan besvaras.
EU och övriga Europa
Bakgrund
Sverige har under sin ordförandeperiod i EU upphöjt
miljö till en av de tre högst prioriterade frågorna
och kan i EU-sammanhang hålla hög profil på
miljöområdet bl.a. mot bakgrund av att en svensk,
Margot Wallström, innehar posten som
miljökommissionär. Bland annat skapandet av den inre
marknaden har under flera år tagit stora resurser i
anspråk i det interna EU-arbetet, men man kan nu
notera att övriga politikområden fått ökat utrymme.
Miljöfrågorna kan mot denna bakgrund komma att bli
allt viktigare i den gemensamma politiken.
Sverige har sedan EU-medlemskapets början varit
pådrivande i arbetet med att integrera miljöhänsyn
och hållbar utveckling i all EU-politik. Med
Amsterdamfördraget, som trädde i kraft i maj 1999,
har förutsättningarna för detta arbete stärkts
väsentligt. På svenskt förslag tog kommissionen fram
en särskild rapport för hur miljöfrågorna bättre kan
integreras i EU-arbetets olika delsektorer.
Rapporten antogs av Europeiska rådet i Cardiff i
juni 1998, varför sektorsintegrationen kommit att
kallas Cardiffprocessen. Sverige har deltagit aktivt
i arbetet med att utarbeta de strategier, som de
olika sektorsråden fått i uppgift att utforma i
syfte att integrera miljöhänsyn och hållbar
utveckling inom sina verksamhetsområden. Efter
beslut vid möten i Wien 1998, Köln i juni 1999 och
Helsingfors i december 1999 har sammanlagt nio
sektorsråd påbörjat omställningsarbetet. Dessa nio,
jordbruk, energi, transport, inre marknaden,
industri, utvecklingssamarbete, ekonomiskt och
finansiellt samarbete, fiske samt de s.k.
horisontella frågorna (utrikesministrarnas sektor),
skall till toppmötet i Göteborg i juni 2001 även ha
formulerat klara miljömål för sina områden. Sverige
har också varit drivande i arbetet att ena
medlemsländerna om tydliga tidtabeller för att målen
och strategierna skall kunna realiseras.
Toppmötet i Göteborg skall också anta en strategi
för ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar
utveckling. Strategin bör vara så konkret att den
kan påverka den praktiska politiken och möjliggöra
att förändringar kommer till stånd på sådana områden
där utvecklingen nu går i en ohållbar riktning.
Kommissionen fick därför i uppdrag att inför
Göteborgsmötet presentera ett utkast till
övergripande strategi för EU:s arbete med hållbar
utveckling. Strategin är ännu under utarbetande, men
utskottet har inhämtat att den kommer att sätta
fokus på sex prioriterade områden: klimatförändring,
naturresurser, hälsofrågor, fattigdom och social
utslagning, åldrande befolkning samt
trafikrelaterade problem. Tanken bakom strategin för
hållbar utveckling är bl.a. att den skall bli en del
av EU:s bidrag till den internationella översynen av
Agenda 21-arbetet vid toppmötet år 2002 (Rio +10).
Både sektorsstrategierna och den övergripande
strategin för hållbar utveckling har kommit att bli
centrala frågor under det svenska ordförandeskapet i
EU.
På toppmötet i Helsingfors uppmanades även
kommissionen att före utgången av år 2000 utarbeta
ett förslag till nytt handlingsprogram för miljön.
Det sjätte miljöhandlingsprogrammet har dock
färdigställts först under början av 2001 och kommer
att behandlas på miljöministrarnas möte i början av
juni. De rådsslutsatser som tjänat som riktlinjer
för programmets inriktning betonar att det bör bidra
till att göra miljöfrågorna mer lättillgängliga för
allmänheten samt till att utvärdera, stärka och
utveckla de styrmedel som används inom EU:s
miljöpolitik. Miljöhandlingsprogrammet kan beskrivas
som en konkretisering av miljödimensionen i
strategin för hållbar utveckling. Det utkast av
programmet som presenterats och nu är föremål för
diskussion inom EU-institutionerna lyfter särskilt
fram områden såsom klimatförändring, hälsa och
miljö, naturen och den biologiska mångfalden samt
förvaltningen av naturresurserna. Nyligen antog
kommissionen även ett förslag till kemikaliestrategi
för EU. Den präglas av att industrin åläggs ett
ökat ansvar för miljövård och miljöhänsyn i samband
med kemikalieanvändning.
Behandling av motioner
Kommittémotion 2000/01:MJ762 (mp) handlar bl.a. om
ratificering av Kyotoprotokollet. Motionärerna
beklagar att så få länder ratificerat och i
synnerhet att inte fler industrialiserade länder
ratificerat protkollet. De anser att Sverige inom
ramen för EU bör verka för att alla EU:s
medlemsstater snarast ratificerar Kyotoprotokollet
(yrkande 5).
Utskottet kan konstatera att arbetet med
klimatförändring utgör en angelägen utmaning som är
länkad till den ekonomiska globaliseringen. Den
höjda temperaturen i atmosfären får bl.a. till följd
att glaciärer smälter, havsnivån stiger och
ökenspridningen förvärras. FN:s klimatpanel, IPCC,
värderar information och rapporter om klimatfrågor
från över 2000 forskare från hela världen och anser
det vara vetenskapligt fastlagt att klimatet kommer
att förändras utöver naturliga variationer på grund
av människans stora utsläpp av växthusgaser, främst
koldioxid, som bidrar till uppvärmningen av
atmosfären. Uträkningar gjorda av IPCC har visat att
utsläppen av koldioxid skulle behöva minska globalt
med 60 % för att stabilisera dem till 1985 års nivå
(ca 18 miljarder ton koldioxid per år). Utskottet
noterar att det föreligger ett stort behov av
forskning på området då kunskapen om
klimatrelaterade samband fortfarande är begränsad.
Den svenska klimatkommittén avlämnade under våren
2000 sitt betänkande Förslag till svensk
klimatstrategi (SOU 2000:23), vari man arbetar med
målet att till år 2050 ha minskat utsläppen med 50 %
jämfört med nivån 1990. Kommittén föreslog att
Sverige skulle minska sina utsläpp av växthusgaser
med 2 % fram till tidsperioden 2008-2012 jämfört med
1990. Riksdagen fastställde 1993 (bet.
1992/93:JoU19) att utsläppen av koldioxid från
fossila källor skulle stabiliseras år 2000 på 1990
års nivå för att därefter minska. Enligt den senast
tillgängliga statistiken låg de totala utsläppen av
växthusgaser i Sverige år 1999 mycket nära 1990 års
nivå. Ytterligare beräkningar kommer att redovisas i
den tredje nationalrapporten om klimatförändring,
som nu är under framtagande.
Klimatkonventionen syftar till att stabilisera den
globala koncentrationen av växthusgaser till en
ofarlig nivå och i Kyotoprotokollet (1997) har de
industrialiserade länderna gjort åtaganden om att
gemensamt åstadkomma utsläppsminskningar på
sammanlagt 5 % fram till tidsperioden 2008-2012.
Dock tillämpas en bördefördelning, varför åtagandet
är -8 % för EU, -7 % för USA och -6 % för Japan.
EU:s andel fördelas i sin tur inbördes, varvid
Sverige tillskrivits +4 %. Statsministern och
miljöministern har dock uttalat stöd för
klimatkommitténs förslag på -2 % och en proposition
om klimatkommitténs föreslagna målsättning väntas
hösten 2001. Utskottet konstaterar att Sverige hör
till de pådrivande industrialiserade länderna i
förhandlingarna om utsläppsminskningar.
Konventionens sjätte partsmöte (s.k. COP6) i Haag i
november 2000 handlade om vilka regler och
mekanismer som skall gälla då åtagandena skall
förverkligas. Dock bröt förhandlingarna samman på
grund av oenighet kring bl.a. handel med
utsläppsrättigheter, system för tidig förvarning och
tillgodoräknande av s.k. sänkor.
Förhandlingsrundan skall återupptas (s.k. COP6
bis) i Bonn i juli 2001 och det är utskottets mening
att Kyotoprotokollet kan ratificeras först när
parterna kommit överens om vilka spelregler som
skall gälla för dess implementering. Det är därför
av stor vikt att de fortsatta klimatförhandlingarna
når framgång. Den svenska regeringen har i egenskap
av ordförandeland i EU aktivt deltagit i
förberedelsearbetet inför det kommande mötet i Bonn
och även nationellt pågår förberedelser för att
möjliggöra en snabb ratificering av
Kyotoprotokollet. EU arbetar med år 2002 som mål för
ratificering, vilket även bekräftades på
miljöministermötet i Kiruna i månadsskiftet
mars-april 2001. I samband med mötet diskuterades
även det beklagliga i att den amerikanska regeringen
nyligen lämnat ett budskap att USA inte tänker följa
uppgörelsen från Kyoto att minska utsläppen av
koldioxid och andra växthusgaser. USA står för 25 %
av de globala utsläppen och är därför en viktig
aktör i denna fråga. För att Kyotoprotokollet skall
kunna träda i kraft krävs att 55 medlemsstater
omfattande minst 55 % av de globala utsläppen har
ratificerat protokollet. Utskottet anser det därför
vara mycket viktigt att USA lever upp till de
åtaganden som gjordes 1997.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:MJ762 (mp) yrkande 5 kan besvaras.
I partimotion 2000/01:MJ711 (c) påtalas att Sverige har goda
förutsättningar att vara ett föredöme på
miljöområdet. Samtidigt ställs nya krav på
internationellt samarbete, då många av dagens
miljöproblem är globala. Motionärerna menar att
Sverige därför tillsammans med de övriga nordiska
länderna bör gå före och bilda en nordisk
miljöunion. Bildandet av en sådan skulle kunna tjäna
som ett viktigt exempel på hur nationsgränser inte
stoppar miljöarbetet och samtidigt ge
affärsmöjligheter för svenska och nordiska företag.
Bland annat skulle miljöunionen kunna arbeta med
klimatfrågorna och exempelvis införa ett system med
handel av utsläppsrättigheter i Norden och
eventuellt i Baltikum (yrkande 14).
Utskottet konstaterar att det inom ramen för det
nordiska ministerrådet och Baltic Sea Region Energy
Cooperation (BASREC) redan pågår ett
integrationsarbete på miljöområdet. Arbetet går
bl.a. ut på att utveckla planerna på ett
försöksområde (s.k. testing ground) för de flexibla
mekanismerna i Östersjöområdet. Dessa mekanismer,
som instiftades genom Kyotoprotokollet, är
instrument med vars hjälp länder kan tillgodoräkna
sig de utsläppsminskningar som görs i andra länder,
bl.a. genom handel med utsläppsrättigheter och genom
olika projekt. Den grundläggande tanken bakom
försöksområdet är både att främja energisamarbetet
i regionen och att tillse att Kyotoprotokollets
åtaganden uppnås. Försöksområdet kan därmed ses som
en åtgärd med flera positiva effekter.
På de nordiska statsministrarnas uppdrag pågår
inom Nordiska ministerrådets ram även ett samarbete
om att ta fram en strategi för hållbar utveckling i
Norden, som skall inriktas på områden där de
nordiska länderna har gemensamma intressen och
särskilt goda förutsättningar att samarbeta och
skapa ett mervärde. Strategin omfattar områden såsom
klimatförändringar, hav, kemikalier,
livsmedelssäkerhet, energi, transport, lantbruk,
näringsliv, fiske, och skogsbruk. De nordiska
ländernas miljöstrategi syftar till att bevara den
biologiska mångfalden, att uppnå en hållbar
användning av naturresurserna och att minska
föroreningar och utsläpp under kritiska
belastningsgränser. Utskottet vill framhålla att den
form av miljösamarbete som existerar i dag på
nordisk nivå är tillräcklig och betvivlar att ett
formellt bildande av en miljö-union skulle vara mer
ändamålsenlig. Ytterligare institutionalisering
riskerar även ta resurser från det miljöarbete som
Sverige driver inom ramen för EU.
Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motion
2000/01:MJ711 (c) yrkande 14.
I kommittémotion 1999/2000:U802 (v) framhålls
behovet av att öka näringslivets miljöinvesteringar
i Östeuropa. Utsläppen i Östersjön drabbar alla
länder i regionen och det ligger därför i svenskt
intresse att tillse att våra miljömisstag inte
upprepas i öst. Samtidigt har svenskt näringsliv en
stor potentiell marknad för modern miljöteknik och
miljöanpassade produktionsmetoder i dessa länder.
Motionärerna menar att regeringen därför bör främja
en sådan utveckling och ta initiativ till
näringslivskonferenser i syfte att höja nivån på de
svenska miljöinvesteringarna i Östeuropa (yrkande
5).
Främjandet av en miljömässigt hållbar utveckling
är ett av de mål som skall styra det svenska
samarbetet med Central- och Östeuropa.
Utgångspunkten för de svenska insatserna i
Östersjösamarbetet är åtgärdsprogrammet för
Östersjön som statsministrarna beslutade att
upprätta vid Östersjökonferensen 1990. Två år senare
antog Östersjöstaternas miljöministrar det
framförhandlade programmet, som identifierade 132
åtgärder att vidtagas under en 20-årsperiod i syfte
att återställa den ekologiska balansen i Östersjön.
Vid regeringskonferensen om Östersjösamarbetet i
Visby 1996 fastlades också att hållbar utveckling
skulle vara grunden för samarbetet i regionen.
Östersjörådet antog senare samma år tre
handlingsprogram, varav ett rörde miljön. Inom ramen
för åtgärdsprogrammen bidrar Sverige bl.a. med
finansiering till projekt som skall förbättra
vattenreningssystem och avloppshantering i flera
stora städer runt Östersjön. Utskottet delar
uppfattningen att det är viktigt att komma åt
problemet med föroreningar i Östersjön och kan
konstatera att ett antal insatser i den riktningen
redan har initierats. Det finns samtidigt ett enormt
fortsatt behov av miljöinvesteringar i Östeuropa och
flera svenska företag har redan etablerat verksamhet
där. Inom ramen för arbetet med de regionala
tillväxtavtalen skapas en överblick av
miljösituationen i flera länder i Central- och
Östeuropa, vilket identifierat vilka möjliga affärer
svenska företag kan delta i. Den svenska regeringen
satsar på att främja svenska miljöinvesteringar i
Östeuropa även om det inte alltid görs i formen av
näringslivskonferenser. Den typ av information som
lägger grunden för investeringar och
företagssamarbete härstammar ofta från direkta
kontakter på regional eller lokal nivå samt den
kunskap som finns tillgänglig hos Sida, NUTEK,
Exportrådet, m.fl.
Utskottet noterar att inom ramen för östbiståndet
bedrivs, genom bl.a. Sida och Naturvårdsverket, ett
aktivt bilateralt miljösamarbete i Östersjöregionen.
Den s.k. andra Östersjömiljarden har som mål att
stärka svenska företags position i området. Medel
därifrån har bl.a. delegerats till Närings- och tek-
nikutvecklingsverket (NUTEK) och Länsstyrelsen i
Stockholms län. Även inom det treårsprogram (1999-
2001) som man arbetar med för utvecklingssamarbetet
med Central- och Östeuropa, fastslås att
miljöinsatser skall ges en fortsatt hög prioritet.
Samarbetet skall inriktas på institutionellt
samarbete, lagstiftningsområdet och insatser
relevanta för EU-anpassningen. En viktig del av det
svenska stödet är just anpassningen till unionens
regelverk på miljöområdet. Inom miljö- och
energisamarbetet betonas behovet av investeringar
och stöd till små- och medelstora företag inom ramen
för StartÖst-programmet. Det svenska kärnsäkerhets-
och strålskyddsprogrammet har varit ett annat
framgångsrikt samarbete vilket har uppfyllt flera av
de mål som fastställdes när verksamheten inleddes
1992. Utskottet vill även framhålla att en fortsatt
konkretisering av EU:s nordliga dimension skulle
kunna stärka EU:s roll i arbetet att förbättra
miljösituationen i bl.a. Östersjöregionen.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motion
1999/2000:U802 (v) yrkande 5 kan besvaras.
Den allvarliga miljöförstöringen i Öst- och Centraleuropa är
även temat för motion 1999/2000:U221 (kd). Där
framhålls att miljöförstöringen, exempelvis
radioaktivt nedfall, får svåra konsekvenser för
befolkningens, främst barnens, hälsa. Motionärerna
menar att den svenska regeringen i EU och i
internationella forum bör verka för att
miljösamarbetet med berörda länder intensifieras i
syfte att bl.a. förbättra barnens hälsa (yrkande 8).
Utskottet kan konstatera att i Sveriges samarbete
med länderna i Central- och Östeuropa utgör social
utveckling ett av de fyra huvudmålen. Beträffande
barn och ungdomar görs både insatser inriktade på
utveckling av socialtjänst och utbildning i socialt
arbete och direkta insatser för att förbättra barns
situation. Inom ramen för EU-samarbetet har länken
mellan miljö och hälsa fått ökad uppmärksamhet,
vilket bl.a. manifesterats i det nyligen
presenterade utkastet till EU:s sjätte
miljöhandlingsprogram. Sambandet mellan hälsa och
miljö är ett av de fyra prioriterade områdena i
programmet. Målet är att uppnå en så god
miljökvalitet att den förorening människan står för
(inbegripet olika typer av strålning) inte medför
några nämnvärda effekter på eller risker för
människans hälsa. I programutkastet betonas att det
krävs en helhetssyn på miljö och hälsa, som sätter
försiktighetsprincipen och förebyggande av risker i
centrum och tar hänsyn till särskilt sårbara grupper
som barn och äldre. Sverige har kunnat vara
pådrivande i framtagandet av det nya
miljöhandlingsprogrammet, inte minst mot bakgrund av
att Sverige innehar ordförandeskapet i EU där
miljöfrågor prioriteras.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motion
1999/2000:U221 (kd) yrkande 8 kan besvaras.
2 Miljö och handel
Utskottet uppmärksammar i detta kapitel
sambandet mellan miljö- och handelsfrågor,
följt av behandling av motioner om s.k. grön
GSP i EU:s handelspolitik, relationen mellan
miljö- och handelsavtal och nordisk
miljömärkning. Utskottet har för samtliga
yrkanden funnit att det svenska agerandet
ligger i linje med vad motionärerna
eftersträvar, varför yrkandena besvaras.
Bakgrund
De senaste 25 årens kraftigt ökade handel har även
fått konsekvenser för miljön, med ökat resursuttag
och ökade utsläpp av växthusgaser. Att beakta
sambandet mellan miljöhänsyn och handel är en
väsentlig faktor för att kunna uppnå en långsiktigt
hållbar utveckling. I vissa länder utgör i stort
sett all export råvaror och jordbruksprodukter
vilket gör den ekologiska balansen särskilt utsatt
då ökad efterfrågan och behov av
produktivitetsökning sätter krav på högre
avkastning. Länken mellan miljöhänsyn och
handelspolitik utreds och beaktas i bl.a. EU och
internationella organisationer såsom FN,
Världshandelsorganisationen (WTO) och Organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD).
En hållbar utveckling är redan i dag ett uttalat
mål för WTO. Sverige deltar i de internationella
diskussionerna om handel och miljö främst inom WTO:s
kommitté för handel och miljö, vilket har stor
betydelse för att påverka och genomdriva eventuella
förändringar i handelsregelverket med inriktning mot
en hållbar utveckling. Det anses allmänt att
miljöfrågorna endast kan lösas inom ramen för en
bredare WTO-förhandling. Regeringen har i flera
sammanhang betonat att det är ett av många viktiga
mål i en ny runda i WTO. Sverige och EU verkar för
att miljöfrågorna skall kunna integreras sektors-
övergripande i alla områden som förhandlas, bl.a. i
syfte att enklare kunna hantera specifika
miljöfrågor som exempelvis relationen mellan
handelsregelverket och handelsåtgärder i
miljökonventioner, försiktighetsprincipens utrymme i
WTO-regelverket samt frågan om
miljömärkningssystemens relation till WTO-avtalet.
Det är i detta sammanhang av stor vikt att
handelsavtalen stämmer överens med de
internationella miljökonventioner som
framförhandlats. Från u-ländernas sida har idén med
miljökrav i handelssammanhang mottagits med viss
skepsis av rädsla att de från i-ländernas sida skall
användas i protektionistiskt syfte och att u-
ländernas produkter därmed kan komma att utsättas
för nya handelshinder.
FN:s konferens för handel och utveckling (UNCTAD)
utgör ett viktigt stöd för u-länderna i samband med
en friare världshandel. UNCTAD bedriver
handelsstödjande tekniskt bistånd med särskild
inriktning på de minst utvecklade länderna. Då
UNCTAD:s tionde konferens ägde rum i Bangkok i
februari år 2000 samlades 2000 deltagare från 159
länder. Den hölls således snart efter det att WTO:s
tredje ministerkonferens i Seattle misslyckats med
att nå resultat, vilket märkbart påverkade
förhandlingarna. Den gemensamma ambitionen att visa
enat stöd för det internationella handelssystemet
framgår mycket tydligt av Bangkokdeklarationen, och
viljan att överbrygga motsättningar mellan i- och u-
länder kom till tydligt uttryck. Vidare lyftes de
minst utvecklade ländernas (MUL-ländernas) problem
fram, genom att man betonade vikten av att ta större
hänsyn till utvecklingsfrågorna, även indirekt
inbegripet miljöhänsyn, i WTO och till hur u-
länderna bättre skall kunna inlemmas i processen
(den s.k. utvecklingsdimensionen). Deklarationen
pekar på behovet av dialog och engagemang för att u-
länderna bättre skall kunna utnyttja
globaliseringens fördelar.
Även inom ramen för EU bedrivs arbete med att
koppla samman handelspolitik och miljöfrågor. På
initiativ av EU anordnade WTO ett särskilt
högnivåmöte om handel och miljö 1999, i syfte att
öka förståelsen mellan industrialiserade länder och
utvecklingsländer samt ge enskilda och
intresseorganisationer möjlighet att delta i
debatten.
Behandling av motioner
I partimotion 2000/01:N328 (c) framhålls att EU:s
ställning inom världshandeln bör kunna användas
offensivt för att t.ex. driva miljökrav genom
positiva incitament. Motionärerna anser därför att
en övergripande målsättning inom handelspolitiken
bör vara att införa grön GSP (General System of
Preferences), dvs. generösare tullbestämmelser för
dem som når upp till vissa fastställda miljökrav, på
exempelvis jord- och skogsbruksprodukter (yrkande
10).
Utskottet vill erinra om vikten av att se denna
fråga i ljuset av Sveriges mål att på sikt
åstadkomma helt öppna marknader för u-länderna för
alla jordbruksprodukter. Efter aktivt svenskt
engagemang, beslutade EU:s allmänna råd i februari i
år om ett första steg i denna riktning. Från och med
den
5 mars 2001 är alla varor, med tre undantag,
tullfria för de minst utvecklade länderna. De tre
undantagen är bananer (helt tull- och kvotfria 2006)
samt ris och socker (tull- och kvotfritt år 2009).
Regeringen har i handel/miljö-sammanhang drivit att
nolltullar, dvs. inte bara en viss tullreduktion,
skall gälla för jordbruksprodukter som är hållbart
och ekologiskt producerade i u-länderna.
Av miljöpolitiska skäl finns det flera som
förespråkar att en övergripande målsättning i EU:s
handelspolitik borde vara att tillämpa s.k. grön GSP
på handelsvaror. Man har försökt införa grön GSP för
tropiskt timmer, men inga länder har utnyttjat
möjligheten att ansluta sig. Den 1 juli 1999 blev
det även möjligt för länder att ansöka om den
särskilda stimulansordningen för miljön, men inte
heller för detta har några u-länder ännu visat
intresse. Förmånsländernas första reaktioner har i
stället präglats av viss misstänksamhet. Några av
länderna har principiella invändningar mot att
införa samband mellan handel och miljömässiga
normer. Andra fruktar en inblandning i sina inre
angelägenheter och befarar att EU kommer att avslå
en eventuell ansökan. En ytterligare orsak till u-
ländernas tveksamhet kan vara att preferenserna inte
är tillräckligt stora eller kopplade till krav som
är svåra att uppfylla, just för att de bl.a. skall
vara mätbara. Utskottet ser även flera problem med
att skapa ytterligare system och undersystem för
tullreduktioner (förenat med vissa villkor) inom EU.
Om generösare tullbestämmelser tillämpas för
produkter som uppfyller miljömässiga krav, uppkommer
frågan om inte motsvarande tullreduktioner bör ges
till produkter som uppfyller eftersträvade
internationella normer på andra områden, som t.ex.
arbetsrätt. Särordningarna kan bli flertaliga och
riskera att få kontraproduktivt resultat om de i
stället uppfattas som ytterligare hinder på vägen
att uppnå ett generellt bredare marknadstillträde
för u-länderna. De skulle även skapa ytterligare
administration på både EU:s och u-ländernas sida.
Mot denna bakgrund är det tveksamt om tiden ännu är
mogen att göra ytterligare ansträngningar för att
införa en allmän grön GSP i EU:s handelspolitik. I
de diskussioner som förts nyligen om EU:s policy för
offentlig upphandling verkade Sverige aktivt för att
miljökrav skulle inbegripas. Utskottet kan dock
konstatera att Sverige ej till fullo kunnat få gehör
från den övriga medlemskretsen.
Det är också ett övergripande svenskt intresse att
nya stimulansordningar utformas på ett sådant sätt
att de står i överensstämmelse med WTO:s regelverk.
Utskottet anser det i första hand vara WTO:s uppgift
att medverka till att den globala handelspolitiken
utformas på så sätt att producenterna stimuleras
till att ta miljömässiga hänsyn.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:N328 (c) yrkande 10 kan besvaras.
Miljöpartiet framför i motion 1999/2000:MJ807 (mp) att det i
flera fall föreligger en konflikt mellan avsikterna
i vissa handelsavtal och konventionen om biologisk
mångfald. Partiet menar att den senare måste väga
tyngst och därför bör den vägledande principen vara
att internationella handelsavtal skall underställas
FN-konventionen om biologisk mångfald (yrkande 6).
Inom ramen för konventionen om biologisk mångfald,
som 104 stater undertecknade i samband med
Riokonferensen 1992, har ett särskilt protokoll om
biologisk säkerhet förhandlats fram. Utskottet vill
erinra om att detta protokoll innehåller
bestämmelser rörande handel och märkning av
genetiskt modifierade organismer (s.k. GMO:er) inom
betydande ekonomiska sektorer såsom jordbruk och
livsmedel. Därmed har protokollet starka kopplingar
till det internationella handelsregelverket inom
WTO. Frågan om avtalet skulle underordnas WTO:s
regelverk var en av de mest kontroversiella under
förhandlingarna. Den s.k. Miamigruppen, som består
av stora jordbruksexporterande länder, motsatte sig
starka krav från andra länder att ge protokollet en
helt självständig ställning. Den slutliga lösningen
blev skrivningar i preambeln som inte klart och
tydligt ger protokollet den självständiga ställning
som bl.a. EU eftersträvat.
Sambandet mellan handel och miljö är, som framgått
tidigare, en kontroversiell fråga i WTO. U-länderna
har motsatt sig att regler på miljöområdet införs i
det globala regelverket med motiveringen att dylika
lätt kan missbrukas i protektionistiska syften. Även
om u-ländernas farhågor kan vara motiverade
instämmer utskottet i regeringens slutsats att
miljö- och handelspolitik måste vara ömsesidigt
förstärkande. Allmänt sett skapar ytterligare
liberaliseringar på handelsområdet förutsättningar
för en effektivare resursanvändning. Samtidigt är
det väsentligt att miljöfrågornas betydelse tydligt
markeras i WTO. De åtaganden som världens länder har
gjort på miljöområdet, bl.a. Agenda 21, får inte
undergrävas av ett WTO-avtal. I den s.k.
Århusdeklarationen slog FN:s ekonomiska kommission
för Europa (ECE) fast att WTO-regler helt och fullt
måste ta hänsyn till behovet av en hög nivå på
skyddet av miljön. Sverige och EU intar positionen
att en ny WTO-runda skall omfattas också av
kopplingen mellan handel och miljö. Det är samtidigt
viktigt att regler på området tar hänsyn till u-
ländernas oro för dold protektionism.
En ökad internationell handel som inte åtföljs av
en ansvarsfull miljöpolitik får negativa
konsekvenser för miljön. Resultaten av en ny WTO-
runda får inte stå i strid med vad världens länder
åtagit sig i andra sammanhang och det är därför av
stor vikt att både EU och Sverige verkar för att
miljöavtal och handelsavtal skall vara ömsesidigt
stödjande.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motion
1999/2000:MJ807 (mp) yrkande 6 kan besvaras.
I kommittémotion 1998/99:U704 (v) betonas att rätten till rena
livsmedel, ren luft och rent vatten bör höra till
människans grundläggande rättigheter. För att ge
konsumenterna bättre möjlighet att välja sina
produkter bör ett trovärdigt system för
miljömärkning, som exempelvis Svanen, utvecklas på
nordisk nivå och bör i framtiden omfatta t.ex.
trävaror och fisk (yrkande 4).
Även i motion 2000/01:U9 (mp) yrkande 8 framhålls vikten av en
förbättrad och utvidgad nordisk miljömärkning.
Utskottet har inhämtat att rapporten Svanen ur
konsument- och miljöper-spektiv (Tema Nord-serien)
skall behandlas inom Nordiska ministerrådet under
våren och sommaren 2001. Rapporten innehåller en
utvärdering av miljömärkningen Svanen och omfattar
konsumenternas kunskaper och inställning till
miljömärkning, Svanens direkta och indirekta
miljöeffekter samt organisation,
finansieringsstruktur och strategi för framtiden.
Utskottet har även fått information om att
regeringen, senare under innevarande år, avser avge
en lägesrapport till riksdagen om hur arbetet med
miljömålet i konsumentpolitiken fortskrider och år
2002 redovisa effekterna av detta arbete.
Utskottet kan även notera att en av de nationella
miljömärkningsorganisationerna, KRAV, i februari
2001 beslutade att ett frivilligt system för
märkning av vild fisk och skaldjur skall utvecklas.
Detta system skall omfatta regelverk samt
kontrollorganisation. Representanter för
beredningsindustrin samt detaljhandeln ingår i den
nytillsatta styrgruppen. Som grund för
utvecklingsarbetet, som beräknas ta ett år, ligger
de nordiska kriterierna. KRAV har tidigare
utvecklat ett system för odlad fisk och till
sommaren planeras den första miljömärkta odlade
fisken komma ut på marknaden.
Det är i första hand de svenska producenterna,
fiskeindustrin och handeln som driver frågan om
miljömärkningen av vild fisk i Sverige.
Yrkesfiskarna deltar i arbetet och är väl
informerade. Många svenska företag, producenter,
grossister och detaljhandlare tillämpar en utvecklad
miljöpolicy och vill kunna tillhandahålla och förse
konsumenterna med miljömärkta produkter.
Flera miljömärkningsorganisationer är
intresserade av internationell samverkan och
samarbete förekommer redan. Även Svanen har nyligen
lämnat en rapport, efter ett uppdrag från en
undergrupp till EU:s ministerråd. Sverige har ställt
sig försiktigt positiva till märkning av fisk men
det finns ett motstånd inom den övriga nordiska
kretsen när det gäller märkning av livsmedel
generellt. De nordiska fiskeministrarna beslutade
sommaren 2000 att anta kriterier för ett hållbart
fiske som skall ligga till grund för det fortsatta
arbetet med miljömärkning av vildfångad fisk. EU-
kommissionen har vidare aviserat att den kommer att
presentera sitt meddelande om miljömärkning på
fiskeministrarnas möte den 25-26 april 2001. Det
pågår även ett internationellt arbete med att ta
fram en världsstandard (MSC), men det har ännu inte
visat sig vara framgångsrikt.
Beträffande trävaror konstaterar utskottet att man
under flera år inom den nordiska miljömärkningen har
försökt arbeta fram kriterier för trävaror, men av
olika skäl har detta arbete lagts ner. Främsta
problemet var spårbarheten, dvs. sågverken kan inte
fullt ut garantera att en viss bräda kommer från ett
certifierat skogsbruk. Branschen kunde därmed inte
ställa upp på de krav som ställdes. Svanen har
försökt bringa till stånd en märkning av trävaror
men önskar se ett större intresse från branschen för
att gå vidare i arbetet.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna
1998/99:U704 (v) yrkande 4 och 2000/01:U9 (mp)
yrkande 8 kan besvaras.
3 Miljö, säkerhetspolitik och
vattenfrågor
Utskottet belyser här kopplingen mellan
miljöfrågor och säkerhetspolitik. Särskilt
framhålls vattenfrågornas betydelse i
säkerhetspolitiska sammanhang, då kampen om
naturresurser och miljöhot, såsom bristande
vattentillgångar, i flera fall leder till
ökad konfliktbenägenhet. Utskottet besvarar
även motioner om miljö- och säkerhetsmässiga
hot, krigs påverkan på djurlivet,
miljökatastrofen runt Aralsjön samt
oljeutsläpp.
Bakgrund
Under senare år har sambandet mellan miljö och
säkerhetspolitik kommit att uppmärksammas i allt
högre grad. Miljöfrågornas roll i
utvecklingssammanhang har lett till ett behov av att
förstå hur miljöförstöring och ökad resurs-knapphet
bidrar till risken för konflikter. För mindre än 30
år sedan talade man i dessa sammanhang främst om
tillgången till icke-förnybara resurser, då t.ex.
kontroll över oljeresurser var en viktig faktor i
strategiskt tänkande. I dag inbegriper problembilden
tillika den begränsade tillgången till förnybara
resurser som jord, skog och vatten. Negativa
miljöeffekter minskar utbudet av resurserna
samtidigt som den stora befolkningsökningen leder
till en ökad efterfrågan. Ojämlikhet mellan fattiga
och rika får till följd att den sinande
resurstillgången i sin tur fördelas orättvist, med
missnöje, social oro och folkomflyttningar som
konsekvens. Resursknappheter minskar
anpassningsförmågan, och det nödvändiga
förändringsarbetet för att samhället skall kunna
fungera under nya miljöpolitiska förutsättningar
skapar i sin tur enorma påfrestningar. Miljöarbete,
liksom arbete för minskad ojämlikhet, måste utgöra
delar i det konfliktförebyggande arbetet. Som
exempel på regioner som fått uppleva ökad spänning
på grund av miljöfaktorer kan nämnas gränstrakterna
mellan Senegal och Mauretanien, länderna kring Nilen
och flera länder i Mellanöstern. Även i Kenya,
Indonesien och Rwanda har miljörelaterad
resursknapphet samverkat med etniska skiljelinjer
och därmed bidragit till konfliktsituationen. Det
finns således otaliga exempel, och i flera fall är
den begränsade tillgången till vatten en av de
främsta konfliktorsakerna.
Rent vatten är en livsviktig men sinande resurs.
Bara en liten del av jordens vatten är drickbar, och
de användbara vattenresurserna minskar drastiskt som
följd av ineffektiv användning, utsläpp av orenat
avloppsvatten och ökat befolkningstryck. Beräkningar
har visat att en femtedel av jordens befolkning i
dag saknar tillgång till rent vatten, och om 25 år
kommer det att vara en tredjedel. Kopplingen mellan
vattenförsörjning och säkerhetspolitik är i dag
uppenbar. Frågan om makten över vattnet har ända
sedan 1948 spelat en central roll i den arabisk-
israeliska konflikten, och flera länder i
Mellanöstern, exempelvis Israel, de palestinska
territorierna, Jordanien, Syrien m.fl., måste ta
särskild hänsyn till vattenförsörjningssvårigheterna
i sitt säkerhetspolitiska tänkande.
I ett modernt säkerhetspolitiskt perspektiv rymmer
vattenfrågorna såväl individuella som nationella och
globala säkerhetsaspekter. En helhetssyn på
vattenfrågorna innefattar många olika dimensioner
och kräver kunskap om flera olika faktorer såsom
befolkningsökning, olika jordbruksmetoder, kulturer
och traditioner.
På toppmötet som föregick millennieförsamlingen
vädjade FN:s generalsekreterare om att
medlemsländerna skulle anta målet att till år 2015
halvera det antal människor som saknar säker
tillgång till vatten till rimligt pris. FN försöker
skapa globala regler för vattenhantering. Den
konvention som utarbetats, The Law of Non-
Navigational Uses of International Watercourses har
dock endast undertecknats av 16 länder och
ratificerats av 9 medlemsländer, däribland Sverige.
Även FN:s förre generalsekreterare Boutros Boutros
Gali förutspådde att morgondagens krig kommer att
utkämpas om vatten. Vi vet i dag att såväl
översvämningar som vattenbrist är ett hot mot vår
gemensamma säkerhet.
Behandling av motioner
I motion 1998/99:U704 (v) yrkande 2 berörs sambandet
mellan säkerhet och miljöfrågor. Motionären pekar
bl.a. på risken för radioaktiva föroreningar i
Nordens närområde och menar att detta hör till de
största miljömässiga och säkerhetspolitiska hot
Sverige står inför i dag. Vidare betonas i motionen
att de miljöhot och sociala orättvisor som
föreligger i stora delar av Europa måste åtgärdas
med gemensamma krafter.
Utskottet vill i sammanhanget instämma i synen att
miljöfaktorer har en koppling till
säkerhetspolitiska hänsyn, vilket kräver ett
integrerat synsätt i exempelvis konfliktförebyggande
samt civil och militär krishantering. I rollen som
EU-ordförande har Sverige aktivt lett arbetet att ge
unionen en grundläggande förmåga till
konfliktförebyggande och krishantering. I
konfliktförebyggande syfte spelar även
utvecklingssamarbete en viktig roll, då det kan
bidra till att skapa ett stabilt samhälle. Såväl
Sverige som EU tillämpar ett brett synsätt i
utvecklingsfrågor, med hänsyn till politiska,
sociala, ekonomiska och ekologiska dimensioner. Det
övergripande målet att bekämpa fattigdom nås inte
bara genom att arbeta för tillväxt och jämlik
resursfördelning utan kräver också demokrati,
jämlikhet, mänskliga rättigheter, god
samhällsstyrning, social rättvisa och miljömässig
hållbarhet.
Som framgått tidigare, utgör arbetet med att
främja en hållbar utveckling samt den sociala
dimensionen prioriterade områden i det svenska
utvecklingssamarbetet med de baltiska staterna samt
länder i Central- och Östeuropa. Sverige har även
ett stort engagemang i kärnsäkerhetsfrågor, och
svenska myndigheter, t.ex. Statens
strålskyddsinstitut, har genom olika projekt
bidragit till att förbättra kunskapen om
kärnsäkerhet hos centrala och lokala myndigheter i
Central- och Östeuropa. Syftet med det svenska
kärnsäkerhetsprogrammet är att bidra till att
uppenbara säkerhetsbrister åtgärdas i sådana
reaktorer som av energibalansskäl inte omedelbart
kan stängas. Inom kärnavfalls- och
strålskyddsområdet har de svenska insatserna
fokuserat på hanteringen av kärnavfall, då en
tidigare kartläggning av dessa problem visade på
stora behov, exempelvis i den ryska delen av
Barentsområdet.
Utskottet delar motionärernas syn på att miljöhot
och arbetet med sociala frågor måste utföras med
gemensamma krafter och vill därför understryka
vikten av de insatser som görs inom ramen för EU.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motion
1998/99:U704 (v) yrkande 2 kan besvaras.
Det finns ett växande engagemang för djurs
rättigheter, men sällan diskuteras krigens effekter
på djur. Detta uppmärksammas i motion 2000/01:U205
(s). Som exempel nämns hur djurlivet påverkats av de
växtgifter och den napalm som användes under
Vietnamkriget och den skogsskövling som skett i
samband med minering i Kambodja. Motionären anser
att regeringen bör ta initiativ till en dialog med
djurrättsorganisationer och andra om hur krigs
effekter på djurlivet skall kunna belysas och bli en
del av fredsarbetet.
Utskottet anser det vara angeläget att
uppmärksamma att även växt- och djurliv drabbas av
de effekter krig medför. Utskottet förutsätter att
även denna aspekt beaktas i de processer som leder
fram till internationella överenskommelser om såväl
miljöfrågor som konventioner som rör nedrustning och
krig. Giftbesprutning, skogsskövling och minering
får direkta konsekvenser för både människor och
ekosystemet. Sverige arbetar för förebyggande av
konflikter och är en aktiv pådrivare i flera frågor
som påverkar förutsättningarna för ett ekologiskt
hållbart fredsarbete, t.ex. atmosfäriska
provsprängningar, bruket av massförstörelsevapen,
truppminor samt nedrustning i övrigt. Sverige har
sedan länge fäst stor vikt vid ett totalförbud mot
kemiska vapen och därmed elimineringen av en hel
kategori massförstörelsevapen, som även påverkar
ekosystemet. I januari 1993 undertecknade Sverige
FN:s konvention om förbud mot utveckling,
produktion, innehav och användning av kemiska vapen
samt om deras förstöring, som FN:s medlemsstater
förhandlat fram under loppet av 20 år. Det svenska
engagemanget visar sig både i internationella
förhandlingar om gemensamma konventioner och i
praktiskt arbete som t.ex. minröjning, att förhindra
läckage i kärnreaktorer, m.m. Svensk militär visar
stort miljöengagemang och miljökunnande.
Fredsarbetet består således av flera olika
komponenter, och det man uppnår kommer både
människor samt växt- och djurliv till gagn.
Inom ramen för Natosamarbetet, har Sverige
deltagit i arbetsgrupper som utrett sambandet mellan
krig och miljö. Den kommitté som främst sysslar med
militära miljöfrågor, CCMS (Committee on the
Challenges of Modern Society) utarbetar pilotstudier
i miljörelaterade frågor. I detta sammanhang har man
kunnat konstatera behovet av att ytterligare utreda
effekterna på flora och fauna, men ej utfört en
separat studie i frågan på grund av att den skulle
bli alltför omfattande i relation till de resurser
som står till förfogande. Utskottet vill framhålla
att det är viktigt med en mångfasetterad analys som
även beaktar krigs effekter på både växt- och
djurliv och att hög miljömedvetenhet tillämpas i
hela fredsarbetet.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motion
2000/01:U205 (s) kan besvaras.
Flera motioner är relaterade till vatten och
vattenförsörjning. I motion 2000/01:U901 (kd)
beskrivs miljökatastrofen vid Aralsjön som en av de
största ekologiska katastrofer någonsin som orsakats
av människor. Den har påverkat miljön och
hälsotillståndet i området så att situationen för
befolkningen är akut. Motionären betonar vikten av
att Sverige uppmärksammar och håller en hög
ambitionsnivån beträffande Aralsjöns svåra situation
och miljökatastrofen i anslutning till den (yrkande
1). Vidare anförs att Sverige tillsammans med andra
länder och organisationer bör upprätta en plan för
arbetet med Aralsjön och den svåra situationen för
länderna och folken däromkring (yrkande 2).
Motionären betonar att den svenska regeringen i
internationella organ, såsom EU, OSSE och FN, aktivt
bör driva frågan om Aralsjön (yrkande 3) och inom
befintliga ekonomiska ramar öka sina insatser för
Aralsjön (yrkande 4). Regeringen bör även tillse att
de frivilliga organisationer som arbetar i området,
inom befintliga ekonomiska ramar, ges ökat stöd och
ökade möjligheter (yrkande 5).
Även i flerpartimotionen 1998/99:U208 (kd, s, c,
fp) yrkande 1 beskrivs Aralsjöns svåra situation och
miljökatastrofen i anslutning till den. Motionärerna
menar att den svenska regeringen måste uppmärksamma
denna fråga i EU, OSSE och FN (yrkande 2).
Utskottet konstaterar att man från svensk sida är
väl medveten om de problem som är förknippade med
Aralsjön. Förhållandena i och kring denna sjö
innebär en fruktansvärd ekologisk katastrof med
svåra följder för både miljön och människors
hälsotillstånd i strandstaterna Kazakstan och
Uzbekistan. Berörda av frågan om vattenresurserna är
också Turkmenistan, Kirgizistan och Tadzjikistan.
Den svenska regeringens arbete för Aralsjön består
främst av tre delar: att uppmärksamma den akuta
humanitära situationen, att tillse att
effektiviteten i befintliga bevattningsanläggningar
förbättras och att näringsstrukturen i området
ställs om från det nuvarande starka beroendet av
bomullsodling, som kräver konstbevattning i former
som bidragit till skadorna. Det faktum att flera
länder delar på och är ansvariga för en gemensam
vattenresurs innebär samtidigt en säkerhetspolitisk
utmaning och kräver att de drabbade länderna arbetar
tillsammans och mot gemensamma mål. De berörda
länderna i regionen samarbetar bl.a. inom ramen för
International Fund for the Aral Sea.
Den svenska Unifem-kommittén har tillsammans med
Vetenskapsakademin och Rädda Barnen under flera år
uppmärksammat frågan om Aralsjön. Bland annat
anordnades våren 1998 en konferens på detta tema i
Riksdagshuset.
I ett särskilt regeringsbeslut till Sida den 15
februari 2001 fastslog regeringen att svenskt stöd
skall främja miljörelaterade projekt i Centralasien,
främst med bäring på Aralsjön. Sverige stöder också
flera projekt med anknytning till den ekologiska
katastrofen i regionen och dess sociala konse-
kvenser. Hittills har drygt 22 miljoner kronor
allokerats till dammsäkerhet och dammskötsel (i
samarbete med Världsbanken), hälsoprogram i regionen
Karakalpakstan (tillsammans med Läkare utan
gränser), kvinnors medverkan i lokalpolitiken (i
samarbete med UNDP, United Nations Development
Program) samt till samarbetsprojektet mellan Kyrzyl
Orda Oblast och Huddinge kommun. Sverige följer
utvecklingen vad gäller Aralsjön och avser att
fortsätta sitt stöd till regionen. Samtidigt anser
man att frågan om Aralsjön bäst kan behandlas genom
internationellt samarbete. Det svenska engagemanget
inom FN och Världsbanken är därför av stor vikt.
Inom EU, OSSE och FN finns stor insikt om
Aralsjön, och dess problem och omfattande insatser
görs också av dessa organisationer. EU påbörjade
1995 flera projekt med inriktning på Aralsjön. Åren
l995-2000 satsades
8 miljoner euro och ytterligare projekt är nu under
övervägande. EU ger likaså stöd för regionalt
samarbete, markresurser och användandet av grödor,
vattenresurser och vattenbehov, m.m. UNDP utför i
samarbete med Världsbanken och UNEP (United Nations
Environment Program) flera projekt med inriktning på
Aralsjöområdet. Utöver projekt som svarar på
kortsiktiga behov, satsar man på
kapacitetsutveckling inom myndigheter och enskilda
organisationer samt på projekt till stöd för en
hållbar utveckling i regionen. Sverige bidrar med
8,5 miljoner kronor till ett av Världsbankens
projekt som skall mildra effekterna av den fortsatta
uttorkningen av Aralsjön.
Mandaten för OSSE:s missioner i Centralasien
omfattar såväl mänskliga rättigheter som
säkerhetsrelaterade politiska, ekonomiska och
miljömässiga aspekter. OSSE har också tagit ett
flertal initiativ vad gäller regionens
vattenresurser. Till dessa hör bl.a. det seminarium
för enskilda organisationer som hölls i oktober 2000
i Kazakstan. Seminariet handlade om rollen för det
civila samhället och miljön med speciell inriktning
på problemen kring Aralsjön. En rad lokala
frivilligorganisationer har växt fram i regionen.
Deras arbete bidrar till att både väcka de berörda
ansvariga regeringarna och till att frågan ges en
mer framskjuten plats på dagordningen i de
internationella forum där beslut om finansiella
resurser fattas.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna
2000/01:U901 (kd) yrkandena 1-5 samt 1998/99:U208
(kd, s, c, fp) yrkandena 1 och 2 kan besvaras.
Internationellt samarbete behövs i gränsöverskridande
miljöfrågor. I motion 1998/99:U903 (fp) talas om
FN:s havsrättskonvention. Motionären menar att den
inte ger tillräckligt starka möjligheter att
ingripa mot den allvarliga miljöförorening som
oljeutsläpp innebär. Sverige bör därför ta initiativ
till och verka för att en strängare syn på
föroreningar i den marina miljön kommer till uttryck
i konventionen (yrkande 1).
I motion 1998/99:MJ748 (kd) talas om vikten av
åtgärder för att minska antalet oljeutsläpp som
belastar Östersjön. Motionären menar bl.a. att
oljeutsläpp kunnat ske utan rättslig påföljd, vilket
varit förödande både för miljön i Östersjön och för
tilltron till rättssystemet. Mot denna bakgrund bör
Sverige verka för skärpta skrivningar i
internationella konventioner i syfte att beivra
miljöbrott i form av oljeutsläpp i sjöar och hav
(yrkande 6).
FN:s havsrättskonvention från 1982, som kan
beskrivas som en grundlag för haven, har i dag 135
parter. Nära nog samtliga EU-länder, inklusive
Sverige, och gemenskapen har anslutit sig.
Konventionen anger den folkrättsliga ramen för i
stort sett all fredlig användning av haven och utgör
stommen i det rättsliga nätverk av överenskommelser
som rör haven, såväl globala som regionala.
Konventionen tog flera år att framförhandla, då den
präglas av en ytterst känslig balans mellan staters
olika intressen och förutsättningar. I
havsrättskonventionen intar skyddet och bevarandet
av den marina miljön en central roll där en balans
mellan flaggstaters, kuststaters och hamnstaters
rättigheter och skyldigheter fastläggs. Sverige har
försökt verka för en strängare syn på föroreningar
men ser risker med att insistera på att ändra i
existerande texter. Det man främst befarar är att
ett försök att genomföra ändringar av enskilda
bestämmelser i ett globalt regelverk, med den
dignitet som havsrättskonventionen har, får till
följd att det havsrättsliga regelsystemet bryts
sönder. Då det alltjämt finns stora
intressemotsättningar, skulle förslag till ändringar
med stor sannolikhet leda till krav på ändringar i
andra delar av konventionstexten, vilket man vill
undvika.
Inom ramen för den internationella
sjöfartsorganisationen, IMO, pågår ett arbete med
att ta fram de globala överenskommelser som krävs
för att göra det möjligt att identifiera från vilket
fartyg ett utsläpp kommer. IMO diskuterar även
märkningsmetoder och preventiva åtgärder för att
minska risken för utsläpp av högdensitiva och
emulgerade oljor från fartyg. Även inom ramen för EU
diskuteras ytterligare åtgärder i syfte att höja
säkerheten av marina oljetransporter. Efter
fartygets Erikas förlisning utanför Frankrikes kust
i december 1999 lade kommissionen i mars 2000 fram
ett första åtgärdspaket för att nå högre säkerhet
beträffande framför allt oljetankfartyg (Erika I).
Paketet innehöll tre lagförslag som innebär skärpta
regler för hamnstatskontroll, skärpta krav på
klassificeringssällskap samt påskyndad infasning av
oljetankfartyg med dubbelskrov eller motsvarande
konstruktion. I december 2000 presenterades
uppföljningen, det s.k. Erika II-paketet, vari
föreslås bl.a. ett gemensamt europeiskt
övervaknings- och informationssystem för sjöfarten,
ett europeiskt system för oljeskadekompensation samt
tillskapandet av en europeisk sjösäkerhetsbyrå.
Europeiska rådet i Nice i december 2001 uppmanade
rådet (transport) att i samförstånd med
Europaparlamentet anta de bestämmelser som är
nödvändiga för att säkerställa en hög säkerhetsnivå
till sjöss. Transportministrarna höll mot denna
bakgrund en s.k. riktlinjedebatt om Erika II-paketet
den 4-5 april 2001.
Utskottet vill även uppmärksamma den roll
Internationella oljeskadefonden (IOPCF,
International Oil Pollution Compensation Fund, 1992)
spelar för möjligheterna att finansiera insatser,
t.ex. oljesanering, och skador som uppkommer i
samband med oljeolyckor. I oktober 2000 beslutades
om en höjning med 50% av de ersättningsbelopp fonden
betalar ut. Sverige bedriver ett aktivt arbete inom
IOPCF, som sedan 1985 leds av en svensk, Måns
Jacobsson.
Utskottet har inhämtat att det inom
Regeringskansliet pågår ett arbete med att bereda
Oljeutsläppsutredningens betänkande Att komma åt
oljeutsläppen (SOU 1998:158). Betänkandet innehåller
en mängd förslag i syfte att förbättra de rättsliga
möjligheterna att beivra olagliga oljeutsläpp. Även
i den s.k. Östersjöstrategin, en överenskommelse
mellan länderna runt Östersjön, har behovet av
lagändringar i fråga om tillsyn och sanktioner
uppmärksammats. Regeringen avser att överlämna en
proposition till riksdagen i maj 2001.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna
1998/99:U903 (fp) yrkande 1 och 1998/99:MJ748 (kd)
yrkande 6 kan besvaras.
4 Miljö och
utvecklingssamarbete
Utskottet belyser betydelsen av att
miljöaspekterna behandlas som en integrerad
komponent i det svenska
utvecklingssamarbetet. I detta kapitel
återfinns motioner om miljöbistånd, s.k.
tekniksprång, svenska bidrag till
dammprojekt, användande av miljövänliga
energikällor i tredje världen samt fattiga
länders bruk av miljögifter. Samtliga
yrkanden besvaras eftersom utskottet kunnat
konstatera att det svenska
utvecklingssamarbetet redan iakttar de
särskilda problem och hänsyn som framhålls i
motionerna.
Bakgrund
Som ett led i att utveckla förståelsen för sambandet
mellan miljö och utvecklingssamarbete besökte
utskottet Sida i mars 2001. Den information som gavs
underströk bl.a. att miljöaspekterna i
utvecklingsfrågor måste hanteras systematiskt med
sektorsvisa policies. Fattigdomsbekämpning är
omöjlig på sikt om man inte beaktar de naturresurser
som människor skall bygga sin försörjning på. I dag
sker 80% av den årliga användningen av jordens
resurser i industriländerna, vilka endast har 15% av
jordens befolkning. Ökad levnadsstandard i fattiga
länder och en totalt sett ökande befolkningsmängd
kommer att leda till ökade påfrestningar på miljön.
I takt med att de globala miljöfrågornas roll växer,
fäster Sverige stor vikt vid att integrera
miljöhänsyn och hållbar utveckling i all
biståndsverksamhet. Sverige stöder verksamheten i de
multilaterala organ som arbetar med att stärka
efterlevnaden av de globala miljökonventionerna. Det
normativa multilaterala samarbetet fortgår med att
vidareutveckla riktlinjerna från Riokonferensen
(UNCED) 1992. Sverige ger särskild prioritet åt
fattigdomsbekämpning och hållbara produktions- och
konsumtionsmönster, vilket bl.a. behandlas i FN:s
kommission för hållbar utveckling (CSD). Vidare
arbetar Sverige för att de tre konventioner som togs
fram i samband med Riokonferensen avseende
klimatförändring, bekämpning av ökenspridning och
främjande av biologisk mångfald även anhängiggörs i
utvecklingssamarbetets vardag.
Den globala miljöfonden (GEF) knyter samman FN-
systemet och Världsbanken och anses med sin budget
på 2,75 miljarder dollar vara den viktigaste
internationella fonden som arbetar med globala
miljöproblem. Verksamheten är huvudsakligen inriktad
på att bekämpa klimatförändringar och förlusten av
biologisk mångfald, att sanera internationella
vattendrag och att avveckla freonanvändning i
Central- och Östeuropa. Bidrag lämnas till de
berörda länderna för att bygga upp kunnande och
kapacitet att hantera dessa frågor. Sverige bidrar
till fondens verksamhet med drygt 448 miljoner
kronor för fyraårsperioden 1998-2002. Det svenska
bidraget utbetalas i takt med de behov som GEF
anger. Inom ramen för Montrealprotokollets
multilaterala fond för utfasning av ozonfarliga
ämnen driver Sverige bl.a. frågan om institutionell
förstärkning i u-länderna, så att deras kapacitet,
kompetens och ägarskap ökar.
Att miljöanpassa samhället kräver
sektorsövergripande åtgärder, som kan uppfattas som
kostsamma i fattiga länder. Det är därför viktigt
att understryka dessa åtgärders verkan på längre
sikt. Att värna om hållbar utveckling får positiva
konsekvenser inte endast för miljön utan ger även
bättre förutsättningar för bl.a. ekonomisk tillväxt
och fattigdomsbekämpning.
Behandling av motioner
I partimotion 2000/01:U216 (kd) betonas att ett bra
och effektivt utvecklingssamarbete kräver en
helhetssyn på ekonomi, handel, bistånd och miljö.
Den kunskap, avancerade teknologi och det goda
resursutvinningssystem vi i dagens samhälle har
tillgång till bör utnyttjas för att främja de
fattiga ländernas utveckling. Därför utgör
internationellt bistånd ett viktigt politik-område
för att förebygga bl.a. miljöhot och social misär.
Kristdemokraterna betonar att biståndet bör ses över
för att i högre utsträckning inriktas på en
miljövänlig tillväxt i utvecklingsländerna (yrkande
16).
I motion 1999/2000:U504 (kd) talas om s.k.
tekniksprång för u-ländernas utveckling, dvs. att de
inte skall göra om de misstag i-länderna gjort på
många områden. Begreppet användes bl.a. under Rio-
konferensen 1992. I motionen framhålls att svenskt
bistånd bör utveckla former för att stödja olika u-
länder i deras arbete med att miljöanpassa sina
ekonomier, bl.a. genom att möjliggöra tekniksprång
inom områden som energi, transporter, telefoni,
avfallshantering m.m. (yrkande 2).
Utskottet konstaterar att Sverige prioriterar
miljöfrågorna högt. Av de sex biståndsmålen som
riksdagen har antagit, tillkom 1988 miljöhänsyn:
"att bidra till en framsynt hushållning med
naturresurser och omsorg om miljön". Sida har ett
omfattande biståndsprogram för främjande av hållbar
utveckling och utför miljökonsekvensbedömningar av
alla insatser. Miljöfrågorna utvärderas även
övergripande av Sekretariatet för utvärdering och
intern revision, som är ett organ som lyder direkt
under Sidas styrelse. Biståndet är också inriktat på
miljövårdslagstiftning. Nästan hälften av Sidas
biståndsinsatser har miljö som huvudsakligt mål
eller delmål. För att kunna stödja projekt som
ligger vid sidan av de ordinarie biståndsprogrammen
har Sida ett särskilt miljöanslag på drygt 200
miljoner kronor om året. Anslaget är ett komplement
till övriga biståndsmedel och används för att
utveckla metoder, till försöksverksamhet och
strategiskt viktiga miljöinsatser. Som ett led i
policyutvecklingen på området genomför Sida även
analyser inom utvalda miljöområden, som t.ex.
miljöekonomi, handel och miljö, vattenresurser samt
miljöanpassat energibistånd. Det har noterats ett
ökat intresse i samhället för miljöekonomiska
analyser, och Sida arbetar med utgångspunkt att
miljöfrågorna är avgörande för en hållbar
produktion, för livsmedelssäkerhet samt för
ekonomisk utveckling och tillväxt. Sverige har som
ambition att vara ett föregångsland i omställningen
till hållbar utveckling. Den utmaningen kräver
insatser som förenar miljöpolitiken med ekonomi,
sysselsättning och social välfärd. Sidas
handlingsprogram för hållbar utveckling reviderades
1999 för tvåårsperioden 2000-2001. De nya
riktlinjerna för miljökonsekvensbedömningar och
utbildningsinsatser har bidragit till att
miljöaspekter ytterligare integrerats i
verksamheten. Utskottet noterar även det nödvändiga
i att utvecklingen av mätmetoder och statistik
fortsätter för att relevanta bedömningar av huruvida
utvecklingen är långsiktigt hållbar eller inte skall
kunna göras.
Sverige verkar även för att EU:s
utvecklingssamarbete skall genomsyras av omsorg för
miljö och hållbar utveckling. Inom ramen för
Cardiffprocessen för integration av miljöfrågorna
antog rådet för biståndsfrågor i november 1999 en
rapport om integrering av miljön i gemenskapens
utvecklingspolitik. Rapporten framhåller att
utvecklingen är hållbar när den är ekonomiskt
effektiv, politiskt demokratisk och pluralistisk
samt socialt rättvis och miljömässigt sund.
Rapporten redovisar kort den utvärdering som gjorts
av miljöaspekterna för EU:s program i
utvecklingsländerna och konstaterar att
integreringen av miljöhänsyn i landprogrammen
fortfarande ligger på en relativt låg nivå. En
hindrande faktor enligt rapporten är den begränsade
miljömedvetenheten och efterfrågan på miljösamarbete
i partnerländernas regeringar samt bristande
personalresurser för miljö- och utvecklingsfrågor
inom kommissionen.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna
2000/01:U216 (kd) yrkande 16 och 1999/2000:U504 (kd)
yrkande 2 kan besvaras.
Motionärerna bakom motion 1999/2000:U211 (mp) uttrycker i
yrkande 1 tveksamhet till de svenska bidrag som ges
till dammprojekt. De menar att den biologiska
produktionen nästan är obefintlig i stillastående
dammar och de växer ofta igen. Även antalet
fiskarter är fler i rinnande floder, och
motionärerna manar till att lämna det gamla sättet
att tänka och i stället inrikta miljöbiståndet på ny
teknik baserad på ekologisk sakkunskap. Det skulle
bättre gynna det långsiktigt hållbara samhälle man
eftersträvar. I yrkande 2 framhålls att Sverige bör
understödja skapandet av ny miljövänlig energiteknik
i utvecklingsländerna, såsom utbyggnad av sol- och
vindenergi, biogasteknik och annan miljövänlig
energiframställning.
Utskottet har noterat att Sida utför
miljökonsekvensbedömningar av alla biståndsinsatser
och utgår därför ifrån att de svenska bidrag som ges
till dammprojekt har analyserats ur miljöperspektiv.
Utvecklingssamarbete kräver flera olika sorters
insatser, och det kan inte uteslutas att dammar kan
behövas i vissa områden. Det är emellertid av stor
vikt att den teknik som används utvecklas, så att
risken för miljöskadliga effekter av dammbyggen
minimeras.
Beträffande skapande av ny miljövänlig
energiteknik konstaterar utskottet att EU-
kommissionen, på uppdrag av ministerrådet, utarbetat
en strategi för förnybara energikällor, som betonar
användning av biomassa, vindkraftverk och solenergi.
Förutom att bidra till ett konkurrenskraftigt
energisystem för Europa, menar kommissionen att
systemet skall bidra till export av kunnande och
investeringar till tredje land. I svenskt
utvecklingssamarbete har man satsat på att förnya
sin policy för miljöanpassat energibistånd.
Inriktningen av denna är att utvecklingsländernas
energibehov skall tillgodoses på ett hållbart sätt,
där hållbarheten bedöms utifrån ett lokalt,
nationellt, regionalt och globalt perspektiv. De
landspecifika lösningarna kan komma att skifta
beroende av vilka energikällor som finns
tillgängliga och kostnaderna att utveckla dem, men
som övergripande princip prioriteras förnyelsebara
energikällor, som t.ex. sol- och vindenergi.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motion
1999/2000:U211 (mp) yrkandena 1 och 2 kan besvaras.
För några år sedan gjordes upptäckten att giftiga ämnen, såsom
PCB och dioxiner, förgiftat flera djurarter i
Arktis, bl.a. fisk, säl och isbjörn. Detta tas upp i
motion 1999/2000:U217 (v), vari det framhålls att
dessa miljögifter ofta producerats i i-länder men i
dag främst används av de fattiga länderna för att
underlätta framtagandet av födoämnen. Mot denna
bakgrund bör man understödja forskning och
produktion för att ersätta de gifter som används i
de fattiga länderna i syd och vars spridning även
drabbar det norra halvklotet (yrkande 12).
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla den
globala konvention om persistenta organiska gifter
(persistent organic pollutants, s.k. Pops), som
färdigförhandlades i december 2000. Konventionen
kommer att undertecknas vid en mellanstatlig
konferens i Stockholm den 22-23 maj 2001. Inom ramen
för konventionen har de industrialiserade länderna
åtagit sig att genom tekniskt och finansiellt
bistånd stödja utvecklingsländerna i deras
genomförande av kraven i konventionen. Med hjälp av
miljövänligare alternativ och tekniköverföring från
de industrialiserade länderna kan u-länderna lättare
ersätta de miljöfarliga gifter som används.
Utskottet vill framhålla att forskning kring
problemet redan förekommer. Den kunskap som
utvecklats bekräftar att det föreligger ett stort
behov av ökad tekniköverföring från i-länderna.
Utskottet vill därför understryka att ytterligare
ansträngningar krävs i internationellt samarbete för
att bistå u-länderna i detta arbete.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motion
1999/2000:U217 (v) yrkande 12 kan besvaras.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Samordning av olika politikområden
Riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U217
yrkande 2 och 2000/01:N328 yrkande 4 besvarade
med vad utskottet anfört.
2. Global skogsskövling
Riksdagen förklarar motion 1999/2000:MJ807
yrkande 7 besvarad med vad utskottet anfört.
3. Korallrevsskador
Riksdagen förklarar motion 1998/99:U201 yrkande
2 besvarad med vad utskottet anfört.
4. FN:s miljöarbete
Riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U415
yrkandena 5-7 och 2000/01:N328 yrkande 2
besvarade med vad utskottet anfört.
5. Ratificering av Kyotoprotokollet
Riksdagen förklarar motion 2000/01:MJ762
yrkande 5 besvarad med vad utskottet anfört.
6. Bildandet av en nordisk miljöunion
Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ711 yrkande
14
Reservation 1 (c)
7. Miljöinvesteringar i Östeuropa
Riksdagen förklarar motion 1999/2000:U802
yrkande 5 besvarad med vad utskottet anfört.
8. Miljösamarbete för Öst- och
Centraleuropa
Riksdagen förklarar motion 1999/2000:U221
yrkande 8 besvarad med vad utskottet anfört.
9. Grön GSP i EU:s handelspolitik
Riksdagen förklarar motion 2000/01:N328 yrkande
10 besvarad med vad utskottet anfört.
10. Miljö- och handelsavtal
Riksdagen förklarar motion 1999/2000:MJ807
yrkande 6 besvarad med vad utskottet anfört.
11. Nordisk miljömärkning
Riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U704
yrkande 4 och 2000/01:U9 yrkande 8 besvarade med
vad utskottet anfört.
12. Säkerhets- och miljöfrågor
Riksdagen förklarar motion 1998/99:U704 yrkande
2 besvarad med vad utskottet anfört.
13. Krigs effekter på djurlivet
Riksdagen förklarar motion 2000/01:U205
besvarad med vad utskottet anfört.
14. Aralsjön
Riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U901
yrkandena 1-5 samt 1998/99:U208 yrkandena 1-2
besvarade med vad utskottet anfört.
15. Oljeutsläpp
Riksdagen förklarar motionerna 1998/99:U903
yrkande 1 och 1998/99:MJ748 yrkande 6 besvarade
med vad utskottet anfört.
16. Svenskt miljöbistånd
Riksdagen förklarar motionerna 2000/01:U216
yrkande 16 och 1999/2000:U504 yrkande 2 besvarade
med vad utskottet anfört.
17. Dammprojekt och energikällor
Riksdagen förklarar motion 1999/2000:U211
yrkandena 1 och 2 besvarad med vad utskottet
anfört.
18. Miljögifter
Riksdagen förklarar motion 1999/2000:U217 yrkande
12 besvarad med vad utskottet anfört.
Stockholm den 3 maj 2001
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Viola Furubjelke
(s), Berndt Ekholm (s), Lars Ohly (v), Holger
Gustafsson (kd), Bertil Persson (m), Carina Hägg
(s), Agneta Brendt (s), Marianne Jönsson (s), Murad
Artin (v), Jan Erik Ågren (kd), Sten Tolgfors (m),
Karl-Göran Biörsmark (fp), Birgitta Ahlqvist (s),
Karin Enström (m), Roy Hansson (m) och Agne Hansson
(c).
Reservation
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservation. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Bildandet av en nordisk miljöunion (punkt 6)
(c)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i
reservation 1. Därmed bifaller riksdagen motion
2000/01:MJ711 yrkande 14.
Ställningstagande
Internationellt samarbete är av yttersta vikt för
att komma till rätta med gränsöverskridande och
globala miljöproblem. Sverige måste spela en aktiv
roll i detta samarbete och aktivt arbeta med
frågorna i internationella organ som FN och EU.
Centerpartiet anser att Sverige inom ramen för EU:s
flexibla integration eller genom närmare samarbete
med övriga nordiska, och andra på miljöområdet
progressiva medlemsländer borde nyttja möjligheten
till närmare samarbete på miljöområdet genom att
bilda en miljöunion. I Norden finns en likartad syn
på miljöfrågorna, vilket ger goda förutsättningar
för ett sådant närmare samarbete. Den nordiska
miljöunionen skulle i det internationella samarbetet
tjäna som en viktig föregångare, genom att visa
vägen för hur man kan komma till rätta med
miljöproblem som inte stannar innanför
nationsgränserna. Miljöunionen skulle ligga i
fronten med framåtsyftande lagstiftning och
stimulera miljövänliga innovationer och visa att det
är ekonomiskt sunt för både företag och samhälle att
skydda miljön samtidigt som den skulle erbjuda
affärsmöjligheter för svenska och nordiska företag.
Sverige har goda förutsättningar att vara ett
föredöme på miljöområdet och bör därför ta vara på
denna chans att leda den globala utvecklingen.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad jag framför. Mitt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:MJ711
yrkande 14.
Särskilda yttranden
1. Ratificering av Kyotoprotokollet (punkt
5) (m, fp)
av Bertil Persson, Sten Tolgfors, Karin
Enström, Roy Hansson (alla m) och Karl-Göran
Biörsmark (fp).
Sverige har haft låga utsläpp av koldioxid på grund
av att vatten- och kärnkraft har svarat för nästan
hela elproduktionen.
Den svenska regeringens miljö- och energipolitik
leder dock till kraftigt ökade utsläpp av
växthusgaser i norra Europa. Stängningen av
kärnkraftsreaktorn Barsebäck 1 1999 medför att
koldioxidutsläppen i norra Europa ökar med ca 10 000
ton koldioxid per dygn.
EU har som helhet, enligt Kyotoprotokollet, ett
åtagande att minska utsläppen av växthusgaser med 8
% under perioden 2008-2012 jämfört med 1990. Den
socialdemokratiska regeringen har dock inom EU
förhandlat fram en möjlighet att under samma
tidsperiod öka de svenska utsläppen med 4 %.
Den svenska regeringens politik innebär att man
medvetet bidrar till att risken för allvarliga
klimatstörningar ökar och att man smiter undan sitt
ansvar för den globala miljön.
2. Miljösamarbete för Öst- och
Centraleuropa (punkt 8) (kd)
av Holger Gustafsson och Jan Erik Ågren (båda
kd).
Miljöförstöringen i Central- och Östeuropa, liksom i
hela forna Sovjetunionen, är skrämmande. Den för med
sig allvarliga konsekvenser för hälsan. Speciellt
känsliga och drabbade är barn under sin uppväxt och
utveckling. Den kommunistiska perioden innebar en
politik som siktade på en snabb tillväxt utan hänsyn
till miljö- och hälsorisker. Även nu anser många av
länderna det för dyrt att med sina knappa ekonomiska
resurser göra något åt miljön. Det mest allvarliga
problemen härrör från det radioaktiva nedfallet från
kärnvapentester först ovan och sedan under jord, som
pågick i fyra årtionden i Semipalatinsk och
Kazakstan. Konsekvenserna av kärnvapenproven har
varit fruktansvärda för både vuxnas och barns hälsa.
Det finns exempel på hur drabbade barn nu lämnas
nästan helt utan medicinsk vård på sjukhus i
Kazakstan. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl har varit
mest fördärvbringande i Ukraina, Vitryssland och
delar av Ryssland. Här lider barn i mycket högre
grad än vanligt av infektioner, blodsjukdomar,
luftvägs- och cirkulationssjukdomar. I Vitryssland
har födelseskadorna ökat med 70 %, och förekomsten
av tumörer har tre- till fyrdubblats sedan olyckan.
Ett direkt samband kan konstateras mellan
förekomsten av barns sjukdomar och närheten till
stora industrier med utsläpp av allehanda oreglerade
gifter. Miljökrisen bottnar i den snabba
industrialisering och urbanisering som tog verklig
fart på 1960-talet. Eftersom staten kontrollerade
produktionsmedlen fanns det ingen som vakade över
miljön. Tjeckoslovakien ansågs på 1980-talet vara
världens mest förorenade land i förhållande till
invånarantalet. Ukraina förklarades av Sovjet år
1990 för en ekologisk katastrofzon med 55 städer som
nådde en kritisk nivå för luftföroreningar. I
Ryssland lever mer än 55 miljoner människor, av
vilka 12 miljoner är barn, i städer där
föroreningarna är fem gånger högre än vad som är
tillåtet enligt officiella normer. Den ryska
regeringen drar slutsatsen att föroreningarna är
direkt ansvariga för mer än en tredjedel av alla
sjukdomar, inklusive hälften av alla
luftvägssjukdomar. Från 1980 till 1995 tredubblades
förekomsten av astmatisk bronkit. I svårt förorenade
områden fyr- eller femdubblades den. I Krakow,
Polen, lider 10% av barnen som bor i närheten av det
stora Nowa Huta-stålverket av kroniska
luftvägssjukdomar. I Ungern har ett direkt samband
dokumenterats mellan luftföroreningarna och barnens
sjukdomar i luftvägarna.
Sverige bör via Unicef och WHO verka för att de
barn som drabbats av radioaktivt nedfall som följd
av kärnvapenproven i Kazakstan och Tjernobyl-olyckan
får adekvat sjukvård och hjälp till ett så drägligt
liv som möjligt.
Vidare bör den svenska regeringen mer intensivt
verka i EU och i andra internationella forum för att
miljösamarbetet med berörda länder intensifieras