I betänkandet behandlas propositionen 1999/2000:149
Nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och
sjukvården samt 42 motionsyrkanden väckta i
anledning av propositionen. Vidare behandlas 66
yrkanden från den allmänna motionstiden 2000.
Genom den s.k. försvarsuppgörelsen kommer åtta
miljarder kronor att tillföras vården och omsorgen
under perioden 2002-2004. Av 2000 års ekonomiska
vårproposition framgår att medlen skall ingå i det
generella statsbidraget till landsting och kommuner
och fördelas med 70 % till landstingen och 30 % till
kommunerna, vilket innebär att den största delen av
satsningen avser landstingens hälso- och sjukvård.
Regeringen, Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet har i ett avtal för åren 2002-2004
enats om att med dessa utökade resurser stimulera
utvecklingsinsatser inom vården och omsorgen såvitt
gäller fyra utpekade områden: primärvård, vård och
omsorg om äldre, psykiatri samt tillgänglighet och
mångfald.
I propositionen presenteras åtgärder för att
utveckla hälso- och sjukvårdens grundläggande
struktur och inriktning. Genom att stärka
primärvården i landstingen och primärvården i
kommunerna för de äldre minskar den nuvarande
obalansen mellan primärvårdens åtagande och dess
resurser. Dessutom redovisas åtgärder för att stärka
stödet till barn, ungdomar och äldre med psykisk
ohälsa samt till psykiskt funktionshindrade. Vidare
framhålls vikten av att öka mångfalden av vårdgivare
inom den öppna vården och omsorgen.
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner förslag
till inriktning och åtgärder för de fyra områdena.
Socialutskottets majoritet (s, c, fp, mp) ställer
sig i huvudsak bakom förslagen till riktlinjer.
Utskottet föreslår emellertid två tillkännagivanden
till regeringen. Vidare markerar utskottet sina
förväntningar i olika sakfrågor.
Inledningsvis erinrar utskottet om att ett
helhetsperspektiv där patienten sätts i centrum är
nödvändigt. Utskottet utgår ifrån att en kraftfull
förstärkning av primärvårdens resurser bör innebära
en avlastning av sjukhusen. Den medicinsk-tekniska
utvecklingen leder till att vårdutbud och
vårdstruktur kommer att genomgå förändringar.
Utskottet förutsätter att regeringen noga följer och
analyserar utvecklingen inom hela sjukvården och vid
behov återkommer till riksdagen med förslag.
Utskottet delar inställningen i en c-motion att
bättre samordning mellan hälso- och sjukvården,
socialförsäkring och socialtjänst kan bidra till
bättre hälsa. En bättre samordning av resurserna kan
innebära att systemen fungerar mer effektivt och att
medborgaren därmed får bättre vård samtidigt som
samhällets totala kostnader hålls nere. Utskottet
föreslår med anledning av c- motionen i ett
tillkännagivande att regeringen skyndsamt bör
återkomma till riksdagen med förslag till finansiell
samordning i syfte att underlätta samarbete för att
åstadkomma ökad hälsa och minskade sjukskrivningar.
Utskottet tydliggör att vad som åsyftas är lokalt
samarbete med vissa begränsningar.
Vårdens tillgänglighet är av grundläggande betydelse
för att primärvården skall ha möjlighet att fungera
som bas i hälso- och sjukvården. Utskottet delar
tankegångarna i c- och fp-motioner att tid för
läkarbesök bör kunna erbjudas betydligt snabbare än
i dag. Mot bakgrund av de resurstillskott som
aviseras anser utskottet det naturligt att
regeringen och Landstingsförbundet i kommande
förhandlingar kommer överens om påtagligt skärpta
krav på tillgänglighet.
Utskottet delar regeringens uppfattning att antalet
specialister i allmän medicin måste öka. Utskottet
ser därför positivt på att parterna i avtalet om
utvecklingsinsatser kommit överens om att
landstingen skall svara för att avsevärt förstärka
läkartätheten i primärvården. Enligt utskottets
uppfattning är det av stor vikt att det redan inom
de närmaste åren sker en påtaglig ökning av
läkartätheten. Utskottet har erfarit att det är
möjligt att genomsnittligt öka antalet specialister
i allmänmedicin i primärvården med 220 per år fram
till och med år 2005 och därefter med 200 per år
fram till och med år 2008. Utskottet anser att det
är mycket angeläget med en sådan satsning. Utskottet
föreslår således en justering av de föreslagna
riktlinjerna för avsnitt 7.1 såvitt gäller
målsättningen för ökningstakten av
läkarresurserna.Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I
övrigt tillstyrks riktlinjerna för att utveckla
landstingens primärvård.
Utskottet ställer sig bakom de föreslagna
riktlinjerna dels för att förbättra hälso- och
sjukvårdsinsatserna i den kommunala primärvården,
dels för att förbättra stödet till barn, ungdomar
och äldre med psykisk ohälsa samt till personer med
psykiska funktionshinder.
Vad slutligen gäller att öka mångfalden av
vårdgivare inom vården och omsorgen betonar
utskottet att ett väsentligt inslag i avtalet om
utvecklingsinsatser är uppföljning på både nationell
och lokal nivå. Frågan om ökad mångfald ingår som en
självklar del av uppföljningen. Utskottet har vidare
erfarit att frågan om rätten att överlåta en
etablering kommer att bli föremål för en analys för
att undersöka det nuvarande regelverkets effekter.
Riksdagen behöver därför inte för närvarande ta
något initiativ i frågan. Utskottet ställer sig
bakom de föreslagna riktlinjerna för att öka
mångfalden av vårdgivare inom vården och omsorgen.
Samtliga motionsyrkanden utom ett avstyrks.
M-, kd- och v-ledamöterna begär i en reservation
avslag på propositionen.
M-ledamöterna resp. kd-ledamöterna har i varsitt
särskilt yttrande angivit sina skäl för att yrka
avslag på propositionen.
V-ledamöterna har vidare lämnat villkorade
reservationer i vissa frågor.
I särskilda yttranden har v-ledamöterna, c-
ledamoten, fp-ledamoten resp. mp-ledamoten utvecklat
sin syn på vissa sakfrågor.
Propositionen
I proposition 1999/2000:149 Nationell handlingsplan
för utveckling av hälso- och sjukvården föreslår
regeringen (Socialdepartementet) att riksdagen
godkänner vad regeringen föreslår om inriktning och
åtgärder (avsnitt 7)
1. för att utveckla landstingens primärvård,
2. för att förbättra hälso- och sjukvårdsinsatserna
i den kommunala primärvården,
3. för att förbättra stödet till barn, ungdomar och
äldre med psykisk ohälsa samt till personer med
psykiska funktionshinder,
4. för att öka mångfalden av vårdgivare inom vården
och omsorgen.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av
propositionen
2000/01:So1 av Carina Hägg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av en
jämställdhetsanalys av makten inom hälso- och
sjukvården mot bakgrund av den pågående
privatiseringen av hälso- och sjukvården.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ordet
familjeläkare strider mot viktiga
jämställdhetssträvanden.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ordet stimulera
i sammanhanget privat vård bör utgå.
2000/01:So2 av Carina Adolfsson Elgestam och Lilian
Virgin (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
insatser för att klara läkarförsörjningen i
glesbygd.
2000/01:So3 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om mål för hälso- och
sjukvården.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av 5 § hälso- och
sjukvårdslagen i enlighet med vad som anförs i
motionen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i
motionen anförs om gemensamma nordiska insatser för
att utveckla telemedicinen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i
motionen anförs om en tillgänglighetsgaranti.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i
motionen anförs om permanent finansiell samordning.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i
motionen anförs om insatser för att stimulera ökad
mångfald.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i
motionen anförs om avtalstiderna.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i
motionen anförs om bättre uppföljningssystem.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i
motionen anförs om öppna kvalitetsregister.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i
motionen anförs om patientanpassade journaler.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i
motionen anförs om möjlighet till kompletterande
utbildning för invandrare.
2000/01:So4 av Jeppe Johnsson (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en nationell handlingsplan för
större mångfald och konkurrens inom sjukvården.
2000/01:So5 av Chris Heister m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
avslår proposition 1999/2000:149.
2000/01:So6 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen avslår - om yrkande 1 avslås - vad
regeringen föreslår om inriktning och åtgärder för
att utveckla landstingens primärvård.
3. Riksdagen avslår - om yrkande 1 avslås - vad
regeringen föreslår om inriktning och åtgärder för
att öka mångfalden av vårdgivare inom vården och
omsorgen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening - om yrkande 1 avslås - vad i motionen anförs
om tillförande av specialistkompetens till
primärvården.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening - om yrkande 1 avslås - vad i motionen anförs
om inriktning mot teamarbete i primärvården.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening - om yrkande 1 avslås - vad i motionen anförs
om utökat antal läkartimmar och fast läkarkontakt
för äldre.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening - om yrkande 1 avslås - vad i motionen anförs
om behovet av ökad satsning på forskning inom
omvårdnad och rehabilitering i kombination med ökad
medicinsk kompetens.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening - om yrkande 1 avslås - vad i motionen anförs
om att primärvården skall ha en central roll i en
offensiv satsning på folkhälsoarbete med målet att
utjämna skillnader i hälsa mellan sociala grupper
och kön.
2000/01:So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen avslår proposition 1999/2000:149.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att människans fyra
behovsområden skall genomsyra all vård.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om alternativa
vårdformer.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en sjukdom inte
skall behandlas olika beroende på ålder.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förstärka
primärvården med kurator och psykolog.
8. Riksdagen begär att regeringen undersöker
behovet inom psykiatrin av ett särskilt
kunskapsområde avseende åldersgruppen 17-25 år.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att begränsa
administrativa uppgifter för vårdpersonalen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförts om att läkare med
specialistkompetens knyts till primärvården.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att olika
yrkesgrupper inom hälso- och sjukvård i realiteten
samverkar.
12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring enligt vad i motionen anförs om
att införa begreppet lots i sjukvården.
13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring enligt vad i motionen anförs om
att läkare i Sverige med utländsk bakgrund erbjuds
intensivkurser i svenska och medicin.
2000/01:So8 av Thomas Julin och Kerstin-Maria Stalin
(mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen avslår förslaget till nationell
handlingsplan för utveckling av hälso- och
sjukvården.
2000/01:So9 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om en vårdgaranti för primärvården i
enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till nytt avtal om utvecklingsinsatser inom
vården och omsorgen för åren 2002-2004 med
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet i
enlighet med vad som anförs i motionen.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om konkurrensneutralitet mellan
offentliganställda och privata vårdgivare.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen i övrigt anförs om psykiatrin.
2000/01:So10 av Agneta Ringman m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om kunskapsutveckling i
sjukvården.
Motioner väckta under allmänna motionstiden
2000
2000/01:So217 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
översyn av hur de olika ekonomiska stödformerna
tillämpas.
2000/01:So225 av Chris Heister m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om problemen i den
psykiatriska vården.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökad valfrihet och
rätt till vård i tid.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
resursförstärkningar till psykiatrin.
2000/01:So231 av Inger Lundberg (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
läkemedelshanteringen i hemsjukvården.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om möjligheterna till
kompletterande utbildning av undersköterskor.
2000/01:So234 av Gunnel Wallin (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett aktivt arbete
med förebyggande hälsovård för psykiskt sjuka.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett samarbete mellan
patienter, anhöriga, patient/anhörig-organisationer
och de olika personalkategorierna inom vården för
att ta till vara alla möjligheter att förbättra de
psykiskt sjukas situation.
2000/01:So239 av Margareta Viklund (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om basen/utgångspunkten
för planering av hälso- och sjukvården.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tillsättande av en
parlamentariskt sammansatt utredning för att
undersöka hur den nya medicinska utvecklingen kan
tillvaratas, hur de grundläggande värderingarna om
solidariskt finansierad vård kan behållas samtidigt
som sektorn kan växa som tjänstebransch och hur nya
möjligheter att tillgodose efterfrågan och
egenfinansiering kan tillvaratas.
2000/01:So244 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om brister i
omvårdnaden av de äldre.
2000/01:So256 av Margareta Andersson och Sofia
Jonsson (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att tillsätta en nationell kommission för att
kartlägga om samhället konserverar en
diskriminerande syn på psykisk ohälsa.
2000/01:So269 av Ingvar Svensson (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att läkemedelshanteringen i
äldreboende måste hanteras på ett sådant sätt att
hälso- och sjukvårdslagens portalparagrafer anses
uppfyllda utan onödig och kränkande byråkrati.
2000/01:So270 av Lars Hjertén och Liselotte Wågö (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om bättre samverkan mellan
offentlig och privat vård.
2000/01:So271 av Siw Persson (fp) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att tillsätta en kommission med
uppgift att kartlägga och föreslå åtgärder mot
diskriminering av psykisk ohälsa.
2000/01:So272 av Chatrine Pålsson (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vikten av att tillsätta en
kommission med uppgift att kartlägga och föreslå
åtgärder mot diskriminering av psykisk ohälsa.
2000/01:So279 av Chris Heister m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om privata alternativ i
vården.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om primärvården.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om IT i sjukvården.
2000/01:So291 av Berit Adolfsson och Inger René (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen låter utvärdera
psykiskt sjuka hemlösa människors situation och
föreslå åtgärder i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2000/01:So292 av Siw Persson (fp) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförts om behovet av att skapa nödvändiga
resurser för att psykologisk kompetens skall kunna
bli en obligatorisk resurs och en självklar tillgång
för patienten i primärvården.
2000/01:So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om primärvårdens
inriktning.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om psykiatrins
inriktning.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om sjukvården och
rehabiliteringen för äldre.
6. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att se över konsekvenserna av
de nya delegeringsbestämmelserna för läkemedel.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om forskning,
utbildning och utveckling.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om konkurrensutsättning
och privatisering.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en offentligt
finansierad sjukvård som i huvudsak bedrivs i
offentlig regi.
2000/01:So326 av Rosita Runegrund (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om anhörigvårdarnas
situation i dag.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om anhörigvårdares rätt
till avlösning, information och handledning.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
hälsoekonomiska studier och forskning kring
anhörigvårdares hälsotillstånd.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av forskning
kring anhörigvården.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om anhörigrollen i ett
framtida perspektiv.
2000/01:So342 av Ewa Thalén Finné och Anne-Katrine
Dunker (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
läkarmedverkan och patientens rätt att välja läkare
inom äldrevården.
2000/01:So346 av Gunnel Wallin och Margareta
Andersson (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de människor som har
behov av psykiatrisk vård.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om psykiatrisk hjälp
för missbruk.
2000/01:So354 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en sammanhållen
politik för människor med psykiska och dolda
funktionshinder.
2000/01:So363 av Sven Brus m.fl. (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tillgången till
akut- och klinikvård för personer över 65 år.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om beaktande av den
psykosociala aspekten i äldrevården.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av utökad
samverkan mellan kommuner och landsting kring
vårdkedjorna.
2000/01:So383 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de etiska
riktlinjerna för prioritering inom hälso- och
sjukvården efterlevs.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om stödet till
anhöriga.
12. Riksdagen beslutar att förlänga
stimulansbidraget till anhörigvården inom
äldreomsorgen år 2002 och 2003.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om primärvårdens roll
som bas i sjukvården.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om psykiskt
handikappades situation.
2000/01:So409 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vikten av att tillsätta en
arbetsgrupp med uppgift att kartlägga och föreslå
åtgärder mot diskriminering av psykisk ohälsa.
2000/01:So412 av Rosita Runegrund och Ester
Lindstedt-Staaf (kd) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
psykiskt friska människor som felaktigt
diagnostiserats som psykiskt sjuka.
2000/01:So439 av Berit Adolfsson (m) vari yrkas
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utvärdera barn-
och ungdomspsykiatrins organisation, uppgifter och
metoder.
2000/01:So446 av Ragnwi Marcelind och Chatrine
Pålsson (kd) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kommunernas
åligganden när det gäller att skapa meningsfull
sysselsättning för de psykiskt sjuka.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att antalet
slutenvårdsplatser inom psykiatrin skall motsvara
behoven.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
psykiatrireformens konsekvenser vad gäller
skatteväxling måste utredas.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en kommitté
snarast bör tillsättas för utarbetandet av tydliga
nationella riktlinjer för kommuner och landsting om
uppföljning, utvärdering och psykoterapeutiska
åtgärder.
2000/01:So456 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till nytt avtal om utvecklingsinsatser inom
vården och omsorgen för åren 2002-2004 med
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet i
enlighet med vad som anförs i motionen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om depression.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utbildning av
personal inom hälso- och sjukvård.
2000/01:So463 av Eva Arvidsson och Yilmaz Kerimo (s)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att underlätta för läkare
från icke EU-land att få arbeta som läkare.
2000/01:So517 av Margareta Viklund (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den sjukhusanslutna
vårdens samordning med en väl fungerande primärvård.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avtal om
prioriteringsprinciper och läkarmedverkan upprättas
mellan kommuner och landsting.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att psykiatrisk och
geriatrisk kompetens skall finnas inom
äldreomsorgen.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utbildningen av
geriatriker ökar.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det måste finnas
tillräckligt med välutbildad personal inom
äldreomsorgen.
2000/01:So519 av Agneta Ringman och Lilian Virgin
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om förslag till
åtgärder för att utländska arbetslösa läkare i
Sverige skall kunna få nödvändig behörighet.
2000/01:So536 av Agneta Ringman och Ann-Marie
Fagerström (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av åtgärder för att riksdagens tidigare
beslut om riktlinjer för prioriteringar inom hälso-
och sjukvården skall bli verkställt.
2000/01:So548 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om psykiatrin.
2000/01:Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det förebyggande
arbetet för barns och ungdomars psykiska ohälsa
prioriteras i berörda myndigheters regleringsbrev.
29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att barns och
ungdomars psykiska ohälsa skall ses som ett
folkhälsoproblem.
Ärendets beredning i utskottet
Den 26 oktober 2000 uppvaktades utskottet av
följande organisationer: Svensk förening för
allmänmedicin, Distriktssköterskornas Riksförening,
Sveriges Psykologförbund, Vårdförbundet, Svenska
överläkarföreningen och Legitimerade Sjukgymnasters
Riksförbund.
Utskottet
Propositionen i huvuddrag
I propositionen presenteras åtgärder för att
utveckla hälso- och sjukvårdens grundläggande
struktur och inriktning.
Genom att stärka primärvården i landstingen och
primärvården i kommunerna för de äldre minskar
enligt regeringen den nuvarande obalansen mellan
primärvårdens åtagande och dess resurser. Det
övergripande syftet är att åstadkomma positiva
effekter för hälso- och sjukvården som helhet, dvs.
att skapa bättre förutsättningar för primärvården i
landsting och kommuner och den specialiserade vården
vid och utanför sjukhus att i samverkan förbättra
vårdens kvalitet och tillgänglighet. En central del
är att tillse att alla invånare tillförsäkras
tillgång till en egen vald läkare i primärvården -
en familjeläkare.
Dessutom redovisas åtgärder för att stärka stödet
till barn, ungdomar och äldre med psykisk ohälsa
samt till psykiskt funktionshindrade.
Vidare framhålls vikten av att öka mångfalden av
vårdgivare inom den öppna vården och omsorgen. Det
kan utveckla lednings-, organisations- och
arbetsformer och därmed främja kreativitet och
stimulerande arbetsmiljöer.
Därutöver aviseras nationella insatser för att
stödja den önskade inriktningen av hälso- och
sjukvården. Det gäller insatser för att stärka
forskning och utveckling, bl.a. genom stöd till
regionala FoU-center. Det gäller vidare insatser för
att stärka kunskapsutvecklingen inom primärvården.
Formerna för ett nationellt institut för
familjemedicin skall därvid utredas. Slutligen finns
också behov att förstärka stödet till
informationsförsörjning och verksamhetsuppföljning.
För att fullfölja denna inriktning avser regeringen
att i budgetpropositionerna för åren 2001-2004
föreslå en förstärkning av resurserna till landsting
och kommuner samt för det nationella stödet med ett
resurstillskott på sammanlagt nio miljarder kronor.
I propositionen redovisar regeringen det avtal om
utvecklingsinsatser mellan staten,
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet som
träffades den 17 maj 2000. I detta utvecklingsavtal
har parterna kommit överens om åtgärder och
inriktning i linje med denna proposition. Det gäller
för åren 2002-2004 under förutsättning av riksdagens
godkännande av budgetpropositionerna för dessa år.
I propositionen anförs slutligen att
handlingsplanen, avtalet om utvecklingsinsatser och
resurstillskottet bör följas upp årligen och
utvärderas ur olika perspektiv. Socialstyrelsen bör
ges i uppdrag att svara för den nationella
uppföljningen och utvärderingen.
Fråga om avslag på propositionen m.m.
I motion So5 av Chris Heister m.fl. (m) begärs att
riksdagen avslår propositionen. Motionärerna anför
sammanfattningsvis att i idén med en nationell
handlingsplan ligger en i grunden planekonomisk
tanke om politikers makt och möjligheter. Det som
behövs är inte en nationell plan utan i stället ett
ökat internationellt samarbete. Öppenhet och
flexibilitet krävs så att nya impulser snabbt kan
omsättas i praktiska åtgärder ute i sjukvården. Det
underlättas med en mångfald av starka och oberoende
aktörer inom vården. Vidare anförs att det är
orimligt att reservationslöst tillskjuta ytterligare
pengar till en vårdapparat som inte klarar av att
effektivt använda de resurser den redan har.
I motion So6 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs
avslag på propositionen (yrkande 1). Motionärerna
anför sammanfattningsvis att den nationella
handlingsplanen saknar vägledning mot en utveckling
av hälso- och sjukvården. Förslagen i propositionen
innebär alltför mycket konserverande av
traditionella system. Förslaget bygger på en
stiliserad syn på läkaren som ständigt tillgänglig
och allvetande.
Även i motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
begärs avslag på propositionen (yrkande 1).
Motionärerna anför att handlingsplanen inte löser de
problem den är tänkt att lösa.
Slutligen begärs även i motion So8 av Thomas Julin
och Kerstin-Maria Stalin (mp) avslag på
propositionen. Motionärerna anför att hela
akutsjukvården och slutenvården lämnas utanför de
bedömningar som görs och att propositionen därför
inte innebär någon samlad helhetsbedömning. Vidare
anförs att de förslag som lämnas beträffande
primärvården är traditionella och att
förändringstakten är för långsam. Ett tydligt
patientperspektiv saknas enligt motionärerna.
Regeringen underlåter att öppna möjligheten att
välja andra specialistläkare än allmänläkare till
sin fasta och personliga läkarkontakt i
primärvården.
I motion So456 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
att regeringen lägger fram ett förslag till nytt
avtal om utvecklingsinsatser inom vården och
omsorgen för åren 2002-2004 med Landstingsförbundet
och Svenska Kommunförbundet (yrkande 1). Ett
likalydande yrkande framförs i motion So9 yrkande 4
av Kerstin Heinemann m.fl. (fp). Motionärerna anför
att avtalet mellan regeringen å ena sidan och
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet å
andra sidan lider av svagheten att det blir
kommunerna som kommer att avgöra hur mycket som
kommer att satsas på den medicinska kompetensen och
läkarmedverkan. Det behövs mer preciserade avtal,
anförs det i motionerna.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning att det är av
grundläggande betydelse att primärvården utvecklas
till en väl fungerande bas i hälso- och sjukvården.
Härigenom förbättras den samlade hälso- och
sjukvårdens effektivitet eftersom resurserna
utnyttjas på bästa sätt. Ett helhetsperspektiv där
patienten sätts i centrum är nödvändigt. I detta
sammanhang vill utskottet betona vikten av
generalistkompetens inom hälso- och sjukvård. Vidare
vill utskottet framhålla att en förutsättning för
att de riktlinjer för prioriteringar som riksdagen
ställt sig bakom skall få fullt genomslag är att
hälso- och sjukvårdsinsatserna utförs på rätt
vårdnivå. Som föreslås i propositionen bör därför
landstingens primärvård och hälso- och sjukvården
för äldre utvecklas. Likaså bör stödet till barn,
ungdomar och äldre med psykisk ohälsa samt till
personer med funktionshinder förbättras. Slutligen
bör vikten av att öka mångfalden av vårdgivare inom
den öppna vården och omsorgen framhållas.
Målsättningen är att åstadkomma positiva
systemeffekter för hälso- och sjukvården som helhet,
dvs. att skapa bättre förutsättningar för
primärvården i landsting och kommuner och den
specialiserade vården vid och utanför sjukhus att i
samverkan förbättra vårdens kvalitet och
tillgänglighet.
En kraftfull förstärkning av primärvårdens resurser
bör innebära en avlastning av sjukhusen. Fortsatt
medicinsk-teknisk utveckling möjliggör att flera
diagnostiska och terapeutiska åtgärder kan
överflyttas från sjukhus till primärvården.
Samtidigt introduceras hela tiden nya metoder i
sjukhusvården och köer finns för närvarande till ett
antal sjukhusspecialiteter. Vårdutbud och
vårdstruktur kommer att genomgå förändringar som en
följd av denna utveckling.
Utskottet förutsätter att regeringen noga följer
och analyserar denna utveckling, som
sammanfattningsvis berör hela sjukvården, och vid
behov återkommer med förslag till riksdagen.
Utskottet ställer sig således bakom propositionens
förslag. Motionerna So5 (m), So6 (v) yrkande 1, So7
(kd) yrkande 1 och So8 (mp) avstyrks därför.
Kommuner och landsting kommer att tillföras ett
sammanlagt resurstillskott om nio miljarder kronor
under åren 2001-2004. För att åstadkomma önskad
inriktning när det gäller användningen av dessa
resurser har regeringen träffat ett utvecklingsavtal
med Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet.
Anledning saknas att ersätta detta avtal med ett
nytt. Motionerna So456 (fp) yrkande 1 och So9 (fp)
yrkande 4 avstyrks.
Mål för hälso- och sjukvården
Propositionen
I propositionen anförs att grunderna för dagens
hälso- och sjukvårdspolitik bör ligga fast: en
solidarisk skattefinansiering, demokratisk styrning
och vård efter behov på lika villkor. Målen för
hälso- och sjukvården som de kommer till uttryck i
2 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) är därmed
fortfarande giltiga.
Att de övergripande målen för hälso- och sjukvården
ligger fast betyder enligt regeringen inte att allt
skall fortsätta som tidigare. I propositionen anförs
att inte bara strukturförändringar utan också ett
fortsatt utvecklingsarbete inom flera områden krävs
för att målen skall kunna uppnås:
- Det gäller patientinflytandet med kravet att
skapa utrymme för större delaktighet från
patienternas sida. Patienter som medverkar aktivt i
behandlingen uppnår bättre resultat. En förstärkning
av patienternas inflytande och delaktighet är
nödvändigt, inte bara för framtidens patienter -
utan också för framtidens vård. Ökad delaktighet
förutsätter att vården utvecklar sin förmåga till
kommunikation och dialog. I detta sammanhang är det
viktigt att uppmärksamma och beakta mångfalds- och
integrationsperspektivet liksom könsperspektivet.
- Det gäller det hälsofrämjande och förebyggande
arbetet med kravet att i större utsträckning
uppmärksamma förebyggande möjligheter. Det
individuellt förebyggande förhållningssättet måste
integreras i alla patientkontakter.
- Det gäller vårdens tillgänglighet med kravet att
korta väntetiderna i alla led - för att få en första
kontakt, för att bli utredd och bedömd, för att få
behandling och för rehabilitering. Tidig bedömning,
snabba insatser och omedelbar rehabilitering är
viktigt av flera skäl; dels för trygghetens skull -
alla måste känna att sjukvården finns på plats och
fungerar om något skulle hända - dels som en del av
den förebyggande inriktningen, med insatser tidigt i
processen.
- Det gäller vårdens kontinuitet med kravet att öka
förutsättningarna för långvariga relationer med
primärvårdens olika personalgrupper. Långvariga
kontakter möjliggör en förtroendefull relation. Det
är särskilt angeläget mot bakgrund av att en stor
del av de symtom som befolkningen söker vård för är
relaterade till ålder, psykiska, sociala och
existentiella problem. En fast läkarkontakt i
primärvården är särskilt betydelsefull i dessa
avseenden.
- Det gäller samverkan mellan vårdens olika delar.
Oavsett om vården sker vid sjukhus eller inom
primärvården - och oavsett huvudman och driftsform -
skall kommunikationen och samarbetet fungera så väl
att alla insatser sker på ett samordnat sätt.
- Det gäller prioriteringar med kravet att dessa
integreras som en naturlig del i hälso- och
sjukvårdens planerings- och budgetprocesser,
personal- och verksamhetsplanering och i
vårdarbetet.
- Det gäller hur vården baseras på aktuell kunskap
och utvärderade metoder. All vård skall bygga på
aktuella och utvärderade metoder avseende
patientnyttan, patienttillfredsställelse, resultat,
kostnader och epidemiologi - omfattande såväl
enstaka insatser som hela vårdprocesser.
- Det gäller personalens arbetssituation och
medverkan. Det handlar om bemanning, men lika mycket
om ledarskap, om utvecklande arbetsuppgifter och om
att kunna påverka sin arbetssituation. Det handlar
också om möjligheter att kunna arbeta hos en
mångfald olika vårdgivare och att kunna bedriva
verksamhet i egen regi.
Enligt regeringens uppfattning skall detta
utvecklingsarbete leda till att alla medborgare
skall uppfatta
att sjukvården finns till för alla och envar på lika
villkor,
att de får den hjälp de behöver och när de behöver
den,
att de bemöts med respekt och omtanke,
att de kan påverka och vara delaktiga i vården,
att alla enskilda insatser liksom vårdprocessen som
helhet baseras på aktuell kunskap och utvärderade
metoder,
att vården gör sitt yttersta för att stödja
förebyggande och hälsofrämjande åtgärder.
Motioner
I motion So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande om att sjukvården skall vara
offentligt finansierad och i huvudsak bedrivas i
offentlig regi (yrkande 9).
I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om att
människans fyra behovsområden skall genomsyra all
vård (yrkande 2). Motionärerna anför att människan
skall ses som en helhet med såväl själ som kropp,
såväl sociala som andliga behov. Vidare begär
motionärerna i yrkande 6 ett tillkännagivande om att
en sjukdom inte skall behandlas olika beroende på
patientens ålder.
I motion So383 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om att
de etiska riktlinjerna för prioritering inom hälso-
och sjukvården efterlevs (yrkande 8). Motionärerna
anför att den medicinska och tekniska utvecklingen
medför att alltmer kan göras för alltfler. En
förändrad åldersstruktur gör att efterfrågan på vård
kommer att öka och det är därför dags att de etiska
riktlinjerna realiseras.
I motion So239 av Margareta Viklund (kd) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om
basen/utgångspunkten för planering av hälso- och
sjukvården (yrkande 1). Motionären anför att
utvecklingen inom medicinen skett mycket snabbt. Det
kan därför finnas anledning att inför den framtida
planeringen av hälso- och sjukvård ha en annan
utgångspunkt än den demografiska utvecklingen.
Vidare begärs i motionen att regeringen tillsätter
en parlamentariskt sammansatt utredning för att
undersöka hur den nya medicinska utvecklingen kan
tillvaratas, hur de grundläggande värderingarna om
solidariskt finansierad vård kan behållas samtidigt
som sektorn kan växa som tjänstebransch och hur nya
möjligheter att tillgodose efterfrågan och
egenfinansiering kan tillvaratas (yrkande 2).
I motion So3 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om mål för
hälso- och sjukvården (yrkande 1). Motionärerna
anför att vården och omsorgen skall utgå från den
enskilda människans behov och utövas i enlighet med
patientens önskemål och aktiva val. Enskilda
människors ekonomiska förutsättningar får aldrig
avgöra vårdinsatsen. I yrkande 8 i motion So3 begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
permanent finansiell samordning. Motionärerna anför
att bättre samordning mellan hälso- och sjukvården,
socialförsäkring och socialtjänst kan bidra till
bättre hälsa. Den finansiella samordningen bör
därför påskyndas och utökas. Samtidigt är det
viktigt att samordningen sker med utgångspunkt från
de lokala förutsättningarna och att de olika
organisationernas specifika erfarenheter tas till
vara, heter det i motionen.
I motion So536 av Agneta Ringman och Ann-Marie
Fagerström (s) begärs ett tillkännagivande om
behovet av åtgärder för att riksdagens tidigare
beslut om riktlinjer för prioriteringar inom hälso-
och sjukvården skall bli verkställt.
Utskottets bedömning
Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse
för välfärden och människors trygghet. Principerna
om en solidariskt finansierad, demokratiskt styrd
och rättvist fördelad hälso- och sjukvård är enligt
utskottet centrala inslag i den generella
välfärdspolitiken. Målen för hälso- och sjukvården
som de kommer till uttryck i 2 § hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) är således alltjämt
giltiga.
Som regeringen anfört är det viktigt att även under
2000-talet garantera att de förbättrade
behandlingsmöjligheter som följer av den snabba
medicinska och medicintekniska utvecklingen fördelas
efter behov. Inte heller utskottet anser att Sverige
skulle ha något att vinna på att överge
skattefinansieringen av vården. Likaså delar
utskottet uppfattningen att ett skattefinansierat
hälso- och sjukvårdssystem fungerar bättre i
fördelningspolitiskt avseende än andra
finansieringsformer.
Riksdagen har ställt sig bakom de av regeringen i
proposition 1996/97:60 föreslagna riktlinjerna för
prioriteringar inom hälso- och sjukvården (bet.
1996/97:SoU14, rskr. 1996/97:186). Riktlinjerna
bygger på tre etiska grundprinciper som skall ligga
till grund för prioriteringar inom hälso- och
sjukvården. Dessa är
- människovärdesprincipen som innebär att alla
människor har lika värde och samma rätt oberoende av
personliga egenskaper och funktioner i samhället,
- behovs-solidaritetsprincipen som innebär att
resurserna bör fördelas efter behov,
- kostnadseffektivitetsprincipen som innebär att det
vid val mellan olika verksamheter eller åtgärder bör
eftersträvas en rimlig relation mellan kostnader och
effekt, mätt i förbättrad hälsa och förhöjd
livskvalitet.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att
regeringen har tillkallat en delegation
(Prioriteringsdelegationen, S 1997:20) med uppgift
att bl.a. sprida information och kunskap om
riktlinjerna och de etiska värderingar som ligger
till grund för dessa. Delegationens arbete skall
vara slutfört senast vid utgången av år 2000.
Enligt utskottets uppfattning är den grundsyn som
ovan angivits väl förenlig med de synpunkter som
framförs i flera av motionerna. Något
tillkännagivande är därför inte erforderligt.
Motionerna So3 (c) yrkande 1, So7 (kd) yrkandena 2
och 6, So239 (kd) yrkandena 1 och 2, So321 (v)
yrkande 9, So383 (kd) yrkande 8 och So536 (s)
avstyrks i den mån de inte är tillgodosedda med det
anförda.
Utskottet delar inställningen i motion So3 (c)
yrkande 8 om att bättre samordning mellan hälso- och
sjukvården, socialförsäkring och socialtjänst kan
bidra till bättre hälsa. En bättre samordning av
resurserna mellan dessa verksamheter kan, som
motionärerna anfört, innebära att systemen fungerar
mer effektivt och att medborgaren därmed får en
bättre vård samtidigt som samhällets totala
kostnader hålls nere. Som exempel kan nämnas Finsam
som varit ett av de försök som bedrivits och nu är
utvärderat. Utskottet har tidigare betonat vikten av
samverkan mellan olika huvudmän och framhållit att
genom sådan samverkan mellan flera parter skapas
möjligheter att utifrån det individuella
perspektivet åstadkomma en lösning som tar hänsyn
till helheten i individens situation (se
1999/2000:SoU9). Utskottet vidhåller denna
inställning. Dessutom vill utskottet framhålla att
samverkan redan i dag kan ske inom ramen för rådande
lagstiftning och regleringsbrev.
Utskottet vill vidare framhålla att
försöksverksamhet för närvarande pågår när det
gäller finansiell samverkan mellan olika
myndigheter. Dessa försöksverksamheter skall
systematiskt följas upp och utvärderas i olika steg.
De utvärderingar som pågår skall fullföljas.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
till finansiell samordning mellan hälso- och
sjukvården, socialtjänsten och socialförsäkringen i
syfte att underlätta samarbete för att åstadkomma
ökad hälsa och minskade sjukskrivningar. Utskottet
vill emellertid tydliggöra att det är frågan om ett
lokalt samarbete där varje parts delaktighet
förutsätts och där begränsningar av den totala
finansiella ramen kommer att finnas. Dessutom bör
det tydliggöras att utskottet inte avser samarbete i
första hand på individnivå samt att förslaget kommer
att kunna innehålla regler som möjliggör olika
samverkansformer. Utskottet vill betona vikten av
att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen.
Vad utskottet nu anfört bör med anledning av motion
So3 (c) yrkande 8 ges regeringen till känna.
Landstingens primärvård
Propositionen
I propositionen anförs att för att primärvården
skall kunna utvecklas till en väl fungerande bas i
hälso- och sjukvården bör primärvården i varje
landsting ha en tydlig funktion och en balans mellan
uppdrag och resurser. En likformig detaljerad
primärvårdsmodell att tillämpa över hela landet bör
inte skapas. Genom avtalet om utvecklingsinsatser
bör primärvårdens uppdrag i varje landsting
preciseras utifrån regionala förutsättningar.
Alla invånare som så önskar bör få tillgång till
och kunna välja en egen läkare, en familjeläkare.
Familjeläkaren och distriktssköterskan svarar
tillsammans med andra yrkeskategorier i primärvården
genom en långsiktig relation för invånarnas
grundläggande vård- och rehabiliteringsbehov och
fungerar som patientens rådgivare och samordnare av
olika vårdinsatser.
Regeringen påpekar att den fasta läkarkontakten i
primärvården enligt hälso- och sjukvårdslagen endast
kan fullgöras av en läkare som är specialist i
allmänmedicin. Landstingen är dock därutöver fria
att inrätta läkartjänster vid vårdcentraler och
motsvarande även för andra läkare med
specialistkompetens, t.ex. specialister i geriatrik,
psykiatri och pediatrik. Dessa läkare har ofta en
konsultroll gentemot primärvården. Samtidigt finns
grupper som har sådana behov att de, för kortare
eller längre perioder, skulle kunna ha läkare med
sådan specialistkompetens som sin fasta
läkarkontakt. En sådan grupp utgörs av äldre som
erhåller vård i särskilt boende och för vilka en
geriatriker skulle kunna fungera som fast
läkarkontakt.
Mot denna bakgrund har regeringen övervägt att
föreslå en ändring av nuvarande regler i hälso- och
sjukvårdslagen så att även andra specialister än
specialister i allmänmedicin skulle kunna fullgöra
funktionen som fast läkarkontakt i primärvården.
Regeringen gör emellertid bedömningen att en sådan
lagändring är mindre lämplig. Regeringens önskan med
denna handlingsplan för utveckling av hälso- och
sjukvården är att stärka primärvården med sin
allmänmedicinska generalistkompetens. Det är just
bristen på allmänmedicinsk kompetens som utgör ett
av svensk hälso- och sjukvårds stora problem. Att då
låta dagens brist på allmänläkare föranleda en
lagändring som poängterar behovet av andra
specialister vore olyckligt. Att en del patienter
behöver både omfattande och ibland livslånga
insatser från andra specialister än en i
allmänmedicin är självfallet förenligt med
huvudinriktningen att det är specialister i
allmänmedicin som fullgör funktionen som fast
läkarkontakt i primärvården.
Genom avtalet bör alla invånare få tillgång till
information om primärvården - om valmöjligheter,
tillgänglighet och funktion. Avtalet bör ge
förutsättningar för invånarna att oavsett tidpunkt
på dygnet få tillgång till adekvat kompetens och
adekvata insatser, i första hand inom primärvården.
För att öka antalet läkare i primärvården har
regeringen i avtalet om utvecklingsinsatser kommit
överens med Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet om att landstingen skall svara för
att avsevärt förstärka läkartätheten i primärvården.
Vidare ingår i avtalet att landstingen skall
förbättra kompetens- och fortbildningsmöjligheterna,
liksom forskningsmöjligheterna i primärvården.
I propositionen anförs vidare att antalet
specialister i allmänmedicin i primärvården
genomsnittligt bör öka med 170 per år fram till år
2010. Enligt regeringen kan olika åtgärder vidtas
för att underlätta rekryteringen av specialister i
allmänmedicin till primärvården. I avtalet om
utvecklingsinsatser med Landstingsförbundet och
Svenska Kommunförbundet ingår att landstingen skall
precisera primärvårdens uppdrag bl.a. med avseende
på funktion och tillgänglighet. Med ett tydligt
avgränsat uppdrag ökar förutsättningarna för
personalen att hantera sin arbetssituation vilket
förbättrar primärvårdens möjligheter att rekrytera
läkare. Ett annat viktigt inslag är enligt
regeringen att förbättra möjligheterna att arbeta
inom olika driftsformer i primärvården. Vidare
handlar det om åtgärder för att utveckla och
förbättra arbetsmiljön, möjligheterna till
fortbildning samt forskning och utveckling.
Vid sidan av dessa åtgärder har Socialstyrelsen
till regeringen redovisat ett antal möjliga insatser
för att öka antalet specialister i allmänmedicin i
primärvården. Utbildningen bör i ökad grad inriktas
på specialiteten allmänmedicin.
Vidare bör läkare inom andra specialiteter kunna
vidareutbildas till specialister i allmänmedicin.
Ett system motsvarande det som fanns inom ramen för
husläkarsystemet, där andra specialister efter
handledd tjänstgöring i primärvården kunde erhålla
specialistbevis i allmänmedicin, bör kunna införas.
Socialstyrelsen pekar vidare på att
utlandsrekryteringen från EU/EES-länder kan
utvecklas. Endast ett fåtal landsting har aktivt
rekryterat läkare från dessa länder. Regeringen har
också aviserat i 2000 års ekonomiska vårproposition
(prop. 1999/2000:100) att man avser att tillföra 100
miljoner kronor per år under perioden 2002-2003 för
att vidta åtgärder som ökar sysselsättningen bland
invandrare.
Regeringen avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag
att följa utvecklingen samt att vid behov vidta
åtgärder som underlättar bl.a. vidareutbildning av
läkare inom andra specialiteter till specialister i
allmänmedicin.
Motioner
I motion So279 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om
primärvården (yrkande 4). Motionärerna anför bl.a.
att problemen i primärvården gäller den bristande
tillgängligheten, svårigheterna att rekrytera
personal och svårigheterna att ta emot och med god
kvalitet behandla de patienter som överförs från
sjukhus och specialistmottagningar.
I motion So6 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs -
för det fall att yrkande 1 i motionen avslås - att
riksdagen avslår vad regeringen föreslår om
inriktning och åtgärder för att utveckla
landstingens primärvård (yrkande 2). Motionärerna
anför att en allvarlig invändning bör riktas mot den
starka fokuseringen på allmänläkaren och
reduceringen av de övriga funktionernas betydelse
inom primärvården. Begreppet familjeläkare kan
dessutom ifrågasättas som gångbart begrepp i svensk
primärvård. Vidare begärs - för det fall att yrkande
1 i motionen avslås - ett tillkännagivande om vad i
motionen anförs om tillförande av
specialistkompetens till primärvården (yrkande 4).
Det är enligt motionärerna viktigt att inte bortse
från att det finns områden där specialistkompetens
krävs som den primära kontakten. Det gäller områden
som t.ex. psykiatri, pediatrik, gynekologi, i viss
mån ortopedi, samt geriatrik. Vidare begärs - för
det fall att yrkande 1 i motionen avslås - ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om
inriktning mot teamarbete i primärvården (yrkande
5). Enligt motionärerna har de patienter som kräver
stora insatser från primärvården också omfattande
behov av omvårdnad, rehabilitering,
läkemedelshantering, bedömningar och rådgivningar
som i första hand utförs av andra yrkeskategorier än
läkare. En rejäl omfördelning av personalresurser
från sjukhusen till primärvården måste därför ske
och omfatta alla yrkesgrupper. I yrkande 8 begärs -
för det fall att yrkande 1 i motionen avslås - ett
tillkännagivande om att primärvården skall ha en
central roll i en offensiv satsning på
folkhälsoarbete med målet att utjämna skillnader i
hälsa mellan sociala grupper och kön.
I motion So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
primärvårdens inriktning (yrkande 1). Motionärerna
anför bl.a. att primärvårdens patienter i mycket hög
utsträckning ställer krav på en helhetssyn och att
ensidig fokusering på allmänläkarna därför bör
undvikas.
I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om att
förstärka primärvården med kurator och psykolog
(yrkande 7). Motionärerna anför att det bland
primärvårdens patienter finns en stor andel där en
kombination av medicinsk, psykologisk och social
kompetens krävs för att på rätt sätt möta och förstå
problemen med stress och psykisk ohälsa. Ett
liknande yrkande framställs i motion So292 av Siw
Persson (fp). I yrkande 10 i motion So7 begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om att
läkare med specialistkompetens knyts till
primärvården. Motionärerna anför att allmänläkare
självklart har en viktig funktion, men om
befolkningen i större utsträckning skall söka
primärvård framför akutsjukhus måste denna
verksamhet erbjuda den kompetens som efterfrågas. I
yrkande 11 begärs ett tillkännagivande om att olika
yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården i realiteten
bör samverka. Enligt motionärerna är propositionen
ensidigt koncentrerad på läkarens roll i
primärvården. Ett helhets-perspektiv krävs som
innebär att olika yrkesgrupper samverkar, heter det
i motionen. Motionärerna begär vidare ett
tillkännagivande om att införa begreppet lots i
sjukvården (yrkande 12). Motionärerna anför att det
är viktigt att formulera ett resonemang omkring vad
det teamarbete som nämns i propositionen går ut på.
Teamet bör bestå av olika yrkeskategorier i
sjukvården. När patienten är i behov av något
särskilt väljer teamet ut en "lots", dvs. den mest
lämpade personen för uppgiften att hjälpa patienten
vidare. Slutligen begärs i yrkande 13 att läkare i
Sverige med utländsk bakgrund erbjuds intensivkurser
i svenska och medicin.
I motion So383 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om
primärvårdens roll som bas i i sjukvården (yrkande
14). Motionärerna anför att primärvården måste
karakteriseras av lättillgänglighet, kvalitet, stor
bredd i vårdutbudet och låga avgifter.
I motion So3 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs att
regeringen lägger fram förslag till ändring av 5 §
hälso- och sjukvårdslagen (yrkande 2). Motionärerna
anför att många patienter efterfrågar möjligheter
till en fast läkarkontakt med annan
specialistkompetens än allmänmedicin. Lagen bör
därför förändras så att den fasta läkarkontakten kan
vara en läkare med annan specialistkompetens, under
förutsättning att läkaren är verksam inom
primärvården. I yrkande 7 begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om en
tillgänglighetsgaranti. Garantin skall innebära att
ingen skall behöva vänta mer än fyra dagar på att få
besöka läkare inom primärvården. Patienter skall
också snabbt kunna få kontakt med vården via
telefon. I yrkande 16 begärs ett tillkännagivande om
vad i motionen anförs om möjlighet till
kompletterande utbildning för invandrare. Enligt
motionärerna behövs fler kurser i sjukvårdssvenska.
I motion So9 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs
att regeringen lägger fram förslag om en vårdgaranti
för primärvården (yrkande 3). Motionärerna anför att
det är rimligt att en vårdgaranti införs i
primärvården innebärande att patienten ges rätt att
träffa husläkaren inom ett par dagar. I yrkande 9
delvis anförs att de husläkarmottagningar som inte
har psykosocial kompetens bör tillföras sådan.
I motion So1 av Carina Hägg (s) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om att
ordet familjeläkare strider mot viktiga
jämställdhetssträvanden (yrkande 2). Motionären
anför att ordvalet ger associationer till en
patriarkalisk syn på familjen.
I motion So2 av Carina Adolfsson Elgestam och
Lilian Virgin (s) begärs ett tillkännagivande om
insatser för att klara läkarförsörjningen i
glesbygd. Motionärerna anför att det måste bli mer
attraktivt att arbeta som läkare i glesbygd.
Lönetillägg, avskrivning av studieskulder,
arbetstider och möjligheten att forska är några
angelägna insatser som bör diskuteras. Regeringen
bör ta initiativ till överläggningar med
Landstingsförbundet i frågan.
I motion So10 av Agneta Ringman m.fl. (s) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
kunskapsutveckling i vården. Motionärerna anför att
det är nödvändigt att primärvårdens nya resurser
används till en ökad samverkan mellan sjukhusens
specialistmottagningar och primärvården. Behovet av
att utveckla metoder för fortbildning och
kunskapsutveckling hos berörd personal inom
primärvården bör uppmärksammas.
I motion So519 av Agneta Ringman och Lilian Virgin
(s) begärs förslag till åtgärder för att utländska
arbetslösa läkare i Sverige skall få nödvändig
behörighet. I motion So463 av Eva Arvidsson och
Yilmaz Kerimo (s) anförs att åtgärder måste vidtas
för att underlätta för läkare från icke EU-land att
få arbeta som läkare.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning att
primärvården i varje landsting bör ha en tydlig
funktion och en balans mellan uppdrag och resurser.
En likformig detaljerad primärvårdsmodell att
tillämpa över hela landet bör inte skapas.
Utskottet vill betona vikten av att alla
yrkesgruppers kompetens tas till vara. Det är
nödvändigt att ett fungerande teamarbete utvecklas.
Fungerande samverkansformer krävs både med öppen och
sluten specialistsjukvård och med den kommunala
primärvården. Hälso- och sjukvårdens olika delar
måste således samverka med det gemensamma ansvaret
att tillsammans skapa bästa möjliga totala insats
för varje patient. Utskottet vill än en gång
framhålla ett helhetsperspektiv där patienten sätts
i centrum.
Utskottet delar regeringens bedömning att det i
dagens primärvård inte finns tillräckliga
förutsättningar för att den som så önskar skall
kunna etablera en långvarig relation med en egen
vald läkare. Utskottet ser därför med
tillfredsställelse på att regeringen i avtalet med
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet
kommit överens om att alla invånare som så önskar
skall få tillgång till och kunna välja en egen
läkare.
När det härefter gäller frågan om även andra
specialister än specialister i allmänmedicin skall
kunna fullgöra funktionen som fast läkarkontakt i
primärvården instämmer utskottet i regeringens
bedömning att en lagändring som innebär att även
andra specialister kan komma i fråga är mindre
lämplig. Som regeringen anfört utgör bristen på
allmänmedicinsk kompetens ett av svensk hälso- och
sjukvårds stora problem och det vore därför
olyckligt att låta dagens bristsituation av
allmänläkare föranleda en lagändring som poängterar
behovet av andra specialister. Utskottet vill dock
betona att det givetvis är viktigt att
primärvårdsinrättningarna skaffar sig den
specialistkompetens som krävs. Det bör därför
framhållas att landstingen är fria att inrätta
läkartjänster vid vårdcentraler och motsvarande även
för andra läkare med specialistkompetens eller i
annan lämplig form arrangera konsultstöd till
primärvårdens läkare.
Vårdens tillgänglighet är av helt grundläggande
betydelse för att primärvården skall ha möjlighet
att fungera som bas i hälso- och sjukvården. Av
avtalet om utvecklingsinsatser framgår att
landstingen skall svara för att det oavsett tidpunkt
på dygnet skall vara möjligt för invånarna att få
tillgång till adekvat kompetens och adekvata
insatser, i första hand inom primärvården. Utskottet
vill understryka att avtalet skall följas upp på
såväl lokal som nationell nivå. En viktig del i
denna uppföljning är enligt utskottet att särskilt
studera tillgänglighetens förändring.
Utskottet kan vidare konstatera att det av den s.k.
Dagmaröverenskommelsen (Överenskommelse mellan
staten och landstingen om ersättningar till hälso-
och sjukvården för år 2001) framgår att parterna är
överens om att den vårdgaranti som infördes år 1997
med syfte att tillförsäkra alla patienter snabb
kontakt med vården skall gälla även under år 2001.
Vårdgarantin innebär att primärvården är ansvarig
för de första kontakterna och skall erbjuda hjälp,
antingen per telefon eller genom besök, samma dag
som vården kontaktas. Om den första kontakten inte
sker med läkare skall tid för läkarbesök kunna
erbjudas senast inom åtta dagar. Utskottet vill
betona att denna tidsgräns är att betrakta som en
maximigräns och att det är angeläget att tid för
läkarbesök kan erbjudas betydligt snabbare.
Utskottet delar således de tankegångar som framförts
i So3 (c) yrkande 7 och So9 (fp) yrkande 3.
Enligt pressmeddelande från Landstingsförbundet den
30 oktober 2000 visar en undersökning att av de som
ringer till en vårdcentral får 75 % tid för besök
inom en vecka. Varannan patient får tid för besök
samma dag eller närmast följande dag.
Utskottet vill framhålla att mot bakgrund av de
resurstillskott som aviseras anser utskottet det
naturligt att regeringen och Landstingsförbundet i
kommande förhandlingar kommer överens om påtagligt
skärpta krav på tillgänglighet.
Utskottet vill understryka vikten av att den
kompetens som invandrad vårdpersonal besitter tas
till vara. När det särskilt gäller frågan om
möjligheten för utländska läkare att få arbete i
Sverige konstaterar utskottet att Riksdagens
revisorer i en rapport helt nyligen uttalat att
regeringen bör se över utformningen, lokaliseringen
och dimensioneringen av språkutbildningen för
utländska läkare (se Riksdagens revisorers rapport
2000/2001:RR3 Språk och arbete - svenskundervisning
för invandrare och invandrarnas arbetsmarknad).
Syftet med översynen skall enligt rapporten vara att
platser skall finnas tillgängliga för de läkare som
har behov av en sådan utbildning. Utskottet ser
därför positivt på en sådan översyn som revisorerna
föreslår. Som anförs i propositionen har regeringen
vidare i 2000 års vårproposition (prop.
1999/2000:100) aviserat att man avser att tillföra
100 miljoner kronor per år under perioden 2002-2003
för att vidta åtgärder som ökar sysselsättningen
bland invandrare. Av det ovan anförda framgår att
frågan om att ta till vara invandrarnas kompetens
för närvarande är aktuell i flera sammanhang.
Riksdagen bör därför inte ta något initiativ.
Sett i ett större perspektiv är primärvården och
tillgängligheten till denna av central betydelse för
folkhälsan. Utskottet kan konstatera att Nationella
folkhälsokommittén helt nyligen överlämnat sitt
slutbetänkande till regeringen (SOU 2000:91).
Utskottet utgår från att regeringen presenterar en
proposition under nästa år.
En viktig roll för primärvården är att aktivt
arbeta med rehabilitering. I dagens situation med en
ökning av långtidssjukskrivna personer är det
betydelsefullt att människor tidigt får tillgång
till rehabilitering för att kunna återgå i arbete.
Många är i dag sjukskrivna av psykosociala orsaker
eller har diffusa sjukdomssymtom. För dessa
människor är primärvården med tillgång till många
yrkeskategorier och därigenom bred kompetens en
naturlig instans att vända sig till. Utskottet vill
i detta sammanhang erinra om att Utredningen om den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen (S 1999:8)
överlämnade sitt slutbetänkande Rehabilitering till
arbete (SOU 2000:78) till regeringen i augusti 2000.
Betänkandet är för närvarande föremål för
remissbehandling.
Utskottet delar regeringens uppfattning att antalet
specialister i allmänmedicin måste öka. Utskottet
ser därför positivt på att parterna i avtalet om
utvecklingsinsatser kommit överens om att
landstingen skall svara för att avsevärt förstärka
läkartätheten i primärvården. Enligt utskottets
uppfattning är det av stor vikt att det redan inom
de närmaste åren sker en påtaglig ökning av
läkartätheten. Utskottet har erfarit att det är
möjligt att genomsnittligt öka antalet specialister
i allmänmedicin i primärvården med 220 per år fram
t.o.m år 2005 och därefter med 200 per år fram
t.o.m. år 2008. Utskottet anser att det är mycket
angeläget med en sådan satsning. Utskottet föreslår
således en justering av de föreslagna riktlinjerna
för avsnitt 7.1 såvitt gäller målsättningen för
ökningstakten av läkarresurserna. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att
motionerna So3 (c) yrkande 7 och So9 (fp) yrkande 3
är tillgodosedda. Vidare föreslår utskottet att
riksdagen godkänner vad regeringen i övrigt föreslår
om inriktning och åtgärder för att utveckla
landstingens primärvård (resten av avsnitt 7.1).
Motionerna So1 (s) yrkande 2, So2 (s), So3 (c)
yrkandena 2 och 16, So6 (v) yrkandena 2, 4, 5 och 8,
So7 (kd) yrkandena 7 och 10-13, So9 (fp) yrkande 9
delvis, So10 (s), So279 (m) yrkande 4, So292 (fp),
So321 (v) yrkande 1, So383 (kd) yrkande 14, So463
(s) och So519 (s) avslås i den mån de inte är
tillgodosedda med det anförda.
Hälso- och sjukvård för äldre - kommunal
primärvård
Propositionen
I propositionen anförs att den s.k. ädelreformen bör
ligga fast med sin ambition att medverka till att
patienter med omfattade medicinska vårdbehov skall
kunna få dessa tillgodosedda integrerat i boende och
vardagsliv. Kvarstående brister när det gäller det
medicinska omhändertagandet i hälso- och sjukvården
för äldre - den kommunala primärvården - bör
åtgärdas.
Avtalet om utvecklingsinsatser bör enligt
regeringen skapa förutsättningar för att höja
kvaliteten på såväl medicinska insatser som
omvårdnad och rehabilitering i särskilt boende och i
hemsjukvården genom att
en ökad andel av de anställda får adekvat
vårdutbildning,
fler personer med högskoleutbildning anställs,
fler sjuksköterskor erbjuds möjlighet att fördjupa
sin medicinska kompetens.
Vidare bör avtalet om utvecklingsinsatser enligt
regeringen resultera i att de som bor i särskilt
boende eller har hemsjukvård får en medicinsk
bedömning av läkare när de behöver det samt
konsultation eller hembesök utan dröjsmål.
Likaså bör samverkan mellan kommuner och landsting
utvecklas så att alla patienter får vård på rätt
vårdnivå. I detta sammanhang anför regeringen att
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet har
inlett ett gemensamt arbete om Medicinskt
färdigbehandlade patienter. Arbetet skall vara
avslutat senast den 30 november 2000. En sådan
översyn är enligt regeringen angelägen. Den borde ge
förutsättningar för kommuner och landsting att
förbättra samarbetet kring dessa patienter. Det är
emellertid också angeläget att flera andra åtgärder
vidtas för att förbättra samverkan inom och mellan
olika vårdnivåer och vårdgivare.
Regeringen, Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet har mot denna bakgrund i avtalet om
utvecklingsinsatser kommit överens om att
resurstillskottet skall användas till att förbättra
samverkan. Landsting och kommuner skall svara för
att alla patienter erhåller vård på rätt vårdnivå
genom att samverkan mellan landsting och kommuner
utvecklas.
Av avtalet framgår också att landsting och kommuner
tillsammans skall utforma vårdprocesserna för
gemensamma patientgrupper så att insatser i sluten
och öppen vård samordnas. I detta sammanhang bör,
enligt avtalet, särskild uppmärksamhet ägnas åt att
utveckla vården i livets slutskede.
Regeringen anför att en särskild utredare
tillkallades i maj 1999 med uppgift att beskriva och
analysera de problem som i dag finns vid samverkan
mellan landstingens hälso- och sjukvård och
kommunernas vård och omsorg på områden där det finns
behov och intresse av att samverka (dir. 1999:42).
Utredningen, som har antagit namnet
Samverkansutredningen, skall redovisa uppdraget till
regeringen senast den 30 november 2000.
I propositionen anförs vidare att avtalet om
utvecklingsinsatser bör ge förutsättningar att
stärka stödet till anhöriga som vårdar långvarigt
sjuka, äldre eller människor med funktionshinder.
Regeringen konstaterade i propositionen Nationell
handlingsplan för äldrepolitiken (prop. 1997/98:113)
att de studier som hittills gjorts av det stöd
kommunerna ger för att underlätta för de anhöriga
visar att många kommuner erbjuder olika former av
hjälp, men att stödet sammantaget är svagt utvecklat
och att de anhöriga inte alltid får den hjälp de
behöver. Regeringen ansåg mot denna bakgrund att det
fanns behov av ytterligare utvecklingsinsatser för
att stimulera kommunerna till ökad kreativitet när
det gäller former för stöd till anhöriga. Mot denna
bakgrund föreslog regeringen i budgetpropositionen
för år 1999 ett särskilt stimulansbidrag fr.o.m. år
1999 och tre år framåt med 100 miljoner kronor
årligen. Socialstyrelsen fick i uppdrag att följa
och utvärdera insatserna.
Samtliga kommuner har i dagsläget tagit fram en
handlingsplan som berättigar till statligt
stimulansbidrag. Kommunerna anger i sina planer att
de avser att satsa på utbyggnad av korttidsplatser,
möjligheter till avlösning samt stödgrupper. Många
kommuner planerar också uppsökande verksamheter för
att finna "dolda" anhöriginsatser. Arbetet med att
utveckla handlingsplanerna har skett i nära
samarbete med frivilligorganisationer och
organisationer för anhöriga.
Det särskilda stimulansbidraget utbetalas under
åren 1999-2001. Regeringen bedömer att det finns
behov av att även därefter aktivt arbeta för att
stödja anhöriga som vårdar långvarigt sjuka, äldre
eller människor med funktionshinder.
Resurstillskottet till hälso- och sjukvården bör
därför riktas även mot detta område. Mot denna
bakgrund har regeringen, Landstingsförbundet och
Svenska Kommunförbundet i avtalet om
utvecklingsinsatser enats om att den särskilda
satsningen för att stödja anhörigvården skall pågå
också under åren 2002-2004. Kommunerna svarar enligt
utvecklingsavtalet för att anhöriga som vårdar
långvarigt sjuka, äldre eller människor med
funktionshinder skall erhålla stärkt stöd i enlighet
med den nationella handlingsplanen för
äldrepolitiken.
Regeringen anför att stödet under dessa år
emellertid inte kommer att ske som hittills genom
särskilda stimulansbidrag utan inordnas i de
generella statsbidragen till kommuner och landsting
på motsvarande sätt som resursförstärkningen i
övrigt.
Motioner
I motion So244 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om brister
i omvårdnaden av de äldre (yrkande 1). Motionärerna
anför att avsaknaden av kontinuerlig tillgång på
läkare i de särskilda boendeformerna är ett utbrett
problem som ofta medför brister i den medicinska
omvårdnaden.
I motion So342 av Ewa Thalén Finné och Ann-Katrine
Dunker (m) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförs om läkarmedverkan och patientens
rätt att välja läkare inom äldrevården. Motionärerna
betonar vikten av god tillgång till medicinskt
ansvarig läkare. De äldre bör vidare ha en självklar
rätt att själva få välja läkare.
I motion So6 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs -
för det fall att yrkande 1 i motionen avslås - ett
tillkännagivande om utökat antal läkartimmar och
fast läkarkontakt för äldre (yrkande 6).
I motion So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
sjukvården och rehabiliteringen för äldre (yrkande
5). Motionärerna anför att sjukvården för de äldre
skall organiseras i team och anpassas till de äldres
behov av längre vårdtider och rehabilitering.
I motion So363 av Sven Brus m.fl. (kd) begärs ett
tillkännagivande om att personer över 65 år skall ha
tillgång till akut- och klinikvård (yrkande 6). I
yrkande 8 anförs att de psykosociala aspekterna
måste beaktas inom äldrevården. Motionärerna begär i
yrkande 10 ett tillkännagivande om behovet av utökad
samverkan mellan kommuner och landsting kring
vårdkedjorna.
I motion So517 av Margareta Viklund (kd) begärs ett
tillkännagivande om den sjukhusanslutna vårdens
samordning med en väl fungerande primärvård (yrkande
4). Vidare begärs ett tillkännagivande om att avtal
om prioriterings-principer och läkarmedverkan
upprättas mellan kommuner och landsting (yrkande 5).
I yrkandena 7 och 8 betonas att psykiatrisk och
geriatrisk kompetens skall finnas inom äldreomsorgen
samt att fler geriatriker bör utbildas. Slutligen
begärs i yrkande 9 ett tillkännagivande om att det
måste finnas tillräckligt med välutbildad personal
inom äldreomsorgen. Motionären anför att det
medmänskliga och sociala inslaget i begreppet
omvårdnad också måste gälla de äldre.
I motion So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
att regeringen tillsätter en utredning med uppgift
att se över konsekvenserna av de nya
delegeringsbestämmelserna för läkemedel (yrkande 6).
Motionärerna anför att enligt Socialstyrelsens nya
föreskrifter har en skärpning skett beträffande
sjuksköterskors möjligheter att delegera
läkemedelsadministration. Enligt motionärerna får
dessa bestämmelser konsekvenser för den kommunala
äldreomsorgen. Frågan om läkemedelshantering
behandlas även i motionerna So269 av Ingvar Svensson
(kd) och So231 av Inger Lundberg (s) yrkande 1. I
den sistnämnda motionen anförs vidare att
undersköterskor bör ges rätt till kompletterande
utbildning som ger behörighet för vissa uppgifter
(yrkande 2).
I motion So456 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
utbildning av personal inom hälso- och sjukvård
(yrkande 12). Motionärerna anför att en plan bör tas
fram för hur utbildningsbehovet för de olika
personalgrupperna inom äldreomsorgen och hälso- och
sjukvården för äldre skall kunna tillgodoses.
Flera motioner behandlar frågor om stöd till
anhöriga m.m.
I motion So217 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
begärs ett tillkännagivande om behovet av en översyn
av hur de olika stödformerna tillämpas (yrkande 1).
I motion So383 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om stödet till anhöriga
(yrkande 11). Vidare begärs i samma motion att
stimulansbidraget till anhörigvården inom
äldreomsorgen förlängs till att även avse 2002 och
2003 (yrkande 12). I motion So326 av Rosita
Runegrund (kd) begärs ett tillkännagivande om
anhörigvårdarnas situation (yrkande 1). Motionären
anför att anhörigvårdare har en fysiskt tung
arbetsbörda samt ofta är stressade och får för lite
stöd av den professionella vården. Motionären anför
vidare att anhörigvårdare skall ha rätt till
avlösning, information och handledning (yrkande 2).
I yrkande 3 framhålls behovet av hälsoekonomiska
studier och forskning kring anhörigvårdares
hälsotillstånd. I yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om behovet av forskning kring
anhörigvården. Motionären begär också ett
tillkännagivande om anhörigrollen i ett framtida
perspektiv (yrkande 5). Enligt motionären måste
anhörigrollen uppvärderas och erkännas för att möta
framtidens behov.
Bakgrund
Socialstyrelsen beslöt den 11 februari 2000 om
föreskrifter och allmänna råd om läkemedelshantering
i hälso- och sjukvården. Av 4 kap. 3 § i
föreskrifterna framgår att sjuksköterska genom
delegering i vissa fall får överlåta
iordningställande och administrering av läkemedel
till annan befattninghavare. Enligt uppgift från
Socialstyrelsen är någon saklig skillnad i
förhållande till de tidigare föreskrifterna inte
avsedd. Styrelsen har vidare uppgett att de nya
föreskrifterna är föremål för utvärdering.
Utskottets bedömning
Utskottet anser i likhet med regeringen att den s.k.
ädelreformen bör ligga fast med dess ambition att
medverka till att patienter med omfattande
medicinska vårdbehov skall kunna få dessa
tillgodosedda integrerat i eget boende och
vardagsliv. Resultaten av såväl behandling som
rehabilitering blir allmänt sett bättre i hemmiljö.
Socialstyrelsens uppföljning av ädelreformen
(Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1996:2)
visar att den successiva ökning av vårdtyngden som
ägt rum under 1990-talet, både i särskilt boende och
i hemsjukvården, inte har mötts av ett tillräckligt
utvecklat medicinskt omhändertagande. Bristerna
gäller såväl medicinska insatser som omvårdnads- och
rehabiliteringsinsatser. Socialstyrelsen bedömer
tillgången på personal med hälso- och
sjukvårdskompetens som otillräcklig, såväl avseende
undersköterskor och sjuksköterskor som sjukgymnaster
och arbetsterapeuter.
Utskottet anser att det är av största vikt att så
snart som möjligt komma till rätta med de brister
som Socialstyrelsen påtalat. Som anförs i
propositionen måste hälso- och sjukvårdsinsatserna,
både i särskilt boende och i hemsjukvården, därför
förstärkas väsentligt med ytterligare resurser och
kompetens. Enligt utskottets uppfattning är de
insatser som parterna kommit överens om i
utvecklingsavtalet väl ägnade att höja kvaliteten på
såväl medicinska insatser som omvårdnad och
rehabilitering.
En central fråga inom vården och omsorgen av äldre
och funktionshindrade i särskilda boendeformer och i
hemsjukvården är läkarens roll. Personer i särskilda
boenden och inom hemsjukvården skall självfallet
vara tillförsäkrade läkarinsatser på motsvarande
sätt som den som själv kan uppsöka vården. Detta
innebär att läkarinsatser skall vara tillgängliga
under hela dygnet, vilket också är en förutsättning
för att undvika onödiga och för patienten
påfrestande sjukhusinläggningar. Utskottet instämmer
därför i regeringens bedömning att avtalet om
utvecklingsinsatser bör resultera i att de som bor i
särskilt boende eller har hemsjukvård får en
medicinsk bedömning av läkare när de behöver det
samt konsultation eller hembesök utan dröjsmål.
Utskottet vill betona vikten av samverkan mellan
landsting och kommuner. Som ovan anförs har en
utredning tillsatts för att se över bl.a. denna
fråga. Utredningen skall inom kort redovisa sitt
uppdrag. Utskottet utgår från att regeringen
återkommer till riksdagen med förslag som syftar
till att underlätta samverkan mellan huvudmän.
Flera motioner behandlar frågan om stöd till
anhöriga. Anhörigas roll och betydelse som
vårdgivare till äldre och människor med
funktionshinder är numera väl dokumenterad och
erkänd. Som anförs i propositionen är den vård som
utförs av familjen och andra närstående mycket
omfattande och har sannolikt ökat i betydelse under
senare år. En förutsättning för att patienter och
deras närstående skall våga och orka med vård i
hemmet är att de anhöriga ges stöd och avlösning.
Som framgår ovan föreslog regeringen i
budgetpropositionen för år 1999 att ett särskilt
stimulansbidrag skall utbetalas under åren
1999-2001. I detta sammanhang vill utskottet påpeka
att Socialstyrelsen i oktober 2000 lämnat en rapport
om detta stimulansbidrag (Socialstyrelsens rapport
Halvvägs för Anhörig 300 2000:2). Styrelsen anför
att anhörigfrågan har fått en ökad uppmärksamhet
bland beslutsfattare, vårdpersonal och allmänheten
samt att uppföljningen visar att utvecklingsarbetet
har kommit i gång och att det börjar hända en hel
del i kommunerna (s. 8 i rapporten). Utskottet delar
regeringens bedömning att det även för tiden efter
2001 finns behov av att aktivt arbeta för att stödja
anhöriga som vårdar långvarigt sjuka, äldre eller
människor med funktionshinder. Utskottet ser därför
positivt på att den särskilda satsningen för att
stödja anhörigvården skall pågå också under åren
2002-2004.
Sammanfattningsvis föreslår utskottet att riksdagen
godkänner vad regeringen föreslår om inriktning och
åtgärder för att förbättra hälso- och
sjukvårdsinsatserna i den kommunala primärvården
(avsnitt 7.2). Motionerna So6 (v) yrkande 6, So217
(m) yrkande 1, So244 (m) yrkande 1, So321 (v)
yrkande 5, So326 (kd) yrkandena 1-5, So342 (m),
So363 (kd) yrkandena 6, 8 och 10, So383 (kd)
yrkandena 11 och 12, So517 (kd) yrkandena 4, 5 och
7-9 och So456 (fp) yrkande 12 avstyrks i den mån de
inte anses tillgodosedda med det anförda.
Beträffande frågan om delegering av
läkemedelshantering har utskottet erfarit att
Socialstyrelsen fortlöpande inhämtar information om
de eventuella problem som hälso- och
sjukvårdspersonalen möter vid tillämpningen av
föreskriften samt att korrigeringar kan komma att
göras om det visar sig att föreskriftens
formuleringar lett till att t.ex.
sjuksköterskeresurser måste tas i anspråk i
sammanhang där det inte krävs för patientsäkerheten.
Motionerna So231 (s) yrkandena 1 och 2, So269 (kd)
och So321 (v) yrkande 6 får därmed anses vara i
huvudsak tillgodosedda.
Psykisk ohälsa
Propositionen
I propositionen anförs att psykiatrireformens
huvudinriktning, att med hjälp av tidiga insatser
reducera framtida funktionsnedsättningar, bör ligga
fast. I detta synsätt ligger enligt regeringen att
insatser i ursprungsmiljön är särskilt
betydelsefulla och att behovet av att samverka med
andra är stort och bör intensifieras. Stödet bör
utvecklas för barn, ungdomar och äldre med psykisk
ohälsa samt till psykiskt funktionshindrade.
I propositionen anförs att avtalet om
utvecklingsinsatser bör resultera i att barn och
ungdomar som visar tecken på psykiska problem
erbjuds tidigt och adekvat stöd samt att vårdbehoven
hos ungdomar i åldersgruppen 16-25 år bör
tillgodoses bättre genom samordnade insatser mellan
barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin.
Regeringen, Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet har i avtalet om utvecklingsinsatser
enats om att landstingen skall utveckla
vårdinnehållet för ungdomar med psykiska problem och
samtidigt missbruk.
Regeringen anför att genom avtalet om
utvecklingsinsatser bör insatserna för psykiskt
funktionshindrade stärkas. Deras psykiatriska och
somatiska vårdbehov bör tillgodoses genom en
utvecklad samverkan mellan landstingens primärvård,
psykiatrin och socialtjänsten.
Slutligen anförs att genom avtalet om
utvecklingsinsatser bör äldre personer som har behov
av psykiatrisk vård identifieras och erbjudas
behandling.
Motioner
I motion So225 av Chris Heister m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
problemen i den psykiatriska vården (yrkande 1).
Motionärerna anför bl.a. att den psykiatriska vården
är eftersatt särskilt när det gäller äldre. Vidare
anför motionärerna att vården av de allvarligast
psykiskt sjuka blivit lidande genom
psykiatrireformen samt att självmordsförsök hos
tonåringar ökat. Motionärerna påtalar vikten av ökad
valfrihet och rätten till vård i tid (yrkande 2). I
yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförs om behovet av resursförstärkningar
till psykiatrin. Enligt motionärerna krävs ett
riktat stimulansbidrag för att komma till rätta med
brister i psykiatrin.
I motion So291 av Berit Adolfsson och Inger René
(m) begärs att regeringen låter utvärdera psykiskt
sjuka hemlösa människors situation och föreslå
åtgärder i enlighet med vad som anförs i motionen.
Motionärerna anför att befintliga institutioner inte
skall avvecklas i snabbare takt än att man hinner få
fram fungerande alternativ i form av exempelvis
gruppbostäder med tillräcklig personal för att
upprätthålla tryggheten för de psykiskt sjuka.
I motion So439 av Berit Adolfsson (m) begärs att
barn- och ungdomspsykiatrins organisation, uppgifter
och metoder utvärderas (yrkande 2). Motionären anför
att väntetiderna inom barn- och ungdomspsykiatrin är
mycket långa.
I motion So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande om psykiatrins inriktning
(yrkande 3). Motionärerna anför bl.a. att psykiatrin
bör präglas av ett ökat brukarinflytande.
I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs
att regeringen undersöker behovet inom psykiatrin av
ett särskilt kunskapsområde avseende åldersgruppen
17-25 år (yrkande 8). Motionärerna anför att
personer i den åldersgruppen har mycket speciella
problem och att de passar dåligt in i
vuxenpsykiatrin, särskilt om inläggning behövs.
I motion So383 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
psykiskt handikappades situation (yrkande 15).
Motionärerna anför att det är viktigt att psykiskt
handikappade får ett värdigt liv. En
värdighetsgaranti är ett viktigt politiskt krav,
heter det i motionen.
I motion So272 av Chatrine Pålsson (kd) begärs att
en nationell kommission tillsätts med syfte att
kartlägga och analysera hur samhället genom olika
regelsystem konserverar ett diskriminerande synsätt
på psykisk ohälsa. Liknande yrkanden framförs i
motionerna So256 av Margareta Andersson och Sofia
Jonsson (c), och So271 av Siw Persson (fp) och So409
av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp).
I motion So412 av Rosita Runegrund och Ester
Lindstedt-Staaf (kd) begärs ett tillkännagivande om
vad i motionen anförs om psykiskt friska människor
som felaktigt diagnostiserats som psykiskt sjuka.
Motionärerna anför att dessa människor måste kunna
få sin sak prövad någonstans. Motionärerna föreslår
att en arbetsgrupp inrättas inom Socialstyrelsen
eller att en utredning tillsätts för att utröna
vilket stöd eller vilka åtgärder som behövs.
I motion So446 av Ragnwi Marcelind och Chatrine
Pålsson (kd) begärs ett tillkännagivande om
kommunernas åligganden när det gäller att skapa
meningsfull sysselsättning för de psykiskt sjuka
(yrkande 1). Vidare begärs ett tillkännagivande om
att antalet slutenvårdsplatser inom psykiatrin skall
motsvara behoven (yrkande 2). I yrkande 3 anförs att
staten bör se över konse-kvenserna av den s.k.
skatteväxlingen inom psykiatrin. Då skatteväxlingen
skulle genomföras använde man den gamla omsorgslagen
som beräkningsgrund för att göra en bedömning av hur
många personer den gamla omsorgslagen skulle
omfatta. Eftersom lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade är en
rättighetslag kunde ingen förutspå hur stor
omfattningen skulle bli. Motionärerna begär vidare
att en kommitté snarast bör tillsättas för
utarbetandet av tydliga nationella riktlinjer för
kommuner och landsting om uppföljning, utvärdering
och psykoterapeutiska åtgärder (yrkande 4).
I motion So234 av Gunnel Wallin (c) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om ett
aktivt arbete med förebyggande hälsovård för
psykiskt sjuka (yrkande 1). I motionen anförs att
det behövs mer arbete med att förebygga psykiska
sjukdomar. Vidare anförs att regelbundna
hälsokontroller krävs (yrkande 2). Ett samarbete
mellan patienter, anhöriga, patient- och
anhörigorganisationer samt olika personalkategorier
inom vården är nödvändigt.
I motion So346 av Gunnel Wallin och Margareta
Andersson (c) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförs om de människor som har behov av
psykiatrisk vård (yrkande 1). Motionärerna anför att
det finns en växande grupp människor som ingen vill
veta av. Vidare anförs att psykiatrisk hjälp i vissa
fall måste ges för att komma till rätta med missbruk
(yrkande 2).
I motion So354 av Kenneth Johansson m.fl. (c)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförs
om en sammanhållen politik för människor med
psykiska och dolda funktionshinder (yrkande 2).
Motionärerna anför att psykiskt funktionshindrade
ofta har svårigheter som inte syns och att de ofta
möts med fördomar.
I motion So9 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
psykiatri (yrkande 9 delvis). Motionärerna anför att
regeringen begränsar sig till att behandla
psykiatrin för barn, ungdomar, äldre och
funktionshindrade. Detta är enligt motionärerna inte
acceptabelt. Vidare anförs att det är viktigt att
vårdpersonalen inom psykiatrin och primärvården är
väl förtrogen med de psykiska problem som olika
invandrargrupper kan förete mot bakgrund av vad de
upplevt tidigare i livet. Det preventiva arbetet
inom psykiatrin måste utvecklas. Likaså måste
uppföljning och utvärdering förbättras. Det är också
viktigt att övergången mellan barn- och
ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin förbättras.
Rekryteringen av personal måste planeras.
I motion So456 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
depression (yrkande 9). Motionärerna anför att
depression bland äldre är ett folkhälsoproblem och
att den nationella handlingsplanen för hälso- och
sjukvården måste kompletteras med en plan för hur
man skall kunna nå patienter med psykiska problem.
I motion So548 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
psykiatrin (yrkande 10). Motionärerna anför att
vården och servicen måste samordnas mellan de olika
vårdgivarna och anpassas till patientens behov. En
utredning bör tillsättas som ser över patientens
behov av rätt diagnostik på ett tidigt stadium.
I motion Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp)
begärs att det förebyggande arbetet för barns och
ungdomars psykiska hälsa bör prioriteras i berörda
myndigheters regleringsbrev (yrkande 28). Vidare
anförs att barns och ungdomars psykiska ohälsa skall
ses som ett folkhälsoproblem (yrkande 29).
Utskottets bedömning
Utskottet anser i likhet med regeringen att
psykiatrireformens huvudinriktning, att med hjälp av
tidiga insatser reducera framtida
funktionsnedsättningar, bör ligga fast. Detta
synsätt innebär att behovet av samverkan mellan
olika delar av samhället ökar. En strategisk uppgift
för psykiatrin är att tillsammans med andra
identifiera behovet av ett bra socialt stöd för
människor med flera olika riskfaktorer. Utskottet
delar regeringens uppfattning att vissa grupper är
mer utsatta än andra. Som regeringen anfört gäller
detta barn och ungdomar som drabbas av psykisk
ohälsa och för vilka tidiga insatser måste sättas
in. Utskottet vill här framhålla vikten av
samordnade insatser mellan barn- och
ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin och ser därför
med tillfredsställelse på att denna fråga särskilt
lyfts fram i avtalet om utvecklingsinsatser. Av
avtalet framgår vidare att denna fråga bör
uppmärksammas särskilt i samband med uppföljningen
av avtalet. En annan utsatt grupp är de psykiskt
funktionshindrade som har både somatiska och
psykiatriska vårdbehov som inte uppmärksammas
tillräckligt. Psykiatrin, socialtjänsten och
primärvården måste enligt utskottet genom sin
samlade kompetens i samverkan skapa ett fungerande
stöd för psykiskt funktionshindrade. Behovet är
särskilt stort för personer med psykiska problem och
samtidigt missbruk. Slutligen vill utskottet
särskilt understryka att många äldre har
psykiatriska vårdbehov som inte beaktas
tillräckligt. Det är därför av största vikt att
äldre med psykiatriska vårdbehov identifieras och
erbjuds erforderlig behandling.
1995 års psykiatrireform syftade till att förbättra
psykiskt funktionshindrade personers situation i
samhället genom att bl.a. stimulera utbyggnaden av
bostäder och utveckla dagliga verksamheter. Genom
reformen tydliggjordes kommunernas ansvar för
boende, sysselsättning och dagligt umgänge för
gruppen psykiskt funktionshindrade. Av
Socialstyrelsens utvärdering av psykiatrireformen
framgår att reformen haft otvetydiga positiva
effekter och att psykiskt funktionshindrade
personers situation i samhället uppmärksammas mer i
dag (Välfärd och valfrihet? Slutrapport från
utvärderingen av 1995 års psykiatrireform, 1999:1).
Socialstyrelsen kommer även fortsättningsvis att
följa reformens samlade effekter. Detta sker genom
utåtriktat arbete i samverkan med andra myndigheter
och organ med syftet att stimulera
verksamhetsutveckling i kommuner och landsting.
Styrelsen skall vidare stödja kunskapsutveckling
både lokalt och nationellt bl.a. genom
metodutveckling, kunskapssammanställningar och
nationella riktlinjer både inom det sociala och det
psykiatriska området. Likaså skall styrelsen
genomföra nationell uppföljning med särskild
betoning på psykiskt funktionshindrade personers
levnadsförhållanden, livsvillkor och livskvalitet
och hur olika samhälls-insatser påverkar dessa
förhållanden.
Utskottet vill framhålla som sin mening att 1995
års psykiatrireform varit i huvudsak positiv för
psykiskt funktionshindrade personer. Självfallet är
det dock väsentligt att en fortsatt uppföljning sker
för att ytterligare förbättra förhållandena för
psykiskt funktionshindrade personer.
I detta sammanhang vill utskottet vidare erinra om
att regeringen i maj 2000 gett Socialstyrelsen i
uppdrag att samordna en nationell uppbyggnad och
utveckling av verksamheten med personliga ombud till
psykiskt funktionshindrade.
Samverkan mellan landstingens primärvård,
psykiatrin och socialtjänsten är enligt utskottet
central när det gäller att komma till rätta med
problemen med psykisk ohälsa. Som ovan anförts har
regeringen tillkallat en särskild utredare med
uppgift att beskriva och analysera de problem som i
dag finns vid samverkan mellan landstingens hälso-
och sjukvård och kommunernas vård och omsorg på
områden där det finns behov och intresse av att
samverka (dir. 1999:42). I detta sammanhang kommer
behovet av samverkan kring dels barn och ungdomar
med psykiska problem, dels psykiskt
funktionshindrade att behandlas. Utredningens arbete
skall vara avslutat senast den 30 november 2000.
Utskottet ser med största allvar på frågan om de
hemlösas situation. Hemlösheten är ofta förknippad
med missbruk och/eller psykisk sjukdom. Regeringen
tillkallade i december 1998 en parlamentarisk
kommitté (S 1998:9) med uppgift att i dialog med
berörda myndigheter, organisationer och andra
föreslå och initiera åtgärder som syftar till att
skapa en bättre situation för de hemlösa och
förhindra att hemlöshet uppstår. Kommittén har i
mars 2000 lämnat ett delbetänkande i vilket frågan
om hemlösa med psykisk störning eller med s.k
dubbeldiagnoser berörs. Vidare anför kommittén att
man i sitt fortsatta arbete kommer att utveckla och
fördjupa sina insatser när det gäller bl.a.
metodutvecklingen inom missbrukarområdet, den
psykiatriska vården och insatserna för hemlösa
människor med dubbla diagnoser. Kommitténs arbete
skall vara avslutat i och med utgången av år 2001.
Riksdagen bör inte föregripa kommande förslag på
området.
Nationella folkhälsokommittén har i sitt
slutbetänkande (SOU 2000:91) behandlat frågan om
psykisk ohälsa. Kommittén anför bl.a. att den
psykiska ohälsan är det mest angelägna
folkhälsoproblemet att angripa, dels på grund av
dess storlek, dels på grund av att sammantagna
insatser endast i begränsad utsträckning hittills
har gjorts för att förebygga psykisk ohälsa (s. 77).
Mot bakgrund av vad som ovan anförts kan utskottet
konstatera att det pågår ett aktivt arbete när det
gäller frågor om psykisk ohälsa. De förslag som
lämnas i propositionen är enligt utskottets
uppfattning väl avvägda och ägnade att bidra till
att förbättra situationen för personer med psykisk
ohälsa och psykiska funktionshinder.
Sammanfattningsvis föreslår utskottet att riksdagen
godkänner vad regeringen föreslår om inriktning och
åtgärder för att förbättra stödet till barn,
ungdomar och äldre med psykisk ohälsa samt till
personer med psykiska funktionshinder (avsnitt 7.3).
Motionerna So7 (kd) yrkande 8, So9 (fp) yrkande 9
delvis, So225 (m) yrkandena 1-3, So234 (c) yrkandena
1 och 2, So256 (c), So271 (fp), So272 (kd), So291
(m), So321 (v) yrkande 3, So346 (c) yrkandena 1 och
2, So354 (c) yrkande 2, So383 (kd) yrkande 15, So409
(mp), So412 (kd), So439 (m) yrkande 2, So446 (kd)
yrkandena 1-4, So456 (fp) yrkande 9, So548 (fp)
yrkande 10, Sf274 (mp) yrkandena 28 och 29 avstyrks
i den mån de inte är tillgodosedda med det anförda.
Ökad mångfald av vårdgivare
Propositionen
I propositionen anförs att hälso- och sjukvårdens
olika verksamheter bygger på att personalen har hög
kompetens och kreativitet. För att ge kreativiteten
utrymme och främja innovationer måste hälso- och
sjukvården utveckla stimulerande arbetsmiljöer.
Enligt regeringen bör kontinuerlig
verksamhetsutveckling vara en naturlig och
oundgänglig del av hälso- och sjukvården. Detta är
enligt regeringen ingen lätt sak i en verksamhet som
har så starkt tryck på sig att klara den dagliga
verksamheten och där olika vårdgivare är så beroende
av varandra. Det krävs arbetsformer som frigör den
enskildes och arbetslagets vilja och förmåga, vilket
förutsätter ett långsiktigt arbete med alla berörda
professioners aktiva medverkan.
Därför måste hälso- och sjukvårdens lednings-,
organisations- och arbetsformer utvecklas. I detta
arbete kan enligt regeringen olika alternativa
driftsformer bidra med erfarenheter och nytänkande.
Genom att bejaka privata, ideella och kooperativa
vårdgivare kan utvecklingen främjas, bl.a. av
tillgänglighet och kvalitet samt arbetsorganisation
och former för service och bemötande. I sin tur kan
detta, tillsammans med det utvecklingsarbete som
huvudmännen själva bedriver, stimulera utvecklingen
av hälso- och sjukvården.
Av utvecklingsavtalet mellan regeringen,
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet
framgår att landstingen och kommunerna skall svara
för att stimulera alternativa driftsformer i den
öppna vården och omsorgen, genom att fler privata,
kooperativa och ideella vårdgivare ges möjlighet att
sluta avtal med sjukvårdshuvudmännen.
Regeringen anför att i anslutning till behandlingen
av dels betänkande från Delegationen för samverkan
mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård (SOU
1997:179), dels betänkande från Utredningen om
sjukvårdsupphandling (SOU 1999:149) under hösten år
2000, kommer förutsättningarna för samverkan mellan
offentlig och privat producerad hälso- och sjukvård
att klargöras.
Det är enligt regeringen viktigt att se till att
den ökade pluralismen av vårdgivare inte leder till
försämrad samverkan mellan olika vårdgivare. För
patienterna är effekten av de samlade insatserna
lika intressanta som insatsen från en enskild
vårdgivare. Det är alltså lika viktigt att skapa
förutsättningar för effektiva vårdkedjor som att
garantera hög produktivitet hos varje enskild
vårdgivare för att de sammanlagda effekterna för
patienterna skall bli goda.
Motioner
I motion So279 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om privata
alternativ i vården (yrkande 3). Motionärerna anför
att fler privata alternativ bör släppas fram för att
skapa bättre och effektivare vård samt bättre
arbetsmiljö och villkor för personalen.
I motion So4 av Jeppe Johnsson (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om en
nationell handlingsplan för större mångfald och
konkurrens inom sjukvården. Motionären anför att för
att klara framtidens sjukvård är det viktigt att det
skapas förutsättningar för en mångfald av
vårdgivare. Med flera aktörer och mindre enheter
inom sjukvården blir det nära mellan verksamhet och
beslut. Det är nödvändigt för att man skall kunna ta
tillvara den kompetens och de idéer som finns hos
personalen.
I So270 av Lars Hjertén och Liselotte Wågö (m)
begärs ett tillkännagivande om bättre samverkan
mellan offentlig och privat vård. Motionärerna anför
att det ur patientsynpunkt är viktigt att det skapas
bättre samverkan mellan offentlig och privat vård
och därmed ett ökat vårdutbud.
I motion So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
konkurrensutsättning och privatisering (yrkande 8).
Motionärerna anför att vid privatisering tappar
samhället det demokratiska inflytandet och
möjligheten att anpassa utbud efter behov.
Vinstintresset styr innehållet i vården i en
privatiserad sjukvård, anförs det.
I motion So6 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs -
för det fall att yrkande 1 i motionen avslås - att
riksdagen avslår vad regeringen föreslår om
inriktning och åtgärder för att öka mångfalden av
vårdgivare inom vården och omsorgen (yrkande 3).
Motionärerna anför att hälso- och sjukvårdspolitik
skall drivas långsiktigt utifrån befolkningens behov
för att den skall kunna betraktas som effektiv. Vid
utförsäljning tappar man det demokratiska
inflytandet och möjligheten att anpassa utbud efter
behov. Den mångfald i form av privatiseringar som
föreslås förutsätts ske även om en del landsting är
oin-tresserade av en sådan utveckling. I det
avseendet är det svårt att se att propositionen är i
linje med den kommunala självbestämmelsen, heter det
i motionen.
I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
alternativa vårdformer (yrkande 3). Ökad mångfald
kan bidra till att vården anpassar sig till olika
patientgruppers behov på ett snabbare och bättre
sätt. Denna utveckling ger även patienterna större
valmöjligheter och kan stimulera, utveckla och
tillföra vården nya dimensioner. Privata,
kooperativa och ideellt drivna alternativ bör därför
ges förutsättningar att utvecklas.
I motion So3 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om
insatser för att stimulera ökad mångfald (yrkande
9). Motionärerna anför att alternativa driftsformer,
entreprenörskap och innovationer ger sjukvården
större dynamik. När olika enheter inom landstingen
får större befogenheter och ansvar ökar personalens
utvecklingsmöjligheter och förutsättningar för ökat
inflytande. I yrkande 10 begärs ett tillkännagivande
om vad i motionen anförs om avtalstider.
Motionärerna anför att det inom hälso- och
sjukvården utvecklats en praxis att teckna korta
avtal om 2-3 år. Enligt motionärerna hämmar detta
konkurrensen mellan vårdgivarna och gör att många
inte vågar satsa på att etablera sig som företagare.
I motion So9 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs
ett förslag om konkurrensneutralitet mellan
offentliganställda och privata vårdgivare (yrkande
5). Motionärerna anför bl.a. att det för att främja
tillväxten av privatpraktiserande läkare med
specialistkompetens är viktigt att möjlighet finns
att överlåta sin praktik till en annan läkare med
samma eller likartad specialistkompetens. Likaså
skall det enligt motionärerna finnas möjlighet för
både privata och offentliga vårdgivare att få
fortsätta sin verksamhet även efter det att de fyllt
65 år.
I motion So1 av Carina Hägg (s) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om vikten
av en jämställdhetsanalys av makten inom hälso- och
sjukvården mot bakgrund av den pågående
privatiseringen av hälso- och sjukvården (yrkande
1). Motionären anför att inget i dag tyder på att
jämställdhetsarbetet inom hälso- och sjukvården kan
överlåtas till den privata marknaden. Vidare anför
motionären att ordet stimulera i sammanhanget privat
vård bör utgå (yrkande 3). Genom formuleringen
stimulera försvåras en konstruktiv debatt utifrån
lokala förutsättningar.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att
olika driftsformer i den öppna vården och omsorgen
stimuleras genom att fler privata, kooperativa och
ideella entreprenörer ges möjlighet att sluta avtal
med sjukvårdshuvudmännen. Utskottet anser i likhet
med regeringen att en ökad mångfald av vårdgivare
kan främja utvecklingen inom hälso- och sjukvården.
Som regeringen anfört är det viktigt att den ökade
mångfalden av vårdgivare inte leder till försämrad
samverkan mellan olika vårdgivare. Som framhållits
vid flera tillfällen ovan är det tvärtom mycket
väsentligt med samverkan mellan olika huvudmän.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att en
parlamentarisk kommitté tillkallats med uppgift att
utreda organisationen av Nämnden för offentlig
upphandling (Fi 1998:8). Av kommitténs direktiv
(dir. 1998:58 och 1999:34) framgår att möjligheterna
att effektivisera den offentliga upphandlingen skall
vara vägledande för kommittén. Kommittén skall ha
avslutat sitt arbete senast den 31 december 2000.
När det gäller frågan om rätten att överlåta en
etablering har utskottet erfarit att regeringen har
för avsikt att genomföra en analys för att undersöka
det nuvarande regelverkets effekter. Enligt
utskottets uppfattning behöver riksdagen därför inte
för närvarande ta något initiativ i frågan.
Enligt lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
(LOL) och lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik (LOS) får läkarvårdsersättning inte
lämnas till en läkare eller sjukgymnast som vid
vårdtillfället har fyllt 65 år om inte landstinget
medger något annat. Av Statsrådsberedningens
propositionsförteckning avseende riksmötet 2000/01
framgår att regeringen avser att i januari 2001
överlämna en proposition om höjd ålder för
avgångsskyldighet. Enligt vad utskottet erfarit
kommer även åldersgränsen i LOL och LOS att
behandlas i detta sammanhang. Inte heller i denna
del behöver riksdagen därför nu ta något initiativ.
Ett väsentligt inslag i avtalet om
utvecklingsinsatser är uppföljning på både nationell
och lokal nivå. Enligt utskottet skall frågan om
ökad mångfald ingå som en självklar del av både den
lokala och nationella uppföljningen.
Mot bakgrund av det ovan anförda ser utskottet
positivt på överenskommelsen i avtalet om
utvecklingsinsatser. Utskottet utgår från att
regeringen noga följer utvecklingen på området.
Sammanfattningsvis föreslår utskottet att riksdagen
godkänner vad regeringen föreslår om inriktning och
åtgärder för att öka mångfalden av vårdgivare inom
vården och omsorgen, avsnitt 7.4. Utskottet
avstyrker motionerna So1 (s) yrkandena 1 och 3, So3
(c) yrkandena 9 och 10, So4 (m), So6 (v) yrkande 3,
So7 (kd) yrkande 3, So9 (fp) yrkande 5, So270 (m),
So279 (m) yrkande 3 och So321 (v) yrkande 8 i den
mån de inte anses tillgodosedda med det anförda.
Kunskapsbaserad vård
Propositionen
I propositionen anförs att de allt kortare
vårdtiderna inom den slutna vården gör att en allt
större del av patienterna i dag tas om hand och
följs upp inom primärvården. Detta har på ett
avgörande sätt ändrat förutsättningarna för hälso-
och sjukvårdens forsknings- och
utvecklingsverksamhet. Den strukturomvandling som
hälso- och sjukvården genomgått, inte minst under
1990-talet, har emellertid fått anmärkningsvärt lite
genomslag inom den medicinska och kliniska
forskningen anför regeringen. En påfallande liten
del av forskningen fokuserar på den öppna vårdens
förutsättningar att fungera effektivt. Därför finns
brister när det gäller patientorienterad, klinisk
och behandlingsinriktad forskning. Likaså saknas
forskning kring primärvårdens funktion inom hälso-
och sjukvården och om former för styrning och
utvärdering av den öppna vården. Inte heller
vårdprocesser och samverkan mellan olika vårdgivare
och vårdnivåer är särskilt väl belysta.
Mot denna bakgrund är det enligt regeringens mening
angeläget att utveckla forskningen inom
primärvården. Regeringen avser enligt propositionen
att återkomma till frågan om primärvårdsinriktad
forskning i den forskningspolitiska propositionen
under hösten år 2000.
Regeringen anför att forskningen och utvecklingen
bör stärkas i den kommunala vården och omsorgen.
Sammanlagt 60 miljoner kronor bör under perioden
2002-2004 avsättas för ett fortsatt stöd till
uppbyggnaden av regionala FoU-center där landsting
och kommuner tillsammans med universitet och
högskolor bedriver FoU-verksamhet med syfte att
utveckla äldreomsorg och äldresjukvård.
Vidare anförs i propositionen att en viktig
förutsättning för att primärvården skall kunna
utvecklas till en väl fungerande bas i den svenska
hälso- och sjukvården är att kunskapsutvecklingen
inom primärvården stärks och att personalen får
möjlighet till kompetensutveckling och fortbildning.
Det behövs en struktur för att utveckla ett
nationellt stöd för detta. De närmare formerna för
ett sådant stöd bör enligt regeringen utredas.
Inriktningen är att ett familjemedicinskt institut
skall skapas. Under perioden 2001-2004 bör
sammanlagt 60 miljoner kronor avsättas för detta
ändamål.
Enligt regeringen bör informationsförsörjning och
verksamhetsuppföljning inom hälso- och sjukvården
stärkas för att medborgarna skall få god information
om vården och för att främja en effektiv hälso- och
sjukvård. Det handlar om såväl kommunikation mellan
vårdgivare som samverkan kring en enskild patient
samt en verksamhetsuppföljning som bygger på
individuppgifter och som kan beskriva både
vårdprocesser och verksamheter samt deras resultat.
Under perioden 2001-2004 bör enligt propositionen
sammanlagt 52 miljoner kronor avsättas för att
Socialstyrelsen, i samverkan med Landstingsförbundet
och Svenska Kommunförbundet, skall förstärka sitt
stöd till huvudmännen och svara för samordning av
arbetet med att förbättra informationsförsörjning
och verksamhetsuppföljning. De områden där
utvecklingsinsatser behövs är enligt regeringen
följande.
- Gemensam dokumentation. Verksamhetsuppföljningen
bör så långt som möjligt bygga på uppgifter som
fortlöpande dokumenteras i vården, i journaler och i
annan löpande registrering. Denna måste utvecklas så
att patienten, och andra intressenter, kan följa
hela vårdprocesser.
- Vårdadministrativa- och ärendehanteringssystem.
För att få till stånd och kunna beskriva
sammanhållna vårdprocesser där ofta flera enheter är
berörda krävs att de administrativa stödsystemen kan
kommunicera med varandra. En sådan sammankoppling
underlättar informationsöverföring i samband med in-
och utskrivningar vid sjukhus, snabb kommunikation
mellan patientansvarig läkare och personalen vid ett
äldreboende, mellan vårdcentral och apotek etc.
- Termer och tekniska standarder. För en väl
fungerande informationsförsörjning i hela
vårdprocessen krävs IT-stöd för gemensamma journaler
och integrerade administrativa stödsystem. För att
dessa skall kunna genomföras krävs emellertid att
några grundläggande förutsättningar uppfylls.
De termer och begrepp som används i
informationssystemen måste vara klart definierade,
kända och accepterade av den personal och andra
intressenter som använder informationssystemen.
Informationssystemen behöver tillgång till databaser
med sådana definierade begrepp som bör framställas
nationellt, även om lokala kompletteringar kan
behövas.
Tekniska standarder utgör grunden för den
funktionella samordning som krävs för att man skall
kunna utbyta information mellan informationssystem
som utvecklats av olika leverantörer.
Socialstyrelsen fick i samband med att Hälso- och
sjukvårdens utvecklingsinstitut - Spri - upphörde
ett utökat ansvar för terminologiarbetet och är
fr.o.m. år 2000 ett nationellt kompetenscentrum i
termfrågor.
- Bättre mått i verksamhetsuppföljningen. Inom
Landstingsförbundet pågår arbete med att utveckla
informationssystem där uppgifter om åtgärder och
kostnader knyts till enskilda individer. Inom
Socialstyrelsen pågår arbete med att gruppera olika
öppenvårdsinsatser. Styrelsen har till regeringen
nyligen redovisat ett uppdrag där ett förslag till
individbaserad statistik inom kommunernas vård och
omsorg till äldre och funktionshindrade ingår.
Utvecklingsarbete när det gäller
verksamhetsuppföljning behövs bl.a. inom följande
områden:
- Beskrivning av hälso- och sjukvårdens tjänster.
Inom öppen hälso- och sjukvård, psykiatri samt vård
och omsorg om äldre behövs former för att beskriva
och fortlöpande redovisa de tjänster som utförs.
- Beskrivning och klassificering av patienten.
Diagnosklassificering är inte alltid tillräcklig. I
synnerhet i vård och omsorg om äldre med stora
omvårdnadsbehov och i vården av människor med
psykiska störningar bör beskrivningssätt som
uttrycker aktuellt behov, förmågor och
funktionsnedsättningar utvecklas.
- Metoder för att redovisa kostnader för att utföra
definierade tjänster inom öppen vård, särskilt inom
psykiatri och vård och omsorg till äldre.
- Metoder för mätning och löpande redovisning av
utfall av insatta åtgärder.
- Möjligheter bör skapas att koppla samman uppgifter
från finans-, personal- och verksamhetsstatistik på
aggregerad nivå för såväl arbetsenheter som
vårdprocesser.
- Metodik och forum för att presentera nationell
statistik på ett lättillgängligt och flexibelt sätt
bör utvecklas för att motsvara olika intressenters
informationsbehov.
Motioner
I motion So279 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om IT i
sjukvården (yrkande 10). Motionärerna anför att
undervisning i IT-användning bör ges blivande läkare
och sjuksköterskor samt övrig vårdpersonal.
I motion So6 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs -
för det fall att yrkande 1 i motionen avslås - ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om behovet
av ökad satsning på forskning inom omvårdnad och
rehabilitering i kombination med ökad medicinsk
kompetens (yrkande 7). Motionärerna anför att
förskjutningen från sjukhusvård till primärvård
kräver hög medicinsk kompetens, men också en
samverkan med andra kompetenser som omvårdnad,
rehabilitering och folkhälsa. Omvårdnadsforskningen
behöver förstärkas och därmed ge fler sjuksköterskor
och undersköterskor en möjlighet att utvecklas inom
sina egna specialiteter.
I motion So321 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
forskning, utbildning och utveckling (yrkande 7).
Motionärerna anför bl.a. att sjukvårdens
organisation bör innehålla fler möjliga
utvecklingsvägar för att kunna rekrytera och behålla
personal.
I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om att
begränsa administrativa uppgifter för vårdpersonalen
(yrkande 9). Motionärerna anför att administrationen
måste begränsas för vårdpersonalen och i högre grad
utföras av särskilt avdelad personal.
Läkarsekreterare kan på ett kvalificerat och
effektivt sätt erbjuda den administrativa avlastning
som läkarna behöver.
I motion So3 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om bättre
uppföljningssystem (yrkande 11). Motionärerna anför
att såväl myndigheter som vårdgivare och
sjukvårdshuvudmän är beroende av att tillförlitlig
statistik av hög kvalitet finns tillgänglig.
Jämförbara nyckeltal bör därför utarbetas.
Socialstyrelsen bör, tillsammans med
sjukvårdshuvudmännen, intensifiera arbetet med
nyckeltal som ger möjlighet till jämförande analyser
mellan sjukvårdens institutioner i hela landet.
Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande om
vad i motionen anförs om gemensamma nordiska
insatser för att utveckla telemedicin (yrkande 5).
Motionärerna anför att projektet Nordunet2 bör
inarbetas i den svenska sjukvårdspolitiken och
understödjas genom nationella satsningar. Målen för
projektet är bl.a. att utveckla telemedicinen inom
primärvården och att eta-blera specialistnätverk.
Vidare begärs ett tillkännagivande om öppna
kvalitetsregister (yrkande 12). Enligt motionärerna
bör kvalitetsregistren utformas så att de blir
tillgängliga för den vårdsökande och därmed kan vara
till patienternas hjälp vid val av vårdgivare. I
yrkande 13 begärs ett tillkännagivande om
patientanpassade journaler. Motionärerna anför att
felbehandlingar sker därför att alla
journalhandlingar inte finns tillgängliga vid akuta
operationer och besök i sjukvården. I vissa länder
har man infört journaler på s.k. smartcards vilket
innebär att patienten kan ha sin journal i själva
patientbrickan. Patientinformationen finns dessutom
förvarad på säkert sätt hos patientens ordinarie
vårdgivare.
Utskottets bedömning
Som regeringen anför innebär de allt kortare
vårdtiderna inom den slutna vården att en allt
större del av patienterna i dag tas om hand och
följs upp inom primärvården. Det är därför angeläget
att utveckla forskningen inom primärvården. Av
avtalet om utvecklingsinsatser framgår att parterna
är överens om att kunskapsutvecklingen inom
primärvården skall stärkas genom stöd till
forsknings- och utvecklingsarbete samt genom
förbättrade möjligheter till kompetensutveckling och
fortbildning. Riksdagen bör mot bakgrund härav inte
ta något initiativ med anledning av motionerna So6
(v) yrkande 7 och So321 (v) yrkande 7. Motionerna
avstyrks.
Sedan flera år pågår utvecklingsarbete inom
Socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet samt inom enskilda landsting och
kommuner för att få till stånd bättre
informationsförsörjning och verksamhetsuppföljning.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det är
angeläget att intensifiera arbetet med att utveckla
informationsförsörjningen och
verksamhetsuppföljningen inom vården. Utskottet
noterar därför med tillfredsställelse att regeringen
avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag att, i
samverkan med Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet, svara för centralt stöd och
nationellt utvecklingsarbete inom området. I
propositionen framhålls att utvecklingsinsatser
behövs framför allt när det gäller frågor om
gemensam dokumentation, vårdadministrativa system
och ärendehanteringssystem samt beträffande termer
och tekniska standarder.
Vidare framgår av regleringsbrev för budgetåret
2000 avseende Socialstyrelsen att regeringen gett
Socialstyrelsen i uppdrag att utvärdera och se över
patientjournallagen (1985:562). I en sådan
utvärdering bör enligt regleringsbrevet ingå en
analys av kraven på och formerna för
journaldokumentationen. Enligt vad utskottet erfarit
ingår frågan om huruvida patientjournaler kan lagras
på s.k. smart cards i denna översyn. Utifrån
utvärderingen skall styrelsen föreslå de
förändringar och den författningsreglering som är
påkallade mot bakgrund av den utveckling som har ägt
rum inom hälso- och sjukvården. Uppdraget skall
redovisas till regeringen senast den 30 september
2001.
Av det ovan anförda framgår ett flertal åtgärder
initierats när det gäller informationsförsörjning
och verksamhetsuppföljning. Utskottet bör därför
inte ta något initiativ med anledning av motionerna
So3 (c) yrkandena 11 och 13, So7 (kd) yrkande 9 och
So279 (m) yrkande 10. Motionerna avstyrks.
Utvecklingen av de nationella kvalitetsregistren
ingår som en del av Socialstyrelsens ordinarie
verksamhet. Utskottet är inte berett att föreslå
någon förändring när det gäller kvalitetsregistren.
Motion So3 (c) yrkande 12 avstyrks.
Enligt utskottet är den s.k. telemedicinen ett
utmärkt exempel på den nytta hälso- och sjukvården
kan förväntas ha av IT-utvecklingen. Med hjälp av
telemedicin kan tillgången på hälso- och sjukvård
och expertkunskap spridas geografiskt. Telemedicinen
fungerar numera på många håll som en integrerad del
av verksamheten. Inom ramen för Nordiska
ministerrådets verksamhet bedrivs ett projekt
angående telemedicin. Dessutom bedrivs i flera
landsting projekt för att vidareutveckla
telemedicinen. Utskottet ser mycket positivt på
denna verksamhet. Något initiativ från riksdagen
behövs inte. Motion So3 (c) yrkande 5 är i huvudsak
tillgodosedd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So5, 2000/01:So6
yrkande 1, 2000/01:So7 yrkande 1 och
2000/01:So8,
res. 1 (m, v, kd)
2. beträffande nytt avtal om
utvecklingsinsatser
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So9 yrkande 4 och
2000/01:So456 yrkande 1,
3. beträffande mål för hälso- och
sjukvården
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So3 yrkande 1,
2000/01:So7 yrkandena 2 och 6, 2000/01:So239
yrkandena 1 och 2, 2000/01:So321 yrkande 9,
2000/01:So383 yrkande 8 och 2000/01:So536,
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So3 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. beträffande målsättning för
ökningstakten av vissa läkarresurser
att riksdagen dels inte godkänner regeringens förslag om
inriktning och åtgärder för att utveckla
landstingens primärvård enligt avsnitt 7.1 i
propositionen såvitt gäller frågan om
målsättning för ökningstakten av vissa
läkarresurser, dels som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. beträffande inriktning och åtgärder för
att utveckla landstingens primärvård i övrigt
att riksdagen med avslag på motionerna 2000/01:So1 yrkande
2, 2000/01:So2, 2000/01:So3 yrkandena 2, 7 och
16, 2000/01:So6 yrkandena 2, 4, 5 och 8,
2000/01:So7 yrkandena 7 och 10-13, 2000/01:So9
yrkandena 3 och 9 delvis, 2000/01:So10,
2000/01:So279 yrkande 4, 2000/01:So292,
2000/01:So321 yrkande 1, 2000/01:So383 yrkande
14, 2000/01:So463 och 2000/01:So519 godkänner
regeringens förslag om inriktning och åtgärder
för att utveckla landstingens primärvård enligt
avsnitt 7.1 i propositionen i den mån det inte
omfattas av vad utskottet hemställt under moment
5,
res. 3 (v) - villk.
7. beträffande inriktning och åtgärder för
att förbättra hälso- och sjukvårdsinsatserna i
den kommunala primärvården
att riksdagen med avslag på motionerna 2000/01:So6 yrkande
6, 2000/01:So217 yrkande 1, 2000/01:So244
yrkande 1, 2000/01:So321 yrkande 5,
2000/01:So326 yrkandena 1-5, 2000/01:So342,
2000/01:So363 yrkandena 6, 8 och 10,
2000/01:So383 yrkandena 11 och 12, 2000/01:So456
yrkande 12 och 2000/01:So517 yrkandena 4- 5 och
7-9 godkänner regeringens förslag om inriktning
och åtgärder för att förbättra hälso- och
sjukvårdsinsatserna i den kommunala primärvården
enligt avsnitt 7.2 i propositionen,
res. 4 (v) - villk.
8. beträffande läkemedelshantering
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So231 yrkandena 1
och 2, 2000/01:So269 och 2000/01:So321 yrkande
6,
9. beträffande inriktning och åtgärder för
att förbättra stödet till barn, ungdomar och
äldre med psykisk ohälsa samt till personer med
psykiska funktionshinder
att riksdagen med avslag på motionerna 2000/01:So7 yrkande
8, 2000/01:So9 yrkande 9 delvis, 2000/01:So225
yrkandena 1-3, 2000/01:So234 yrkandena 1-2,
2000/01:So256, 2000/01:So271, 2000/01:So272,
2000/01:So291, 2000/01:So321 yrkande 3,
2000/01:So346 yrkandena 1-2, 2000/01:So354
yrkande 2, 2000/01:So383 yrkande 15,
2000/01:So409, 2000/01:So412, 2000/01:So439
yrkande 2, 2000/01:So446 yrkandena 1-4,
2000/01:So456 yrkande 9, 2000/01:So548 yrkande
10 och 2000/01:Sf274 yrkandena 28-29 godkänner
regeringens förslag om inriktning och åtgärder
för att förbättra stödet till barn, ungdomar och
äldre med psykisk ohälsa samt till personer med
psykiska funktionshinder enligt avsnitt 7.3 i
propositionen,
res. 5 (v) - villk.
10. beträffande inriktning och åtgärder
för att öka mångfalden av vårdgivare inom vården
och omsorgen
att riksdagen med avslag på motionerna 2000/01:So1 yrkandena
1 och 3, 2000/01:So3 yrkandena 9 och 10,
2000/01:So4, 2000/01:So6 yrkande 3, 2000/01:So7
yrkande 3, 2000/01:So9 yrkande 5, 2000/01:So270,
2000/01:So279 yrkande 3 och 2000/01:So321
yrkande 8 godkänner regeringens förslag om
inriktning och åtgärder för att öka mångfalden
av vårdgivare inom vården och omsorgen enligt
avsnitt 7.4 i propositionen,
res. 6 (v) - villk.
11. beträffande forskning m.m. inom
primärvården
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So6 yrkande 7 och
2000/01:So321 yrkande 7,
res. 7 (v) - villk.
12. beträffande informationsförsörjning
och verksamhetsuppföljning
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So3 yrkandena 11 och
13, 2000/01:So7 yrkande 9 och 2000/01:So279
yrkandena 10,
13. beträffande nationella
kvalitetsregister
att riksdagen avslår motion 2000/01:So3 yrkande 12,
14. beträffande telemedicin
att riksdagen avslår motion 2000/01:So3 yrkande 5.
Stockholm den 14 november 2000
På socialutskottets vägnar
Ingrid Burman
I beslutet har deltagit: Ingrid
Burman (v), Chris Heister (m),
Susanne Eberstein (s), Margareta
Israelsson (s), Rinaldo Karlsson
(s), Chatrine Pålsson (kd), Leif
Carlson (m), Conny Öhman (s), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m), Lars U
Granberg (s), Elisebeht Markström
(s), Rolf Olsson (v), Lars
Gustafsson (kd), Cristina Husmark
Pehrsson (m), Thomas Julin (mp),
Kenneth Johansson (c) och Kerstin
Heinemann (fp).
Reservationer
1. Avslag på propositionen (mom. 1)
Ingrid Burman (v), Chris Heister (m), Chatrine
Pålsson (kd), Leif Carlsson (m), Hans Hjortzberg-
Nordlund (m), Rolf Olsson (v) Lars Gustafsson (kd)
och Cristina Husmark Pehrsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Utskottet delar" och slutar med
"avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
propositionen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:So5,
2000/01:So6 yrkande 1, 2000/01:So7 yrkande 1 och
2000/01:So8 avslår proposition 1999/2000:149,
2. Mål för hälso- och sjukvården (mom. 3)
Under förutsättning av avslag på reservation 1
Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Hälso- och sjukvården är" och slutar med
"det anförda" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill poängtera att hälso- och sjukvården
skall vara offentligt finansierad och i huvudsak
bedrivas i offentlig regi. Enligt utskottets
uppfattning råder det ingen tvekan om att i en
privatiserad sjukvård kommer vinstintresset att
styra innehållet i vården. Detta kommer inte att
gynna äldre, psykiskt funktionshindrade, hemlösa och
andra utsatta människor som inte förväntas bli
lönsamma. Hälso- och sjukvården skall drivas
långsiktigt utifrån befolkningens behov. Sjukvården
skall vara målet och ekonomin medlet. Vinstintresse
får aldrig ligga till grund för valet av behandling.
Vad här anförts med anledning av motion So321 (v)
yrkande 9 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande mål för hälso- och sjukvården
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So321
yrkande 9 och med avslag på motionerna
2000/01:So3 yrkande 1, 2000/01:So7
yrkandena 2 och 6, 2000/01:So239 yrkandena
1 och 2, 2000/01:So383 yrkande 8 och
2000/01:So536 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
3. Inriktning och åtgärder för att utveckla
landstingens primärvård i övrigt (mom. 6)
Under förutsättning av avslag på reservation 1
Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Utskottet delar" och på s. 23 slutar med
"det anförda" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bygger systemet med
familjeläkare på en starkt föråldrad och hierarkisk
syn på sjukvården som de flesta utövare i dag lämnat
eller önskar att lämna. Regeringens ambition tycks
vara att införandet av familjeläkare skulle skapa
möjlighet för den enskilda att välja en egen läkare,
något som redan i dag är fullt möjligt. Begreppet
familjeläkare kan dessutom starkt ifrågasättas som
gångbart begrepp i svensk primärvård. Det är troligt
att stora grupper upplever att de inte är aktuella
för familjeläkare t.ex. äldre, ensamstående m.fl.
Det är vidare inte självklart att alla medlemmar i
en familj vill ha samma läkare.
Utskottet anser också att en allvarlig invändning
bör riktas mot den starka fokuseringen på
allmänläkaren och reduceringen av de övriga
funktionernas betydelse inom primärvården. De
patienter som kräver stora insatser från
primärvården är också de med omfattande behov av
omvårdnad, rehabilitering, läkemedelshantering,
bedömningar och rådgivning som i första hand utförs
av andra yrkeskategorier än läkare. En rejäl
omfördelning av personalresurser från sjukhusen till
primärvården måste därför ske och omfatta alla
yrkesgrupper. Teamet som arbetsmodell måste
utvecklas. Enligt utskottet innebär negligeringen i
den nationella handlingsplanen av sjuksköterskor,
undersköterskor och rehabiliteringspersonal ett
fortsatt osynliggörande av kvinnors kunskap och
arbete. Familjeläkarsystemet riskerar därmed att
bidra till ett bevarande av både hierarki och
traditionellt könsrollsmönster inom sjukvården.
Satsningen på allmänläkarna som specialitet och
fördjupning av kompetensen är positiv och kan öka
rekryteringen av allmänläkare. Utskottet vill dock
erinra om att det finns områden där
specialistkompetens krävs som den primära kontakten.
Det är områden som t.ex. psykiatri, pediatrik,
gynekologi, i viss mån även ortopedi samt geriatrik.
Det senare är något som är nödvändigt för en god och
säker vård inom de särskilda boendeformerna för
äldre. Ett område som tydligt visar på bristen i att
så starkt fokusera på läkarna är mödravården, där
barnmorskans kompetens vanligtvis är ett stöd för
allmänläkaren.
Utskottet anser slutligen att primärvården skall ha
en central roll i en offensiv satsning på
folkhälsoarbete med målet att utjämna skillnader i
hälsa mellan sociala grupper och kön.
Utskottet, som delar bedömningen i motionerna So1
(s) yrkande 2, So2 (s), So6 (v) yrkandena 2, 4, 5
och 8, So10 (s) och So321 (v) yrkande 1 anser att
förslagen i propositionen om inriktning och åtgärder
för att utveckla landstingens primärvård skall
avslås.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande inriktning och åtgärder för att
utveckla landstingens primärvård i övrigt
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:So1 yrkande
2, 2000/01:So2, 2000/01:So6 yrkandena 2, 4, 5
och 8 , 2000/01:So10 och 2000/01:So321 yrkande 1
samt med avslag på motionerna 2000/01:So3
yrkandena 2, 7 och 16, 2000/01:So7 yrkandena 7
och 10-13, 2000/01:So9 yrkandena 3 och 9 delvis,
2000/01:So279 yrkande 4, 2000/01:So292,
2000/01:So383 yrkande 14, 2000/01:So463 och
2000/01:So519 avslår regeringens förslag om
inriktning och åtgärder för att utveckla
landstingens primärvård enligt avsnitt 7.1 i
propositionen i den mån det inte omfattas av vad
utskottet hemställt under moment 5,
4. Inriktning och åtgärder för att
förbättra hälso- och sjukvårdsinsatserna i
den kommunala primärvården (mom. 7)
Under förutsättning av avslag på reservation 1
Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27
börjar med "Utskottet anser" och på s. 28 slutar med
"det anförda" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att genomförandet av den
s.k. ädelreformen inneburit en kraftig förskjutning
från landstingen till kommunerna av hälso- och
sjukvårdsinsatser när det gäller äldre människor.
Utbyggnad av särskilda boendeformer har genomförts
och demensvården har utvecklats. De äldre som i dag
bor i särskilda boendeformer har alltmer omfattande
och komplexa vård- och omsorgsbehov där krav på
helhetssyn är betydelsefullt. Behov finns av en
samverkan mellan social och medicinsk kompetens.
Införandet av medicinskt ansvariga sjuksköterskor
har bidragit till utveckling av kommunernas hälso-
och sjukvård och medverkat till en säkring av
insatserna för den enskilda. Denna yrkeskategori
bortser regeringen helt från i den nationella
handlingsplanen.
De stora problemen inom hälso- och sjukvården för
äldre är enligt utskottet bristen på läkartimmar och
läkare med geriatrisk kompetens. Det råder också
brist på annan kompetent personal, framför allt
sjuksköterskor och undersköterskor. Vidare måste de
allt kortare vårdtiderna på sjukhusen då de äldre
allt snabbare bedöms vara medicinskt
färdigbehandlade uppmärksammas. Begreppet medicinskt
färdigbehandlad har starkt ifrågasatts av framför
allt kommunerna och har bidragit till att en alltmer
avancerad medicinsk vård bedrivs både i ordinärt
boende och i särskilda boenden. Utskottet anser att
hälso- och sjukvården för de äldre skall kunna
organiseras i team och att specialistkompetens skall
kunna erbjudas. Det krävs också ett utökat antal
läkartimmar och en fast läkarkontakt.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av motion So6 (v) yrkande 6 och So321 (v) yrkande 5
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande inriktning och åtgärder för att
förbättra hälso- och sjukvårdsinsatserna i den
kommunala primärvården
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:So6 yrkande
6 och 2000/01:So321 yrkande 5 samt med avslag på
motionerna 2000/01:So217 yrkande 1,
2000/01:So244 yrkande 1, 2000/01:So326 yrkandena
1-5, 2000/01:So342, 2000/01:So363 yrkandena 6, 8
och 10, 2000/01:So383 yrkandena 11 och 12,
2000/01:So456 yrkande 12 och 2000/01:So517
yrkandena 4-5 samt 7-9 dels godkänner
regeringens förslag om inriktning och åtgärder
för att förbättra hälso- och sjukvårdsinsatserna
i den kommunala primärvården enligt avsnitt 7.2
i propositionen, dels som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Inriktning och åtgärder för att
förbättra stödet till barn, ungdomar och
äldre med psykisk ohälsa samt till personer
med psykiska funktionshinder (mom. 9)
Under förutsättning av avslag på reservation 1
Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31
börjar med "Utskottet anser" och på s. 33 slutar med
"det anförda" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att utvecklingen inom
psykiatrin har gått mot allt öppnare vårdformer. I
och med den s.k. psykiatrireformen fick kommunerna
ansvar för boende, boendestöd och sysselsättning.
Det infördes även ett kommunalt betalningsansvar för
medicinskt färdigbehandlade.
Den ökning av för tidig död hos schizofrena som
nyligen konstaterats måste enligt utskottet
analyseras ingående och hanteras. De somatiska
ohälsotillstånden inom gruppen psykiskt
funktionshindrade måste beaktas i mycket högre
utsträckning än vad som hittills gjorts.
Utskottet vill framhålla att de psykiskt
funktionshindrade som också har ett missbruk, s.k.
dubbel diagnos, är en utsatt grupp. Denna grupp är
inte betjänt av ett vårdkedjetänkande, utan ett
effektivt stöd för gruppen är detsamma som ett
samlat stöd. Utskottet vill särskilt peka på att
kvinnor är en särskilt utsatt grupp eftersom de,
förutom att de lider av en psykiatrisk sjukdom
kombinerad med missbruk, ofta utsätts för misshandel
och sexuella övergrepp.
Det finns enligt utskottet särskild anledning att
uppmärksamma att många med dubbel diagnos också är
hemlösa. Dessa personer har ofta en lång
sjukvårdshistoria bakom sig. Här brister det både i
samverkan mellan olika vårdgivare och mellan
psykiatrins olika verksamhetsområden. Människor i
detta mycket utsatta läge har också omfattande behov
av medicinsk vård såsom infektionsbehandling och
sårvård. Detta ställer höga krav på flexibilitet i
sjukvårdens arbetssätt t.ex. genom uppsökande team.
Även barn och unga drabbas av psykisk ohälsa och
denna ohälsa bland unga tycks också öka. Det är
enligt utskottet av största vikt att samhällets
resurser är tillräckliga för att möta dessa behov av
insatser. Insatserna måste också vara effektiva och
inte präglas av dåligt fungerande samverkan mellan
t.ex. sjukvård och socialtjänst.
Utskottet vill framhålla att det fortfarande råder
brist på inflytande för den enskilda patienten.
Bristen finns både på ett allmänt plan mellan
huvudmän och intresseorganisationerna, där samverkan
oftast bara är av informativ karaktär, och på ett
individuellt plan. Det finns bra exempel på ökat
brukarinflytande genom personliga ombud och
brukarrevisioner som behöver lyftas fram tydligt.
Utskottet anser sammanfattningsvis att psykiatrin
bör präglas av ett ökat brukarinflytande.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av motion So321 (v) yrkande 3 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande inriktning och åtgärder för att
förbättra stödet till barn, ungdomar och äldre
med psykisk ohälsa samt till personer med
psykiska funktionshinder
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So321 yrkande 3
och med avslag på motionerna 2000/01:So7 yrkande
8, 2000/01:So9 yrkande 9 delvis, 2000/01:So225
yrkandena 1-3, 2000/01:So234 yrkandena 1-2,
2000/01:So256, 2000/01:So271, 2000/01:So272,
2000/01:So291, 2000/01:So346 yrkandena 1-2,
2000/01:So354 yrkande 2, 2000/01:So383 yrkande
15, 2000/01:So409, 2000/01:So412, 2000/01:So439
yrkande 2, 2000/01:So446 yrkandena 1-4,
2000/01:So456 yrkande 9, 2000/01:So548 yrkande
10 och 2000/01:Sf274 yrkandena 28-29 dels
godkänner regeringens förslag om inriktning och
åtgärder för att förbättra stödet till barn,
ungdomar och äldre med psykisk ohälsa samt till
personer med psykiska funktionshinder enligt
avsnitt 7.3 i propositionen, dels som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Inriktning och åtgärder för att öka
mångfalden av vårdgivare inom vården och
omsorgen (mom. 10)
Under förutsättning av avslag på reservation 1
Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35
börjar med "Enligt utskottets" och på s. 36 slutar
med "det anförda" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att regeringens förslag till
lösning på primärvårdens och sjukvårdens problem,
att fortsätta utförsäljningen av den offentliga
sjukvården, kan bli förödande för det svenska
välfärdssamhället.
Utskottet vill också framhålla att i förslaget till
en nationell handlingsplan tycks det dessutom
förutsättas att landsting och kommuner skall
organiseras på ett likartat sätt över hela landet.
Den mångfald i form av privatiseringar som föreslås
förutsätts ske även om en del landsting är
ointresserade av en sådan utveckling. I det
avseendet är det svårt att se att propositionen
stämmer överens med den kommunala
självbestämmanderätten.
Om man konstaterar att primärvårdens stora utmaning
och uppgift är att möta de sämst ställdas behov av
hälso- och sjukvård är det enligt utskottet oroande
att dessa skall lämnas ut till vinstinriktade bolag.
Marknaden har aldrig visat något stort intresse för
dem som inte förväntas bli lönsamma, t.ex. äldre,
psykiskt funktionshindrade, hemlösa och
handikappade.
Risken är vidare enligt utskottets uppfattning stor
att utvecklingen går mot att de stora
försäkringsbolagen ställer sig bakom vårdbolagen och
ger möjlighet för enskilda och företag att köpa
sjukvårdsförsäkringar som ger garanterad förtur.
Dessa patientgrupper kommer då att bli en
eftertraktad kategori på bekostnad av de
långtidssjuka och resurskrävande patienterna. En
annan betydelsefull aspekt är risken för att
förtroendet läkare-patient och sjuksköterska-patient
utarmas om misstanke om vinstintresse kan ligga till
grund för valet av behandling.
Vid utförsäljning tappar man det demokratiska
inflytandet och möjligheten att anpassa utbud efter
behov. En marknadsstyrd sjukvård leder troligen inte
heller till en god ekonomi för samhället eftersom de
privata företagens intresse inte är att se till
samhällets kostnader utan till verksamhetens
lönsamhet. De vinster som börsnoterade vårdföretag
genererar går inte till fortsatt utveckling av
vården eller satsningar på eftersatta områden och
grupper. Det är aktieägarna i vårdföretagen som gör
vinster på allmänna skattemedel. De strukturella
problem som finns inom sjukvården kan och bör lösas
inom den offentliga sektorn. Det är fullt möjligt
att redan i dag ge patienterna och personalen större
inflytande, ansvar och medbestämmande genom att
delegera och skapa korta beslutsvägar. Dessutom
krävs att de kvinnor som i dag arbetar inom
sjukvården ges möjlighet att utveckla sina idéer så
att den kompetens som finns tas till vara. Med
ständiga organisationsförändringar och osäkerhet i
anställningssituationen hämmas snarare utvecklingen
än stimuleras.
Utskottet, som delar bedömningen i motionerna So6
(v) yrkande 3 och So321 (v) yrkande 8, anser således
att förslagen i propositionen om inriktning och
åtgärder för att öka mångfalden av vårdgivare inom
vården och omsorgen bör avslås.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande inriktning och åtgärder för
att öka mångfalden av vårdgivare inom vården och
omsorgen
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:So6 yrkande 3 och
med anledning av motion 2000/01:So321 yrkande 8
samt med avslag på motionerna 2000/01:So1
yrkandena 1 och 3, 2000/01:So3 yrkandena 9 och
10, 2000/01:So4, 2000/01:So7 yrkande 3,
2000/01:So9 yrkande 5, 2000/01:So270 och
2000/01:So279 yrkande 3 avslår regeringens
förslag om inriktning och åtgärder för att öka
mångfalden av vårdgivare inom vården och
omsorgen enligt avsnitt 7.4 i propositionen
7. Forskning m.m. inom primärvården
(mom. 11)
Under förutsättning av avslag på reservation 1
Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39
börjar med "Som regeringen anför" och på s. 40
slutar med "Motionerna avstyrks" bort ha följande
lydelse:
För att den svenska sjukvården skall hålla den höga
standard den har i dag krävs fortsatt satsning på
forskning, utbildning och utveckling. Det krävs både
fördjupning och breddning av forskningen. Utskottet
anser att det är viktigt att också satsa på
omvårdnadsforskningen för att därigenom ge
möjligheter för sjuksköterskor och undersköterskor
att utveckla sina speciella kompetenser. Det bör
även satsas på spridning av forskning och
utvecklingsinsatser så att nya rön får en verklig
genomslagskraft i sjukvårdens vardag. Forskning om
kvinnors hälsa är också ett mycket angeläget område.
Det behövs mer forskning om sambanden mellan
miljöns och de sociala förhållandenas påverkan på
hälsan. Landstingen bör aktivt stödja
samhällsmedicinskt forsknings- och utvecklingsarbete
som förbättrar kunskaperna om vilka grupper i
samhället som drabbas av sjukdom och vilka
orsaksfaktorer som finns. Komplementära
behandlingsmetoder bör också uppmärksammas. Vad
utskottet med anledning av motionerna So6 (v)
yrkande 7 och So321 (v) yrkande 7 nu anfört bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande forskning m.m. inom
primärvården
att riksdagen med anledning av motionerna
2000/01:So6 yrkande 7 och 2000/01:So321
yrkande 7 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Hälso- och sjukvårdens utveckling
2.
Chris Heister, Leif Carlson, Hans Hjortzberg-Nordlund och
Cristina Husmark-Pehrsson (alla m) anför:
Moderaterna har i en reservation yrkat avslag på
propositionen. I detta yttrande redovisas vår
inriktning i de frågor som berörs i handlingsplanen.
Svensk sjukvård har stora problem. Även om
sjukvården fortfarande vanligen är av god kvalitet
rent tekniskt sett, finns stora problem, inte minst
vad beträffar kötider, tillgänglighet, arbetsmiljö,
administration och mänskligt bemötande. Vi vill
också framhålla att erfarenheten visar att politiker
inte kan styra sjukvården bättre än de som arbetar i
den till vardags. I idén om en nationell
handlingsplan ligger enligt vår mening en i grunden
planekonomisk tanke om politikers makt och
möjligheter, en tanke som är verklighetsfrämmande
och bygger på ett "uppifrånperspektiv". Sjukvårdens
utveckling kan inte styras i den mening som
förutsätts i propositionen. Utvecklingen sker snabbt
och ofta oväntat. Förändringar måste i den globala
miljön komma underifrån, om de skall ha en chans att
få fotfäste i och vara avpassade till den verklighet
som sjukvården arbetar i. I stället för nya centrala
planer krävs öppenhet och flexibilitet så att nya
impulser snabbt kan omsättas i praktiska åtgärder
ute i sjukvården. Det underlättas med en mångfald av
starka och oberoende aktörer inom vården.
Som anförs i motion So5 (m) är primärvården i
mycket hög utsträckning vårdens ansikte utåt mot
medborgarna. Det är därför nödvändigt att
primärvården fungerar bra. Dagens primärvård är
emellertid behäftad med flera problem. Det gäller
framför allt den bristande tillgängligheten,
svårigheterna att rekrytera personal och
svårigheterna att ta emot och med god kvalitet
behandla de patienter som överförs från sjukhus och
specialistmottagningar. Problemen blir särskilt
uppenbara för människor som har ett stort och
mångfasetterat vårdbehov, ofta äldre som bor kvar
hemma. Vi anser att förslagen i propositionen
innebär att primärvården även fortsättningsvis
kommer att befinna sig i ett slags gråzon. En
relevant fråga är hur man med denna frånvaro av
klara regler och ett klart primärvårdskoncept skall
kunna leva upp till hälso- och sjukvårdslagens krav
på allas lika rätt till vård.
Vi anser att det saknar betydelse för människor om
deras läkare kallas di-strikts-, hus- eller
familjeläkare. Det väsentliga är att patienten har
rätt att välja den läkare hon har förtroende för
oavsett om det är en allmänläkare eller en läkare
med annan specialisering. För att stärka patientens
ställning samt öka tillgängligheten måste pengarna
alltid följa patienten till den läkare eller
mottagning hon väljer. Detta är den svaga länken i
det nu av regeringen föreslagna
familjeläkarsystemet. Om extra många patienter söker
sig till en viss mottagning, får den mottagningen
ändå inte några extra pengar att finansiera den
extra vården med. Därigenom blir rätten att välja
familjeläkare föga värd och långa väntetider förblir
vardag i primärvården.
Vi vill erinra om att väldigt många tjänster som
allmänläkare står tomma, särskilt i gles- och
landsbygd. Arbetssituationen i primärvården är
omvittnat mycket pressad vilket sannolikt är en
orsak till att internationella studier indikerar
lägre produktivitet i det svenska
primärvårdssystemet än i många andra europeiska
länder.
I propositionen ges en öppning för att även andra
läkare än allmänläkare kan få arbeta i primärvården.
De konkreta förslagen uteblir dock. En breddad
kompetens i primärvården är enligt vår mening nu
ytterst angelägen, inte minst som primärvården får
ta hand om alltflera mycket vårdkrävande patienter.
Därför bör specialistkompetens inom framför allt
psykiatri, geriatrik, pediatrik och gynekologi
tillföras primärvården. Detta kan ske på olika sätt,
även genom köp av konsultinsatser. Frånvaron av
konkreta förslag kommer att hindra utvecklingen och
bevara de slutna gränserna mellan öppen- och
slutenvården samtidigt som patienten inte kan
påverka vårdinriktningen om hon endast kan välja en
allmänläkare. Sjuksköterskornas kompetens - liksom
andra paramedicinska specialiteters - utnyttjas
heller inte fullt ut i dagens primärvård. I stället
för att öppna för ett bättre utnyttjande cementerar
förslaget revirtänkandet och försvårar teamarbetet.
Befolkningen eller i vart fall särskilda
patientgrupper måste få möjlighet att söka vård även
hos dessa yrkesgrupper som vänder sig direkt till
allmänheten. Därigenom frigörs läkartid, och
kapaciteten inom primärvården ökar. Det gäller
framför allt sjukgymnaster, barnmorskor och
sjuksköterskor. Lokala behov måste få avgöra vilka
yrkeskategorier som kan ta direkt patientansvar.
Sammanfattningsvis kan sägas att vi moderater ser
fem hörnstenar i en väl fungerande primärvård:
- tillgänglig när medborgaren behöver den
- god medicinsk kvalitet
- väl fungerande i samarbete med övrig vård
- utrymme för specialister, sjuksköterskor m.fl. med
patientansvar
- som nav i äldreomsorgen och hemsjukvården.
Vad härefter gäller äldrevården varnade vi redan när
ädelreformen beslutades för att gränsdragningen
mellan landsting och kommuner skulle skapa
allvarliga problem. Vi har framhärdat i vår kritik
och bl.a. krävt en genomgripande översyn av
ädelreformens för- och nackdelar. På motsvarande
sätt kritiserade vi den befintliga nationella
handlingsplanen för äldrepolitiken när den
presenterades. Vi ansåg inte att en ny handlingsplan
skulle medföra några praktiska förbättringar ute i
äldreomsorgens verklighet.
Även äldre med stora behov av vård och omsorg måste
ges möjlighet att kunna välja olika former av
service, vård och boende. Den äldrepeng vi föreslår
ger den enskilde rätt att ordna sitt omsorgsbehov
efter egna önskemål. Den enskilde får då - som ett
alternativ till den kommunala omvårdnad han/hon har
rätt till enligt socialtjänstlagen - disponera en
peng vars storlek bestäms av omsorgsbehovet. Det
innebär att hon kan välja den omsorg hon önskar samt
att hon har resurser för detta. De nya möjligheter
som äldrepengen innebär för de äldre sätter
naturligtvis också en press på kommunens egen
verksamhet att förbättra både kvalitet och
individanpassning. Det hindrar inte att det kan
finnas ett behov av insatser för ett samordnat
kvalitetsarbete i enskilda kommuner eller i form av
ett samarbete kommuner emellan. I detta sammanhang
vill vi framhålla att den övervägande delen av
dagens omvårdnad och omsorg ges av anhöriga. Det är
en försvinnande liten del av de anhöriga som får
någon form av ekonomiskt stöd. Det behövs därför en
översyn av de olika ekonomiska stödformer som
tillämpas vad gäller äldre anhörigvårdare.
Vi tror dock att kommunerna själva är bättre lämpade
att driva och samordana detta arbete och att det med
fördel kan ske utan en nationell handlingsplan. Det
ger bättre möjligheter att pröva nya och lokalt
anpassade lösningar.
Vad härefter gäller frågor om psykisk ohälsa är vi
medvetna om att det finns behov av förstärkta
resurser inom psykiatrin. Det är också därför som vi
upprepade gånger har föreslagit ett stimulansbidrag
för att komma till rätta med brister i psykiatrin.
Vi är inte nu beredda att frångå vårt förslag om ett
riktat bidrag, till förmån för en mera generell
överföring till kommunsektorn - en överföring som i
praktiken skulle kunna komma att användas i helt
andra verksamheter och för andra syften än det
avsedda. En av de mera framträdande bristerna med
regeringens föreslagna resursförstärkningar är just
att man aldrig vet var resurserna slutligen hamnar.
Vi vill också erinra om att vår politik skulle
innebära många förbättringar även inom psykiatrin.
Socialstyrelsen har bl.a. pekat på betydelsen av att
psykiatrin ger primärvården ett kontinuerligt stöd.
Genom våra förslag om ökad specialistmedverkan i
primärvården anser vi att detta behov skulle kunna
tillfredsställas. Genom våra förslag om förstärkt
läkarmedverkan i äldreomsorgen skulle olika former
av falsk demens kunna diagnostiseras på ett tidigt
stadium och relevant behandling sättas in. Vi anser
att barn som lever i utsatta miljöer med misshandel,
missbruk och våld måste vänta orimligt länge på
hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).
Väntetider på omkring ett år hör till vanligheterna.
En utvärdering av BUP bör göras enligt vår
uppfattning.
Vad gäller frågor om ökad mångfald av vårdgivare kan vi
konstatera att denna fråga berörs pliktskyldigast
och mycket kortfattat i propositionen. Mångfalden av
vårdgivare skall således enligt propositionen
stärkas genom att fler privata, kooperativa och
ideella vårdgivare ges möjlighet att sluta avtal med
sjukvårdshuvudmännen. I propositionen saknas dock en
analys av orsakerna till att sjukvårdshuvudmännen är
så pass motvilliga att sluta avtal med privata
vårdgivare, trots att några formella hinder mot
detta inte finns. Enligt vår uppfattning hänger
detta i huvudsak samman med att den privata
sjukvården fortfarande uppfattas som ett hot mot den
egna landstingsförvaltningen, i de fall där den inte
håller sig inom snävt avgränsade ramar där
landstingsvården behöver avlastas. Med ett sådant
förhållningssätt kommer landstingens egen sjukvård
att förbli dominerande, och någon egentlig mångfald
av vårdgivare blir aldrig verklighet. Vi vill
framhålla att det ur patientsynpunkt är viktigt att
det skapas bättre samverkan mellan offentlig och
privat vård och därmed ett ökat vårdutbud.
Det stora problemet med regeringens politik för
mångfald är inte det som nu står i föreliggande
proposition, utan allt det som inte står där och de
initiativ i direkt motsatt riktning som regeringen
tar i andra sammanhang. På sjukvårdsområdet
presenterar man - paradoxalt nog samtidigt som den
nationella handlingsplanen - en proposition med ett
illa underbyggt förbud mot privata akutsjukhus.
Alldeles uppenbart sänder regeringen motstridiga
signaler.
IT-teknikens intåg i sjukvården innebär en särskild
utmaning för tillsyn och kvalitetskontroll på det
medicinska området. Undervisning i IT-användning bör
ges alla blivande läkare och sjuksköterskor samt
övrig vårdpersonal.
Sammanfattningsvis vill vi stärka primärvården
genom att göra den tillgänglig och ge makt och
inflytande åt patienten. Vi har utvecklat våra
förslag med denna innebörd - om
vårdgaranti,valfrihet, fri etablering och en
obligatorisk hälsoförsäkring- i flera motioner. Det
är inte politisk styrning som saknas i svensk
sjukvård, utan i stället möjligheter och
rättigheter. Det saknas möjligheter för personalen
att utveckla vården. Likaså saknas rättigheter för
patienterna att ställa krav på den.
Det är enligt vår mening orimligt att
reservationslöst tillskjuta ytterligare pengar till
en vårdapparat som inte klarar av att effektivt
använda de resurser den redan har. Det primära i dag
är inte brist på resurser utan på väl använda
resurser. Resurstillskott innan nödvändiga
förändringar genomförts hotar att minska intresset
och motivationen för nödvändiga förändringar, det
visar all såväl svensk som internationell
erfarenhet. Först när dagens resurser används väl
kan behovet av nya resurser bedömas och väl avvägda,
meningsfulla tillskott göras.
Den nationella handlingsplanen ger i praktiken inte
förutsättningar för bättre vård bara "mer av samma
som förut misslyckats - fast dyrare".
2. Finansiell samordning
Ingrid Burman och Rolf Olsson (båda v)anför:
Vänsterpartiet vill betona vikten av ökad samverkan
mellan olika huvudmän och de samordningsvinster som
kan uppnås härigenom. I dag pågår en rad projekt
inom ramen för SOCSAM och FRISAM. Dessa projekt är
ännu inte utvärderade men bör kunna tjäna som grund
för det regelverk som skall utformas. I
betänkandetexten hänvisas till FINSAM som ett
exempel på samordning. FINSAM kan i sin förlängning
innebära undanträngningseffekter och att sjukvårdens
prioriteringsordning sätts åt sidan. Det är därför
viktigt att utvidga samverkan så att alla berörda
myndigheter samverkar i rehabiliteringsärenden. I
detta sammanhang är även arbetsförmedlingen en
central aktör. Naturligtvis måste samverkan utgå
ifrån individens behov av rehabilitering.
3. Hälso- och sjukvård för äldre
Ingrid Burman och Rolf Olsson (båda v) anför:
Vänsterpartiet har erfarit att det finns rapporter
om tydliga problem kring läkemedelsdelegeringen från
olika håll i landet. Socialstyrelsen inhämtar enligt
uppgift information om de tillämpningsproblem som de
nya föreskrifterna inneburit. Vi har därför valt att
inte begära något tillkännagivande i denna del. Vi
kommer dock att följa frågan noga och avser att
återkomma om problemen kvarstår.
4. Hälso- och sjukvårdens utveckling
Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anför:
Kristdemokraterna bifaller självfallet den
resursförstärkning som föreslås. Dessutom har vi i
vår budgetmotion anslagit 3 miljarder kronor mer än
regeringen till landsting och kommuner för att på
ett rimligt sätt klara de vårdbehov som är ett
faktum. Vi vill dock betona vikten av att landsting
och kommuner själva äger rätt att fördela resurserna
i enlighet med principerna för den kommunala
självstyrelsen. Vi tror att de lokala politikerna är
bäst lämpade att besluta om hur målen i hälso- och
sjukvårdslagen skall uppnås. Kristdemokraterna kan
inte ställa sig bakom regeringens förslag i
propositionen utan har som framgår ovan yrkat att
propositionen avslås. I detta särskilda yttrande
utvecklar vi våra ståndpunkter.
En allvarlig invändning mot den nationella
handlingsplanen är diskrepansen mellan den och det
avtal som slutits mellan Socialdepartementet, Lands-
tingsförbundet och Svenska Kommunförbundet. De goda
förslag som finns i handlingsplanen, bl.a. om 170
fler allmänläkare årligen och höjd kompetensnivå för
vårdpersonal inom äldreomsorgen, kommer inte att
kunna förverkligas med de medel som anslås. I
avtalet mellan parterna finns noga formulerat vad
landstingen och kommunerna kan åstadkomma med de
ekonomiska resurser som anslagits. Regeringens
ambitioner står i kontrast till de uppdrag som
parterna åtar sig i avtalet. Det innebär att den
nationella handlingsplanen blir ett slag i luften
och riskerar att skapa en förtroendekris mellan
statens ambitioner och de medel som anslås till
kommuner och landsting för att förverkliga dem.
Finansieringsprincipen kräver i så fall att avtalet
omförhandlas för att bättre stämma mot de förslag
som presenteras i den nationella handlingsplanen.
Handlingsplanen saknar ett tydligt
patientperspektiv. Utan en realistisk bedömning av
vilka behov patienterna har blir åtgärderna
mekaniska och skrivbordsmässiga. Vår invändning mot
regeringen gäller bl.a. att man i propositionen
underlåter att öppna möjligheten för befolkningen
att välja andra specialistläkare än allmänläkare
till sin fasta och personliga läkarkontakt i
primärvården. I första hand åsyftar vi barnläkare,
gynekologer, psykiatriker och geriatriker.
Vi vill betona att människan skall ses som en
helhet, med såväl själ som kropp, såväl sociala som
andliga behov. Denna helhetssyn skall genomsyra all
vård.
Vidare vill vi framhålla att ökad mångfald bland
vårdgivare kan bidra till att vården anpassas efter
olika patientgruppers behov på ett snabbare och mer
effektivt sätt. Privata, kooperativa och ideellt
drivna alternativ bör därför ges förutsättningar att
utvecklas.
Sjukdomar drabbar människor i olika åldrar. Vi
vänder oss mot resonemanget i propositionen, under
avsnittet om hälso- och sjukvård för äldre, som
enligt vår uppfattning kan tolkas som att en gammal
och sjuk människa inte skall få sjukhusvård. När en
person fyller 65 år verkar det som om det plötsligt
uppstår ett "sjukhusförbud". Många gamla människor,
som bor på äldreboenden eller andra slags särskilda
boenden, känner ångest inför tanken att inte få
sjukhusvård när man blir sjuk.
För de äldre är geriatrisk kompetens oerhört
viktig. Specialiteten geriatrik innefattar
fördjupade kunskaper om akuta och kroniska sjukdomar
hos äldre samt rehabilitering av äldre. Dessa har
ofta flera sjukdomar samtidigt med eller utan olika
funktionsnedsättningar. Specialiteten omfattar även
kvalitativ vård i livets slutskede samt fördjupade
kunskaper om demenssjukdomar vad gäller såväl tidig
diagnostik som utveckling av demensvården i olika
skeden.
För att på rätt sätt möta och förstå problemen med
stress och psykisk ohälsa krävs en kombination av
medicinsk, psykologisk och social kompetens.
Primärvården bör därför förstärkas med kurator och
psykolog. Vi anser vidare att regeringen borde
undersöka behovet av ett särskilt medicinskt
kunskapsområde avseende åldersgruppen 17-25 år. Den
gruppen har mycket speciella problem och passar
dåligt in i vuxenpsykiatrin, särskilt om inläggning
behövs.
Vi anser att allmänläkare har en viktig och central
funktion i primärvården, men om befolkningen i
större utsträckning skall söka primärvård framför
akutsjukvård, måste denna verksamhet erbjuda den
kompetens som efterfrågas, vilket också framförts
från såväl patient- som personalorganisationer.
Människor har under olika tider i sitt liv behov av
annan specialistkompetens än den som allmänläkaren
kan erbjuda. Detta konstaterande är ingen kritik mot
allmänläkarna. Olika specialister inom hälso- och
sjukvården kompletterar varandra. Fler
specialistläkare utöver allmänläkarna bör därför
stimuleras att söka sig till primärvården för att på
så sätt bl.a. avhjälpa bristen på läkare.
Vi anser också att det är oerhört viktigt att
framhålla att alla olika yrkesgrupper inom hälso-
och sjukvården i realiteten måste samverka. I detta
sammanhang är det av stor betydelse att definiera
vad det teamarbete som nämns i handlingsplanen går
ut på. Vi anser att teamet skall bestå av olika
yrkeskategorier inom sjukvården - exempelvis
sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator, psykolog,
sjuksköterska och sekreterare. När en patient är i
behov av något särskilt väljer teamet ut en "lots",
dvs. den mest lämpade personen för uppgiften att
hjälpa patienten vidare. Ofta är det allmänläkaren
som blir patientens lots, men det kan också vara
någon annan i teamet som får detta uppdrag. Lotsen
skall verka som vägledare för patienten i allehanda
frågor såsom t.ex. demensutredning m.m. Detta skulle
öka det individuella förhållningssättet gentemot
patienten och ytterligare stärka patientens
ställning.
Vi vill framhålla vikten av att tillvarata den
resurs som läkare med utländsk bakgrund utgör. Genom
att erbjuda intensivkurser i svenska och medicin
skulle man kunna lösa åtskilliga av de hinder som
dessa läkare möter. Vi måste utnyttja de resurser
som redan finns inom Sverige och tillvarata de
människors förmåga som inget hellre vill än att
arbeta inom sitt kunskapsfält.
Trots bristen på läkare har regeringen inte
föreslagit någon förbättring för de läkare som efter
65-årsåldern vill fortsätta att verka inom sitt
yrke. Med dagens regler innebär det att man som
läkare eller tandläkare hindras fortsätta sin
praktik efter 65-årsdagen då man inte längre får
någon ersättning från försäkringskassan. Gällande
lagstiftning ger alla rätt till pension vid 65 års
ålder, men detta innebär inte att någon mot sin
vilja skall tvingas bort från arbetslivet.
Sammanfattningsvis anser vi att primärvården
behöver få utvecklas till ett välkänt och
välrenommerat "varumärke". Den bör uppfattas som en
plats dit man i första hand går när man har behov av
grundläggande hälso- och sjukvård, den första linjen
i vår sjukvårdsorganisation. Därför måste
primärvården skaffa sig hög legitimitet hos
allmänhet och personal. Den skall därför enligt vår
mening karaktäriseras av: lättillgänglighet, hög
kvalitet, stor bredd i vårdutbudet och låga
avgifter.
5. Vissa frågor i anslutning till den nationella
handlingsplanen för utveckling av hälso- och
sjukvården
Kenneth Johansson (c) anför:
Jag delar regeringens uppfattning att primärvården
bör utvecklas till att vara den självklara basen och
navet i hälso- och sjukvården. Därför är det viktigt
att denna funktion förstärks och att resurser
tillförs primärvården på det sätt som föreslås i
propositionen. En förutsättning för denna
resursförstärkning är den s.k. försvarsuppgörelsen
mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna som
innebär att åtta miljarder kronor tillförs vård- och
omsorgssektorn. Jag vill dock erinra om att den nu
aktuella handlingsplanen i realiteten huvudsakligen
avser primärvården, även om de förändringar som
föreslås i betänkandet givetvis kommer att påverka
den övriga hälso- och sjukvården i positiv riktning.
Hela akutsjukvården och slutenvården lämnas utanför
de bedömningar som görs. Med de förändringar som
utskottet föreslår anser jag dock att
handlingsplanen utgör en mycket bra grund för den
fortsatta utvecklingen av primärvården, hälso- och
sjukvården för äldre, psykiatrin samt den ökade
mångfalden bland vårdgivare. Självfallet måste
arbetet med utvecklingen av hälso- och sjukvårdens
övriga delar fortsätta med oförminskad kraft.
Enligt 5 § i hälso- och sjukvårdslagen har
landstingen skyldighet att organisera primärvården
så att alla bosatta inom landstinget får tillgång
till och kan välja en fast läkarkontakt. Enligt nu
gällande lagstiftning skall en sådan läkare ha
specialistkompetens inom allmänmedicin. Många
patienter efterfrågar dock möjligheter till en fast
läkarkontakt med annan specialistkompetens än
allmänmedicin. Det kan gälla patienter med kroniska
sjukdomar som vill ha en annan kompetens eller
föräldrar som vill att barnen skall ha en barnläkare
som fast läkarkontakt.
Jag anser att det på sikt bör övervägas att
förändra lagen så att den fasta läkarkontakten
tillåts vara en läkare med annan
specialistkompetens, under förutsättning av att
läkaren är verksam inom primärvården. En sådan
förändring av lagstiftningen skulle ge större
möjligheter till teamarbete inom primärvården och
ökar också förutsättningarna för att få fler läkare
till primärvården.
Enligt min mening utgör förslagen i propositionen
om inriktning och åtgärder för att öka mångfalden av
vårdgivare inom vården och omsorgen ett positivt
första steg. Jag noterar vidare med
tillfredsställelse att utskottsmajoriteten betonar
att uppföljning är ett väsentligt inslag i avtalet
om utvecklingsinsatser samt att frågan om ökad
mångfald ingår som en självklar del av
uppföljningen. På sikt krävs dock betydligt mer
konkreta förslag för att visionen om verklig
mångfald bland vårdgivare skall bli verklighet. Jag
beskriver några av de viktigaste förslagen nedan.
Förutsättningarna för s.k. avknoppning till nya
företagsbildningar bör förbättras. För att stimulera
anställda inom den offentliga hälso- och sjukvården
att ta över verksamheter och driva dessa i egen regi
bör direktupphandlingen underlättas eller annan
åtgärd vidtas så att de anställda kan få ett första
kontrakt. Centerpartiet anser vidare att även andra
legitimerade vårdgivargrupper utöver läkare och
sjukgymnaster skall ha möjlighet att bedriva
verksamhet som enskild vårdgivare och erhålla
finansiering genom landstinget. Ett nationellt
ersättningssystem, liknande det som i dag gäller för
läkare och sjukgymnaster, måste utformas för alla
kategorier av enskilda vårdgivare.
6. Vissa frågor i anslutning till den nationella
handlingsplanen för utveckling av hälso- och
sjukvården
Kerstin Heinemann (fp) anför:
Propositionens förslag om en satsning på
primärvården, betonandet av vikten av en fast
läkarkontakt samt de många uttalandena om värdet av
mångfald bland vårdgivarna är värdefulla. Dock finns
det tyvärr inte i riksdagen majoritet för att
återinföra den etableringsfrihet för allmänläkare
som fanns i husläkarlagen. I övrigt stämmer
förslagen väl överens med det husläkarsy-stem som
Folkpartiet liberalerna arbetat för sedan mitten av
70-talet.
Det är glädjande att en majoritet av utskottet nu i
betänkandet ställer sig bakom ett tillkännagivande
till regeringen om att den skyndsamt bör återkomma
till riksdagen med förslag till finansiell
samordning mellan hälso- och sjukvården,
socialtjänsten och socialförsäkringen i syfte att
underlätta samarbete för att åstadkomma ökad hälsa
och minskade sjukskrivningar.
Enligt min mening utgör således förslagen i
propositionen om inriktning och åtgärder för att öka
mångfalden av vårdgivare inom primärvården och
omsorgen ett steg i rätt riktning. På sikt krävs
dock betydligt mer konkreta förslag för att visionen
om verklig mångfald bland vårdgivare skall bli
verklighet. Jag beskriver några av de viktigaste
förslagen nedan.
Det finns i Sverige mer än tillräckligt med
utbildade allmänläkare för att klara hela den
planerade utbyggnaden upp till 6 000
husläkare/familjeläkare, men många av dem har lämnat
primärvården. Det krävs bl.a. etableringsfrihet och
att landstingen tvingas behandla offentlig och
privat vård på lika villkor för att de skall komma
tillbaka. Under åren 1991-1994 då husläkarlagen och
etableringsfrihet gällde tillkom i genomsnitt 450
allmänläkare om året. Etableringsfrihet skall enligt
min mening även gälla för sjukgymnaster,
geriatriker, barnläkare, gynekologer och
barnmorskor. Likaså bör rätten att överlåta en
etablering återinföras. Jag noterar därför med
tillfredsställelse uppgiften att regeringen nu har
för avsikt att göra en analys för att undersöka det
nuvarande regelverkets effekter.
All öppenvård bör på sikt konkurrensutsättas. På
det sättet ökar effektiviteten och privata
alternativ får större utrymme. Kvalitetscertifikat
skall krävas för all den verksamhet som upphandlas
efter konkurrensutsättning.
Enligt min uppfattning är frågan om antalet
specialister i allmänmedicin av grundläggande
betydelse för primärvårdens utveckling. Även i denna
del anser jag att förslaget i betänkandet om en
snabbare utbyggnad än den som angavs i propositionen
utgör en förbättring. Enligt min uppfattning bör
dock ett aktivt arbete bedrivas så att antalet
specialister kan öka än snabbare så att målet en
allmänläkare per 1 500 invånare kan uppnås inom en
femårsperiod.
7. Utvecklingen av hälso- och sjukvården
Thomas Julin (mp) anför:
Propositionens förslag innebär en kraftfull satsning
på primärvården. Enligt min uppfattning är denna
satsning ytterst angelägen, och jag ställer mig
därför bakom propositionen. En sådan satsning bör
som jag ser det innebära avlastning av sjukhusen.
Jag vill dock framhålla att den nu aktuella
handlingsplanen i realiteten endast avser
primärvården. Hela akutsjukvården och slutenvården
lämnas utanför de bedömningar som görs. Likaså
saknas en diskussion om de små sjukhusens roll samt
närhet till akutsjuhus. Enligt min uppfattning bör
regeringen därför återkomma till riksdagen med en
motsvarande helhetsbedömning av dessa delar av
sjukvården.
Miljöpartiet anser att tandvården bör införlivas i
hälso- och sjukvården. Med tanke på att regeringen
helt nyligen lämnat direktiv till en utvärdering av
tandvårdsreformen har vi valt att inte för
tillfället gå vidare i denna fråga.
Enligt 5 § i hälso- och sjukvårdslagen har
landstingen skyldighet att organisera primärvården
så att alla bosatta inom landstinget får tillgång
till och kan välja en fast läkarkontakt. Enligt nu
gällande lagstiftning skall en sådan läkare ha
specialistkompetens inom allmänmedicin. Många
patienter efterfrågar dock möjligheter till en fast
läkarkontakt med annan specialistkompetens än
allmänmedicin. Det kan gälla patienter med kroniska
sjukdomar som vill ha en annan kompetens eller
föräldrar som vill att barnen skall ha en barnläkare
som fast läkarkontakt. Jag anser att det på sikt bör
övervägas att förändra lagen så att den fasta
läkarkontakten tillåts vara en läkare med annan
specialistkompetens.
Jag anser vidare att frågan om diskriminering på
grund av psykisk ohälsa bör uppmärksammas. En
förändring kan visserligen skönjas de senaste
årtiondena. Fortfarande finns det dock i samhällets
strukturer en mängd olika system, lagar, regleringar
etc. som fortfarande understödjer och konserverar
ett föråldrat synsätt på psykisk ohälsa. Tydligast
syns detta när det gäller skillnaderna i samhällets
ekonomiska stöd till behandling av kroppslig sjukdom
respektive behandling av psykisk ohälsa. Men även i
lagtext och andra typer av regleringar kan
skillnader i synsätt komma till uttryck. Så har
t.ex. legitimerade psykologer, som arbetar privat,
inte blivit anslutna till försäkringskassan, varför
det kan bli dyrt att gå i samtal hos en
privatpraktiserande psykolog. En nationell
arbetsgrupp bör därför tillsättas, med syfte att
kartlägga och analysera hur samhället genom olika
regelsystem konserverar ett diskriminerande synsätt
på psykisk ohälsa. Arbetsgruppens uppgift bör också
vara att föreslå åtgärder för att uppnå ett
jämställt synsätt på kroppslig sjukdom och psykisk
ohälsa.
Enligt min mening utgör förslagen i propositionen
om inriktning och åtgärder för att öka mångfalden av
vårdgivare inom vården och omsorgen ett positivt
första steg. På sikt krävs dock betydligt mer
konkreta förslag för att visionen om verklig
mångfald bland vårdgivare skall bli verklighet. Jag
ser med tillfredsställelse på uppgiften att
regeringen har för avsikt att göra en analys för att
undersöka det nuvarande regelverkets effekter när
det gäller rätten att överlåta en etablering.
Konkurrensneutralitet måste råda mellan offentliga
och privata vårdgivare.