I betänkandet behandlas ett femtiotal
motionsyrkanden om olika handikapppolitiska frågor
från den allmänna motionstiden 2000.
Utskottet föreslår två tillkännagivanden.
Regeringen har givit Socialstyrelsen i uppdrag att
kartlägga på vilket sätt landstingens barn- och
ungdomsrehabilitering är tillgängliga för barn och
ungdomar med olika funktionshinder. Utskottet
föreslår med anledning av en motion (fp) ett
tillkännagivande till regeringen om att även
funktionshindrade vuxnas tillgång till habilitering
och rehabilitering behöver kartläggas.
Socialstyrelsen har nyligen fått i uppdrag att i
samarbete med länsstyrelserna kartlägga och
analysera antalet ej verkställda domstols- och
myndighetsbeslut enligt 9 § lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade (LSS) och 6
f § socialtjänstlagen (1980:620). Utskottet föreslår
med anledning av motioner (s och v) att regeringen
skall återkomma till riksdagen med en redovisning
samt om det behövs med förslag till förändringar.
Övriga motioner avstyrks.
I betänkandet finns 19 reservationer och 5
särskilda yttranden.
Motionerna
2000/01:So214 av Anders G Högmark och Lars Björkman
(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att utreda om
funktionshindrades rätt till föräldraskap kan
införas som ett femte kriterium i LSS.
2000/01:So215 av Maria Larsson (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av delegation för
samordning av handikappolitiken.
2000/01:So218 av Rolf Olsson m.fl. (v) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
begär att regeringen tillsätter en utredning
gällande en översyn av rättighetslagstiftningen
enligt vad i motionen anförs om att regelmässigt ge
avslagsbeslut där kommuner och landsting inte kan
förmedla insatser inom rimlig tid.
2000/01:So221 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till erforderliga lagändringar så att
funktionshindrade garanteras hjälpmedel för
personlig assistans oavsett huvudman i enlighet med
vad som anförs i motionen.
2000/01:So222 av Gunnel Wallin och Birgitta Sellén
(c) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en förändring för en
enhetlig hörselvård med fullvärdig rehabilitering
och hjälpmedel på lika villkor över hela landet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en fullständig
analys måste göras som ett underlag till den
individuella rehabiliteringsplanen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de som är
beroende av hjälpmedel för att kunna kommunicera och
vara delaktiga i samhället måste få tillgång till
bashjälpmedel på lika villkor som övriga
funktionshandikappade.
2000/01:So230 av Rigmor Stenmark (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att en översyn görs av
integritetsskyddet för handikappade personer.
2000/01:So232 av Inger Lundberg (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige bör initiera åtgärder
inom EU i syfte att öka den fria rörligheten i
Europa för människor med funktionshinder.
2000/01:So299 av Chris Heister m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den nationella
handlingsplanen för handikappolitiken.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förbättringar för de
funktionshindrade.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om samordning vid
rehabilitering.
2000/01:So348 av Ann-Marie Fagerström och Agneta
Ringman (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
generell handikappanpassning.
2000/01:So354 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett ytterligare mål
för handikappolitiken som innebär att arbetet
särskilt inriktas på att ge alla människor,
oberoende av förutsättningar, makt över sitt eget
liv.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Handikappombudsmannen bör utses av riksdagen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett särskilt stöd
för IT-produkter.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tillgång till
service på lika villkor.
16. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i lagen om stöd och service
till vissa funktionshindrade enligt vad som angivits
i motionen.
2000/01:So355 av Thomas Julin och Marianne
Samuelsson (mp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att rätten till tolk
för döva, dövblinda och hörselskadade skall
fastställas i lag.
2000/01:So367 av Lennart Axelsson m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om lagen om stöd och service
till vissa funktionshindrade.
2000/01:So381 av Torgny Danielsson (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vikten av att rätten till tolk
för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade kan
infrias.
2000/01:So383 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om dolda handikapp och
personlig assistent.
2000/01:So392 av Mona Berglund Nilsson och Märta
Johansson (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
en uppföljning av lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrade (LSS).
2000/01:So406 av Anne-Katrine Dunker och Anita Sidén
(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om vikten av
tolkservice för döva.
2000/01:So442 av Laila Bäck m.fl. (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening behovet
av en nationell policy om meningsfull sysselsättning
för arbetshandikappade.
2000/01:So459 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om tryggheten och valfriheten
i enlighet med LSS syfte.
2000/01:So466 av Eva Arvidsson m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av
lagstiftningen så att det går att överklaga
positiva, men inte verkställda myndighetsbeslut.
2000/01:So468 av Ingemar Vänerlöv (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen låter utreda de
neuropsykiatriskt funktionshindrades
levnadsomständigheter.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att beakta sambanden
mellan neuropsykiatriska störningar och kriminalitet
såväl i det brottsförebyggande arbetet som i en mer
behandlingsinriktad kriminalvård.
2000/01:So473 av Maud Ekendahl (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att audionomer bör
bli berättigade att utföra
hörselhjälpmedelsutprovning i enskild regi.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en nationell
egenavgift för hörselhjälpmedel bör utformas.
2000/01:So486 av Kerstin Kristiansson Karlstedt
m.fl. (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
uppföljning av LSS och LASS.
2000/01:So498 av Lilian Virgin och Kristina
Zakrisson (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
assistansersättning för boende i gruppbostad.
2000/01:So500 av Birgitta Ahlqvist och Monica Öhman
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om satsning på
pilotprojekt med inriktning på en anhörigutbildning
för yngre anhöriga och funktionshindrade.
2000/01:So530 av Ulla Wester och Marianne Jönsson
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att starta IT-
utvecklingsprojekt med inriktning på de dövas behov.
2000/01:So538 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Handikappombudsmannen skall ges i uppdrag att
kontrollera efterlevnaden av
tillgänglighetsreformen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de lokala
handikapporganisationerna skall göras delaktiga i
arbetet med att identifiera hinder och komma med
förslag till lösningar.
10. Riksdagen av regeringen begär förslag till en
ändring av lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade i enlighet med vad i
motionen anförs om ett förtydligande om avsikten med
råd och stöd enligt LSS.
11. Riksdagen av regeringen begär förslag till
tilläggsdirektiv till Socialstyrelsens kartläggning
av barns och ungdomars habilitering så att även
vuxna funktionshindrades behov av rehabilitering
kartläggs.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en parlamentarisk
kommission med syfte att göra en konsekvensanalys av
den pågående IT-utvecklingen och att kommissionen,
utifrån sin analys, lägger fram förslag till
nödvändiga åtgärder.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
kartläggning av det nya bidragssystemets effekter.
2000/01:So540 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
utbildningsmaterial om dolda handikapp.
12. Riksdagen beslutar att hos regeringen begära en
utredning om tillämpning av LSS vid psykisk sjukdom.
13. Riksdagen beslutar att hos regeringen begära en
utredning om den sammanlagda effekten av LSS och SoL
beträffande personligt stöd.
2000/01:Ub821 av Charlotta L Bjälkebring och Tasso
Stafilidis (v) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att öka resurserna
till sjukvårdens hjälpmedelscentraler så att de
bättre kan arbeta med att anpassa sexhjälpmedel för
de funktionshindrade.
2000/01:T427 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning om funktionshindrade kvinnors utsatta
situation enligt vad i motionen anförs om behovet av
en kartläggning och förslag till åtgärder.
2000/01:MJ844 av Marianne Andersson och Gunnel
Wallin (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
4. Riksdagen begär hos regeringen förslag till
sådan ändring av den nationella handlingsplanen för
handikappolitiken att det tydligt framgår att det är
funktionshindret i sig, inte dess orsak, som skall
vara grund för samhällets åtgärder.
2000/01:A811 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om färdtjänst för
kvinnor.
2000/01:So3 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för
regeringen vad i motionen anförs om
en hjälpmedelsgaranti.
Utskottet
Ärendets beredning i utskottet
Riksförbundet FUB, För Utvecklingsstörda Barn,
Ungdomar och Vuxna och SDR Sveriges Dövas
Riksförbund har uppvaktat utskottet den 15 mars
2001.
Mål och inriktning för handikappolitiken
Motioner
I motion So299 av Chris Heister m.fl. (m) begärs
tillkännagivanden om den nationella handlingsplanen
för handikappolitik (yrkande 1) och om förbättringar
för de funktionshindrade (yrkande 3). Motionärerna
anför att i stället för förbättringar av det
offentliga stödet till de handikappade försöker
regeringen sätta upp mål för vad andra - dvs.
kommuner och privata företag - skall göra.
Regeringen försöker på detta sätt skyla över det
faktum att den inte prioriterar de handikappade.
Motionärerna anför att i den proposition som låg
till grund för LSS fördes ett resonemang om att föra
in ett femte kriterium, nämligen rätten till
föräldraskap. Då detta ansågs vara en komplicerad
fråga aviserade den dåvarande regeringen att man
ville återkomma till riksdagen i frågan.
Motionärerna anser att om funktionshindrade skall
ges möjlighet att bilda familj och leva på samma
villkor som icke funktionshindrade måste LSS/LASS
stärkas vad gäller föräldraskap. Därför bör det
övervägas att ett femte kriterium läggs till som
innebär att även de behov som föräldraskapet
genererar skall räknas som grundläggande behov.
Också i motion So214 av Anders G Högmark och Lars
Björkman (båda m) begärs tillkännagivande om att
utreda om funktionshindrades rätt till föräldraskap
kan införas som ett femte kriterium.
I motion So215 av Maria Larsson (kd) begärs
tillkännagivande om behovet av delegation för
samordning av handikappolitiken. Motionären anför
att Sverige under flera år varit föremål för en hård
saneringspolitik. Såväl stat, landsting som kommuner
har tvingats göra kraftiga nedskärningar bl.a. på
handikappområdet. För att komma till rätta med
situationen behövs ett forum där man kan diskutera
dessa frågor, vilket så småningom bör resultera i
ett "samhällskontrakt" där ansvarsfördelning,
samordning, resurser och ett brukarinflytande
stadfästs.
I motion So354 av Kenneth Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett ytterligare mål
för handikappolitiken som innebär att arbetet
särskilt inriktas på att ge alla människor,
oberoende av förutsättningar, makt över sitt eget
liv (yrkande 1). Motionärerna anser att regeringen
har ett snävt samhällsperspektiv på
handikappolitiken och inte lyfter fram den enskildes
förutsättningar. Centerpartiet anser att målet för
handikappolitiken bör vara ett samhälle där alla
människor har makt över sitt eget liv och där var
och en har möjlighet att verka utefter sina
individuella förutsättningar.
I motion MJ844 av Marianne Andersson och Gunnel
Wallin (båda c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring av den
nationella handlingsplanen för handikappolitiken att
det tydligt framgår att det är funktionshindret i
sig, inte dess orsak, som skall vara grund för
samhällets åtgärder (yrkande 4). Motionärerna anför
att det är ett faktum i dag att många människor
stängs ute från arbetslivet, kommunala färdmedel,
offentliga lokaler, allmänna samlingslokaler och
därmed från socialt liv på grund av att de inte
klarar att vistas i närheten av el och elektronik.
I motion So538 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
tillkännagivande om att Handikappombudsmannen skall
ges i uppdrag att kontrollera efterlevnaden av
tillgänglighetsreformen (yrkande 6). I samma motion
yrkas också att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
de lokala handikapporganisationerna skall göras
delaktiga i arbetet med att identifiera hinder och
komma med förslag till lösningar (yrkande 7).
I motion So348 av Ann-Marie Fagerström och Agneta
Ringman (båda s) begärs tillkännagivande om generell
handikappanpassning. Motionärerna anför att vi i
Sverige under många år arbetat för att
funktionshindrades rättigheter skall stärkas, men
det har i hög grad skett genom särlösningar.
Egentligen borde det ingå i alla offentliga
utredningars uppdrag att funktionshindrades
perspektiv och mångfaldsperspektivet skall belysas.
I motion So500 av Birgitta Ahlqvist och Monica Öhman
(båda s) begärs tillkännagivande om satsning på
pilotprojekt med inriktning på anhörigutbildning för
yngre anhöriga och funktionshindrade. Motionärerna
anför att i dag finns ingen utbildning för nära
anhörig, föräldrar och syskon till funktionshindrade
barn. De anser att en försöksverksamhet bör starta
inom ett begränsat område, t.ex. Norrbotten, där ett
antal kommuner, HSO och studieförbunden samarbetar.
I motion So232 av Inger Lundberg (s) begärs
tillkännagivande om att Sverige bör initiera
åtgärder inom EU i syfte att öka den fria
rörligheten i Europa för människor med
funktionshinder. Den fria arbetsmarknaden och fler
utbildningsprogram inom EU har betytt nya
möjligheter för unga människor i Europa. Däremot
begränsas möjligheterna till utbyte och rörlighet
kraftigt för ungdomar som har olika funktionshinder.
När nu Sverige har möjlighet att påverka EU:s agenda
starkare än tidigare, borde det vara naturligt för
vårt land att också arbeta för att den fria
rörligheten för alla - också för den som har ett
funktionshinder - blir praktisk verklighet i Europa.
Bakgrund och tidigare behandling
I mars 1998 bemyndigade regeringen chefen för
Socialdepartementet att inrätta ett sekretariat till
statssekreterargruppen för beredning och samordning
av handikappfrågor inom Regeringskansliet samt att
inrätta en handikappdelegation - bestående av
företrädare för handikapprörelsen - bl.a. för samråd
mellan statssekreterargruppen och
handikapporganisationerna. Vidare skulle
statssekreterargruppen tillsammans med
handikappdelegationen utgöra nationell
samordningskommitté för handikappfrågor enligt regel
nummer 17 i FN:s standardregler för att tillförsäkra
människor med funktionsnedsättning delaktighet och
jämlikhet.
I betänkande 1999/2000:SoU14 om en nationell
handlingsplan för handi-
kappolitiken godkände utskottet regeringens förslag
till nationella mål för handikappolitiken. Målen är
* en samhällsgemenskap med mångfald som
grund,
* ett samhälle utformat så att människor
med funktionshinder i alla åldrar blir fullt
delaktiga i samhällslivet,
* jämlikhet i levnadsvillkor för flickor
och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder.
Utskottet avstyrkte samtidigt en motion från
Centerpartiet om ytterligare ett mål för
handikappolitiken med samma innebörd som den nu
aktuella motionen. Riksdagen följde utskottet (rskr.
1999/2000:240).
Utskottet konstaterade vidare att flera reformer
under senare år har varit inriktade på förbättringar
av det individuella stödet till personer med
funktionshinder. Den nationella handlingsplanen
inriktas på generella lösningar och den allmänna
tillgängligheten i samhället, vilket bör leda till
minskat behov av särlösningar och att fler kan delta
i samhällslivet på likvärdiga villkor. Samtidigt
aviserade regeringen förslag som var mer
individuellt inriktade, såsom borttagande av 65-
årsgränsen för rätt till personlig assistans,
ändringar i bilstödet och förslag angående avgifter
inom kommunernas vård, boende och service.
Utskottet betonade att planen omfattade alla
personer med funktionshinder, således även personer
med dolda funktionshinder. Utskottet anförde (s.
21):
Utskottet vill betona att planen omfattar alla
personer med funktionshinder, således även personer
med dolda funktionshinder. Tillgänglighet innebär
inte enbart fysisk tillgänglighet till lokaler och
verksamheter utan också att t.ex. allergiker får
ökade möjligheter att röra sig fritt i olika
miljöer. Det innebär även att planera en verksamhet,
t.ex. skolundervisning, så att den fungerar för en
person med dyslexi liksom att ge personer med
talsvårigheter den tid de behöver för att tala.
Vidare innebär det att t.ex. personer med läs- och
skrivsvårigheter skall kunna få del av
samhällsinformation. Människor med dolda
funktionshinder, liksom med kroniska sjukdomar,
glöms ofta bort vid planeringen av olika
verksamheter. Hindren för tillgänglighet måste
minska. Att vara flexibel och utgå från människors
olika behov är enligt utskottet nyckelord i
sammanhanget. För att förverkliga lika möjligheter
för alla måste tillgängligheten vara integrerad och
utformad så att den som är funktionshindrad inte
blir beroende av andra. Särlösningar upplevs av
många funktionshindrade som diskriminerande och bör
därför undvikas så långt som möjligt. Utskottet vill
också betona att frågor om bemötande har stor
betydelse för många grupper. Motionerna - - - är i
huvudsak tillgodosedda med vad som följer av
handlingsplanen.
Vad gäller frågor om tillgänglighet behandlades
detta av regeringen i proposition 1999/2000:79 om en
nationell handlingsplan för handikappolitiken.
Regeringen anförde att i arbetet med att utveckla
tillgängligheten behövde bl.a. de statliga
myndigheterna råd och stöd för att kunna leva upp
till sitt ansvar. En central statlig myndighet borde
därför ges en samordnande, stödjande, rådgivande och
pådrivande roll i arbetet för att göra samhället
tillgängligt. Regeringen bedömde att
Handikappombudsmannen var en lämplig myndighet för
dessa uppgifter. Vid sidan av de uppgifter
Handikappombudsmannen redan hade borde därför en
framtida viktig uppgift vara att utgöra ett
nationellt tillgänglighetscenter. En viktig uppgift
för Handikappombudsmannen skulle därmed bli att
driva på och följa myndigheters, kommuners och andra
organs utveckling inom tillgänglighetsområdet, att
bygga upp, utveckla och förmedla kunskap, ge råd och
samarbeta med berörda aktörer. Viktiga målgrupper
för denna verksamhet var även näringsidkare,
byggherrar och yrkesgrupper som arkitekter m.fl.
Handikappombudsmannen borde även kunna stödja
forskning och andra utvecklingsinsatser inom
tillgänglighetsområdet. I arbetet skulle
Handikappombudsmannen ha nära kontakter med
handikapporganisationerna.
Utskottet delade regeringens uppfattning att
Handikappombudsmannen borde ges en samordnande,
stödjande och rådgivande samt pådrivande roll på
området. Riksdagen följde utskottet (betänkande
1999/2000:SoU14, rskr. 1999/2000:240).
I budgetpropositionen 2000/01:1, volym 6,
utgiftsområde 9 föreslogs i enlighet med
handikapplanen att Handikappombudsmannen tillförs
ytterligare 7 miljoner kronor för inrättandet av
ett nationellt tillgänglighetscenter.
Socialutskottet tillstyrkte detta i betänkande
2000/01:SoU1. Riksdagen följde utskottet (rskr.
2000/01:96).
I proposition 2000/01:48 om tillgänglighet till offentliga
lokaler och på allmänna platser anför regeringen att
den anser det viktigt att handikapporganisationerna
ges bättre möjligheter att lämna synpunkter på
planer och ny- och ombyggnad. Regeringen har därför
i ett uppdrag till Boverket bl.a. beslutat att
verket i samråd med Svenska Kommunförbundet och
företrädare för handikapporganisationerna skall
utreda förutsättningarna för att förbättra de lokala
handikapporganisationernas möjligheter till insyn
och samråd i plan- och byggärenden.
Bostadsutskottet behandlade propositionen i
betänkande 2000/01:BoU5 och anförde med anledning av
propositionen och motioner följande angående
handikapporganisationernas inflytande m.m. (s.
15-16):
Bostadsutskottet delar bedömningen att det finns
skäl att i högre grad ägna tillgänglighetsfrågorna
uppmärksamhet i plan- och byggprocessen. En sådan
utveckling kan visserligen redan sägas ha pågått
under en längre tid men det kan samtidigt
konstateras att det fortfarande tillkommer byggnader
och miljöer som givits en utformning som fungerar
dåligt för personer med funktionshinder. Det är
därför viktigt att i olika delar av plan- och
byggprocessen finna former för att inhämta och ta
till vara de kunskaper som inte minst
handikapporganisationerna besitter. I många fall
finns redan utvecklade rutiner för ett fungerande
samråd, men i andra fall kan tillgänglighetsfrågorna
behöva lyftas fram och ges en betydligt större
tyngd. De lagändringar som utskottet i detta
betänkande ställt sig bakom får anses vara en del i
denna strävan. Det kan också handla om att bättre
tillämpa det regelsystem som redan finns i PBL och
att sprida goda exempel på hur ett fungerande
samrådsförfarande kan läggas upp i olika typer av
ärenden. Som anförs i en av motionerna är behovet av
att få in kunskapen om tillgänglighet och
användbarhet i ett tillräckligt tidigt skede av
plan- och byggprocessen en av de frågor som bör
ägnas särskild uppmärksamhet.
Bostadsutskottet kan även instämma i motionärernas
uppfattning att Boverket har en viktig roll i
arbetet med att utveckla formerna för samråd och
inflytande i tillgänglighetsfrågorna. Verket har
emellertid redan erhållit ett uppdrag från
regeringen som synes väl täcka in de frågor som
enligt motionerna behöver utredas. I regeringens
tidigare omnämnda uppdrag till Boverket att ta fram
tillämpningsföreskrifter till den föreslagna
förändringen i PBL ingår således att arbetet skall
ske i samråd med bl.a. företrädare för
handikapporganisationerna. I uppdraget ingår även
att utreda frågor om hur tillgänglighetsaspekterna
tas upp i samrådsförfarandet vid plan- och
byggärenden. Boverket skall tillsammans med Svenska
Kommunförbundet och företrädare för
handikapporganisationerna studera de nuvarande
formerna för samråd och utreda förutsättningarna att
förbättra möjligheterna till insyn. Regeringen
framhåller också i sitt uppdrag att det är viktigt
att handikapporganisationerna ges goda möjligheter
att i ett tidigt skede lämna synpunkter på planer
samt ny- och ombyggnader.
Uppdraget till Boverket att utreda formerna för de
lokala handikapporganisationernas insyn och
inflytande i plan- och byggärenden skall redovisas
senast den 29 juni 2001. Bostadsutskottet anser inte
att detta arbete bör föregripas. Motionerna - - -
avstyrks mot denna bakgrund.
Socialutskottet behandlade två motioner angående
handikappanpassning som norm i statliga utredningar
m.m. i betänkande 1997/98:SoU16. Utskottet anförde
då att utskottet delade regeringens inställning att
handikappaspekterna skall beaktas inom varje
samhällssektor och att handikapporganisationerna
skall ingå som viktiga samverkansparter i ett sådant
arbete. Utskottet vidhöll också att
handikappaspekterna bör beaktas på ett tidigt
stadium i allt utredningsarbete. Därmed blir det
naturligt att söka generella lösningar i stället för
individuella. Detta kan leda till både bättre och
billigare lösningar. Utskottet ansåg dock att kravet
att statliga utredningar alltid skall redovisa vilka
konsekvenser deras förslag får för människor med
funktionshinder är att gå för långt med tanke på de
många olika funktionshinder som finns och de olika
aspekter de aktualiserar. De aktuella motionerna
avstyrktes därmed. Utskottet vidhöll denna
uppfattning också i betänkande 1998/99:SoU11.
I proposition 1992/93:159 Stöd och service till
vissa funktionshindrade anförde statsrådet att det
självklart är viktigt att föräldrar med
funktionshinder ges stöd och hjälp i olika former så
att de kan fungera i föräldrarollen. Följande
anfördes (s. 66-67):
Efter lagrådsgranskningen har frågan uppkommit om
hur funktionshindrade föräldrar till små barn skall
få behövlig hjälp med att sköta sitt barn. Under den
första tiden i ett barns liv är barnet känslomässigt
och praktiskt taget totalt beroende av någon vuxen
oftast en förälder. Först gradvis kan barnet
utveckla en uppfattning om sig självt och relatera
till andra personer. Det är därför viktigt för
barnets utveckling att det under denna tid kan få
sina grundläggande behov tillgodosedda av bara ett
fåtal vuxna personer. Om någon av föräldrarna har
personlig assistent är det enligt min mening
naturligt att assistenten, om han eller hon är
lämpad därtill, under barnets första tid även
hjälper föräldern med den omvårdnad av barnet som
han eller hon inte kan ge själv. Det skall givetvis
inte uteslutas att barnet kan ha behov av andra
eller ytterligare insatser. Det är stödets karaktär
av en nära personlig relation som bör vara avgörande
för om insatsen skall ges av förälderns personliga
assistent eller på annat sätt. Det går inte att
närmare specificera när ett barn når en sådan mognad
att det kan klara nära relationer utanför en
begränsad krets. Bedömningen av hur länge viss
omvårdnad av barnet bör anses ingå i förälderns
personliga assistans måste göras i varje enskilt
fall. - - -
Jag vill i detta sammanhang mer allmänt beröra
frågan om funktionshindrade föräldrar och deras
situation. Det är självfallet viktigt att föräldrar
med funktionshinder ges stöd och hjälp i olika
former så att de kan fungera i föräldrarollen.
Enligt min uppfattning har frågan om situationen för
funktionshindrade föräldrar hittills uppmärksammats
i alltför liten utsträckning. Det är angeläget att
kunskapen om funktionshindrade föräldrars situation
och behov av samhällsstöd utvecklas. Jag avser
därför att senare återkomma till regeringen med
förslag om ett särskilt initiativ i frågan, med
syfte att öka kunskapen inom området.
Vid utskottets behandling av propositionen,
betänkande 1992/93:SoU19, berördes inte denna fråga.
Socialstyrelsens Allmänna råd 1994:1 behandlade
frågan om föräldrar med omfattande funktionshinder
under ett särskilt avsnitt. Här anfördes (s. 53):
En funktionshindrad förälder, som har personlig
assistans, kan behöva assistans i olika situationer
för att klara den praktiska skötseln av barnet,
inklusive det merarbete i hushållet som det innebär
att ha ett barn. Om den funktionshindrade föräldern
exempelvis behöver hjälp för att byta blöjor eller
kläder på sitt barn eller om barnet skall lyftas på
ett sätt föräldern inte själv klarar av, då ger
assistenten den praktiska hjälp som behövs.
Behovet av personlig assistans i föräldrarollen
varierar efterhand som barnet växer och utvecklas
och är störst under de första åren i barnets liv.
Personlig assistans till en förälder ersätter inte
barnomsorg och annat stöd som barnet själv kan
behöva.
I Riksförsäkringsverkets Allmänna råd 1998:6 anförs
följande under rubrik Föräldrar med svåra
funktionshinder (s. 26-27):
Om en funktionshindrad förälder har personlig
assistent är det naturligt att assistenten, om han
eller hon är lämpad därtill, under barnets första
tid även hjälper föräldern med den omvårdnad av
barnet som han eller hon inte kan ge själv. Det kan
gälla sådan praktisk omvårdnad om barnet som t.ex.
vid amning och blöjbyten. Barnets behov kan
självfallet motivera andra eller ytterligare
stödinsatser. Personlig assistans till föräldern
ersätter inte barnomsorg och annat stöd som barnet
självt kan behöva.
Behovet av personlig assistans i föräldrarollen
varierar efter hand som barnet växer och utvecklas
och är störst under de första åren i barnets liv.
Det är stödets karaktär av en nära personlig
relation som bör vara avgörande för om insatsen
skall ges av förälderns personliga assistent eller
på annat sätt. Bedömningen av hur länge viss
omvårdnad av barnet bör anses ingå i förälderns
personliga assistans måste avgöras i varje enskilt
fall.
Genom Amsterdamfördraget år 1997 infördes en ny artikel 13 i
Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen
(EG-fördraget) som ger rådet befogenhet att, inom
ramen för de befogenheter fördraget ger gemenskapen,
vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa
diskriminering på grund av kön, ras, etniskt
ursprung, religion eller övertygelse,
funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Med
stöd av denna artikel antog EU:s ministerråd den 29
juni 2000 ett direktiv om genomförandet av principen
om likabehandling av personer oavsett deras ras
eller etniska ursprung (2000/43/EG) och den 27
november 2000 ett direktiv om inrättande av en
allmän ram för likabehandling i arbetslivet
(2000/78/EG). Det förstnämnda direktivet behandlar
diskriminering på grund av ras eller etniskt
ursprung och det andra direktivet behandlar
diskrimineringsgrunderna religion eller övertygelse,
funktionshinder, ålder och sexuell läggning.
Direktiven utgör en del av ett "anti-
diskrimineringspaket" som består av direktiven och
dessutom ett gemenskapens handlingsprogram mot
diskriminering (2001-2006) som på olika sätt skall
komplettera direktiven. Handlingsprogrammet antogs
av EU:s ministerråd den 27 november 2000.
I proposition 1999/2000:79 om en nationell
handlingsplan för handikappolitiken gjorde
regeringen bedömningen att en försöksverksamhet med
personligt stöd till brukare med funktionshinder
borde inledas i handikapporganisationernas regi.
Regeringen anförde bl.a. följande (s. 91):
Handikapporganisationerna har en lång tradition av
att på olika sätt stödja och hjälpa sina medlemmar
och deras närstående. Det kan vara genom
psykosocialt stöd, personliga besök, rådgivning,
information, kunskapsför-medling och direkt
utbildning. Vissa organisationer kan också bistå med
viss juridisk hjälp och rådgivning.
Det finns således redan i dag en mängd olika
stödformer, både från samhällets sida och från olika
intresseorganisationers. Efterfrågan på kvalificerat
och tillräckligt stöd av detta slag är emellertid så
väl dokumenterat att ett brukarstöd, byggt på
handikapporganisationernas medverkan, bör kunna
skapa utrymme för ökad valfrihet för den enskilde
och komplettera andra liknande insatser.
Enligt regeringens uppfattning är utredarens
förslag om personligt stöd till brukare med
funktionshinder och till brukarstödscenter
intressant, eftersom det bygger på
handikapporganisationernas egen aktiva medverkan.
Organisationernas oberoende ställning i förhållande
till huvudmännen bör därvid vara en tillgång i
sammanhanget liksom de möjligheter till samarbete
organisationerna emellan som förslaget ger utrymme
för. Regeringen finner därför att övervägande skäl
talar för att brukarstöd till personer med
funktionshinder bör prövas i en försöksverksamhet.
Handikapporganisationerna själva bör komma överens
om hur organisationen och lokaliseringen av
brukarstödet bör se ut och vem som skall vara
ansvarig för verksamheten. En successiv utbyggnad
bör ske med tanke på att behovet av kompetenta
personer är stort och troligen inte går att
tillgodose genast. Försöksverksamheten bör även
syfta till att undersöka vilken utbildning de
personer behöver som skall ge stödet. Erfarenheter
från andra brukarstyrda verksamheter bör tas till
vara. I detta sammanhang bör också prövas hur den
kompetens som samlas i brukarstödsverksamheten kan
tas till vara i utformningen av det nationella
program för kompetensutveckling som föreslås i
avsnitt 8.7. - - -
I skrivelse till riksdagen (skr. 1998/99:125) har
regeringen angett några områden som enligt
regeringens mening särskilt bör uppmärksammas vid
kommande fördelning av stöd ur Allmänna arvsfonden.
Ett sådant område är personligt brukarstöd.
Försöksverksamhet med syfte att pröva hur ett sådant
stöd, byggt på egen erfarenhet av funktionshinder,
kan utformas, organiseras, administreras och
finansieras. Verksamheten bör följas upp och
utvärderas.
Utskottets bedömning
Handikappolitiken är ytterst en fråga om demokrati.
Samhället måste, enligt utskottets mening, bygga på
insikten om att alla människor är lika mycket värda,
har samma grundläggande behov och skall behandlas
med samma respekt, att mångfald berikar, att varje
människa med sin kunskap och sin erfarenhet är en
tillgång för samhället. Det innebär att alla skall
ha lika rätt och lika möjligheter att bestämma över
sina liv och få sina önskemål respekterade.
Utskottet vidhåller att de nationella målen för
handikappolitiken som riksdagen nyligen ställt sig
bakom bör fortsätta att gälla och avstyrker därmed
förslaget i motion So354 (c) yrkande 1 om
ytterligare mål för handikappolitiken.
Utskottet vidhåller också att den nationella
handlingsplanen för handikapp-politik omfattar alla
personer med funktionshinder således även personer
med dolda funktionshinder. Tillgängligheten innebär
inte enbart fysisk tillgänglighet till lokaler och
verksamheter utan också att t.ex. allergiker får
ökade möjligheter att röra sig fritt i olika
miljöer. Det innebär även att planera en verksamhet,
t.ex. skolundervisning, så att den fungerar för en
person med dyslexi liksom att ge personer med
talsvårigheter den tid de behöver för att tala.
Vidare innebär det att t.ex. personer med läs- och
skrivsvårigheter skall kunna få del av
samhällsinformation. För att förverkliga lika
möjligheter för alla måste tillgängligheten vara
integrerad och utformad så att den som är
funktionshindrad inte blir beroende av andra.
Särlösningar bör undvikas så långt som möjligt.
Utskottet vill åter betona att frågor om bemötande
har stor betydelse för många grupper. Motion MJ844
(c) yrkande 4 är därmed i huvudsak tillgodosedd.
Utskottet delar inte bedömningen i motion So299 (m)
yrkandena 1 och 3 (delvis) varför denna avstyrks.
Utskottet avstyrker vidare motion So215 (kd) om en
delegation för samordning av handikappolitiken med
hänvisning till det arbete som sedan mars 1998
bedrivs av den nationella samordningskommittén för
handikappfrågor.
Mot bakgrund av att regeringen aviserat att den
avser att se över formerna för hur
handikapperspektivet tydligare skall beaktas i
kommittéer och utredningar är motion So348 (s)
tillgodosedd.
Funktionshindrade föräldrar har självklart
möjlighet att erhålla assistans så att de kan
fungera i föräldrarollen. Utskottet anser inte att
det behövs något initiativ från riksdagens sida med
anledning av motionerna So214 (m) och So299 (m)
yrkande 3 (delvis). Motionerna avstyrks.
Handikappombudsmannen har i uppdrag att bygga upp
ett nationellt tillgänglighetscenter för att driva
på och följa myndigheters, kommuners och andra
organs utvecklingsarbete inom
tillgänglighetsområdet. I arbetet förutsätts
Handikappombudsmannen ha nära kontakter med
handikapporganisationerna. Utskottet anser inte att
motion So538 (fp) yrkande 6 bör föranleda något
initiativ från riksdagens sida. Motionen avstyrks.
Utskottet konstaterar att Boverket har i uppdrag
att tillsammans med Svenska Kommunförbundet och
företrädare för handikapporganisationerna utreda
formerna för de lokala handikapporganisationernas
insyn och inflytande i plan- och byggärenden.
Uppdraget skall redovisas senast den 29 juni 2001.
Inte heller motion So538 (fp) yrkande 7 bör därmed
föranleda något initiativ från riksdagens sida.
EU har nyligen antagit ett direktiv om inrättande
av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet
(2000/78/EG). Direktivet behandlar bl.a.
diskrimineringsgrunden funktionshinder. EU har också
antagit ett handlingsprogram mot diskriminering
(2001-2006). Motion So232 (s) är därmed delvis
tillgodosedd.
I motion So500 (s) begärs projektverksamhet med
inriktning på anhörigutbildning. Utskottet
konstaterar att handikapporganisationerna har en
lång tradition av att på olika sätt stödja och
hjälpa sina medlemmar och deras närstående. Detta
sker genom psykosocialt stöd, personliga besök,
rådgivning, information, kunskapsförmedling och
direkt utbildning. Vissa organisationer kan också
bistå med viss juridisk hjälp och rådgivning.
Utskottet konstaterar också att regeringen i
december 2000, med anledning av den nationella
handlingsplanen, har beslutat att avsätta 10
miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden för
försöksverksamhet med att utveckla brukarstödet.
Avsikten är att under en treårsperiod avsätta
sammanlagt 30 miljoner kronor. Motion So500 (s) är
därmed i viss mån tillgodosedd.
Bemötande m.m.
Motioner
I motion So383 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om dolda handikapp och
personlig assistans (yrkande 16). Motionärerna anser
det viktigt att försäkringskassorna och kommunen
innehar den rätta kunskapen och kompetensen avseende
dolda handikapp, speciellt vid bedömningen av om en
person är i behov av personlig assistans. I dag är
detta en stor brist och många t.ex. psykiskt
handikappade har inte fått tillgång till personlig
assistans, anförs det.
I motion So540 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd)
begärs tillkännagivande om behovet av
utbildningsmaterial om dolda handikapp (yrkande 2).
Kristdemokraterna föreslog i sitt budgetförslag
ökade bidrag till kommunerna för att de bl.a. skulle
rymma en satsning på dolda handikapp.
I motion So468 av Ingemar Vänerlöv (kd) yrkas att
riksdagen begär att regeringen låter utreda de
neuropsykiatriskt funktionshindrades
levnadsomständigheter (yrkande 1). Vidare begärs
tillkännagivande om att beakta sambanden mellan
neuropsykiatriska störningar och kriminalitet
(yrkande 2). Motionären anför att stödet som barn
och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder är i
behov av involverar många av samhällets
stödfunktioner: socialtjänsten, skolan,
vuxenutbildningen, försäkringskassan, barn- och
vuxenpsykiatrin, missbrukarvården, kriminalvården
m.fl.
I motion So230 av Rigmor Stenmark (c) begärs
tillkännagivande om att en översyn görs av
integritetsskyddet för handikappade personer.
Motionären anför att Sverige på ett mycket positivt
sätt slår vakt om den personliga integriteten. Mot
bakgrund av detta är det mycket anmärkningsvärt att
handikappade personer inte tycks åtnjuta ett
integritetsskydd i sitt hjälpbehov av t.ex.
färdtjänst.
I motion T427 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att
regeringen tillsätter en utredning om
funktionshindrade kvinnors utsatta situation enligt
vad i motionen anförts om behovet av en kartläggning
och förslag till åtgärder (yrkande 2). Motionärerna
anför att det råder en stor tystnad kring våld och
sexuella övergrepp mot funktionshindrade kvinnor.
Det finns inga av motionärerna kända svenska studier
om detta. Motionärerna vill att en bred undersökning
genomförs för att i möjligaste mån kartlägga våld
och sexuella övergrepp mot funktionshindrade
kvinnor. Huvudansvaret för en sådan utredning bör
läggas på Handikappombudsmannen. Handikapprörelsen,
Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen,
kvinnojourerna och Rikskvinnocentrum är självklara
experter i en sådan utredning.
Bakgrund och tidigare behandling
I proposition 1999/2000:79 om en nationell
handlingsplan för handikapppolitiken gör regeringen
bedömningen att ett nationellt program med en klar
förankring i de handikappolitiska principerna bör
ligga till grund för kompetensutvecklingsinsatserna
på lokal och regional nivå. Statens institut för
särskilt utbildningsstöd (Sisus) bör utarbeta och ha
ansvar för programmet på central nivå. Till
programmet bör det knytas ett råd med företrädare
för berörda intressenter. Sisus bör i samråd med
Statens kvalitets- och kompetensråd och andra
intressenter ta fram ett utbildningsunderlag för
statsförvaltningen i handikappolitiska frågor.
Särskilda medel bör avsättas för en flerårig
satsning på kompetensutveckling för personal inom
olika samhällsområden kring frågor som rör bemötande
av personer med funktionshinder. Sisus bör få
disponera 9 miljoner kronor per år fr.o.m. år 2001
t.o.m. år 2003 för att stödja olika modellprojekt
för kompetensutveckling.
Regeringen har tillkallat en särskild utredare att
se över statens stöd i specialpedagogiska frågor
(dir. 2000:9). Utredaren skall förbereda ombildandet
av Statens institut för handikappfrågor i skolan
(SIH) till en ny myndighet för statens stöd i
specialpedagogiska frågor. Vad gäller verksamhetens
inriktning anförs bl.a. att för elevgrupper med
lättare eller mer vanligt förekommande svårigheter
skall insatserna inriktas mot att sprida kunskap,
exempelvis genom mer generell kompetensutveckling
och informationsinsatser.
En parlamentarisk kommitté har tillkallats med
uppdrag att utreda frågor om ansvar och påföljder
för psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39).
Kommittén skall bl.a. ta ställning till hur
påföljdsregleringen för de psykiskt störda
lagöverträdarna skall utformas, lämna förslag till
hur ansvaret för den rättspsykiatriska vården skall
fördelas samt överväga hur behovet av
rättspsykiatrisk vård, såväl i öppna som i slutna
former, för intagna i kriminalvårdsanstalt bäst
tillgodoses. Uppdraget skall redovisas senast vid
utgången av 2001.
I betänkande 1999/2000:SoU14 behandlades flera motioner om
funktionshindrade kvinnors utsatthet. Här redovisas
bl.a. Socialstyrelsens bedömning av konsekvenserna
av ändringar i socialtjänstlagen för våldsutsatta
kvinnor, Socialstyrelsens Årsredovisning 1999 (mars
2000):
Socialtjänstlagens ändring den 1 juli 1998 innebär att
socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller
har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i
hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin
situation.
En kartläggning efter den korta tid som förflutit
visar att införande av 8a § i socialtjänstlagen
endast i begränsad utsträckning har påverkat
socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor.
Satsningar har inte varit genomgripande och de har
framför allt rört planering, samverkan och viss
utbildning. Även en del attitydförändringar och ökad
lyhördhet kan märkas. Fortfarande är dock mycket
beroende av personligt engagemang hos individer
(s.k. eldsjälar).
Förändringar som har vidtagits har heller inte i
större utsträckning påverkat jourernas uppfattning
om socialtjänstens insatser. I viss omfattning beror
dock avsaknaden av förändring på att insatser till
stöd för våldsutsatta kvinnor redan har vidtagits
tidigare eller i vissa fall långt tidigare (PM, dnr
62-615/2000).
Utskottet gjorde följande bedömning (s. 100):
Av redovisningen ovan framgår att regeringen på
olika sätt har uppmärksammat problemet med kvinnors
utsatthet i allmänhet. Utskottet vill särskilt
markera att de funktionshindrade flickornas och
kvinnornas situation inte får glömmas bort i dessa
sammanhang. Utskottet anser - i likhet med
motionärerna - att det är angeläget att kartlägga
riskerna för att dessa flickor och kvinnor utsätts
för våld och andra övergrepp. Det är vidare
betydelsefullt att utveckla olika former av
förebyggande och stödjande åtgärder liksom frågan om
rättsskydd för denna grupp funktionshindrade.
Åtgärder för kunskapsspridning är viktigt. Utskottet
förutsätter att regeringen följer frågan noga i
arbetet rörande våld mot kvinnor. Något initiativ
från riksdagens sida med anledning av motionerna - -
- behövs emellertid inte.
Utskottet godkände också i betänkandet målen för
handikappolitiken. Där ett av målen är jämlikhet i
levnadsvillkoren för flickor och pojkar, kvinnor och
män med funktionshinder.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att kompetens och kunskap rörande
bemötande av funktionshindrade samt tanken med de
handikappolitiska målen är viktiga på alla
samhällsnivåer och därför ständigt bör hållas
levande. Utskottet tillstyrkte i höstas i
budgetbetänkande 2000/01:SoU1 att Statens institut
för särskilt utbildningsstöd (Sisus) tillfördes
ytterligare resurser för att utveckla
utbildningsunderlag för statsförvaltningen i
handikappolitiska frågor och för att stödja olika
modellprojekt för kompetensutveckling. Utskottet har
inhämtat att programarbetet nu är i gång vid Sisus
och att första ansökningstillfället för projektmedel
för kompetensutveckling löper ut den 31 mars 2001,
vilket innebär att de första projekten kan komma i
gång före sommaren. Utskottet anser att motionerna
So230 (c), So383 (kd) yrkande 16 och So540 (kd)
yrkande 2 därmed är i huvudsak tillgodosedda.
Med anledning av motion So468 (kd) vill utskottet
betona vikten av de kompetensutvecklingsinsatser som
nu planeras och de utvecklingsprojekt som Sisus
kommer att stödja. Utskottet bedömer vidare att det
som tas upp i motionen kommer att belysas av den
parlamentariska kommittén som utreder frågan om
ansvar och påföljder för psykiskt störda
lagöverträdare. Riksdagen bör inte ta något
initiativ på området. Motionen avstyrks.
Utskottet konstaterar att regeringen på olika sätt
har uppmärksammat problemet med kvinnors utsatthet i
allmänhet. Utskottet vidhåller att de
funktionshindrade flickornas och kvinnornas
situation inte får glömmas bort i dessa sammanhang.
Utskottet utgår från att regeringen noga följer
frågan. Något initiativ från riksdagen med anledning
av motion T427 (v) yrkande 2 behövs därmed inte.
Handikappombudsmannen
Motioner
I motion So354 av Kenneth Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
Handikappombudsmannen bör utses av riksdagen
(yrkande 4). Motionärerna anser att
Handikappombudsmannens ställning bör stärkas.
Motionärerna har i en annan motion lagt fram förslag
om en sammanhållen lagstiftning och en
vidareutveckling av detta blir en sammanhållen
ombudsmannafunktion som utses av riksdagen. I ett
första steg bör Handikappombudsmannen utses av
riksdagen på samma sätt som JO utses.
I motion A811 av Maria Larsson m.fl. (kd) begärs
tillkännagivande om färdtjänst för kvinnor (yrkande
13). Motionärerna anför att Handikappombudsmannen
har begärt in samtliga domar i färdtjänstmål under
1998 från länsrätterna. Antalet bifall till
färdtjänsttillstånd är påtagligt lägre för kvinnor
än män i de två äldsta åldersgrupperna.
Handikappombudsmannen kan inte utesluta att det
finns könsdiskriminerande faktorer i domstolarnas
tillämpning av färdtjänstlagen. Motionärerna anser
att regeringen bör uppdra åt Handikappombudsmannen
att analysera orsakerna till detta förhållande och
att regeringen därefter bör återkomma till riksdagen
med förslag.
Bakgrund och tidigare behandling
Konstitutionsutskottet har i betänkande 2000/01:KU3
med anledning av motioner från allmänna motionstiden
2000 föreslagit ett tillkännagivande till regeringen
om att en utredning bör tillsättas med uppgift att
undersöka om det finns förutsättningar för att slå
samman några av eller samtliga
ombudsmannainstitutioner som är underställda
regeringen till en ombudsmannaorganisation.
Utskottet anförde följande (s. 13):
Utskottet vill åter framhålla den särställning som
Riksdagens ombudsmän har. Någon anledning att
ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet anser
utskottet inte att det finns.
När det gäller frågan om att föra ihop de ombudsmän
som är underställda regeringen till en
ombudsmannaorganisation anser utskottet tiden nu
vara mogen att utreda frågan. Enligt utskottet bör
således en utredning tillsättas med uppgift att
undersöka om det finns förutsättningar för att slå
samman några av eller samtliga dessa
ombudsmannainstitutioner till en institution. Frågan
om huvudmannaskapet för dessa ombudsmän måste,
enligt utskottet, ses i ljuset av de uppgifter
ombudsmännen tilldelas. Enligt utskottet bör
riksdagen, med anledning av motionerna - - - som sin
mening ge regeringen detta till känna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 2000/01:33,
2000/01:34 och 2000/01:35).
I regeringens skrivelse 2000/01:59 om en nationell
handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet,
homofobi och diskriminering anför regeringen att den
avser att i tilläggsdirektiv ge utredningen som har
till uppgift att utreda ett utvidgat skydd mot
diskriminering (N 2001:01) i uppdrag att se över
uppgifter och ansvarsområden för ombudsmän
underställda regeringen. I detta uppdrag kommer även
att ingå att överväga om ett liknande skydd mot
diskriminering på andra samhällsområden än
arbetslivsområdet som föreskrivs i EG-direktivet om
likabehandling oavsett ras eller etniskt ursprung
skall införas även beträffande
diskrimineringsgrunderna kön, funktionshinder, ålder
och sexuell läggning. I skrivelsen anförs vidare att
bl.a. mot bakgrund av det arbete som nu inleds med
att genomföra de båda EG-direktiven mot
diskriminering samt vad riksdagen i olika sammanhang
har uttalat om diskrimineringslagstiftningen och
ombudsmännen, är det lämpligt att låta utredningen
som har till uppgift att utreda ett utvidgat skydd
mot diskriminering överväga möjligheterna att slå
samman några eller samtliga ombudsmän som är
underställda regeringen till en institution. Det är
dock angeläget att i sammanhanget beakta de
särskilda förutsättningar som gäller för de olika
ombudsmännens verksamhet, anförs det.
Skrivelsen bereds för närvarande i
socialförsäkringsutskottet.
Handikappombudsmannen har i mars 1999 överlämnat en
delrapport till regeringen om tillämpningen av lagen
(1997:736) om färdtjänst, analys ur ett
genderperspektiv. Analysen tyder enligt HO på att
vad gäller mål om färdtjänsttillstånd kan det inte
uteslutas att det finns könsdiskriminerande faktorer
i domstolarnas tillämpning av färdtjänstlagen.
HO anför att regeringen har uppdragit åt Vägverket
att utvärdera handikappolitiken inom
transportområdet. I uppdraget ingår bl.a. en analys
av tillämpning och effekter av lagen om färdtjänst i
jämförelse med socialtjänstlagens tidigare
bestämmelser om färdtjänst. Handikappombudsmannen
anser att denna analys måste inkludera en genomgång
av tillämpningen av färdtjänstlagen ur ett
genderperspektiv. Detta gäller naturligtvis både
kommunernas och domstolarnas tillämpning av lagen.
HO föreslår att regeringen ger Vägverket i uppdrag
att analysera tillämpningen av färdtjänstlagen ur
ett genderperspektiv.
I regleringsbrevet för Vägverket för år 2000 har
regeringen uppdragit till Vägverket att inom ramen
för uppdraget (K98/2302/4) om utvärdering av
handikappolitiken inom transportområdet redovisa en
delrapport om tillståndet och utvecklingen inom
färdtjänsten fr.o.m. den 1 januari 1998 t.o.m. den
30 september år 2000.
En delrapport, Redovisning av tillståndet och
utvecklingen inom färdtjänsten (YT20A98:12587),
avlämnades till Näringsdepartementet hösten 2000. I
denna rapport redovisas endast
producentperspektivet. Det anförs att under det
första kvartalet 2001 är enkäten till brukarna
genomförd och likaså skall en analys ha skett och
slutsatser ha dragits. Ett informationsmöte kommer
att hållas i mars månad. Under första kvartalet
skall också ett arbete ha påbörjats inom Vägverket
med att bl.a. studera och analysera kammarrätts- och
regeringsrättsdomar.
Utskottets bedömning
I motion So354 (c) yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om att Handikappombudsmannen bör
utses av riksdagen. Utskottet kan konstatera att
riksdagen nyligen, med anledning av
konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU3,
beslutat ge regeringen till känna att en utredning
bör tillsättas med uppgift att undersöka om det
finns förutsättningar för att slå samman några av
eller samtliga ombudsmannainstitutioner som är
underställda regeringen till en institution. Frågan
om huvudmannaskapet för dessa ombudsmän måste,
enligt riksdagen, ses i ljuset av de uppgifter
ombudsmännen tilldelas. Utskottet har inhämtat att
direktiven är under utarbetande och beräknas bli
klara under våren. Motionsyrkandet är åtminstone
delvis tillgodosett.
Regeringen har uppdragit åt Vägverket att utvärdera
handikappolitiken inom transportområdet. Utskottet
anser att slutrapporten från Vägverket bör avvaktas.
Riksdagen bör inte ta något initiativ på området.
Motion A811 (kd) yrkande 13 avstyrks.
Habilitering och rehabilitering
Motioner
I motion So299 av Chris Heister m.fl. (m) begärs
tillkännagivande om samordning vid rehabilitering
(yrkande 9). Motionärerna anför att en samordning av
samhällets resurser tillförsäkrar den behövande
rehabilitering och resurser samt gör eget val
möjligt. Detta är en del av motionärernas
obligatoriska hälsoförsäkring. I avvaktan på en
sådan försäkring bör införandet av en
rehabiliteringspeng prövas. Efter fastställandet av
att rehabiliteringsbehov föreligger får den
behövande en "peng" som motsvarar den kostnad
landstinget skulle ha för rehabilitering. Med
"pengen" kan så den rehabiliteringsbehövande själv
välja vårdgivare.
I motion So538 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen av regeringen begär förslag till
tilläggsdirektiv till Socialstyrelsens kartläggning
av barns och ungdomars habilitering så att även
vuxna funktionshindrades behov av rehabilitering
kartläggs (yrkande 11). Motionärerna konstaterar att
regeringen i propositionen Från patient till
medborgare skrev att det finns brister i
rehabiliterings- och habiliteringsbehovet och att
många områden behöver utvecklas ytterligare.
Motionärerna finner det därför anmärkningsvärt att
regeringen endast lyfte fram behovet av tidigt
insatta åtgärder för barn och ungdomar. Behovet av
tidigt insatta åtgärder skall gälla oavsett ålder,
anför motionärerna.
Bakgrund och tidigare behandling
Utskottet behandlade frågan om habilitering och
rehabilitering i betänkande 1999/2000:SoU14 med
anledning av propositionen om en nationell
handlingsplan för handikappolitiken. I propositionen
gjorde regeringen bedömningen att Socialstyrelsen
borde ges i uppdrag att kartlägga på vilket sätt
landstingens barn- och ungdomsrehabilitering är
tillgänglig för barn och ungdomar med olika
funktionshinder i olika åldrar. Utskottet anförde
följande (s. 73):
Utskottet delar regeringens bedömning att det
fortfarande finns många som inte tillräckligt väl
får sina rehabiliterings- och habiliteringsbehov
tillgodosedda och att många områden behöver
utvecklas ytterligare. Utskottet välkomnar därför
regeringens uppdrag till Socialstyrelsen att
särskilt undersöka habiliteringen och
rehabiliteringen av barn och ungdomar med
funktionshinder. Regeringen har vidare aviserat att
den senare i vår kommer att presentera en nationell
handlingsplan för utveckling och förnyelse av
sjukvården. Handlingsplanen skall enligt vad
utskottet erfarit bl.a. innehålla en satsning på
primärvården, äldrevården och psykiatrin. Utskottet
utgår ifrån att detta innebär att möjligheterna att
tillgodose även vuxna funktionshindrades behov av
habilitering och rehabilitering förbättras.
Utskottet utgår också från att Socialstyrelsen som
tillsynsmyndighet på området följer utvecklingen.
Mot bakgrund av det anförda avstyrks motionerna - -
-
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1999/2000:240).
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att många fortfarande inte får
sina habiliterings- och rehabiliteringsbehov
tillgodosedda tillräckligt väl och att många områden
därför behöver utvecklas ytterligare. Detta gäller
både barn och vuxna. Exempel på eftersatta områden
är rehabilitering för äldre med funktionshinder,
personer med klassiska neurologiska sjukdomar som MS
och Parkinsons sjukdom samt insatser för unga vuxna
med funktionshinder. Behovet av utveckling av
habiliteringen för barn och ungdomar med
funktionshinder är ytterligare ett område.
Regeringen har givit Socialstyrelsen i uppdrag att
kartlägga på vilket sätt landstingens barn- och
ungdomshabilitering är tillgängliga för barn och
ungdomar med olika funktionshinder. Kartläggningen
omfattar även samverkan med andra verksamheter kring
utformningen och innehållet i insatserna till barnen
och ungdomarna och deras familjer.
Utskottet delar uppfattningen i motion So538 (fp)
yrkande 11 att även funktionshindrade vuxnas
tillgång till habilitering och rehabilitering
behöver kartläggas. Vad utskottet nu anfört med
anledning av motionen bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Utskottet anser inte att någon rehabiliteringspeng
bör införas. Motion So299 (m) yrkande 9 avstyrks.
Hjälpmedel
Motioner
I två motioner tas frågor kring hörselhjälpmedel
upp:
I motion So473 av Maud Ekendahl (m) begärs
tillkännagivande om att audionomer bör bli
berättigade att utföra hörselhjälpmedelsutprovning i
enskild regi (yrkande 1) och om att en nationell
egenavgift för hörselhjälpmedel bör utformas
(yrkande 2). Motionären anser att utprovning av
hörapparater bör ske på likartat sätt som utprovning
av synhjälpmedel. Landstinget eller staten
fastställer vilka bidragskriterier som skall gälla
för hjälpmedel inklusive utprovning. Vidare bör
audionomerna kunna få bedriva
hörselhjälpmedelsutprovning i enskild regi via avtal
med landstinget eller staten. Med detta sy-stem
skulle köerna försvinna och patienten själv kunna
välja utprovningsställe.
I motion So222 av Gunnel Wallin och Birgitta Sellén (båda c)
begärs tillkännagivanden om en förändring för en
enhetlig hörselvård med fullvärdig rehabilitering
och hjälpmedel på lika villkor över hela landet
(yrkande 1), om att en fullständig analys måste
göras som ett underlag till den individuella
rehabiliteringsplanen (yrkande 2) och om att de som
är beroende av hjälpmedel för att kunna kommunicera
och vara delaktiga i samhället måste få tillgång
till bashjälpmedel på lika villkor som övriga
funktionshandikappade (yrkande 3). Motionärerna
anser att det behövs en enhetlig hörselvård på lika
villkor i hela landet. Remisserna till hörselvården
skall inte gälla hörapparatsutprovning utan gälla
hörselutredning. Motionärerna anför att
hörselskadade är den enda grupp funktionshindrade
som måste betala för bashjälpmedel. De som är
beroende av hjälpmedel för att kunna kommunicera och
vara delaktiga i samhället måste få tillgång till
bashjälpmedel på lika villkor som övriga
funktionshandikappade.
Begäran om en hjälpmedelsgaranti tas upp i motion
So3 av Lennart Daléus m.fl. (c) (yrkande 3). Rätt
insatta och utprovade hjälpmedel har stor betydelse
för mångas välbefinnande, anför motionärerna.
Hjälpmedel för rehabilitering och trygghet måste
säkras för att mer av sjukvården skall kunna ske i
hemmet. En helhetssyn och samlad bedömning är viktig
i ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting.
En hjälpmedelsgaranti bör införas så att
väntetiderna kan kortas.
I motion Ub821 av Charlotta L Bjälkebring och Tasso
Stafilidis (båda v) begärs tillkännagivande om att
öka resurserna till sjukvårdens hjälpmedelscentraler
så att de bättre kan arbeta med att anpassa
sexhjälpmedel för de funktionshindrade (yrkande 8).
I motion So221 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) yrkas att
riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till erforderliga lagändringar så att
funktionshindrade garanteras hjälpmedel för
personlig assistans oavsett huvudman i enlighet med
vad som anförts i motionen. Motionären anför att det
finns fall där funktionshindrade fråntagits eller
nekats hjälpmedel på grund av att de anlitar
alternativa arbetsgivare, dvs. inte kommunen, för
sin personliga assistans. Eftersom kommunen inte är
arbetsgivare skall den nya arbetsgivaren stå för
hjälpmedelskostnaden. Hjälpmedlet skall då bekostas
av assistansersättningen som är till för att
anställa, administrera och utbilda personal.
Motionären anser det märkligt att hjälpmedel som
rullstol och lyftanordning är till för personalen
och inte för den enskilde funktionshindrade.
Eftersom hjälpmedelsbeslut inte kan överklagas är
situationen sådan att flera funktionshindrade saknar
behövliga och livsviktiga hjälpmedel.
Bakgrund och tidigare behandling
Socialstyrelsen har i december 1999 presenterat
rapporten Hörhjälpmedel Prioriteringar i praktiken
(SoS-rapport 1999:18). Enligt rapporten är
väntetiderna långa för att få en hörapparat. Vidare
framgår av rapporten att flertalet landsting
fortfarande använder sig av den upphävda
vårdgarantin för prioritering vid utprovning av
hörapparat, i vissa fall i kombination med andra
regler och att det därför finns anledning för de
flesta av landstingen att revidera de riktlinjer för
prioritering som används, så att de överensstämmer
med hälso- och sjukvårdslagens
prioriteringsbestämmelser. Patienternas avgifter
varierar kraftigt. Fyra landsting tar inte ut någon
avgift alls. Tio landsting tillämpar kostnadstak,
vilket innebär att en patient får betala 2 000-3 000
kr för en digital hörapparat.
Motioner om hörselvård behandlades senast i betänkande
1999/2000:SoU14 om en nationell handlingsplan för
handikappolitiken. Utskottet gjorde följande
bedömning (s. 96):
Av Socialstyrelsens rapport framgår att det finns
brister på området hörhjälpmedel. Utskottet
förutsätter att Socialstyrelsen som
tillsynsmyndighet följer frågan med största
noggrannhet. Utskottet utgår också från att
Socialstyrelsens rapport 1999:18 kommer att följas
upp. Utskottet är inte berett att nu ta något
initiativ med anledning av motion - - - varför denna
avstyrks. Även motionerna - - - avstyrks.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1999/2000:240).
Socialministern har den 19 oktober 2000 i en
interpellationsdebatt om hörselvård anfört följande:
I budgetpropositionen för år 2001 uttalade
regeringen som sin avsikt att tillsätta en utredning
för att på ett bättre sätt tillgodose behovet av
hjälpmedel för vissa grupper av funktionshindrade.
Mot bakgrund av de problem som uppmärksammats inom
hörselvården har jag nyligen i det nationella rådet
för vårdpolitik aviserat att regeringen överväger
att låta utredningen även se över de långa
väntetiderna och andra problem som sammanhänger med
hörapparater. - - -
I rapporten Den ljusnande framtid är vård som
Kommissionen för rekrytering till vård och omsorg
lade fram i juli 1999 föreslogs att de
landstingskommunala utbildningarna i sin helhet
borde överföras till staten senast under år 2001.
Som skäl för förslaget angavs att ett samlat
statligt huvudmannaskap utgör en viktig princip för
att staten skall kunna göra en helhetsbedömning och
ta ansvar för den högre utbildningens inriktning och
dimensionering.
Mot bakgrund av detta har regeringen tillsatt en
förhandlingsdelegation som fått i uppdrag att
förhandla med landstingen i syfte att klargöra under
vilka förutsättningar det samlade huvudmannaskapet
för landstingens vårdhögskoleutbildningar kan
överföras till staten.
Jag kan inte föregripa resultatet av
förhandlingarna. Om huvudmannaskapet överförs till
staten kommer dock givetvis dimensioneringen av de
utbildningar som är berörda, däribland
audionomutbildningen, att ses över för att
tillgodose de behov som finns.
Utskottet behandlade vidare motioner om hjälpmedel i
betänkande 2000/01: SoU1. Utskottet anförde då
följande (s. 85):
Utskottet vidhåller sin uppfattning, som också delas
av Socialstyrelsen, att det i dag inte finns
realistiska förutsättningar att införa en nationell
hjälpmedelsgaranti. Arbetet med att lösa
köproblematiken på hjälpmedelsområdet måste dock
fortsätta och intensifieras. Socialstyrelsens
rapport kan därvid användas som utgångspunkt för
landstingens hjälpmedelsarbete. Socialstyrelsen bör
som tillsynsmyndighet följa utvecklingen och vid
behov vidta åtgärder. Utskottet förutsätter också
att överenskommelsen mellan staten och landstingen
om att uppmuntra ett effektivt utnyttjande av ny
teknik i syfte att förbättra funktionshindrades
livskvalitet och möjligheter att delta i
samhällslivet omsätts i praktiken. Utskottet
konstaterar att det inom Regeringskansliet för
närvarande utarbetas direktiv till en utredning som
skall se över och lämna förslag till hur
hjälpmedelsförsörjningen skall utformas för alla
studerande med funktionshinder, liksom en utredning
om hur den nya tekniken skall kunna anpassas så att
olika gruppers behov av hjälpmedel kan tillgodoses.
Socialministern har bl.a. anfört att regeringen
överväger att låta utredningen även se över de långa
väntetiderna och andra problem som sammanhänger med
hörapparater. Utskottet anser inte att det nu behövs
något initiativ från riksdagens sida med anledning
av motionerna. Dessa avstyrks.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 2000/01:96).
Socialministern har i ett interpellationssvar den 9
maj 2000 behandlat den frågeställning som återfinns
i motion So221 med motionären=interpellanten.
Socialministern redovisade att 1989 års
handikapputredning prövat frågan om en rättighets-
eller skyldighetslagstiftning på hjälpmedelsområdet.
Utredningen pekade bl.a. på svårigheterna att
avgränsa vilka hjälpmedel som skulle omfattas av en
rättighetslagstiftning och att det skulle krävas en
förteckning över alla de hjälpmedel som skulle ingå.
Den dåvarande regeringen valde i stället att göra
ett förtydligande i hälso- och sjukvårdslagen om
hjälpmedelsansvaret i samband med handikappreformen.
Socialministern underströk i interpellationssvaret
att kostnaderna för hjälpmedel inte ingår i den
statliga assistansersättningen vare sig det gäller
personliga hjälpmedel eller arbetshjälpmedel. Han
hänvisade till att Svenska Kommunförbundet och
Landstingsförbundet har enats om ett gemensamt
synsätt på hjälpmedel och redovisat denna i skriften
Hjälpmedelsansvarets fördelning mellan landsting och
kommuner. Förbunden anser att om den enskilde till
följd av ett funktionshinder är i behov av en lyft i
sin bostad som används av personalen eller en
individuellt anpassad rullstol som körs av personal
skall dessa betraktas som individuella hjälpmedel
Arbetsgivarens ansvar bör endast avse sådan
utrustning som behövs för att förebygga ohälsa bland
personalen. Socialministern understryker i debatten
att om kommuner och landsting följer dessa
rekommendationer, som innebär att man drar en mycket
skarp gräns mellan hjälpmedel och arbetstekniska
redskap, uppstår inte de problem som interpellanten
nämnt. Man skall ha rätt till hjälpmedel oavsett vem
som är arbetsgivare.
Från Hjälpmedelsinstitutet har inhämtats att
institutet kan erbjuda ekonomiskt stöd för
utveckling och tillverkning av hjälpmedel.
Institutet har inte under de senaste tre fyra åren
stött projekt med inriktning på sexhjälpmedel, då
det inte har kommit några ansökningar. Tidigare har
sådana projekt stötts.
HI understryker att det är upp till varje huvudman
att fastställa vad som skall räknas som hjälpmedel.
Det finns på många håll stöd för sexhjälpmedel,
någon nationell överblick finns dock inte.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller att det inte finns realistiska
förutsättningar att införa en nationell
hjälpmedelsgaranti. Motion So3 (c) yrkande 3
avstyrks därmed.
Utskottet konstaterar att många landsting i
dagsläget har svårigheter med att tillgodose
enskildas hjälpmedelsbehov inom rimlig tid. Detta
gäller inte minst hörselhjälpmedel. Utskottet
vidhåller att arbetet med att lösa köproblematiken
måste fortsätta och intensifieras. Socialstyrelsens
rapport Hörhjälpmedel Prioriteringar i praktiken
(SoS-rapport 1999:18) kan därvid användas som
utgångspunkt. Utskottet har också erfarit att frågan
diskuteras inom Landstingsförbundets hälso- och
sjukvårdsberedning. Utskottet konstaterar samtidigt
att regeringen aviserat en utredning om behovet av
hjälpmedel för vissa grupper av funktionshindrade
och att regeringen i detta sammanhang också
överväger att låta utredningen se över de långa
väntetiderna och andra problem som sammanhänger med
hörapparater. Utskottet anser inte att det behövs
något initiativ från riksdagens sida med anledning
av motionerna So222 (c) yrkandena 1-3 och So473 (m)
yrkandena 1 och 2. Dessa avstyrks.
Utskottet konstaterar att det är upp till varje
sjukvårdshuvudman att avsätta resurser till
hjälpmedelsverksamheten. Riksdagen bör inte ta något
initiativ. Därmed avstyrks också motion Ub821 (v)
yrkande 8.
Utskottet vill understryka att personer med
funktionshinder har rätt till de hjälpmedel de
behöver för sin dagliga livsföring. Kostnaderna för
hjälpmedel ingår inte i den statliga
assistansersättningen. Arbetsgivaren ansvarar endast
för utrustning som behövs för att förebygga ohälsa
hos personalen. Om kommuner och landsting följer de
rekommendationer som Svenska Kommunförbundet och
Landstingsförbundet enats om innebär det en skarp
gräns mellan hjälpmedel och arbetstekniska redskap.
Den funktionshindrade har rätt till hjälpmedel
oavsett vem som är arbetsgivare för den personliga
assistansen. Motion So221 (m) är därmed i huvudsak
tillgodosedd.
Rätt till teckenspråkstolk
Motioner
I motion So406 av Anne-Katrine Dunker och Anita
Sidén (båda m) begärs tillkännagivande om vikten av
tolkservice för döva. Motionärerna anför att bristen
på tolkar börjar försvinna eftersom antalet
utbildade tolkar ökar. Samtidigt finns brist på
tjänster för utbildade tolkar och brist på medel för
verksamheten. Motionärerna anser att det behövs en
ny lag som ställer krav på landstingen att
tillhandahålla tolktjänster.
I motion So355 av Thomas Julin och Marianne
Samuelsson (båda mp) begärs tillkännagivande om att
rätten till tolk för döva, dövblinda och
hörselskadade skall fastställas i lag (yrkande 2).
Motionärerna anför att det kommer information om att
alltfler döva inte får tolk när de behöver det och
att det inte beror på tolkbrist utan på att tolk för
döva inte är prioriterat när landstingen har det
ekonomiskt ansträngt. Motionärerna anser att det
därför behövs en rättighetslag som garanterar rätten
till tolk för döva, dövblinda och hörselskadade.
Regeringen bör återkomma med ett sådant förslag.
I motion So381 av Torgny Danielsson (s) begärs
tillkännagivande om vikten av att rätten till tolk
för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade kan
infrias. Socialstyrelsens redovisning för år 1998
visar att även om antalet genomförda tolkuppdrag
ökat, så har det även skett en ökning av tolkuppdrag
som inte kunde utföras. Motionären anser att
regeringen bör överväga att utreda om nuvarande
lagstiftning är tillräcklig med hänsyn till dagens
handikappolitiska ambitioner och den praktiska
tillämpningen av lagen. Utredningen bör också
överväga om en rättighetslagstiftning bör tillskapas
för att fastställa rätten till tolk.
Bakgrund och tidigare behandling
I samband med handikappreformen infördes fr.o.m. den
1 januari 1994 en ny paragraf, 3 a §, i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) där landstingens
skyldighet att erbjuda bl.a. tolktjänst för
vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda,
vuxendöva och hörselskadade tydliggörs. Paragrafen
har numera beteckningen 3 b §.
I betänkande 1999/2000:SoU14 om den nationella
handlingsplanen för handikappfrågor redovisar
utskottet bl.a. följande (s. 95):
I Slutrapport om uppföljningen av
tolktjänstverksamheten för barndomsdöva, dövblinda,
vuxendöva och hörselskadade (1997:22) redovisar
Socialstyrelsen att de mål som finns uppsatta i
fråga om utbyggnad av landstingens tolktjänst enligt
proposition 1992/93:159 inte har nåtts. Utbyggnaden
har dock skett i den takt som varit realistisk och
möjlig med tanke på att den mest grundläggande
förutsättningen inom tolktjänstverksamheten,
tillgången på utbildade tolkar, fortfarande har
varit mycket begränsad. Det finns framdeles goda
förutsättningar för en relativt snabb utbyggnad av
tolktjänstverksamheten. Enligt Tolk- och
översättarinstitutet (TÖI) ökade antalet deltagare i
olika tolkutbildningar vid landets folkhögskolor
under 1999 jämfört med året innan. Antalet tolkar
som slutförde sin utbildning ökade också. Brist på
deltagare med tillräckliga kunskaper i teckenspråk
för att kunna påbörja en utbildning samt lärarbrist
har varit de största hindren mot att utbilda fler
tolkar. Enligt TÖI kommer den positiva trenden att
bestå till 2005 med vissa fluktuationer. Under åren
1999-2002 kommer 144 tecken- och dövtolkar och 27
vuxendövtolkar att utbildas.
Utskottet gjorde sedan följande bedömning (s. 96):
Samhällets stöd till funktionshindrade bör, enligt
utskottets mening, i första hand utformas genom
generella insatser, men ibland kan riktat stöd vara
nödvändigt. Riktade insatser för döva och
hörselskadade görs bl.a. genom stöd till
tolkutbildning. Utskottet konstaterar att
utbildningen av tolkar beskriver en positiv trend.
Enligt utskottet är det av vikt att landstingen
aktivt verkar för att uppfylla sin skyldighet enligt
hälso- och sjukvårdslagen att erbjuda tolkar till
döva och hörselskadade. Utskottet utgår från att
Socialstyrelsen följer landstingens hantering av
tolkfrågorna och vid behov vidtar åtgärder. Motion -
- - avstyrks. Utskottet ställer sig inte bakom
förslaget i motion - - -, varför också denna
avstyrks.
Konstitutionsutskottet har i betänkande 2000/01:KU14
föreslagit ett tillkännagivande till regeringen om
att det är angeläget med en översyn när det gäller
frågan om rätten att kunna använda teckenspråket.
Riksdagen ställde sig bakom förslaget (rskr.
2000/01:147). Utskottet anför följande (s. 16-17):
Utskottet har tidigare framhållit att teckenspråket
inte kan anses falla inom ramen för syftet med
minoritetsspråkskonventionen. Utskottet gör inte nu
någon annan bedömning och anser således inte att
teckenspråk skall erkännas som minoritetsspråk.
Motionerna K321 (m) och So540 yrkande 4 (kd)
avstyrks.
Utskottet anser emellertid att det är angeläget att
teckenspråkets ställning ses över. Utvecklingen
under senare år, bl.a. arbetet inom ramen för
Europarådets verksamhet, har understrukit vikten av
att teckenspråket har en stark ställning. Det är
angeläget att de dövas och hörselskadades
rättigheter när det gäller teckenspråket och
teckenspråksinformation säkerställs. Enligt
utskottets mening behövs i detta syfte en översyn av
rätten och möjligheterna att använda teckenspråket,
liksom dövas och hörselskadades tillgång till
samhällets utbud av kultur och litteratur. När det
gäller dövas och hörselskadades tillgång till
Sveriges Televisions program vill
konstitutionsutskottet i likhet med kulturutskottet
hänvisa till att arbetet i Public service-
beredningen bör kunna leda till ytterligare
förbättringar i detta avseende.
Vad utskottet anfört bör med bifall till motion - -
- och med delvis bifall till motion - - - ges
regeringen till känna.
Utskottets bedömning
Enligt 3 b § 3 hälso- och sjukvårdslagen skall
landstinget erbjuda dem som är bosatta inom
landstinget eller som är kvarskrivna enligt 16 §
folkbokföringslagen (1991:481) och stadigvarande
vistas där tolktjänst för vardagstolkning för
barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och
hörselskadade. Utskottet erinrar samtidigt om att
riksdagen nyligen beslutat ge regeringen till känna
att det är angeläget med en översyn av rätten och
möjligheterna att använda teckenspråket. Motionerna
So355 (mp) yrkande 2, So381 (s) och So406 (m) är
därmed i huvudsak tillgodosedda.
IT-utvecklingen och tillgången till service
Motioner
I motion So538 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
tillkännagivande om en parlamentarisk kommission med
syfte att göra en konsekvensanalys av den pågående
IT-utvecklingen och att kommissionen, utifrån sin
analys, lägger fram förslag till nödvändiga åtgärder
(yrkande 14). Det politiska systemet kan inte helt
och hållet överlåta IT-utvecklingen till marknaden,
anför motionärerna. Samhälleliga och sociala mål
måste kontinuerligt sättas upp för att garantera
medborgares möjligheter att utöva sina rättigheter
och skyldigheter samt att leva ett delaktigt,
självbestämmande och oberoende liv.
I motion So354 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
tillkännagivande om ett särskilt stöd för IT-
produkter (yrkande 9). Motionärerna bejakar
teknikutvecklingen och understryker att IT-samhället
måste göras tillgängligt för funktionshindrade. De
anser att en översyn bör göras av
sjukvårdshuvudmännens förskrivning av IT-hjälpmedel
och att det i sammanhanget bör övervägas om det
behövs ett särskilt stöd för anpassning av IT-
produkter.
I samma motion yrkas också att riksdagen som sin
mening bör ge regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillgång till service på lika villkor
(yrkande 10). Motionärerna konstaterar att
teknikutnyttjandet i vissa sammanhang kan vara ett
hinder för funktionshindrade att få likvärdig
service som alla andra. Ett exempel är
Internetbanker som leder till att alltfler bank-
respektive postkontor läggs ner. Motionärerna anser
det angeläget att utreda behovet av en lagreglering
av likvärdig tillgänglighet till service för alla.
I motion So530 av Ulla Wester och Marianne Jönsson
(båda s) begärs tillkännagivande om att starta IT-
utvecklingsprojekt med inriktning på de dövas behov.
Motionärerna anför att en barndomsdöv har svenskan
som andra språk. Informationssamhället berör oss
alla men för de barndomsdöva kan IT-utvecklingen
komma att innebära en revolution. Genom teckenspråk
på nätet kan de äntligen få ta del av
samhällsinformation, utbildning och kultur på sina
egna villkor.
Bakgrund och tidigare behandling
I proposition 1997/98:113 En nationell handlingsplan
för äldrepolitiken uttalade regeringen att den avsåg
att aktivt medverka till genomförandet av
Handikappinstitutets IT-program.
Socialdepartementet har sedan i ett pressmeddelande
i juni 1998 redovisat att regeringen avsåg att bidra
till finansieringen av HI:s IT-program med 60
miljoner kronor under tre år. Tre områden skulle
stödjas:
1. en utbildningssatsning och försöksverksamhet för
att stimulera funktionshindrades kunskap om och
användning av IT,
2.
3. ett brett upplagt program för att stödja projekt
som skall bidra till utveckling och förnyelse av
IT-användningen inom olika samhällssektorer,
4.
5. en informationskampanj för att öka medvetenheten
om betydelsen av IT för funktionshindrade och
äldre. Målgruppen är främst beslutsfattare men
också allmänhet.
6.
Hjälpmedelsinstitutet (tidigare Handikappinstitutet)
uppger att regeringens finansiering via Allmänna
arvsfonden avser perioden t.o.m. 2001. Institutets
handlingsprogram avser dock hela perioden 1998-2002.
Institutet genomför årliga konferenser där den
aktuella utvecklingen redovisas och diskuteras.
Under våren 2001 kommer en rapport att publiceras
angående offentliga organs IT-satsningar för
personer med funktionshinder.
I proposition 1999/2000:79 om en nationell handlingsplan för
handikappolitiken gjorde regeringen bedömningen att
myndigheter bör se till att deras information blir
tillgänglig för personer med funktionshinder (s. 87
f.). Myndigheternas ansvar för att tillhandahålla
samhällsinformation betonas i socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade, hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) och förvaltningslagen
(1986:233). Enligt 4 § förvaltningslagen skall varje
myndighet lämna upplysningar, vägledning, råd och
annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör
myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas
i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till
frågans art, den enskildes behov av hjälp och
myndighetens verksamhet.
Regeringen gjorde vidare bedömningen (s. 32) att
det bör uppdras åt ett antal stora och besöksviktiga
myndigheter att senast den 31 december 2001 redovisa
handlingsplaner för att göra myndigheternas lokaler,
information och övriga verksamhet tillgänglig för
personer med funktionshinder. Åtgärderna i
handlingsplanen bör vara vidtagna senast år 2005.
Arbetet bör årligen rapporteras till riksdagen.
Utskottet avgav yttrande 1999/2000:SoU7y till
trafikutskottet med anledning av proposition
1999/2000:86 Ett informationssamhälle för alla.
Utskottet anförde då följande:
Utskottet erinrar om att regeringen nyligen i
proposition 1999/2000:79 Från patient till
medborgare - en nationell handlingsplan för
handikappolitiken tagit upp frågeställningar och
farhågor på ett sätt som i stor utsträckning
anknyter till vad som anförs i motion - - -. I
propositionen konstateras nämligen att regeringen
just nu förbereder en omfattande satsning på IT-
området. Syftet är att skapa en god och bred
användning av IT som gynnar både producenter och
konsumenter och som ökar välfärd och livskvalitet.
För t.ex. personer med funktionshinder kan den nya
IT-tekniken, rätt använd, skapa nya och ökade
möjligheter att ta del av samhällets utbud av varor,
tjänster, information m.m. och underlätta kommu-
nikationen människor emellan. Men samtidigt, anförs
det, finns det en risk för att nya kommunika-
tionsmönster och ny teknik kan innebära att
funktionshindrade personer ställs utanför
utvecklingen och således inte har möjligheter att ta
del av de positiva effekterna som t.ex.
bredbandstekniken kan medföra. Det konstateras
vidare att frågor om synskadade och deras tillgång
till information på Internet är ett område som bör
ses över närmare. Det poängteras att nya tjänster
och produkter inom IT-området måste göras
tillgängliga och användbara för alla. En generell
tillgänglighet är samhällsekonomiskt lönsam och bör
eftersträvas. Staten har här en viktig roll när det
gäller att påverka tillverkarna av nya system och
produkter och att styra utvecklingen i mer
tillgänglig riktning. En satsning från statens sida
på t.ex. bredbandsinfrastruktur bör på olika sätt
innehålla åtgärder som säkerställer en sådan
utveckling. I propositionen görs bedömningen att det
är viktigt att funktionshindrade personers behov
beaktas tidigt i en kommande satsning inom
bredbandsområdet.
Socialutskottet ställer sig bakom dessa
bedömningar. Motionsyrkandet är i allt väsentligt
tillgodosett.
I budgetpropositionen 2000/01:1, volym 6,
utgiftsområde 9 (s. 79) anförde regeringen att den
tekniska utvecklingen under senare år har gått
kraftigt framåt, och det är vissa grupper av
funktionshindrade som av olika skäl inte har kunnat
tillgodogöra sig de nya rönen och få del av de nya
produkter som har utvecklats på hjälpmedelsområdet.
Regeringen övervägde att tillsätta en särskild
utredning för att på ett bättre sätt tillgodose
dessa gruppers behov av hjälpmedel.
Frågan bereds för närvarande i Regeringskansliet.
I propositionen redovisades vidare att regeringen
under treårsperioden 1999-2001 satsar medel för att
stimulera IT-användningen i skolan. Delegationen för
IT i skolan har avsatt särskilda medel för att
utveckla läromedel för elever med funktionshinder.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att ett utvecklingsarbete
pågår inom Hjälpmedelsinstitutet genom
implementeringen av IT-programmet för
funktionshindrade och äldre åren 1998-2002.
Delegationen för IT i skolan har avsatt särskilda
medel för att på ett bättre sätt tillgodose
funktionshindrades behov av hjälpmedel. Vidare har
regeringen aviserat en utredning för att se över och
lämna förslag till hur hjälpmedelsförsörjningen
skall utformas för alla studerande med
funktionshinder. Vidare övervägs enligt uppgift en
utredning om hur vissa grupper av funktionshindrade
som av olika skäl inte kunnat tillgodogöra sig de
nya rönen skall få del av de nya produkter som
utvecklats på hjälpmedelsområdet. Motionerna So354
(c) yrkande 9 och So530 (s) är därmed i huvudsak
tillgodosedda.
Utskottet har tidigare ställt sig bakom bedömningen
i proposition 1999/2000:86, Ett informationssamhälle
för alla, att staten har en viktig roll när det
gäller att påverka tillverkarna av nya system och
produkter och att styra utvecklingen i mer
tillgänglig riktning. Utskottet vidhåller att den
nya IT-tekniken, rätt använd, skapar nya och ökade
möjligheter att ta del av samhällets utbud av varor,
tjänster, information m.m. och underlättar kommu-
nikationen människor emellan. Nya tjänster och
produkter inom IT-området måste göras tillgängliga
och användbara för alla. En generell tillgänglighet
är samhällsekonomiskt lönsam och bör eftersträvas.
Utskottet vill också hänvisa till det uppdrag som
stora och besöksviktiga myndigheter har att senast
den 21 december 2001 redovisa handlingsplaner för
att göra myndigheternas lokaler, information och
övrig verksamhet tillgänglig för personer med
funktionshinder, liksom till det ansvar myndigheter
har enligt bl.a. förvaltningslagen att lämna
upplysningar, vägledning, råd och annan hjälp i den
utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans
art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens
verksamhet. Motion So354 (c) yrkande 10 är i
huvudsak tillgodosedd med det anförda.
Utskottet anser inte att det behövs någon
parlamentarisk kommission om IT-utvecklingen. Motion
So538 (fp) yrkande 14 avstyrks.
Väntetider vid insatser enligt LSS och
socialtjänstlagen
Motioner
I motion So218 av Rolf Olsson m.fl. (v) yrkas att
riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning gällande en översyn av
rättighetslagstiftningen enligt vad i motionen
anförts om att regelmässigt ge avslagsbeslut där
kommuner och landsting inte kan förmedla insatsen
inom rimlig tid. Från den 1 juli 2000 har
länsstyrelserna genom lagändring rätt att
vitesförelägga kommuner som inte verkställer
domstolsbeslut från länsrätt och kammarrätt.
Motionärerna anser att det nu finns anledning att gå
vidare och utreda om åtgärder kan vidtas för att
minska de långa väntetiderna från gynnande beslut
till verkställighet. De ibland extremt långa
väntetiderna för verkställighet av gynnande beslut
enligt LSS, som är en rättighetslag, är principiellt
mycket tveksamma. Åtgärder för att stärka den
enskildes rättssäkerhet bör utredas.
I motion So466 av Eva Arvidsson m.fl. (s) begärs
tillkännagivande om en översyn av lagstiftningen så
att det går att överklaga positiva, men inte
verkställda myndighetsbeslut. Motionärerna
konstaterar att det inte finns någon lagstiftning
som skyddar dem som fått ett positivt beslut av
kommunen men som sedan inte får det verkställt.
I motion So392 av Mona Berglund Nilsson och Märta
Johansson (båda s) begärs tillkännagivande om en
uppföljning av lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS). I dag beror det på var du
bor om du skall bli beviljad personlig assistans
eller inte, anför motionärerna. Det förekommer att
kommuner och landsting inte följer de domar som
utdöms. Motionärerna anser det av stor vikt att
lagen ses över, vilka grupper som omfattas samt att
kommunernas ansvar förtydligas och följs upp.
Bakgrund och tidigare behandling
Frågan om domstolstrots behandlades av utskottet i
betänkande 1999/2000:SoU14. Utskottet tillstyrkte då
regeringens förslag till lagreglering och anförde
följande (s. 50):
Utskottet konstaterar att det länge funnits ett
behov av att göra något åt problemet med att
kommuner och landsting trotsar domar som ger en
enskild person rätt till en insats enligt LSS och
SoL. De tre utredningar som de senaste åren berört
frågan har dock inte lett till någon lagstiftning
som motverkar detta trots. Det pågående
utredningsarbetet inom Justitiedepartementet, som
syftar till att göra en totalbedömning av frågan om
domstolstrots, skall vara avslutat under hösten
2000. Socialutskottet delar konstitutionsutskottets
bedömning att det hade varit att föredra om denna
utredning fått ligga till grund för en samlad
lagstiftning mot domstolstrots. Att avvakta
resultatet av utredningen skulle dock med säkerhet
försena en angelägen lagstiftning på området
ytterligare ett par år. Skadeverkningarna för
enskilda funktionshindrade på LSS- och
socialtjänstområdet är också så oacceptabla att
åtgärder som motverkar domstolstrots bör företas
redan nu. I likhet med både konstitutionsutskottet
och lagutskottet accepterar socialutskottet
tidsfaktorn och det försvarliga i att den nu
föreslagna lagstiftningen föregår en generell
lagstiftning rörande domstolstrots. Socialutskottet
delar lagutskottets syn på den föreslagna
lagstiftningen som ett första och välkommet steg mot
att på det viktiga LSS- och socialtjänstområdet
komma till rätta med vissa av de problem som ryms
inom begreppet domstolstrots. Utskottet vill på
samma sätt som konstitutionsutskottet dock markera
vikten av att de nu föreslagna åtgärderna mot
domstolstrots blir föremål för förnyad prövning då
den fullständiga utredningen föreligger. De
erfarenheter som efterhand kommer att vinnas av den
nu föreslagna lagstiftningen bör därvid tas till
vara. Utskottet tillstyrker således regeringens
förslag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
och i lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade. Motionerna - - - avstyrks.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1999/2000:240).
Hösten 2000 publicerades Kommunalt domstolstrots, Ds
2000:53. I promemorian har utretts hur ett
sanktionssystem bör utformas som gör det möjligt att
motverka kommunalt domstolstrots. I frågan om LSS-
området och socialtjänstens område innebär förslaget
att den nyligen införda vitessanktionen föreslås
ersättas med en sanktionsavgift. Förslaget har
remissbehandlats. Remisstiden gick ut den 15 januari
2001. Frågan bereds för närvarande i
Regeringskansliet.
Länsstyrelsen i Stockholms län har i en rapport,
2000:12, redovisat ej verkställda beslut och domar.
Rapporten visar att det finns ett stort antal inte
verkställda beslut i länets kommuner som avser
personer med funktionshinder - i runda tal 800
beslut. Drygt hälften av kommunernas egna beslut som
inte verkställts är äldre än sex månader.
Länsstyrelsen pekar på att det ur
rättssäkerhetssynpunkt är problematiskt att kommuner
kan fatta beslut som ger människor rätt till olika
former av insatser, utan garantier att de också får
vad de beviljats.
Regeringen har i regleringsbrevet för budgetåret
2001 avseende Socialstyrelsen uppdragit åt
Socialstyrelsen att i samarbete med länsstyrelserna
kartlägga och analysera antalet ej verkställda
domstols- och myndighetsbeslut enligt 9 § lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) och 6 f § socialtjänstlagen
(1980:620). Uppdraget avser personer med
funktionshinder i alla åldrar vad gäller LSS och
yngre än 65 år vad gäller socialtjänstlagen.
Uppdraget skall redovisas senast den 31 mars 2002.
Utskottets bedömning
Utskottet erinrar om att riksdagen har beslutat om
ändring i socialtjänstlagen och lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade fr.o.m. den 1
juli 2000 så att länsstyrelsen numera får förelägga
en kommun eller ett landsting vid vite att följa en
lagakraftvunnen dom som ger en enskild rätt till
vissa insatser enligt respektive lag.
Utskottet delar den oro som motionärerna redovisar
i motionerna So218 (v), So392 (s) och So466 (s)
angående de långa väntetider som enskilda ibland
drabbas av såvitt gäller tiden mellan ett gynnande
beslut och verkställighet av detsamma. Den enskilde
försätts i en mycket svår situation då han eller hon
inte kan överklaga ett positivt beslut samtidigt som
verkställigheten av detta dröjer orimligt länge i
många fall. Utskottet delar bedömningen att detta är
en mycket angelägen rättssäkerhetsfråga.
Utskottet konstaterar emellertid att regeringen
nyligen givit Socialstyrelsen i uppdrag att i
samarbete med länsstyrelserna kartlägga och
analysera antalet ej verkställda domstols- och
myndighetsbeslut enligt 9 § lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade (LSS) och 6
f § socialtjänstlagen (1980:620). Utskottet anser
att regeringen skall återkomma till riksdagen med en
redovisning samt om det behövs även med förslag till
förändringar. Vad utskottet nu anfört med anledning
av motionerna bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Övriga frågor kring LSS/LASS
Motioner
I motion So540 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd)
yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen
begära en utredning om tillämpningen av LSS vid
psykisk sjukdom (yrkande 12). Motionärerna hänvisar
till att Socialstyrelsen har ansett att regeringen
bör överväga att göra en översyn av hur LSS-
lagstiftningen fungerar för psykiskt
funktionshindrade. Översynen borde gälla både hur
insatserna är preciserade med tanke på målgruppens
behov och personkretsens avgränsning. Många
handläggare finner LSS svårtillämpad för psykiskt
funktionshindrade och beviljar därför insatser
enligt socialtjänstlagen, vilket, enligt
motionärerna, innebär sämre kvalitet. Motionärerna
anser att den aviserade särskilda utredaren som
skall se över insatsen råd och stöd också bör få i
uppdrag att se över LSS-tillämpningen för psykiskt
funktionshindrade. I samma motion begärs också att
riksdagen hos regeringen begär en utredning om den
sammanlagda effekten av LSS och SoL beträffande
personligt stöd (yrkande 13). Motionärerna anför att
regeringen själv konstaterar i budgetpropositionen
att det råder oklarhet vid bedömningen om beslut
skall tas enligt socialtjänstlagen (SoL) eller LSS.
För brukaren utgör det stor skillnad, vilket
regeringen också beskriver. Vid stöd enligt LSS
skall brukaren ha inflytande över hur stödet
utformas och eventuellt val av personlig assistans.
Stöd enligt LSS ger betydligt bättre livskvalitet.
Motionärerna anser att en särskild utredare bör
utreda frågan.
I motion So538 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
hemställs att riksdagen av regeringen begär förslag
till en ändring av lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade i enlighet med
vad i motionen anförts om ett förtydligande om
avsikten med råd och stöd enligt LSS (yrkande 10).
I två motioner tas frågor om sysselsättning upp.
I motion So354 av Kenneth Johansson m.fl. (c) yrkas
att regeringen bör lägga fram förslag till ändring i
lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade enligt vad i motionen angivits
(yrkande 16). Motionärerna anför att många psykiskt
funktionshindrade har mycket svårt att få tillgång
till den reguljära arbetsmarknaden. Eftersom denna
grupp är undantagen från daglig verksamhet enligt
LSS blir de funktionshindrade ofta isolerade och
sysslolösa vilket förvärrar situationen ytterligare
för personer med psykiskt funktionshinder.
Motionärerna anser att även personkrets 3 i LSS bör
få rätt till daglig verksamhet.
I motion So442 av Laila Bäck m.fl. (s) begärs
tillkännagivande om en nationell policy om
meningsfull sysselsättning för arbetshandikappade.
Medlemmarna i ett socialt arbetskooperativ hamnar
ofta mellan stolarna hos olika offentliga aktörer,
anför motionärerna. Oftast hänvisa de till
sjukbidrag som försörjningskälla. Det är olyckligt
att ersättning för utfört arbete skall tas från
socialförsäkringssystemet. Ansvaret för meningsfull
sysselsättning för funktionshindrade åligger enligt
21 a § socialtjänstlagen kommunerna. Dessa tolkar
dock lagen på mycket olika sätt. Motionärerna anser
att en nationell policy för hur kommunerna aktivt
skall ta ansvar för meningsfull sysselsättning för
arbetshandikappade behöver tas fram.
I motion So459 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s)
begärs tillkännagivande om trygghet och valfrihet i
enlighet med LSS syfte. Motionärerna anför att
verksamhet och drift på flera håll i landet
konkurrensutsätts och anbudsupphandlas i såväl
gruppbostäder, daglig verksamhet som korttidshem.
Motionärerna anser att utgångspunkten måste vara att
en gruppbostad betraktas som den enskildes hem där
den enskilde garanteras den rättstryggheten att
kunna tack nej till att få sitt personliga stöd
konkurrensutsatt. Trygghet och kontinuitet i den
egna bostaden är viktigt för alla människor. Den
tryggheten hotas i grunden vart tredje år med
rådande utveckling och regelverk.
Tre motioner berör ekonomiska aspekter kring LSS.
I motion So486 av Kerstin Kristiansson Karlstedt
m.fl. (s) begärs tillkännagivande om uppföljning av
LSS och LASS. Motionärerna anser att det vid
uppföljning av LSS och LASS finns anledning att
belysa finansieringsfördelningen mellan stat och
kommun i syfte att åstadkomma större ekonomisk
balans mellan stat och kommun.
I motion So367 av Lennart Axelsson m.fl. (s) begärs
tillkännagivande om lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrade. Ett statligt kostnadsansvar
tillsammans med en utökad möjlighet till personlig
assistans i olika former av kollektivboende skulle
ge möjlighet till bättre lösningar för både de
personliga assistenterna och de funktionshindrade.
I motion So498 av Lilian Virgin och Kristina
Zakrisson (båda s) begärs tillkännagivande om
assistansersättning för boende i gruppbostad.
Motionärerna anför att då kostnaderna för boende i
gruppbostad helt faller på kommunerna leder det till
att kommunerna blir mindre benägna att ordna sådant
boende för dem som uppfyller villkoren för LSS.
Motionärerna anser att man kan stimulera kommunerna
att ordna med gruppbostäder för gravt
funktionshindrade om försäkringskassan ges möjlighet
att utge ersättning för gruppboende.
Bakgrund och tidigare behandling
I proposition 1992/93:159 om stöd och service till
vissa funktionshindrade anförs i specialmotiveringen
till förslaget till lag om stöd och service till
vissa funktionshindrade under 9 § andra punkten (s.
174 f.) att rätten till biträde av personlig
assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga
kostnader för sådan assistans är avsedd att omfatta
svårt funktionshindrade som behöver hjälp med den
personliga hygienen, med intagande av måltider och
med annan personlig service. Insatsen bör vara
förbehållen krävande eller i olika avseenden
komplicerade fall. Något krav på att stödbehovet
skall ha en viss tidsmässig omfattning föreligger
inte. Dock har tidsfaktorn självklart betydelse. Ju
större stödbehov i tid som föreligger, desto mer
talar omständigheterna för att rätt till biträde av
personlig assistans föreligger. I en gruppbostad
finns en fast personal som bas. Med hänsyn härtill
bör personlig assistans normalt inte lämnas i en
gruppbostad. De boende skall ha inflytande och
medbestämmande över vilken personal som skall hjälpa
dem i bostaden. Behov av personlig assistans kan
dock föreligga vid fritidsaktiviteter och andra
aktiviteter utanför bostaden.
I specialmotiveringen till förslaget till lag om
assistansersättning anförs under 4 § (s. 196) att om
den försäkrade bor på en institution eller i en
gruppbostad utges inte assistansersättning för
assistansbehov under den tiden. I en gruppbostad,
liksom på en institution, skall finnas erforderlig
fast kollektiv bemanning som i huvudsak skall täcka
de boendes hela stödbehov.
I proposition 1999/2000:115 Vissa kommunalekonomiska
frågor föreslog regeringen att ett statsbidrag
införs för åren 2001 och 2002 för kommuner med höga
kostnader för verksamhet enligt LSS. För särskilt
dyra insatser enligt LSS föreslogs därutöver att ett
extra statsbidrag införs. Vidare aviserades att en
utredning skall tillsättas med uppgift att utarbeta
ett förslag till långsiktigt hållbar utjämning av
LSS-kostnader.
I budgetpropositionen återkom regeringen till
anslagsfrågan. Finansutskottet tillstyrkte i
betänkande 2000/01:FiU3 att 350 miljoner kronor
fördes över från det generella statsbidraget till
91:2 Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner
och landsting för bidrag till kommuner med höga
kostnader för verksamhet enligt LSS. För särskilt
kostnadskrävande insatser enligt LSS införs vidare
ett särskilt statsbidrag som kommuner kan ansöka om.
Detta särskilda statsbidrag beräknas uppgå till 100
miljoner kronor varje år. Riksdagen följde utskottet
(rskr. 2000/01: 126).
Regeringen har i december 2000 beslutat tillkalla en
parlamentarisk kommitté för att lämna förslag till
nationell utjämning av verksamhetskostnader enligt
lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade (dir. 2000:99). Kommittén skall
lämna förslag till ett system för utjämning av
kostnadsskillnader mellan kommuner i verksamhet
enligt LSS,
analysera hur de tillfälliga bidragen åren 2001
och 2002 fungerar,
överväga behovet av författningsändringar som ger
kommunerna möjlighet att lämna ut sådan
information som erfordras för de förslag som
kommittén lämnar samt därvid även beakta de krav
som personuppgiftslagen ställer på behandling av
personuppgifter,
lämna förslag om hur påverkbarheten från enskilda
kommuner av utfallet i ett utjämningssystem skall
kunna minskas eller elimineras,
om så krävs, lämna förslag till hur en god
kvalitet skall kunna säkerställas i det
statistiska underlag som behövs för en utjämning
av kostnadsskillnader för verksamhet enligt LSS,
analysera hur köp av boendeplatser fungerar och
vilka effekter och samband det har med frågan om
utjämning av kostnader för verksamhet enligt LSS
samt
redovisa kostnadsberäkningar av sina förslag,
förslag till finansiering och lagförslag.
Det nya systemet bör träda i kraft den 1 januari
2003.
Socialstyrelsen redovisar i sin slutrapport Välfärd
och valfrihet (Socialstyrelsen följer upp och
utvärderar 1999:1) erfarenheterna från
psykiatrireformen. I rapporten påtalar styrelsen
bl.a. att det finns problem både med utformningen av
lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) och kommunernas tillämpning
av densamma. Antalet människor med psykiska
funktionshinder som ges stöd enligt LSS är ytterst
begränsat och svarar enligt Socialstyrelsen inte mot
de verkliga behoven som finns. Socialstyrelsen
konstaterar också att mellan 20 000 och 25 000
personer med psykiskt funktionshinder - omkring
hälften av målgruppen - saknar adekvat
sysselsättning anpassad till deras funktionshinder.
Vad gäller motion So442 (s) behandlade utskottet en
liknande motion i betänkande 1989/99:SoU11 och
redovisade då följande (s. 27):
Enligt uppgift från Svenska Kommunförbundet
utbetalar flertalet kommuner någon form av
ersättning till dem som deltar i daglig verksamhet.
Utgångspunkten är ofta den rekommendation som
Landstingsförbundet gav ut år 1989 angående
habiliteringsersättning inom omsorgerna.
Habiliteringsersättningen rekommenderades att
utbetalas med 0,1 % av basbeloppet för heldag och
0,07 % av basbeloppet för halvdag. Ersättningen
skulle inte utgå vid semester och sjukdom. Det
upplystes om att Riksskatteverket i skrivelse den 13
februari 1974 till Landstingsförbundet har jämställt
habiliteringsersättning med sådan ersättning som
enligt kommunallagen är undantagen från skatteplikt.
Ersättningen föreslogs utbetalas direkt till den
utvecklingsstörde.
Utskottet gjorde följande bedömning (s.27):
Enligt LSS 1 § har personer med utvecklingsstörning,
autism eller autismliknande tillstånd liksom
personer med betydande och bestående
begåvningsmässigt funktionshinder eller hjärnskada i
vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig
sjukdom rätt till daglig verksamhet. Psykiskt störda
omfattas inte av rätten till daglig verksamhet
enligt LSS. Kommunerna har dock ett ansvar i
enlighet med socialtjänstlagen 21 § att medverka
till en meningsfull sysselsättning för människor med
funktionshinder. En del kommuner har också, enligt
Socialstyrelsens årsrapport, utvecklat olika
verksamheter. Ofta är arbetsträning och
fritidssysselsättningar förlagda till samma lokaler,
varför gränsdragningar mellan verksamheterna kan
vara svåra.
Socialstyrelsen pekar i sin senaste årsrapport om
psykiatrireformen på att personer med psykiska
funktionshinder behöver stöd till en meningsfull
sysselsättning och inte bara till arbete och
yrkesinriktad rehabilitering. Stödet till arbete och
yrkesinriktad rehabilitering är viktigt men för
många är det allra viktigaste att ha något
meningsfullt att göra under dagen, anför styrelsen
(se redovisningen tidigare på s. 23-24). Detta
tyder, enligt utskottets mening, på att det behövs
verksamheter med olika inriktning för att tillgodose
de olika behov som enskilda människor har. Utskottet
utgår från att regeringen följer frågan.
Utskottet konstaterar att de flesta kommuner
betalar någon form av ersättning eller
stimulansbidrag till dem som deltar i daglig
verksamhet. Utskottet anser att motionerna - - -
därmed i huvudsak är tillgodosedda. Motionerna
avstyrks.
Som just redovisats ovan har regeringen i
proposition 2000/01:1, volym 6, utgiftsområde 9
anfört att kompetensutvecklingsinsatser planeras för
personal som i sitt arbete möter människor med
funktionshinder. Ett nationellt program för
kompetensutveckling kommer att utarbetas av
handikapporganisationerna och berörda statliga och
kommunala myndigheter tillsammans. Statens institut
för särskilt utbildningsstöd (Sisus) har fått
uppgiften att ta fram det nationella programmet och
hålla samman och driva programmet centralt. Sisus
har även fått i uppdrag att i samråd med Statens
kvalitets- och kompetensråd och andra intressenter
förbereda och genomföra en särskild
informationsinsats riktad till nyckelpersoner inom
statsförvaltningen om myndigheternas ansvar för de
handikappolitiska frågorna. Fr.o.m. 2001 tillförs
Sisus sammanlagt 12 miljoner kronor för
kompetensutvecklingsinsatser, varav 9 miljoner
kronor avser stimulansbidrag till särskilda projekt
under åren 2001-2003.
Utskottet tillstyrkte den föreslagna
medelstilldelningen i betänkande 2000/01:SoU1.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 2000/01:96).
I proposition 1999/2000:79 om en nationell
handlingsplan för handikappolitiken gjorde
regeringen bedömningen att ett förtydligande bör
göras vad gäller bl.a. syftet med råd och stöd,
förutsättningarna för att erhålla insatsen och på
vilket sätt insatsen kan vara ett komplement till
åtgärder som ges enligt annan lagstiftning.
Regeringen avsåg därför att tillkalla en särskild
utredare för detta ändamål, anfördes det.
Frågan bereds för närvarande i Regeringskansliet.
I december 1999 överlämnade Utredningen om
sjukvårdsupphandling betänkandet Upphandling av
hälso- och sjukvårdstjänster (SOU 1999:149).
Betänkandet är remissbehandlat. I mars 2001
överlämnar Upphandlingskommittén (Fi 1998:08) sitt
slutbetänkande Mera värde för pengarna (SOU 2001:31)
om förslag till ändringar i lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling.
Utskottets bedömning
Utskottet ser mycket positivt på det
kompetensutvecklingsprogram som nu startar vid
statliga och kommunala myndigheter. En ökad
kompetens bör innebära att handläggare i valet
mellan beslut enligt LSS respektive
socialtjänstlagen kan komma att göra bättre
underbyggda beslut vid val av insats. Utskottet
konstaterar samtidigt att insatsen personligt ombud
är ytterligare ett sätt att stärka psykiskt
funktionshindrades egen initiativförmåga. Detta
gäller även utvecklingen av brukarstödet. Utskottet
anser att resultat av utvecklingsarbetet bör
avvaktas. Motion So540 (kd) yrkandena 12 och 13
avstyrks därför.
Utskottet har tidigare konstaterat att personer med
psykiska funktionshinder inte har rätt till daglig
verksamhet enligt LSS. Kommunerna har dock ett
ansvar i enlighet med 21 § socialtjänstlagen att
medverka till en meningsfull sysselsättning för
människor med funktionshinder. Socialstyrelsen pekar
på att stödet till arbete och yrkesinriktad
rehabilitering är viktigt, men för många är det
allra viktigaste att ha något meningsfullt att göra
under dagen. Detta tyder, enligt utskottet, på att
det behövs verksamheter med olika inriktning för att
tillgodose de olika behov som enskilda människor
har. Utskottet utgår från att regeringen följer
frågan. Utskottet konstaterar också att de flesta
kommuner betalar någon form av ersättning eller
stimulansbidrag till dem som deltar i daglig
verksamhet. Utskottet anser inte att motionerna
So354 (c) yrkande 16 och So442 (s) bör föranleda
något initiativ från riksdagens sida. Motionerna
avstyrks.
Motion So459 (s) betonar behovet av trygghet och
valfrihet i det särskilda boendet. Utskottet vill
för sin del betona LSS-lagstiftningens inriktning på
att insatserna skall vara så utformade att de
stärker den enskildes möjlighet att leva ett
självständigt och oberoende liv. Den enskilde skall
ha ett direkt inflytande, både i planeringen och
utformningen av insatsen och i genomförandet av den.
Upphandlingskommittén har nyligen lämnat förslag
till ändringar i lagen om offentlig upphandling.
Utskottet anser att den fortsatta beredningen av
utredningsbetänkandet bör avvaktas. Motionen
avstyrks.
Regeringen gjorde i den nationella handlingsplanen
för handikappolitiken bedömningen att det behövs ett
förtydligande av syftet med råd och stöd,
förutsättningarna för att erhålla insatsen och på
vilket sätt insatsen kan vara ett komplement till
åtgärder som ges enligt annan lagstiftning.
Regeringen hade för avsikt att tillsätta en
utredning. Utskottet utgår från att regeringen nu
snarast tillsätter den aviserade utredningen.
Utskottet anser dock inte att något initiativ i
frågan behövs för närvarande. Motion So538 (fp)
yrkande 10 avstyrks.
Vad gäller de ekonomiska aspekterna kring LSS kan
utskottet konstatera att riksdagen nu beslutat om
ett tillfälligt statsbidrag för åren 2001 och 2002
för kommuner med höga kostnader för verksamhet
enligt LSS. Vidare har regeringen i december 2000
fastställt direktiv till en parlamentarisk utredning
om nationell utjämning av verksamhetskostnader
enligt lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade. Utskottet anser att utredningens
arbete bör avvaktas och avstyrker därmed motionerna
So367 (s), So486 (s) och So498 (s).
Bidrag till handikapporganisationer
I motion So538 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
tillkännagivande om behovet av en kartläggning av
det nya bidragssystemets effekter (yrkande 19).
Motionärerna var kritiska på flera punkter till
regeringens förslag till nytt bidragssystem till
handikapporganisationer. Nu har det visat sig att
det för många handikapporganisationer kommer att
betyda minskat stöd, vilket riskerar få konsekvenser
för deras verksamhet. Motionärerna anser det
angeläget att det nya bidragssystemets konsekvenser
kartläggs i syfte att åtgärda de skevheter som
uppkommit.
Utskottet behandlade frågan om bidrag till
handikapporganisationer senast i betänkande
2000/01:SoU1. Utskottet konstaterade då att för att
möta det ökade resursbehovet hos
handikapporganisationerna och för att underlätta
övergången till den nya fördelningsmodellen fr.o.m.
den 1 juli 2000 så höjdes anslaget redan för år
2000. För budgetåret 2001 och framöver föreslogs en
höjning med 28 miljoner kronor per år. Vidare hade
regeringen, efter ett initiativ från utskottet,
uppdragit åt Socialstyrelsen att följa upp och
utvärdera effekterna av de nya reglerna för
statsbidraget. Särskilt kommer därvid att kartläggas
och analyseras hur övergången påverkar de mindre
organisationerna som inte till fullo uppfyller de
formella kriterierna för att erhålla statsbidrag
enligt reglerna för det nya bidragssystemet.
Riksdagen borde inte ta något förnyat initiativ med
anledning av motionerna. Utskottet tillstyrkte
därmed medelsanvisningen och avstyrkte motionerna.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att Socialstyrelsen den 21
juni 2000 fick i uppdrag att följa upp det nya
bidragssystemets effekter. Regeringen har vidare i
regleringsbrevet för år 2001 uppdragit åt
Socialstyrelsen att fortsatt följa upp och utvärdera
de nya reglerna för statsbidraget. Socialstyrelsens
redovisning bör inte föregripas. Motion So538 (fp)
yrkande 19 avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande målen för
handikappolitiken
att riksdagen avslår motion 2000/01:So354 yrkande 1,
res. 1 (c)
2. beträffande dolda funktionshinder
att riksdagen avslår motion 2000/01:MJ844 yrkande 4,
3. beträffande den nationella
handlingsplanen
att riksdagen avslår motion 2000/01:So299 yrkandena 1 och 3,
delvis,
res. 2 (m)
4. beträffande delegation för samordning
att riksdagen avslår motion 2000/01:So215,
res. 3 (kd)
5. beträffande handikapperspektivet i
utredningar m.m.
att riksdagen avslår motion 2000/01:So348,
6. beträffande assistans i
föräldraskapet
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So214 och
2000/01:So299 yrkande 3, delvis,
res. 4 (m, kd, c, fp)
7. beträffande efterlevnaden av
tillgänglighetsreformen
att riksdagen avslår motion 2000/01:So538 yrkande 6,
res. 5 (kd, fp)
8. beträffande lokala
handikapporganisationer
att riksdagen avslår motion 2000/01:So538 yrkande 7,
9. beträffande den fria rörligheten inom
EU
att riksdagen avslår motion 2000/01:So232,
10. beträffande anhörigutbildning
att riksdagen avslår motion 2000/1:So500,
11. beträffande bemötande
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So230,
2000/01:So383 yrkande 16 och 2000/01:So540
yrkande 2,
att riksdagen avslår motion 2000/01:T427 yrkande 2,
res. 7 (v, kd, mp)
14. beträffande Handikappombudsmannen
att riksdagen avslår motion 2000/01:So354 yrkande 4,
res. 8 (m, kd, c, fp)
15. beträffande färdtjänst
att riksdagen avslår motion 2000/01:A811 yrkande 13,
16. beträffande tillgång till habilitering
och rehabilitering
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So538 yrkande
11 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
17. beträffande rehabiliteringspeng
att riksdagen avslår motion 2000/01:So299 yrkande 9,
res. 9 (m)
18. beträffande hjälpmedelsgaranti
att riksdagen avslår motion 2000/01:So3 yrkande 3,
res. 10 (kd, c, fp)
19. beträffande hörselhjälpmedel
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So222 yrkandena 1-3
och 2000/01:So473 yrkandena 1 och 2,
res. 11 (m, kd, fp)
20. beträffande sexhjälpmedel
att riksdagen avslår motion 2000/01:Ub821 yrkande 8,
21. beträffande hjälpmedel och
arbetstekniska redskap
att riksdagen avslår motion 2000/01:So221,
res. 12 (m, kd)
22. beträffande rätt till
teckenspråkstolk
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So355 yrkande 2,
2000/01:So381 och 2000/01:So406,
res. 13 (mp)
23. beträffande IT-hjälpmedel
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So354 yrkande 9 och
2000/01:So530,
res. 14 (c) - delvis
24. beträffande tillgänglighet till
informationssamhället
att riksdagen avslår motion 2000/01:So354 yrkande 10,
res. 14 (c) - delvis
25. beträffande parlamentarisk
kommission
att riksdagen avslår motion 2000/01:So538 yrkande 14,
res. 15 (fp)
26. beträffande väntetider vid insatser
enligt LSS och socialtjänstlagen
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:So218,
2000/01:So392 och 2000/01:So466 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. beträffande psykiskt
funktionshindrade
att riksdagen avslår motion 2000/01:So540 yrkandena 12 och
13,
res. 16 (kd)
28. beträffande daglig verksamhet
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So354 yrkande 16 och
2000/01:So442,
res. 17 (kd, c)
29. beträffande konkurrensutsättning
att riksdagen avslår motion 2000/01:So459,
res. 18 (v)
30. beträffande råd och stöd
att riksdagen avslår motion 2000/01:So538 yrkande 10,
31. beträffande ekonomiska aspekter på
LSS
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:So367, 2000/01:So486
och 2000/01:So498,
32. beträffande bidrag till
handikapporganisationerna
att riksdagen avslår motion 2000/01:538 yrkande 19.
res. 19 (m, kd, c, fp)
Stockholm den 27 mars 2001
På socialutskottets vägnar
Ingrid Burman
I beslutet har deltagit: Ingrid
Burman (v), Chris Heister (m),
Susanne Eberstein (s), Margareta
Israelsson (s), Rinaldo Karlsson
(s), Chatrine Pålsson (kd), Leif
Carlson (m), Hans Hjortzberg-
Nordlund (m), Lars U Granberg (s),
Elisebeht Markström (s), Lars
Gustafsson (kd), Kenneth Johansson
(c), Kerstin Heinemann (fp),
Catherine Persson (s), Lars
Elinderson (m), Lena Olsson (v) och
Helena Hillar Rosenqvist (mp).
Reservationer
1. Målen för handikappolitiken (mom. 1)
Kenneth Johansson (c) anför:
Människors lika värde måste vara utgångspunkten för
handikappolitiken. Regeringen har ett snävt
samhällsperspektiv på handikappolitiken och lyfter
inte fram den enskildes förutsättningar. Jag anser
därför att ytterligare ett mål skall tillfogas de
nationella målen: ett samhälle där alla människor
har makt över sina liv och där var och en har
möjlighet att verka utifrån sina individuella
förutsättningar. Vad här anförts med anledning av
motion So354 (c) yrkande 1 bör ges regeringen till
känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande målen för handikappolitiken
att riksdagen med anledning av av motion
2000/01:So354 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
2. Den nationella handlingsplanen (mom. 3)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m) och Lars Elinderson (m)
anför:
Vi anser att det delade ansvaret för de handikappade
tyvärr medför att de offentliga satsningarna inte
alltid är effektivt samordnade, vilket medför
brister i välfärden. För många individer som är i
behov av stöd leder det dessutom till att de måste
ha kontakt med många tjänstemän på många olika
myndigheter: kommun, försäkringskassa och landsting
för att bara nämna några. Inte minst därför vore det
bra med ett samlat grepp för att förbättra
handikappolitiken. I stället för konkreta
förbättringar av det offentliga stödet till de
handikappade försöker regeringen sätta upp mål för
vad andra - dvs. kommuner och privata företag -
skall göra. Regeringen försöker på detta sätt skyla
över det faktum att de inte prioriterar de
handikappade. Vi anser att LSS behöver
vidareutvecklas för att de funktionshindrade i
görligaste mån skall få likvärdiga betingelser som
andra samhällsmedborgare. Vad här anförts med
anledning av motion So299 (m) yrkandena 1 och 3 i
denna del bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande den nationella handlingsplanen
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So299
yrkandena 1 och 3, delvis, som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
3. Delegation för samordning (mom. 4)
Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd)
anför:
Sverige har under flera år varit föremål för en hård
saneringspolitik. Såväl stat, landsting som kommuner
har tvingats göra kraftiga nedskärningar bl.a. på
handikappområdet. För att komma till rätta med
situationen behövs det ett forum, en delegation för
samordning av handikappolitiken, där man kan
diskutera dessa frågor, vilket bör mynna ut i ett
"samhällskontrakt" där ansvarsfördelning,
samordning, resurser och ett brukarinflytande
stadfästs. Vad här anförts med anledning av motion
So215 (kd) bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande delegation för samordning
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So215 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
4. Assistans i föräldraskapet (mom. 6)
Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif
Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c), Kerstin
Heinemann (fp) och Lars Elinderson (m) anför:
Om man har behov av personlig assistans för sin
dagliga livsföring under i genomsnitt mer än 20
timmar per vecka har man rätt att få
assistansersättning. Assistansen skall vara
förbehållen krävande eller i olika avseenden
komplicerade situationer, i regel av mycket
personlig karaktär. Till de grundläggande behov som
avgör rätten till personlig assistans räknas
följande: hjälp med den personliga hygienen, hjälp
med måltider, hjälp med att klä av och på sig, hjälp
med att kommunicera med andra eller annan hjälp som
förutsätter ingående kunskaper om den
funktionshindrade.
Vi anser att om unga funktionshindrade skall ges
möjlighet att bilda familj och leva på samma villkor
som icke funktionshindrade, måste LSS/LASS stärkas
vad gäller föräldraskapet. Därför bör ytterligare
ett kriterium läggas till som innebär att de behov
som föräldraskapet genererar skall tillgodoräknas
som grundläggande behov.
Vi anser det viktigt att en ändring av
lagstiftningen med införande av ytterligare ett
kriterium om den grundläggande rätten till
föräldraskap föregås av en noggrann beredning så att
tillägget inte påverkar annan för frågan relevant
lagstiftning. Vi anser därför att frågan bör
utredas. Vad här anförts med anledning av motionerna
So214 (m) och So299 (m) yrkande 3 i denna del bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande assistans i föräldraskapet
att riksdagen med anledning av motionerna
2000/01:So214 och 2000/01:So299 yrkande 3,
delvis, som sin mening ger regeringen till
känna vad ovan anförts,
5. Efterlevnaden av tillgänglighetsreformen
(mom. 7)
Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd) och
Kerstin Heinemann (fp) anför:
Vi anser att Handikappombudsmannen skall ges i
uppdrag att kontrollera efterlevnaden av
tillgänglighetsreformen. Vad här anförts med
anledning av motion So538 (fp) yrkande 6 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande efterlevnaden av
tillgänglighetsreformen
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So538
yrkande 6 som sin mening ger regeringen
till känna vad ovan anförts,
6. Bemötande och neuropsykiatriskt
funktionshindrade (mom. 11 och 12)
Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd)
anför:
Vi anser det viktigt att personalen inom
försäkringskassorna och kommunerna har den rätta
kunskapen och kompetensen avseende dolda handikapp,
speciellt vid bedömningen av om en person är i behov
av personlig assistans. I dag är detta en stor brist
och många t.ex. psykiskt handikappade har inte fått
tillgång till personlig assistans.
Stödet som barn och vuxna med neuropsykiatriskt
funktionshinder är i behov av involverar många av
samhällets stödfunktioner; socialtjänsten, skolan,
vuxenutbildningen, försäkringskassan, barn- och
vuxenpsykiatrin, missbrukarvården, kriminalvården
m.fl. Vi anser att stödet som dessa institutioner
förmedlar kunde bli till mycket större hjälp om det
grundades i en bättre insikt om hjälptagarnas
svårigheter. Det är därför angeläget, att i
samverkan med de drabbades intresseorganisationer,
penetrera vad de neuropsykiatriska funktionshindren
innebär i olika livssituationer och att i större
utsträckning än hittills anpassa samhällets stöd
till de funktionshindrades behov. Vi anser att
Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utreda
levnadsvillkoren för människor med neuropsykiatriska
funktionshinder och att föreslå hur samhällets stöd
skall kunna förändras för att bättre tillgodose
deras behov.
Vad här anförts med anledning av motionerna So383
(kd) yrkande 16 och So468 (kd) bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 11 och 12
bort ha följande lydelse:
11. beträffande bemötande
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So383 yrkande 16
och med avslag på motionerna 2000/01:So230 och
2000/01:So540 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So468 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
7. Funktionshindrade kvinnor (mom. 13)
Ingrid Burman (v), Chatrine Pålsson (kd), Lars
Gustafsson (kd), Lena Olsson (v) och Helena Hillar
Rosenqvist (mp) anför:
Vi konstaterar att det råder stor tystnad kring våld
och sexuella övergrepp mot funktionshindrade
kvinnor. Det finns inga av oss kända svenska studier
om detta. En bred undersökning bör därför genomföras
för att i möjligaste mån kartlägga våld och sexuella
övergrepp mot funktionshindrade kvinnor.
Handikappombudsmannen bör få huvudansvaret för en
sådan utredning. Vad här anförts med anledning av
motion T427 (v) yrkande 2 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande funktionshindrade kvinnor
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:T427 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
8. Handikappombudsmannen (mom. 14)
Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif
Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c), Kerstin
Heinemann (fp) och Lars Elinderson (m) anför:
Vi anser att Handikappombudsmannens ställning bör
stärkas. Vi har i annat sammanhang föreslagit en
sammanhållen lagstiftning mot diskriminering och en
vidareutveckling av det blir en sammanhållen
ombudsmannainstitution under riksdagen. Ett första
steg att stärka Handikappombudsmannens ställning är
att flytta över funktionen från regeringen till
riksdagen och låta Handikappombudsmannen utses av
riksdagen på samma sätt som JO utses. Vad här
anförts med anledning av motion So354 (c) yrkande 4
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande Handikappombudsmannen
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So354 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
9. Rehabiliteringspeng (mom. 17)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m) och Lars Elinderson (m)
anför:
Vi anser att samhällets resurser för rehabilitering
bör samordnas och att en rehabiliteringspeng bör
införas i avvaktan på den av oss föreslagna
obligatoriska hälsoförsäkringen. En
rehabiliteringspeng garanterar den enskilde
valfrihet. Efter fastställande av att ett
rehabiliteringsbehov föreligger får den behövande en
"rehabiliteringspeng" som motsvarar den kostnad
landstinget skulle ha för rehabiliteringen. Med
"pengen" kan sedan den rehabiliteringsbehövande
själv välja vårdgivare. Vad här anförts med
anledning av motion So299 (m) yrkande 9 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 17 bort ha
följande lydelse:
17. beträffande rehabiliteringspeng
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So299 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
10. Hjälpmedelsgaranti (mom. 18)
Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd), Kenneth
Johansson (c) och Kerstin Heinemann (fp) anför:
Vi anser att rätt insatta och utprovade hjälpmedel
har stor betydelse för mångas välbefinnande.
Hjälpmedel för rehabilitering och trygghet måste
säkras för att mer av sjukvården skall kunna ske i
hemmet. En helhetssyn och samlad bedömning är viktig
i ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting.
Vi anser att en hjälpmedelsgaranti bör införas så
att väntetiderna kan kortas. Vad här anförts med
anledning av motion So3 (c) yrkande 3 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 18 bort ha
följande lydelse:
18. beträffande hjälpmedelsgaranti
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So3 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
11. Hörselhjälpmedel (mom. 19)
Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif
Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Kerstin Heinemann (fp) och Lars
Elinderson (m) anför:
Vi anser att utprovning av hörselhjälpmedel bör ske
på likartat sätt som utprovning av synhjälpmedel.
Audionomerna bör kunna få bedriva
hörselhjälpmedelsutprovning i enskild regi via avtal
med landstinget eller staten. Med ett sådant system
skulle köerna försvinna och patienterna själva kunna
välja utprovningsställe. Vad här anförts med
anledning av motion So473 (m) yrkande 1 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 19 bort ha
följande lydelse:
19. beträffande hörselhjälpmedel
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So473 yrkande 1
och med avslag på motionerna 2000/01:So222
yrkandena 1-3 och 2000/01:So473 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
12. Hjälpmedel och arbetstekniska redskap
(mom. 21)
Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif
Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd) och Lars Elinderson (m) anför:
Det finns fall där funktionshindrade fråntagits
eller nekats hjälpmedel på grund av att de anlitar
alternativa arbetsgivare, dvs. inte kommunen, för
sin personliga assistans. Eftersom kommunen inte är
arbetsgivare skall den nya arbetsgivaren stå för
hjälpmedelskostnaden. Hjälpmedlet skall då bekostas
av assistansersättningen som är till för att
anställa, administrera och utbilda personal. Vi
anser det märkligt att hjälpmedel som rullstol och
lyftanordningar är till för personalen och inte den
enskilde funktionshindrade. Eftersom
hjälpmedelsbeslut inte kan överklagas är situationen
sådan att flera funktionshindrade saknar behövliga
och livsviktiga hjälpmedel. Riksdagen bör begära att
regeringen lägger fram förslag till erforderliga
lagändringar så att funktionshindrade garanteras
hjälpmedel för personlig assistans oavsett vem som
är huvudman för assistansen. Vad här anförts med
anledning av motion So221 (m) bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 21 bort ha
följande lydelse:
21. beträffande hjälpmedel och arbetstekniska
redskap
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So221
som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts,
13. Rätt till teckenspråkstolk (mom. 22)
Helena Hillar Rosenqvist (mp) anför:
Det kommer alltmer information om att alltfler döva
inte får tolk när de behöver det och att det inte
beror på tolkbrist utan på att tolk för döva inte är
prioriterat när landstingen har det ekonomiskt
ansträngt. Jag anser att det behövs en rättighetslag
som garanterar rätten till tolk för döva, dövblinda
och hörselskadade. Regeringen bör återkomma med ett
sådant förslag. Vad här anförts med anledning av
motion So355 (mp) yrkande 2 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 22 bort ha
följande lydelse:
22. beträffande rätt till teckenspråkstolk
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So355 yrkande 2
och med avslag på motionerna 2000/01:So381 och
2000/01:So406 som sin mening ger regeringen till
känna vad ovan anförts,
14. IT-hjälpmedel och tillgänglighet till
informationssamhället (mom. 23 och 24)
Kenneth Johansson (c) anför:
Jag bejakar IT-utvecklingen och understryker
samtidigt att IT-samhället måste göras tillgängligt
för funktionshindrade. Jag anser att en översyn bör
göras av sjukvårdshuvudmännens förskrivning av IT-
hjälpmedel och att det i sammanhanget bör övervägas
om det behövs ett särskilt stöd för anpassningar av
IT-produkter.
Teknikutnyttjandet kan i vissa sammanhang vara ett
hinder för funktionshindrade att få likvärdig
service som alla andra. Ett exempel är
Internetbanker som leder till att alltfler bank-
respektive postkontor läggs ned. Jag anser det
därför angeläget att utreda behovet av en
lagreglering av likvärdig service för alla.
Vad här anförts med anledning av motion So354 (c)
yrkandena 9 och 10 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 23 och 24
bort ha följande lydelse:
23. beträffande IT-hjälpmedel
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So354 yrkande 9
och med avslag på motion 2000/01:So530 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
24. beträffande tillgänglighet till
informationssamhället
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So354 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
15. Parlamentarisk kommission (mom. 25)
Kerstin Heinemann (fp) anför:
Jag anser att när såväl den offentliga som den
privata tjänstesektorn alltmer hänvisar till tele-
och Internetanvändning, och upphör med eller
fördyrar alternativen, handlar det om ett
medborgerligt rättsproblem. Det politiska systemet
kan inte helt och hållet överlåta IT-utvecklingen
till marknaden. Samhälleliga och sociala mål måste
kontinuerligt sättas upp för att garantera
medborgarnas möjligheter att utöva sina rättigheter
och skyldigheter samt att leva ett delaktigt,
självbestämmande och oberoende liv. Jag anser därför
att en parlamentarisk kommission bör tillsättas med
uppgift att göra en konsekvensanalys av den pågående
IT-utvecklingen samt lägga fram förslag till
nödvändiga åtgärder. Vad här anförts med anledning
av motion So538 (fp) yrkande 14 bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under 25 bort ha
följande lydelse:
25. beträffande parlamentarisk kommission
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So538 yrkande 14
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,
16. Psykiskt funktionshindrade (mom. 27)
Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd)
anför:
Vi anser att en översyn bör göras av hur LSS-
lagstiftningen fungerar för psykiskt
funktionshindrade. Översynen bör gälla både hur
insatserna är preciserade med tanke på målgruppens
behov och personkretsens avgränsning. Många
handläggare finner LSS svårtillämpad för psykiskt
funktionshindrade och beviljar därför insatser
enligt socialtjänstlagen, vilket innebär sämre
kvalitet. Den aviserade utredaren som skall se över
insatsen råd och stöd bör därför också få i uppdrag
att se över LSS-tillämpningen för psykiskt
funktionshindrade. Vidare anser vi att det behövs en
utredning om den sammanlagda effekten av LSS och
socialtjänstlagen. Regeringen har själv pekat på att
det råder oklarhet vid bedömningen om beslut skall
fattas enligt LSS eller socialtjänstlagen. För
brukaren utgör det stor skillnad, vilket regeringen
också beskrivit. Vid stöd enligt LSS skall brukaren
ha inflytande över hur stödet utformas och
eventuellt val av personlig assistans. Stöd enligt
LSS ger betydligt bättre livskvalitet. Vad här
anförts med anledning av motion So540 (kd) yrkandena
12 och 13 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 27 bort ha
följande lydelse:
27. beträffande psykiskt funktionshindrade
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So540 yrkandena
12 och 13 som sin mening ger regeringen till
känna vad ovan anförts,
17. Daglig verksamhet (mom. 28)
Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd) och
Kenneth Johansson (c) anför:
Många psykiskt funktionshindrade har svårt att få
tillgång till den reguljära arbetsmarknaden.
Eftersom denna grupp är undantagen från daglig
verksamhet enligt LSS blir de ofta isolerade och
sysslolösa, vilket förvärrar situationen ytterligare
för personer med psykiskt funktionshinder. Vi anser
därför att regeringen bör lägga fram förslag till
ändring i lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade så att även personkrets 3 får rätt
till daglig verksamhet. Vad här anförts med
anledning av motion So354 (c) yrkande 16 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 28 bort ha
följande lydelse:
28. beträffande daglig verksamhet
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So354 yrkande 16
och med avslag på motion 2000/01:So442 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
18. Konkurrensutsättning (mom. 29)
Ingrid Burman (v) och Lena Olsson (v) anför:
På flera håll i landet konkurrensutsätts och
anbudsupphandlas verksamhet och drift i såväl
gruppbostäder, daglig verksamhet som korttidshem. Vi
anser att utgångspunkten måste vara att en
gruppbostad betraktas som den enskildes hem där den
enskilde garanteras rättstryggheten att kunna tacka
nej till att få sitt personliga stöd
konkurrensutsatt. Trygghet och kontinuitet i den
egna bostaden är viktigt för alla människor. Den
tryggheten hotas i grunden vid varje
upphandlingstillfälle vart tredje år med rådande
utveckling och regelverk. Vad här anförts med
anledning av motion So459 (s) bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 29 bort ha
följande lydelse:
29. beträffande konkurrensutsättning
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So459 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
19. Bidrag till handikapporganisationerna
(mom. 32)
Chris Heister (m), Chatrine Pålsson (kd), Leif
Carlson (m), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars
Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c), Kerstin
Heinemann (fp) och Lars Elinderson (m) anför:
Vi är kritiska på flera punkter till regeringens
förslag till nytt bidragssystem till
handikapporganisationer. Nu har det visat sig att
det för många handi-kapporganisationer kommer att
betyda minskat stöd, vilket riskerar att få
konsekvenser för deras verksamhet. Vi anser det
angeläget att det nya bidragssystemets konsekvenser
kartläggs i syfte att åtgärda de skevheter som
uppkommit. Vad här anförts med anledning av motion
So538 (fp) yrkande 19 bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under 32 bort ha
följande lydelse:
32. beträffande bidrag till
handikapporganisationerna
att riksdagen med anledning av motion
2000/01:So538 yrkande 19 som sin
mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts.
Särskilda yttranden
Färdtjänst
Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd)
anför:
Handikappombudsmannen, som har granskat samtliga
domar i färdtjänstmål under 1998 från länsrätterna,
kunde inte utesluta att det fanns
könsdiskriminerande faktorer i domstolarnas
tillämpning av färdtjänstlagen. Rapporten
överlämnades till regeringen i mars 1999. Vi anser
att det tagit alltför lång tid utan att något hänt i
frågan. Vi avstår dock från att nu reservera oss i
frågan med anledning av den väntade rapporten från
Vägverket.
Hjälpmedelsgaranti
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m) och Lars Elinderson (m)
anför:
Vi anser att en hjälpmedelsgaranti skulle öka
valfriheten för den enskilde och därutöver främja
utbudet av olika former av hjälpmedel. Vi erinrar om
vårt förslag till hjälpmedelsgaranti i vårt
särskilda yttrande med anledning av förslaget till
statsbudget för 2001 i betänkande 2000/01:SoU1.
Hörselhjälpmedel
Kenneth Johanssson (c) anför:
Jag anser att det behövs en enhetligare hörselvård
med fullvärdig rehabilitering och hjälpmedel på lika
villkor över hela landet. Remisserna till
hörselvården skall inte gälla hörapparatsutprovning
utan gälla hörselutredning. Den som är beroende av
hörselhjälpmedel för att kunna kommunicera och vara
delaktig i samhället måste få tillgång till
bashjälpmedel på lika villkor som övriga
funktionshindrade. Samtidigt konstaterar jag att
Landstingsförbundets hälso- och sjukvårdsberedning
diskuterar frågan och att socialministern bl.a. i
ett interpellationssvar till mig anfört att han
överväger att låta utredningen om hjälpmedel för
vissa grupper av funktionshindrade också se över de
långa väntetiderna och andra problem som
sammanhänger med hör-apparater. Jag avstår därmed nu
från att reservera mig.
Råd och stöd
Kerstin Heinemann (fp) anför:
Jag anser det mycket angeläget att den aviserade
utredningen om syftet med råd och stöd nu kommer
till stånd. Tillsättandet av utredningen har tagit
alldeles för lång tid. Jag utgår dock ifrån att den
tillsätts inom kort, varför jag nu avstår från att
reservera mig.
Ekonomiska aspekter på LSS (flexibel assistans)
Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m) och Lars Elinderson (m)
anför:
Vi anser att den personliga assistansen bör användas
mer flexibelt. Vi vill erinra om vårt särskilda
yttrande i betänkande 2000/01:SoU1 där vi anför att
tyngdpunkten i den personliga assistansen bör ligga
på det personliga stödet i vardagslivet, oavsett om
den funktionshindrade valt ett enskilt boende eller
en kollektiv boendeform. Vi anser därför att frågan
om en mer flexibel användning av den personliga
assistansen bör utredas. Vi avser att återkomma i
frågan.