Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens förslag till anslag m.m.
inom utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp,
utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom och utgiftsområde 12
Ekonomisk trygghet för familjer och barn samt motioner som rör anslagen eller
anslutande frågor.
Inom utgiftsområde 10 föreslås inte några lagändringar utan endast
fördelning av medel på de olika anslagen samt att riksdagen skall godkänna de
nya målen för politikområdet Ersättning vid arbetsoförmåga och att de
tidigare målen för utgiftsområdet upphör att gälla.
Inom utgiftsområde 11 föreslås att den undre gränsen om 100 kr, det s.k.
golvet, slopas i bostadstillägget till pensionärer (BTP) och att taket höjs
till 4 500 kr. När det gäller det särskilda bostadstillägget till pensionärer
(SBTP) föreslås en höjning av vad som utgör skälig bostadskostnad till 5 700
kr per månad samt att gränsen för skälig levnadsnivå höjs med 6
procentenheter från 123,4 % till 129,4 % av prisbasbeloppet för den som är
ensamstående och från 102,4 % till 108,4 % av prisbasbeloppet för den som är
gift. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2001. Vidare föreslår
regeringen att kommunerna skall ges fortsatt möjlighet att betala ut
kompletterande bostadstillägg t.o.m. år 2002.
I propositionen föreslås också att riksdagen skall godkänna ett nytt mål
för politikområdet Ekonomisk äldrepolitik samt att det tidigare målet för
utgiftsområdet upphör att gälla.
Inom utgiftsområde 12 föreslås att barnbidraget och det förlängda
barnbidraget höjs med 100 kr per barn och månad fr.o.m. den 1 januari 2001.
För barnbidraget innebär det en höjning till 11 400 kr per år. Det föreslås
vidare att flerbarnstillägget höjs i motsvarande mån eller till 3 048 kr per
år för det tredje barnet, till 9 120 kr per år för det fjärde barnet och till
11 400 kr per år för det femte och varje ytterligare barn.
I propositionen föreslås också en höjning av adoptionsbidraget till 40 000
kr per adoption fr.o.m. den 1 januari 2001. Vidare föreslås att
underhållsstöd skall lämnas fr.o.m. månaden efter den månad föräldrarna
flyttat isär eller rätt till stöd annars inträtt, dock inte för längre tid
tillbaka än en månad före ansökningsmånaden.
I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna ett nytt mål för
politikområdet Ekonomisk familjepolitik samt att det tidigare målet för
utgiftsområdet upphör att gälla.
Vad gäller Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten föreslår
regeringen ändringar i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
socialförsäkringslagen (1999:799), lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension, lagen (1998:676) om statlig ålderspensionsavgift och
socialförsäkringsregisterlagen (1997:934). Ändringarna är en följd av att
vissa nya begrepp inom det arbetsmarknadspolitiska området har införts.
Utskottet tillstyrker lagförslagen liksom förslagen till medelsfördelning
inom utgiftsområdena 10, 11 och 12.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
M-, kd-, c- och fp-ledamöterna har i särskilda yttranden redovisat sina
respektive partiers budgetförslag.
I ärendet finns 53 reservationer och 10 särskilda yttranden.
Som bilagor till betänkandet finns utskrifter från två offentliga
utfrågningar som utskottet hållit med Kommittén Välfärdsbokslut respektive
Sjukförsäkringsutredningen.
Propositionen
Regeringen (Socialdepartementet ) har i proposition 2000/01:1
Budgetpropositionen för 2001 volym 6 föreslagit riksdagen att
under utgiftsområde 10
dels godkänna de föreslagna målen för politikområdet Ersättning vid arbets-
oförmåga (avsnitt 2.3) samt att de tidigare målen inom utgiftsområdet upphör
att gälla (avsnitt 2.6),
dels bemyndiga regeringen att under 2001, i fråga om ramanslaget 19:7
Riksförsäkringsverket ingå ekonomiska förpliktelser som inklusive tidigare
åtaganden innebär utgifter på högst 9 000 000 kronor efter 2001,
dels för budgetåret 2001 anvisa anslagen under utgiftsområde 10 Ekonomisk
trygghet vid sjukdom och handikapp enligt uppställning i bilaga,
under utgiftsområde 11
dels godkänna det föreslagna målet för politikområdet Ekonomisk äldrepolitik
(avsnitt 3.3) samt att det tidigare målet för utgiftsområdet (avsnitt 3.6)
upphör att gälla,
dels anta regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer,
2. lag om ändring i lagen (2000:000) om ändring i lagen (1994:308) om
bostadstillägg till pensionärer,
dels för budgetåret 2001 anvisa anslagen under utgiftsområde 11 Ekonomisk
trygghet vid ålderdom enligt uppställning i bilaga,
under utgiftsområde 12
dels godkänna målet för politikområdet Ekonomisk familjepolitik (avsnitt 4.3)
samt att det tidigare godkända målet för utgiftsområdet upphör att gälla,
dels anta regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
2. lag om ändring i lagen (1999:1368) om ändring i lagen (1947:529) om
allmänna barnbidrag,
3. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
4. lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd,
5. lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag till adoption av utländska
barn,
dels för budgetåret 2001 anvisa anslagen under utgiftsområde 12 Ekonomisk
trygghet för familjer och barn enligt uppställning i tabell,
ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten
anta regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1999:1366) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1999:1397) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
4. lag om ändring i lagen (1999:1414) om ändring i socialförsäkringslagen
(1999:799),
5. lag om ändring i socialförsäkringslagen (1999:799),
6. lag om ändring i lagen (1999:1409) om ändring i lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension,
7. lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,
8. lag om ändring i lagen (1999:1411) om ändring i lagen (1998:676) om
statlig ålderspensionsavgift,
9. lag om ändring i lagen (1998:676) om statlig ålderspensionsavgift,
10. lag om ändring i socialförsäkringsregisterlagen (1997:934).
Lagförslagen återfinns som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1998
1998/99:Sf234 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beredningen
måste resultera i en ändring av arbetsskadeförsäkringen som innebär att
kvinnors arbetsskador inte missgynnas.
1998/99:Sf244 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den framtida
arbetsskadeförsäkringen.
1998/99:Sf282 av Lena Sandlin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsskadeförsäkringen.
1998/99:Ub453 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
arbetsskadeförsäkring som även omfattar studenter.
1998/99:A292 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsskadebegreppet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsskadestatistiken och förbättrad redovisning.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1999
1999/2000:Sf212 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den framtida arbetsskadeförsäkringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av arbetsskadade som anses ha restarbetsförmåga.
1999/2000:Sf217 av Lena Sandlin och Ingemar Josefsson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
arbetsskadeförsäkringen.
1999/2000:Sf220 av Britt-Marie Lindkvist och Hillevi Larsson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om arbetsskadeförsäkringen.
1999/2000:Sf248 av Maria Larsson (kd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att
förkorta de långa handläggningstiderna vid arbetsskadeförsäkringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bristen på homogen tillämpning av arbetsskadeförsäkringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om livränta under sjukbidragstiden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utreda konsekvenserna av att privatisera
arbetsskadeförsäkringen.
1999/2000:Sf249 av Ann-Kristine Johansson och Helena Frisk (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en ny arbetsskadelagstiftning.
1999/2000:Sf250 av Kristina Zakrisson och Monica Öhman (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
arbetsskadeförsäkringen.
1999/2000:Sf256 av Fanny Rizell och Ragnwi Marcelind (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
sjukvård utomlands.
1999/2000:Sf267 av Inger Segelström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny
könsneutral arbetsskadeförsäkring.
1999/2000:Sf268 av Margareta Sandgren (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
arbetsskadeförsäkringen.
1999/2000:Sf272 av Caroline Hagström (kd) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
översyn av arbetsskadelagen så att det försäkringssystem som råder gäller
alla arbetsgrupper, även dem som arbetar med djur.
1999/2000:Sf276 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
konsekvenserna vid arbetsskada.
1999/2000:Sf280 av Lilian Virgin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
förändring av arbetsskadeförsäkringen.
1999/2000:Sf304 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behov av tidsgräns inom vilken försäkringskassan skall ha prövat
anmäld arbetsskada,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försäkrades rätt att träffa försäkringsläkaren,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ärenden som rör arbetsskador regelmässigt skall skickas till
yrkesmedicinska specialister på området.
1999/2000:A219 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om jämställd arbetsskadeförsäkring.
1999/2000:Bo513 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att klassa elöverkänslighet som arbetsskada.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 2000
2000/01:Sf201 av Rolf Gunnarsson (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om samordning av resurser för rehabilitering.
2000/01:Sf202 av Rolf Gunnarsson (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om änkepensionerna.
2000/01:Sf203 av Stefan Hagfeldt (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om återställande av änkepensionen.
2000/01:Sf204 av Marietta de Pourbaix-Lundin och Henrik S Järrel (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att ändra
berörd lagstiftning så att avlämnande av delårsrapport för allmän
försäkringskassa förenklas.
2000/01:Sf205 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om behovet av att pension skall utgå oberoende av
civilstånd.
2000/01:Sf206 av Henrik Westman (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som slår
fast att gifta pensionärer eller motsvarande skall betraktas som enskilda
individer i det statliga pensionssystemet i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2000/01:Sf208 av Ingvar Eriksson och Carl G Nilsson (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om rättvisa åt änkorna.
2000/01:Sf209 av Inger Lundberg (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om marginaleffekter till följd av återbetalning av underhållsstöd för
normalinkomsttagare som är underhållsskyldiga för flera barn.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om föräldrars och barns materiella ekonomiska förhållanden.
2000/01:Sf210 av Mikael Oscarsson (kd) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att tillsätta en utredning med uppgift att utvärdera
reglerna för den nuvarande föräldrapenningen.
2000/01:Sf211 av Elizabeth Nyström och Maud Ekendahl (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att återställa änkepensionerna.
2000/01:Sf212 av Lilian Virgin m.fl. (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av en översyn av de regler som tillämpas när
löneökning inträffar under sjukperiod.
2000/01:Sf213 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen beslutar att änkepensionens övergångsregler skall
återställas till vad som gällde före den 1 april 1997 fr.o.m. den 1 januari
2001.
2000/01:Sf215 av Stefan Attefall (kd) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av förenkling av reglerna för sjukpenning-
respektive föräldrapenninggrundande inkomst.
2000/01:Sf216 av Maria Larsson (kd) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att jämställa ägaren av aktiebolag med ägaren i andra
bolagsformer vad gäller rätten till sjukförsäkring.
2000/01:Sf217 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att belysa konsekvenserna av att ta bort regeln i
föräldraförsäkringen om att föräldrapenningförmåner enbart utges för vård av
barn som är bosatta i Sverige.
2000/01:Sf218 av Lena Sandlin-Hedman och Carina Moberg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av kriterierna för
bedömning vid ansökan om havandeskapspenning.
2000/01:Sf219 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en översyn av reglerna för
handikappersättning efter 65 års ålder.
2000/01:Sf220 av Tuve Skånberg och Fanny Rizell (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av lagen, så att föräldrapenning utgår vare sig
behandling sker vid öppenvårdsavdelning i kommunens eller landstingets regi.
2000/01:Sf221 av Ulla-Britt Hagström (kd) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en
uppföljning görs av hur föräldraförsäkringen styr konstruktionen av vem av
föräldrarna som väljer att ta ut försäkringen.
2000/01:Sf222 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut: Riksdagen begär att regeringen utfärdar
tilläggsdirektiv till utredningen om sjukförsäkring enligt vad i motionen
anförs om tillsyn av försäkringsläkarnas arbete.
2000/01:Sf223 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att ta bort möjligheten att växla in livränta mot
kapitalbelopp.
2000/01:Sf224 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en utredning som redovisar förslag om ett sjuklönesystem
med restitutionsförfarande för företag med högst tio anställda.
2000/01:Sf225 av Kenneth Lantz (kd) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om
hur försäkringskassans kunskap om sjukdomar och arbetsskador kan komma till
nytta i förebyggande arbete.
2000/01:Sf226 av Kenneth Lantz (kd) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om risken att ersättningen minskar vid övergång från
aktivitetsersättning till sjukersättning.
2000/01:Sf227 av Tuve Skånberg och Annelie Enochson (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stödja flerbarnsidealet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om resurser till barnfamiljerna genom bostadsbidrag, barnbidrag och
vårdnadsbidrag.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att låta konsekvenspröva varje beslut som regering och riksdag tar,
för att se hur det gagnar och påverkar familjen.
2000/01:Sf228 av Tuve Skånberg (kd) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vårdnadsbidrag/barnkonto.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ändra de befintliga regler som innebär att människor förlorar
ekonomiskt på att gifta sig eller vinner på att skilja sig.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bekräfta policyn som kom till uttryck i proposition 1973:32 om
äktenskaps ingående och upplösning att man i framtiden vid utformningen av
regler om skatter och sociala förmåner skall undvika att ge regler ett sådant
innehåll att människor förlorar på att gifta sig eller vinner på att skilja
sig.
2000/01:Sf230 av Per-Richard Molén (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om en
utebliven pension till 1,3 miljoner pensionärer i enlighet med vad som anförs
i motionen.
2000/01:Sf231 av Kent Olsson (m) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inkomstprövningen av folkpensionsdelen i änkepensionerna
avskaffas och att nivåerna i denna pension återställs till vad som gällde
före den 1 april 1997.
2000/01:Sf233 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om garantinivån i föräldraförsäkringen.
2000/01:Sf234 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar Josefsson (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om en obligatorisk
rehabiliteringsförsäkring.
2000/01:Sf235 av Birgitta Sellén och Viviann Gerdin (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att det bör inrättas en
försäkringsombudsman som kan hjälpa personer som anser sig orättvist
behandlade.
2000/01:Sf236 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att myndigheternas insatser bör samordnas och den enskilde få en
handläggare att hålla kontakt med, oberoende av vilken sektor som är den
huvudsakliga finansiären.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att arbetsgivarinträdet bör förlängas till två månader inom den
offentliga sektorn.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att individen skall ges ett ökat inflytande i
rehabiliteringsprocessen och bör få en individuell behandlingsplan genom
lagfästa rättigheter.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att växla passivt stöd mot rehabiliteringsersättning.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förlänga möjlighet till rehabiliteringsersättning.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förtidspensionssystemet bör omformas till en ersättning för
trygghet och aktivitet.
2000/01:Sf238 av Olle Lindström (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att änkepensionens övergångsregler återställs och att
förlorade änkepensioner återbetalas.
2000/01:Sf239 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om arbetstagare som har flera arbetsgivare och som
därmed riskerar att drabbas av flera karensdagar vid en och samma sjukperiod.
2000/01:Sf240 av Margit Gennser m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kritiken mot det nuvarande underhållsstödet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utgångspunkter för att stödja barn med särlevande föräldrar.
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till hur det
nuvarande underhållssystemet skall kunna ersättas av ett ensamståendestöd, i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:Sf241 av Rigmor Stenmark (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kostnaderna för adoptioner.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bistånd.
2000/01:Sf242 av Hans Hoff m.fl. (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om värdesäkring av arbetsskadelivräntan.
2000/01:Sf243 av Britt-Marie Lindkvist och Christina Nenes (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av
trygghetssystemen.
2000/01:Sf244 av Hans Stenberg m.fl. (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av att särskilt uppmärksamma gruppen äldre
långtidsarbetslösa när reglerna för det nya förtidspensionssystemet utformas.
2000/01:Sf246 av Inga Berggren och Anna Åkerhielm (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om vikten av att människor oavsett
boendeform behandlas lika vid beräkning av bostadskostnaderna för beräkning
av BTP.
2000/01:Sf247 av Sofia Jonsson (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ökad samordning och individuellt inflytande för
rehabilitering.
2000/01:Sf249 av Inger Strömbom m.fl. (kd, m, c, fp) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att minska företagens kostnader för sjuklön.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att genomföra förslaget om ett högkostnadsskydd mot
sjuklönekostnader.
2000/01:Sf250 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, kd, c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om översyn av välfärdssystemen.
2000/01:Sf251 av Anita Sidén och Anne-Katrine Dunker (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att återställa änkepensionen.
2000/01:Sf252 av Gustaf von Essen (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till
ändring av 3 kap. 8 § AFL så att den fördjupade bedömningen görs senast från
den 60:e dagen efter sjukanmälan i enlighet med vad som i motionen anförs.
2000/01:Sf253 av Gustaf von Essen (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ändring av lagen om allmän försäkring (AFL).
2000/01:Sf254 av Helena Bargholtz (fp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av nya lagbestämmelser till skydd för personer som
hamnar vid sidan av de sociala skyddsnätet.
2000/01:Sf255 av Cristina Husmark Pehrsson och Barbro Feltzing (m, mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vikten av att låta utreda möjligheten för
småföretag att särskilt uppmärksammas och kompenseras vad gäller
sjukförsäkringsavgiften i enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:Sf256 av Kerstin Kristiansson Karlstedt m.fl. (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om översyn av nuvarande regler i
arbetsskadeförsäkringen.
2000/01:Sf257 av Margit Gennser m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till
sådan ändring att försäkringskassan får det finansiella ansvaret för
rehabiliteringsutredningar och rehabilitering.
2000/01:Sf258 av Margit Gennser m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till
sådan ändring i sjukförsäkringen att egenföretagare får en inkomsttrygghet
som är likvärdig den som gäller för löntagare.
2000/01:Sf259 av Margit Gennser m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen beslutar att behålla nuvarande bevisregler i
arbetsskadeförsäkringen.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur
arbetsskadeförsäkringen kan brytas ut ur statsbudgen.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur
arbetsgivaravgifterna kan anpassas efter antalet skadefall.
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur
arbetsskadeförsäkringen kan privatiseras.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ersättning vid arbetsskada.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av statlig reglering av en privat arbetsskadeförsäkring.
2000/01:Sf260 av Amanda Agestav och Magnus Jacobsson (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om en höjning av garantibeloppet i
föräldraförsäkringen.
2000/01:Sf261 av Lars Tobisson (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen begär att regeringen tillsätter en brett
sammansatt utredning med uppgift att analysera de problem som följer av en
åldrande befolkning och föreslår ändringar i transfererings- och
socialförsäkringssystemen i syfte att öka arbetskraftsutbudet, främst genom
att motverka tendensen till sjunkande faktisk pensionsålder.
2000/01:Sf262 av Christina Nenes och Nils-Erik Söderqvist (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om arbetsskadeförsäkringen.
2000/01:Sf263 av Christina Nenes och Nils-Erik Söderqvist (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om behovet av översyn rörande
beräkningsgrunderna för SGI.
2000/01:Sf264 av Lena Sandlin-Hedman och Laila Bäck (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om förtidspensionssystemet.
2000/01:Sf265 av Kenneth Lantz m.fl. (kd) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen beslutar att återgå till icke inkomstprövad änkepension i
folkpensionen.
2. Riksdagen beslutar att förlänga omställningspensionen till tolv månader.
3. Riksdagen beslutar om en höjning av pensionstillskottet med 200 kr/månad
åren 2001 och 2002.
4. Riksdagen beslutar att fritidshus inte skall medräknas i underlaget för
inkomstprövat bostadstillägg för pensionärer.
5. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
enligt uppställning i motionen.
2000/01:Sf266 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut: Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om
att avskaffa inkomstprövningen av änkepensionen.
2000/01:Sf267 av Christer Skoog m.fl. (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av att regeln om beräkning av underhållsstöd
utvärderas.
2000/01:Sf268 av Alf Eriksson (s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om unga sjukpensionärer.
2000/01:Sf269 av Lars Ångström m.fl. (mp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att se över lagstiftningen så att Läkare utan gränser samt
andra organisationer som eventuellt inte omfattas av det svenska
sjukförsäkringssystemet får samma sociala försäkringsskydd som volontärer
från andra svenska organisationer.
2000/01:Sf271 av tredje vice talman Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen beslutar om ny rehabiliteringsorganisation från den 1 juli
2001, i enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till det nödvändiga
lagstiftningsarbetet, i enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en organisationskommitté med
ansvar för genomförandet, i enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:Sf272 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar Josefsson (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen begär hos regeringen en
utvärdering av sjuklöneperioden i sjukförsäkringen.
2000/01:Sf273 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om nätverksstöd för ensamstående föräldrar.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att uppvärdera föräldrarollen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om mer tid för barnen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om subsidiaritetsprincipen som utgångspunkt för familjepolitiken.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att begreppet barnomsorg även innefattar föräldrarnas omsorg i det
egna hemmet.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att uppvärdera hemarbete.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en familjepolitisk reform.
19. Riksdagen beslutar att höja garantibeloppet i föräldraförsäkringen i
enlighet med vad som anförs i motionen.
20. Riksdagen beslutar att den sjukpenninggrundande inkomsten skall
beräknas på ett genomsnitt av de senaste två årens inkomster i enlighet med
vad som anförs i motionen.
21. Riksdagen beslutar att skattepliktiga förmåner samt semesterersättning
skall vara SGI-grundande.
22. Riksdagen beslutar införa ett barnomsorgskonto som omfattar alla barn i
enlighet med vad som anförs i motionen.
24. Riksdagen beslutar om ändring av regler för barnbidrag i enlighet med
vad som anförs i motionen.
26. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
grundavdraget i underhållsstödet.
27. Riksdagen beslutar införa vårdbidrag för barn till biståndsarbetare i
enlighet med vad som anförs i motionen.
28. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och
barn enligt uppställning i motionen.
2000/01:Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att föräldraförsäkringen förlängs till 15 månader under nästa
mandatperiod.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att
föräldrapenningen skall kunna tas ut upp tills barnet är tolv år.
4. Riksdagen beslutar att de tio s.k. pappadagarna skall kunna överlåtas på
annan person.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att tillsätta en låginkomstutredning ur ett barnperspektiv.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att
socialförsäkringslagstiftningen anpassas även efter homosexuella
familjeförhållanden.
2000/01:Sf275 av Birgitta Ahlqvist och Kristina Zakrisson (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om anhörig vid teckenspråksutbildning.
2000/01:Sf276 av Margit Gennser m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vår kritik av rehabiliteringsutredningens förslag.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om våra utgångspunkter för en reform av den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen.
3. Riksdagen beslutar att försäkringskassan får det finansiella ansvaret
för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen, i enlighet med vad som anförs i
motionen.
4. Riksdagen beslutar att ersättningen vid rehabilitering skall vara 75 %
av den sjukpenninggrundande inkomsten, i enlighet med vad som anförs i
motionen.
5. Riksdagen beslutar att rehabilitering skall omfattas av två karensdagar
i enlighet med vad som anförs i motionen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vem som skall omfattas av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vårt förslag till reformprocess för den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen.
2000/01:Sf277 av Birgitta Ahlqvist och Lars U Granberg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs angående möjligheten till arbete för
funktionshindrade.
2000/01:Sf278 av Catherine Persson (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av ökad samverkan mellan olika huvudmän.
2000/01:Sf279 av Birgitta Ahlqvist och Lars U Granberg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om översyn av lagstiftningen vad avser
registrering av diagnoser på data.
2000/01:Sf280 av Anne Ludvigsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ensamstående föräldrars situation.
2000/01:Sf281 av Eskil Erlandsson och Åsa Torstensson (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening att möjligheterna att erhålla arbetsrehabiliteringshjälpmedel
skall omfatta alla.
2000/01:Sf282 av Birgitta Carlsson (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till
regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid
ålderdom enligt uppställning i motionen.
2000/01:Sf283 av Maud Ekendahl (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av medicinskt sakkunniga i fibromyalgi i de
allmänna förvaltningsdomstolarna och inom försäkringskassan.
2000/01:Sf286 av Margit Gennser m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att socialförsäkringssystemen och deras utveckling skall ligga kvar
på nationell nivå och inte överföras till EU-nivå.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förändringar av socialförsäkringssystemen liksom beskattningen
måste behandlas som långsiktiga investeringsprojekt, vilket innebär att en
tidsförskjutning mellan intäkts- och kostnadsströmmar måste beaktas.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att socialförsäkringssystem måste vara så utformade att de främjar
den enskildes ansvar för arbetsvilja och arbetsgivarens ansvar för en bra
arbetsmiljö och omsorg om sin personal samt att sambanden mellan kostnader
och förmåner är synliga.
4. Riksdagen begär att regeringen ger Sjukförsäkringsutredningen
tilläggsdirektiv om ett konkretare och bättre definierat sjukdomsbegrepp i
sjukförsäkringslagstiftningen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skiljelinjen mellan vad som skall täckas av sjukförsäkringen
respektive arbetslöshetsförsäkringen görs klarare så att sjukförsäkringens
tillämpning blir likvärdig oberoende av var den sjuke bor.
6. Riksdagen beslutar att den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) skall
beräknas på ett genomsnitt av de senaste 24 månadernas inkomst samt att SGI
skall räknas upp med basbeloppet som grund enligt förslaget i utredningen
Förmån efter inkomst (SOU 1997:85).
7. Riksdagen beslutar att ersättningen vid sjukdom skall vara 75 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten (SGI).
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att beräkningen av ersättningstaket inom sjukförsäkringen
inkomstindexeras på samma sätt som sker i det reformerade pensionssystemet.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den sjukförsäkringsavgift som tas ut ovanför ersättningstaket
bör tas bort vid en grundläggande reform av sjukförsäkringen.
10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om införandet av en
andra karensdag i sjukförsäkringen som skall infalla den åttonde sjukdagen, i
enlighet med vad som anförs i motionen.
11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om begränsning av
sjukpenningtiden till ett år med kompletterande övergångsregler som klart
anger att svåra fall av medicinsk rehabilitering som kräver längre tid än ett
år skall vara berättigade till ersättning under längre tid och att
övergångsvis samma skall gälla för patienter som varit utsatta för förödande
passiva sjukskrivningsperioder.
12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådan ändring
att läkarna och även annan nyckelpersonal ges en bättre försäkringsmässig
utbildning, i enlighet med vad som anförs i motionen.
13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring om
åtgärder för att minska den kommunala sektorns (kommuner och landstings)
överkostnader inom sjukpenningförsäkringen, i enlighet med vad som anförs i
motionen.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att sjukvårdsköer och andra brister inom sjukvården inte kan rättas
till om inte de stora skattefinansierade vårdmonopolen bryts upp.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att även socialförsäkringssystem bör så långt möjligt få en
försäkringsmässig utformning.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det finansiella målet för förändringarna inom sjukförsäkringen
skall vara att kostnaderna för försäkringen minskar till 1997 års nivå.
2000/01:Sf287 av Kerstin-Maria Stalin (mp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att
förfina statistiken hos Riksförsäkringsverket.
2000/01:Sf288 av Annika Nilsson och Kent Härstedt (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som i motionen anförs om reglerna för sjukpenninggrundande
inomst och utlandspraktik.
2000/01:Sf290 av Birgitta Carlsson och Eskil Erlandsson (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att sprida utbetalningsdagar av statliga
ersättningar över hela månaden.
2000/01:Sf291 av Marina Pettersson och Ann-Kristine Johansson (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förenkling av
socialförsäkringens regelverk gällande föräldraförsäkringen.
2000/01:Sf292 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en socialförsäkringsreform.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om principerna för socialförsäkringarna.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att motverka fusk och överutnyttjande av socialförsäkringarna.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en blocköverskridande överenskommelse om
socialförsäkringarna.
5. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp enligt uppställning i motionen.
2000/01:Sf293 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut: Riksdagen anvisar med följande ändringar i
förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 12
Ekonomisk trygghet för familjer och barn enligt uppställning i motionen.
2000/01:Sf294 av tredje vice talman Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om FINSAM-verksamhet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att få med arbetsförmedlingen i SOCSAM-försöken.
3. Riksdagen beslutar införa en andra karensdag i sjukförsäkringen med
bibehållet högkostnadsskydd.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av regeländringar i karenssystemet.
5. Riksdagen beslutar om en ny beräkningsgrund för SGI i enlighet med vad i
motionen anförs.
6. Riksdagen beslutar införa en ny modell för trafikförsäkringslagen i
enlighet med vad i motionen anförs.
7. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp enligt uppställning i motionen.
2000/01:Sf296 av Martin Nilsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om möjligheten till ett mer flexibelt uttag av dagar i
föräldraförsäkringen.
2000/01:Sf297 av Kerstin-Maria Stalin (mp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om
införandet av medborgarlön enligt vad som anförs i motionen.
2000/01:Sf298 av Margit Gennser m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen beslutar att folkpensionerna skall beräknas på 102 % av
basbeloppet under perioden 2001-2006 för dem som var folkpensionärer under
perioden 1993-1998, i enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen beslutar att änkepensionens övergångsregler skall återställas
till vad som gällde före den 1 april 1997, fr.o.m. den 1 januari 2001, i
enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen avslår regeringens förslag att ändra bostadstillägget för
pensionärer, i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen beslutar höja den skäliga levnadsnivån i det särskilda
bostadstillägget för pensionärer med tolv procentenheter till 135,4 % av
prisbasbeloppet för ensamstående och till 114,4 % för gifta.
5. Riksdagen anvisar till utgiftsområde 11 politikområde 20:1
Ålderspensioner för år 2001 400 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit
eller således 10 597 000 000 kr.
6. Riksdagen anvisar till utgiftsområde 11 politikområde 20:2
Efterlevandepensioner 550 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller
således 13 691 000 000 kr.
7. Riksdagen anvisar till utgiftsområde 11 politikområde 20:3
Bostadstillägg för pensionärer för år 2001 9 759 000 000 kr.
2000/01:Sf299 av Margit Gennser m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag på hur
sjukskrivningarna på grund av trafikolyckor kan överföras från den allmänna
sjukförsäkringen till den obligatoriska trafikskadeförsäkringen, i enlighet
med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen anvisar till politikområde 19:1 Sjukpenning och rehabilitering
27 385 000 000 kr.
3. Riksdagen anvisar till politikområde 19:2 Förtidspensioner för år 2001
48 696 000 000 kr.
4. Riksdagen anvisar till politikområde 19:4 Arbetsskadeersättningar för år
2001 6 609 000 000 kr.
5. Riksdagen anvisar till politikområde 19:8 Allmänna försäkringskassor för
år 2001 1 000 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 6 049
000 000 kr.
2000/01:Sf300 av Margit Gennser m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen avslår regeringens förslag att höja barnbidragen från den
1 januari 2001, i enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen beslutar att sänka ersättningsnivån i föräldraförsäkringen
till 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, i enlighet med vad som
anförs i motionen.
3. Riksdagen beslutar att höja garantibeloppet i föräldraförsäkringen till
120 kr per dag, i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring så att
mödrar som är ensamstående vid barnets födelse kan överlåta de särskilda
"pappadagarna" i föräldraförsäkringen på någon annan än pappan, i enlighet
med vad som anförs i motionen.
5. Riksdagen beslutar föra över havandeskapspenningen till utgiftsområde 10
politikområde 19:1 Sjukpenning och rehabilitering, i enlighet med vad som
anförs i motionen.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring så att
bidraget till kostnader för internationella adoptioner höjs till 50 % av
kostnaden enligt en schablon för varifrån barnet adopteras, dock högst 55 000
kr per barn, i enlighet med vad som anförs i motionen.
7. Riksdagen anvisar till utgiftsområde 12 politikområde 21:1 Allmänna
barnbidrag för år 2001 18 714 000 000 kr.
8. Riksdagen anvisar till utgiftsområde 12 politikområde 21:2
Föräldraförsäkringen för år 2001 16 992 879 000 kr.
9. Riksdagen anvisar till utgiftsområde 12 politikområde 21:3
Underhållsstöd för år 2001 2 004 500 000 kr.
10. Riksdagen anvisar till utgiftsområde 12 politikområde 21:4 Bidrag till
kostnader för internationella adoptioner för år 2001 8 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslår eller således 48 000 000 kr.
2000/01:Sf301 av Inga Berggren och Ola Karlsson (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som i motionen anförs om behovet av att utforma en ny
försäkring för arbetsskador vilken i första hand hanteras av
försäkringsbolagen.
2000/01:Sf302 av Nalin Pekgul (s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förändrade regler med maximal gräns för läkares möjligheter att
sjukskriva.
2000/01:Sf303 av Eva Arvidsson och Nikos Papadopoulos (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om äldre personer som saknar pensionsrätt.
2000/01:Sf304 av Christina Nenes och Nils-Erik Söderqvist (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att garantibeloppet bör ses över.
2000/01:Sf305 av Lars U Granberg (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om föräldraförsäkringen.
2000/01:Sf306 av Lars U Granberg (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om hur rättssäkerheten bör stärkas i samband med en bedömning
av vårdbidrag.
2000/01:Sf307 av Eskil Erlandsson och Birgitta Carlsson (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om förändring av närståendepenning.
2000/01:Sf308 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inrättande av ett obeskattat barnkonto för förskolebarn.
3. Riksdagen begär hos regeringen förslag om en höjd ersättningsnivå för
pappa/mammamånaden i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen begär hos regeringen förslag om ett höjt garantibelopp i
föräldraförsäkringen i enlighet med vad som anförs i motionen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om införande av en överlåtelsemöjlighet av föräldrapenning och
tillfällig föräldrapenning i enlighet med Tjänstebeskattningsutredningens
förslag.
6. Riksdagen begär hos regeringen förslag om att avskaffa de s.k.
garantidagarna i föräldraförsäkringen.
11. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och
barn enligt uppställning i motionen.
2000/01:Sf309 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om behovet
av och tillsättande av en utredning för en total översyn av hela
socialförsäkringssystemet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om
principerna för en välfärdsreform.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om behovet
av en samordnad trygghetsförsäkring.
2000/01:Sf310 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
1. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp enligt uppställning i motionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att av anslaget 19:1 Sjukpenning och rehabilitering skall
3 300 000 000 kr används till rehabiliteringsersättning och
rehabiliteringsstöd, och i motsvarande grad skall sjukpenningen minskas.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att till anslaget 19:1 Sjukpenning och rehabilitering skall
500 000 000 kr avsättas för finansiell samordning (eller motsvarande) och för
rehabiliteringsutredningar m.m.
2000/01:Sf611 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om invandrade pensionärers socialbidragsberoende på grund av låg
pension.
2000/01:A225 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rehabiliteringen och rehabiliteringsförsäkring.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att FINSAM-regler skall få tillämpas i hela riket.
2000/01:A244 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behoven av att skapa trygghet i förändringen.
2000/01:A277 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillgång till snabba insatser med rehabilitering vid
arbetsrelaterad ohälsa.
2000/01:A808 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om invandrarkvinnors pension.
15. Riksdagen begär att regeringen utreder kostnaderna för sjukfrånvaron
utifrån ett genusperspektiv.
16. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheten av att införa
arbetsskadepenning i någon form.
17. Riksdagen begär att regeringen utreder arbetsskador ur ett genusper-
spektiv.
18. Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om ersättningar till
funktionshindrade ur ett genusperspektiv.
33. Riksdagen begär att regeringen enligt vad som framförs i motionen
tillsätter en utredning kring föräldraledighet och sjukt barn.
2000/01:A809 av Margareta Andersson m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en höjning av ersättningsnivån i föräldraförsäkringen.
2000/01:A811 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om arbetsskadeförsäkringen.
2000/01:A812 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en höjd ersättning i mamma- och pappamånaden.
2000/01:Fi210 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om höjt pensionstillskott med 3 000 kr.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett familjepolitiskt paket från år 2002.
2000/01:Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
16. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under (utgiftsområde 8
Invandrare och flyktingar,) utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom
och handikapp, utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom samt
utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn enligt uppställning
i motionen.
24. Riksdagen begär hos regeringen förslag till lagändring så att
sjukförsäkringens kostnader för trafikolyckor förs över från sjukförsäkringen
till trafikförsäkringen.
2000/01:Kr230 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om konstnärerna och socialförsäkringssystemet.
2000/01:Kr701 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
28. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om hur pensions-
och sjukförsäkring långsiktigt kan utvecklas till att omfatta också
konstnärer.
2000/01:L406 av Sten Tolgfors (m) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om adoptionskostnadsbidragets storlek.
2000/01:MJ843 av Rolf Olsson m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att klassa elöverkänslighet som arbetsskada.
2000/01:N267 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en förbättrad utformning av socialförsäkringssystemet för
småföretagen.
2000/01:N323 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rättvisa regler i socialförsäkringarna.
2000/01:So255 av Karin Pilsäter (fp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förändring av den s.k. två och ett halvt års-regeln.
2000/01:So304 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om principer för valfrihet, flexibilitet och rättvisa i
familjepolitiken.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökat jämställdhetsarbete.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktningen för att förbättra barnfamiljernas ekonomi.
2000/01:So354 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ingen under 30 år skall förtidspensioneras.
2000/01:So358 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stärka familjens ställning och ökat självbestämmande för livs-
kvaliteten.
2000/01:So360 av Rigmor Stenmark (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om handläggning och ekonomiska medel hos försäkringskassorna.
2000/01:So364 av Margit Gennser m.fl. (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att RFV och försäkringskassorna skall ta initiativ tillsammans med
Svenska Läkaresällskapet för att på frivillig väg främja utvecklingen och
tillämpningen av goda sjukskrivningsnormer.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ett försäkringsmedicinskt centrum skall skapas i anslutning
till lämpligt universitet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kvalifikationskraven för försäkringsläkarna skall utredas samt
att nationellt tillämpade kriterier vid nyanställning av försäkringsläkare
skall tillämpas.
2000/01:So452 av Margareta Viklund och Ulla-Britt Hagström (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att undersöka varför kvinnorna inom den offentliga sektorn har
högre sjukfrånvaro än dem med liknande arbetsuppgifter, som är anställda i
privata företag.
2000/01:So454 av Christina Axelsson och Yilmaz Kerimo (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att vårdbidraget skall följa barnet om föräldrarna separerar.
2000/01:So456 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om änkepensionerna.
2000/01:So457 av Ragnwi Marcelind och Maria Larsson (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en handlingsplan
för att åtgärda de ensamstående föräldrarnas situation.
2000/01:So538 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
15. Riksdagen begär förslag från regeringen om åtgärder mot
förtidspensionering av unga funktionshindrade i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2000/01:So539 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en handlingsplan
för att höja den faktiska pensionsåldern.
2000/01:So540 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rehabilitering av hörselskadade.
2000/01:So541 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär förslag av regeringen om att förlänga rätten till
närståendepenning och den därtill kopplade rätten till ledighet från
nuvarande 60 dagar till 120 dagar.
5. Riksdagen anvisar till utgiftsområde 10 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering m.m. för budgetåret 2000 50 miljoner kronor utöver vad
regeringen föreslagit eller således 38 475 miljoner kronor.
2000/01:So544 av Viviann Gerdin och Gunnel Wallin (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att sakkunniga om sjukdomen fibromyalgi skall finnas att tillgå
inom försäkringskassan och vid rättsärenden som behandlas inom länsrätten och
kammarrätten.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av anpassade rehabiliteringsåtgärder för kroniskt sjuka.
2000/01:So545 av Lena Ek m.fl. (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att stärka de äldre kvinnornas ekonomi genom en rejäl
höjning av pensionstillskottet.
2000/01:So548 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om FINSAM och liknande samarbete.
2000/01:Ub243 av Mikael Oscarsson (kd) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att återinföra vårdnadsbidraget.
Utskottet
Socialförsäkringarna
Allmänna principer för socialförsäkringarna
Nuvarande ordning
Den allmänna försäkringen har länge haft den centrala platsen i det svenska
socialförsäkringssystemet. Här ingår bl.a. sjukförsäkringen och
föräldraförsäkringen samt folkpensioneringen och tilläggspensionen (ATP).
Från folkpensioneringen och ATP utges förmåner i form av förtidspension,
ålderspension och efterlevandeförmåner. Ålderspensionssystemet har nyligen
reformerats med omfattande övergångsregler. Enligt de helt reformerade
reglerna kommer inkomstgrundad ålderspension att vara avgiftsdefinierad och
grundas på de sammanlagda förvärvsinkomsterna under livet. Grundskyddet
utgörs av garantipension. Till pensionerna finns tilläggsförmåner. En annan
allmän försäkring är arbetsskadeförsäkringen. Förmånerna i dessa
försäkringssystem grundas på inkomster upp till högst 7,5 prisbasbelopp eller
förhöjda prisbasbelopp.
Socialförsäkringen finansieras med arbetsgivaravgifter, egenavgifter och
allmän pensionsavgift. Den allmänna pensionsavgiften tas endast ut på
inkomster upp till 7,5 förhöjda prisbasbelopp (efter avdrag för den allmänna
pensionsavgiften) medan arbetsgivar- och egenavgifter även tas ut på
inkomster över denna nivå.
Till begreppet socialförsäkring hänförs i många sammanhang andra
förmånssystem av socialpolitisk art som utbetalas av Riksförsäkringsverket
(RFV) och de allmänna försäkringskassorna, t.ex. barnbidrag och
underhållsstöd.
Motioner
I motion Sf286 av Margit Gennser m.fl. (m) anförs att socialförsäkringarna
måste bygga på en genomtänkt långsiktig strategi som helst kan accepteras av
en bred majoritet medborgare. Detta kräver att förändringarna är nationellt
förankrade. Att socialförsäkringen lämpligast utvecklas i nationell miljö
hänger också samman med det nära sambandet mellan socialförsäkringen och
beskattningen. Den internationella utvecklingen får dock ökad betydelse och
systemen får inte hindra internationell rörlighet. Motionärerna anser att
Sverige bör hålla fast vid linjen att socialförsäkringssystemen skall ligga
kvar på nationell nivå och inte överföras till överstatlig EU-nivå, och de
begär i yrkande 1 att riksdagen som sin mening ger regeringen detta till
känna.
I motionen begärs också tillkännagivanden om principer för
socialförsäkringssystemen (yrkandena 2, 3, 8, 9 och 15). Motionärerna anser
att förändringar av socialförsäkringssystemen liksom beskattningen måste
behandlas som långsiktiga investeringsprojekt, vilket innebär att en
tidsförskjutning mellan intäkts- och kostnadsströmmar måste beaktas. Besluten
måste därför innehålla ett visst finansiellt risktagande. Vidare måste
socialförsäkringssy-
stemen vara så utformade att de främjar den enskildes ansvar, arbetsvilja och
ärlighet men också arbetsgivarens ansvar för en bra arbetsmiljö och omsorg om
sin personal, vilket kräver att sambanden mellan kostnader och förmåner är
synliga. Socialförsäkringssystemen bör så långt möjligt få en
försäkringsmässig utformning. Ersättningstaket inom sjukförsäkringen bör
inkomstindexeras på samma sätt som i det reformerade pensionssystemet. Uttag
av sjukförsäkringsavgift över ersättningstaket bör ifrågasättas, och ett
borttagande av avgiften över taket bör prövas i samband med andra
skattesänkningar. Socialförsäkringarna utjämnar risker mellan olika
försäkrade och avgifterna är desamma oavsett olika risker, som kön och ålder.
Denna bristande försäkringsmässighet är motiverad av sociala hänsyn men kan
skapa problem med överutnyttjande och svårigheter att hålla systemet
finansiellt stabilt.
Bo Lundgren m.fl. (m) begär i motion A244 yrkande 7 ett tillkännagivande om
att de grundläggande trygghetssystemen måste vara hållfasta i stället för
konjunkturberoende för att människor skall känna trygghet också i tider av
snabb förändring. Socialförsäkringssystemen måste vara trovärdiga och
innehålla ett tydligt samband mellan ingående betalningar och utgående
förmåner samt uppmuntra till arbete och enskilt sparande. Bland annat måste
systemen göras mer enhetliga och överblickbara, och det skall aldrig vara
lönsamt för den enskilde att skifta mellan olika statligt finansierade
trygghetssystem.
I motion Sf261 av Lars Tobisson (m) begärs att regeringen tillsätter en
brett sammansatt utredning med uppgift att analysera de problem som följer av
en åldrande befolkning och föreslår ändringar i transfererings- och
socialförsäkringssystemen i syfte att öka arbetskraftsutbudet, främst genom
att motverka tendensen till sjunkande faktisk pensionsålder.
Birgitta Carlsson m.fl. (c) anser i motion Sf309 yrkandena 2-4 att det behövs
en total översyn av hela socialförsäkringssystemet. Människor står i dag
utanför välfärden och många har svårt att förbättra sin ekonomiska situation.
Systemen måste anpassas till ett flexibelt arbetsliv och en ny tid. Ett nytt
socialförsäkringssystem bör omfatta hela befolkningen och bygga på
grundtrygghetsprincipen. Det skall vara långsiktigt hållbart och innebära att
arbete alltid skall löna sig. Det skall rymma stora möjligheter för
individerna att själva utforma försäkringen utöver den grundtrygghet som
samhället garanterar. Ett nytt system måste på samma villkor omfatta även
företagare, uppdragstagare och dem med flera anställningar. En samordnad
försäkring skall gälla vid sjukdom, arbetsskada, arbetslöshet och
förtidspension. Enligt motionärerna bör behovsprövning i möjligaste mån
undvikas och möjligheter till individuella val öka. Oväntat inkomstbortfall
skall täckas genom en grundpenning och därutöver en inkomstrelaterad del.
Målet för ett nytt system bör enligt motionärerna vara en effektiv
rehabilitering och att arbete skall löna sig.
I motion N267 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs i yrkande 4 ett
tillkännagivande om att socialförsäkringssystemet bör förbättras för
småföretagare, så att de får likvärdiga villkor som anställda vid
arbetslöshet och sjukdom.
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf292 yrkandena 1-4
tillkännagivanden om en socialförsäkringsreform och om principerna för
socialförsäkringarna. Motionärerna anser att en reformering av
socialförsäkringarna bör bygga på en generell välfärdspolitik. Försäkringen,
som skall vara allmän och obligatorisk, bör finansieras solidariskt och ge
ersättning för inkomstbortfall. Försäkringen skall utjämna risker som
individen inte rår över till skillnad från ett "medborgarkonto" som endast är
ett omfattande tvångssparande. Vidare anser motionärerna att det skall finnas
ett direkt samband mellan avgifter och förmåner, att försäkringen skall
innehålla en självrisk och utformas så att den motverkar utslagning och
gynnar rehabilitering. Försäkringen skall också vara autonom, finansieras med
egenavgifter samt vara fristående från statsbudgeten. Avgifts- och
förmånstaket skall vara detsamma och räknas upp med standardökningen i
samhället. Fusk och överutnyttjande skall motverkas för att öka legitimiteten
i socialförsäkringssystemen. Motionärerna anser att det behövs en
blocköverskridande överenskommelse om socialförsäkringarna för att nå
långsiktiga lösningar. Inriktningen bör vara att utforma en
pensionsförsäkring, en sjukförsäkring och en arbetslöshetsförsäkring.
Försäkringarna bör vara obligatoriska, fristående från statsbudgeten och
försäkringsmässiga.
I flerpartimotion Sf250 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, kd, c) begärs ett
tillkännagivande om en översyn av socialförsäkringarna. Motionärerna anser
att privat-, samhälls- och företagsekonomiska skäl talar för ett behov av en
övergripande reform av socialförsäkrings- och bidragssystemen. Individens
bidragsberoende måste minska. En utredning bör bl.a. undersöka om principerna
om fonderad finansiering och avskiljande från statsbudgeten kan tillämpas
inom hela socialförsäkringssystemet. På ett mer övergripande plan bör även
undersökas effekterna av ersättningsnivåer, kvalifikationsregler och krav på
motprestationer. Utredningen, som bör vara förutsättningslös, bör bereda väg
för långsiktigt stabila välfärdssystem som främjar tillväxt, välfärd och
individuell självständighet.
Matz Hammarström m.fl. (mp) begär i motion Kr701 yrkande 28 en utredning om
hur pensions- och sjukförsäkring långsiktigt kan utvecklas till att omfatta
också konstnärer.
I motion Sf297 av Kerstin-Maria Stalin (mp) begärs att regeringen
tillsätter en utredning om införandet av medborgarlön. Medborgarlön skall
ersätta de flesta nuvarande transfereringar och utbetalas utan krav på
motprestation till dem som saknar inkomst eller har låg inkomst.
Medborgarlönen skall trappas ned med stigande inkomster. Effekterna av en
medborgarlön för olika grupper måste först utredas.
Britt-Marie Lindkvist och Christina Nenes (s) påtalar i motion Sf243 behovet
av en översyn av trygghetssystemen. Motionärerna anger att det kan uppstå
problem för personer som är engagerade i t.ex. en ekonomisk förening när det
gäller deras rätt till arbetslöshetsersättning eller rätt att ha kvar
sjukbidrag eller förtidspension. Motionärerna anser att en ökad flexibilitet
i olika trygghetssystem behövs för att arbetslinjen skall kunna gälla all
socialförsäkring och socialbidrag.
Utskottets bedömning
Målet för den svenska välfärdspolitiken är att utjämna skillnader mellan
olika samhällsgrupper genom en solidariskt finansierad välfärd med generella
system. Nedgången i den svenska ekonomin och den höga arbetslösheten som
präglade 1990-talet har dock fått effekter både på välfärdens nivåer och dess
fördelning.
En grupp forskare har fått regeringens uppdrag (dir. 1999:7) att göra ett
välfärdsbokslut över 1990-talet. Avsikten är att kunskapsunderlaget kring
välfärdsutvecklingen härigenom skall förbättras för vägledning av den
fortsatta socialpolitiken. Kommittén Välfärdsbokslut, som i januari 2000
avlämnat delbetänkande Välfärd vid vägskäl (SOU 2000:3), skall slutredovisa
sitt arbete senast den 15 oktober 2001 (dir. 2000:59). En utskrift från en
offentlig utfrågning som utskotten hållit med kommittén den 9 maj 2000 finns
i bilaga 4 till detta betänkande.
Kommittén anger att om man skall försöka göra en beskrivning av
förändringarna på 1990-talet måste man beakta de mycket besvärliga
strukturella förutsättningar som gällt. Det har inte minst varit den höga
arbetslösheten som präglat årtiondet och som utlöst en statsfinansiell kris,
vilken i sin tur har utlöst olika typer av åtgärder när det gäller både
skattesystemet och statens utgifter, och då inte minst på
socialförsäkringsområdet. Under 1990-talet har även befolkningens
sammansättning förändrats på ett sätt som har haft direkta konsekvenser för
välfärden och de socialpolitiska stödsystemen. Antalet äldre pensionärer har
ökat kraftigt och barnafödandet har fallit snabbt. Därtill har
flyktinginvandringen varit stor. Däremot har vi i Sverige inte haft ett lika
stort utträde bland den äldre arbetskraften under 1990-talet som i övriga
europeiska länder, och vi har inte heller fått en utveckling där kvinnorna
lämnat arbetsmarknaden.
Under 1990-talet nådde arbetslösheten i Sverige nivåer som inte förekommit
sedan krisåren på 1930-talet. Arbetslösheten har mest ökat bland ungdomar,
men även invandrare har drabbats särskilt hårt. Nedgången i den svenska
ekonomin och den ökade arbetslösheten under 1990-talets inledande år har satt
tydliga avtryck i hushållens ekonomi. De genomsnittliga disponibla
inkomsterna sjönk fram till 1995 för att därefter vända uppåt. Perioden
utmärks också av att inkomstskillnaderna ökat. Kostnaderna för socialbidragen
har stigit, bidragstiderna blivit längre och bidragstagarna fler.
Levnadsvillkoren har framför allt försämrats för tre grupper, nämligen
utrikes födda personer, ensamstående mödrar och yngre personer. Dessa grupper
har enligt kommittén fått vidkännas en kraftigt minskad sysselsättningsnivå,
vilket avspeglats i att de i högre grad än andra fått stora ekonomiska
problem.
Kommittén påpekar att de förändringar som gjorts när det gäller
socialförsäkringar och familjestöd under årtiondets inledning i huvudsak har
varit i begränsande riktning för att mot årtiondets slut bli mer expansiva.
Samtidigt har andelen i den förvärvsaktiva befolkningen som har inkomster
över förmånstaken stigit allt kraftigare.
Kommittén har pekat ut några områden där de samlade förändringarna kan ha
inneburit ofärdsproblem. Barnfamiljernas ekonomi är ett sådant. Det är
uppenbart att de har tappat i inkomstfördelningen. Det är inte i lika stor
utsträckning resultat av de nedskärningar som man har gjort utan beror
framför allt på att de tappat i förvärvsinkomster. Det gäller också de
ensamstående mödrarna. Barns välfärd påverkas också av de relativa
resursneddragningar som skett i skola och barnomsorg. Det är också uppenbart
att de grupper som inte riktigt fångats upp av trygghetssystemen är de som är
nytillträdda på arbetsmarknaden, dvs. ungdomar och invandrare.
Utskottet kan konstatera att välfärdssystemen har visat sig stabilare än vad
man kunnat tro och att kvaliteten på välfärdstjänsterna trots krisen i stort
sett har kunnat upprätthållas. Under senare delen av 1990-talet har
arbetslösheten minskat och förbättringar har gjorts i socialförsäkrings- och
bidragssystemen. Det är dock nödvändigt att genomföra ytterligare
förbättringar.
Förutom de ekonomiska satsningar som under senare tid gjorts och den
närmaste tiden kommer att göras för barnfamiljerna pågår en familjeekonomisk
översyn (dir. 2000:16). Vidare tillsätts en arbetsgrupp inom
Socialdepartementet med uppgift att stödja arbetet med att öka kunskaperna om
mekanismerna bakom födelsetalsutvecklingen.
Effekterna av saneringsprogrammet för ålderspensionärernas inkomststandard
har också belysts i departementspromemorian Sämre för mig - Bättre för oss
(Ds 1999:5). Av promemorian framgår att pensionärerna som kollektiv har ökat
sin inkomststandard, både i reala termer och i förhållande till andra
grupper, medan skillnaderna i ekonomiskt utfall för de enskilda individerna
är stora. På individnivå har således pensionärerna varit med och delat bördan
av 1990-talets ekonomiska saneringsprogram. Åtskilliga förbättringar särskilt
för de pensionärer som har de lägsta inkomsterna har genomförts under senare
år och även i årets budget föreslås satsningar på dessa grupper.
Till följd av de kraftigt ökade kostnaderna för sjukfrånvaron beslöt
regeringen den 23 juni 1999 att tillkalla en särskild utredare för att göra
en analys av sjukförsäkringen (dir. 1999:54). Sjukförsäkringsutredningen har
den 15 augusti 2000 överlämnat delbetänkandet Sjukförsäkringen - basfakta och
utvecklingsmöjligheter (SOU 2000:72) och skall slutredovisa uppdraget under
december 2000. Utskottet har den 16 november 2000 hållit en offentlig
utfrågning med utredaren (en utskrift från utfrågningen finns i betänkandet
som bilaga 5).
Den särskilde utredaren anser att sjukförsäkringssystemet fortfarande skall
vara ett generellt och offentligt system, där reglerna fastställs av
riksdagen. För att fungera rationellt och effektivt bör det dock bygga på
försäkringsekonomiska principer, dvs. med samband mellan premier/avgifter och
möjliga ersättningar, självrisker som speglar faktiska utfall, möjligheter
att balansera variationer i intäkter och kostnader etc. Försäkringspremierna
skall vara generella och gå till en försäkringsfond som svarar för
utbetalningarna. Fonden skall kunna utjämna inkomster och utgifter mellan
enskilda år och byggas upp av t.ex. ett års premier för att skapa täckning
för utgifter och ge en viss avkastning. Ersättningar och ersättningstak bör
vara på sådana nivåer att försäkringen innebär ett reellt skydd för flertalet
försäkrade. Alltför stora förändringar som innebär att den enskildes
försäkringsskydd urholkas, t.ex. genom sänkt ersättning eller fler
karensdagar, påverkar sjukförsäkringens legitimitet och trovärdighet. De
stora löntagargrupperna kan kompenseras genom kollektiva tilläggsförsäkringar
medan svagare grupper direkt drabbas av ett försämrat försäkringsskydd. Sänkt
ersättning eller fler karensdagar gynnar dessutom företag med hög
sjukfrånvaro. Alltfler sjukskrivna har nu inkomster över sjukförsäkringens
inkomsttak 7,5 prisbasbelopp. Andelen sjukskrivna män med inkomst över taket
var 9,1 % 1997 och 12,5 % 1999. Motsvarande siffror för kvinnor är 5,2 och
7,2 %.
I budgetpropositionen anges att en handlingsplan för att öka hälsan skall
tas fram och regeringen aviserar en proposition i frågan under hösten 2001.
En reformering av förtidspensionssystemet pågår med utgångspunkt i
riktlinjer som riksdagen godkänt (prop. 1997/98:111, bet. 1997/98:SfU11,
rskr. 1997/98:237). En promemoria har upprättats inom Socialdepartementet,
Sjukersättning i stället för förtidspension (Ds 2000:39), med förslag till
nya regler för beräkning av ersättning och ålderspensionsrätt vid långvarig
(minst ett år) eller varaktig medicinskt grundad nedsättning av
arbetsförmågan för personer som är 30 år eller äldre. Förslag angående
utformningen av ersättningssystemet för personer i åldern 16-29 år har
samtidigt redovisats i departementspromemorian Aktivitetsersättning - Nytt
försäkringsstöd för unga med långvarigt medicinskt grundad nedsättning av
arbetsförmågan (Ds 2000:40). En proposition om reformerat
förtidspensionssystem har aviserats till våren 2001.
Regeringen har också aviserat att vissa förändringar skall göras i
arbetsskadeförsäkringen och att förslag skall läggas fram under
mandatperioden.
Villkoren på arbetsmarknaden utvecklas och förändras liksom samhället i
övrigt, och trygghetssystemen måste därför ständigt utvecklas och förnyas.
Socialförsäkringarna skall enligt utskottet dock även fortsättningsvis vara
trygga, rättvisa och effektiva, vilket uppnås genom en generell offentlig
försäkring. Försäkringen skall dels ge standardtrygghet genom att ersätta
inkomstbortfall upp till en viss nivå, dels ge ett grundläggande skydd vid
varaktig ohälsa för grupper som inte fått fotfäste på arbetsmarknaden.
Försäkringssystem som i första hand ersätter bortfall av inkomst har stora
fördelar framför försäkringar som enbart bygger på en ren
grundtrygghetsprincip. Genom inkomstbortfallsprincipen garanteras individen
en bestämd standardnivå när han eller hon inte kan försörja sig själv genom
arbete, och denna princip bör enligt utskottets mening vara utgångspunkten
för försäkringsskyddet även framdeles. Förmåner från socialförsäkringen skall
ges på lika villkor för alla och innehålla ett betydande mått av utjämning
mellan grupper som löper olika risk att drabbas av sjukdom och skada. Det
förhållandet att i princip alla är med och finansierar försäkringsskyddet
möjliggör enligt utskottets mening omfördelningar mellan olika grupper och
över livet. Vidare skall det finnas möjligheter att kontrollera och begränsa
samhällets kostnader för försäkringen. Arbetslinjen är central. Uppföljning
och utvärdering är i det sammanhanget viktiga inslag liksom samverkan mellan
myndigheter. Sist men inte mindre angeläget är att försäkringsskyddet är
utformat så att det inte motverkar jämställdhet mellan könen.
Vad gäller frågan om socialförsäkringen skall bestå av skilda delar eller
av en samlad försäkring vill utskottet påpeka att de olika delarna av
trygghetssystemet samspelar med varandra vad gäller såväl finansiering som
regelverk. Detta har inte minst förändringarna på arbetsmarknaden till följd
av lågkonjunkturen i början av 1990-talet tydliggjort. Kostnaderna för
arbetslöshetsförsäkringen ökade då kraftigt samtidigt som kostnaderna för
sjukförsäkringen minskade. Vidare har de besparingar som under denna tid var
nödvändiga att göra i systemen visat att ingrepp i en del av systemen utan
samtidig anpassning av regelverket i andra delar kan medföra
överströmningseffekter. Utskottet noterar att regeringen i proposition
1999/2000:139 En rättvisare arbetslöshetsförsäkring har aviserat en höjning
av det högsta dagpenningbeloppet. Regeringen anser att värdet på
arbetslöshets-ersättningen har urholkats och att det är angeläget att inleda
ett återställande därav. Om det statsfinansiella läget så tillåter, avser
regeringen att föreslå en successiv höjning av den högsta dagpenningen de
första 100 ersättningsdagarna med början den 1 juli 2001.
Utskottet anser att en renodling av de olika försäkringssystemen är
nödvändig då den tydliggör gränserna för vad som bör ersättas från
socialförsäkringen respektive från andra trygghetssystem, t.ex.
arbetslöshetsförsäkringen. Som ett led i renodlingen har fr.o.m. den 1
januari 1997 kriterierna för sjukpenning och förtidspension skärpts så att
sjukpenning och förtidspension som huvudregel endast utges vid arbetsoförmåga
som har sin grund i medicinska orsaker (prop. 1996/97:28, bet. 1996/97:SfU6,
rskr. 1996/97:125). Enligt utskottets mening kan dock mycket vinnas på att
göra socialförsäkringssy-
stemet tydligare och mer lättöverskådligt. Det är också viktigt att samverkan
sker mellan dem som administrerar olika delar av välfärdssystemen.
Förmånstaket inom socialförsäkringarna är som nämnts 7,5 prisbasbelopp
eller förhöjda prisbasbelopp. I det reformerade ålderspensionssystemet är
förmånstaket fr.o.m år 2001 knutet till ett inkomstbasbelopp. Inkomstbas-
beloppet motsvarar för år 2001 det förhöjda prisbasbeloppet men följer
fr.o.m. år 2002 i huvudsak förändringen av de genomsnittliga
pensionsgrundande inkomsterna. Enligt utskottets mening är det viktigt att
utformningen av intjänandetaket i övriga delar av socialförsäkringen inte
leder till att alltfler försäkrade genom en normal löneutveckling med tiden
delvis hamnar utanför försäkringsskyddet. Utskottet, som framhöll detta redan
under förra riksmötet i betänkande 1999/2000:SfU1, noterar att såväl
Välfärdsboksluts-kommittén som Sjukförsäkringsutredningen har påtalat behovet
av en höjning av taket i försäkringssystemen. Enligt utskottets mening bör så
ske så snart ekonomiskt utrymme finns, som inte behöver utnyttjas för andra
mer angelägna reformer.
Vad gäller sambandet mellan förmåner och avgifter vill utskottet påpeka att
stora förändringar har skett i strukturen för socialavgifter och avgiftsuttag
i avsikt att skapa bättre samstämmighet mellan inkomster och utgifter i
socialförsäkringen. Särskilt har genomförandet av det nya
ålderspensionssystemet medfört stora förändringar. Finansieringen av de olika
försäkringsgrenarna har blivit mer renodlad. Genom att inkomster och utgifter
för olika försäkringar lättare kan följas ökar trovärdigheten för
socialförsäkringssystemen. Någon exakt samstämmighet mellan förväntade
inkomster och utgifter för t.ex. sjukförsäkringen har inte eftersträvats.
Smärre och tillfälliga skillnader mellan inkomster och utgifter bör kunna
finnas utan att det föranleder justeringar av avgiftsnivån. På grund av de
kraftigt ökade sjukförsäkringskostnaderna höjs sjukförsäkringsavgiften med
0,3 procentenheter till 8,80 % i form av arbetsgivaravgift och 9,53 % i form
av egenavgift fr.o.m. den 1 januari 2001. Detta sker samtidigt som en ny
socialavgiftslag träder i kraft (prop. 2000/01:8, bet. 2000/01:SfU5, rskr.
2000/01:32). Den nya socialavgiftslagen är självständig i förhållande till
lagen om allmän försäkring och skyldigheten att betala socialavgifter
anpassas till den nya socialförsäkringslagen (1999:799) så att avgifter
betalas på arbetsinkomster för personer som omfattas av den arbetsbaserade
socialförsäkringen. Bestämmelser om fördelning av socialavgifter samlas i en
ny särskild lag.
Vad gäller frågan om socialförsäkringarna skall göras fristående från
statsbudgeten så är det endast det nya inkomstgrundade ålderspensionssystemet
som redovisas utanför statsbudgeten. För övriga delar av försäkringen gäller
numera (prop. 1997/98:41, bet. 1997/98:SfU8, rskr. 1997/98:153) att
utgifterna skall bruttoredovisas på statsbudgeten. Senast gjordes denna
förändring för arbetsskadeförsäkringen och delpensionsförsäkringen. Det
pågående reformarbetet av olika delar av socialförsäkringssystemet kan dock
få betydelse i denna fråga. En annan fråga som har aktualiserats och behöver
övervägas noga är socialförsäkringarnas förhållande till utgiftstak m.m. i
budgetprocessen. Bland annat har Utredningen om utvärderingen av
budgetprocessen i betänkande SOU 2000:61 ansett att såväl
ålderspensionssystemet som övriga socialförsäkringar bör omfattas av
utgiftstaket och det av utredningen föreslagna utgiftsmålet.
Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att det i många avseenden finns en
samsyn mellan flera av riksdagens partier om socialförsäkringssystemens
principiella utformning. I den mån motionerna inte är tillgodosedda med vad
utskottet ovan anfört avstyrker utskottet motionerna Sf243, Sf250, Sf261,
Sf286 yrkandena 2, 3, 8, 9 och 15, Sf292 yrkandena 1-4, Sf297, Sf309
yrkandena 2-4, Kr701 yrkande 28, N267 yrkande 4 och A244 yrkande 7.
När det gäller socialförsäkringarnas förhållande till EU kan nämnas att det
för att främja personers fria rörlighet finns regler för samordning av
medlemsstaternas sociala trygghetssystem. Dessa regler finns främst i
förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet
när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom
gemenskapen. Reglerna innebär i stort att den anställde eller egenföretagaren
och hans eller hennes familj har rätt att ta med sig de sociala förmåner som
intjänats vid arbete i en medlemsstat när de flyttar till annan medlemsstat
samt att de har rätt till sociala förmåner i värdlandet. Genom
Amsterdamfördraget har det skapats en enhetlig fördragsmässig grund för EU-
medlemsstaternas samarbete på det sociala området. Bestämmelser om en social
dialog finns i artiklarna 138 och 139 i EG-fördraget. Europeiska rådet
uttalade vid det extra toppmötet i Lissabon den 23-24 mars 2000 att grunden
för en övergång till en kunskapsbaserad ekonomi är dagens utvecklade system
för socialt skydd. Dessa system måste emellertid anpassas för att säkerställa
bl.a. att arbete skall löna sig och att systemen är hållbara på lång sikt med
hänsyn till problemet med en åldrande befolkning. Det angavs också att dessa
problem löses effektivare genom samarbete. Det redan existerande samarbetet
mellan medlemsstaterna bör förstärkas genom ett mer strukturerat och
regelbundet utbyte av information och erfarenheter när det gäller social
trygghet. I sitt yttrande 1999/2000:SfU6y till utrikesutskottet med anledning
av regeringens skrivelse om verksamheten i EU 1999 angav
socialförsäkringsutskottet att principerna om icke-diskriminering och
likabehandling av EU-medborgare liksom krav på likabehandling av kvinnor och
män visserligen påverkar utformningen av socialförsäkringssystemen men
utskottet underströk att själva utformningen av och innehållet i
medlemsländernas socialförsäkringssystem är en nationell fråga. Enligt
utskottets mening finns, på vissa håll inom EU, tendenser att bitvis vilja
föra över frågor som rör de nationella sociala trygghetssystemen till
beslutsfattande inom gemenskapen. Utskottet ville därför betona att frågor om
den sociala dimensionen när det gäller en gemensam strategi för att
modernisera social trygghet handlar om ett samarbete mellan de enskilda
medlemsstaterna. Regeringen bör i olika sammanhang och forum inom EU markera
denna inställning, något som utskottet i samband med information om EU-frågor
även framfört till Socialdepartementet.
Utskottet, som vidhåller denna inställning, anser att motion Sf286 yrkande
1 därmed får anses tillgodosedd.
Socialförsäkringskonventioner
Nuvarande ordning
I förhållande till andra EU/EES-länder gäller som nämnts förordning nr (EEG)
1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda,
egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Till
bestämmelserna finns en tillämpningsförordning, 574/72. I förhållande till
dessa länder är också förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria
rörlighet inom gemenskapen av betydelse.
Ett flertal konventioner om social trygghet har dessutom träffats mellan
Sverige och andra länder. Förutom nordiska konventioner finns på
socialförsäkringsområdet bilaterala konventioner med ett tjugotal länder.
Härutöver har överenskommelser som enbart gäller sjukvårdsförmåner träffats
med Algeriet, Australien, Estland, Polen, Ungern, Litauen och Lettland.
Motion
I motion 1999/2000:Sf256 av Fanny Rizell och Ragnwi Marcelind (kd) anförs att
en svensk medborgare som blir sjuk i ett annat EU/EES-land har rätt till
akutsjukvård. Detsamma gäller i ytterligare ett antal länder. Motionärerna
anser att Sverige bör träffa avtal om sjukvårdsförmåner med fler länder, i
första hand sådana som besöks frekvent av svenska medborgare.
Utskottets bedömning
Med anledning av den svenska pensionsreformen behöver tidigare
socialförsäkringskonventioner anpassas. Utskottet har erfarit att
omförhandlingar nu har inletts med Kanada och ytterligare ett antal länder.
Socialförsäkringarna berörs också av olika avtal som förhandlas fram mellan
EU och andra länder.
Vad gäller bilaterala avtal om sjukvårdsförmåner förutsätter utskottet att
regeringen inleder förhandlingar med ett land så snart det är befogat och
möjligt.
Med det anförda får motion 1999/2000:Sf256 anses tillgodosedd.
Socialförsäkringens personkrets
Gällande ordning
Den nuvarande svenska socialförsäkringen bygger på principen att försäkrade
är de personer som är bosatta här i landet. Bosättning ger rätt till vissa
förmåner som exempelvis folkpension och barnbidrag. För rätt till andra
förmåner såsom sjukpenning och inkomstgrundad ålderspension krävs utöver
bosättning också förvärvsarbete.
I den nya socialförsäkringslagen (1999:799), som träder i kraft den 1
januari 2001, delas försäkringen in i en bosättningsbaserad och en
arbetsbaserad del. Den som lämnar landet kommer fortfarande att anses bosatt
här, om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år. Beträffande några
särskilda persongrupper kommer socialförsäkringen att ha utsträckt giltighet
vid utlandsvistelse. En person som är anställd av ett svenskt trossamfund
eller ett organ som är knutet till ett sådant samfund eller en svensk ideell
organisation som bedriver biståndsverksamhet skall vara försäkrad i Sverige
såvitt avser den bosättningsbaserade försäkringen, om utlandsvistelsen kan
antas vara längst fem år. Detta gäller även medföljande make samt barn som
inte fyllt 18 år. Med make likställs sambo om de tidigare har varit gifta
eller gemensamt har eller har haft barn. I dessa fall gäller att av de
bosättningsbaserade förmånerna utbetalas familjestödsförmåner under
utlandsvistelsen. För arbetsbaserade förmåner finns en överhoppningsbar tid
på fem år när det gäller beräkning av sjukpenninggrundande inkomst och
försäkringsvillkor för föräldrapenning.
Motioner
I motion Sf269 av Lars Ångström m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om att
lagstiftningen bör ses över så att de som arbetar åt organisationen Läkare
utan gränser samt andra organisationer som inte omfattas av det svenska
sjukförsäkringssystemet får samma sociala försäkringsskydd som volontärer
från andra svenska organisationer. I motionen anges att organisationen Läkare
utan gränser har fem centrum, nämligen i Frankrike, Belgien, Holland, Spanien
och Schweiz, vilka står som arbetsgivare när de sänder ut personer.
I motion Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp) yrkande 8 begärs ett
tillkännagivande om att socialförsäkringslagstiftningen bör anpassas även
efter homosexuella familjeförhållanden.
Utskottets bedömning
Utskottet fann i betänkande 1999/2000:SfU1 vad gäller personer som lämnar
Sverige för att arbeta åt den utländska organisationen Läkare utan gränser,
vars verksamhet enligt utskottets mening är av stort värde, att de enligt
huvudregeln omfattas av svensk socialförsäkring om utlandsvistelsen är avsedd
att vara längst ett år. Detsamma kommer att gälla fr.o.m. år 2001 enligt den
nya socialförsäkringslagen. Utskottet ansåg att, när inte de generella
reglerna är tillämpliga, deras skydd måste tillgodoses på annat sätt än genom
den svenska socialförsäkringen.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker därmed motion Sf269.
Vad gäller socialförsäkringens anpassning till att även gälla homosexuella
familjeförhållanden vill utskottet hänvisa till att det i 3 kap. 1 § lagen
(1994:1117) om registrerat partnerskap anges att ett registrerat partnerskap
har samma rättsverkningar som ett äktenskap. Bestämmelser i lag eller annan
författning med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande
sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner om inte annat följer
av undantagsregler i 2-4 §§. Undantagen i 2 § rör adoption, gemensam vårdnad
samt insemination eller befruktning utanför kroppen medan 4 § gäller
internationella rättsförhållanden. I 3 § görs däremot ett generellt undantag
från tillämpningen av regler som bygger på att makarnas eller de tidigare
makarnas kön är av betydelse. I förarbetena till detta lagrum (bet.
1993/94:LU28) anges att undantaget huvudsakligen berör sådana, numera inte så
ofta förekommande, regler som ger ekonomiska förmåner åt gifta kvinnor eller
änkor. Som exempel nämns bl.a. änkepension.
Enligt utskottets mening omfattar således socialförsäkringarna, bortsett
från nämnda undantag, även homosexuella familjeförhållanden. Med det anförda
avstyrks motion Sf274 yrkande 8.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Utgiftsområdet omfattar politikområdet Ersättning vid arbetsoförmåga.
Politikområdet omfattar sjukpenning, rehabilitering, närståendepenning,
förtidspension, ersättning vid handikapp samt arbets- och kroppsskador,
kostnader för sysselsättning av vissa förtidspensionärer samt anslagen för
Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.
Riksdagen har för budgetåret 2001 i enlighet med regeringens förslag
fastställt ramen för utgiftsområde 10 till 101 949 802 000 kr (bet.
2000/01:FiU1, rskr. 2000/01:36).
Mål för politikområdet
Propositionen
I budgetpropositionen föreslås att målen för 2001 bör vara att en större
andel av befolkningen i arbetsför ålder skall ha förmågan att arbeta och att
personer som inte har förmåga att arbeta skall ges en levnadsstandard som är
anpassad till den ekonomiska utvecklingen i samhället.
Målen som angavs i budgetpropositionen för utgiftsområde 10 för 2000 var
att ge ekonomisk trygghet för sjuka och funktionshindrade och att aktivt
verka för att återföra människor i arbete. Vidare angavs att
socialförsäkringens administration skall garantera effektivitet,
rättssäkerhet och kompetens vid ärendehandläggningen.
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner de nya målen för politikområdet
Ersättning vid arbetsoförmåga samt att de tidigare målen för utgiftsområdet
upphör att gälla.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att de föreslagna målen innebär bl.a. att andelen personer i
arbetsför ålder som har förmågan att arbeta bör öka i förhållande till
tidigare. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner målen för politikområdet
och att de tidigare målen för utgiftsområdet upphör att gälla.
Sjuklön
Gällande ordning
Enligt lagen (1991:1047) om sjuklön (SjLL) har arbetstagare under de första
14 dagarna av ett sjukfall rätt till sjuklön från arbetsgivaren. Rätten till
sjuklön gäller fr.o.m. den första dagen av anställningstiden. Är den avtalade
anställningstiden kortare än en månad inträder dock rätten till sjuklön
endast om arbetstagaren tillträtt anställningen och därefter varit anställd
fjorton kalenderdagar, i princip i följd.
För den första dagen i sjuklöneperioden betalas ingen ersättning
(karensdag). För de återstående dagarna behåller den anställde 80 % av lön
och andra anställningsförmåner.
Antalet karensdagar är begränsat till tio under en tolvmånadersperiod
(allmänt högriskskydd). För en arbetstagare som lider av sjukdom som kan
antas medföra ett större antal sjukperioder med sjuklön under en
tolvmånadersperiod kan försäkringskassan besluta om s.k. särskilt
högriskskydd. Då utges sjuklön för första dagen och arbetsgivaren får
ersättning från sjukförsäkringen. Från och med den 1 januari 1998 gäller ett
utökat särskilt högriskskydd som omfattar den som har en sådan sjukdom som
medför risk för en eller flera längre sjukperioder under en
tolvmånadersperiod. Sjuklön utges i dessa fall dock inte för karensdag. Även
i dessa fall får arbetsgivaren ersättning från sjukförsäkringen.
Företag med en viss högsta lönekostnad har enligt 17 § SjLL möjlighet att
försäkra sig hos försäkringskassan mot sjuklönekostnader. Rätt att teckna en
sådan försäkring har arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett
kalenderår - exklusive sociala avgifter och särskild löneskatt - inte
beräknas överstiga 130 gånger prisbasbeloppet. Försäkringen ersätter
försäkringstagarens kostnader för sjuklön fr.o.m. den tredje ersättningsdagen
liksom kostnaderna för socialavgifter, allmän löneavgift och särskild
löneskatt. Avgiften för år 2000 är 1,4 % av de sammanlagda lönekostnaderna.
Motioner
I motion Sf236 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs i yrkande 2 ett
tillkännagivande om att arbetsgivarinträdet bör förlängas till två månader
inom den offentliga sektorn. I motionen anförs att det är uppenbart att de
offentliga arbetsgivarna generellt sett har svårt att skapa en arbetsmiljö
som förebygger stress och minskar ohälsa. Motionärerna anser att en förlängd
sjuklöneperiod kan förmå arbetsgivarna att ta ett större ansvar för
arbetsmiljön och för att stoppa de höga sjuktalen. Kompensation ges genom att
arbetsgivaravgiften sänks i motsvarande mån.
Den ökade sjukfrånvaron bland anställda har enligt vad som anges i motion
Sf249 av Inger Strömbom m.fl. (kd, m, c, fp) även medfört ökade kostnader för
sjuklön för företagen, inte minst för de små och medelstora. Åtgärder bör
vidtas för att minska sjukfrånvaron vid arbetsplatserna och en översyn av
reglerna om sjuklön bör göras. Motionärerna anser att AGRA-utredningens
förslag, SOU 1997:142, som bygger på tanken att inget företag skall behöva
betala mer sjuklön än vad som motsvarar genomsnittet av
sjuklöneutbetalningar, ger en effektiv riskspridning och bör genomföras.
Motionärerna begär tillkännagivanden om detta.
Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion Sf224 att sjuklöneperioden, trots
företagens möjligheter att försäkra sig och det särskilda högriskskyddet,
bidrar till att människor med återkommande sjukperioder stängs ute från
arbetsmarknaden. Enligt motionärerna är risken för att det skapas ett A-lag
och ett B-lag på arbetsmarknaden uppenbar. Sjukförsäkringsutredningens
förslag, SOU 2000:72, om att förlänga sjuklöneperioden till 60 dagar kan
enligt motionärerna få mycket negativa konsekvenser för små och medelstora
företag. Motionärerna anser att ett restitutionssystem, där företag med högst
tio anställda får tillbaka inbetalt belopp via avdrag vid upprättandet av den
månatliga skattedeklarationen, bör utredas. Utredningen bör även omfatta
kostnaderna för ett sådant system, hur tröskeleffekter kan undvikas och hur
systemet kan kombineras med ett försäkringsskydd. I motionen begärs ett
tillkännagivande om detta.
Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begär i motion Sf294 yrkande 4 ett
tillkännagivande om behovet av regeländringar i karenssystemet. Motionärerna
anser att regeringen bör återkomma med förslag rörande bl.a. deltidsanställda
och dem med fler än en arbetsgivare.
Lisbeth Staaf-Igelström (s) begär i motion Sf239 ett tillkännagivande om
att arbetstagare som har fler än en arbetsgivare riskerar att drabbas av
flera karensdagar vid en och samma sjukperiod.
I motion Sf272 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar Josefsson (s) anförs att
det är angeläget att se över på vilket sätt arbetsgivarinträdet har påverkat
anställningarna och det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Ett tillkännagivande
begärs härom.
Utskottets bedömning
Utskottet anser, vilket utskottet även tidigare uttalat i betänkande
1999/2000: SfU1, att sjuklöneperioden på 14 dagar numera ingår som en
naturlig och väl fungerande del av välfärdssystemet. Genom sjuklöneperioden
har arbetsgivaren fått ett ansvar för och möjlighet att påverka kostnaderna
för sjukfrånvaron på arbetsplatsen. Samtidigt har försäkringskassorna
avlastats arbetet med korta sjukfall och kan koncentrera sig på de längre
sjukfallen. Genom det särskilda högriskskyddet har arbetsgivarens kostnader
begränsats när det gäller sjukersättning till personer med sjukdomar som kan
väntas medföra visst mått av sjukfrånvaro. Sjuklönesystemet hindrar således
inte en arbetsgivare att anställa en sådan person. I övriga fall har
arbetsgivare med begränsat antal anställda möjlighet att teckna en
återförsäkring för sjuklönekostnader. Enligt utskottets mening är det viktigt
att det finns ekonomiska drivkrafter för arbetsgivaren att genom förebyggande
insatser och rehabiliteringsåtgärder minska sjukfrånvaron på arbetsplatsen.
Kostnaderna för sjukförsäkringen har ökat markant de senaste åren.
Utskottet kan konstatera att det pågår ett omfattande arbete med att försöka
hitta vägar för att komma till rätta med den kraftigt ökande sjukfrånvaron.
Bland annat har regeringen utsett en särskild utredare som skall dels
analysera varför sjukfrånvaron och utgifterna för sjukpenning förändras över
tiden i ett långsiktigt perspektiv, dels peka ut och kvantifiera faktorer som
främst förklarar de senaste årens ökning av sjukfrånvaron och
sjukförsäkringsutgifterna. Utredningen, som skall slutredovisa sitt uppdrag
under december 2000, har den 15 augusti 2000 överlämnat ett delbetänkande,
Sjukförsäkringen - basfakta och utvecklingsmöjligheter (SOU 2000:72). Av
delbetänkandet framgår bl.a. att sjukskrivning och sjukfrånvaro är ojämnt
fördelad mellan kön samt mellan olika sektorer, arbetsplatser och regioner.
Utvecklingen under senare år har förstärkt dessa skillnader. Utredningen drar
därför den slutsatsen att olika arbetsplatser och olika arbetsmiljöer skapar
och resulterar i olika sjukfrånvaro. Av delbetänkandet framgår att de korta
sjukfallen, upp till 14 dagar, inte har ökat under 1990-talet. Som ett
underlag för en fortsatt diskussion tar utredningen upp en rad punkter som
rör sjukförsäkringssystemet, bl.a. sjuklöneperiodens längd och
högkostnadsskydd för småföretag.
Vid den offentliga utfrågningen med Sjukförsäkringsutredningen belystes
bl.a. frågan om sjuklöneperiodens längd. Den särskilde utredaren angav bl.a.
att en förlängning av sjuklöneperioden till två månader skulle innebära stora
administrativa vinster och andra fördelar avseende resursanvändningen hos
försäkringskassan. Av de fall som avslutades under 1999 hade 70 % eller nära
500 000 pågått kortare tid än två månader. När det gäller frågan om en
förlängd sjuklöneperiod medför ytterligare selektering vid anställningar
angav utredaren att man inte kan bortse från en sådan konsekvens, men att
risken i det korta perspektivet synes liten. Utredningen avser att föreslå
ett särskilt skydd för att motverka detta. Den särskilde utredaren angav att
frågorna om bl.a. utestängningseffekter och högkostnadsskyddet måste beaktas
särskilt. Utredningen avser att i slutbetänkandet föreslå ett reformerat
högkostnadsskydd för små företag.
Enligt utskottets mening bör utredningsförslagen och den fortsatta
beredningen inom Regeringskansliet avvaktas.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf236 yrkande 2, Sf249,
Sf224 samt Sf272.
Vad gäller behov av ändringar i karensdagssystemet för bl.a.
deltidsanställda och dem med fler än en arbetsgivare utgår utskottet från att
i samband med det fortsatta arbetet kring en ökad sjukfrånvaro och dess
förhållande till bl.a. ett föränderligt arbetsliv även beaktas denna fråga.
Beredningen inom Regeringskansliet bör avvaktas. Utskottet avstyrker även
motionerna Sf294 yrkande 4 och Sf239.
19:1 Sjukpenning och rehabilitering m.m.
Gällande ordning
Från anslaget bekostas utgifter för sjukpenning, rehabiliteringsersättning
och närståendepenning.
Enligt sjuklönelagen (SjLL) har en arbetstagare rätt att under de första 14
dagarna av varje sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla en viss del av lön
och andra anställningsförmåner. För den första dagen i sjuklöneperioden
betalas ingen ersättning (karensdag). För de återstående dagarna i perioden
har den anställde rätt att behålla 80 % av lön och andra anställningsförmåner
som han eller hon gått miste om till följd av nedsättningen i arbetsförmågan.
Enligt SjLL är antalet karensdagar begränsat till tio under en
tolvmånadersperiod. Antalet karensdagar beräknas i förhållande till sjuklön
från varje arbetsgivare för sig och i förhållande till sjukpenning för sig.
Efter sjuklöneperioden utges sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring (AFL). Sjukpenningen utgör 80 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten. För den som inte omfattas av SjLL, t.ex. egenföretagare och
uppdragstagare, utges sjukpenning enligt AFL från sjukperiodens början.
Sjukpenning utges dock inte för den första dagen i sjukperioden (karensdag).
För tid därefter utges sjukpenning med 80 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten. Även enligt AFL är antalet karensdagar begränsat till högst tio
under en tolvmånadersperiod.
Den 1 januari 2001 träder den nya socialförsäkringslagen i kraft.
Socialförsäkringen delas genom lagen in i två delar. Den ena delen innehåller
förmåner som grundas på bosättning i Sverige och den andra delen förmåner som
är beroende av arbete här i landet. Den bosättningsbaserade delen av
socialförsäkringen skall avse garantibelopp och bidrag och den arbetsbaserade
försäkringen skall avse inkomstförlust. Båda försäkringarna skall gälla lika
för alla som är bosatta respektive arbetar i Sverige.
Den sjukpenninggrundande inkomsten är enligt reglerna i AFL den årliga
inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för
eget arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst
(inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av annat
förvärvsarbete).
För rätt till sjukpenning krävs att den försäkrade har en
sjukpenninggrundande inkomst som uppgår till 24 % av basbeloppet. Vid
beräkning av sjukpenninggrundande inkomst bortses från sådan inkomst av
anställning och annat förvärvsarbete som överstiger 7,5 basbelopp.
Rehabiliteringsersättning utges under vissa förutsättningar när en
försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst en
fjärdedel, deltar i en arbetslivsinriktad rehabilitering.
Rehabiliteringsersättning består av rehabiliteringspenning, som utges med 80
% av den sjukpenninggrundande inkomsten, och ett särskilt bidrag.
För köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster och arbetshjälpmedel
m.m. liksom för rehabiliterings- och behandlingsinsatser inom hälso- och
sjukvården (s.k. Dagmarmedel) avsätts särskilda medel. För budgetåret 2000
avsattes 2 500 miljoner kronor för arbetslivsinriktad rehabilitering
(inklusive ålderspensionsavgift).
Närståendepenning utges enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet
för närståendevård till den som avstår från förvärvsarbete för att vårda en
närstående svårt sjuk person. Ersättning kan utges även om vården sker på
sjukvårdsinrättning. Antalet ersättningsdagar är begränsat till 60 dagar för
varje person som vårdas. Närståendepenning utges med 80 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten för samtliga dagar i ersättningsperioden och
kan utges som hel, halv eller fjärdedels förmån.
Med stöd av lagen (1992:863) om lokal försöksverksamhet med finansiell
samordning mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård bedrevs under åren
1993-1997 försöksverksamhet på lokal nivå inom fem försöksområden (FINSAM).
Syftet med försöksverksamheten var att skapa drivkrafter inom systemen för
socialförsäkring respektive hälso- och sjukvård för ett bättre utnyttjande av
de gemensamma resurserna.
Enligt lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet med finansiell
samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst får,
om regeringen medger det, en allmän försäkringskassa, ett landsting och en
kommun som har kommit överens om det bedriva sådan försöksverksamhet i syfte
att pröva möjligheterna till en effektivare användning av tillgängliga
resurser (SOCSAM). Försöksverksamheten, som är begränsad till högst tio
försöksområden, startade den 1 juli 1994 och skall avslutas senast vid
utgången av år 2002.
Sedan den 1 januari 1998 får försäkringskassan träffa överenskommelse med
kommun, landsting och länsarbetsnämnd om att samverka i syfte att uppnå en
effektivare användning av tillgängliga resurser (FRISAM).
Propositionen
I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 2001 till anslaget 19:1
Sjukpenning och rehabilitering m.m. anvisar ett ramanslag på 38 425 miljoner
kronor.
Under anslagsposten Rehabilitering redovisas förutom rehabiliteringspenning
de ovan nämnda Dagmarmedlen och de särskilda medlen, bl.a. ersättning vid köp
av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster, merkostnader i form av bidrag
till arbetshjälpmedel samt administration.
Enligt vad som anförs i propositionen ökade kostnaderna för sjukpenningen,
exklusive ålderspensionsavgiften, med 30 % 1999 jämfört med 1998. Utgifterna
har fortsatt att stiga under 2000, dock i avtagande takt.
I propositionen anges att under 1999 fortsatte antalet långtidssjukskrivna
att öka samtidigt som antalet personer som avslutar sina sjukskrivningar,
genom friskskrivning eller förtidspension, inte har ökat i samma omfattning.
En markant förändring i sjukförsäkringen under 1999 är att den genomsnittliga
ersättningen vid sjukskrivning har ökat mer än löneökningarna i samhället.
Det är därför rimligt att anta att det bl.a. är personer med högre inkomster
och andra yrken som utgör en del av de nya långtidssjukskrivna.
Det är främst de långa sjukfallen, längre än ett år, som fortsätter att
öka. Ökningen gäller både kvinnor och män, med en kraftig överrepresentation
för kvinnor. Egenföretagare har blivit relativt sett färre, samtidigt som en
större andel sjukskrivna har inkomst av anställning. De sjukskrivna är också
i allt högre grad sjukskrivna för psykiska besvär.
Att antalet sjukskrivna har ökar kraftigt de senaste åren har enligt vad
som anförs i propositionen flera förklaringar och orsakssambanden är
komplexa. Det finns ingen enskild faktor som kan förklara ökningen av
sjukfrånvaron utan flera olika förklaringsfaktorer måste kombineras.
Vad gäller rehabiliteringen anförs i propositionen att under 1999 använde
försäkringskassorna 514 miljoner kronor till administration av samordnad
rehabilitering, vilket är en minskning med ca 200 miljoner kronor eller 29 %
i jämförelse med 1998. Detta beror främst på att försäkringskassorna har
flyttat personalresurser till handläggning och utbetalning av ersättningar.
Trots detta har kassorna ökat aktiviteten på rehabiliteringsområdet avseende
samordnad rehabilitering, köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster
och samverkan med andra myndigheter.
Under 1999 var 18 % av de långtidssjukskrivna föremål för samordnad
rehabilitering, vilket är en minskning med 1 procentenhet jämfört med 1998.
Minskningen beror dock på att antalet långtidssjukskrivna ökade kraftigt
under året. Enligt propositionen fick i själva verket fler försäkrade
samordnade rehabiliteringsinsatser under 1999 jämfört med 1998.
Av propositionen framgår att RFV har fastställt som riksmål att 70 % av dem
som genomgår samordnad rehabilitering skall ha ökat sin arbetsförmåga sex
månader efter avslutad rehabilitering. År 1999 uppgick andelen personer med
ökad arbetsförmåga till 61 %, vilket innebär att riksmålet inte uppnåddes.
Försäkringskassorna har använt samtliga disponibla medel för köp av
arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster under 1999. Vidare har kassorna
under 1999 använt ca 80 miljoner kronor för samverkan med andra myndigheter,
vilket är en kraftig ökning jämfört med 1998.
För att kunna påverka utvecklingen krävs enligt propositionen åtgärder på
olika områden. En arbetsgrupp har därför tillsatts med uppgift att utarbeta
en handlingsplan för att minska ohälsan samt föreslå åtgärder som bryter den
negativa utvecklingen inom bl.a. sjukförsäkringsområdet. Inriktningen är att
förslag skall kunna föreläggas riksdagen under hösten 2001 med ett ikraftträ-
dande senast fr.o.m. 2003.
När det gäller rehabilitering anges att av den del av anslagsposten som
avser Särskilda medel överförs 25 miljoner kronor till anslaget 19:7
Riksförsäkringsverket och 200 miljoner kronor till anslaget 19:8 Allmänna
försäkringskassor. Vidare föreslås att högst 25 miljoner kronor får
disponeras av Socialstyrelsen för kompetenshöjning eller andra insatser som
bedöms lämpliga i samband med behandling av överviktiga. Slutligen föreslås
att 5 miljoner kronor avsätts för regeringens disposition för fortsatt
utveckling inom rehabiliteringsområdet. Den föreslagna fördelningen innebär
att drygt 160 miljoner kronor mer avsätts för arbetslivsinriktade
rehabiliteringsåtgärder jämfört med budgetåret 2000.
Motioner med anslagseffekt budgetåret 2001
Moderaterna
I motion Sf299 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs i yrkande 2 att riksdagen
beslutar att för budgetåret 2001 till anslag 19:1 anvisa 11 040 miljoner
kronor mindre än regeringen föreslagit. Besparingen uppnås enligt
motionärerna bl.a. genom ändringar i sjukpenningförsäkringen, utbildning i
försäkringsmedicin och genom att privata alternativ ges till den offentliga
sektorn. Vidare bör försäkringskassan ha det finansiella ansvaret för den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen och få möjlighet att upphandla
rehabiliteringstjänster på annat håll än i det egna landstinget.
Havandeskapspenningen bör enligt motionärerna flyttas från utgiftsområde 12
till utgiftsområde 10. Anslaget påverkas även av förslaget i motionens
yrkande 1, om att sjukskrivningar på grund av trafikolyckor bör föras över
från den allmänna sjukförsäkringen till den obligatoriska trafikförsäkringen.
I motion Sf286 av Margit Gennser m.fl. (m) yrkandena 6, 7, 10 och 12 begärs
beslut om att sjukpenninggrundande inkomst skall beräknas på ett genomsnitt
av de senaste 24 månadernas inkomst samt att sjukpenninggrundande inkomst
skall räknas upp med basbeloppet som grund. Motionärerna anser att förslaget
i utredningen Förmån efter inkomst (SOU 1997:85) bör genomföras. Vidare
begärs beslut om att kompensationsnivån i sjukpenningförsäkringen skall
utgöra 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten och om införande av
ytterligare en karensdag, den åttonde dagen, i sjukpenningförsäkringen.
Motionärerna begär också förslag om att läkare och annan nyckelpersonal skall
ges en bättre försäkringsmässig utbildning. Detta skulle enligt motionärerna
strama upp sjukskrivningarna.
I motion Sf276 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs i yrkandena 3-5 att
försäkringskassan ges det finansiella ansvaret för den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen. Kassan bör få möjlighet att köpa tjänster från andra
landsting, privata entreprenörer och utomlands. Motionärerna anser att också
ersättningen vid rehabilitering skall vara 75 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten och att rehabiliteringen skall omfattas av två karensdagar. Följer
rehabiliteringen på en sjukskrivningsperiod bör enligt motionärerna
karensdagarna från sjukperioden tillgodoräknas.
Kristdemokraterna
I motion Sf294 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 7 i denna
del att riksdagen beslutar att för budgetåret 2001 till anslag 19:1 anvisa
5 265 miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit. I motionen begärs
beslut om införande av en andra karensdag med bibehållet högkostnadsskydd och
att den sjukpenninggrundande inkomsten bör beräknas utifrån genomsnittlig
inkomst för de två senaste åren, inräknat skattepliktiga förmåner och
semesterersättning. Vad gäller personskadekostnader på grund av trafikolyckor
bör dessa enligt motionärerna föras över till trafikförsäkringen (yrkandena
3, 5 och 6).
I motion Sf271 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs beslut om en ny
rehabiliteringsorganisation från den 1 juli 2001. Motionärerna anser att
förslagen i Gerhard Larssons utredning, SOU 2000:78, bör genomföras.
Motionärerna anser emellertid att en ny myndighet inte bör inrättas. I
motionen begärs förslag till nödvändigt lagstiftningsarbete och tillsättande
av en organisationskommitté med ansvar för genomförandet.
Centerpartiet
I motion Sf310 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) begärs i yrkande 1 i denna del
att riksdagen beslutar att för budgetåret 2001 till anslag 19:1 anvisa 4 670
miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit. Enligt motionärerna bör
beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten ändras så att den baseras
på historisk inkomst och två månaders sjuklöneperiod införas i offentliga
sektorn. Vad gäller den arbetslivsinriktade rehabiliteringen bör man enligt
motionärerna övergå från passivt stöd till aktiva insatser. I yrkandena 2 och
3 begärs att av anslaget 19:1 skall dels 3 300 miljoner kronor användas till
rehabiliteringsersättning och rehabiliteringsstöd, och att sjukpenningen i
motsvarande grad skall minskas, dels 500 miljoner kronor få användas för
finansiell samordning och rehabiliteringsutredningar.
Folkpartiet
I motionerna Sf292 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 5 i denna del och
Fi211 yrkande 16 i denna del begärs att riksdagen beslutar att för budgetåret
2001 till anslag 19:1 anvisa 4 650 miljoner kronor mindre än regeringen
föreslagit. Besparingen uppnås bl.a. av förändrade regler för
trafikförsäkringen, finansiell samordning samt effektivare kontroll av
sjukförsäkringen.
I motion Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 24 begärs en
lagändring om att sjukförsäkringskostnader på grund av trafikolyckor bör
föras över till trafikförsäkringen.
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motionerna A225 yrkande 6 och So548
yrkande 2 tillkännagivanden om att regler om samverkan i form av FINSAM och
liknande omgående skall tillåtas i hela riket.
I motion So541 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs i yrkande 1 ett
tillkännagivande om att rätten till närståendepenning och rätten till
ledighet bör förlängas från 60 till 120 dagar. I yrkande 5 anslås för detta
50 miljoner kronor.
Övriga motioner om sjukpenning, rehabilitering, m.m.
Övriga motioner om sjukförsäkringen
I motion Sf286 av Margit Gennser m.fl. (m) yrkandena 4, 5, 11, 13 och 16
anges att det saknas ett konkret och bra definierat sjukdomsbegrepp i
sjukförsäkringslagstiftningen. För att nya diagnoser skall kunna bedömas ur
försäkringssynpunkt är det nödvändigt att definiera ett sjukdomsbegrepp.
Vidare måste skiljelinjen mellan vad som skall täckas av sjukförsäkringen
respektive arbetslöshetsförsäkringen göras klarare så att sjukförsäkringens
tillämpning blir likvärdig oberoende av var den sjuke bor. Motionärerna anser
vidare att sjukpenningtiden bör begränsas till ett år men med möjlighet till
ersättning under längre tid vid svåra fall av medicinsk rehabilitering och
för patienter som varit utsatta för förödande passiva sjukskrivningsperioder.
Motionärerna begär också förslag till åtgärder för att minska den kommunala
sektorns överkostnader inom sjukpenningförsäkringen. Enligt motionärerna
leder översjukskrivningen inom den offentliga sektorn till att övriga
arbetsgivare får betala minst 2 miljarder kronor för sjukfrånvaro som
genereras inom kommun och landsting. Slutligen begärs i motionen ett
tillkännagivande om att det finansiella målet för förändringarna inom
sjukförsäkringen skall vara att kostnaderna för försäkringen minskar till
1997 års nivå.
Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion So364 yrkande 2 ett
tillkännagivande om att RFV och försäkringskassorna skall ta ett initiativ
tillsammans med Svenska Läkaresällskapet för att på frivillig väg främja
utvecklingen och tillämpningen av goda sjukskrivningsmönster. Motionärerna
anser att utbildning krävs. I yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om att
ett försäkringsmedicinskt centrum skall skapas i anslutning till lämpligt
universitet. Härigenom ges enligt motionärerna stadga åt den
försäkringsmedicinska utbildningen. I motionens yrkande 6 begärs ett
tillkännagivande om att kvalifikationskraven för försäkringsläkarna skall
utredas samt att nationellt tillämpade kriterier vid nyanställning av
försäkringsläkare skall tillämpas.
Nalin Pekgul (s) begär i motion Sf302 ett tillkännagivande om förändrade
regler med maximal gräns för läkares möjligheter att sjukskriva. Motionären
menar att en och samma läkare bör kunna sjukskriva en person längst två
månader. Därefter bör en annan läkare göra bedömningen om sjukskrivningen bör
fortsätta.
I motion Sf283 av Maud Ekendahl (m) anförs att behovet av medicinskt
sakkunniga i fibromyalgi i de allmänna förvaltningsdomstolarna och inom
försäkringskassan är stort. I motionen begärs ett tillkännagivande om detta.
Också i motion So544 yrkande 2 av Viviann Gerdin och Gunnel Wallin (c) tas
i yrkande 2 sjukdomen fibromyalgi upp. Motionärerna anser att sakkunniga bör
finnas att tillgå inom försäkringskassan och vid ärenden som behandlas i
länsrätt och kammarrätt. Ett tillkännagivande begärs härom.
I motion Sf222 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v) begärs att utredningen om
sjukförsäkringen bör se över även tillsynen av försäkringsläkarnas arbete.
Regeringen bör besluta om tilläggsdirektiv.
I motion Sf225 av Kenneth Lantz (kd) begärs en utredning om hur
försäkringskassans kunskap om sjukdomar och arbetsskador kan komma till nytta
i förebyggande arbete. Motionären anser att den kunskapsbank som finns inom
försäkringskassan bör utnyttjas för bl.a. forskning.
Kerstin-Maria Stalin (mp) anser att diagnos och arbetsplats bör registreras
av försäkringskassan för att underlätta forskning. I motion Sf287 begär
motionären förslag om att förfina statistiken hos RFV.
Birgitta Ahlqvist och Lars U Granberg (s) menar att om diagnoser finns
tillgängliga på data kan rehabiliteringen starta tidigare. I motion Sf279
begärs ett tillkännagivande om en översyn av lagstiftningen.
I motion So452 av Margareta Viklund och Ulla-Britt Hagström (kd) begärs i
yrkande 1 ett tillkännagivande om en undersökning om varför kvinnorna inom
den offentliga sektorn har högre sjukfrånvaro än de med liknade
arbetsuppgifter som är anställda i privata företag.
Matz Hammarström m.fl. (mp) begär i motion A808 yrkande 15 en utredning av
kostnaderna för sjukfrånvaron utifrån ett genusperspektiv. Motionärerna
frågar sig varför kvinnors sjukfrånvaro är högre än männens och anser att
sjukvård och sjukförsäkring bör utgå från att de faktiska livs- och
arbetsvillkoren är olika för kvinnor och män.
I motion Sf255 av Cristina Husmark Pehrsson och Barbro Feltzing (m, mp)
anförs att de små företagen har lägre sjukfrånvaro vilket visar på större
engagemang i de anställdas hälsa. De stora arbetsplatserna saknar enligt
motionärerna incitament för att förbättra arbetsmiljön när de mindre
företagen sponsrar genom att betala sjukförsäkringsavgift på samma nivå. I
motionen begärs ett tillkännagivande om att låta utreda möjligheten för
småföretag att särskilt uppmärksammas och kompenseras vad gäller
sjukförsäkringsavgiften.
I motion Sf258 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs förslag till ändring i
sjukförsäkringen så att egenföretagare får en inkomsttrygghet som är
likvärdig den som gäller för löntagare. Motionärerna anser att den
sjukpenninggrundande inkomsten bör utgå från taxerad inkomst justerad för
resultatre-
glerande poster och korrigerad med skäliga fasta kostnader.
Jämförelseinkomsten bör enligt motionärerna avskaffas och
dagpenningberäkningen göras likvärdig.
I motion Kr230 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m) begärs i yrkande 8 ett
tillkännagivande om konstnärer och socialförsäkringssystemet. Motionärerna
anser bl.a. att det finns problem när det gäller beräkningen av den
sjukpenninggrundande inkomsten och att det bör vara möjligt att teckna en
tilläggsförsäkring.
Maria Larsson (kd) anför i motion Sf216 att det är orationellt att den som
under uppbyggnadsskedet av ett aktiebolag inte tar ut lön, inte heller kan få
någon sjukpenninggrundande inkomst fastställd. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att ägare av aktiebolag bör jämställas med ägare i andra
bolagsformer vad gäller sjukförsäkring.
I motion Sf254 anför Helena Bargholtz (fp) att det bör vara möjligt att
beräkna den sjukpenninggrundande inkomsten utifrån tidigare arbetsinkomst om
man blir långvarigt sjuk under uppbyggnadsskedet av ett företag.
Sjukpenningen bör även räknas upp med inflationen. Ett tillkännagivande om
behovet av nya lagbestämmelser till skydd för personer som hamnar vid sidan
av det sociala skyddsnätet begärs.
I motion N323 yrkande 13 av Eva Flyborg m.fl. (fp) anförs att
beräkningsunderlaget för olika system varierar, exempelvis räknas
avsättningar för expansionsmedel som inkomst när företagaren söker
bostadsbidrag men inte när sjukpenningen skall beräknas. I motionen begärs
ett tillkännagivande om rättvisa regler i socialförsäkringarna.
Lilian Virgin m.fl. (s) begär i motion Sf212 ett tillkännagivande om
behovet av en översyn av de regler som tillämpas när löneökning inträffar
under sjukperiod. Enligt motionärerna bör nya löneavtal påverka den
sjukpenninggrundande inkomsten även under pågående sjukperiod och retroaktiv
ersättning bör utgå.
Även i motion Sf263 av Christina Nenes och Nils-Erik Söderqvist (s) begärs
ett tillkännagivande om behovet av en översyn rörande beräkningsgrunderna för
sjukpenninggrundande inkomst. Motionärerna anser att den som är sjuk under
pågående löneförhandlingar bör få retroaktiv lön.
Annika Nilsson och Kent Härstedt (s) vill ha en översyn av reglerna för
sjukpenninggrundande inkomst. Enligt motionärerna bör den
sjukpenninggrundande inkomsten eventuellt kunna vara vilande under en period
av utlandspraktik. I motion Sf288 begärs ett tillkännagivande om detta.
Övriga motioner om ekonomisk samverkan och finansiell samordning
I motion Sf201 av Rolf Gunnarsson (m) begärs ett tillkännagivande om
samordning av resurser för rehabilitering. Motionären anser att en gemensam
penningpåse till försäkringskassornas förfogande skulle korta vårdköer och
effektivisera rehabiliteringsarbetet.
Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begär i motion Sf294 yrkandena 1 och 2
tillkännagivanden om att det borde vara möjligt att över hela landet använda
pengar till insatser för vård och rehabilitering som annars går till passiv
sjukskrivning (FINSAM-verksamhet) och om vikten att få med arbetsförmedlingen
i SOCSAM-försöken. Motionärerna anser att arbetsförmedlingen bör föras in i
ett par av försöken, eftersom dessa skall pågå två år till.
Övriga motioner om rehabilitering
I motion Sf276 av Margit Gennser m.fl. (m) anför motionärerna att de
instämmer med Gerhard Larssons utredning, SOU 2000:78, att rehabilitering
till arbete är att betrakta som en process med tre olika faser,
rehabiliteringsutredning, rehabiliteringsinsatser samt avslut och
utvärdering. Motionärerna motsätter sig dock utredningens förslag att inrätta
ett nytt statligt verk med ansvar för rehabilitering. Motionärerna anser
vidare att rehabiliteringsersättning inte bör kunna användas för studier,
annat än för vissa äldre personer med avsaknad av grundskolekompetens. I
motionen redogörs för utgångspunkterna för en reform av den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Den enskilde individen skall ha ett
eget ansvar men också en rätt och en vilja att själv försörja sig och för att
förebygga ohälsa genom bl.a. hälsofrämjande åtgärder, livslångt lärande samt
medverkan i utvecklingssamtal hos arbetsgivaren. Rehabiliteringen måste syfta
till att underlätta återinträdet på arbetsmarknaden. Grundtanken är enligt
motionärerna att den offentliga sektorn inte skall driva verksamheter som
bättre kan drivas av privata företag. I motionen föreslås att
försäkringskassan i ett första skede ges det finansiella ansvaret för
rehabilitering och uppgiften att samordna de åtgärder som utförs av olika
myndigheter och arbetsgivaren. Resurser tillförs så att kassan ges möjlighet
att upphandla tjänster i andra landsting, av privata entreprenörer eller
utomlands. Samarbetet och samverkan mellan kassorna och landstingen bör dock
enligt motionärerna inte minska. De bra exemplen inom bl.a. FINSAM- och
SOCSAM-försöken bör tillämpas och erfarenheterna tillvaratas i hela landet.
Arbetsgivare med låg omfattning av rehabilitering bör på sikt erhålla lägre
arbetsgivaravgift. Konkurrens bland arbetsgivare inom den offentliga sektorn
där stor andel kvinnor arbetar skulle också enligt motionärerna stimulera
till bättre ansvar för arbetsmiljön. I ett senare skede bör en privat
rehabiliteringsförsäkring införas med konkurrerande försäkringsbolag som får
ansvara för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Rehabiliteringsförsäkringen bör vara obligatorisk. Individen väljer själv
försäkringsbolag inkluderat den statliga försäkringskassan. Väsentligt är att
försäkringen tecknas mellan arbetstagare och försäkringsbolag och att
försäkringen skall följa individen vid byte av arbetsgivare. I motionen anges
att samtliga personer som står till arbetsmarknadens förfogande och är
inskrivna vid försäkringskassan bör omfattas av den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen, såväl tillsvidareanställda som tillfälligt anställda. I
yrkandena 1, 2, 6 och 7 begärs tillkännagivanden om det anförda.
Också i motion Sf286 yrkande 14 av Margit Gennser m.fl. (m) tas bl.a. upp
frågan om att försäkringskassan skall ges det finansiella ansvaret för den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen med möjlighet att upphandla tjänster i
andra landsting, av privata entreprenörer eller utomlands.
Även i motion Sf257 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs förslag till ändring
så att försäkringskassan får det finansiella ansvaret för
rehabiliteringsutredningar och rehabilitering.
I motion A277 av Maria Larsson m.fl. (kd) begärs i yrkande 7 ett
tillkännagivande om tillgång till snabba insatser med rehabilitering vid
arbetsrelaterad ohälsa. Enligt motionärerna blir rehabiliteringstiden längre
ju längre någon tvingas vänta på vård.
Lennart Daléus m.fl. (c ) anför i motion Sf236 att myndigheternas insatser
bör samordnas och den enskilde få en handläggare att hålla kontakt med,
oberoende av vilken sektor som är den huvudsakliga finansiären. Vidare bör
individen ges ett ökat inflytande i rehabiliteringsprocessen och han eller
hon bör få en individuell handlingsplan genom lagfästa rättigheter. I stället
för passivt stöd bör enligt motionärerna aktiva insatser vidtas.
Sjukpenningen bör ersättas med rehabiliteringsersättning senast efter fyra
månader och den som ej tar emot rehabilitering skall ges lägre ersättning,
anser motionärerna. Slutligen bör rehabiliteringsersättning kunna utgå för
längre tid än ett år. I yrkandena 1 och 3-5 begärs tillkännagivanden om det
anförda.
Sofia Jonsson (c ) begär i motion Sf247 ett tillkännagivande om ökad
samordning och individuellt inflytande i rehabiliteringsprocessen. Motionären
anser att det bör satsas på förebyggande verksamhet och att individens bästa
bör sättas i centrum.
Kenneth Johansson m.fl. (c ) begär i motion So539 yrkande 6 förslag om en
handlingsplan för att höja den faktiska pensionsåldern. Motionärerna anser
att det behövs en ökad flexibilitet i arbetslivet och kontinuerlig
vidareutbildning. Människor måste ges förutsättningar att orka arbeta till
pensioneringen. Det bör också vara möjligt att arbeta efter 65 års ålder.
Lars Leijonborg m.fl. (fp) anser att den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen bör vara organiserad enligt dagens modell men med en
kraftfullare roll för försäkringskassan. Denna modell bör kompletteras med en
rehabiliteringsförsäkring som tecknas av arbetsgivaren. Arbetsgivaren bör
kunna teckna försäkringen hos privata försäkringsbolag eller genom den
allmänna försäkringen. Avgiften avgörs av utfallet av sjukskrivning och
förebyggande insatser föregående år. Ett högkostnadsskydd hindrar att
kostnaden för en enskild arbetsgivare blir för hög. Motionärerna anser att i
kombination med den s.k. FINSAM-modellen skulle detta sammantaget bli en
kraftfull insats för förbättrad rehabilitering. I motion A225 yrkande 5
begärs ett tillkännagivande om detta.
Lena Sandlin-Hedman och Ingemar Josefsson (s) begär i motion Sf234 ett
tillkännagivande om en obligatorisk rehabiliteringsförsäkring. Motionärerna
anser att denna försäkring bör vara statlig men att den inte på något sätt
skall frånta arbetsgivarna kostnadsansvaret.
I motion Sf278 av Catherine Persson (s) begärs ett tillkännagivande om
behovet av ökad samverkan mellan olika huvudmän för att underlätta
rehabilitering.
I motion Sf277 av Birgitta Ahlberg och Lars U Granberg (s) begärs ett
tillkännagivande om möjligheten till arbete för funktionshindrade.
Motionärerna anser att reglerna för upphandling av rehabiliteringstjänster
bör göras smidigare. Krav på s.k. ramavtal bör inte ställas.
Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd) anser att det är viktigt med tidiga
insatser och bättre vägledningsstöd i rehabiliteringen av hörselskadade. I
motion So540 yrkande 5 begärs ett tillkännagivande.
I motion So360 av Rigmor Stenmark (c) begärs i yrkande 2 ett
tillkännagivande om att rehabiliteringsmedel hos försäkringskassorna bör
reserveras för whiplashskador.
Viviann Gerdin och Gunnel Wallin (c) anser att det är viktigt med anpassade
rehabiliteringsåtgärder för kroniskt sjuka. När det gäller bl.a. fibromyalgi
krävs specifik smärtanalys och behandling. I motion So544 yrkande 3 begärs
ett tillkännagivande härom.
Eskil Erlandsson och Åsa Torstensson (c) begär i motion Sf281 ett
tillkännagivande om att möjligheterna att erhålla
arbetsrehabiliteringshjälpmedel skall omfatta även lant- och skogsbrukare.
I motion Sf275 av Birgitta Ahlqvist och Kristina Zakrisson (s) anges att
det är viktigt att ersättning kan utgå även till en hörselskadads anhörig vid
den åtta veckor långa teckenspråksutbildningen som ges med
rehabiliteringsersättning. I motionen begärs ett tillkännagivande härom.
Övrig motion om närståendepenning
Eskil Erlandsson och Birgitta Carlsson (c) begär i motion Sf307 ett
tillkännagivande om att närståendepenningen inte bör begränsas till 60 dagar
per år.
Utskottets bedömning
Sjukförsäkringen
De senaste årens ökade kostnader för sjukförsäkringen är enligt utskottets
mening, även om ökningstakten avtagit något, mycket oroande. Som nämnts
tidigare har regeringen i syfte att påverka den negativa utvecklingen bl.a.
beslutat om två större utredningar. Den ena, Sjukförsäkringsutredningen, har
den 15 augusti 2000 överlämnat ett delbetänkande Sjukförsäkringen - basfakta
och utvecklingsmöjligheter (SOU 2000:72). Utredaren skall slutredovisa sitt
uppdrag i december i år. Den andra, Utredningen om den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen, har haft regeringens uppdrag att se över
rehabiliteringsområdet och lämna förslag till åtgärder som på olika sätt kan
stärka och effektivisera rehabiliteringen för långtidssjukskrivna. Den 30
augusti i år presenterade utredningen betänkandet Rehabilitering till arbete
- En reform med individen i centrum (SOU 2000:78). Betänkandet
remissbehandlas för närvarande.
Därutöver har regeringen tillsatt en arbetsgrupp inom Regeringskansliet.
Arbetsgruppen skall ta fram en handlingsplan som anger en strategi för att
komma till rätta med utvecklingen av den arbetsbetingade ohälsan och för att
åstadkomma en förnyelse av arbetsmiljöarbetet. Arbetsgruppens uppgift är att
skapa en struktur på ohälsoområdet som är tillräckligt kraftfull för att
avsevärt öka människors möjligheter att delta i arbetslivet. Detta kan ske
genom förebyggande åtgärder, förbättrad arbetsmiljö, bättre rehabilitering
och effektivare försäkringssystem. Utredningens arbete skall också syfta till
att äldre arbetskraft ges bättre möjligheter att stanna kvar i arbetslivet.
Inom arbetsgruppen skall även reglerna för beräkning av sjukpenninggrundande
inkomst beredas. I propositionen anges att inriktningen är att ett samlat
förslag skall vara klart att remittera våren 2001 och att en proposition
skall föreläggas riksdagen hösten 2001 med ett ikraftträdande senast fr.o.m.
2003.
Av Sjukförsäkringsutredningens delbetänkande framgår bl.a. att
sjukskrivning och sjukfrånvaro är ojämnt fördelad mellan kön samt mellan
olika sektorer, arbetsplatser och regioner. Utvecklingen under senare år har
förstärkt dessa skillnader. Utredningen drar den slutsatsen att olika
arbetsplatser och olika arbetsmiljöer skapar och resulterar i olika
sjukfrånvaro. Som ett underlag för en fortsatt diskussion tar utredningen
också upp en rad frågor som rör sjukförsäkringen, bl.a.
arbetsgivaravgifternas storlek och systemets försäkringsmässighet. Utskottet
har i tidigare avsnitt om sjuklön redogjort för vissa av de frågor som
utredningen behandlar, såsom en förlängd sjuklöneperiod och högkostnadsskydd.
Utredningen anger i sitt delbetänkande att alla läkare som hittills skall ha
rätt att utfärda läkarintyg. Vid utskottets utfrågning den 16 november i år
angav den särskilda utredaren att utredningen i sitt slutbetänkande kommer
att föreslå utökade utbildningsinsatser för läkare och att försäkringsmedicin
bör ingå i all läkarutbildning på alla nivåer. När det gäller
försäkringsläkarna angavs att dessa besitter en viktig kompetens men att de
varit överbelastade och därför tvingats till ett i princip kontrollerande
arbete. I utredningens uppdrag ingår att granska sjukskrivande läkarens och
försäkringsläkarens roll. Utskottet, som tidigare vid flera tillfällen och
senast i betänkande 1999/2000:SfU1 har behandlat frågan om bl.a. tillsynen av
försäkringsläkarna, anser att utredningen bör avvaktas.
I tre motioner anförs att bl.a. forskningen skulle underlättas om
försäkringskassans kunskap om sjukdomar och arbetsskador tas till vara samt
en möjlighet att registrera diagnos och arbetsplats införs. Utskottet kan
konstatera att även frågan om registrering av diagnoser behandlas av
Sjukförsäkringsutredningen. Enligt utredningen bör man, i syfte att
underlätta för bl.a. forskning och analyser, försöka finna en ur
integritetssynpunkt acceptabel lösning så att diagnos, yrke, arbetsplats och
sjukskrivande läkare skall kunna registreras fortlöpande.
Beträffande motionsyrkanden om socialförsäkringens utformning m.m. anser
utskottet, och som tidigare uttalats i betänkande 1999/2000:SfU1, att en väl
fungerande sjukförsäkring är av stor betydelse. Riksdagen har under våren
1997 fastställt principer för en allmän försäkring vid sjukdom och
rehabilitering. Enligt utskottets uppfattning ger dagens försäkring, med
skydd mot inkomstförlust vid sjukdom enligt inkomstbortfallsprincipen och med
en kompensationsnivå på 80 %, en god trygghet med en rimlig ersättningsnivå.
Utskottet anser också att det bör ingå en viss självrisk i systemet.
Uppbyggnaden med en karensdag kombinerat med olika högriskskydd, bl.a. vid
upprepade sjukfall, utgör en rimlig avvägning. Enligt utskottets mening
skulle en ytterligare karensdag innebära alltför stora påfrestningar för
redan utsatta gruppers försörjningssituation. I Sjukförsäkringsutredningens
delbetänkande anges beträffande incitament och självrisker i systemet att
ytterligare karensdagar och lägre ersättningsnivåer ekonomiskt gynnar företag
med hög sjukfrånvaro. I övrigt har utskottet ovan under avsnittet Allmänna
principer för socialförsäkringarna påtalat behovet av en höjning av taket i
försäkringssystemen.
Beträffande frågan om att sjukfall och skador till följd av trafiken skall
överföras till trafikförsäkringen och kostnaderna därmed inte längre belasta
den allmänna försäkringen anser utskottet att ett system, där vissa
skadetyper inte längre ryms inom den allmänna försäkringen, för närvarande
inte är aktuellt med hänsyn till det ansvar försäkringskassan i dag har för
samordning och tillsyn av rehabiliteringsverksamheten.
Utskottet delar regeringens bedömning att orsakssambanden är mycket
komplexa och att det finns flera förklaringar till det rådande förhållandet
med ökande sjukfrånvaro. Utskottet anser att det måste utformas en strategi
för att komma till rätta med utvecklingen av den arbetsbetingade ohälsan och
för att åstadkomma en förnyelse av arbetsmiljöarbetet som ökar människors
möjligheter att delta i arbetslivet. Detta bör ske genom förebyggande
åtgärder, förbättrad arbetsmiljö, bättre rehabilitering och effektivare
försäkringssystem. Beredningen av dessa frågor inom Regeringskansliet bör
enligt utskottets mening avvaktas. Utskottet utgår från att regeringen
återkommer till riksdagen med ett samlat förslag så snart som möjligt.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf286 yrkandena 4, 5, 11, 13
och 16, So364 yrkandena 2, 4 och 6, Sf302, Sf283, So544 yrkande 2, Sf222,
Sf225, Sf287, Sf279, So452 yrkande 1, A808 yrkande 15 och Sf255.
Utskottet avstyrker även motionerna Sf258, Kr230 yrkande 8, Sf216, Sf254,
N323 yrkande 13, Sf212, Sf263 och Sf288.
Angående förslag i motioner som har betydelse för medelsanvisningen
återkommer utskottet härtill senare i detta avsnitt.
Ekonomisk samverkan och finansiell samordning
Som framgått ovan, av redogörelsen för gällande ordning, har
försäkringskassan möjlighet att träffa överenskommelse med kommun, landsting
och länsarbetsnämnd om samverkan för att uppnå en effektivare användning av
tillgängliga resurser (FRISAM). Denna möjlighet som infördes den 1 januari
1998 syftar till att fördjupa och utveckla rehabiliteringsarbetet genom en
ökad samverkan. Genom denna samverkan mellan flera parter skapas möjligheter
att utifrån det individuella perspektivet åstadkomma en lösning som tar
hänsyn till helheten i individens situation. I samband med riksdagens
behandling av förslaget om en sådan friare samverkan mellan olika huvudmän
(bet. 1997/98:SfU1) avstyrkte utskottet motionsyrkanden om att FINSAM-
modellen skall införas i hela landet. Utskottet framhöll dock att det är
angeläget att insikterna om förbättrad metodutveckling och effektivare
administration från FINSAM-försöken tas till vara och får genomslag i det nya
samverkansarbetet. Utskottet påtalade också vikten av att det fastställs ett
gemensamt mål om samverkan för de berörda myndigheterna. Utskottet har vid
flera tillfällen därefter vidhållit sitt ställningstagande att FINSAM-
modellen inte bör införas i hela landet (se senast yttr. 1999/2000:SfU7y).
Som utskottet tidigare framhållit är det angeläget att resultatet av
samverkansarbetet systematiskt följs upp och utvärderas. En gemensam
ledningsgrupp med Socialstyrelsen, Arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetarskyddsstyrelsen, RFV, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet
har också bildats för att utvärdera effekterna av samverkan inom
rehabiliteringsområdet (FRISAM och SOCSAM). Arbetet skall slutredovisas den
31 december 2001.
Utskottet har även framhållit att åtgärder för arbetslösa är ett viktigt
inslag i försöksverksamheten. Samverkan har också formaliserats genom att
ledningsorganet för försöksverksamheten i sju av de åtta försöksområdena
tecknat samverkansavtal med Länsarbetsnämnden (1999). Ett gemensamt mål för
AMS, Arbetarskyddsstyrelsen, RFV och Socialstyrelsen angavs vara att inom
rehabiliteringsområdet samverka för att uppnå en effektivare användning av
tillgängliga medel i syfte att underlätta för den enskilde att försörja sig
genom arbete.
Socialutskottet har nyligen i betänkande 2000/01:SoU5 behandlat en motion
väckt med anledning av proposition 1999/2000:149 Nationell handlingsplan för
utveckling av hälso- och sjukvården. I betänkandet föreslår socialutskottet
med anledning av motionen ett tillkännagivande om att regeringen skyndsamt
bör återkomma till riksdagen med förslag till finansiell samordning i syfte
att underlätta samarbete för att åstadkomma ökad hälsa och minskade
sjukskrivningar. I betänkandet anförs:
Utskottet delar inställningen i motion So3 (c) yrkande 8 om att bättre
samordning mellan hälso- och sjukvården, socialförsäkring och socialtjänst
kan bidra till bättre hälsa. En bättre samordning av resurserna mellan dessa
verksamheter kan, som motionärerna anfört, innebära att systemen fungerar mer
effektivt och att medborgaren därmed får en bättre vård samtidigt som
samhällets totala kostnader hålls nere. Som exempel kan nämnas Finsam som
varit ett av de försök som bedrivits och nu är utvärderat. Utskottet har
tidigare betonat vikten av samverkan mellan olika huvudmän och framhållit att
genom sådan samverkan mellan flera parter skapas möjligheter att utifrån det
individuella perspektivet åstadkomma en lösning som tar hänsyn till helheten
i individens situation (se 1999/2000:SoU9). Utskottet vidhåller denna
inställning. Dessutom vill utskottet framhålla att samverkan redan i dag kan
ske inom ramen för rådande lagstiftning och regleringsbrev.
Utskottet vill vidare framhålla att försöksverksamhet för närvarande pågår
när det gäller finansiell samverkan mellan olika myndigheter. Dessa
försöksverksamheter skall systematiskt följas upp och utvärderas i olika
steg. De utvärderingar som pågår skall fullföljas. Regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag till finansiell samordning mellan hälso- och
sjukvården, socialtjänsten och socialförsäkringen i syfte att underlätta
samarbete för att åstadkomma ökad hälsa och minskade sjukskrivningar.
Utskottet vill emellertid tydliggöra att det är frågan om ett lokalt
samarbete där varje parts delaktighet förutsätts och där begränsningar av den
totala finansiella ramen kommer att finnas. Dessutom bör det tydliggöras att
utskottet inte avser samarbete i första hand på individnivå samt att
förslaget kommer att kunna innehålla regler som möjliggör olika
samverkansformer. Utskottet vill betona vikten av att regeringen skyndsamt
återkommer till riksdagen. Vad utskottet nu anfört bör med anledning av
motion So3 (c) yrkande 8 ges regeringen till känna.
Riksdagens beslut med anledning av socialutskottets betänkande 2000/01:SoU5
kommer att fattas den 29 november 2000.
Regeringens förslag bör därefter avvaktas och socialförsäkringsutskottet
förutsätter att regeringen i beredningsarbetet även väger in de förslag som
lagts fram av de båda övergripande utredningarna om den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen och sjukförsäkringen.
Med det anförda är enligt utskottets uppfattning motionerna Sf201 samt
Sf294 yrkandena 1 och 2 i huvudsak tillgodosedda och bör avslås.
Angående förslag i motioner som har betydelse för medelsanvisningen
återkommer utskottet härtill senare i detta avsnitt.
Rehabilitering
I och med den s.k. rehabiliteringsreformen 1992 infördes begreppet
arbetslivsinriktad rehabilitering vilken omfattar de åtgärder som i första
hand arbetsgivare och försäkringskassa ansvarar för och som en person behöver
för att återfå eller behålla sin arbetsförmåga. Försäkringskassan fick det
övergripande ansvaret för samordningen av den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen. Samordningsansvaret innebär inte att försäkringskassan
övertar det ansvar för att genomföra och bekosta insatser för den enskilde
som ligger på arbetsgivare och olika myndigheter.
RFV har fastställt som riksmål för landets försäkringskassor att 70 % av
dem som genomgår samordnad rehabilitering skall ha ökat sin arbetsförmåga sex
månader efter avslutad rehabilitering. Enligt vad som anges i
budgetpropositionen uppgick år 1999 andelen personer med ökad arbetsförmåga
till 61 %, vilket innebär att riksmålet inte uppnåddes. Förklaringen ligger
delvis i att försäkringskassorna har flyttat personalresurser till
handläggning och utbetalning av ersättningar. Av vad som framgår av
propositionen har också demografiska faktorer betydelse. Vidare visar en del
undersökningar att väntetiderna inom sjukvården har ökat, vilket innebär både
längre sjukskrivningar och att rehabiliteringsarbetet försvåras.
Utredningen om den arbetslivsinriktade rehabiliteringen har haft
regeringens uppdrag att se över rehabiliteringsområdet och lämna förslag till
åtgärder som på olika sätt kan stärka och effektivisera rehabiliteringen för
långtidssjukskrivna. Som nämnts presenterade utredningen i augusti i år
betänkandet Rehabilitering till arbete - En reform med individen i centrum
(SOU 2000:78). I betänkandet konstateras att det finns en rad orsaker till
att rehabiliteringsreformen inte nådde sitt fulla syfte. Bland annat var
arbetsgivarens ansvar för rehabiliteringen otydligt, vilket ledde till att
ansvaret försköts till den offentliga sektorn med den statliga
socialförsäkringen, arbetsförmedlingen, den kommunala socialtjänsten och
landstingets hälso- och sjukvård. Andra faktorer som utredningen pekar på är
förändringar i arbetslivet och på arbetsmarknaden såsom förändrade och mer
"slimmade" arbetsorganisationer. Utredningen föreslår en ny reform inom den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen som innebär en offentlig modell och som
bygger på sju hörnstenar - individen i centrum, en offentlig huvudaktör (en
ny statlig myndighet), en kraftfullare försäkring via en sammanhållen
rehabiliteringsförsäkring, stärkta förebyggande insatser, ökat utbud av
resurser och ökad kunskap, likvärdiga möjligheter över landet och mellan
olika grupper samt tydligare drivkrafter. Målet med reformen är färre
sjukskrivningar och, om de ändå inträffar, kortare sjukskrivningsperioder.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Som utskottet anfört ovan är de senaste årens ökade kostnader för
sjukförsäkringen och det därmed eftersatta rehabiliteringsarbetet oroande.
Enligt utskottets uppfattning har dock många bra åtgärder initierats inom
rehabiliteringsområdet, inte minst när det gäller samverkansarbetet. Som
angivits tidigare skall en arbetsgrupp inom Regeringskansliet ta fram en
handlingsplan som anger en strategi för att komma till rätta med utvecklingen
av den arbetsbetingade ohälsan och för att åstadkomma en förnyelse av
arbetsmiljöarbetet. Utskottet anser att den samlade beredningen inom
Regeringskansliet av bl.a. förslagen från utredningen om den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen bör avvaktas.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf276 yrkandena 1, 2, 6 och
7, Sf286 yrkande 14, Sf257, A277 yrkande 7, Sf236 yrkandena 1 och 3-5,
Sf247, A225 yrkande 5, Sf234, Sf278, Sf277, So360 yrkande 2, So544 yrkande 3,
Sf281, Sf275 och So540 yrkande 5.
Enligt utskottets mening är ett syfte med att utveckla
rehabiliteringsarbetet bl.a. att höja den faktiska pensionsåldern. Med vad
utskottet ovan uttalat angående utredningen om den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen tillgodoses motion So539 yrkande 6 om förslag till
handlingsplan för att höja den faktiska pensionsåldern. Motionen avstyrks.
Angående förslag i motioner som har betydelse för medelsanvisningen
återkommer utskottet härtill senare i detta avsnitt.
Närståendepenning
Utskottet har tidigare avstyrkt krav om att förlänga rätten till
närståendepenning och den därtill kopplade rätten till ledighet från
nuvarande 60 till 120 dagar. Utskottet finner inte nu skäl att göra annan
bedömning. Motion Sf307 avstyrks.
Angående förslag i motion som har betydelse för medelsanvisningen
återkommer utskottet härtill senare i detta avsnitt.
Förslag rörande medelsanvisningen till anslag 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m.
Beträffande regeringens förslag till medelsanvisning noterar utskottet att
utgifterna för sjukpenningen har fortsatt att stiga även under 2000. Trots
att ökningstakten avtagit något under 2000 finns det för närvarande inget som
tyder på att utgifterna kommer att minska under de närmaste åren. Enligt
utskottets mening är det viktigt att de bakomliggande orsakerna analyseras
ingående och att kommande förslag samordnas. Utskottet ser därför positivt på
den handlingsplan för att öka hälsan som regeringen aviserat till hösten
2001.
Utskottet, som noterar att anslaget med nuvarande prognos kommer att ha ett
relativt stort negativt ingående överföringsbelopp 2001, utgår från att
regeringen noga följer utvecklingen av kostnaderna för
sjukpenningförsäkringen och så snart det är möjligt återkommer med förslag.
Vad utskottet i tidigare avsnitt anfört om finansiell samordning påverkar
inte budgeten för 2001.
Med hänsyn till det anförda biträder utskottet regeringens förslag.
Utskottet avstyrker motionerna Sf299 yrkandena 1 och 2, Sf286 yrkandena 6, 7,
10 och 12, Sf276 yrkandena 3-5, Sf294 yrkandena 3, 5, 6 och 7 i denna del,
Sf271, Sf310 yrkandena 1 i denna del samt 2 och 3, Sf292 yrkande 5 i denna
del, Fi211 yrkandena 16 i denna del och 24, A225 yrkande 6, So548 yrkande 2
och So541 yrkandena 1 och 5.
19:2 Förtidspensioner
Gällande ordning
Från anslaget bekostas utgifter för tilläggspension och folkpension i form av
förtidspension samt pensionstillskott och barntillägg till förtidspension
samt statlig ålderspensionsavgift.
Enligt 7 kap. 1 § AFL utges förtidspension till försäkrad som fyllt 16 år
för tid före den månad då han/hon fyller 65 år om arbetsförmågan på grund av
sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen kan
anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men
kan den antas bli bestående för avsevärd tid har den försäkrade rätt till ett
tidsbegränsat sjukbidrag. Förtidspension/sjukbidrag utges som hel, tre
fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån, alltefter graden av
nedsättningen av arbetsförmågan. Motsvarande regler finns i 13 kap. AFL i
fråga om förtidspension från ATP.
Propositionen
I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 2001 till anslag 19:2
Förtidspensioner anvisar ett ramanslag på 49 696 miljoner kronor.
Regeringen anger i propositionen att situationen på förtidspensionsområdet
är mycket oroande med en utveckling som pekar på en fortsatt ökning av
antalet personer med förtidspension och sjukbidrag under de närmaste åren.
Nästan alla förmånsslag inom politikområdet är för närvarande föremål för
utredning och reformering. Det pågående utredningsarbetet med att reformera
systemet med förtidspension har avslutats under sommaren och förslagen från
detta arbete har sänts ut på remiss. Avsikten är att ett förslag om
reformerat ersättningssystem vid långvarig eller varaktig medicinskt grundad
nedsättning av arbetsförmågan skall kunna överlämnas till riksdagen under
våren 2001. De nya reglerna avses träda i kraft den 1 januari 2003. Som
tidigare nämnts pågår också ett arbete med att utarbeta en handlingsplan för
hela ohälsoområdet samt föreslå åtgärder som bryter den negativa utvecklingen
inom sjukförsäkrings- och förtidspensionsområdena. Inriktningen är att
förslag skall kunna föreläggas riksdagen under hösten 2001 med ett
ikraftträdande senast fr.o.m. 2003.
Den 1 januari 2000 infördes regler om vilande förtidspension. Reglerna
syftar till att stimulera till återgång i arbetslivet och ett i övrigt aktivt
liv. Av propositionen framgår att RFV skall lämna en första översiktlig
redovisning av effekterna av systemet senast den 1 mars 2001 och en mer
omfattande utvärdering den 1 mars 2002. Enligt RFV hade i juni 2000 hittills
knappt 300 personer beviljats vilande förtidspension; det saknas emellertid
uppgift om antalet ärenden som var under handläggning. Enligt propositionen
indikerar detta att färre personer än beräknat kommer att pröva denna
möjlighet under 2000, något som reducerar den kalkylerade minskningen av
försäkringsutgifterna.
Motioner med anslagseffekt budgetåret 2001
Moderaterna
I motion Sf299 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs i yrkande 3 att riksdagen
beslutar att för budgetåret 2001 till anslag 19:2 anvisa 1 000 miljoner
kronor mindre än regeringen föreslagit. Bland annat genom att
försäkringskassan ges det finansiella ansvaret för den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen, med möjlighet att upphandla rehabiliteringstjänster på
annat håll än i det egna landstinget, bör kostnaderna för förtidspensioner
minska.
Kristdemokraterna
I motion Sf294 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 7 i denna
del att riksdagen beslutar att för budgetåret 2001 till anslag 19:2 anvisa
625 miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit. Motionärerna anser att
en effektivare rehabilitering med en ny rehabiliteringsorganisation ger lägre
kostnader för förtidspensioner.
Folkpartiet
I motionerna Sf292 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 5 i denna del och
Fi211 yrkande 16 i denna del begärs att riksdagen beslutar att för budgetåret
2001 till anslag 19:2 anvisa 140 miljoner kronor mindre än regeringen
föreslagit. Lägre kostnader kan uppnås genom att FINSAM införs i hela landet
och genom åtgärder mot överutnyttjande av försäkringen.
Övriga motioner om förtidspensioner
I motion Sf226 av Kenneth Lantz (kd) begärs ett tillkännagivande i yrkande 3
om risken att ersättningen minskar vid övergång från aktivitetsersättning
till sjukersättning. Motionären pekar på att det i Ds 2000:39 respektive
Ds 2000:40 föreslås olika beräkningsunderlag och att man bör vara uppmärksam
på detta vid utformningen av de nya systemen.
I motion Sf236 yrkande 6 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande om att förtidspensionssystemet bör omformas till en
ersättning för trygghet och aktivitet. Motionärerna ser hellre en
habiliteringspenning eller långtidssjukskrivning än en passiviserande
förtidspension.
I motion So354 yrkande 12 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande om att ingen under 30 år bör förtidspensioneras. Kommande
förslag bör uppmuntra till arbete.
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion So538 yrkande 15 förslag om
åtgärder mot förtidspensionering av unga funktionshindrade. Motionärerna
anser att regeringen skyndsamt bör återkomma med förslag som uppmuntrar till
arbete.
Också i motion Sf268 av Alf Eriksson (s) begärs ett tillkännagivande om
unga förtidspensionärer. Motionären anför att det är angeläget se över
situationen.
I motion Sf244 av Hans Stenberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om
behovet av att särskilt uppmärksamma gruppen äldre långtidsarbetslösa när
reglerna om det nya förtidspensionssystemet utformas. Motionärerna anger att
det i vissa fall kan vara bättre med förtida pension än att tvingas in i
meningslös sysselsättning.
Lena Sandlin-Hedman och Laila Bäck (s) anför i motion Sf264 att samma
grundnivå för förtidspensionen bör gälla oavsett civilstånd. Motionärerna
begär ett tillkännagivande om att detta bör beaktas vid beredningen av det
nya förtidspensionssystemet.
Utskottets bedömning
Utskottet vill betona vikten av ett ekonomiskt skydd vid långvarigt nedsatt
arbetsoförmåga. Människor som till följd av varaktiga sjukdomar eller
funktionshinder inte kan arbeta bör ha rätt till en långsiktig trygghet i
fråga om sin försörjning. Mot denna bakgrund tillstyrkte utskottet våren 1998
riktlinjer för ett reformerat förtidspensionssystem (bet. 1997/98:SfU11).
Som ett led i arbetet med att reformera förtidspensionssystemet har fr.o.m.
den 1 januari 2000 införts nya regler om vilande förtidspension. Reglerna
syftar till att stimulera återgång till arbetslivet och ett i övrigt aktivt
liv och innebär i korthet en stor frihet för förtidspensionerade att pröva
arbete under tre år. I budgetpropositionen anges att det ännu är för tidigt
att avgöra i vilken utsträckning reglerna kommer att utnyttjas.
Inom Socialdepartementet har utredningsarbetet med att utforma förslag till
ett reformerat ersättningssystem vid långvarig eller varaktig medicinskt
grundad nedsättning av arbetsförmågan nyligen slutförts genom att två
departementspromemorior, Sjukersättning i stället för förtidspension -
Ersättning och ålderspensionsrätt vid långvarig eller varaktig medicinskt
grundad nedsättning av arbetsförmågan (Ds 2000:39) och Aktivitetsersättning -
Nytt försäkringsstöd för unga med långvarig medicinskt grundad nedsättning av
arbetsförmågan (Ds 2000:40) presenterats. De föreslagna reglerna för unga
innebär i korthet att ingen person under 30 år skall beviljas förtidspension.
I stället skall ett tidsbegränsat ekonomiskt stöd kunna beviljas under längst
tre år i taget. Detta stöd skall ge förutsättningar för så mycket aktivitet
som möjligt i syfte att utveckla den enskildes möjligheter att leva ett
aktivt liv och ta del av arbetslivet. Utskottet anser att beredningen i
Regeringskansliet bör avvaktas.
Utskottet noterar att regeringen gör den bedömningen att en kraftig ökning
av antalet nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag är att vänta de
närmaste åren. Denna utveckling, som är en följd av ökningen av bl.a. långa
sjukfall och demografiska förhållanden, är enligt utskottets mening mycket
oroande. Möjligheterna att på kort sikt motverka utvecklingen mot allt fler
förtidspensioner är emellertid mycket begränsade. Arbetet med att reformera
sjukförsäkringen och den arbetslivsinriktade rehabiliteringen kommer
emellertid enligt utskottets uppfattning att på sikt positivt påverka även
förtidspensionsområdet. Utskottet förutsätter att regeringen noga följer
utvecklingen inom området och utgår från att förslag om ett reformerat
ersättningssy-
stem vid långvarig eller varaktig medicinskt grundad nedsättning av
arbetsförmågan skall kunna överlämnas till riksdagen under våren 2001.
Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Sf236 yrkande 6, Sf226
yrkande 3, So354 yrkande 12, So538 yrkande 15, Sf268, Sf244 och Sf264.
Vad gäller regeringens förslag till medelsanvisning för anslag 19:1 har
utskottet inte något att erinra. Utskottet avstyrker motionerna Sf299 yrkande
3, Sf294 yrkande 7 i denna del, Sf292 yrkande 5 i denna del och Fi211 yrkande
16 i denna del.
19:3 Handikappersättningar
Propositionen
Handikappersättning utges enligt 9 kap. 2 § AFL till försäkrad som fyllt 16
år och som före 65 års ålder för avsevärd tid fått sin funktionsförmåga
nedsatt i sådan omfattning att han eller hon i sin dagliga livsföring behöver
mera tidskrävande hjälp av annan eller behöver hjälp av annan för att
förvärvsarbeta eller eljest får vidkännas betydande merutgifter på grund av
sitt handikapp.
Handikappersättning utbetalas med belopp som per år motsvarar 69 %, 53 %
eller 36 % av basbeloppet alltefter hjälpbehovets omfattning eller
merutgifternas storlek. Ersättningen kan utges tillsammans med t.ex.
förtidspension eller ålderspension, eller som självständig förmån.
I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 2001 till anslag 19:3
Handikappersättningar anvisar ett ramanslag på 1 054,4 miljoner kronor.
Motioner
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begär i motion Sf219 ett tillkännagivande om
behovet av en översyn av reglerna för handikappersättning. Ersättning bör
kunna beviljas och utges efter 65 års ålder.
I motion A808 av Matz Hammarström m.fl. (mp) begärs i yrkande 18 en
utredning rörande frågan om ersättningar till funktionshindrade ur ett
genusperspektiv. Motionärerna anför att enligt en studie 1987 så fick män
högre handikappersättning än kvinnor med liknade behov. Vidare vill
motionärerna att det utreds varför bilstödet enligt en rapport från RRV i maj
1999 utgick till fler män än kvinnor.
Utskottets bedömning
Avsikten med denna form av handikappersättning är att ge kompensation för
hjälpbehov som uppkommit till följd av sjukdom eller skada, medan hjälpbehov
som hänför sig till åldrandet inte bör ersättas genom handikappersättning.
Utskottet avstyrker med det anförda motion Sf219.
Socialförsäkringens administration har sedan 1997 i uppdrag att anlägga ett
s.k. genderperspektiv, dvs. integrera både mäns och kvinnors olika
förutsättningar och behov i hela verksamheten. Utskottet anser att det
givetvis inte får förekomma särbehandling på grund av kön och utgår från att
RFV och försäkringskassorna fortlöpande följer denna fråga. Utskottet
avstyrker motion A808 yrkande 18.
Utskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag till
medelsanvisning vad gäller anslag 19:3.
19:4 Arbetsskadeersättningar
Gällande ordning
Den som förvärvsarbetar här i riket är enligt lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring (LAF) försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och
uppdragstagare är dock försäkrade endast under förutsättning att de är
bosatta i Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning i
den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. LAF
omfattar skador till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i
arbetet. Även olycksfall vid färd till och från arbetet räknas som olycksfall
i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.
Reglerna för ersättning enligt LAF genomgick omfattande förändringar under
år 1993. Från och med den 1 januari 1993 har kravet på skadlighet hos en
arbetsmiljöfaktor höjts från sannolikhet till hög grad av sannolikhet. Även
den s.k. bevisregeln har skärpts så att orsakssamband numera skall anses
föreligga mellan en skada och ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i
arbetet om övervägande skäl talar för ett sådant samband. Vidare gäller
fr.o.m. den 1 juli 1993 att rätten till arbetsskadesjukpenning har slopats
för den som är försäkrad enlig AFL. Från samma tidpunkt gäller vidare att
ersättning för kostnader från arbetsskadeförsäkringen bara utges för sjukvård
utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel, och att frågan om en försäkrad
har ådragit sig en arbetsskada endast prövas i den mån det behövs för att
bestämma ersättning enligt LAF. För den som ådragit sig en arbetsskada utges
således numera i regel endast ersättning i form av arbetsskadelivränta.
Livränta utges vid bestående nedsättning av arbetsförmågan, och ersättningen
skall i princip utgöra skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade kan
antas ha haft som oskadad och den inkomst som han eller hon trots skadan kan
beräknas få. Livräntan ersätter en årlig inkomstförlust upp till sju och en
halv gånger basbeloppet.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras med arbetsgivaravgifter.
Propositionen
I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 2001 till anslag 19:4
Ar- betsskadeersättningar anvisar ett ramanslag på 6 909 miljoner kronor.
Enligt propositionen redovisas under anslaget utgifterna för
arbetsskadeförsäkringen och i vissa fall lagen om statligt personskadeskydd,
utgifter enligt motsvarande äldre regler samt skadestånd. Dessutom redovisas
statliga ålderspensionsavgifter för främst egenlivräntor under anslaget.
Utgiftsutvecklingen för arbetsskadeersättningarna är enligt propositionen
främst beroende av arbetsmiljöfaktorer, demografiska förhållanden, praxis,
medellivräntan och basbeloppsutvecklingen. Antalet egenlivräntor har minskat
på grund av att antalet nybeviljade livräntor är färre än antalet som har
upphört. Antalet livräntor till personer som är äldre än 64 år tenderar
enligt propositionen att öka.
Vidare uppges i propositionen att antalet anmälda arbetsskador har ökat
kraftigt de senaste åren vilket kan förväntas öka antalet livräntor. De
retroaktiva utbetalningarna ökade kraftigt under 1998, 1999 och det första
halvåret 2000. Det kan också antas att de retroaktiva utbetalningarna kommer
att ligga kvar på en hög nivå.
Motion med anslagseffekt för budgetåret 2001
Moderaterna
I motion Sf299 Margit Gennser m.fl. (m) begärs i yrkande 4 att riksdagen
beslutar att för budgetåret 2001 till anslag 19:4 anslå 300 miljoner kronor
mindre än vad regeringen föreslagit. I motionen anges att
arbetsskadeförsäkringen bör lyftas ur den offentliga försäkringen. På så sätt
kan kostnaderna för denna minska. På sikt bör enligt motionärerna
arbetsskadeförsäkringen privatiseras.
Övriga motioner om arbetsskadeförsäkringen
Utskottet behandlar nedan ett stort antal motioner från de allmänna
motionstiderna åren 1998, 1999 och 2000. Många yrkanden tar sikte på en
översyn av arbetsskadeförsäkringen antingen i dess helhet eller i vissa
delar.
I följande motioner begärs tillkännagivanden om en översyn av
arbetsskadeförsäkringen, 1998/99:Sf244 av Sylvia Lindgren m.fl. (s),
1998/99:Sf282 av Lena Sandlin (s), 1999/2000:Sf212 yrkande 1 av Sylvia
Lindgren m.fl. (s), 1999/2000:Sf217 av Lena Sandlin och Ingemar Josefsson
(s), 1999/2000:Sf220 av Britt-Marie Lindkvist och Hillevi Larsson (s),
1999/2000:Sf249 av Ann-Kristine Johansson och Helena Frisk (s),
1999/2000:Sf250 av Kristina Zakrisson och Monica Öhman (s), 1999/2000: Sf268
av Margareta Sandgren (s), 1999/2000:Sf280 av Lilian Virgin m.fl. (s), Sf262
av Christina Nenes och Nils-Erik Söderqvist (s) och Sf256 av Kerstin
Kristiansson Karlstedt m.fl. (s). I motionerna framförs bl.a. att de
regelförändringar som genomfördes år 1993 i olika avseenden inneburit
kraftiga försämringar. Antalet godkända skador har drastiskt minskats, lagens
förebyggande syfte har väsentligt inskränkts och rehabiliteringen av de
skadade har satts på undantag. Det framhålls också i flera motioner att en
framtida arbetsskadeförsäkring måste vara rättvis och ge de skadade ett
fullgott ekonomiskt skydd och att försäkringen även i fortsättningen skall
vara avgiftsfinansierad.
I motion 1998/99:A292 yrkande 6 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om begreppet arbetsskada. Enligt motionärerna har
skärpningen av bestämmelserna i försäkringen inneburit många negativa
effekter och bl.a. fått till följd att det nästan är omöjligt att visa att en
skada beror på faktorer i arbetet. Motionärerna förutsätter att regeringen
arbetar i en riktning som leder till förslag till förbättringar vad gäller
rätten till ersättning vid arbetsskada. I yrkande 7 begärs ett
tillkännagivande om arbetsskadestatistiken och en förbättrad redovisning.
Enligt motionärerna dör långt fler av arbetssjukdomar än av olycksfall. Dessa
fall uppmärksammas dock sällan och de döljs i statistiken. Motionärerna
föreslår att en utredning får i uppgift att se över redovisningsstatistiken
vad gäller arbetsskador för att förbättra redovisningen.
Även i motion A811 av Maria Larsson m.fl. (kd) anförs att
arbetsskadestatistiken är bristfällig. I yrkande 11 begärs att regeringen ger
Riksförsäkringsverket i uppdrag att åtgärda underlagsrapporteringen så att
tillförlitlig statistik i arbetsskadefall kan erhållas.
Caroline Hagström (kd) begär i motion 1999/2000:Sf272 ett tillkännagivande
om en översyn av arbetsskadeförsäkringen så att försäkringen även kommer att
omfatta dem som arbetar med djur. Enligt motionären har den skärpning av
försäkringen som skett inneburit att för dem som på olika sätt arbetar med
djurskötsel har det blivit mycket svårt att få en arbetsskada godkänd.
I några motioner tas upp frågor om arbetsskadeförsäkringen och kvinnors
arbetsskador.
Ulla Hoffmann m.fl. (v) framhåller i motion 1998/99:Sf234 att de nya
kriterierna inom arbetsskadeförsäkringen drabbat kvinnorna hårdare än männen.
Skärpningen har bl.a. fått betydelse för rätten till ersättning vid
belastningsskador, skador som i stor utsträckning drabbar kvinnor.
Arbetsskadeförsäkringen måste ändras så att kvinnors arbetsskador inte
missgynnas. Motionärerna begär ett tillkännagivande om det anförda. Även i
motion 1999/2000:A219 av Gudrun Schyman m.fl. (v) uppmärksammas kvinnors
arbetsskador. Den beredning som pågår måste enligt motionärerna komma med
förslag om en arbetsskadeförsäkring som är jämställd så att kvinnors
arbetsskador inte missgynnas. I yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om det
anförda.
I motion 1999/2000:Sf267 av Inger Segelström m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om en ny könsneutral arbetsskadeförsäkring. Enligt
motionärerna är det viktigt att betona att i en framtida försäkring skall
arbetsskador ersättas lika för kvinnor och män.
Matz Hammarström m.fl. (mp) framhåller i motion A808 att skärpningen av
bestämmelserna i arbetsskadeförsäkringen tydligast fått genomslag när det
gäller belastningsskador, vilket framför allt drabbat kvinnorna. Motionärerna
anser att det behövs en utredning av arbetsskadeförsäkringen ur ett
genusperspektiv och begär i yrkande 17 ett tillkännagivande härom. I yrkande
16 begärs dessutom en utredning av möjligheten att återinföra
arbetsskadesjukpenningen.
I motion Sf259 yrkande 1 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs att riksdagen
beslutar behålla nuvarande bevisregler i arbetsskadeförsäkringen. Enligt
motionärerna har krav på uppmjukning av bevisreglerna framförts från olika
håll. Det vore olyckligt om så sker vid en revidering av försäkringen
eftersom man då kan befara en utgiftsexplosion som under 1980-talet. Enligt
motionärerna bör man också behålla en enhetlig ersättningsnivå i sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Maria Larsson (kd) framhåller i motion 1999/2000:Sf248 att enligt den
praxis som utbildats beträffande arbetsskadelivränta skall livränta kunna
utges under tid en person med godkänd skada uppbär sjukbidrag. Denna praxis
måste enligt motionären tydliggöras i den framtida lagstiftningen. I yrkande
3 begärs ett tillkännagivande härom.
I motion Sf242 av Hans Hoff m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om
värdesäkring av arbetsskadelivräntor. Enligt motionärerna innebär dagens
konstruktion att livräntans värde årligen urholkas eftersom
livränteunderlaget fastställs när livräntan börjar utbetalas och därefter
räknas upp i takt med prisbasbeloppets utveckling. Motionärerna menar att i
stället skall livräntan följa löneutvecklingen.
Sylvia Lindgren m.fl. (s) begär i motion 1999/2000:Sf212 yrkande 2 ett
tillkännagivande om uppföljning av arbetsskadade som anses ha en
restarbetsförmåga. Motionärerna anser att det bör ske en uppföljning av
tillgången på lämpliga arbeten samt på arbetsgivare som är villiga att
anställa grupper med restarbetsförmåga.
I några motioner tas upp frågor som rör handläggning och utredning av
arbetsskadeärenden.
I motion 1999/2000:Sf248 yrkande 1 av Maria Larsson (kd) begärs förslag
till åtgärder som kan förkorta de långa handläggningstiderna i
arbetsskadeärenden. De långa tiderna skapar enligt motionären ett onödigt
mänskligt lidande. I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om bristen på
homogen rättstillämpning av arbetsskadeförsäkringen. Den olika bedömningen av
arbetsskador är enligt motionären alarmerande, och det har också påpekats av
olika myndigheter såsom Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer.
I motion 1999/2000:Sf304 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v) framhålls att det
behövs en ny lagstiftning som fastställer en tidsbegränsning inom vilken ett
arbetsskadeärende skall ha prövats av försäkringskassan. Enligt motionärerna
bör gränsen sättas till 180 dagar. I yrkande 11 begärs ett tillkännagivande
om det anförda. I motionen anförs vidare att försäkringsläkarnas arbete kan
kritiseras ur många olika aspekter. Enligt motionärerna är det ett minimikrav
att den försäkrade får träffa försäkringsläkaren för att den försäkrade
skall få möjlighet att kommunicera med den kanske viktigaste länken i ett
arbetsskadeärende. I yrkande 12 begärs ett tillkännagivande härom. I yrkande
13 begärs dessutom ett tillkännagivande om att ärenden som rör arbetsskador
regelmässigt skall bedömas av yrkesmedicinska specialister. Deras utlåtanden
skall dessutom väga mycket tungt i beslutsprocessen.
I motion 1999/2000:Bo513 yrkande 2 av Ingrid Burman m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om att klassa elöverkänslighet som arbetsskada. Enligt
motionärerna kan så inte ske i dag. Det framhålls också att elöverkänslighet
drabbar kvinnor oftare än män. Även i motion MJ843 yrkande 1 av Rolf Olsson
m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om att klassa elöverkänslighet som
arbetsskada.
I motion 1998/99:Ub453 yrkande 22 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs
förslag om en arbetsskadeförsäkring som även omfattar studenter. Enligt
motionärerna går det inte att dela in högskoleutbildningar i
yrkesförberedande och teoretiska utbildningar, utan alla studenter skall ha
samma skydd.
I några motioner tas upp frågor om en privatisering av
arbetsskadeförsäkringen.
I motion Sf259 yrkande 2 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs förslag från
regeringen om hur arbetsskadeförsäkringen kan brytas ut ur statsbudgeten och
i yrkande 4 förslag om hur försäkringen kan privatiseras. I yrkande 6 begärs
ett tillkännagivande om behovet av en statlig reglering av en privat
arbetsskadeförsäkring. Vidare begärs i yrkande 3 förslag om hur
arbetsskadeavgifterna successivt kan anpassas efter skadefrekvenser i de
olika företagen. Arbetsskadeförsäkringen kan enligt motionärerna handhas av
såväl offentlig sektor som av privata försäkringsbolag. Om försäkringen
fortsättningsvis skall vara offentlig måste den dock brytas ut ur
statsbudgeten. Fördelen med att privatisera försäkringen är att de privata
försäkringsbolagen har större erfarenheter av att räkna på priser och att
sätta premier. Dessutom kommer det att råda konkurrens mellan bolagen och
därmed pressas premierna. En ytterligare fördel med privata försäkringar till
skillnad från offentliga är att man svårligen genom politiska beslut kan
ändra försäkringsvillkoren när väl avtal slutits. Även vid en privatisering
av arbetsskadeförsäkringen finns det dock behov av en statlig reglering av
den. Ett sådant exempel är att det måste vara obligatoriskt för en
arbetsgivare att teckna försäkring. Vidare framhålls i motionen att det är
tveksamt om en kontinuerlig anpassning av arbetsgivaravgiften i förhållande
till utgifterna för försäkringen skulle öka incitamenten för att förbättra
arbetsmiljön. Ett bättre incitament skulle enligt motionärerna vara att
premien anpassas efter skaderiskerna i olika branscher eller ännu bättre en
anpassning i förhållande till frekvensen av skador hos varje arbetsgivare.
Inga Berggren och Ola Karlsson (m) begär i motion Sf301 ett
tillkännagivande om behovet av att utforma en ny arbetsskadeförsäkring vilken
i första hand hanteras av privata försäkringsbolag. Motionärerna anser att
det behövs ett nytt system som i och för sig är reglerat i lag men som
hanteras av privata bolag. Det behövs en mer försäkringsmässig hantering och
ett system där kostnaderna för arbetsskador belastar dem som inte i
tillräcklig utsträckning vidtar åtgärder för att förbättra arbetsmiljön och
förhindra att skador uppstår.
Maria Larsson (kd) anför i motion 1999/2000:Sf248 att det behövs ekonomiska
incitament för att få företagen att satsa mer på förebyggande åtgärder i
syfte att förhindra att arbetsskador uppstår. I Norge har
arbetsskadeförsäkringen privatiserats och det har visat sig att ju säkrare en
arbetsplats är desto lägre premier behöver arbetsgivare erlägga. Motionären
begär mot bakgrund härav i yrkande 4 ett tillkännagivande om att utreda
konsekvenserna av en privatisering av arbetsskadeförsäkringen.
Utskottets bedömning
Anslag 19:4 Arbetsskadeersättningar
I regeringsförklaringen den 19 september i år anförde statsminister Göran
Persson bl.a. att under innevarande mandatperiod skall
arbetsskadeförsäkringen reformeras. Människor som drabbas av skada eller
sjukdom i sitt arbete har rätt till en rimlig prövning av sin skada, och
ersättningen måste bättre följa inkomstutvecklingen.
Inom Regeringskansliet pågår för närvarande ett beredningsarbete med
avseende på arbetsskadeförsäkringen. Beredningen grundar sig bl.a. på
betänkandet Den framtida arbetsskadeförsäkringen (SOU 1998:37). I betänkandet
föreslås en rad åtgärder på arbetsskadeförsäkringens område bl.a. införande
av en omställningsersättning när den försäkrade genomgår rehabilitering,
åtgärder för att få en säkrare och snabbare handläggning av ärendena. Vidare
redovisas, som ett alternativ till den nuvarande försäkringen, en lösning som
innebär att ansvaret för arbetsskadeförsäkringen förs över på
arbetsmarknadens parter i form av en obligatorisk tilläggsförsäkring vid
arbetsskada.
Utskottet, som inte har något att erinra mot regeringens förslag till
medelsanvisning, avstyrker motion Sf299 yrkande 4.
Övriga motioner om arbetsskadeförsäkringen
Utöver vad som ovan anförts om det pågående beredningsarbetet om
arbetskadeförsäkringen vill utskottet anföra följande. Enligt vad som
uppgetts av Socialdepartementet är avsikten att en proposition skall
föreläggas riksdagen under hösten 2001. Dessförinnan skall också en
departementspromemoria presenteras. Frågor som kan komma att behandlas är
bl.a. bevisreglerna, ersättning för karensdagen, värdesäkring av livräntor,
snabbare handläggning och en prövning av arbetsskadefall innan livränta
aktualiseras.
Regeringen har gett Riksförsäkringsverket i uppdrag att analysera
arbetsskadeförsäkringens effekter och ge förslag till förändringar. I
uppdraget ingår att verket skall genomföra fyra delprojekt. En analys skall
göras av hur arbetsskadeförsäkringen fungerar i förhållande till sitt syfte
för individ och samhälle. Särskild vikt skall läggas på försäkringens
effekter för kvinnor. Riksförsäkringsverket skall också kartlägga de problem
som finns i dagens lagstiftning och tillämpning. I detta uppdrag ingår också
att ta fram förslag till de lagändringar som kan behövas. Vidare skall en
modell för statistikinhämtning utarbetas. Verket skall kartlägga behovet av
statistik på området och ta fram underlag och förslag till utformning av det
framtida statistiksy-
stemet. Systemet skall utformas så att det tillgodoser såväl arbetsmiljö- som
försäkringsintressen. Slutligen skall verket genomföra en förstudie angående
förutsättningarna för en förbättrad hantering av arbetsskadeärenden.
Utskottet kan mot bakgrund av det anförda konstatera att det pågår ett
omfattande och intensivt berednings- och utredningsarbete i syfte att på
olika sätt företa ändringar i arbetsskadeförsäkringen. I avvaktan på
resultatet härav anser utskottet att något uttalande från riksdagens sida
inte bör göras. Utskottet avstyrker motionerna 1998/99:Sf234, 1998/99:Sf244,
1998/99:Sf282, 1999/2000:Sf212, 1999/2000:Sf217, 1999/2000:Sf220,
1999/2000:Sf248 yrkandena 1-3, 1999/2000:Sf249, 1999/2000:Sf250,
1999/2000:Sf267, 1999/2000:Sf268, 1999/2000:Sf272, 1999/2000:Sf280,
1999/2000:Sf304 yrkandena 11-13, Sf242, Sf256, Sf259 yrkandena 1 och 5,
1998/99:A292 yrkandena 6 och 7, 1998/99:Ub453 yrkande 22, 1999/2000:A219
yrkande 4, 1999/2000:Bo513 yrkande 2, MJ843 yrkande 1, A808 yrkandena 16 och
17 och A811 yrkande 11.
I det pågående översynsarbetet ingår inte att pröva huruvida
arbetsskadeförsäkringen skall brytas ut ur statsbudgeten eller privatiseras.
I Arbetsskadeutredningens betänkande SOU 1998:37 har dock redovisats, som ett
alternativ till den nuvarande försäkringen, en lösning som innebär att
ansvaret för arbetsskadeförsäkringen förs över på arbetsmarknadens parter i
form av en obligatorisk tilläggsförsäkring vid arbetsskada.
Utskottet kan inte ställa sig bakom motionsyrkanden i skilda delfrågor som
hänger samman med en privatisering av arbetsskadeförsäkringen och avstyrker
motionerna Sf259 yrkandena 2-4 och 6, Sf301 och 1999/2000:Sf248 yrkande 4.
Lägre pension på grund av arbetsskada
Motion
I motion 1999/2000:Sf276 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg (s) anförs
att den som på grund av arbetsskada exempelvis måste minska sin arbetstid med
en fjärdedel kompenseras härför med en arbetsskadelivränta. Inom såväl det
statliga området som det privata näringslivet finns vissa
personalpensionsförmåner som komplement till den allmänna pensionen. För
privatanställda inom LO-området finns den s.k. STP-pensionen. Förmånen
finansieras genom att arbetsgivaren betalar avgift med en viss procentsats på
den ersättning som utgetts till den anställde. Motionärerna framhåller att
det innebär att den försäkrade i exemplet ovan erhåller en lägre särskild
tilläggspension än sina oskadade arbetskamrater.
Utskottets bedömning
De särskilda tilläggspensionsförmånerna som kompletterar den allmänna
pensionen har tillkommit genom avtal mellan de fackliga organisationerna och
arbetsgivarna. Utskottet anser att det ankommer på arbetsmarknadens parter
att besluta om villkoren för privata tjänstepensioner.
Utskottet avstyrker motion 1999/2000:Sf276.
Utbyte av livränta mot engångsbelopp enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
(YFL)
Motion
I motion Sf223 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om att
ta bort möjligheten att byta ut livränta enligt YFL mot ett engångsbelopp.
Motionärerna framhåller att kapitaliseringsvärdet av en livränta vid utbyte
beräknas med beaktande av genomsnittlig livslängd. Ett uttag av engångsbelopp
innebär enligt gällande samordningsbestämmelser i 17 kap. AFL att den
framtida pensionen minskas. För den som lever längre än den genomsnittliga
livslängden innebär det att han eller hon kan få betala tillbaka mer än vad
som utgetts i kapitalbelopp. Enligt motionärerna skall ingen individ behöva
betala tillbaka mer än vad han eller hon en gång fått ut. Det är särskilt
angeläget eftersom livränta utges för att täcka individens inkomstförlust på
grund av yrkesskada. Mot bakgrund härav bör övervägas om möjligheten att byta
ut livränta mot ett engångsbelopp bör slopas.
Utskottets bedömning
Enligt 16 § lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) kan på ansökan av
den skadade och när skäl anses föreligga livränta bytas ut mot ett
engångsbelopp som högst motsvarar det kapitaliserade värdet av de utbytta
livräntebeloppen. Utbyte av livränta mot engångsbelopp kan avse hela eller
del av livräntan eller livräntan för viss tid. Beräkningsgrunder har
fastställts av regeringen.
Av 17 kap. 2 § AFL framgår att folk- och tilläggspension i form av förtids-
och ålderspension skall minskas med tre fjärdedelar av yrkesskadelivräntans
belopp. Denna s.k. samordning skall ske även i de fall hela eller del av
livräntan eller livränta för viss tid bytts ut mot ett engångsbelopp.
Samordningen görs då som om livränta utgick (eller utgående livränta på
motsvarande var sätt förhöjd). I RFV:s allmänna råd (1990:7) rekommenderar
verket att pensionen minskas med det livräntebelopp som gällde vid tidpunkten
för utbytet.
Riksdagen avslog föregående år ett motionsyrkande om att ingen skall behöva
betala tillbaka mer än det han eller hon fått i engångsbelopp (bet.
1999/2000:SfU1, rskr. 1999/2000:98). I betänkandet angavs bl.a. att utbyte av
större livräntor mot engångsbelopp sker med återhållsamhet medan kravet på
skäl för utbyte är litet när det gäller låga livräntor. Dessutom angavs att
engångsbeloppets storlek beräknas enligt bestämmelser som fastställts av
regeringen. Med beaktande av genomsnittlig medellivslängd beräknas ett
kapitaliseringsvärde för livräntan. Utskottet hade erfarit att
livräntetagaren förutom uppgift om beloppets storlek även får uppgift om vad
engångsutbetalningen kommer att medföra i framtiden beträffande avdrag från
pension, dvs. att avdrag fortfarande kommer att göras som om livräntan utgick
månadsvis. Själva avdraget är tre fjärdedelar av månadsbeloppet, dock med
vissa spärregler. Det avdrag som efter engångsutbytet görs från pensionen
ökar inte vid förändring av basbeloppet utan beräknas på det ursprungliga
månadsvisa livräntebeloppet.
Vidare angavs bl.a. att engångsbeloppet i huvudsak är beräknat enligt
försäkringsmässiga principer och i förhållande till samtliga livräntetagare
som får engångsbelopp. Utskottet kunde därför inte se någon enkel lösning på
problemet, särskilt som det fortfarande förekom att yrkesskadelivräntor byts
ut mot engångsbelopp. Det hade t.o.m. varit någon ökning under senare år. En
förändring skulle därtill beröra även det nya pensionssystemet eftersom i
princip samma samordningsregler skall gälla i det systemet.
Utskottet, som vill betona vikten av att innan ett utbyte av livränta sker
skall livräntetagaren tydligt informeras om vilka effekter det kan få med
avseende på pensionens storlek, anser inte att möjligheten till utbyte av
livräntan bör slopas. Såsom anförts ovan sker utbyte av större livräntor mot
engångsbelopp med återhållsamhet vilket också innebär att livräntetagaren
skyddas mot alltför långtgående negativa ekonomiska effekter.
Utskottet avstyrker motion Sf223.
19:5 Kostnader för sysselsättning av vissa förtidspensionärer
Propositionen
Från anslaget, som infördes budgetåret 1999, skall enligt en särskild lag
utbetalas ersättning till arbetsgivare som avseende resterande arbetsförmåga
bereder förtidspensionärer med tre fjärdedels förtidspension eller sjukbidrag
en anställning med lönebidrag eller hos Samhall AB.
Försäkringskassan skall enligt lagen ansvara för att särskilda insatser
kommer till stånd för att bereda personen en anställning motsvarande den
återstående arbetsförmågan. Förfarandet bör vara sådant att försäkringskassan
lämnar uppgift till arbetsförmedling eller arbetsmarknadsinstitut om vilka
personer som beviljats tre fjärdedels förtidspension och som står till
arbetsmarknadens förfogande med resterande en fjärdedels arbetsförmåga.
Arbetsförmedlingens eller arbetsmarknadsinstitutets uppgift består i att inom
sex månader placera en sådan förtidspensionär, eventuellt med hjälp av
lönebidrag, på den ordinarie arbetsmarknaden. Om detta inte kan ske skall
förtidspensionären beredas en anställning inom Samhall AB.
Om anställning sker med hjälp av lönebidrag eller genom Samhall AB:s
försorg, skall berörda arbetsgivare och Samhall AB efter framställning till
försäkringskassan erhålla ersättning från denna. Ersättningen utbetalas i
efterhand.
Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret 2001 till anslag 19:5
Kostnader för sysselsättning av vissa förtidspensionärer anvisar ett
ramanslag på 5 miljoner kronor.
Utskottets bedömning
Regeringens förslag till medelsanvisning har inte föranlett några
motionsyrkanden. Utskottet tillstyrker förslaget.
19:6 Ersättning för kroppsskador
Propositionen
Från anslaget bekostas ersättningar enligt lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd i de fall en skada inträffar under militär verksamhet.
Anslaget var t.o.m. budgetåret 1998 uppfört under utgiftsområde 6
Totalförsvaret.
I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 2001 till anslag 19:6
Ersättning för kroppsskador anvisar ett ramanslag på 60,6 miljoner kronor.
Utskottets bedömning
Regeringens förslag till medelsanvisning har inte föranlett några
motionsyrkanden. Utskottet tillstyrker förslaget.
19:7 Riksförsäkringsverket och
19:8 Allmänna försäkringskassor
Propositionen
Socialförsäkringens administration utgörs av Riksförsäkringsverket och de
allmänna försäkringskassorna. Riksförsäkringsverket skall bl.a. utöva tillsyn
över de allmänna försäkringskassorna, vara ansvarig systemägare för de
gemensamma IT-systemen, utarbeta normer för regeltillämpning samt svara för
ekonomistyrningen inom verksamheten. Försäkringskassorna har ansvar för
handläggning och utbetalning av socialförsäkringsersättningar och bidrag samt
har att förebygga och minska ohälsa.
Från den 1 januari 1999 har antalet försäkringskassor anpassats till
länsindelningen och uppgår därmed till 21 stycken.
I propositionen föreslås att riksdagen till anslaget 19:7
Riksförsäkringsverket anvisar ett ramanslag på 750,5 miljoner kronor.
Det föreslås också att regeringen bemyndigas att under år 2001, i fråga om
ramanslag 19:7 Riksförsäkringsverket, åta sig ekonomiska förpliktelser som
inklusive tidigare åtaganden innebär utgifter om högst 9 miljoner kronor
under år 2002 och senare. I budgetpropositionen anges att RFV skall ges
utrymme för satsningar för att initiera forskningen inom socialförsäkringens
område.
I propositionen föreslås att riksdagen till anslag 19:8 De allmänna
försäkringskassorna anvisar ett ramanslag på 5 049,3 miljoner kronor.
Regeringen anger i propositionen att de medel som anslås på anslaget kan
visa sig vara otillräckliga. Regeringen avser att följa utvecklingen noga och
vid behov tillskjuta ytterligare medel på tilläggsbudget för 2001.
Motioner med anslagseffekt budgetåret 2001
Moderaterna
I motion Sf299 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs i yrkande 5 att riksdagen
beslutar att för budgetåret 2001 till anslag 19:8 anvisa 1 000 miljoner
kronor mer än regeringen föreslagit för att försäkringskassorna skall kunna
öka arbetsinsatserna för rehabilitering och samordning. Av beloppet anvisas
765 miljoner kronor för det föreslagna utökade ansvaret för rehabiliteringen
och för köp av tjänster och 235 miljoner kronor för att försäkringskassan
skall kunna tillsätta fler rehabiliteringstjänster.
Kristdemokraterna
I motion Sf294 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 7 i denna
del att riksdagen beslutar att för budgetåret 2001 till anslag 19:7 anvisa 10
miljoner kronor mer än regeringen föreslagit. Motionärerna föreslår att 25
miljoner kronor tillförs anslaget för nya arbetsuppgifter. Dock bör ett
sparbeting för RFV på 2,5 % medföra en besparing på 15 miljoner kronor.
Centerpartiet
I motion Sf310 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) begärs i yrkande 1 i denna del
att riksdagen beslutar att till anslag 19:7 anvisa 23 miljoner kronor mindre
än regeringen förslagit. Anslaget minskas till följd av en besparing.
Folkpartiet
I motionerna Sf292 yrkande 5 i denna del och Fi211 yrkande 16 i denna del av
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs att riksdagen beslutar att till anslag 19:8
anslå 50 miljoner kronor mer än regeringen föreslagit.
Övriga motioner om socialförsäkringsadministrationen
I motion Sf253 av Gustaf von Essen (m) begärs ett tillkännagivande om en
ändring i AFL. Motionären anser att en försäkrad som är anställd eller
uppdragstagare skall lämna bestyrkta uppgifter om inkomst och arbetstid när
ersättning baserad på sjukpenninggrundande inkomst begärs. Detta skulle
underlätta för försäkringskassan att fastställa en korrekt
sjukpenninggrundande inkomst och förkorta handläggningstiden.
I motion Sf252 av Gustaf von Essen (m) anges att den fördjupade bedömningen
av arbetsförmågans nedsättning, som skall göras efter 28 dagar, medför ett
omfattande arbete för försäkringskassan. Statistik visar att 70 % av alla
sjukfall avslutas inom 60 dagar. Motionären anser därför att reglerna bör
ändras så att den fördjupade bedömningen skall göras senast från den 60:e
dagen efter sjukanmälan.
I motion Sf204 av Marietta de Pourbaix-Lundin och Henrik S Järrel (m)
begärs ett tillkännagivande om behov av ändrad lagstiftning i syfte att
förenkla avlämnandet av försäkringskassans delårsrapport. Motionärerna anser
att det uppstår praktiska problem och kostnader då delårsrapporten skall
undertecknas och avlämnas mitt under semestertiden.
I motion Sf235 av Birgitta Sellén och Viviann Gerdin (c) begärs ett
tillkännagivande om att det bör inrättas en försäkringsombudsman som kan
hjälpa personer som anser sig orättvist behandlade. Det bör finnas ett ombud
som kan hjälpa den försäkrade vid ärenden hos försäkringskassan och
domstolarna.
Birgitta Carlsson och Eskil Erlandsson (c) begär i motion Sf290 ett
tillkännagivande om att utbetalningsdagar av statliga ersättningar bör
spridas över hela månaden.
Per-Richard Molén (m) begär i motion Sf230 en utredning om utebliven
pension till 1,3 miljoner pensionärer. Motionären menar att ändrade
utbetalningstillfällen har gett färre pensionsdagar.
Utskottets bedömning
Anslag för socialförsäkringsadministrationen
Utskottet kan konstatera att det fortfarande föreligger en rad brister inom
socialförsäkringens administration. Den senaste tidens kraftiga ökning av
sjukfrånvaron har också ställt stora krav på bl.a. försäkringskassornas
personal. Utskottet delar regeringens bedömning att det är viktigt att det
sker en modernisering av försäkringskassornas verksamhet. Härigenom kan
kvalitet, service och en god arbetsmiljö utvecklas. Under åren fram t.o.m.
2003 kommer RFV att slutföra genomförandet av ålderspensionsreformen samt
genomföra en rad följdreformer. Utskottet vill peka på att detta medför en
ytterligare ökad belastning på administrationen. I propositionen anges att de
medel som anslås för kassorna kan visa sig vara otillräckliga. Utskottet
noterar att regeringen avser att noga följa utvecklingen och, om det visar
sig nödvändigt, tillskjuta ytterligare medel på tilläggsbudget för 2001.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag till
medelsanvisning. Utskottet avstyrker motionerna Sf299 yrkande 5, Sf294
yrkande 7 i denna del, Sf310 yrkande 1 i denna del, Sf292 yrkande 5 i denna
del och Fi211 yrkande 16 i denna del.
Övriga motioner om socialförsäkringens administration
En försäkrad skall, när han eller hon gör anspråk på sjukpenning, till
försäkringskassan anmäla sådan ändring i sina inkomstförhållanden eller andra
omständigheter, som påverkar rätten till sjukpenning eller sjukpenningens
storlek. I en motion begärs en sådan ändring att den som är anställd eller
uppdragstagare alltid skall lämna bestyrkta uppgifter om inkomst och
arbetstid när ersättning baserad på den sjukpenninggrundande inkomsten
begärs. Härigenom skulle enligt motionären försäkringskassan minska sina
administrativa kostnader. Utskottet delar uppfattningen i motionen att
försäkringskassans arbete med att utreda och fastställa en korrekt
sjukpenninggrundande inkomst bör vara så effektiv som möjligt. I samband med
införande av bestämmelser om att uppgifter skall lämnas på heder och samvete
har utskottet poängterat nödvändigheten av att rätt beslut fattas från början
och även pekat på vikten av att den försäkrade informerades om innebörden av
följdverkningarna av sådana regler (bet. 1996/97:SfU10). Enligt utskottets
mening är det viktigt att följa upp effekterna av dessa regler. Utskottet kan
inte nu förorda ytterligare lagändringar. Utskottet avstyrker motion Sf253.
När det gäller motionsyrkande om att den s.k. fördjupade bedömningen enligt
3 kap. 8 a § AFL skall ske senast efter 60 dagar kan utskottet konstatera att
kravet på att en fördjupad bedömning skall göras i varje sjukpenning-
ärende efter det att särskilt läkarutlåtande och särskild försäkran inkommit
diskuteras av bl.a. Sjukförsäkringsutredningen. Utredningen har angivit att
detaljregleringen av formerna för försäkringskassans bedömning av enskilda
fall bör tas bort. Enligt vad utskottet erfarit finns även en samstämmighet
mellan RFV och försäkringskassorna om att detaljregleringen bör avskaffas.
Utskottet, som anser att de slutliga förslagen bör avvaktas, avstyrker motion
Sf252.
Enligt 18 kap. 20 och 21 §§ AFL skall försäkringskassans styrelse upprätta
årsredovisning och delårsrapport. Dessa skall skrivas under av samtliga
styrelseledamöter och av direktören samt lämnas till RFV. Bland annat för att
RFV skall kunna få in de olika underlagen och redovisningarna på lämpligt
sätt och i tid har regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
givits möjlighet att meddela närmare föreskrifter om redovisningen. Av RFV:s
föreskrifter (RFFS 1998:20) framgår att delårsrapport skall inges senast den
8 augusti varje år. Syftet med förslagen till förändringar av
socialförsäkringsadministrationen var att bl.a. stärka och tydliggöra
styrelsens ansvar för verksamheten (prop. 1997/98:41 Socialförsäkringens
administration m.m.). Vid behandlingen av propositionen uttalade utskottet
att försäkringskassorna helt finansieras med statliga medel varför
redovisningen borde styras enligt samma principer som gäller för statliga
myndigheter (bet. 1997/98:SfU8). Utskottet vidhåller denna uppfattning och
avstyrker motion Sf204.
När det gäller socialförsäkringsombud för försäkrade har liknande yrkanden
vid ett flertal tillfällen behandlats av utskottet, senast i det av riksdagen
godkända betänkandet 1998/99:SfU7. Utskottet har förståelse för önskemålet
att stärka de enskildas möjligheter att ta till vara sin rätt i olika
avseenden och vill erinra om att det i förvaltningsärenden åligger
myndigheten att sörja för att erforderlig utredning tillförs de ärenden som
handläggs och att RFV kan överklaga försäkringskassas och domstols beslut
även till förmån för enskild part. I detta sammanhang vill utskottet också
peka på vad som anförs i budgetpropositionen om det s.k.
utvecklingsprogrammet. I proposition Statlig förvaltning i medborgarnas
tjänst (prop. 1997/98:136) redogör regeringen för sin syn på de
förvaltningspolitiska målen. Det rör frågor som demokrati, rättssäkerhet och
effektivitet som bl.a. innefattar bättre service till medborgarna. Kompetens-
och utbildningsfrågor lyfts fram med syfte att stimulera utvecklingen av
förvaltningens kompetensförsörjning och kvalitetsarbete. Med det anförda
avstyrker utskottet motion Sf235.
I två motioner behandlas tidpunkten för utbetalning av pensioner och andra
socialförsäkringsförmåner. Utskottet kan inte ställa sig bakom yrkandena och
avstyrker motionerna Sf290 och Sf230.
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom omfattar politikområdet
Ekonomisk äldrepolitik. I politikområdet ingår samtliga anslag inom
utgiftsområdet.
Förmånerna inom utgiftsområdet bekostas från anslagen 20:1 Ålderspensioner
(folkpension i form av ålderspension och pensionstillskott, barntillägg till
ålderspension, hustrutillägg och särskilt pensionstillägg för långvarig vård
av sjukt eller handikappat barn), 20:2 Efterlevandepensioner till vuxna
(folkpension och pensionstillskott i form av omställningspension, förlängd
omställningspension, särskild efterlevandepension och änkepension), 20:3
Bostadstillägg till pensionärer (bostadstillägg och särskilt bostadstillägg
till ålderspensionärer) samt 20:4 Delpension.
I juni 1998 fattade riksdagen beslut om att införa ett nytt
ålderspensionssystem.
Det nya inkomstgrundade pensionssystemet kommer fullt ut att omfatta
personer födda år 1954 eller senare. Personer födda åren 1938-1953 kommer att
få ett i förhållande till födelseåret ökat antal tjugondelar av pensionen
från det nya systemet och resterande antal tjugondelar från ATP-systemet.
Regler om inkomstgrundad ålderspension finns i lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension (LIP).
Reglerna om intjänande av pensionsrätt har med omfattande
övergångsbestämmelser trätt i kraft den 1 januari 1999. Reglerna om beräkning
av förmånernas storlek och utbetalning av dessa träder i kraft den 1 januari
2001.
Garantipension kommer att ersätta nuvarande grundskydd när det gäller
folkpension i form av ålderspension till den del denna inte beräknats med
anledning av arbete, lagen (1998:702) om garantipension. Garantipensionen
skall också ersätta pensionstillskott och särskilt grundavdrag med anledning
av ålderspension. För rätt till oreducerad garantipension skall krävas 40 års
försäkringstid. Vid kortare försäkringstid skall garantipensionen reduceras
proportionellt.
Som försäkringstid för garantipension skall tillgodoräknas tid då en
person, mellan i princip 25 och 65 års ålder, har varit folkbokförd i
Sverige. Beträffande flyktingar och andra skyddsbehövande som har beviljats
uppehållstillstånd i Sverige räknas viss andelsberäknad tid av bosättningstid
i tidigare hemland (dock inte tid som berättigar till pension från
hemlandet).
Garantipensionssystemet kommer att omfatta personer födda år 1938 eller
senare. Lagen om garantipension träder i kraft den 1 januari 2001.
Den 30 maj 2000 överlämnades till riksdagen proposition 1999/2000:127
Garantipension för personer födda år 1937 eller tidigare. Förslaget har
antagits av riksdagen (bet. 2000/01:SfU3, rskr. 2000/01:10). Grundskyddet för
den aktuella åldersgruppen utgörs i dag av folkpension, pensionstillskott och
särskilt grundavdrag vid beskattningen. Ett belopp som motsvarar folkpension
beräknad i förhållande till antalet tillgodoräknade år med ATP-poäng kommer
fr.o.m. 2003 att utges i form av tilläggspension enligt lagen om
inkomstgrundad ålderspension. Om pensionären är berättigad till ett högre
folkpensionsbelopp enligt nu gällande regler om bosättningsbaserad
folkpension skall enligt förslaget det överskjutande beloppet utges i form av
garantipension. Även ett belopp som motsvarar det pensionstillskott som
pensionären har rätt till enligt dagens regler skall utges i form av
garantipension. Vidare skall värdet av det särskilda grundavdraget bestämmas
utifrån pensionärens inkomster av allmän pension och tjänstepension samt
efter en kommunalskattesats på 34 %. Motsvarande belopp utges som
garantipension. Garantipensionen beskattas på samma sätt som gäller för
övriga inkomsttagare. Bestämmelserna om garantipension till personer födda
1937 eller tidigare träder i kraft den 1 januari 2003.
Riksdagen har för budgetåret 2001 i enlighet med regeringens förslag
fastställt ramen för utgiftsområde 11 till 33 779 600 000 kr (bet.
2000/01:FiU1, rskr. 2000/01:36).
Mål inom politikområdet
Propositionen
Målet för utgiftsområdet, som lades fast år 1998 (prop. 1998/99:1, bet.
1998/99:SfU1, rskr. 1998/99:101), är att ge ekonomiskt stöd till äldre och
efterlevande. I budgetpropositionen för år 2001 anges bl.a. att vid
saneringen av statens finanser gjordes omfattande besparingar som även
drabbade pensionärerna. Besparingarna drabbade pensionärerna genom såväl
generella åtgärder på pensionsområdet genom en begränsad uppräkning av
prisbasbeloppet som mer selektiva förändringar i form av försämrade regler
för bostadstillägg till pensionärer m.m. För att åtgärderna inte skulle
drabba dem som var mest utsatta har dock riktade förbättringar genomförts i
form av höjt särskilt bostadstillägg och höjt pensionstillskott. Därefter har
förbättringar genomförts i form av förbättrat bostadstillägg och höjd pension
genom att pensionerna fr.o.m. år 1999 beräknas utifrån ett prisbasbelopp utan
minskning. Regeringen uppger vidare att det av undersökningen Sämre för mig -
Bättre för oss (Ds 1999:5) framgår att pensionärerna som kollektiv ökade sin
inkomststandard i förhållande till andra grupper under 1990-talet. Det
omfattande saneringsprogram som genomförts innebar påfrestningar för många
pensionärer. Den nämnda undersökningen fastslår dock att pensionärerna med
lägst inkomster klarat sig relativt bra. Den främsta anledningen till detta
är, enligt undersökningen, konstruktionen av det särskilda bostadstillägget.
Sammantaget anser regeringen att resultatet av de statliga insatser som
gjorts inom politikomådet innebär att målet som satts upp har uppfyllts.
I budgetpropositionen för 2001 föreslår regeringen att riksdagen godkänner
ett nytt mål för politikområdet Ekonomisk äldrepolitik samt att det tidigare
målet för utgiftsområdet upphör att gälla. Det mål som regeringen föreslår är
att "personer med låg eller ingen inkomstrelaterad pension skall garanteras
ett värdesäkrat grundskydd". I propositionen framhålls att Sverige nu har ett
reformerat ålderspensionssystem. Det nya systemet innebär att kommande
generationer kommer att få pension samtidigt som det är anpassat till vad
ekonomin och demografin tillåter. Regeringens ambition är att genom
omfattande informationsinsatser ge allt fler människor bättre kunskaper om
hur pensionssystemet fungerar och därmed bättre möjligheter att planera för
sin pensionering redan tidigt i livet. Det nya ålderspensionssystemet bygger
på livsinkomstprincipen men har enligt regeringen ett grundskydd som ger god
ekonomisk trygghet för alla.
Utskottets bedömning
Det nya mål som regeringen för politikområdet Ekonomisk äldrepolitik
formulerat är att personer med låg eller ingen inkomstrelaterad pension skall
garanteras ett värdesäkrat grundskydd. Utskottet har inte något att erinra
mot förslaget till mål för politikområdet och föreslår att riksdagen
godkänner målet och att det tidigare målet för utgiftsområdet upphör att
gälla.
Utskottet vill i sammanhanget peka på att när riksdagen år 1998 (prop.
1998/99:1, bet. 1998/99:SfU1, rskr. 1998/99:101) godkände det nu gällande
målet förutsatte utskottet att den dialog som fördes med Socialdepartementet
kommer att fortsätta i syfte att ytterligare utveckla målformuleringarna och
att man därvid bör sträva efter att formulera mål som är såväl långsiktiga
som konkreta och uppföljningsbara. Utskottet konstaterar därvid att dialogen
har förts och att avsikten är att den skall föras även fortsättningsvis.
20:1 Ålderspensioner
Gällande ordning
I dagens pensionssystem utges ålderspension i form av folkpension enligt 5
och 6 kap. AFL. Som tilläggsförmåner till folkpension kan utges särskilda
folkpensionsförmåner i form av pensionstillskott och bostadstillägg till
pensionärer.
Hel folkpension i form av ålderspension utges med 96 % av prisbasbeloppet
eller, för gift försäkrad, med 78,5 % av prisbasbeloppet. Den ålderspensionär
som har låg eller ingen ATP har rätt till pensionstillskott enligt lagen
(1969:205) om pensionstillskott. Pensionstillskott till ålderspension utges
fr.o.m. den 1 juni 1999 t.o.m. november 2000 med högst 56,9 % av
prisbasbeloppet. I proposition 1999/2000:138 Anpassningar i
ålderspensionssystemet inför år 2001, m.m. föreslog regeringen att den
tillfälliga höjningen av pensionstillskottet, som kom till för att kompensera
de pensionärer med lägst inkomster för höjningen av högkostnadsskyddet inom
läkemedelsförmånen, skulle permanentas. Förslaget har antagits av riksdagen
(bet. 2000/01:SfU4, rskr. 2000/01:11). Om pension börjar tas ut före
respektive efter 65 års ålder minskar respektive ökar pensionsbeloppet.
Propositionen
Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret 2001 till anslag 20:1
Ålders-pensioner anvisar ett ramanslag på 10 197 miljoner kronor.
Anslaget innefattar folkpension till pensionärer som inte har rätt till
ATP. Från och med år 2003 kommer det nuvarande grundskyddet inom
ålderspensioneringen att ersättas av garantipensionen i det reformerade
ålderspensionssystemet som helt finansieras med allmänna skattemedel. Detta
förhållande leder fr.o.m. nämnda år till ökade utgifter på anslaget.
Enligt propositionen har antalet ålderspensionärer ökat något de senaste
åren. Det beror bl.a. på en ökning av antalet personer med förtida uttag.
Antalet ålderspensionärer utan ATP minskar dock stadigt på grund av ATP-
systemets tillväxt. År 1999 var antalet ungefär 247 000. För år 2001 beräknas
antalet till 220 000. Samtidigt minskar antalet pensionärer med
pensionstillskott. Trenden att de nyblivna pensionärerna i genomsnitt har
högre ATP jämfört med den äldre generationen beräknas fortsätta vilket
innebär att allt färre personer kommer att helt sakna ATP eller ha en så låg
pension att pensionstillskott skall utges.
Motioner med anslagseffekt budgetåret 2001
Moderaterna
Margit Gennser m.fl. begär i motion Sf298 yrkande 5 att riksdagen beslutar
att för budgetåret 2001 till anslaget 20:1 anvisa 400 miljoner kronor mer än
vad regeringen föreslagit. I yrkande 1 begärs att riksdagen beslutar att
folkpensionerna för perioden 2001-2006 skall beräknas utifrån ett
prisbasbelopp förhöjt med två procentenheter för dem som uppbar folkpension
under perioden 1993-1998. På så sätt kompenseras pensionärerna för den lägre
folkpension som utgavs under sistnämnda period. Enligt motionärerna innebär
förslaget att 1993 års innehållna pensioner betalas ut år 2001, 1994 års
innehållna pensioner år 2002 osv.
Kristdemokraterna
Motionärerna i Sf265, Kenneth Lantz m.fl., vill höja pensionstillskottet med
200 kronor per månad år 2001. I motionen anförs att en höjning av
pensionstillskottet skulle komma de pensionärer som i dag är de mest utsatta
till godo. Ytterligare 940 miljoner kronor bör tillföras anslag 20:1
Ålderspensioner (yrkande 5 i denna del).
Centerpartiet
Även motionärerna i Sf282 (i denna del) Birgitta Carlsson m.fl. vill i
stället för en höjning av bostadstillägget, som föreslås av regeringen, höja
pensionstillskottet. I motionen föreslås en höjning med 3 000 kr per år.
Detta gynnar pensionärer med låg pension, däribland många kvinnor. Enligt
motionärerna bör ytterligare 1 004 miljoner kronor tillföras anslaget 20:1
Ålderspensioner. Även i motion Fi210 yrkande 9 av Lennart Daléus m.fl. begärs
att pensionstillskottet höjs med 3 000 kr per år.
Övriga motioner om ålderspension
I motionerna Sf205 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Sf206 av Henrik
Westman (m) begärs ett tillkännagivande respektive förslag om att pension
skall utges med samma belopp oberoende av om pensionärerna är gifta eller
inte.
Tuve Skånberg (kd) begär i motion Sf228 yrkande 5 ett tillkännagivande om
den policy som kom till uttryck i proposition 1973:32 om äktenskaps ingående
och upplösning. Enligt motionären uppgavs i propositionen att man i framtiden
vid utformning av olika lagregler om skatter och sociala förmåner skulle
undvika att ge bestämmelser ett sådant innehåll att människor förlorar på att
ingå äktenskap eller vinner på att skilja sig.
I motion Sf611 av Lennart Daléus m.fl. (c) anförs att det inte är rimligt
att de invandrare som kommer hit sent i livet och har låg eller ingen pension
skall vara beroende av socialbidrag. Staten bör överta kostnadsansvaret för
deras ekonomi. I yrkande 21 begärs ett tillkännagivande om det anförda.
I motion A808 yrkande 14 av Matz Hammarström m.fl. (mp) begärs ett
tillkännagivande om invandrarkvinnors pension. Enligt motionärerna bör
regeringen lägga fram förslag till hur en rimlig pension för dessa kvinnor
kan åstadkommas.
Eva Arvidsson och Nikos Papadopoulos (s) anför i motion Sf303 att äldre
personer med invandrarbakgrund som bor i Sverige bör ha rätt till ett
äldreförsörjningsstöd och slippa vara beroende av socialbidrag. Motionärerna
begär ett tillkännagivande om det anförda.
Lena Ek m.fl. (c) begär i motion So545 yrkande 10 ett tillkännagivande om
behovet av att stärka äldre kvinnors ekonomi genom en rejäl höjning av
pensionstillskottet.
Utskottets bedömning
Anslag 20:1 Ålderspensioner
De insatser som gjorts under 1990-talet för att sanera statens finanser har
även drabbat pensionärerna. Under senare år har dock en rad förändringar
genomförts i syfte att förbättra pensionärernas ekonomi. Bland annat har
bostadstilläggen höjts, något som i stor utsträckning gynnat kvinnorna. Den
tillfälliga höjningen av pensionstillskottet har som ovan nämnts pemanentats.
Vidare har minskningen av prisbasbeloppet vid beräkning av pensioner slopats
fr.o.m. budgetåret 1999. I propositionen anges dock att fortfarande kvarstår
en mindre effekt av den tidigare begränsningen av prisbasbeloppet innebärande
att basbeloppet är ca 2 % lägre än vad som annars skulle varit fallet.
I budgetpropositionen anges att i departementspromemorian Sämre för mig -
Bättre för oss (Ds 1999:5) belyses saneringsprogrammets effekter för
ålderspensionärernas inkomststandard och att hänsyn härvid också kunnat tas
till de kommunala avgifterna. Utskottet noterar att av promemorian framgår
att pensionärerna som kollektiv ökade sin inkomststandard i förhållande till
andra grupper. Detta kan förklaras av flera olika faktorer. Nyblivna
pensionärer har i genomsnitt högre ATP-poäng, och därmed högre inkomster än
de som redan finns i gruppen. Detta höjer för varje år gruppens
inkomststandard. Det faktum att nyblivna pensionärer har en relativt hög
inkomststandard leder till att antalet ålderspensionärer med
pensionstillskott stadigt minskar. Äldre pensionärer har en lägre
inkomststandard än yngre. En förklaringsfaktor härtill är att kvinnor, som i
genomsnitt har en lägre inkomststandard än män, är överrepresenterade bland
de äldre.
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att det är av vikt att det
tillgängliga utrymmet för ekonomiska förbättringar används selektivt, så att
de pensionärer som har lägst inkomster får en förbättrad standard, t.ex.
genom förbättringar inom bostadstillägget till pensionärer. Utskottet kan
inte tillstyrka en ytterligare höjning av pensionstillskottet och inte heller
att pensionerna skall beräknas utifrån ett förhöjt prisbasbelopp men vill
dock framhålla att det är väsentligt att ålderspensionärernas ekonomiska
förhållanden fortlöpande uppmärksammas. Utskottet vill i sammanhanget också
framhålla att nedan under anslag 20:3 kommer utskottet att behandla
regeringens förslag till förbättringar vad gäller bostadstillägget till
pensionärer, något som gynnar de pensionärer som har lägst inkomst.
Utskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag till
medelsanvisning.
Utskottet avstyrker motionerna Sf265 yrkande 5 (i denna del), Sf282 (i
denna del), Sf298 yrkandena 1 och 5 och Fi210 yrkande 9.
Övriga motioner om ålderspensioner
Frågor som tas upp i de övriga motioner som behandlas under detta avsnitt,
nämligen äldre invandrares ekonomi och gifta respektive ogifta pensionärers
pensionsstorlek, har utskottet behandlat i bl.a. betänkande 1999/2000:SfU1.
Beträffande äldre invandrares ekonomi vill utskottet ånyo erinra om att i
samband med att nya regler för beräkning av folkpension infördes gjorde
riksdagen ett tillkännagivande om bl.a. att det fanns anledning för
regeringen att närmare utreda de problem som fanns och kunde uppkomma i
framtiden när det gällde försörjningen av de invandrade ålderspensionärer som
inte hade rätt till folkpension eller endast skulle komma att få en reducerad
pension (bet. 1992/93:SfU4). Utskottet har därefter flera gånger behandlat
frågan och bl.a. i betänkande 1997/98:SfU13 Det nya pensionssystemet
underströk utskottet att det är viktigt att hitta en lösning som innebär att
den grupp äldre invandrare som har kort anknytningstid till Sverige inte blir
hänvisade till socialtjänsten för sin försörjning, och utskottet utgick från
att regeringen återkommer med förslag till lösningar.
Socialtjänstutredningen har i sitt slutbetänkande Socialtjänst i utveckling
(SOU 1999:97) för att tillförsäkra den som är bosatt i Sverige och är 65 år
eller äldre en grundläggande försörjning föreslagit att ett
äldreförsörjningsstöd skall införas. Stödet skall regleras i en särskild lag
och vara ett statligt ansvar. När det gäller försörjningsstödets nivå,
finansieringsmodell och handläggningsbestämmelser ter sig enligt utredningen
en anknytning till grundskyddet för ålderspensionärer ändamålsenligt. Mot
bakgrund av det anförda ansåg utskottet i bet. 1999/2000:SfU1 att beredningen
av betänkandet borde avvaktas och att något uttalande från riksdagens sida om
äldre invandrares försörjning inte borde göras.
Utskottet vill framhålla att det är av stor vikt att frågan om äldre
invandrares försörjning får en lösning. Det nämnda utredningsbetänkandet är
ännu inte är färdigberett och resultatet härav bör avvaktas. Utskottet
avstyrker motionerna Sf303, Sf611 yrkande 21 och A808 yrkande 14.
Beträffande frågan om storleken på gifta respektive ogifta personers
pension bör nämnas att den lägre pensionsnivån för gifta infördes redan då
folkpensionen infördes år 1913. Före den 1 januari 1996 gällde den lägre
nivån endast för gifta vars make också uppbar folkpension. Från och med
nämnda tidpunkt ändrades reglerna så att den lägre nivån utges till alla som
är gifta och således oavsett om maken har folkpension. Utskottet noterar dock
att i det nya ålderspensionssystemet kommer, när det gäller inkomstpensionens
storlek, inga skillnader förekomma på den grunden att vederbörande är gift
eller ogift. Vid beräkning av tilläggspension enligt LIP (för dem som är
födda 1953 eller tidigare) kommer dock tilläggspensionen till den del den är
avsedd att ersätta pensionsgrundande inkomster motsvarande det första
basbeloppet (förhöjt prisbasbelopp) att utges med olika belopp för den som är
ogift eller gift. Liksom enligt bestämmelserna i AFL saknar det betydelse om
maken uppbär ålderspension eller inte. Vidare skall liksom nu med gift
pensionsberättigad likställas den som stadigvarande sammanbor med annan, med
vilken den pensionsberättigade har varit gift eller har eller har haft barn.
Med ogift pensionsberättigad skall likställas den som är gift men
stadigvarande lever åtskild från sin make, om inte särskilda skäl föranleder
annat. För den som kommer att uppbära enbart garantipension eller
kompletterande garantipension kommer också denna att utges med olika stora
belopp beroende på om vederbörande är gift eller ogift.
Att i det nya pensionssystemet likställa pensionen för gifta med pension
för dem som är ogifta skulle kosta drygt 5 miljarder kronor. I
fempartiöverenskommelsen om det nya ålderspensionssystemet ansåg man att
dessa medel borde användas till mer angelägna delar av grundskyddet i
pensionssystemet.
Även för dem som uppbär övergångsvis garantipension, dvs. de som är födda
1937 eller tidigare, utges pension med olika stora belopp beroende av om
pensionären är gift eller ogift.
Skillnaderna i pensionsnivåerna motiverades ursprungligen med att gifta har
ekonomisk hushållsgemenskap och därmed lägre gemensamma utgifter. Ekonomisk
hushållsgemenskap kan också föreligga för sambor. Det var dock på grund av
integritetsskäl och med risk för subjektiva bedömningar vanskligt att fastslå
om två personer lever under äktenskapsliknande former och därmed har
ekonomisk hushållsgemenskap. Två vuxna personer som är folkbokförda på samma
adress har inte automatiskt något ansvar för varandras försörjning medan det
omvända gäller för gifta eller motsvarande.
Utskottet kan mot bakgrund av det anförda konstatera att under mycket lång
tid kommer pension i flera avseenden att utges med olika stora belopp
beroende på om vederbörande pensionär är gift eller ogift.
Utskottet avstyrker motionerna Sf205, Sf206 och Sf228 yrkande 5.
Utskottet, som ovan under anslag 20:1 Ålderspensioner avstyrkt en höjning
av pensionstillskottet, anser att riksdagen bör avslå motion So545 yrkande
10.
20:2 Efterlevandepensioner till vuxna
Gällande ordning
Omställningspension och särskild efterlevandepension, som infördes den 1
januari 1990, utges till efterlevande make oavsett kön och omfattar såväl
folkpension som ATP.
Omställningspension utges till efterlevande make som inte har fyllt 65 år
och som vid tiden för dödsfallet antingen sammanbott med maken under de fem
år som föregått dödsfallet eller då stadigvarande bodde tillsammans med barn
under tolv år som stod under vårdnad av makarna eller en av makarna. Med
efterlevande make likställs vissa efterlevande som varit samboende med den
avlidne.
Omställningspension utges under en tid som begränsats till sex månader från
dödsfallet (före den 1 april 1997 var tiden tolv månader). Därefter utges
omställningspension endast om den efterlevande har vårdnaden om och
stadigvarande sammanbor med barn under tolv år som vid dödsfallet
stadigvarande vistades i makarnas hem. Sedan rätten till omställningspension
upphört kan efterlevande make med nedsatt förvärvsförmåga beviljas särskild
efterlevandepension, som alltefter förvärvsförmågans nedsättning utges som
hel, tre fjärdedels, halv eller fjärdedels förmån.
Hade den avlidne maken inte uppfyllt bosättnings- eller ATP-kravet för
oreducerad folkpension utges folkpension i form av omställningspension och
särskild efterlevandepension med reducerat belopp.
Rätt till omställningspension och särskild efterlevandepension upphör om
den efterlevande gifter om sig eller sammanlever med någon som han eller hon
har varit gift med eller har eller har haft barn med.
På förslag av regeringen har riksdagen fattat beslut om nya regler för
efterlevandepensioneringen (prop. 1999/2000:91, bet. 1999/2000:SfU13, rskr.
1999/2000:235). Reglerna innebär en anpassning till det nya
ålderspensionssystemet och skall träda i kraft den 1 januari 2003. Från och
med nämnda tidpunkt förlängs omställningspensionen till tio månader. I
propositionen uppgavs att regeringen avser att återkomma med förslag som
förlänger omställningspensionen till tolv månader fr.o.m. år 2005.
Änkepension
Före den 1 januari 1990 fanns i 8 och 14 kap. AFL bestämmelser om folk- och
tilläggspension i form av änkepension. Till följd av omfattande
övergångsbestämmelser kommer änkepension enligt dessa äldre bestämmelser att
nybeviljas och betalas ut under en lång tid framöver.
Rätt till folkpension i form av änkepension har en änka, som antingen fyllt
36 år vid mannens bortgång och då varit gift med honom i minst fem år eller
har vårdnaden om och stadigvarande bor tillsammans med barn, som är under 16
år och som stadigvarande vistades hos makarna eller hos änkan vid tiden för
dödsfallet. Med änkor likställs vissa grupper icke gifta kvinnor som varit
samboende med den avlidne.
Enligt huvudregeln utges oreducerad folkpension i form av änkepension till
änka som var minst 50 år då mannen avled eller som då vårdade barn under 16
år. I sistnämnda fall utges oreducerad pension i första hand fram till dess
att barnet fyller 16 år, men även därefter om änkan vid denna tidpunkt
uppnått 50 års ålder. I övriga fall utges reducerad pension. Även om änkan
uppfyller nu nämnda krav för oreducerad folkpension reduceras folkpensionen
om den avlidne mannen inte uppfyllt bosättnings- eller ATP-kravet för
oreducerad folkpension. Detta kan även gälla änkor som är födda år 1945 eller
senare, eftersom folkpensionen för dessa änkor är knuten till det antal år
den avlidne mannen t.o.m. utgången av år 1989 tillgodoräknats pensionspoäng.
Folkpension i form av änkepension utges till änka fram till dess att änkan
fyller 65 år eller dessförinnan får folkpension. Pensionsförmånen upphör dock
om änkan gifter om sig eller sammanlever med någon som hon har varit gift med
eller har eller har haft barn med.
Änkepension från ATP utges till änka som varit gift med den avlidne i minst
fem år eller som har gemensamt barn med denne. Pensionen från ATP utges
oberoende av änkans ålder och oberoende av om hon har egen ålders- eller
förtidspension men upphör om hon gifter om sig. Pensionen reduceras om änkan
får tilläggspension i form av ålderspension såvida hon inte är född 1929
eller tidigare. För änkor som är födda år 1945 eller senare gäller att de får
änkepension från ATP endast i förhållande till mannens intjänade
pensionspoäng vid utgången av år 1989.
Sedan den 1 april 1997 gäller att folkpension i form av änkepension och
pensionstillskott till denna skall inkomstprövas. Inkomstprövningen, som
således omfattar även de pensioner som utges vid ikraftträdandet, skall dock
inte göras under de första sex månaderna efter dödsfallet och inte heller så
länge änkan vårdar barn under tolv år. Prövningen görs enligt de regler som
gäller för bostadstillägg för pensionärer och sker integrerat på så sätt att
inkomsten först reducerar bostadstillägget och därefter änkepensionen. Vid
inkomstprövningen fastställs en årsinkomst. Årsinkomsten innefattar i princip
alla inkomster utom folkpension samt vissa bidrag och kostnadsersättningar.
Annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring och individuellt
pensionssparkonto skall dock sedan den 1 januari 1998 inte räknas med i
årsinkomsten. Inkomst av förmögenhet beräknas som en schablonmässigt bestämd
procentuell andel av varje förmögenhetsslag. Vid beräkning av förmögenhetens
avkastning ökar den procentuella andelen då det gäller förmögenhet
överstigande visst belopp. Pensionen minskas med 30 % av årsinkomsten utöver
folkpensions- och pensionstillskottsnivå som inte reducerat bostadstillägget.
I det nya regelverket för efterlevandepensioneringen kommer änkepensionerna
bli kvar enligt i huvudsak nuvarande regler. Frågan om inkomstprövningen av
grundskyddet inom änkepensioneringen behandlas dock i samband med den
fortsatta beredningen av betänkandet Inkomstprövning av bostadstillägg till
pensionärer (SOU 1999:52). En proposition i frågan är aviserad till våren
2001.
Efterlevandeförmånernas storlek
Oreducerad folkpension i form av änkepension eller omställningspension och
hel särskild efterlevandepension utges med 90 % av prisbasbeloppet.
Pensionstillskottet till dessa förmåner utgör 61,5 % av prisbasbeloppet (för
perioden juni 1999-november 2000 62,9 % av prisbasbeloppet). Se ovan under
ålderspensioner om permanentning av den tillfälliga höjningen. Till
pensionstagare som inte har någon tilläggspension till aktuell
efterlevandeförmån utges pensionstillskottet i sin helhet. Till
pensionstagare som har tilläggspension utges pensionstillskott endast i den
mån pensionstillskottet överstiger tilläggspensionen. Utges reducerad
efterlevandeförmån reduceras även pensionstillskottet.
Omställningspension samt hel särskild efterlevandepension från ATP utgör 40
% av den avlidnes pension eller 20 % om barn med barnpension finns.
Änkepension från ATP utgör 40 % av den avlidnes pension eller 35 % om barn
med barnpension finns. Fr.o.m. år 2003 kommer omställningspension vid
dödsfall som inträffar efter år 2002 att utges med 55 % av
efterlevandepensionsunderlaget som normalt skall baseras på den faktiska
pensionsbehållningen som den avlidne har tjänat in t.o.m. året före
dödsfallet och en antagen pensionsbehållning för åren därefter t.o.m. det år
den avlidne skulle ha fyllt 64 år.
Propositionen
Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret 2001 till anslag 20:2
Efterlevandepensioner till vuxna anvisar ett ramanslag på 13 141 miljoner
kronor.
Från och med budgetåret 1999 finansieras anslaget med en
efterlevandepensionsavgift. För budgetåret 2001 beräknas avgiften ge en
inkomst på drygt 15 800 miljoner kronor.
I den ekonomiska vårpropositionen 1999/2000:150 uppgav regeringen att
utgiftsområde 11 skall tillföras 30 miljoner kronor för att göra
inkomstprövningen av änkepensionerna generösare och enklare. I
budgetpropositionen anges att den närmare utformningen skall beredas i
samband med arbetet om ett nytt system för bostadsstöd till pensionärer. En
proposition härom är aviserad till våren 2001.
Riksdagen har tidigare beslutat att omställningspensionen skall förlängas
från sex till tio månader fr.o.m. år 2003 (prop. 1999/2000:91, bet.
1999/2000:SfU13, rskr. 1999/2000:235) och regeringen har också för avsikt att
återkomma med förslag som förlänger omställningspensionen till tolv månader
år 2005.
Motioner med anslagseffekt budgetåret 2001
Moderaterna
Margit Gennser m.fl. (m) anser i motion Sf298 att inkomsprövningen av
änkepensionerna skall upphöra fr.o.m. den 1 januari 2001 och att nivåerna
skall återställas till vad som gällde före den 1 april 1997 (yrkande 2). I
yrkande 6 anges att ytterligare 550 miljoner kronor skall föras till anslag
20:2 Efterlevandepensioner till vuxna.
Även Bo Lundgren m.fl. (m) begär i motion Sf213 att riksdagen beslutar att
inkomstprövningen av änkepensionerna skall upphöra och att nivåerna
återställs.
Kristdemokraterna
I motion Sf265 av Kenneth Lantz m.fl. (kd) begärs att ytterligare 836
miljoner kronor förs till anslaget 20:2 Efterlevandepensioner till vuxna
(yrkande 5 i denna del). Motionärerna anser att änkepensionerna måste
återställas till den nivå som gällde före den 1 april 1997. Vidare anser
motionärerna att omställningspensionen redan fr.o.m. den 1 januari 2001 måste
förlängas från sex månader till tolv månader. I yrkandena 1 och 2 begärs att
riksdagen beslutar i enlighet med det anförda.
Folkpartiet
Även i motion Fi211 yrkande 16 (i denna del) av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
begärs att inkomstprövningen av änkepensionerna slopas och att
omställningspensionen förlängs till tolv månader. Anslag 20:2
Efterlevandepensioner till vuxna bör därför tillföras ytterligare 786
miljoner kronor.
Övriga motioner om efterlevandepensioner
I motionerna Sf202 av Rolf Gunnarsson (m), Sf203 av Stefan Hagfeldt (m),
Sf208 av Ingvar Eriksson och Carl G Nilsson (m), Sf211 av Elizabeth Nyström
och Maud Ekendahl (m), Sf231 av Kent Olsson (m), Sf251 av Anita Sidén och
Anne-Katrine Dunker (m) och Sf238 av Olle Lindström (m) begärs
tillkännagivanden om återställda änkepensioner. I den sist nämnda motionen
begärs dessutom att återbetalning skall ske av de belopp som reducerat
pensionerna.
Även i motionerna Sf266 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) och So456 yrkande
10 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivanden om återställda
änkepensioner.
Utskottets bedömning
Anslag 20:2 Efterlevandepensioner till vuxna
Utskottet har tidigare vid ett flertal tillfällen påpekat att också inom
detta område har omfattande åtgärder varit nödvändiga för att sanera statens
finanser. Ett antal förbättringar, som exempelvis att minskningen av
prisbasbeloppet vid beräkning av pensioner upphört fr.o.m. budgetåret 1999,
har även kommit efterlevande till del.
Som redogjorts för ovan kommer omställningspensionen att förlängas från sex
till tio månader fr.o.m. år 2003 och regeringen har också för avsikt att
återkomma med förslag som förlänger omställningspensionen till tolv månader
år 2005. Vidare kommer regeringen att under våren 2001 i samband med förslag
om ett nytt bostadsstöd till pensionärer föreslå bestämmelser inom
änkepensioneringen i syfte att göra inkomstprövningen av änkepensionerna
generösare och enklare. Utgifterna för detta har i budgetpropositionen
beräknats till 30 miljoner kronor.
Några ytterligare åtgärder för att förbättra efterlevandepensionerna kan
dock enligt utskottets mening nu inte göras. Utskottet vill dock erinra om
att i betänkande 1999/2000:SfU13 Efterlevandepensioner och efterlevandestöd
till barn har utskottet förutsatt att regeringen återkommer med förslag till
riksdagen om det visar sig ekonomiskt möjligt att tidigarelägga den aviserade
förlängningen av den inledande omställningspensionen till tolv månader.
Utskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag till
medelsanvisning.
Utskottet avstyrker motionerna Sf213, Sf265 yrkandena 1, 2 samt 5 (i denna
del), Sf298 yrkandena 2 och 6 samt Fi211 yrkande 16 (i denna del).
Övriga motioner angående efterlevandepensioner
Med beaktande av vad utskottet ovan anfört anser utskottet att något
uttalande från riksdagens sida om änkepension nu inte bör göras.
Det kommunala bostadstillägget till pensionärer ersattes fr.o.m. den 1
januari 1995 med ett statligt bostadstillägg till pensionärer (BTP). BTP
regleras i lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer.
I samband med att BTP infördes gavs kommunerna, under en övergångstid på
fyra år, möjlighet att komplettera med ett kommunalt finansierat
bostadstillägg. Denna möjlighet har förlängts att gälla t.o.m. år 2000.
BTP är en inkomstprövad förmån som kan utges till den som uppbär
folkpension i form av ålderspension, förtidspension eller
efterlevandepension. BTP kan dock aldrig utgå som tillägg till ålderspension
före den månad pensionären fyller 65 år. BTP utges fr.o.m. den 1 januari 1999
med högst ett belopp som motsvarar 90 % av bostadskostnaden mellan 100 kr och
4 000 kr per månad. Detta maximibelopp utges till pensionärer utan andra
inkomster än folkpension samt pensionstillskott och/eller tilläggspension
till ett belopp som motsvarar ett oreducerat pensionstillskott. För
pensionärer med ytterligare inkomster görs ett inkomstavdrag från
maximibeloppet. Inkomstavdraget grundas enbart på dessa ytterligare
inkomster.
Inkomstavdrag görs med 40 % av den beaktade årsinkomsten upp till ett och
ett halvt prisbasbelopp och med 45 % av den överstigande årsinkomsten.
Avkastning av förmögenheten beräknas till 5 % av förmögenheten upp till 60
000 kr för den som är gift och upp till 75 000 kr för annan. Överstiger
förmögenheten dessa belopp beräknas avkastningen till 15 % av det
överstigande beloppet.
Från den 1 januari 1991 beaktades vid inkomstprövningen av bostadstillägget
inte inkomst av privatbostad eller privatbostadsfastighet som anges i 5 §
kommunalskattelagen. Detta gällde oavsett om bostaden användes för permanent
boende eller inte. Inte heller beaktades skulder och skuldräntor som var
hänförliga till sådana bostäder.
Från den 1 april 1997 gäller att endast privatbostadsfastighet eller
privatbostad som permanent bebos av den pensionsberättigade skall vara
undantagen från inkomstprövningen av BTP. Detta innebär att även innehav av
bl.a. fritidsfastighet kan påverka bostadstilläggets storlek. Från den 1
januari 1998 skall dock vid beräkningen av BTP för en pensionär som har sin
bostad i särskild boendeform inte beaktas värdet av privatbostadsfastighet
eller privatbostad som utgör permanentbostad för pensionärens make.
Från den 1 april 1998 skall vid beräkningen av BTP med gift likställas även
den man och kvinna som utan att vara gifta med varandra lever tillsammans och
är folkbokförda på samma adress, om inte skäl visas för annat.
Särskilt bostadstillägg till pensionärer (SBTP) betalas ut som en inkomst-
utfyllnad om pensionärens inkomst sedan en skälig bostadskostnad är betald
understiger en skälig levnadsnivå. De inkomster som anses utgöra en skälig
levnadsnivå skall enligt 7 § tredje stycket lagen om bostadstillägg till
pensionärer alltid uppgå till lägst 122 % av prisbasbeloppet (44 408 kr år
1999) för den som är ogift och till lägst 101 % av prisbasbeloppet (36 764 kr
år 1999) för den som är gift. Under perioden juni 1999-november 2000 är
nivåerna 123,4 % respektive 102,4 % av prisbasbeloppet (44 917 kr respektive
37 273 kr år 1999). Se ovan under ålderspensioner om permanentning av den
tillfälliga höjningen. Som skälig bostadskostnad anses en bostadskostnad som
uppgår till högst 5 200 kr per månad.
Propositionen
Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret 2001 till anslag 20:3
Bostadstillägg till pensionärer anvisar ett ramanslag på 10 264 miljoner
kronor.
I propositionen anförs att antalet BTP-tagare har minskat på senare år. Den
största nedgången har skett bland ålderspensionärer men även antalet
förtidspensionärer med BTP har minskat något. Enligt regeringen kan
utvecklingen förklaras med att pensionsinkomsterna i regel är högre bland
nyblivna pensionärer jämfört med de personer som sedan tidigare lyfter
ålders- eller förtidspension. Trenden är att antalet BTP-tagare minskar också
framöver.
Vidare anförs i propositionen att den högsta bostadskostnaden som ersätts i
BTP, det s.k. taket, är 4 000 kr per månad. Det beloppet har gällt sedan BTP
infördes år 1995. För pensionärer med höga boendekostnader har det medfört
att BTP täcker en allt mindre del av boendekostnaden. Genom att förbättra
villkoren för bostadsstödet träffar man de grupper inom pensionärskollektivet
som har de lägsta inkomsterna. Regeringen föreslår därför att den undre
gränsen, det s.k. golvet, i BTP-systemet slopas och att taket höjs till 4 500
kr per månad. Det innebär enligt regeringen för de allra flesta pensionärer
med bostadstillägg en höjd ersättning med mellan 1 080 kr och 6 480 kr per
år.
Regeringen anför också att förmånen SBTP är utformad så att pensionären är
garanterad skälig levnadsnivå efter betald boendekostnad upp till en viss
nivå. Som angetts ovan uppgår bostadsbidragsgränsen till 5 200 kr per månad.
Av samma skäl som angetts ovan föreslår regeringen att taket i SBTP-systemet
höjs till 5 700 kr per månad samt att gränsen för skälig levnadsnivå höjs med
6 procentenheter från 123,4 % till 129,4 procent av prisbasbeloppet för den
som är ensamstående och från 102,4 % av prisbasbeloppet till 108,4 % för den
som är gift. Enligt regeringen innebär det att en pensionär med SBTP får en
höjd ersättning med mellan 2 400 kr och 8 400 kr per år. Förslaget föreslås
träda i kraft den 1 januari 2001 och beräknas för budgetåret 2001 kosta 863
miljoner kronor.
Vidare föreslår regeringen att kommunerna skall ges fortsatt möjlighet att
betala ut kompletterande bostadstillägg t.o.m. år 2002.
Motioner med anslagseffekt budgetåret 2001
Moderaterna
Motionärerna i Sf298, Margit Gennser m.fl. (m), avvisar regeringens förslag
till ändring i lagen om bostadstillägg till pensionärer (yrkande 3). I
stället föreslår motionärerna att en del av medlen används för att förbättra
levnadsvillkoren för de allra sämst ställda pensionärerna. Det skall ske
genom en höjning av den skäliga levnadsnivån i det särskilda bostadstillägget
från 123,4 procent av prisbasbeloppet till 135,4 procent för den som är
ensamstående och från 102,4 procent av prisbasbeloppet till 114,4 procent för
den som är gift (yrkande 4). I yrkande 7 anges att riksdagen för budgetåret
2001 till anslag 20:3 Bostadstillägg till pensionärer bör anslå 505 miljoner
kronor mindre än vad regeringen föreslagit.
Kristdemokraterna
Motionärerna i Sf265, Kenneth Lantz m.fl. (kd), begär i yrkande 4 att
riksdagen beslutar om att fritidsfastighet inte skall tas med i
inkomstberäkningen för BTP. I yrkande 5 (i denna del) föreslås att till
anslaget 20:3 Bostadstillägg till pensionärer för detta ändamål anvisas 30
miljoner kronor mer än vad regeringen föreslagit.
Centerpartiet
Birgitta Carlsson m.fl. (c) föreslår i motion Sf282 (i denna del) att
riksdagen beslutar att för budgetåret 2001 till anslaget 20:3 Bostadstillägg
till pensionärer anvisa 663 miljoner kronor mindre än vad regeringen
föreslagit. Motionärerna avvisar regeringens förslag till höjning av
bostadstillägget och menar att den ovan av motionärerna under anslaget 20:1
Ålderspensioner föreslagna höjningen av pensionstillskottet bättre
tillgodoser de sämst ställda pensionärerna. Det nämnda förslaget leder till
att BTP ökar med ca 200 miljoner kronor eftersom inkomstavdraget då minskar
och därför blir besparingen i förhållande till regeringens förslag 663
miljoner kronor.
Folkpartiet
I motion Fi211 yrkande 16 (i denna del) av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
föreslås att till anslag 20:3 Bostadstillägg till pensionärer anvisas 50
miljoner kronor mer än vad regeringen föreslagit. Motionärerna anser att
fritidsfastighet inte skall tas med i inkomstberäkningen för BTP.
Övrig motion om bostadstillägg
Inga Berggren och Anna Åkerhielm (m) begär i motion Sf246 ett
tillkännagivande om BTP. Motionärerna föreslår att vid beräkning av
förmögenhetsavkastning skall, i stället för den nu gällande fiktiva
avkastningen, avkastningen knytas till någon ränta som årligen avspeglar det
allmänna avkastningsläget i Sverige. Vidare föreslår motionärerna att i
bostadskostnaden för bostadsrätter och likartade bostadsformer bör vid
beräkning av BTP ingå ett schablonbelopp för inre underhåll. I detta
hänseende behandlas enligt motionärerna olika boendeformer inte rättvist.
Utskottets bedömning
Anslag 20:3 Bostadstillägg till pensionärer
Den 1 januari 1999 höjdes ersättningsnivån i bostadstillägget till
pensionärer från 85 till 90 %. Det innebar att de pensionärer som har de
lägsta inkomsterna sattes i främsta rummet. Då en övervägande del av dagens
BTP-tagare är kvinnor har höjningen även haft den effekten att kvinnor med
låga pensioner gynnats.
I årets budgetproposition anför regeringen att det finns skäl att föreslå
ytterligare åtgärder som i första hand tar sikte på de pensionärer som har
lägst inkomster och att det i den gruppen i hög utsträckning återfinns
kvinnor. Enligt regeringen har undersökningar visat att det i första hand är
pensionärer som har höga boendekostnader som finns representerade i gruppen
som har lägst inkomster. Genom att förbättra villkoren för bostadsstöd uppnås
således ett tillfredsställande resultat för de aktuella pensionärsgrupperna.
Mot bakgrund av det anförda föreslår således regeringen de ytterligare
förbättringar av BTP och även av SBTP som redogjorts för ovan. Utskottet som
delar de av regeringen framförda uppfattningarna ser mycket positivt på
regeringens förslag om en fortsatt satsning på den grupp pensionärer,
däribland många kvinnor, som har de lägsta inkomsterna. Regeringen förslår
också att kommunerna under åren 2001 och 2002 skall ges fortsatt möjlighet
att betala ut kompletterande bostadstillägg till BTP. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:308) om bostadstillägg
till pensionärer och lag om ändring i lagen (2000:778) om ändring i lagen
(1994:308) om bostadstillägg till pensionärer.
Utskottet anser att några ytterligare förändringar av BTP nu inte bör
göras. Utskottet vill dock peka på att i betänkandet Inkomstprövning av
bostadstillägg till pensionärer (SOU 1999:52) föreslås ett nytt system för
inkomstprövning av BTP som är anpassat till det reformerade
ålderspensionssystemet med det särskilda skattemässiga grundavdraget
borttaget och där en garantipension ersätter dagens grundskydd i form av
folkpension, pensionstillskott och särskilt grundavdrag. I
budgetpropositionen aviseras att under våren 2001 kommer ett förslag till
nytt system för inkomstprövning av BTP att föreläggas riksdagen. Vidare
uppger regeringen att ytterligare 30 miljoner kronor under år 2001 skall
avsättas för åtgärder inom SBTP-systemet.
Utskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag till
medelsanvisning.
Utskottet avstyrker motionerna Sf265 yrkande 4 och 5 (i denna del), Sf282
(i denna del), Sf298 yrkandena 3, 4 och 7 samt Fi211 yrkande 16 (i denna
del).
Övrig motion angående bostadstillägg
I betänkandet 1999/2000:SfU1 avstyrkte utskottet en motion gällande beräkning
av BTP. Utskottet hänvisade till att i betänkandet SOU 1999:52 föreslås bl.a.
att nuvarande schablonberäknade kapitalavkastning av förmögenhet skall slopas
och att kapitalinkomster skall beräknas enligt skatterättsliga regler men med
en viss begränsning av avdragsrätten. Vidare anförde utskottet att vad avser
beräkning av bostadskostnad vid BTP gäller olika regler beroende på vilken
form av boende det är fråga om. Ett system som garanterar en absolut likhet
för beräkning av bostadskostnad mellan de olika boendeformerna låter sig
enligt utskottets mening knappast göras av bl.a. den anledningen att de
boende har olika möjligheter att påverka sin egen bostadskostnad. Vid hyra är
det i princip fastighetsägaren som sätter avgiften, låt vara med de
begränsningar som följer av hyreslagen. Den som bor i en bostadsrätt har
genom sitt medlemskap i föreningen möjlighet att påverka avgifterna och även
verka för avsättning till reparationsfond för inre underhåll; en sådan
avsättning ingår i bostadskostnaden vid beräkning av bostadstillägg.
Riksförsäkringsverket har på regeringens uppdrag förändrat sättet att
beräkna schablonen för bostadsuppvärmning. Den nya schablonen innebär att
hänsyn tagits till såväl kostnaden för olja som för el och att nya högre
belopp för uppvärmning för år 2001 fastställts.
Utskottet vidhåller sin tidigare framförda uppfattning och avstyrker motion
Sf246. Utskottet vill dock framhålla att det är av betydelse att beräkning av
bostadskostnad så långt möjligt hålls neutral med avseende på de olika
boendeformerna.
20:4 Delpension
Gällande ordning
Delpension kan utges om den försäkrade har haft pensionsgrundande inkomst
under sammanlagt minst tio år fr.o.m. 45 års ålder och han eller hon under de
senaste tolv månaderna före arbetstidsminskningen förvärvsarbetat under minst
fyra månader.
Rätt till delpension föreligger från den månad den försäkrade fyller 61 år.
Delpension utges för högst tio timmars minskning av arbetstiden per vecka och
utgör 55 % av pensionsunderlaget.
Propositionen
Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret 2001 till anslag 20:4
Delpension anvisar ett ramanslag på 177 600 000 kr.
I propositionen anförs att det nya ålderspensionssystemet i sig i framtiden
ger stort utrymme för uttag av partiell ålderspension i kombination med
fortsatt förvärvsarbete såväl före som efter 65 års ålder.
Delpensionssystemet kommer därför att successivt avvecklas och nya
delpensioner kommer inte att beviljas efter år 2000 (prop. 1997/98:151, bet.
1997/98:SfU13, rskr. 1997/98:315).
Utskottets bedömning
Utskottet har inget att erinra mot regeringens förslag till medelsanvisning.
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Enligt vad som anges i budgetpropositionen för 2001 (volym 1) har den
statliga verksamheten numera indelats i politikområden som ett led i
utvecklingen av den ekonomiska styrningen. Politikområdesindelningen syftar
till att möjliggöra en bättre koppling mellan mål, kostnader och resultat.
Erfarenheterna visar enligt regeringen att det många gånger har varit svårt
att koppla samman mål, kostnader och resultat på utgiftsområdesnivå. Vissa
politikområden omfattar verksamheter som i sin helhet ryms inom ett
utgiftsområde. Ett politikområde kan också omfatta en begränsad del av en
verksamhet som bedrivs inom ett utgiftsområde. Det finns vidare flera poli-
tikområden som berör flera utgiftsområden, s.k. sektorsövergripande politik-
områden.
Såvitt gäller politikområdet Ekonomisk familjepolitik omfattar det dels
utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn, dels anslaget 21:1
Bostadsbidrag inom utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och
byggande. Statens övriga ekonomiska stöd till barnfamiljerna ingår i
politikområdet Utbildningspolitik och utgörs av studiebidragen (utgiftsområde
15) och maxtaxa i barnomsorgen (utgiftsområde 16).
Till utgiftsområde 12 hör allmänna barnbidrag inkl. flerbarnstillägg och
förlängt barnbidrag, föräldraförsäkring inkl. havandeskapspenning,
underhållsstöd, bidrag till kostnader för internationella adoptioner,
barnpension i form av folkpension och allmän tilläggspension, vårdbidrag till
funktionshindrade barn samt pensionsrätt för barnår.
Riksdagen har för budgetåret 2001 i enlighet med regeringens förslag
fastställt ramen för utgiftsområdet till 47 746 979 000 kr (bet.
2000/01:FiU1, rskr. 2000/01:36).
Familjepolitikens inriktning
Propositionen
Enligt vad som anges i propositionen har samhället - i syfte att förbättra
den ekonomiska situationen för barnfamiljerna - byggt upp ett stödsystem som
syftar till att ge en ekonomisk trygghet under den period familjerna har stor
försörjningsbörda. Genom de olika stödens utformning omfördelas resurser över
livscykeln och skillnaderna i ekonomiska villkor minskas mellan familjer med
och utan barn. Alla barn får genom de allmänna barnbidragen en generell
inkomstförstärkning. Vidare ger föräldraförsäkringen möjlighet för båda
föräldrarna att kombinera arbete och studier med föräldraskap. Detta är
särskilt viktigt för de ensamstående föräldrarna. De ekonomiska familjestöden
är också utformade så att de tillgodoser ett antal specifika stödbehov hos
bl.a. ensamföräldrar och föräldrar till funktionshindrade barn.
Enligt regeringen skall det också löna sig bättre att gå från arbetslöshet
till arbete, eller att öka sin arbetstid. Genom att införa maxtaxa inom
barnomsorgen och genom att se över de ekonomiska familjestöden
(underhållsstöd, bostadsbidrag och barnbidrag) vill regeringen ge
barnfamiljerna sådana villkor att de själva kan påverka sin situation utifrån
vad som är bäst för barnen och familjens situation i övrigt. De
familjeekonomiska stöden skall utformas så att barnfamiljernas möjligheter
att själva påverka sin ekonomi ökar.
I propositionen föreslås att målet för politikområdet Ekonomisk
familjepolitik skall vara att minska skillnaderna i de ekonomiska villkoren
mellan familjer med och utan barn. Regeringen föreslår samtidigt att det
tidigare godkända målet för utgiftsområde 12 - att utjämna de ekonomiska
villkoren mellan familjer med och utan barn samt över livscykeln - skall
upphöra att gälla.
Den ekonomiska krisen och besparingarna under 1990-talet har enligt
regeringen drabbat barnfamiljerna relativt hårt. Många familjer har upplevt
ekonomiska försämringar till följd av arbetslöshet, minskade inkomster och
tidvis höga räntor. De senaste årens ekonomiska återhämtning med ökad
sysselsättning och reformer har dock gynnat barnfamiljerna. En viss
förbättring inträffade redan 1996 och utvecklingen pekar enligt regeringen på
att förbättringen fortsätter.
I syfte att ytterligare förbättra barnfamiljernas ekonomiska situation
höjdes barnbidraget fr.o.m. den 1 januari i år med 100 kr per barn och månad.
Även flerbarnstillägget höjdes i motsvarande mån. I samband med att
regeringen föreslog denna höjning (prop. 1999/2000:1) förklarade den sin
avsikt att återkomma med förslag om en lika stor höjning fr.o.m. 2001, dock
under förutsättning att statens finanser medgav det. Regeringen har nu
återkommit med förslag om höjning av barnbidraget med 100 kr per barn och
månad fr.o.m. den 1 januari 2001. Barnbidraget kommer därmed att uppgå till
950 kr per barn och månad. Samtidigt föreslås en höjning av
flerbarnstillägget. (Förslagen om höjt barnbidrag och höjt flerbarnstillägg
behandlas närmare under anslaget 21:1 Allmänna barnbidrag, se nedan.)
De sjunkande födelsetalen innebär enligt regeringen på sikt ett allvarligt
problem för samhället. Enligt vad som anges i propositionen har fruktsamheten
under 1997-1999 legat på ca 1,5 barn per kvinna, vilket är den lägsta nivå
som någonsin uppmätts i Sverige, samtidigt som antalet födda barn under de
första fem månaderna under 2000 fortsatt att ligga kvar på ungefär samma nivå
som under 1999. För att befolkningen inte skall minska krävs ett
genomsnittligt födelsetal på 2,1 barn per kvinna. Är födelsetalen lägre än
två kommer befolkningen att minska, om man bortser från effekterna av in- och
utvandring. Låga födelsetal leder dessutom till en fortsatt stigande
genomsnittsålder. En minskning av befolkningen, tillsammans med en obalans
mellan den del av befolkningen som är i förvärvsaktiv ålder och den del av
befolkningen som inte är det, kan leda till att förutsättningarna för
tillväxten och därmed välfärden påverkas på ett negativt sätt. Enligt vad som
anges i propositionen har SCB fått i uppdrag att genomföra en enkät med syfte
att bredda kunskaperna om attityderna till barnafödande i de mest intressanta
åldersgrupperna. Resultatet av uppdraget beräknas kunna presenteras i slutet
av 2000. Vidare planerar regeringen att tillsätta en arbetsgrupp inom
Socialdepartementet med uppgift att stödja arbetet med att öka kunskaperna om
mekanismerna bakom födelsetalsutvecklingen med särskild inriktning på
sambanden mellan samhällets politik och födelsetalsutvecklingen.
Marginaleffekter är enligt propositionen ett allvarligt problem såväl för
den enskilde som för samhället. Regeringen avser därför att långsiktigt verka
för att ta bort fattigdomsfällor och minska marginaleffekterna. Ett led i
detta arbete är den översyn av de ekonomiska familjestöden
(Familjeutredningen, dir. 2000:16) som pågår.
Regeringen avser vidare att under hösten förelägga riksdagen en proposition
med förslag om en förlängning av föräldrapenningen med 30 ersättningsdagar
motsvarande förälderns sjukpenninggrundande inkomst. Föräldrapenningen kommer
efter sådan förlängning att uppgå till sammanlagt 480 dagar. Inom ramen för
sådan förlängd föräldrapenning avser regeringen att föreslå att sammanlagt 60
dagar reserveras för mamman respektive pappan. Regeringen överväger även att
föreslå förbättringar av föräldrapenningen och den tillfälliga
föräldrapenningen, att införa en ny femte förmånsnivå inom
föräldraförsäkringen samt att återinföra de s.k. kontaktdagarna inom den
tillfälliga föräldrapenningen.
Motioner
I detta avsnitt redovisas motionsyrkanden från Kristdemokraterna,
Centerpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet avseende inriktningen på
familjepolitiken samt motioner från Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet med förslag om införande av ett s.k. barnomsorgskonto. Även
Moderaterna har ett sådant förslag, men yrkandet härom har behandlats av
finansutskottet i betänkande 2000/01:FiU1. I detta avsnitt redovisas också
vissa enskilda motioner. Inget av de nu nämnda motionsyrkandena har
anslagseffekt budgetåret 2001.
Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet har dessutom
motionsyrkanden om förslag till ändringar av familjepolitiken som påverkar
anslaget för 2001. Dessa motionsyrkanden behandlas i senare avsnitt i
betänkandet.
Kristdemokraterna
I motion Sf273 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs i yrkande 1 ett
tillkännagivande om nätverksstöd för ensamstående föräldrar. För den som inte
har släktingar eller något annat nätverk bör enligt motionärerna samhället
erbjuda sådant stöd. I samma motion begärs tillkännagivanden om att
uppvärdera föräldrarollen (yrkande 5), om mer tid för barnen (yrkande 6), om
subsidiaritetsprincipen som utgångspunkt för familjepolitiken (yrkande 10),
om att begreppet barnomsorg även skall innefatta föräldrarnas omsorg i det
egna hemmet (yrkande 11) samt om att uppvärdera hemarbetet (yrkande 17). I
yrkande 18 begär motionärerna ett tillkännagivande om behovet av en
familjepolitisk reform. Enligt motionärerna har systemet flera brister, såsom
att föräldrapenningen är högre för välavlönade och att det familjepolitiska
stödet inte medger alternativa barnomsorgsformer. I yrkande 22 begär
motionärerna ett tillkännagivande om att införa ett barnomsorgskonto som
omfattar alla barn fr.o.m. 2002. Barnomsorgskontot skall enligt motionärerna
uppgå till 40 000 kr för en ettåring och till 20 000 kr för en tvååring.
Vidare skall styrkta barnomsorgskostnader vara avdragsgilla i den kommunala
beskattningen, dock högst 50 000 kr per barn och år.
Tuve Skånberg och Annelie Enochson (kd) begär i motion Sf227 yrkande 1 ett
tillkännagivande om att stödja flerbarnsidealet. Enligt motionärerna måste
tvåbarnsidealet ersättas av ett trebarnsideal. I samma motion yrkande 2
begärs ett tillkännagivande om resurser till barnfamiljerna genom
bostadsbidrag, barnbidrag och vårdnadsbidrag. Motionärerna anser att det
krävs bättre ekonomiska resurser samt frihet att välja barnomsorg bl.a. i
form av vårdnadsbidrag/barnomsorgskonto. I yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om att låta konsekvenspröva varje beslut som regering och
riksdag tar för att se hur det gagnar och påverkar familjen.
I motion Sf228 yrkande 1 av Tuve Skånberg (kd) begärs ett tillkännagivande
om vårdnadsbidrag/barnomsorgskonto som ger föräldrarna möjlighet att själva
ta hand om barnen när de är små. I samma motion yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om att ändra de regler som innebär att människor förlorar
ekonomiskt på att gifta sig eller vinner på att skilja sig.
I motion So457 yrkande 1 av Ragnwi Marcelind och Maria Larsson (kd) begärs
förslag om en handlingsplan för att åtgärda de ensamstående föräldrarnas
situation. Enligt motionärerna har framför allt yngre, lågutbildade mödrar
drabbats särskilt hårt av den ekonomiska krisen.
Mikael Oscarsson (kd) begär i motion Ub243 yrkande 2 ett tillkännagivande
om att återinföra vårdnadsbidraget. Många föräldrar efterfrågar enligt
motionären alternativ till den kommunala barnomsorgen.
Centerpartiet
I motion So304 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs i yrkande 1 ett
tillkännagivande om principer för valfrihet, flexibilitet och rättvisa i
familjepolitiken. Motionärerna anser att familjepolitiken måste underlätta
för föräldrar att axla föräldrarollen men också ge stöd till barn i utsatta
situationer. I yrkande 7 begärs ett tillkännagivande om ökat
jämställdhetsarbete. I stället för ytterligare en pappamånad anser
motionärerna att det behövs information för att få pappor att öka sitt
engagemang under barnets första år. I samma motion yrkande 8 i denna del
begärs ett tillkännagivande om inriktningen för att förbättra barnfamiljernas
ekonomi. För att minska bidragsberoendet behöver enligt motionärerna
skatterna sänkas för personer med låga inkomster samt barnomsorgskonto
införas. Vidare bör avdrag medges för barnomsorgskostnader samt för resor
till och från barnomsorg.
Även i motion Fi210 yrkande 10 i denna del av Lennart Daléus m.fl. (c)
begärs ett tillkännagivande om att införa ett barnomsorgskonto och
avdragsrätt för barnomsorgskostnader och för resor till och från barnomsorg.
Lennart Daléus m.fl. (c) begär i motion So358 yrkande 2 ett
tillkännagivande om att stärka familjens ställning och om ökat
självbestämmande för livskvaliteten. Enligt motionärerna måste skatterna för
låg- och medelinkomsttagare sänkas och bidragsberoendet minska.
Folkpartiet
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf308 yrkande 2 ett
tillkännagivande om inrättande av ett obeskattat barnkonto för förskolebarn
fr.o.m. 2002. Barnomsorgskontot skall enligt motionärerna utgöra 40 000 kr
för en ettåring och 20 000 kr för en tvååring. Vidare bör avdrag medges för
styrkta barnomsorgskostnader, dock högst 50 000 kr per barn och år.
Miljöpartiet
Matz Hammarström m.fl. (mp) begär i motion Sf274 yrkande 5 ett
tillkännagivande om att tillsätta en låginkomstutredning ur ett
barnperspektiv. Motionärerna anser att en sådan krävs för att utreda hur
situationen är för alla de barn som växer upp i ekonomiskt missgynnade
familjer.
Enskild motion
I motion Sf280 av Anne Ludvigsson (s) begärs ett tillkännagivande om
ensamstående föräldrars situation. Enligt motionären har ensamstående med
barn drabbats hårdast av nedskärningarna under 1990-talet. Trots satsningar i
årets budget kommer många ensamstående föräldrar att ha en fortsatt svår
ekonomisk situation. De ensamstående föräldrarnas ekonomiska situation
behöver därför ses över.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening är föräldrarna i regel de viktigaste personerna i
barnens liv och barnens välbefinnande påverkas i hög grad av hur föräldrarna
mår och hur deras ekonomiska situation ser ut. Samhällets stöd till
barnfamiljerna såväl ekonomiskt som när det gäller själva föräldraskapet är
därför grundläggande. Utgångspunkten för samhällets stöd är att det skall nå
alla olika typer av barnfamiljer. Stödet kan behöva differentieras efter
familjens sammansättning exempelvis så att ensamföräldrar eller
flerbarnsfamiljer får ett särskilt stöd. Det är dock viktigt att barnen sätts
i centrum och att samhällets insatser inriktas på att skapa jämlika
uppväxtvillkor för barn. Det sistnämnda uppnås dels genom att stödja
föräldrarna att klara de ekonomiska åtaganden som är väsentliga för barns
välfärd, dels genom att skapa möjligheter för dem att kombinera föräldraskap
med förvärvsarbete eller studier.
Familjepolitiken och då framför allt föräldraförsäkringen ger utrymme för
flexibla lösningar för olika familjesituationer samtidigt som den har en god
fördelningspolitisk effekt. Eftersom barnbidraget med dess omfördelande
effekter och stora träffsäkerhet är en viktig del av stödet till
barnfamiljerna ser utskottet särskilt positivt på regeringens förslag om
ytterligare en höjning av barnbidraget och flerbarnstillägget fr.o.m. 2001.
Utskottet vill framhålla att en väl utbyggd familjepolitik är ett viktigt
medel också för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. I det
sammanhanget noterar utskottet att i regleringsbrevet anges som
verksamhetsmål bl.a. att socialförsäkringens administration skall bidra till
att en större andel av män tar ut fler föräldrapenningdagar. Enligt vad som
anges i propositionen har såväl andelen män som utnyttjat förmånen som
männens andel av uttagna föräldrapenningdagar ökat jämfört med 1999.
Införandet av ytterligare en mamma- och pappamånad, som aviserats, kommer
enligt utskottets mening att stärka familjepolitikens betydelse som ett medel
för att uppnå jämställdhet mellan könen.
Som utskottet påpekade redan under det föregående riksmötet (bet.
1999/2000:SfU1 s. 73-74) är det låga barnafödandet ett bekymmer i
sammanhanget. Utskottet uttryckte då en förhoppning om att bl.a. det höjda
barnbidraget fr.o.m. 2000 skulle komma att få en gynnsam inverkan på
födelsetalet. Även om det av SCB:s senaste statistik, som sträcker sig t.o.m.
september 2000, framgår att en mindre ökning har skett av antalet födda barn
jämfört med motsvarande period 1999 är det emellertid alldeles för tidigt att
avgöra huruvida detta är ett tecken på en bestående uppgång i barnafödandet
eller om det endast är frågan om en tillfällig ökning.
Enligt utskottets mening talar mycket för att det finns starka samband
mellan ekonomi och barnafödande. De senaste årens utveckling på
arbetsmarknaden med allt fler tillfälliga arbeten i form av
projektanställningar och vikariat kan därvid ha spelat in med minskade
möjligheter att kvalificera sig för föräldraförsäkringen som följd.
Osäkerheten om de bakomliggande faktorerna är dock fortfarande stor. Det
finns därför all anledning att närmare undersöka orsakerna till de låga
födelsetalen. Utskottet noterar att regeringen har uppdragit åt SCB att
genomföra en enkät med syfte att bredda kunskaperna om attityderna till
barnafödande i de mest intressanta åldersgrupperna. Resultatet av uppdraget
beräknas kunna presenteras i slutet av innevarande år. Utskottet noterar
vidare att regeringen avser att tillsätta en arbetsgrupp inom
Socialdepartementet med uppgift att stödja arbetet med att öka kunskaperna om
mekanismerna bakom födelsetalsutvecklingen.
En avgörande faktor i sammanhanget är det förbättrade arbetsmarknadsläget.
Föräldraförsäkringens utformning och ersättningsnivå torde emellertid också
ha betydelse för födelsetalet eftersom försäkringen ger kvinnor och män
möjlighet att förena förvärvsarbete med föräldraskap. Den höjning av
föräldraförsäkringens nivå från 75 % till 80 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten som skedde den 1 januari 1998 var därför betydelsefull. Utskottet
ser också positivt på att regeringen i budgetpropositionen har aviserat
ytterligare förbättringar av föräldraförsäkringen. Dessa förbättringar i
kombination med de föreslagna höjningarna av barnbidraget och
flerbarnstillägget fr.o.m. 2001 får ses som ännu ett steg på vägen att få
till stånd ett ökat barnafödande. Därtill kommer det i proposition
1999/2000:129 framlagda förslaget om ett system med maxtaxa. Som utskottet
framhöll i sitt yttrande till utbildningsutskottet (2000/01:SfU2y) kommer
maxtaxereformen - fullt genomförd fr.o.m. 2004 - att utgöra ett viktigt
komplement till nuvarande delar i familjepolitiken. Utbildningsutskottet har
i sitt betänkande 2000/01:UbU5 tillstyrkt regeringen förslag. Riksdagen har
därefter ställt sig bakom utbildningsutskottets förslag (rskr. 2000/01:46)
Sammantaget anser utskottet att föreslagna och aviserade åtgärder på
familjepolitikens område kommer att innebära både en påtaglig förbättring av
barnfamiljernas ekonomi och gynnsammare förutsättningar för ett ökat
barnafödande. Något skäl att införa ett system med barnomsorgskonto kan
utskottet inte finna.
Som redan nämnts har Familjeutredningen till uppgift att göra en översyn av
de ekonomiska familjestöden (de allmänna barnbidragen, underhållsstödet och
bostadsbidraget till barnfamiljerna). Syftet är att undersöka vilka
möjligheter det finns att inom ramen för den generella välfärdspolitiken, och
med bibehållen eller ökad fördelningspolitisk träffsäkerhet, på ett mer
effektivt sätt stödja barnfamiljerna. Utredaren skall särskilt beakta bl.a.
marginaleffekter och deras inverkan på arbetskraftsutbudet. Vidare skall
ensamstående föräldrars situation särskilt belysas. En slutlig redovisning av
uppdraget skall lämnas senast den 28 februari 2001. Mot bakgrund härav saknas
enligt utskottet skäl att förorda en familjepolitisk reform eller att föreslå
att en låginkomstutredning tillsätts. Inte heller anser utskottet att det
finns behov av en utredning av ensamstående föräldrars situation.
Såvitt gäller regeringens förslag till mål för politikområdet vill
utskottet anföra följande. Regeringen har föreslagit att målet för
politikområdet Ekonomisk familjepolitik skall vara att minska skillnaderna i
de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn. Anslaget 21:1
Bostadsbidrag ingår som redan nämnts i politikområdet men hör annars till
utgiftsområde 18. Målet för bostadsbidragen är att ge ekonomiskt svaga
hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder.
Bostadsbidrag lämnas enligt lagen (1993:737) om bostadsbidrag till såväl
barnfamiljer som hushåll utan barn. Målgruppen för bostadsbidraget, som
således till viss del skiljer sig från målgruppen i övrigt inom
familjepolitikens område, ryms dock enligt utskottets mening i huvudsak inom
det föreslagna målet för politikområdet. Eftersom det pågår ett arbete med
att vidareutveckla tydliga och uppföljningsbara mål finner utskottet inte
skäl att ifrågasätta regeringens förslag till mål och tillstyrker med detta
förslaget till mål för politikområdet Ekonomisk familjepolitik. Motionerna
Sf273 yrkandena 1, 5, 6, 10, 11, 17, 18 och 22, Sf227 yrkandena 1, 2 och 4,
Sf228 yrkandena 1 och 4, So457 yrkande 1, Ub243 yrkande 2, So304 yrkandena 1,
7 och 8 i denna del, Fi210 yrkande 10 i denna del, So358 yrkande 2, Sf308
yrkande 2, Sf274 yrkande 5 och Sf280 avstyrks därmed.
21:1 Allmänna barnbidrag
Gällande ordning
Från anslaget bekostas barnbidrag, flerbarnstillägg och förlängt barnbidrag.
Barnbidraget höjdes den 1 januari 2000 från 9 000 kr till 10 200 kr per barn
och år. Vid nämnda tidpunkt höjdes även flerbarnstillägget. Sådant tillägg
utges sedan den 1 januari 2000 med 2 724 kr för det tredje barnet, 8 160 kr
för det fjärde barnet och 10 200 kr för det femte och varje ytterligare barn.
Under perioden den 1 januari 1996-den 31 december 1997 beviljades inga nya
flerbarnstillägg.
Förlängt barnbidrag utbetalas med samma belopp som barnbidraget fr.o.m.
kvartalet efter det att barnet har fyllt 16 år om barnet studerar vid
grundskola eller deltar i viss annan motsvarande utbildning.
Propositionen
I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 2001 till anslaget 21:1
Allmänna barnbidrag anvisar ett ramanslag på 20 914 miljoner kronor.
Enligt propositionen fyller barnbidragen väl målet att, utan att skapa
marginaleffekter, bidra till att minska skillnaderna mellan familjer med
respektive utan barn. Stödet omfördelar också inkomster mellan hög- och
låginkomsttagare genom att inkomstskatten är progressiv och barnbidrag
betalas med samma belopp till alla barn. Barnbidragssystemet är vidare lätt
att överblicka samt enkelt och billigt att administrera.
Utgifterna för barnbidrag är främst beroende av bidragets nivå, antalet
födda barn och nettomigrationen. Antalet familjer med tre eller flera barn
påverkar de totala kostnaderna för flerbarnstillägg.
Regeringen har tidigare aviserat sin avsikt att ytterligare förbättra
barnfamiljernas ekonomiska situation genom en höjning av barnbidraget och
flerbarnstillägget i två steg under åren 2000 och 2001. Det första steget har
genomförts. I propositionen föreslås nu att det andra steget genomförs och
att barnbidraget och det förlängda barnbidraget höjs med 100 kr per barn och
månad fr.o.m. den 1 januari 2001, dvs. till 11 400 kr per barn och år.
Flerbarnstillägget höjs i motsvarande mån, vilket innebär en höjning till
3 048 kr per år för det tredje barnet, till 9 120 kr per år för det fjärde
barnet och till 11 400 kr per år för det femte och varje ytterligare barn. En
motsvarande höjning föreslås också under utgiftsområde 15 gälla för
studiebidrag som lämnas till studerande i gymnasieskolan.
Jämfört med 2000 års förhållanden innebär regeringens förslag att det
ekonomisk stödet fr.o.m. 2001 sammantaget förstärks med 327 kr per månad för
hushåll med tre barn, med 507 kr per månad för hushåll med fyra barn och med
707 kr per månad för hushåll med fem barn.
Den utgiftsökning som följer av förslaget beräknas uppgå till ca 2 175
miljoner kronor år 2001.
Regeringens förslag föranleder ändringar i 1 och 2 a §§ lagen (1947:529) om
allmänna barnbidrag och i 1 § lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag.
Motioner med anslagseffekt budgetåret 2001
Moderaterna
I motion Sf300 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs i yrkande 7 att riksdagen
beslutar att för budgetåret 2001 till anslaget 21:1 anvisa 2 200 miljoner
kronor mindre än regeringen föreslagit. I samma motion yrkande 1 begärs
avslag på förslaget att höja barnbidragen fr.o.m. den 1 januari 2001.
Motionärerna föreslår i stället införandet av ett extra grundavdrag i den
kommunala beskattningen på 12 000 kr per barn och år.
Kristdemokraterna
Alf Svensson m.fl. (kd) begär i motion Sf273 yrkande 28 i denna del att
riksdagen beslutar att för budgetåret 2001 till anslaget 21:1 anvisa 525
miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit. I samma motion yrkande 24
begärs beslut om ändring av reglerna för barnbidrag. Enligt motionärerna bör
barnbidraget höjas till 925 kr per barn och månad fr.o.m. den 1 januari 2001
samtidigt som en skattereduktion införs på 25 kr per barn och månad.
Skattereduktionen bör därefter ökas till 100 kr per barn och månad fr.o.m.
2002 och till 150 kr per barn och månad fr.o.m. 2003.
Folkpartiet
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf308 yrkande 11 i denna del att
riksdagen beslutar att för budgetåret 2001 till anslaget 21:1 anvisa 2 200
miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit. Motionärerna anser att
barnbidragshöjningen bör omvandlas till en skattereduktion för barnfamiljer
fr.o.m. 2001.
Ett likalydande yrkande återfinns i Fi211 yrkande 16 i denna del av Lars
Leijonborg m.fl. (fp).
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening innebär förslaget om ytterligare en höjning av
barnbidraget och flerbarnstillägget fr.o.m. nästa år att barnfamiljerna får
en påtaglig förbättring av sin ekonomi. Som framhålls i propositionen kommer
- i förhållande till 2000 års nivå - det ekonomiska stödet i form av
barnbidrag och flerbarnstillägg sammantaget att förstärkas med 327 kr per
månad för hushåll med tre barn, med 507 kr per månad för hushåll med fyra
barn och med 707 kr per månad för hushåll med fem barn. Den nu föreslagna
höjningen kan innebära att barnbidraget 2001 når den högsta reala nivån sedan
det infördes. Utskottet, som delar regeringens uppfattning att barnbidraget
och flerbarnstillägget bör höjas fr.o.m. 2001 och med belopp som regeringen
föreslagit, avvisar därmed förslagen att barnbidragshöjningen i stället skall
ersättas av ett grundavdrag alternativt av en skattereduktion.
Med det anförda tillstyrker utskottet lagförslagen liksom regeringens
förslag till medelsanvisning. Utskottet avstyrker motionerna Sf300 yrkandena
1 och 7, Sf273 yrkandena 24 och 28 i denna del, Sf308 yrkande 11 i denna del
och Fi211 yrkande 16 i denna del.
21:2 Föräldraförsäkring
Gällande ordning
Föräldrapenning utges under 450 dagar i anslutning till barns födelse eller
adoption. När båda föräldrarna är vårdnadshavare har de rätt till hälften var
av det totala antalet ersättningsdagar. En förälder kan överlåta rätten till
föräldrapenning till den andre föräldern med undantag av 30 dagar med
sjukpenningbelopp (de s.k. mamma- och pappamånaderna).
Under 360 dagar utges ersättning med 80 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten. En förutsättning är dock, såvitt gäller de första 180
ersättningsdagarna, att föräldern under minst 240 dagar i följd före barnets
födelse eller den beräknade tidpunkten härför har varit försäkrad för en
sjukpenning över garantinivån och skulle ha varit det om försäkringskassan
känt till samtliga förhållanden. Ersättning utges dock alltid lägst enligt
garantinivån, som är 60 kr per dag. För resterande 90 dagar är ersättningen
lika med garantinivån.
Vid flerbarnsfödsel utges föräldrapenning under ytterligare 180 dagar för
varje barn utöver det första, varav 90 dagar enligt garantinivån. Fr.o.m. den
1 januari 2000 gäller dock att föräldrapenning för varje barn utöver det
andra utges med belopp motsvarande förälderns sjukpenning för samtliga
tillkommande dagar.
Föräldrapenning kan utges som hel, halv, tre fjärdedels och en fjärdedels
förmån.
Tillfällig föräldrapenning kan utges till en förälder som behöver avstå
från förvärvsarbete för att tillfälligt vårda sjukt barn under tolv år, i
vissa fall även vid vård av barn över tolv år. Tillfällig föräldrapenning kan
också utges när barnets ordinarie vårdare är sjuk, när en förälder behöver
följa med barnet till barnavårdscentral m.m. samt till någon av föräldrarna
vid vårdbehov som uppkommer när den andra föräldern besöker läkare med ett
annat barn.
Tillfällig föräldrapenning kan utges under 120 dagar per barn och år.
Tillfällig föräldrapenning vid ordinarie vårdares sjukdom eller smitta kan
dock utges med högst 60 dagar per år.
En förälder kan överlåta sin rätt till tillfällig föräldrapenning till en
försäkrad som i stället för föräldern avstår från sitt förvärvsarbete för att
vårda barnet i samband med sjukdom eller smitta hos barnet eller dess
ordinarie vårdare.
Fadern har en särskild rätt till tillfällig föräldrapenning under högst tio
dagar i samband med barns födelse eller adoption.
Tillfällig föräldrapenning utges med 80 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten och kan liksom föräldrapenning utges som hel, halv, tre fjärdedels
och en fjärdedels förmån.
Havandeskapspenning kan utges till blivande mödrar som under graviditetens
senare del på grund av arbetets art inte kan fortsätta i sitt vanliga arbete
och inte heller kan omplaceras. Förmånen utges tidigast fr.o.m. den sextionde
dagen och längst t.o.m. den elfte dagen före den beräknade förlossningen.
Havandeskapspenning utges också om en kvinna inte får sysselsättas i sitt
förvärvsarbete på grund av en föreskrift om förbud mot arbete under
havandeskap, som har meddelats med stöd av bl.a. 4 kap. 6 § arbetsmiljölagen
(1977:1160), om hon inte kan omplaceras till annat arbete.
Även havandeskapspenning utges med 80 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten.
Propositionen
I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 2001 till anslaget 21:2
Föräldraförsäkring anvisar ett ramanslag på 18 026 879 000 kr.
Målet för föräldraförsäkringen är att underlätta för båda föräldrarna att
kunna kombinera föräldraskap med förvärvsarbete. Som mål för
socialförsäkringens administration gäller att den skall bidra till att en
större andel män tar ut fler föräldrapenningdagar. I propositionen anges att
föräldraförsäkringen väl fyller målet att bidra till att minska skillnaderna
i de ekonomiska villkoren mellan familjer med respektive utan barn genom att
underlätta för båda föräldrarna att kunna kombinera föräldraskap med
förvärvsarbete. Vidare anges att männens utnyttjande av förmånerna inom
försäkringen ökar samtidigt som i princip alla tillgängliga dagar inom
föräldrapenningen utnyttjas av föräldrarna under tid som förmånen utges.
De s.k. mamma- och pappamånaderna, som infördes 1995, har enligt regeringen
på ett tydligt sätt påverkat männens nyttjande av förmånen. Uppgifter från
RFV visar att 80 % av pappor till barn födda efter 1995 har nyttjat
föräldrapenning under barnets första fyra år. Motsvarande siffra för barn
födda 1993 och 1994 var 50 %. Pappornas totala andel av de utbetalade
nettodagarna med föräldrapenning var 7,1 % 1990, 9,6 % 1995 och 11,6 % 1999.
Den faktor som främst påverkar utgiftsutvecklingen utgörs av antalet födda
barn under ett år. Antalet födda barn har sjunkit från 124 000 barn per år
vid 1990-talets början till beräknade 89 500 år 2000. Detta förhållande har
kraftigt minskat antalet ersatta dagar under perioden.
Såvitt gäller tillfällig föräldrapenning för vård av barn utgjorde männens
andel 33,6 % av antalet ersatta dagar under 1999 jämfört med 32,3 % 1998.
Inom den tillfälliga föräldrapenningen finns också de tio s.k. pappadagarna
som enbart utges till pappan i samband med barnets födelse. Under 1999 tog 74
% av de nyblivna papporna ut sådana pappadagar medan motsvarande andel år
1990 var 86 %. Enligt vad som anges i propositionen avser Socialdepartementet
att se över orsakerna till denna nedgång i uttaget av de s.k. pappadagarna.
Som redan nämnts avser regeringen att under hösten 2000 återkomma till
riksdagen med förslag om vissa förbättringar av föräldraförsäkringen. För-
äldrapenningen skall förlängas med 30 ersättningsdagar motsvarande förälderns
sjukpenninggrundande inkomst. Föräldrapenningen kommer därmed att uppgå till
sammanlagt 480 dagar. Inom ramen för sådan förlängd föräldrapenning avser
regeringen att föreslå att sammanlagt 60 dagar reserveras för mamman
respektive pappan med ersättning motsvarande den sjukpenninggrundande
inkomsten. Härutöver avser regeringen att föreslå förbättringar inom
föräldrapenningen och den tillfälliga föräldrapenningen, bl.a. införande av
en ny förmånsnivå inom föräldraförsäkringen samt återinförande av de s.k.
kontaktdagarna inom den tillfälliga föräldrapenningen.
Motioner med anslagseffekt budgetåret 2001
Moderaterna
I motion Sf300 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs i yrkande 8 att riksdagen
beslutar att för budgetåret 2001 till anslaget 21:2 anvisa 1 034 miljoner
kronor mindre än regeringen föreslagit. I samma motion yrkande 2 begärs
beslut att sänka ersättningsnivån i föräldraförsäkringen till 75 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten. I yrkandena 3 och 5 begär motionärerna beslut
att höja garantibeloppet i föräldraförsäkringen till 120 kr per dag fr.o.m.
den 1 januari 2001 och att föra över havandeskapspenningen till utgiftsområde
10 anslaget 19:1 Sjukpenning och rehabilitering m.m.
Kristdemokraterna
Alf Svensson m.fl. (kd) begär i motion Sf273 yrkande 28 i denna del att
riksdagen beslutar att för budgetåret 2001 till anslaget 21:2 anvisa 320
miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit. I yrkande 19 begär
motionärerna beslut att höja garantibeloppet i föräldraförsäkringen till 150
kr per dag från 2001. I yrkandena 20 och 21 begärs beslut dels om att den
sjukpenninggrundande inkomsten skall beräknas på ett genomsnitt av de senaste
två årens inkomster, dels om att skattepliktiga förmåner och
semesterersättning skall vara sjukpenninggrundande.
Centerpartiet
Birgitta Carlsson m.fl. (c) begär i motion Sf293 att riksdagen beslutar att
för budgetåret 2001 till anslaget 21:2 anvisa 570 miljoner kronor mer än
regeringen föreslagit. Motionärerna anser att gantinivån i
föräldraförsäkringen skall höjas till 200 kr per dag fr.o.m. 2001 och att
sjukpenninggrundande inkomst skall beräknas på historisk inkomst. De avvisar
samtidigt en extramånad i föräldraförsäkringen.
I motion So304 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs i yrkande 8 i denna del
ett tillkännagivande om inriktningen för att förbättra barnfamiljernas
ekonomi. Motionärerna förordar en höjning av den lägsta nivån i i
föräldrapenningen.
Folkpartiet
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf308 yrkande 11 i denna del att
riksdagen beslutar att för budgetåret 2001 till anslaget 21:2 anvisa 120
miljoner kronor mer än regeringen föreslagit. Motionärerna anser bl.a. att
åtgärder mot överutnyttjande av föräldraförsäkringen kan minska utgifterna
med 50 miljoner kronor. I yrkande 3 begärs förslag om att ersättningsnivån
för pappa- och mammamånaderna höjs till 90 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten. I yrkandena 4 och 6 begär motionärerna förslag dels om att höja
garantibeloppet i föräldraförsäkringen till 150 kr per dag, dels om att
avskaffa de s.k. garantidagarna i föräldraförsäkringen.
Även i motion Fi211 yrkande 16 i denna del av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
begärs att anslaget 21:2 ökas med 120 miljoner kronor år 2001.
I motion A812 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs i yrkande 5 ett
tillkännagivande om att ersättningen för mamma- och pappamånaderna skall
höjas till 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.
Övriga motioner om föräldraförsäkringen
Höjning av garantinivån/garantibeloppet
I motion Sf260 av Amanda Agestav och Magnus Jacobsson (kd) begärs ett
tillkännagivande om att höja garantibeloppet i föräldraförsäkringen till 150
kr per dag.
Lennart Daléus m.fl. (c) begär i motion Fi210 yrkande 10 i denna del ett
tillkännagivande om att den lägsta nivån i föräldrapenningen bör vara 200 kr
per dag när ett familjepolitiskt paktet införs fr.o.m. 2002.
Margareta Andersson m.fl. (c) begär i motion A809 yrkande 8 ett
tillkännagivande om en höjning av ersättningsnivån i föräldraförsäkringen.
Motionärerna framhåller att den låga ersättningsnivån gör att kvinnor väntar
med att skaffa barn till dess de avslutat utbildningen och börjat arbeta.
I motion Sf233 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande
om garantinivån i föräldraförsäkringen, som enligt motionärerna bör höjas.
Christina Nenes och Nils-Erik Söderqvist (s) begär i motion Sf304 ett
tillkännagivande om att garantibeloppet bör ses över. Motionärerna påpekar
att både garantinivån och garantibeloppet har varit oförändrade sedan 1987.
Överlåtelse av föräldrapenningförmåner
I motion Sf300 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs i yrkande 4 förslag till
ändring så att ensamstående mödrar vid barnets födelse kan överlåta de
särskilda "pappadagarna" i föräldraförsäkringen på någon annan än pappan.
I motion Sf308 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 5 begärs ett
tillkännagivande om införande av en överlåtelsemöjlighet av föräldrapenning
och tillfällig föräldrapenning i enlighet med Tjänstebeskattningsutredningens
förslag. Enligt motionärerna bör förmånerna kunna överlåtas till en vän
eller en släkting eller användas som betalning till en barnvårdare från ett
företag.
Matz Hammarström m.fl. (mp) begär i motion Sf274 yrkande 4 beslut att de
tio s.k. pappadagarna skall kunna överlåtas på annan person i syfte att ge
den nyblivna mamman avlastning. Enligt motionärerna bör denna möjlighet dock
inte gälla gifta eller sambor.
Havandeskapspenning
I motion Sf218 Lena Sandlin-Hedman och Carina Moberg (s) begärs ett
tillkännagivande om behovet av en översyn av kriterierna för havandeskaps-
penning. Enligt motionärerna handlar kriterierna främst om arbetets fysiska
påfrestningar, t.ex. tunga lyft. Dagens arbetsmarknad har emellertid inslag
av nya påfrestningar såsom hög grad av stress.
Den s.k. 2,5 års-regeln
Mikael Oscarsson (kd) begär i motion Sf210 ett tillkännagivande om att
tillsätta en utredning med uppgift att utvärdera reglerna för den nuvarande
föräldrapenningen. Motionären påpekar att föräldern får behålla sin
föräldrapenning om nästa barn föds inom två och ett halvt år. Om barnet föds
två och ett halvt år och en dag efter det förra barnet får föräldern däremot
inte behålla den tidigare nivån på föräldrapenningen.
Stefan Attefall (kd) begär i motion Sf215 ett tillkännagivande om behovet
av förenkling av reglerna för sjukpenninggrundande inkomst respektive
föräldrapenninggrundande inkomst. Motionären framhåller att föräldern kan få
behålla den föräldrapenninggrundande inkomsten två och ett halvt år efter ett
barns födelse, medan förälderns egen sjukpenninggrundande inkomst påverkas om
han eller hon efter barnets ettårsdag arbetar i mindre omfattning än före
föräldraledigheten.
I motion So255 yrkande 2 av Karin Pilsäter (fp) begärs ett tillkännagivande
om förändring av den s.k. 2,5-årsregeln. Regeln bör enligt motionären ändras
så att den blir giltig även då barnet avlidit före nästa graviditet.
Taket i föräldraförsäkringen
Ulla-Britt Hagström (kd) begär i motion Sf221 ett tillkännagivande om en
uppföljning av hur föräldraförsäkringens konstruktion styr vem av föräldrarna
som väljer att ta ut försäkringen. Motionären anser det viktigt att stimulera
fler pappor att ta ut föräldrapenning. Viss ekonomisk styrning finns i
föräldraförsäkringssystemet genom pappamånaden. Genom att föräldrapenningen
grundar sig på högst 7,5 prisbasbelopp blir dock ersättningen till pappan för
låg.
I motion Sf305 av Lars U Granberg (s) begärs ett tillkännagivande om
föräldraförsäkringen. För att få fler pappor att ta ut föräldrapenning bör
taket höjas när ekonomiskt utrymme finns samt en översyn generellt ske av
föräldraförsäkringen i syfte att göra den mer jämställd.
Utbyggd föräldraförsäkring
Matz Hammarström m.fl. (mp) begär i motion Sf274 yrkandena 1 och 2
tillkännagivanden om att föräldraförsäkringen skall förlängas till 15 månader
under nästa mandatperiod och att föräldrapenningen skall kunna tas ut tills
barnet är 12 år.
I motion A808 yrkande 33 av Matz Hammarström m.fl. (mp) begärs utredning
kring föräldraledighet och sjukt barn. Eftersom arbetsgivare tycks tro att
det bara är kvinnor som får barn bör ytterligare en del av
föräldraförsäkringen kvoteras. Motionärerna anser att pappamånaden bör
utökas till tre månader och föräldraförsäkringen byggas ut.
Övriga motioner om föräldraförsäkringen
I motion Sf217 Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs utredning för att belysa
konsekvenserna av att ta bort regeln i föräldraförsäkringen om att förmåner
enbart utges för vård av barn bosatta i Sverige. I motionen redovisas ett
exempel där barnet är bosatt i Norge hos fadern medan modern bor och arbetar
i Sverige. Barnet besöker ofta modern i Sverige. Tillfällig föräldrapenning
kan enligt motionärerna inte utges om barnet blir sjukt hos modern i Sverige
eller om fadern blir sjuk hemma i Norge och modern i hans ställe måste ta
hand om barnet. Enligt motionärerna bör barn ha rätt till föräldrarnas omsorg
vid sjukdom oavsett var barnet bor.
Tuve Skånberg och Fanny Rizell (kd) begär i motion Sf220 en lagändring så
att föräldrapenning utges vare sig behandling sker vid öppenvårdsavdelning i
kommunens eller landstingets regi. Enligt motionärerna borde tillfällig
föräldrapenning kunna utges även när behandlingen sker i kommunens
öppenvårdsavdelning eftersom situationen liknar en inläggning dagtid som en
familj går igenom vid en utredning/behandling på sjukhus eller annars i
landstinget regi.
Marina Pettersson och Ann-Kristine Johansson (s) begär i motion Sf291 ett
tillkännagivande om förenkling av socialförsäkringens regelverk gällande
föräldraförsäkringen. Enligt motionärerna är försäkringen komplicerad och
därmed svår att förstå och överblicka.
I motion Sf296 av Martin Nilsson (s) begärs ett tillkännagivande om
möjligheten till ett mer flexibelt uttag av dagar i föräldraförsäkringen.
Motionären vill öka möjligheten för båda föräldrarna att vara lediga med
föräldrapenning samtidigt.
Utskottets bedömning
Anslaget 21:2 Föräldraförsäkring
Utskottet anser att föräldraförsäkringen väl uppfyller målet att underlätta
för båda föräldrarna att kunna kombinera föräldraskap med förvärvsarbete.
Även om männens utnyttjande av föräldrapenningen har ökat är deras uttag av
föräldrapenningdagar alltjämt lågt (11,6 % 1999). Med hänsyn härtill ser
utskottet positivt på att regeringen avser att förlänga antalet dagar genom
att införa ytterligare en månad i föräldraförsäkringen som inte skall kunna
överlåtas till den andra föräldern (mamma- och pappamånad). Utskottet noterar
att en arbetsgrupp inom Socialdepartementet i en promemoria den 13 september
2000 har lagt fram förslag om förbättringar av föräldraförsäkringen m.m. (dnr
7931/00). Bland annat föreslås att föräldrapenningen förlängs med 30 dagar
motsvarande förälderns sjukpenning och att 60 dagar på sjukpenningnivå
reserveras för respektive förälder. Promemorian, som har remissbehandlats,
bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Som framgår av propositionen har männens uttag av de s.k. pappadagarna i
den tillfälliga föräldrapenningen minskat. Eftersom anledningen till detta
synes oklar är det angeläget att den av regeringen aviserade översynen av
orsakerna till minskningen kommer till stånd. Utskottet välkomnar därför
denna översyn.
Vad gäller de frågor som tas upp i motionerna kan konstateras att flertalet
åtminstone vid något tidigare tillfälle har behandlats av utskottet, senast i
betänkande 1999/2000:SfU1.
Utskottet anser som tidigare att en rimlig ersättningsnivå i
föräldraförsäkringen inte bör understiga 80 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten. Något skäl för utskottet att föreslå riksdagen en sänkt
ersättningsnivå i föräldraförsäkringen finns därför inte. Med hänsyn till den
samhällsekonomiska utvecklingen finns det enligt utskottet, utöver den
föreslagna höjningen av barnbidraget och flerbarnstillägget, numera utrymme
för ytterligare förbättringar av de familjeekonomiska stöden. Utskottet, som
i första hand anser att en förlängning av föräldraförsäkringen bör
genomföras, kan därför inte nu ställa sig bakom krav på att höja nivån för
mamma- och pappamånaderna eller att höja garantinivån/garantibeloppet.
(Frågan om höjning av garantibeloppet behandlas även nedan under rubriken
Övriga motioner om föräldraförsäkringen.)
När det gäller garantidagarna, dvs. de 90 dagar som uteslutande betalas med
60 kr per dag, anser utskottet att dessa dagar för förvärvsarbetande
föräldrar fungerar som en förlängning av den tid som de kan vara hemma i
samband med barnets födelse. Det är inte heller ovanligt att dagarna sparas
för att användas under barnets uppväxt, bl.a. i samband med inskolning i
barnomsorgen eller i skolan. Utskottet finner med hänsyn härtill inte skäl
att föreslå att garantidagarna skall avskaffas.
I fråga om att beräkna sjukpenninggrundande inkomst på ett genomsnitt av
tidigare inkomster liksom frågan om att återinföra regeln om att även inräkna
skattepliktiga förmåner och semesterersättning i den sjukpenninggrundande
inkomsten har utskottet ovan under utgiftsområde 10 avvisat sådana förslag.
Utskottet konstaterar där att en arbetsgrupp inom Regeringskansliet, som
skall utarbeta en handlingsplan för att öka hälsan samt föreslå åtgärder som
bryter den negativa utvecklingen inom området, även skall bereda frågan om
beräkning av sjukpenninggrundande inkomst. Utskottet finner inte skäl att
inta någon annan ståndpunkt såvitt gäller föräldraförsäkringen.
Vad gäller Folkpartiets krav på åtgärder för att motverka överutnyttjande
av föräldraförsäkringen vill utskottet hänvisa till att det i
regleringsbrevet för RFV för budgetåret 2000 bl.a. anges att fusk och
missbruk av olika socialförsäkringsförmåner skall minimeras och att
effekterna av genomförda insatser för att motverka fusk och missbruk skall
redovisas. I övrigt noterar utskottet att det i propositionen (utgiftsområde
10) anges att RFV har dels ett system för löpande mätning av andelen fel i
handläggningen, dels har satt upp ett riksmål att andelen fel inte får
överstiga 3 %. Såväl de löpande mätningarna som tillsynen av
försäkringskassorna pekar enligt propositionen på att det finns
kvalitetsbrister i beslut och beslutsunderlag samt att andelen fel generellt
sett fortfarande är hög och genomströmningstiderna i regel långa. Enligt
utskottets mening är det otillfredsställande att andelen fel i handläggningen
alltjämt är hög. Med hänsyn till RFV:s ansvar för tillsynen av
försäkringskassorna och till verkets nyss redovisade system för löpande
mätningar anser utskottet att någon åtgärd från riksdagens sida i syfte att
motverka överutnyttjande av föräldraförsäkringen för närvarande inte är
påkallad.
En överföring av havandeskapspenningen till sjukförsäkringen som föreslås
av Moderaterna skulle enligt utskottets mening få till följd att gravida
kvinnor som av olika anledningar inte kan utföra sina arbetsuppgifter men som
i övrigt inte är arbetsoförmögna skulle missgynnas i förhållande till andra
gravida kvinnor. Eftersom arbetsförmågan i dessa fall inte kan anses nedsatt
på grund av sjukdom är de inte berättigade till sjukpenning. De är i stället
hänvisade till att använda sig av möjligheten att vara lediga med
föräldrapenning. Med hänsyn till att en samordning av havandeskapspenning
med sjukpenningen skulle minska antalet föräldrapenningdagar efter det att
barnet är fött kan utskottet inte ställa sig bakom en sådan lösning.
Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget till medelsanvisning och
avstyrker motionerna Sf300 yrkandena 2, 3, 5 och 8, Sf273 yrkandena 19-21 och
28 i denna del, Sf293, So304 yrkande 8 i denna del, Sf308 yrkandena 3, 4, 6
och 11 i denna del, Fi211 yrkande 16 i denna del och A812 yrkande 5.
Övriga motioner om föräldraförsäkringen
Som framgår ovan anser utskottet att samhällsekonomin numera medger
förbättringar av de familjeekonomiska stöden. Enligt utskottets mening finns
det dock andra åtgärder än höjd garantinivå eller höjt garantibelopp som i
första hand bör prioriteras, bl.a. en förlängning av föräldrapenningen till
13 månader motsvarande förälderns sjukpenning. Med hänsyn härtill avstyrker
utskottet motionerna Sf260, Fi210 yrkande 10 i denna del, A809 yrkande 8,
Sf233 och Sf304.
Som redovisats ovan har en arbetsgrupp inom Socialdepartementet i en
promemoria lagt fram förslag bl.a. om förbättringar av föräldraförsäkringen.
Ett av förslagen innebär att en annan försäkrad än en pappa skall ges rätt
till tillfällig föräldrapenning under tio dagar när det inte finns någon
biologisk förälder eller adoptivförälder eller då sådan förälder finns men
han eller hon inte är försäkrad och därför inte har rätt till tillfällig
föräldrapenning. Eftersom regeringen har förklarat sin avsikt att under
innevarande höst återkomma till riksdagen med förslag om förbättringar av
föräldraförsäkringen anser utskottet att regeringens förslag bör avvaktas.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf300 yrkande 4, Sf308 yrkande
5 i denna del och Sf274 yrkande 4.
I fråga om överlåtelse av föräldrapenning med anledning av ett barns
födelse anser utskottet liksom tidigare att föräldrapenningen skall vara
knuten till föräldraskapet. Någon överlåtelse av föräldrapenning till t.ex.
släkt och vänner kan utskottet därför inte förorda. Utskottet avstyrker
därmed motion Sf308 yrkande 5 i denna del.
Inte heller anser utskottet att det för närvarande finns skäl att föreslå
en översyn av kriterierna för rätt till havandeskapspenning. Med det anförda
avstyrker utskottet motion Sf218.
Föräldrapenning beräknas med utgångspunkt i en förälders
sjukpenninggrundande inkomst. I vissa situationer kan en förälder få behålla
en sjukpenninggrundande inkomst trots att han eller hon inte förvärvsarbetar.
Bland annat får en förälders sjukpenninggrundande inkomst inte sänkas under
den tid föräldern är helt eller delvis ledig från förvärvsarbete för vård av
barn till dess att barnet fyller ett år (SGI-skyddad tid). Vid
ettårsperiodens utgång fastställs förälderns sjukpenninggrundande inkomst med
hänsyn till den beräknade framtida inkomsten av förvärvsarbete. Om den
sjukpenninggrundande inkomsten sänkts vid barnets ettårsdag har föräldern
ändå rätt till föräldrapenning beräknad lägst efter den tidigare
sjukpenninggrundande inkomsten eller den högre inkomst som löneutvecklingen
medför till dess barnet fyller två år. Om ett barn avlider upphör emellertid
rätten till SGI-skydd. I en sådan situation kan föräldrapenning inte utges
eftersom det inte finns något barn att vårda. Får föräldrarna ytterligare ett
barn kan det tvååriga SGI-skyddet förlängas under förutsättning att barnet
levde när kvinnan blev gravid och barnet då inte hade uppnått ett år och nio
månader. Föräldrapenningen beräknas för det nya barnet efter den
sjukpenninggrundande inkomst som gällde när föräldrarna fick det tidigare
barnet. Denna regel, den s.k. 2,5 årsregeln, innebär att en förälder behåller
den ursprungliga föräldrapenningnivån även om föräldern valt att inte arbeta
mellan två barns födelser, under förutsättning att barnen föds inom två och
ett halvt år. I den ovan nämnda promemorian med förslag bl.a. om
förbättringar av föräldraförsäkringen lämnas även ett förslag om ändring av
2,5-årsregeln. Förslaget innebär att om föräldrarna får ytterligare ett barn
skall det tvååriga försäkringsskyddet förlängas oavsett om barnet avled före
eller efter det att kvinnan på nytt blir gravid. Den enda förutsättningen för
förlängt skydd skall vara att det tidigare barnet, om det hade levt, inte
skall ha uppnått ett år och nio månader när kvinnan blir gravid. Med hänsyn
till nu redovisade förslag och då regeringen förklarat sin avsikt att under
hösten 2000 återkomma med förslag om förbättringar av föräldraförsäkringen
anser utskottet att regeringens förslag bör avvaktas. I den mån motion So255
yrkande 2 inte kan anses tillgodosedd med det anförda avstyrker utskottet
motionsyrkandet i fråga.
När det gäller SGI-skyddad tid har RFV i sina allmänna råd (1997:10)
rekommenderat att sjukpenninggrundande inkomst inte skall sänkas vid barnets
ettårsdag för den som i oavbruten följd är ledig från sitt arbete och uppbär
hel föräldrapenning eller har förkortad arbetstid och uppbär föräldrapenning
som minst svarar mot arbetstidens nedsättning. Att utsträcka tiden med
bibehållen sjukpenninggrundande inkomst utöver vad som framgår av RFV:s
rekommendationer skulle enligt utskottets mening medföra en icke oväsentlig
kostnadsökning. Utskottet kan av det skälet inte ställa sig bakom ett sådant
krav. Inte heller anser utskottet att det finns skäl att utsträcka den tid
(2,5 år) som en förälder kan få föräldrapenning beräknad på den
sjukpenninggrundande inkomst som gällde före det första barnets födelse. Med
det anförda avstyrks motionerna Sf210 och Sf215.
Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst bortses från sådan inkomst av
anställning och annat förvärvsarbete som överstiger det s.k. taket på 7,5
prisbasbelopp (274 500 kr år 2000). Eftersom alltfler människor har inkomster
som överstiger taket i socialförsäkringen innebär det dels att de i praktiken
får en föräldrapenning som understiger 80 % av inkomstbortfallet, dels att
männens vilja och möjlighet att utnyttja föräldraförsäkringen kan minska.
Utskottet anser att detta förhållande kan skapa bekymmer i framtiden men
anser som redan nämnts att en förlängning av antalet dagar i
föräldrapenningen inklusive ytterligare en mamma- pappamånad för närvarande
är den åtgärd som i första hand bör prioriteras. Denna åtgärd torde dessutom
motverka en befarad minskning av pappornas uttag av
föräldraförsäkringsförmåner. I övrigt har utskottet ovan under avsnittet
Allmänna principer för socialförsäkringarna påtalat behovet av en höjning av
taket i försäkringssystemen. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
Sf221 och Sf305.
I några motioner ställs krav på en utbyggd föräldraförsäkring i vissa
avseenden (till 15 månader eller till dess barnet fyller 12 år). Enligt
utskottets mening saknas ekonomiskt utrymme att förlänga föräldrapenningen
utöver den av regeringen aviserade förlängningen till 13 månader på
sjukpenningnivå. Vidare anser utskottet att det är angeläget att merparten av
föräldrapenningdagarna utnyttjas under den tid barnen är små. Det är i första
hand då ett barn är litet som föräldern behöver vara ledig från sitt arbete
för att vårda barnet. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf274
yrkandena 1 och 2 och A808 yrkande 33.
I en av motionerna (Sf217) begärs utredning av konsekvenserna av att slopa
regeln om att föräldraförsäkringsförmåner enbart utges för vård av barn
bosatta i Sverige. I motionen redovisas ett exempel där barnet i fråga är
bosatt i Norge hos sin pappa medan mamman bor och arbetar i Sverige. Genom
medlemskapet i Europeiska unionen är Sverige bundet bl.a. av förordningarna
(EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när
anställda, egenföretagare och deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen
och (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen.
Tillfällig föräldrapenning för de tio s.k. pappadagarna anses som en sådan
förmån som omfattas av förordning (EEG) nr 1408/71. Tillfällig
föräldrapenning i övrigt torde däremot omfattas av förordning (EEG) nr
1612/68. Sistnämnda förordning innehåller bestämmelser om likabehandling i
fråga om sociala förmåner, dvs. en medborgare i en medlemsstat skall inom en
annan medlemsstats territorium åtnjuta samma sociala förmåner som värdlandets
egna medborgare. Rätten till likabehandling gäller när den anställde och hans
eller hennes familjemedlemmar befinner sig i Sverige men den anställde
behöver inte vara bosatt i Sverige. Förordning (EEG) nr 1612/68 ger dock inte
rätt för den anställde att uppbära eller ta med sig svenska förmåner utanför
Sverige. Vad gäller det i motionen angivna exemplet kan konstateras att när
barnet besöker mamman i Sverige gäller ingen av nämnda förordningar eftersom
dessa är tillämpliga endast när arbetstagare, egenföretagare eller deras
medföljande familjemedlemmar rör sig över medlemsstaternas gränser. Om mamman
däremot reser till Norge, som ingår EES-området, för att i pappans ställe ta
hand om barnet är inte heller någon av förordningarna tillämplig eftersom
mamman inte reser dit i egenskap av arbetstagare, egenföretagare och inte
heller är att anse som medföljande familjemedlem. Även om utskottet kan inse
fördelarna för barnet om tillfällig föräldrapenning kunde utges i nu nämnda
situationer anser utskottet att det för närvarande inte är påkallat med någon
åtgärd från riksdagens sida. Utskottet anser i stället att det får ankomma på
regeringen att, om så bedöms nödvändigt, överväga lämplig åtgärd. Utskottet
avstyrker därmed motion Sf217.
I en motion föreslås att tillfällig föräldrapenning skall utges oavsett om
behandling sker vid öppenvårdsavdelning i kommunal regi eller i landstingets
regi. Enligt 4 kap. 10 a § AFL gäller att en förälder till ett sjukt eller
funktionshindrat barn som inte fyllt tolv år har rätt till tillfällig
föräldrapenning när föräldern behöver avstå från förvärvsarbete i samband med
besök på en institution (t.ex. en habiliteringsklinik, specialskola m.m.) för
medverkan i behandling av barnet eller för att lära sig att vårda barnet
eller för att delta i en kurs som anordnas av sjukvårdshuvudmannen i samma
syfte. Vidare kan tillfällig föräldrapenning utges i samband med läkarbesök
på grund av att barnet lider av allvarlig sjukdom eller läkarbesök som är en
del i behandlingen av barnet liksom för att delta i någon behandling som är
ordinerad av läkare i sistnämnda syfte. I övrigt gäller att tillfällig
föräldrapenning utges i samband med sjukdom eller smitta hos barnet eller
barnets ordinarie vårdare eller i samband med besök i samhällets förebyggande
barnhälsovård. Tillfällig föräldrapenning utges även när någon av föräldrarna
behöver avstå från förvärvsarbete för vård av ett barn när den andra
föräldern besöker läkare med ett annat barn. Utskottet konstaterar att den
tillfälliga föräldrapenningen kan utnyttjas i åtskilliga situationer för att
tillgodose en förälders behov av att vara ledig från arbetet av skäl som har
samband med sjukdom eller funktionshinder hos barnet. Den fråga som tas upp i
motion Sf220 torde således inte innebära några problem. Skulle så ändå vara
fallet förutsätter utskottet att RFV uppmärksammar och påtalar detta. Med det
anförda avstyrker utskottet motionen i fråga.
I motion Sf291 framhålls att föräldraförsäkringen är komplicerad och svår
att överblicka och förstå för den enskilde och att en översyn behövs av
regelverket. Utskottet delar motionärernas uppfattning om att
föräldraförsäkringens regler är svåröverskådliga och för den enskilde inte
lätta att ta till sig. Emellertid är komplexiteten ett resultat av
statsmakternas ambition att göra föräldraförsäkringen så flexibel som möjligt
och säkerställa att försäkringen täcker många tänkbara behov för föräldern
att vara ledig från arbetet för att ta hand om barnet. Utskottet utgår
emellertid från att regeringen i det fortsatta arbetet med att reformera
föräldraförsäkringen strävar efter att inte i onödan komplicera reglerna. Med
det anförda avstyrker utskottet motion Sf291.
Båda föräldrarna kan i vissa situationer uppbära föräldrapenningförmån för
samma barn samtidigt. Det gäller t.ex. i samband med föräldrautbildning och
besök i förskoleverksamhet samt då pappan tar ut sina tio dagar med
tillfällig föräldrapenning i samband med barns födelse samtidigt som mamman
uppbär föräldrapenning. Vidare kan tillfällig föräldrapenning i form av
kontaktdagar tas ut av båda föräldrarna samtidigt samt tillfällig
föräldrapenning utges till båda föräldrarna om de följer med ett barn till
läkare när barnet lider av allvarlig sjukdom eller om båda som en del i
behandlingen behöver delta i läkarbesök eller i någon av läkare ordinerad
behandling. Vid flerbarnsfödsel har föräldrarna rätt att ta ut
föräldrapenning samtidigt för vård av var sitt barn. Om rätten för
föräldrarna att samtidigt uppbära föräldrapenningförmåner utvidgades - inom
ramen för den nuvarande föräldraförsäkringen - skulle det enligt utskottets
mening i många fall leda till att tiden tillsammans med barnet minskar. Med
hänsyn härtill och då möjligheten att ta ut föräldrapenning och tillfällig
föräldrapenning samtidigt för båda föräldrarna är förhållandevis väl
tillgodosedd avstyrker utskottet motion Sf296.
21:3 Underhållsstöd
Allmänt om underhållsstöd
Syftet med systemet med underhållsstöd, som infördes i februari 1997, var att
genomföra besparingar för det allmänna men också att från principiell
synpunkt tydliggöra föräldrarnas ekonomiska ansvar och garantera barnet en
rimlig försörjning. Det nya systemet ersatte systemet med bidragsförskott
(inkl. det förlängda bidragsförskottet) och det särskilda bidraget till vissa
adoptivbarn.
Ett barn har rätt till underhållsstöd om föräldrarna inte bor tillsammans.
Underhållsstöd lämnas också om den ena föräldern är avliden såvida inte
barnet har rätt till barnpension enligt AFL efter en bidragsskyldig förälder.
Underhållsstöd lämnas med högst 1 173 kr per månad och barn.
För det underhållsstöd som lämnas till barnet är den förälder som inte bor
tillsammans med barnet återbetalningsskyldig gentemot staten.
Återbetalningsskyldigheten är dock begränsad till 1 173 kr per barn och månad
och är utformad som en viss procent av den återbetalningsskyldiges årliga
bruttoinkomst efter ett avdrag med 72 000 kr. Såväl grundavdraget och
procentsatserna höjdes i fråga om återbetalningsskyldighet som avser tid
fr.o.m. den 1 februari 2000. Grundavdraget höjdes från 24 000 kr till 72 000
kr och procentsatserna per barn bestämdes till 14 % för ett barn, 11,5 % för
två barn och 10 % för tre barn. Som tidigare ökar den totala procentsatsen
med en procentenhet för varje ytterligare barn utöver tre.
Återbetalningsskyldigheten omprövas årligen och fastställs utifrån senast
tillgängliga taxering.
En bidragsskyldig som inte anser sig kunna betala fastställt
återbetalningsbelopp kan ansöka om anstånd med betalningen. För obetalda
återbetalningsbelopp skall den bidragsskyldige betala ränta (3,2 % för år
2000).
Regeringen har i proposition 1999/2000:118 lämnat förslag till ändrade
regler för beräkning och fördelning av underhållsstöd när barn till
särlevande föräldrar bor varaktigt hos båda föräldrarna (växelvis boende).
Förslaget innebär att var och en av föräldrarna vid växelvis boende ges rätt
till ett halvt underhållsstöd, 586 kr per barn och månad. Från detta belopp
skall avräknas halva det återbetalningsbelopp som skulle ha fastställts om
föräldern hade varit återbetalningsskyldig enligt lagen om underhållsstöd.
Utskottet har i betänkande 2000/01:SfU7 tillstyrkt regeringens förslag.
Propositionen
I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 2001 till anslaget 21:3
Underhållsstöd anvisar ett ramanslag på 2 404 500 000 kr.
Målet för underhållsstödet är att systemet skall bidra till att föräldrar
skall ta sitt ekonomiska ansvar gentemot de barn som de inte sammanlever med,
samtidigt som samhället garanterar dessa barn en rimlig ekonomisk standard.
Som redan nämnts höjdes grundavdraget och de procentsatser som bestämmer
återbetalningsbeloppens storlek vid olika antal barn fr.o.m. februari 2000.
Syftet med reformen var främst att systemet skulle få en bättre
fördelningspolitisk profil. En analys av effekterna av reformen visar enligt
regeringen att knappt 135 000 av totalt 194 000, som i april 2000 var
bidragsskyldiga, påverkades av reformen. Återbetalningskraven minskade för
50 000 bidragsskyldiga och ökade för knappt 85 000. Av de 50 000 som fick
sina återbetalningsbelopp sänkta gick drygt 14 000 från att återbetala en del
av underhållsstödet till att inte betala något. Av de 85 000 vars belopp
ökade återbetalar för närvarande 24 300 fullt underhållsstöd. Av de totalt
194 000 bidragsskyldiga föräldrar som i april 2000 fanns i
underhållsstödssystemet, hade ca 44 000 föräldrar så låga inkomster att de
inte var återbetalningsskyldiga och ca 62 000 hade så höga inkomster att de
skulle återbetala hela bidragsbeloppet. Regeringen anser att syftet med
reformen därmed kan sägas ha uppnåtts.
Underhållsstöd betalas ut till boföräldern fr.o.m. den månad under vilken
föräldrarna flyttar isär eller, om de aldrig bott tillsammans, fr.o.m. den
månad som barnet föds eller rätten annars inträtt. Nuvarande regler innebär
att om föräldrar flyttar isär eller ett nytt barn föds, har boföräldern rätt
till fullt underhållsstöd för hela den månaden oavsett när i månaden
förändringen äger rum. Detta förfarande skiljer sig från reglerna för
barnbidrag och bostadsbidrag. För barnbidraget uppkommer rätten till bidrag
månaden efter det att barnet har fötts eller rätten har uppstått på annat
sätt. Även för bostadsbidrag gäller i regel att bidrag utges fr.o.m. månaden
efter den då rätten till bidrag har uppkommit. I propositionen föreslås att
underhållsstöd skall lämnas fr.o.m. månaden efter den månad föräldrarna
flyttat isär eller rätt till stöd annars inträtt, dock inte för längre tid
tillbaka än en månad före ansökningsmånaden. Förslaget medför enligt
regeringen en större likformighet med nämnda regelsystem, vilket är efter-
strävansvärt i sig, samtidigt som deras legitimitet stärks. Regeringen
beräknar att senareläggning med en månad av den tidpunkt när rätten till
underhållsstöd inträder innebär att statens nettokostnad för underhållsstöd
minskar med närmare 50 miljoner kronor.
Förslaget, som föranleder ändring i 6 § lagen (1996:1030) om
underhållsstöd, föreslås träda i kraft den 1 februari 2001. Om föräldrarna
redan före lagens ikraftträdande flyttar isär eller annars rätt till stöd
uppkommit, skall de äldre bestämmelserna tillämpas även om ansökan om
underhållsstöd inkom först efter ikraftträdandet.
Motioner med anslagseffekt budgetåret 2001
Moderaterna
Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf300 yrkande 9 att riksdagen
beslutar att för budgetåret 2001 till anslaget 21:3 anvisa 400 miljoner
kronor mindre än regeringen föreslagit.
I motion Sf240 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs i yrkande 1 ett
tillkännagivande om kritik mot det nuvarande underhållsstödet. Enligt
motionärerna är nuvarande system behäftat med många nackdelar. Föräldrarna
blir betalningsansvariga till staten i stället för till sina barn, lagen om
underhållsstöd och föräldrabalkens regler ger olika utslag och
underhållsstödet är inte inkomstprövat i förhållande till boföräldern. Vidare
är stödet till ombildade familjer onödigt stort samt inkomstberäkningen
ofördelaktig för egenföretagare. I samma motion yrkande 3 begärs ett
tillkännagivande om att det är föräldrarna i första hand som skall ha
försörjningsansvaret för sina barn. I yrkande 4 begär motionärerna förslag
till hur det nuvarande systemet skall kunna ersättas av ett ensamståendestöd.
Ett sådant stöd skall vara behovsprövat och utges t.ex. när fadern är okänd,
en förälder är avliden och barnpension inte utges eller den bidragsskyldige
inte betalar fastställt underhållsbidrag.
Folkpartiet
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf308 yrkande 11 i denna del att
riksdagen beslutar att för budgetåret 2001 till anslaget 21:3 anvisa 220
miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit. Enligt motionärerna kan ett
nytt system för underhållsstöd medföra att utgifterna hålls tillbaka genom
att markera det gemensamma föräldraansvaret. Motionärerna anser vidare att
åtgärder mot fusk och överutnyttjande kan minska utgifterna för anslaget med
20 miljoner kronor.
Även i motion Fi211 yrkande 16 i denna del av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
finns ett likalydande yrkande.
Övriga motioner om underhållsstöd
Alf Svensson m.fl. (kd) begär i motion Sf273 yrkande 26 förslag till ändring
av grundavdraget i underhållsstödet. Enligt motionärerna bör grundavdraget
vara 48 000 kr och procentsatserna lägre. Vidare anser motionärerna att en
prövning bör ske av boförälderns inkomst innan statligt stöd utbetalas.
I motion Sf209 av Inger Lundberg (s) begärs i yrkande 1 ett
tillkännagivande om marginaleffekter till följd av återbetalning av
underhållsstöd för normalinkomsttagare som är underhållsskyldiga för flera
barn. Enligt motionären har dessa personer ytterst små marginaler och de har
mycket litet utrymme för umgänge med sina barn. I yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande om föräldrars och barns materiella ekonomiska förhållanden.
Motionären anser att man bör överväga att ta viss hänsyn till
vårdnadshavarens ekonomiska förhållanden.
I motion Sf267 Christer Skoog m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om
behovet av att regeln om beräkning av underhållsstöd utvärderas. Enligt
motionärerna är det orimligt att inkomstprövningen inte sker utifrån aktuell
inkomst.
Utskottets bedömning
Anslaget 21:3 Underhållsstöd
Som redan nämnts har Familjeutredningen till uppgift att göra en analys av de
ekonomiska familjestöden. De stöd som skall analyseras är i första hand de
allmänna barnbidragen, underhållsstödet och bostadsbidraget till
barnfamiljerna. Syftet är att undersöka vilka möjligheter det finns att inom
ramen för den generella välfärdspolitiken, och med bibehållen eller ökad
fördelningspolitisk träffsäkerhet, på ett mer effektivt sätt stödja
barnfamiljerna. Utredaren skall särskilt beakta bl.a. marginaleffekter och
deras inverkan på arbetskraftsutbudet. En slutlig redovisning av uppdraget
skall lämnas senast den 28 februari 2001. Mot bakgrund av det anförda finns
det enligt utskottet inte något skäl att nu föreslå några mer genomgripande
förändringar i systemet med underhållsstöd. I övrigt delar utskottet
regeringens uppfattning att syftet med den nyligen genomförda reformen av
underhållsstödet (höjt grundavdrag och ändrade procentsatser) uppnåtts,
nämligen att få till stånd en bättre fördelningspolitisk profil vad avser
återbetalningsskyldigheten.
Vad därefter gäller Folkpartiets förslag om en lägre utgiftsnivå genom
åtgärder för att motverka fusk och överutnyttjande av försäkringen och genom
att markera det gemensamma föräldraansvaret vill utskottet framhålla att de
nya regler som gäller fr.o.m. februari 2000 innebär en markering av
föräldraansvaret i så måtto att den större subvention, som de tidigare
reglerna innebar för bidragsskyldiga föräldrar med två eller flera barn
jämfört med föräldrar med bara ett barn, har minskat.
När det gäller den föreslagna ändringen om att utbetalning av
underhållsstöd skall lämnas först fr.o.m. månaden efter det att föräldrarna
flyttat isär anser utskottet i likhet med regeringen att ändringen är väl
motiverad. Förslaget berör inte någon som nu är inne i
underhållsstödssystemet. Underhållsskyldigheten enligt föräldrabalken
kvarstår dock för den månad föräldrarna flyttar isär.
Utskottet behandlar senare denna dag i betänkande 2000/01:SfU7 regeringens
förslag i proposition 1999/2000:118 om underhållsstöd vid växelvis boende.
Det förslaget beräknas ge minskade utgifter för underhållsstödet med 37,5
miljoner kronor år 2001 och med 50 miljoner kronor åren därefter. Vid
beräkningen av anslaget har även effekterna av denna besparing beaktats.
Med det anförda tillstyrker utskottet lagförslaget liksom regeringens
förslag till medelsanvisning. Utskottet avstyrker därmed motionerna Sf300
yrkande 9, Sf240 yrkandena 1, 3 och 4, Sf308 yrkande 11 i denna del och F211
yrkande 16 i denna del.
Övriga motioner om underhållsstöd
Som redan nämnts höjdes både grundavdraget och procentsatserna för
återbetalningsskyldighet fr.o.m. februari 2000. Grundavdragets storlek
(72 000 kr) är vald så att så få föräldrar som möjligt skall behöva hamna
under socialbidragsnormen genom att fullgöra sin bidragsskyldighet. Utskottet
kan mot bakgrund härav inte ställa sig bakom förslaget att sänka
grundavdraget till 48 000 kr. Utskottet avstyrker därmed motion Sf273 yrkande
26.
Vad därefter gäller frågan om marginaleffekter för bidragsskyldiga med
flera barn respektive föräldrars och barns ekonomiska förhållanden anser
utskottet att resultatet av Familjeutredningens uppdrag bör avvaktas.
Utskottet avstyrker därmed motion Sf209 yrkandena 1 och 2. Även motion Sf267
avstyrks med det anförda.
21:4 Bidrag till kostnader för internationella adoptioner
Propositionen
Enligt från den 1 juli 1997 gällande bestämmelser i lagen (1988:1463) om
bidrag vid adoption av utländska barn lämnas bidrag med 24 000 kr per barn.
Före den 1 juli 1997 lämnades bidrag med hälften av genomsnittskostnaden för
en adoption från barnets ursprungsland, dock högst med 24 000 kr.
Bidraget administreras av RFV och de allmänna försäkringskassorna. Statens
nämnd för internationella adoptioner (NIA) räknar med att ca 1 000
adoptivbarn skall komma till Sverige 2001.
I propositionen anförs att bidraget vid utländska adoptioner har varit
oförändrat sedan 1991. De senaste åren har kostnaderna i samband med
internationella adoptioner stigit. Regeringen föreslår därför att bidraget
höjs till 40 000 kr per barn från den 1 januari 2001 i syfte att öka möj-
ligheterna att adoptera. Det nya bidragsbeloppet bör gälla för familjer som
fått barnet i sin vård här i landet den 1 januari 2001 eller senare.
Förslaget föranleder ändring i 4 § lagen om bidrag vid adoption av utländska
barn.
Mot bakgrund härav föreslår regeringen att riksdagen för budgetåret 2001
till anslaget 21:4 Bidrag till kostnader för internationella adoptioner
anvisar ett ramanslag på 40 000 000 kr.
Motion med anslagseffekt budgetåret 2001
I motion Sf300 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs i yrkande 10 att riksdagen
beslutar att för budgetåret 2001 till anslaget 21:4 anvisa 8 miljoner kronor
mer än regeringen. I samma motion yrkande 6 begärs förslag om att bidraget
till kostnader för adoptioner skall höjas till 50 % av kostnaden enligt en
schablon för varifrån barnet adopteras, dock högst 55 000 kr per barn.
Övriga motioner om adoptionsbidrag
I motion L406 yrkande 6 av Sten Tolgfors (m) begärs ett tillkännagivande om
adoptionsbidragets storlek. Möjligheten till adoption får enligt motionären
inte bli en klassfråga. Det är därför viktigt att adoptionsbidraget följer
utvecklingen av kostnaden för adoptioner.
Rigmor Stenmark (c) begär i motion Sf241 yrkande 3 ett tillkännagivande om
kostnaderna för adoptioner. Motionären anser att det finns behov av att
undersöka varför kostnaderna ökar. I yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om
att bistånd inte bör betalas av enskilda adoptionsfamiljer. Enligt motionären
finns det anledning att se över biståndsgivningen till de länder som barnen
kommer ifrån. Det kan enligt motionären vara lämpligt att länderna sköter
detta sinsemellan så att inte sådana kostnader betalas över
adoptionskostnader som enskilda familjer själva står för.
Utskottets bedömning
Anslaget 21:4 Bidrag till kostnader för internationella adoptioner
Utskottet välkomnar den föreslagna höjningen till 40 000 kr per barn. Som
framhålls i propositionen har beloppet varit oförändrat sedan 1991, medan
däremot kostnaderna för utländska adoptioner har stigit markant. Utskottet
tillstyrker därför förslaget, liksom regeringens förslag till
medelsanvisning. Motion Sf300 yrkandena 6 och 10 avstyrks därmed.
Övriga motioner om adoptionsbidrag
I två av motionerna begärs tillkännagivanden om adoptionsbidragets storlek.
Med hänvisning till att utskottet ovan tillstyrkt en höjning till 40 000 kr
per adopterat barn får motionerna L406 yrkande 6 och Sf241 yrkande 3 anses
tillgodosedda.
Vad gäller frågan om biståndsinsatser vid adoption avstyrkte utskottet i
betänkande 1999/2000:SfU1 (s. 95) ett motionsyrkande med innebörd att Sida
borde ta på sig en del av de kostnader som uppkommer i samband med en
adoption, t.ex. bidrag till social verksamhet i barnets hemland och som kan
vara ett krav för att få adoptera. Utskottet, som utgår från att motionärerna
bakom motion Sf241 tänker sig en liknande lösning, kan dock inte stödja en
ordning där det är en uppgift för Sida eller annat statligt organ att lämna
bistånd i syfte att möjliggöra adoptioner i enskilda fall. Utskottet
vidhåller sitt tidigare ställningstagande och avstyrker därmed motion Sf241
yrkande 4.
21:5 Barnpensioner
Propositionen
Från anslaget bekostas barnpension i form av folkpension och allmän
tilläggspension.
Barnpension betalas ut till barn under 18 år vars far eller mor eller båda
föräldrar har avlidit. För barn som går i grundskola, gymnasium eller
liknande kan barnpensionen förlängas och betalas ut t.o.m. juni månad det år
barnet fyller 20 år. I propositionen föreslås att riksdagen till anslaget
21:5 Barnpensioner anvisar ett ramanslag på 958 000 000 kr för budgetåret
2001.
Utskottets bedömning
Regeringens förslag till medelsanvisning har inte föranlett några
motionsyrkanden. Utskottet tillstyrker förslaget.
Utskottet erinrar om att riksdagen under våren 2000 har beslutat om nya
regler för inkomstgrundad barnpension och efterlevandestöd till barn fr.o.m.
2003 (prop. 1999/2000:91, bet. 1999/2000:SfU13, rskr. 1999/2000: 235).
21:6 Vårdbidrag för funktionshindrade barn
Propositionen
Från anslaget bekostas vårdbidrag till förälder med hemmavarande barn under
16 år som är i behov av särskild tillsyn och vård. Vid bedömning av rätt till
vårdbidrag beaktas även merkostnader på grund av barnets sjukdom eller
handikapp. För barn som normalt vistas på institution eller enskilt hem genom
samhällets försorg kan, för den tid barnet vistas hemma, under vissa
förutsättningar utbetalas ferievårdbidrag. Vårdbidrag utbetalas som hel, tre
fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån. Vårdbidraget relateras till
prisbasbeloppet, och hel förmån utgör 250 % av prisbasbeloppet. Vårdbidraget
är både skattepliktigt och pensionsgrundande.
Viss del av vårdbidraget kan fastställas som en skattefri ersättning för
merkostnader. Om helt vårdbidrag fastställts utan att merkostnader beaktats
kan dessutom merkostnadsersättning utges om merkostnaderna uppgår till minst
18 % av prisbasbeloppet. Vårdbidrag kan vidare beviljas i de fall det enbart
är fråga om merkostnader samt i vissa fall även utges vid längre
sjukhusvistelse. Den del av vårdbidraget som avser merkostnader är inte
pensionsgrundande.
Enligt vad som anges i propositionen tenderar antalet vårdbidrag att öka
och ökningen förväntas bestå under de närmaste åren. Ökningen kan enligt
regeringen troligen förklaras med att regelverket utvecklats, att
föräldrarnas kännedom om förmånen har ökat samt att det finns fler barn som
är berättigade till förmånen, bl.a. som ett resultat av den s.k.
avinstitutionaliseringen. Vidare anges att Socialdepartementet avser att se
över orsakerna till ökningen av antalet vårdbidrag, särskilt avseende det
ökade antalet vårdbidrag som härrör från pojkar med psykiska störningar.
Regeringen, som utgår från att 18 077 hela vårdbidrag kommer att utbetalas
under år 2001, föreslår att riksdagen till anslaget 21:6 Vårdbidrag för
funktionshindrade barn anvisar ett ramanslag på 2 127 600 000 kr.
Motion med anslagseffekt budgetåret 2001
Alf Svensson m.fl. (kd) begär i motion Sf273 yrkande 28 i denna del att
riksdagen beslutar att för budgetåret 2001 till anslaget 21:6 anvisa 500 000
kr mer än regeringen. I samma motion yrkande 27 begärs beslut att införa
vårdbidrag för barn till biståndsarbetare. Motionärerna påpekar att
biståndsarbetare omfattas av bosättningsbaserade förmåner i den nya
socialförsäkringslagen. Vid utlandstjänstgöring begränsas detta dock till
familjestöd. Enligt motionärerna räknas inte vårdbidrag som familjestöd.
Övriga motioner om vårdbidrag
I motion Sf306 Lars U Granberg (s) begärs ett tillkännagivande om hur
rättssäkerheten bör stärkas i samband med en bedömning av vårdbidrag.
Motionären påpekar att storleken på vårdbidraget kan bli olika trots att
barnen har samma vårdbehov. Ett sätt att komma till rätta med problemet är
att scha-
blonmässigt knyta vårdbidraget till en diagnos.
I motion So454 yrkande 2 av Christina Axelsson och Yilmaz Kerimo (s) begärs
ett tillkännagivande om att vårdbidraget skall följa barnet om föräldrarna
separerar. Vid föräldrars separation ändras enligt motionärerna grunden för
vårdbidraget och bidraget måste sökas om. Handläggningstiden uppgår i vissa
fall till sex månader, vilket kan ge försörjningsproblem för den förälder som
skall få bidraget. Vidare kan vid retroaktiv utbetalning problem uppstå för
den som studerar. Om inkomsten blir för hög kan nämligen återbetalning bli
aktuell.
Utskottets bedömning
Anslaget 21:6 Vårdbidrag för funktionshindrade barn
Den nuvarande svenska socialförsäkringen bygger på principen att personer som
är bosatta här i landet är försäkrade. Bosättning ger rätt till vissa
förmåner som exempelvis folkpension och barnbidrag. För rätt till andra
förmåner såsom sjukpenning och inkomstgrundad ålderspension krävs utöver
bosättning också förvärvsarbete.
Biståndsarbetare omfattas vid tjänstgöring utomlands i dag av den s.k.
ettårsregeln i 1 kap. 3 § AFL, om inte annat föreskrivs. Ettårsregeln innebär
att en försäkrad under en utlandsvistelse som är avsedd att vara längst ett
år fortfarande skall anses bosatt i Sverige. För biståndsarbetare, som sänds
ut för att arbeta åt t.ex. en svensk ideell biståndsorganisation, finns för
närvarande särbestämmelser om sjukpenninggrundande inkomst, föräldrapenning,
bosättningstid för folkpension och allmänt barnbidrag. Detta gäller om
utlandsvistelsen varat längst tre år. Bestämmelsen gäller även
biståndsarbetarens medföljande make eller därmed likställd.
Den 1 januari 2001 träder den nya socialförsäkringslagen i kraft (prop.
1998/99:119, bet. 1999/2000:SfU3, rskr. 1999/2000:12). Den nya lagen innebär
att den svenska socialförsäkringen delas i två delar. Den ena delen
innehåller förmåner som grundas på bosättning i Sverige och den andra delen
förmåner som är beroende av arbete här i landet. Den bosättningsbaserade
försäkringen avser garantibelopp och bidrag, och den arbetsbaserade
försäkringen avser inkomstförlust. Båda försäkringarna skall gälla lika för
alla som är bosatta respektive arbetar i Sverige.
Beträffande några särskilda grupper skall socialförsäkringen ha utsträckt
giltighet vid utlandsvistelse. Bland annat föreskrivs att biståndsarbetare
m.fl. som av svenskt trossamfund eller svensk ideell organisation, som
bedriver biståndsverksamhet, sänds ut för tjänstgöring utomlands skall vara
försäkrade i Sverige såvitt avser den bosättningsbaserade försäkringen, om
utlandsvistelsen kan antas vara längst fem år. Detta gäller även medföljande
familjemedlemmar.
När det gäller utbetalning av bosättningsbaserade förmåner vid vistelse i
ett land som varken är medlem i EU eller omfattas av EES-avtalet införs vissa
begränsningar. Som huvudregel skall sådana förmåner kunna betalas ut vid en
utlandsvistelse om denna kan antas komma att vara längst sex månader.
Bosättningsbaserade pensionsförmåner skall dock kunna betalas ut så länge
vederbörande anses bosatt här. Familjestöd bl.a. till biståndsarbetare
betalas också ut under hela den angivna perioden (fem år). Med familjestöd
avses föräldrapenning på garantinivå, barnbidrag, förlängt barnbidrag,
adoptionsbidrag och underhållsstöd men enligt proposition 1998/99:119 (s.
190) inte vårdbidrag för funktionshindrade barn.
Utskottet anser inte att riksdagen bör ändra sitt ställningstagande
beträffande den nya socialförsäkringslagen, som träder i kraft den 1 januari
2001. Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag till
medelsanvisning och avstyrker motion Sf273 yrkandena 27 och 28 i denna del.
Övriga motioner om vårdbidrag
Vad först gäller frågan om bedömning av vårdbidragsärenden kan utskottet
konstatera att många ärenden är både komplicerade och svårbedömda. Det är
inte heller någon enkel sak att i enskilda fall avgöra huruvida olika barn
har samma vårdbehov. Att t.ex. schablonmässigt knyta bidraget till en diagnos
skulle enligt utskottet kunna förkorta handläggningstiden och underlätta för
försäkringskassans personal. Utskottet kan ändå inte ställa sig bakom
förslaget eftersom förhållandena även i till synes likartade fall kan
variera. Utskottet avstyrker därmed motion Sf306.
När det gäller frågan om att vårdbidraget skall följa barnet när
föräldrarna separerar kan enligt nuvarande regler föräldrar som har gemensam
vårdnad om barnet få dela vårdbidraget mellan sig om båda tar del i vården av
barnet samt om båda begär det. En delning av utbetalningen av vårdbidraget
innebär dock inte någon delning av rätten till bidraget utan det är endast
utbetalningen som delas mellan föräldrarna. Vid oenighet får den förälder som
har den huvudsakliga vården om barnet hela vårdbidraget. Någon omprövning av
rätten till vårdbidrag krävs inte om en och samma förälder både före och
efter en separation ombesörjer vården av barnet och därmed uppbär hela
vårdbidraget. Om däremot en ändring av barnets boende eller byte av vårdare
är aktuell i samband med en separation kommer av naturliga skäl saken i ett
annat läge. Vidare gäller att om föräldrarna efter en separation skall kunna
dela vårdbidraget krävs att båda föräldrarna begär det. Utskottet anser det
får ankomma på regeringen att överväga lämplig åtgärd om den fråga som tas
upp i motion So454 yrkande 2 medför problem av större omfattning. Utskottet
avstyrker därmed motionsyrkandet i fråga.
Utskottet vill erinra om att reglerna om handikappersättning och
vårdbidrag, i princip oförändrade, har förts över till en fristående lag,
lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag. Lagen träder i kraft
den 1 januari 2001. Riksdagen har nyligen beslutat att reglerna i AFL om
handikappersättning och vårdbidrag skall upphävas fr.o.m. samma tidpunkt
(prop. 1999/2000:138, bet. 2000/01:SfU4, rskr. 2000/01:11).
21:7 Pensionsrätt för barnår
Propositionen
Anslaget har tillkommit med anledning av det nya ålderspensionssystemet.
I ett livsinkomstbaserat ålderspensionssystem kommer varje inkomstbortfall
att påverka pensionsutfallet. Pensionsgrundande belopp för barnår skall
därför kunna tillgodoräknas för vissa år då barnen är små.
För förälder som tillgodoräknas pensionsgrundande belopp för barnår skall
en fiktiv inkomst beräknas för denna tid. En statlig ålderspensionsavgift om
18,5 % skall beräknas på det pensionsgrundande beloppet. Denna avgift, som
motsvarar den enskildes pensionsrätt, belastar anslaget.
Regeringen föreslår att riksdagen till anslaget 21:7 Pensionsrätt för
barnår anvisar ett ramanslag på 3 276 000 000 kr.
I propositionen anges att regeringen under hösten 2000 avser att förelägga
riksdagen ett förslag om förbättrad barnårsrätt vid adoption.
Utskottets bedömning
Regeringens förslag till medelsanvisning har inte föranlett några
motionsyrkanden. Utskottet tillstyrker förslaget.
Utskottet noterar att den ovan nämnda promemorian den 13 september 2000 med
förslag bl.a. om förbättringar av föräldraförsäkringen även innehåller
förslag om barnårsrätt för adoptivföräldrar. Enligt förslaget skall
utgångspunkten för tillgodoräknande av pensionsgrundande belopp för barnår
vara den tidpunkt då adoptivföräldrarna med socialnämnds medgivande tog emot
barnet i syfte att adoptera det. Pensionsgrundande belopp skall kunna
tillgodoräknas för högst fyra år per barn och längst t.o.m. det år då barnet
fyller 10 år. Promemorian, som har remissbehandlats, bereds för närvarande i
Regeringskansliet.
Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten
Propositionen
Vid sidan av statsbudgeten redovisas utgifterna för ålderspension i form av
allmän tilläggspension och ålderspension i form av folkpension till
pensionärer som även uppbär ATP. Från och med budgetåret 2001 ingår även
reformerad tilläggspension, inkomstpension och premiepension.
Riksdagen har fastställt utgiftstaket för staten inklusive
ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 789 miljarder kronor.
Utgifterna för ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten beräknas
till 144 579 miljoner kronor för budgetåret 2001 (bet. 2000/01:FiU1, rskr.
2000/01:36).
I budgetpropositionen uppges bl.a. att regeringens arbete med
regelförenklingar inom arbetsmarknadsområdet har resulterat i ett flertal nya
respektive ändrade författningar inom det område som hör till
Näringsdepartementet, utgiftsområde 13. Regelförenklingarna har bl.a.
inneburit att vissa nya begrepp inom det arbetsmarknadspolitiska området har
införts. De nya begreppen har även kommit att beröra författningar inom
Socialdepartementets område varför regeringen föreslår följdändringar i lagen
(1962:381) om allmän försäkring, socialförsäkringslagen (1999:799), lagen
(1998:674) om inkomstgrundad ålderspension, lagen (1998:676) om statlig
ålderspensionsavgift och socialförsäkringsregisterlagen (1997:934). Vidare
föreslås ett par rättelser och ändringar av teknisk karaktär i lagen om
allmän försäkring och socialförsäkringslagen.
Utskottets bedömning
Utskottet har i sitt betänkande 2000/01:SfU4 Anpassningar i
ålderspensionssystemet inför år 2001 behandlat i proposition 2000/01:138
framlagda förslag till ändringar i lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension och lagen (1998:676) om statlig ålderspensionsavgift. I nu
behandlad proposition lämnar regeringen förslag till ändringar i samma lagrum
(volym 6 Ålders-pensionssystemet vid sidan av statsbudgeten lagförslag 2.6,
2.7, 2.8 och 2.9). Dessa ändringar bör, med beaktande av de ändringar som
antagits av riksdagen med anledning av proposition 138 (rskr. 2000/01:11)
utformas enligt utskottets förslag i bilaga 2.
att riksdagen avslår motion 2000/01:Sf274 yrkande 8,
res. 8 (mp)
Utgiftsområde 10
5. beträffande sjuklön
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf224, 2000/01:Sf236 yrkande 2,
2000/01:Sf249 och 2000/01:Sf272,
res. 9 (m, kd)
res. 10 (v)
res. 11 (c)
6. beträffande karensdag för dem med flera arbetsgivare m.m.
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf239 och 2000/01:Sf294 yrkande 4,
res. 12 (kd)
7. beträffande anslag inom utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid
sjukdom och handikapp
att riksdagen
a) godkänner de föreslagna målen för politikområdet Ersättning vid
arbetsoförmåga samt att de tidigare målen inom utgiftsområdet upphör att
gälla,
b) bemyndigar regeringen att under 2001 i fråga om ramanslaget 19:7
Riksförsäkringsverket ingå ekonomiska förpliktelser som inklusive
tidigare åtaganden innebär utgifter på högst 9 000 000 kr efter 2001,
c) med bifall till regeringens förslag anvisar anslagen inom
utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp för
budgetåret 2001 enligt utskottets förslag i bilaga 3,
d) avslår motionerna 2000/01:Sf271, 2000/01:Sf276 yrkandena 3-5,
2000/01:Sf286 yrkandena 6, 7, 10 och 12, 2000/01:Sf292 yrkande 5,
2000/01:Sf294 yrkandena 3 och 5-7, 2000/01:Sf299, 2000/01:Sf310,
2000/01:A225 yrkande 6, 2000/01:Fi211 yrkandena 16 i denna del och 24,
2000/01:So541 yrkandena 1 och 5 samt 2000/01:So548 yrkande 2,
8. beträffande sjukdomsbegrepp, statistik m.m.
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf225, 2000/01:Sf255,
2000/01:Sf279, 2000/01:Sf283, 2000/01:Sf286 yrkandena 4, 5, 11, 13 och
16, 2000/01:Sf287, 2000/01:Sf302, 2000/01:A808 yrkande 15 och
2000/01:So544 yrkande 2,
res. 13 (m)
res. 14 (kd)
res. 15 (mp)
9. beträffande försäkringsmedicinsk utbildning
att riksdagen avslår motion 2000/01:So364 yrkandena 2 och 4,
res. 16 (m, kd, c, fp)
10. beträffande genderperspektiv på sjukförsäkringen
att riksdagen avslår motion 2000/01:So452 yrkande 1,
res. 17 (kd)
11. beträffande försäkringsläkare
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf222 och 2000/01:So364 yrkande 6,
res. 18 (m, kd)
res. 19 (v)
12. beträffande sjukpenninggrundande inkomst
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf212, 2000/01:Sf216,
2000/01:Sf254, 2000/01:Sf258, 2000/01:Sf263, 2000/01:Sf288,
2000/01:Kr230 yrkande 8 och 2000/01:N323 yrkande 13,
res. 20 (m, fp)
13. beträffande ekonomisk samverkan och finansiell samordning
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf201 samt 2000/01:Sf294 yrkandena
1 och 2,
19. beträffande lägre pension på grund av arbetsskada
att riksdagen avslår motion 1999/2000:Sf276,
20. beträffande utbyte av yrkesskadelivränta
att riksdagen avslår motion 2000/01:Sf223,
res. 32 (v)
21. beträffande försäkringskassornas arbete
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf252 och 2000/01:Sf253,
res. 33 (m)
22. beträffande delårsrapporter
att riksdagen avslår motion 2000/01:Sf204,
23. beträffande socialförsäkringsombud
att riksdagen avslår motion 2000/01:Sf235,
24. beträffande utbetalningstidpunkt för pensioner m.m.
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf230 och 2000/01:Sf290,
res. 34 (c)
Utgiftsområde 11
25. beträffande anslag inom utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet
vid ålderdom
att riksdagen
a) godkänner det föreslagna målet för politikområdet Ekonomisk
äldrepolitik samt att det tidigare målet för utgiftsområdet upphör att
gälla
b) antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer,
2. lag om ändring i lagen (2000:000) om ändring i lagen (1994:308) om
bostadstillägg till pensionärer,
c) med bifall till regeringens förslag anvisar anslagen inom
utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom för budgetåret 2001
enligt utskottets förslag i bilaga 3,
d) avslår motionerna 2000/01:Sf213, 2000/01:Sf265, 2000/01:Sf282,
2000/01:Sf298, 2000/01:Fi210 yrkande 9 och 2000/01:Fi211 yrkande 16 i
denna del,
26. beträffande höjning av pensionstillskottet
att riksdagen avslår motion 2000/01:So545 yrkande 10,
res. 35 (c)
27. beträffande pension till gift eller ogift pensionär
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf205, 2000/01:Sf206 och
2000/01:Sf228 yrkande 5,
28. beträffande äldre invandrare
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf303, 2000/01:Sf611 yrkande 21 och
2000/01:A808 yrkande 14,
res. 36 (c)
res. 37 (mp)
29. beträffande efterlevandepensioner
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf202, 2000/01:Sf203,
2000/01:Sf208, 2000/01:Sf211, 2000/01:Sf231, 2000/01:Sf238,
2000/01:Sf251, 2000/01:Sf266 och 2000/01:So456 yrkande 10,
res. 38 (m, fp)
30. beträffande beräkning av bostadskostnad vid BTP
att riksdagen avslår motion 2000/01:Sf246,
res. 39 (m)
Utgiftsområde 12
31. beträffande barnomsorgskonto
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf228 yrkande 1, 2000/01:Sf273
yrkande 22, 2000/01:Sf308 yrkande 2 och 2000/01:Fi210 yrkande 10 i denna
del,
res. 40 (m, kd, c, fp)
32. beträffande familjepolitikens inriktning i övrigt
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf227 yrkandena 1, 2 och 4,
2000/01:Sf228 yrkande 4, 2000/01:Sf273 yrkandena 1, 5, 6, 10, 11, 17 och
18, 2000/01:Sf274 yrkande 5, 2000/01:Sf280, 2000/01:So304 yrkandena 1, 7
och 8 i denna del, 2000/01:So358 yrkande 2, 2000/01:So457 yrkande 1 och
2000/01:Ub243 yrkande 2,
res. 41 (kd)
res. 42 (c)
res. 43 (mp)
33. beträffande anslag inom utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet
för familjer och barn
att riksdagen
a) godkänner det föreslagna målet för politikområdet Ekonomisk
familjepolitik samt att det tidigare godkända målet för utgiftsområdet
upphör att gälla,
b) antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
2. lag om ändring i lagen (1999:1368) om ändring i lagen (1947:529) om
allmänna barnbidrag,
3. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
4. lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd,
5. lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av
utländska barn,
c) med bifall till regeringens förslag anvisar anslagen inom
utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn för budgetåret
2001 enligt utskottets förslag i bilaga 3,
d) avslår motionerna 2000/01:Sf240 yrkandena 1, 3 och 4, 2000/01:Sf273
yrkandena 19-21, 24, 27 och 28, 2000/01:Sf293, 2000/01:Sf300 yrkandena
1-3 och 5-10, 2000/01:Sf308 yrkandena 3, 4, 6 och 11, 2000/01:Fi211
yrkande 16 i denna del, 2000/01:So304 yrkande 8 i denna del och
2000/01:A812 yrkande 5,
34. beträffande höjning av garantinivån/garantibeloppet
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf233, 2000/01:Sf260,
2000/01:Sf304, 2000/01:Fi210 yrkande 10 i denna del och 2000/01:A809
yrkande 8,
res. 44 (kd)
res. 45 (c)
35. beträffande pappans rätt till tillfällig föräldrapenning i
samband med barns födelse
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf274 yrkande 4, 2000/01:Sf300
yrkande 4 och 2000/01:Sf308 yrkande 5 i denna del,
res. 46 (m, c, fp)
36. beträffande överlåtelse av föräldraförsäkringsförmåner i
övrigt
att riksdagen avslår motion 2000/01:Sf308 yrkande 5 i denna del,
res. 47 (c, fp)
37. beträffande havandeskapspenning
att riksdagen avslår motion 2000/01:Sf218,
38. beträffande 2,5-årsregeln
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf210, 2000/01:Sf215 och
2000/01:So255 yrkande 2,
res. 48 (m, kd, c, fp)
39. beträffande taket i föräldraförsäkringen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf221 och 2000/01:Sf305,
res. 49 (kd)
40. beträffande utbyggd föräldraförsäkring
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf274 yrkandena 1 och 2 samt
2000/01:A808 yrkande 33,
res. 50 (mp)
41. beträffande barns bosättning i Sverige
att riksdagen avslår motion 2000/01:Sf217,
res. 51 (v)
42. beträffande föräldraförsäkringsfrågor i övrigt
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf220, 2000/01:Sf291 och
2000/01:Sf296,
43. beträffande återbetalning av underhållsstöd
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf209, 2000/01:Sf267 och
2000/01:Sf273 yrkande 26,
res. 52 (kd)
44. beträffande adoptionsbidraget
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf241 yrkandena 3 och 4 och
2000/01:L406 yrkande 6,
res. 53 (m)
45. beträffande vårdbidrag
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf306 och 2000/01:So454
yrkande 2.
Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten
46. beträffande Ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten
att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1999:1366) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1999:1397) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
4. lag om ändring i lagen (1999:1414) om ändring i socialförsäkrings-
lagen (1999:799),
5. lag om ändring i socialförsäkringslagen (1999:799),
6. lag om ändring i socialförsäkringsregisterlagen (1997:934),
47. beträffande lagen om inkomstgrundad ålderspension m.fl.
lagar
att riksdagen med anledning av proposition 2000/01:1 (volym 6
Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten lagförslag 2.6, 2.7,
2.8 och 2.9) antar av utskottet i bilaga 2 framlagda förslag till
1. lag om ändring i lagen (2000:782) om ändring i lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension,
2. lag om ändring i lagen (2000:783) om ändring i lagen (1999:1409) om
ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,
3. lag om ändring i lagen (2000:795) om ändring i lagen (1998:676) om
statlig ålderspensionsavgift,
4. lag om ändring i lagen (2000:796) om ändring i lagen (1999:1411) om
ändring i lagen (1998:676) om statlig ålderspensionsavgift,
Stockholm den 28 november 2000
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Berit Andnor
I beslutet har deltagit: Berit Andnor (s), Bo Könberg (fp), Margit Gennser
(m), Anita Jönsson (s), Ulla Hoffmann (v), Cecilia Magnusson (m), Mariann
Ytterberg (s), Gustaf von Essen (m), Lennart Klockare (s), Sven-Erik
Sjöstrand (v), Fanny Rizell (kd), Göran Lindblad (m), Kerstin-Maria Stalin
(mp), Birgitta Carlsson (c), Mona Berglund Nilsson (s), Göte Wahlström (s)
och Désirée Pethrus Engström (kd).
Reservationer
1. Principer för socialförsäkringarna (mom. 1)
Margit Gennser, Cecilia Magnusson, Gustaf von Essen och Göran Lindblad (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Allmänna principer
för socialförsäkringarna börjar med "Målet för" och slutar med "yrkande 7"
bort ha följande lydelse:
Socialförsäkringarna måste bygga på en genomtänkt långsiktig strategi som
kan accepteras av en bred majoritet medborgare. Detta kräver att
förändringarna är nationellt förankrade. Att socialförsäkringen lämpligast
utvecklas i nationell miljö hänger också samman med det nära sambandet mellan
socialförsäkringen och beskattningen. Den internationella utvecklingen får
dock ökad betydelse och systemen får inte hindra internationell rörlighet.
Utskottet vill framhålla att de grundläggande trygghetssystemen måste vara
hållfasta i stället för konjunkturberoende för att människor skall känna
trygghet också i tider av snabb förändring. Vidare måste
socialförsäkringssystemen vara så utformade att de främjar den enskildes
ansvar, arbetsvilja och ärlighet men också arbetsgivarens ansvar för en bra
arbetsmiljö och omsorg om sin personal, vilket kräver att sambanden mellan
kostnader och förmåner är synliga.
Socialförsäkringssystemen bör så långt möjligt få en försäkringsmässig
utformning. Ersättningstaket inom sjukförsäkringen bör inkomstindexeras på
samma sätt som i det reformerade pensionssystemet. Uttag av
sjukförsäkringsavgift över ersättningstaket bör ifrågasättas, och ett
borttagande av avgiften över taket bör prövas i samband med andra
skattesänkningar. Socialförsäkringarna utjämnar risker mellan olika
försäkrade och avgifterna är desamma oavsett olika risker, som kön och ålder.
Denna bristande försäkringsmässighet är motiverad av sociala hänsyn men kan
skapa problem med överutnyttjande och svårigheter att hålla systemet
finansiellt stabilt. Det skall dock aldrig vara lönsamt för den enskilde att
skifta mellan olika statligt finansierade trygghetssystem, och bl.a. därför
måste systemen göras mer enhetliga och överblickbara.
Utskottet vill samtidigt framhålla att förändringar av socialförsäkringssy-
stemen liksom beskattningen måste behandlas som långsiktiga
investeringsprojekt, vilket innebär att en tidsförskjutning mellan intäkts-
och kostnadsströmmar måste beaktas. Besluten måste därför innehålla ett visst
finansiellt risktagande.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motionerna Sf286 yrkandena 2, 3,
8, 9 och 15 och A244 yrkande 7 som sin mening ge regeringen till känna.
Därmed tillgodoses också motionerna Sf250 och Sf261. Utskottet återkommer
nedan till socialförsäkringarnas förhållande till EU och konstaterar att
motion Sf286 yrkande 1 får anses tillgodosedd.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande principer för socialförsäkringarna
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Sf286 yrkandena 2, 3, 8, 9
och 15 och 2000/01:A244 yrkande 7 och med anledning av motionerna
2000/01:Sf250 och 2000/01:Sf261 samt med avslag på motionerna
2000/01:Sf243, 2000/01:Sf286 yrkande 1, 2000/01:Sf292 yrkandena 1-4,
2000/01:Sf297, 2000/01:Sf309 yrkandena 2-4, 2000/01:Kr701 yrkande 28 och
2000/01:N267 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Principer för socialförsäkringarna (mom. 1)
Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Allmänna principer
för socialförsäkringarna börjar med "Målet för" och slutar med "yrkande 7"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att privat-, samhälls- och företagsekonomiska skäl talar
för ett behov av en övergripande reform av socialförsäkrings- och bidragssy-
stemen. Strukturella åtgärder måste vidtas för att minska de enskildas
bidragsberoende. De drabbas annars hårt av lågkonjunkturer med påföljande
sparkrav. Att reducera de konjunkturberoende utgifterna bidrar till en mer
stabil offentlig budget, men framför allt torde reformerade system bidra till
en ökad frihet och högre livsinkomst för individen.
En utredning bör bl.a. undersöka om principerna om fonderad finansiering
och avskiljande från statsbudgeten kan tillämpas inom hela
socialförsäkringssystemet. På ett mer övergripande plan bör även effekterna
av ersättningsnivåer, kvalifikationsregler och krav på motprestationer
undersökas. Utredningen, som bör vara förutsättningslös, bör bereda väg för
långsiktigt stabila välfärdssystem som främjar tillväxt, välfärd och
individuell självständighet.
Vad utskottet anfört om en förutsättningslös utredning bör riksdagen med
bifall till motion Sf250 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande principer för socialförsäkringarna
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf250 samt med avslag på
motionerna 2000/01:Sf243, 2000/01:Sf261, 2000/01:Sf286 yrkandena 1-3, 8,
9 och 15, 2000/01:Sf292 yrkandena 1-4, 2000/01:Sf297, 2000/01:Sf309
yrkandena 2-4, 2000/01:Kr701 yrkande 28, 2000/01:N267 yrkande 4 och
2000/01:A244 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Principer för socialförsäkringarna (mom. 1)
Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Allmänna principer
för socialförsäkringarna börjar med "Målet för" och slutar med "yrkande 7"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening behövs en total översyn av hela
socialförsäkringssystemet. Människor står i dag utanför välfärden och många
har svårt att förbättra sin ekonomiska situation. Systemen måste anpassas
till ett flexibelt arbetsliv och en ny tid. Ett nytt socialförsäkringssystem
bör omfatta hela befolkningen och bygga på grundtrygghetsprincipen. Det skall
vara långsiktigt hållbart och innebära att arbete alltid skall löna sig. Det
skall rymma stora möjligheter för individerna att själva utforma försäkringen
utöver den grundtrygghet som samhället garanterar. Ett nytt system måste på
samma villkor omfatta även företagare, uppdragstagare och dem med flera
anställningar. En samordnad försäkring skall gälla vid sjukdom, arbetsskada,
arbetslöshet och förtidspension. Enligt utskottet bör behovsprövning i
möjligaste mån undvikas och möjligheter till individuella val öka. Oväntat
inkomstbortfall skall täckas genom en grundpenning och därutöver en
inkomstrelaterad del. Målet för ett nytt system bör enligt utskottet vara en
effektiv rehabilitering och att arbete skall löna sig.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande principer för socialförsäkringarna
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Sf309 yrkandena 2-4 och
2000/01:N267 yrkande 4 samt med anledning av motion 2000/01:Sf250 och
med avslag på motionerna 2000/01:Sf243, 2000/01:Sf261, 2000/01:Sf286
yrkandena 1-3, 8, 9 och 15, 2000/01:Sf292 yrkandena 1-4, 2000/01:Sf297,
2000/01:Kr701 yrkande 28 och 2000/01:A244 yrkande 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Principer för socialförsäkringarna (mom. 1)
Bo Könberg (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Allmänna principer
för socialförsäkringarna börjar med "Målet för" och slutar med "yrkande 7"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en reformering av socialförsäkringarna skall bygga på
en generell välfärdspolitik. Försäkringen, som skall vara allmän och
obligatorisk, bör finansieras solidariskt och ge ersättning för
inkomstbortfall. Försäkringen skall utjämna risker som individen inte rår
över till skillnad från ett "medborgarkonto" som främst är ett omfattande
obligatoriskt sparande. Vidare skall det finnas ett direkt samband mellan
avgifter och förmåner. Försäkringen skall innehålla en självrisk och utformas
så att den motverkar utslagning och gynnar rehabilitering. Den skall också
vara autonom, finansieras med egenavgifter samt vara fristående från
statsbudgeten. Förmåns- och avgiftstaket skall vara detsamma och räknas upp
med standardökningen i samhället. Fusk och överutnyttjande skall motverkas
för att öka legitimiteten i socialförsäkringssystemen. Utskottet anser att
det behövs en blocköverskridande överenskommelse om socialförsäkringarna för
att nå långsiktiga lösningar. Inriktningen bör vara att utforma en
pensionsförsäkring, en sjukförsäkring inklusive förtidspensioneringen och en
arbetslöshetsförsäkring.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande principer för socialförsäkringarna
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf292 yrkandena 1-4 och med
anledning av motion 2000/01:Sf250 samt med avslag på motionerna
2000/01:Sf243, 2000/01:Sf261, 2000/01:Sf286 yrkandena 1-3, 8, 9 och 15,
2000/01:Sf297, 2000/01:Sf309 yrkandena 2-4, 2000/01:Kr701 yrkande 28,
2000/01:N267 yrkande 4 och 2000/01:A244 yrkande 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Principer för socialförsäkringarna (mom. 1)
Kerstin-Maria Stalin (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Allmänna principer
för socialförsäkringarna börjar med "Målet för" och slutar med "yrkande 7"
bort ha följande lydelse:
Konstnärer kan i dag inte alltid leva på den lön de får, men även
konstnärer har behov av ekonomisk trygghet vid sjukdom och ålderdom. Det
behövs enligt utskottet en utredning om hur pensions- och sjukförsäkring
långsiktigt kan utvecklas till att omfatta också konstnärer.
Dagens transfereringssystem är komplicerat och bygger på idén att
ekonomiskt tvång eller ekonomiska belöningar är nödvändiga för att människor
skall vilja arbeta, starta eget eller engagera sig i samhället. Ekonomisk
otrygghet bryter ner människor och berövar dem initiativkraften och
självförtroendet. Enligt utskottets mening skulle ett system med medborgarlön
kunna ersätta de flesta nuvarande transfereringar och utbetalas utan krav på
motprestation till dem som saknar inkomst eller har låg inkomst.
Medborgarlönen skall trappas ned med stigande inkomster. Samhällets insatser
för utsatta människor som ju har speciella behov skall däremot inte minska.
Enligt utskottets mening bör regeringen tillsätta en utredning om
införandet av medborgarlön som bl.a. belyser effekterna av en medborgarlön
för olika grupper.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande principer för socialförsäkringarna
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Sf297 och 2000/01:Kr701
yrkande 28 och med avslag på motionerna 2000/01:Sf243, 2000/01:Sf250,
2000/01:Sf261, 2000/01:Sf286 yrkandena 1-3, 8, 9 och 15, 2000/01:Sf292
yrkandena 1-4, 2000/01:Sf309 yrkandena 2-4, 2000/01:N267 yrkande 4 och
2000/01:A244 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Avtal om sjukvårdsförmåner (mom. 2)
Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet
Socialförsäkringskonventioner börjar med "Med anledning"och slutar med "anses
tillgodosedd" bort ha följande lydelse:
En svensk medborgare som blir sjuk i ett annat EU/EES-land har rätt till
akutsjukvård. Sverige har också överenskommelser om utgivande av
sjukvårdsförmåner med vissa länder utanför EU/EES-området. Utskottet anser
att Sverige bör träffa avtal om sjukvårdsförmåner med fler länder, i första
hand sådana som Sverige har intensiva affärsförbindelser eller stort
turistiskt utbyte med. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande avtal om sjukvårdsförmåner
att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Sf256 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Läkare utan gränser (mom. 3)
Kerstin-Maria Stalin (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Socialförsäkringens
personkrets börjar med "Utskottet fann" och slutar med "motion Sf269" bort ha
följande lydelse:
Den som arbetar som biståndsarbetare för t.ex. en svensk ideell
organisation kvarstår i svensk socialförsäkring under en utlandsvistelse som,
fr.o.m. den 1 januari 2001, kan antas vara längst fem år. Samma
socialförsäkringsskydd har däremot inte den som arbetar åt organisationen
Läkare utan gränser.
Utskottet vill framhålla att de volontärer som reser ut i fält för Läkare
utan gränser endast får en symbolisk ersättning för att täcka vissa
kostnader, och de arbetar under extrema förhållanden för att hjälpa de mest
utsatta människor i största nöd. Enigt utskottets mening måste
socialförsäkringslagen därför ändras så att även dessa personer omfattas av
samma regler som en biståndsarbetare som arbetar åt en svensk organisation.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande Läkare utan gränser
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf269 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Homosexuella familjeförhållanden (mom. 4)
Kerstin-Maria Stalin (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Socialförsäkringens
personkrets börjar med "Vad gäller" och slutar med "yrkande 8" bort ha
följande lydelse:
I motion Sf274 Ett samhälle för barnen anförs att
socialförsäkringslagstiftningen bör anpassas även efter homosexuella
familjeförhållanden. Utskottet delar denna uppfattning och anser att
riksdagen som sin mening bör ge regeringen detta till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande homosexuella familjeförhållanden
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf274 yrkande 8 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Sjuklön (mom. 5)
Margit Gennser (m), Cecilia Magnusson (m), Gustaf von Essen (m), Fanny Rizell
(kd), Göran Lindblad (m) och Désirée Pethrus Engström (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Sjuklön börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "samt Sf272" bort ha följande lydelse:
Sjukfrånvaron bland de anställda har ökat kraftigt på senare år. Detta har
medfört ökade sjuklönekostnader för arbetsgivarna, inte minst för de små och
medelstora företagen. Enligt utskottets mening är det viktigt att åtgärder
vidtas för att minska sjukfrånvaron vid arbetsplatserna och för att
underlätta anställningar. Utskottet anser att den s.k. AGRA-utredningens
förslag, SOU 1997:142, som bygger på tanken att inget företag skall behöva
betala mer sjuklön än vad som motsvarar genomsnittet av
sjuklöneutbetalningar, ger en effektiv riskspridning och bör genomföras.
Regeringen bör återkomma med förslag härom.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande sjuklön
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf249 och med avslag på
motionerna 2000/01:Sf224, 2000/01:Sf236 yrkande 2 och 2000/01: Sf272 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Sjuklön (mom. 5)
Ulla Hoffmann och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Sjuklön börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "samt Sf272" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bidrar sjuklöneperioden, trots företagens
möjligheter att försäkra sig och det särskilda högriskskyddet, till att
människor med återkommande sjukperioder stängs ute från arbetsmarknaden. Det
finns risk för att det skapas ett A-lag och ett B-lag på arbetsmarknaden.
Sjukförsäkringsutredningens förslag, SOU 2000:72, om att förlänga
sjuklöneperioden till 60 dagar kan enligt utskottets uppfattning få mycket
negativa konsekvenser för små och medelstora företag. Utskottet anser att ett
restitutionssystem, där företag med högst tio anställda får tillbaka inbetalt
belopp via avdrag vid upprättandet av den månatliga skattedeklarationen bör
utredas. Utredningen bör även omfatta kostnaderna för ett sådant system, hur
tröskeleffekter kan undvikas och hur systemet kan kombineras med ett
försäkringsskydd.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande sjuklön
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf224 och med avslag på
motionerna 2000/01:Sf236 yrkande 2, 2000/01:Sf249 och 2000/01: Sf272 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Sjuklön (mom. 5)
Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Sjuklön börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "samt Sf272" bort ha följande lydelse:
Sjukfrånvaron ökar mest bland kvinnor och inom offentlig sektor. En s.k.
4:e september-undersökning som Riksförsäkringsverket gjort visade att nästan
hälften av alla sjukfall gällde anställda inom den offentliga sektorn; en
sektor som har ca 33 % av hela arbetskraften. Enligt utskottets mening visar
detta att de offentliga arbetsgivarna har stora problem med hög sjukfrånvaro,
problem som går att förebygga med ökat inflytande för anställda, bättre
fysiska förutsättningar och minskad stress. Utskottet anser att arbetsgivare
med hög sjukfrånvaro skjuter över kostnaderna från den egna verksamheten till
staten. Det är på den lokala arbetsplatsen som det finns möjlighet att
förebygga ohälsa. Arbetsgivarna måste därför ta ett större ansvar för
arbetsmiljön och för att stoppa de höga sjuktalen. Det skall inte enligt
utskottets mening löna sig att skjuta över kostnaden på annan part. Utskottet
anser således att sjuklöneperioden bör förlängas till två månader inom den
offentliga sektorn. Som kompensation bör arbetsgivaravgiften sänkas i
motsvarande mån. Utskottet anser att en längre sjuklöneperiod sätter press på
de offentliga arbetsgivarna att förbättra arbetsplatsens utformning, ge de
anställda större inflytande i arbetet och satsa på förebyggande insatser.
Arbetsplatser som satsar på sin personal och minskar sjuktalen kommer därmed
att gynnas.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande sjuklön
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf236 yrkande 2 och med
avslag på motionerna 2000/01:Sf224, 2000/01:Sf249 samt 2000/01:Sf272 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Karensdag för dem med flera arbetsgivare m.m. (mom. 6)
Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt Sjuklön börjar med "Vad
gäller" och slutar med "och Sf239" bort ha följande lydelse:
Det nuvarande karensdagssystemet medför problem för deltidsanställda,
skiftarbetare, timanställda och dem med fler än en arbetsgivare. Enligt
utskottets uppfattning är det inte tillfredsställande att t.ex. en person som
har mer än en arbetsgivare kan drabbas av fler karensdagar vid varje
sjuktillfälle. Regeringen bör därför återkomma med förslag till
regeländringar.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande karensdag för dem med flera arbetsgivare m.m.
att riksdagen med bifall till motion Sf294 yrkande 4 och med anledning av
motion Sf239 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
13. Sjukdomsbegrepp, statistik m.m. (mom. 8)
Margit Gennser, Cecilia Magnusson, Gustaf von Essen och Göran Lindblad (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m. - Sjukförsäkringen börjar med "De senaste" och slutar
med "och Sf288" bort ha följande lydelse:
För att nya diagnoser skall kunna bedömas från försäkringssynpunkt är det
enligt utskottets mening nödvändigt att definiera och införa ett
sjukdomsbegrepp i sjukförsäkringslagstiftningen. Vidare bör skiljelinjen
mellan vad som skall täckas av sjukförsäkringen respektive
arbetslöshetsförsäkringen göras klarare så att sjukförsäkringens tillämpning
blir likvärdig oberoende av var i landet den sjuke bor. Utskottet anser att
sjukpenningtiden bör begränsas till ett år men att det vid svåra fall av
medicinsk rehabilitering och för patienter som varit utsatta för förödande
passiva sjukskrivningsperioder bör finnas möjlighet till ersättning under
längre tid. När det gäller översjukskrivningen inom den offentliga sektorn,
leder den till att övriga arbetsgivare får betala minst 2 miljarder kronor
för sjukfrånvaro som genereras inom kommun och landsting. Det krävs enligt
utskottets uppfattning åtgärder för att minska den kommunala sektorns
överkostnader inom sjukpenningförsäkringen. Utskottet anser att det
finansiella målet för förändringarna inom sjukförsäkringen bör vara att
kostnaderna för försäkringen minskar till 1997 års nivå.
Vad utskottet ovan anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande sjukdomsbegrepp, statistik m.m.
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf286 yrkandena 4, 5, 11, 13 och
16 och med avslag på motionerna 2000/01:Sf225, 2000/01:Sf255,
2000/01:Sf279, 2000/01:Sf283, 2000/01:Sf287, 2000/01:Sf302, 2000/01:A808
yrkande 15 och 2000/01:So544 yrkande 2 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
14. Sjukdomsbegrepp, statistik m.m. (mom. 8)
Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m. - Sjukförsäkringen börjar med "De senaste" och slutar
med "och Sf288" bort ha följande lydelse:
Försäkringskassan samlar in uppgifter om var och en som utnyttjar
socialförsäkringens system. Dessa uppgifter torde enligt utskottets mening
vara en stor tillgång i forskning och utveckling av såväl vår
socialförsäkring som sjukvård och förebyggande hälsovård. Emellertid finns
det i dag ingen möjlighet att sammanställa denna stora kunskap och
information. Utskottet anser därför att regeringen bör få i uppdrag att
utreda och återkomma med förslag på hur man bäst kan utnyttja kunskapsbanken
om sjukdomar och skador som drabbar oss som är försäkrade i svensk
socialförsäkring.
Det anförda bör utskottet som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande sjukdomsbegrepp, statistik m.m.
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf225 samt med avslag på
motionerna 2000/01:Sf255, 2000/01:Sf279, 2000/01:Sf283, 2000/01: Sf286
yrkandena 4, 5, 11, 13 och 16, 2000/01:Sf287, 2000/01:Sf302,
2000/01:A808 yrkande 15 och 2000/01:So544 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Sjukdomsbegrepp, statistik m.m. (mom. 8)
Kerstin-Maria Stalin (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m. - Sjukförsäkringen börjar med "De senaste" och slutar
med "och Sf288" bort ha följande lydelse:
Under senare år har kostnaderna för sjukförsäkringen skenat i väg och
könsskillnaderna i sjukfrånvaro ytterligare accentuerats. Risken för
långvarig sjukskrivning, särskilt om diagnosen är stress och utbrändhet, är
mycket större för kvinnor än för män. Endast en mycket liten del av
socialförsäkringens rehabilitering är föremål för forskning. Det saknas
datamaterial för mer ingående studier av sambandet mellan enskilda
arbetsplatser och diagnoser. Sådan forskning är emellertid enligt utskottets
mening nödvändig för att förbättra situationen för såväl enskilda individer
som för samhällsekonomin. Med Norge som förebild bör systemet utformas för
såväl diagnos som arbetsplats med variabler för att underlätta
sammanställandet av statistik. Utskottet anser att regeringen bör återkomma
med förslag om förbättrat stati-
stikunderlag hos Riksförsäkringsverket.
Enligt utskottets mening är det därutöver viktigt att inom sjukvård och
sjukförsäkring utgå från att de faktiska livs- och arbetsvillkoren är olika
för kvinnor och män. Utskottet anser att kostnaderna för sjukfrånvaron bör
utredas utifrån ett genderperspektiv.
Anställda i småföretag har i genomsnitt en lägre sjukfrånvaro än anställda
i större företag. Genom att sjukförsäkringsavgiften är generell drabbas små
företag enligt utskottets mening av alltför höga sjukförsäkringsavgifter. De
små företagen betalar för den höga sjukfrånvaron i de större företagen eller
inom den offentliga sektorn. Helt klart är att den låga sjukfrånvaron i just
småföretag är ett resultat av ett långt större engagemang i de anställdas
hälsa än vad som är fallet på större arbetsplatser, t.ex. inom den offentliga
sektorn. Utskottet anser att en differentierad sjukförsäkringsavgift skulle
vara ett incitamentet till att förbättra arbetsmiljön.
Vad utskottet anfört ovan bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande sjukdomsbegrepp, statistik m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Sf255, 2000/01:Sf287 och
2000/01:A808 yrkande 15 samt med avslag på motionerna 2000/01:Sf286
yrkandena 4, 5, 11, 13 och 16, 2000/01:Sf225, 2000/01:Sf279,
2000/01:Sf283, 2000/01:Sf302 och 2000/01:So544 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Försäkringsmedicinsk utbildning (mom. 9)
Bo Könberg (fp), Margit Gennser (m), Cecilia Magnusson (m), Gustaf von Essen
(m), Fanny Rizell (kd), Göran Lindblad (m), Birgitta Carlsson (c) och Désirée
Pethrus Engström (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m. - Sjukförsäkringen börjar med "De senaste" och slutar
med "och Sf288" bort ha följande lydelse:
Vad gäller utbildningen i försäkringsmedicin anser utskottet att
Sjukförsäkringsutredningens ställningstaganden inte behöver avvaktas. Det
finns redan ett fullgott beslutsunderlag som visar att utbildning i
försäkringsmedicin av i första hand AT- och ST-läkare utgör en utomordentligt
kostnadseffektiv satsning. De försök som gjorts vid försäkringskassan i
Eskilstuna visar att en satsning på 0,6 miljoner kronor minskade
sjukpenningkostnaden med ca 30 miljoner kronor. Detta innebär att varje
satsad krona har gett en återbäring på 50 kr. Det är sällan en åtgärd ger så
hög avkastning. När den försäkringsmedicinska utbildningen tillämpas i hela
landet kommer antagligen avkastningen att sjunka. Även om resultatet sjunker
med t.ex. hälften måste enligt utskottets mening resultatet betecknas som
osedvanligt bra. Till detta kommer andra positiva effekter som är svårare att
mäta. Utbildningssatsningen vid försäkringskassan i Eskilstuna minskade inte
enbart korttidssjukskrivningen utan även de långa sjukfallen. Detta innebar
att rehabiliteringsbehov och behov av förtidspensioneringar också minskade
och att många människor snabbare kunde återvinna sin arbetsförmåga och undgå
en för individen själv olycklig passivisering. Till detta kommer att
försäkringskassornas rehabiliteringsverksamhet kommer att få förbättrade
resultat, eftersom arbetet kommer att inriktas på de fall som drar nytta av
särskilda rehabiliteringsåtgärder. Utbildningen i försäkringsmedicin minskar
på så sätt de mycket besvärande flaskhalsar som den höga och ökande
sjukskrivningsfrekvensen har skapat inom försäkringskassorna.
I Svensk Läkartidning nr 46 s. 5324-5326 redovisas ett antal positiva spin
off-effekter av försäkringsmedicinsk utbildning:
- Frekvensen av informella kontakter ökade mellan läkare och handläggarna
på försäkringskassan, med andra kolleger i vården och med försäkringsläkarna
i enstaka patientärenden. Kontakterna togs dessutom tidigare i sjukfallet.
- Kvaliteten på det medicinska underlaget förbättrades.
- En ökad lyhördhet växte fram bland läkarna gällande ansvaret för
sjukskrivningsprocessen.
- Det försäkringsmedicinska tänkandet spreds i ökande utsträckning till
andra kollegor och till specialister som inte fått någon försäkringsmedicinsk
utbildning.
- Handläggarna vid försäkringskassan erhöll en nyttig uppgradering av sitt
förhållnings- och tänkesätt i mötet med läkaren.
- Sjukpennings- och ohälsotal minskade i relation till rikssiffrorna.
(Försäkringskassan i Eskilstuna hade innan utbildningsåtgärderna inleddes ett
ohälsotal som låg 23 % över riksgenomsnittet 1995. Vid slutet av 1999 låg
motsvarande siffra 17 % under riksgenomsnittet.)
Riksdag och regering skall fatta beslut efter en grundlig beredning. I
många fall är det således välbetänkt att avvakta utredningsresultat och
remissbehandling samt annat beredningsmaterial. Enligt utskottets uppfattning
finns det dock fall där ett snabbt beslutsfattande är väsentligt och en
fördröjning kan åstadkomma betydande skadeverkningar.
Sjukskrivnings- och ohälsotalen har ökat markant under de senaste åren.
Detta har lett till att försäkringskassorna fått allt fler flaskhalsar och
att den viktiga rehabiliteringsverksamheten satts in allt senare och fått ett
allt sämre resultat. De positiva effekterna av den försäkringsmedicinska
utbildningen är vetenskapligt väl dokumenterade. Att fördröja en utvidgning
av denna verksamhet går enligt utskottets mening inte att försvara vare sig
ur ekonomisk synvinkel eller med hänsyn till alla de människor som genom en
fördröjning inte kommer att få bästa möjliga omhändertagande för att kunna
återgå till arbetslivet. Att skjuta beslutet om utbildningen i
försäkringsmedicin på framtiden bidrar således till att öka det handikapp som
en långtidssjukskrivning innebär. I förlängningen leder detta också till fler
förtidspensionärer än nödvändigt. Statsfinanserna belastas med höga och
egentligen onödiga kostnader.
För att ge stadga åt den försäkringsmedicinska utbildningen bör även enligt
utskottets mening ett försäkringsmedicinskt centrum skapas i anslutning till
lämpligt universitet.
RFV och försäkringskassorna bör ta initiativet tillsammans med bl.a.
Svenska Läkaresällskapet att på frivillig väg främja utvecklingen och
tillämpningen av goda sjukskrivningsmönster samt att sprida kunskaper inom
professionen om god praxis på området.
Utskottet anser att regeringen skyndsamt bör återkomma med förslag i
frågan.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande försäkringsmedicinsk utbildning
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:So364 yrkandena 2 och 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Genderperspektiv på sjukförsäkringen (mom. 10)
Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m. - Sjukförsäkringen börjar med "De senaste" och slutar
med "och Sf288" bort ha följande lydelse:
Situationen inom vården är otillfredsställande. Sjukskrivningarna för
speciellt kvinnor inom den offentliga verksamheten har ökat oroväckande. En
av orsakerna är bristen på läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. En
annan orsak är vårdyrkenas låga status. Enligt utskottets mening har
lågkonjunktur och strukturförändringar medfört att en stor del av
vårdpersonalen har sagts upp från sina arbeten, vilket medfört att den
kvarvarande personalen blivit hårt ansträngd. Problemen är också ett hot mot
välfärden. Den offentliga sektorn kommer att få svårt att rekrytera personal.
En påtaglig förändring är att kvinnor anställda i kommuner och landsting,
som 1990 hade den lägsta sjukfrånvaron, år 1999 hade en betydligt högre
sjukfrånvaro än övriga. Privat anställda kvinnors sjukfrånvaro, som låg högst
1990, låg 1999 nära en procentenhet under de offentligt anställdas.
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att regeringen bör låta utreda
varför kvinnorna inom den offentliga sektorn har högre sjukfrånvaro än de med
liknande arbetsuppgifter som är anställda i privata företag.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande genderperspektiv på sjukförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:So452 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Försäkringsläkare (mom. 11)
Margit Gennser (m), Cecilia Magnusson (m), Gustaf von Essen (m), Fanny Rizell
(kd), Göran Lindblad (m) och Désirée Pethrus Engström (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m. - Sjukförsäkringen börjar med "De senaste" och slutar
med "och Sf288" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att försäkringsläkarna (förtroendeläkarna) har
funnits inom försäkringskassorna sedan 1930-talet och att de har
förhållandevis skiftande bakgrund och mycket olika arbetstider vid kassorna.
En enkät genomförd inom kåren visar att man efterlyser enhetliga
bedömningsmetoder, kompetensutveckling, mer av externa kontakter samt en
aktivare roll inom rehabiliteringsarbetet. Försäkringsläkarna deltar i
beslutsprocesser som omfattar mångmiljardbelopp. Det borde därför enligt
utskottets mening vara ett naturligt krav att försäkringsläkarna har någon
form av utbildning inom försäkringsmedicin samt att kvalifikationskraven är
likvärdiga över hela landet. Det bör således finnas nationellt tillämpade
kriterier och rekommendationer vid nyanställning av försäkringsläkare.
Utskottet anser att en utvecklad försäkringsmässig utbildning och
forskningsverksamhet enligt ovan angivna riktlinjer kommer att skapa grund
för en bättre struktur gällande försäkringskassornas användning och
rekrytering av försäkringsläkare. Regeringen bör snarast återkomma med
förslag enligt det anförda.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande försäkringsläkare
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:So364 yrkande 6 och med avslag
på motion 2000/01:Sf222 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
19. Försäkringsläkare (mom. 11)
Ulla Hoffmann och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m. - Sjukförsäkringen börjar med "De senaste" och slutar
med "och Sf288" bort ha följande lydelse:
Enligt AFL skall försäkringsläkaren bistå försäkringskassan med medicinsk
sakkunskap. Försäkringsläkaren skall även verka för ett gott samarbete mellan
försäkringskassan och de läkare som är verksamma inom försäkringskassans
verksamhetsområde. Det skall vidare finnas försäkringsläkare vid varje
försäkringskassa. Detta torde enligt utskottets mening innebära att
försäkringsläkaren i sin tjänst verkställer myndighetsutövning. Emellertid
kan det arbete en läkare utför på uppdrag av försäkringskassan inte prövas av
Socialstyrelsen. Utskottet anser att detta förhållande är otillfredsställande
eftersom försäkringsläkarnas bedömningar i praktiken skulle kunna konkurrera
med den patientansvarige läkarens synpunkter. Det är därför angeläget att
rådande situation granskas i syfte att öka rättssäkerheten för medborgarna.
Utskottet anser att regeringen bör låta utreda och föreslå möjliga lösningar
på problemet.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande försäkringsläkare
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Sf222 och med avslag på motion
2000/01:So364 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
20. Sjukpenninggrundande inkomst (mom. 12)
Bo Könberg (fp), Margit Gennser (m), Cecilia Magnusson (m), Gustaf von Essen
(m) och Göran Lindblad (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m. - Sjukförsäkringen börjar med "De senaste" och slutar
med "och Sf288" bort ha följande lydelse:
Vid fastställande av sjukpenninggrundande inkomst för egna företagare
behandlas dessa olika beroende på vilken företagsform som väljs. Reglerna är
dessutom mycket svårtillgängliga. Enligt utskottets mening är det angeläget
att dessa regler förenklas och att de görs neutrala för företagare oavsett i
vilken företagsform en verksamhet bedrivs. Egenföretagare bör ges en
inkomsttrygghet som är likvärdig den som gäller för löntagare.
Beräkningsunderlaget varierar också för olika ersättningar inom
socialförsäkringssystemet. Utskottet anser att det i vissa fall kan vara
befogat med skillnader i beräkningsunderlagen. Enligt utskottets mening bör
emellertid ett mer enhetligt inkomstbegrepp kunna gälla vid beräkning av
bl.a. sjukpenning och bostadsbidrag. Ett sådant system skulle också vara mer
rättvist.
Enligt utskottets mening bör regeringen återkomma med förslag till
förändrade och förenklade regler.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande sjukpenninggrundande inkomst
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Sf254, 2000/01:Sf258,
2000/01:Kr230 yrkande 8 och 2000/01:N323 yrkande 13 samt med avslag på
motionerna 2000/01:Sf212, 2000/01:Sf216, 2000/01:Sf263 och 2000/01:Sf288
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Ekonomisk samverkan och finansiell samordning (mom. 13)
Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m. - Ekonomisk samverkan och finansiell samordning börjar
med "Som framgått" och slutar med "bör avslås" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening behövs en helhjärtad satsning på rehabiliteringen.
Under fyra år har nu inget annat än en översyn och utredande kommit till
stånd. Samtidigt har den lyckosamma FINSAM-modellen för samverkan förhindrats
efter avslutad försöksperiod. Försöksverksamheten med SOCSAM, som startade
1994, kommer inte att utvärderas förrän efter år 2002 och därmed får den
samordning som skulle kunna komma till stånd i hela landet vänta. Eftersom
SOCSAM-försöken skall fortgå två år till anser utskottet att aktuella
arbetsförmedlingar bör föras in i ett par av de pågående försöken. Det är
utskottets bestämda uppfattning att det borde vara möjligt att över hela
landet använda pengar till insatser för vård och rehabilitering som annars
går till passiv sjukskrivning. Utskottet vill också peka på att
socialutskottet föreslår ett tillkännagivande om att regeringen skyndsamt
skall återkomma till riksdagen med förslag till finansiell samordning i syfte
att underlätta samarbete för att åstadkomma ökad hälsa och minskade
sjukskrivningar (2000/01:SoU5).
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande ekonomisk samverkan och finansiell samordning
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf294 yrkandena 1 och 2 samt med
anledning av motion 2000/01:Sf201 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
22. Rehabiliteringsorganisation (mom. 14)
Margit Gennser, Cecilia Magnusson, Gustaf von Essen och Göran Lindblad (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m. - Rehabilitering börjar med "I och" och slutar med
"yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser, i likhet med Utredningen om den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen (SOU 2000:78) att rehabilitering till arbete är att betrakta
som en process med tre olika faser - rehabiliteringsutredning,
rehabiliteringsinsatser samt avslut och utvärdering. Utskottet kan emellertid
inte dela uppfattningen att det bör inrättas ett nytt statligt verk med
ansvar för rehabilitering eller att rehabiliteringsersättning bör kunna
användas för studier, undantaget vissa äldre personer med avsaknad av
grundskolekompetens. När det gäller utgångspunkterna för en reform av den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen anser utskottet att den enskilde
individen skall ha ett eget ansvar men också en rätt och en vilja att själv
försörja sig och för att förebygga ohälsa genom bl.a. hälsofrämjande
åtgärder, livslångt lärande samt medverkan i utvecklingssamtal hos
arbetsgivaren. Rehabiliteringen måste syfta till att underlätta återinträdet
på arbetsmarknaden. Grundtanken bör enligt utskottets mening vara att den
offentliga sektorn inte skall driva verksamheter som bättre kan drivas av
privata företag. Som ett första steg bör försäkringskassan få det finansiella
ansvaret för rehabiliteringen och uppgiften att samordna de åtgärder som
utförs av olika myndigheter och arbetsgivaren. Resurser bör tillföras så att
kassan har möjlighet att upphandla tjänster i andra landsting, av privata
entreprenörer eller utomlands. Samarbetet och samverkan mellan kassorna och
landstingen får dock enligt utskottets mening inte minska. De bra exemplen
från de olika försök som avslutats eller pågår bör tillämpas och
erfarenheterna tillvaratas i hela landet. Utskottet anser att konkurrens
bland arbetsgivare inom den offentliga sektorn där en stor andel kvinnor
arbetar kan stimulera till bättre ansvar för arbetsmiljön. I ett andra steg
bör en privat rehabiliteringsförsäkring införas med konkurrerande
försäkringsbolag som får ansvara för den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen. Rehabiliteringsförsäkringen bör vara obligatorisk.
Individen väljer själv försäkringsbolag inkluderat den statliga
försäkringskassan. Det är enligt utskottets uppfattning väsentligt att
försäkringen tecknas mellan arbetstagare och försäkringsbolag och att
försäkringen följer individen vid byte av arbetsgivare. Slutligen anser
utskottet att samtliga personer som står till arbetsmarknadens förfogande och
är inskrivna vid försäkringskassan bör omfattas av den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen, såväl tillsvidareanställda som tillfälligt anställda.
Regeringen bör återkomma med förslag till en reformerad
rehabiliteringsorganisation enligt det anförda.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande rehabiliteringsorganisation
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Sf257, 2000/01:Sf276
yrkandena 1, 2, 6 och 7 samt 2000/01:Sf286 yrkande 14 samt med avslag på
motionerna 2000/01:Sf234, 2000/01:Sf236 yrkandena 1 och 3-5,
2000/01:Sf247, 2000/01:Sf275, 2000/01:Sf277, 2000/01:Sf278,
2000/01:Sf281, 2000/01:A225 yrkande 5, 2000/01:A277 yrkande 7,
2000/01:So360 yrkande 2, 2000/01:So539 yrkande 6, 2000/01:So540 yrkande
5 och 2000/01:So544 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
23. Rehabiliteringsorganisation (mom. 14)
Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m. - Rehabilitering börjar med "I och" och slutar med
"yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att de långa sjukskrivningarna ökar. Detta
bekräftar att det tar alltför lång tid innan rehabiliteringsåtgärder sätts
in. Rehabiliteringstiden förlängs också om man tvingas vänta på vård.
Utskottet anser att det behövs snabba rehabiliteringsinsatser vid
arbetsrelaterad ohälsa. Utskottet vill peka på att Utredningen om den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen lagt fram förslag till en ny reform med
bl.a. individen i centrum och en kraftfullare försäkring (SOU 2000:78).
Regeringen bör återkomma med förslag i enlighet med utredningen.
Hörselskadade är överrepresenterade bland dem med förtidspension. Till
grund för insatser för hörselskadade gäller arbetslinjen. Utskottet anser att
det är mycket viktigt med tidiga insatser. Enligt utskottets mening har
hörselskadades möjligheter att få vägledningsstöd begränsats sedan
arbetsgivaren ålades ansvar för anpassning och rehabilitering. I dag kan
anställda hörselskadade inte få vägledningsstöd, råd eller stöd vid något av
de arbetsmarknadsinstitut som har särskilda resurser för hörselskadade om
inte arbetsgivaren eller försäkringskassan står för kostnaden. Utskottet
anser att detta bör åtgärdas. Regeringen bör återkomma med förslag härom.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande rehabiliteringsorganisation
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:A277 yrkande 7 och
2000/01:So540 yrkande 5 samt med avslag på motionerna 2000/01:Sf234,
2000/01:Sf236 yrkandena 1 och 3-5, 2000/01:Sf247, 2000/01:Sf257,
2000/01:Sf275, 2000/01:Sf276 yrkandena 1, 2, 6 och 7, 2000/01:Sf277,
2000/01:Sf278, 2000/01:Sf281, 2000/01:Sf286 yrkande 14, 2000/01:A225
yrkande 5, 2000/01:So360 yrkande 2, 2000/01:So539 yrkande 6 och
2000/01:So544 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
24. Rehabiliteringsorganisation (mom. 14)
Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m. - Rehabilitering börjar med "I och" och slutar med
"Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att myndigheternas insatser bör samordnas och den enskilde
få en handläggare att hålla kontakt med, oberoende av vilken sektor som är
den huvudsakliga finansiären. Individen bör ges ett ökat inflytande i
rehabiliteringsprocessen och han eller hon bör få en individuell
handlingsplan genom lagfästa rättigheter. Förebyggande verksamhet bör
prioriteras och individens bästa alltid sättas i centrum. Det är enligt
utskottets uppfattning nödvändigt att vidta aktiva insatser i stället för att
ge passivt stöd. Sjukpenningen bör därför ersättas med
rehabiliteringsersättning senast efter fyra månader och den som ej tar emot
rehabilitering bör ges lägre ersättning. Rehabiliteringsersättning bör
emellertid kunna utges för längre tid än ett år.
Andelen förvärvsarbetande som arbetar fram till allmän pensionsålder är
alltför låg. Ett hårdare klimat på arbetsmarknaden har medfört att många
människor inte känner sig välkomna eller att krafterna sviktar innan
pensioneringen. Det finns emellertid också många äldre som vill och kan
arbeta även efter 65 års ålder. För att möjliggöra detta behövs en ökad
flexibilitet i arbetslivet och kontinuerlig vidareutbildning. Människor måste
ges förutsättningar att orka arbeta till pensioneringen. Utskottet anser att
både ur ett samhällsekonomiskt och ett allmänmänskligt perspektiv måste
trenden mot ökad förtida avgång brytas. Regeringen bör återkomma med förslag
till en förändrad rehabiliteringsorganisation och en handlingsplan för att
höja den faktiska pensionsåldern.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande rehabiliteringsorganisation
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Sf236 yrkandena 1 och 3-5
samt 2000/01:So539 yrkande 6 och med avslag på motionerna 2000/01:Sf234,
2000/01:Sf247, 2000/01:Sf257, 2000/01:Sf275, 2000/01:Sf276 yrkandena 1,
2, 6 och 7, 2000/01:Sf277, 2000/01: Sf278, 2000/01:Sf281, 2000/01:Sf286
yrkande 14, 2000/01:A225 yrkande 5, 2000/01:A277 yrkande 7,
2000/01:So360 yrkande 2, 2000/01:So540 yrkande 5 och 2000/01:So544
yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Rehabiliteringsorganisation (mom. 14)
Bo Könberg (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m. - Rehabilitering börjar med "I och" och slutar med
"yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen bör vara
organiserad enligt dagens modell men med en kraftfullare roll för
försäkringskassan. En tanke är att komplettera med en
rehabiliteringsförsäkring som tecknas av arbetsgivaren. Arbetsgivaren skulle
i så fall kunna teckna försäkringen hos privata försäkringsbolag eller genom
den allmänna försäkringen och avgiften bero på utfallet av sjukskrivning och
förebyggande insatser föregående år. Enligt utskottets mening skulle ett
högkostnadsskydd då införas som hindrar att kostnaden för en enskild
arbetsgivare blir för hög. Utskottet anser att i kombination med den s.k.
FINSAM-modellen kommer denna utformning att kraftfullt förbättra
rehabiliteringssituationen. Utskottet vill även peka på att socialutskottet i
betänkande 2000/01:SoU5 föreslår ett tillkännagivande om att regeringen
skyndsamt skall återkomma till riksdagen med förslag till finansiell
samordning i syfte att underlätta samarbete för att åstadkomma ökad hälsa och
minskade sjukskrivningar. Riksdagens beslut med anledning av betänkande
2000/01:SoU5 kommer att fattas den 29 november 2000.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande rehabiliteringsorganisation
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:A225 yrkande 5 och med avslag på
motionerna 2000/01:Sf234, 2000/01:Sf236 yrkandena 1 och 3-5,
2000/01:Sf247, 2000/01:Sf257, 2000/01:Sf275, 2000/01:Sf276 yrkandena 1,
2, 6 och 7, 2000/01:Sf277, 2000/01:Sf278, 2000/01:Sf281, 2000/01:Sf286
yrkande 14, 2000/01:A277 yrkande 7, 2000/01:So360 yrkande 2,
2000/01:So539 yrkande 6, 2000/01:So540 yrkande 5 och 2000/01:So544
yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Närståendepenning (mom. 15)
Bo Könberg (fp) och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering, m.m. - Närståendepenning börjar med "Utskottet har" och
slutar med "Sf307 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Vid svår sjukdom kan en närstående vårda en svårt sjuk anhörig i hemmet och
därvid erhålla närståendepenning, under högst 60 dagar per år. Utskottet
anser att möjligheten till närståendepenning bör utökas till mer än 60 dagar
per år. Härigenom skulle en rad positiva effekter uppnås. Bland annat skulle
inte vården i hemmet behöva avbrytas i ett kanske kritiskt skede. Vidare
skulle den offentliga vården avlastas såväl ekonomiskt som personellt.
Regeringen bör återkomma med förslag härom.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande närståendepenning
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf307 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Förtidspensionssystemet (mom. 16)
Bo Könberg (fp) och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:2 Förtidspensioner
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "och Sf264" bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att socialförsäkringen måste utformas så att systemet
stimulerar och skapar incitament till arbete. Såväl ur ett samhällsekonomiskt
som ur ett individuellt perspektiv är det önskvärt att så många
förtidspensionärer som möjligt tillvaratar eventuell arbetsförmåga och i ökad
utsträckning helt eller delvis återvänder till arbetslivet. Det är enligt
utskottets mening bättre med habiliteringspenning eller långtidssjukskrivning
än en passiviserande förtidspension. Dagens förtidspensionssystem bör därför
omformas till en ersättning för trygghet och aktivitet. Förtidspension bör i
princip inte kunna beviljas en person under 30 år. Enligt utskottets mening
bör regeringen inom kort återkomma till riksdagen med förslag till
åldersgräns vid 30 år för förtidspensionering.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande förtidspensionssystemet
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Sf236 yrkande 6,
2000/01:So354 yrkande 12 och 2000/01:So538 yrkande 15 samt med anledning
av motion 2000/01:Sf268 och med avslag på motionerna 2000/01:Sf226
yrkande 3, 2000/01:Sf244 och 2000/01:Sf264 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
28. Handikappersättning (mom. 17)
Ulla Hoffmann (v), Sven-Erik Sjöstrand (v) och Kerstin-Maria Stalin (mp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitt 19:3
Handikappersättningar börjar med "Socialförsäkringens administration" och
slutar med "yrkande 18" bort ha följande lydelse:
Enligt en studie 1987 fick män högre handikappersättning än kvinnor med
liknande behov. Vidare utgick bilstödet enligt en rapport från RRV i maj 1999
till fler män än kvinnor. Utskottet anser att orsakerna till detta bör
undersökas. Regeringen bör tillsätta en utredning som ser över ersättningarna
till funktionshindrade ur ett genderperspektiv.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande handikappersättning
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:A808 yrkande 18 och med avslag
på motion 2000/01:Sf219 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
29. Översyn av arbetsskadeförsäkringen (mom. 18)
Margit Gennser, Cecilia Magnusson, Gustaf von Essen och Göran Lindblad (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet 19:4
Arbetsskadeersättningar som börjar med "Den 19" och slutar med "yrkande 4"
bort ha följande lydelse:
Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom arbetsgivaravgifter. Avgiften
utgör för närvarande 1,38 % av löneunderlaget. Inkomsterna från
arbetsgivaravgiften beräknas för närvarande uppgå till ca 13 miljarder kronor
medan utgifterna beräknas till ca 7 miljarder kronor. Enligt utskottets
mening är det tveksamt om en kontinuerlig anpassning av avgiften till
utgifterna för försäkringen skulle öka incitamenten att förbättra
arbetsmiljön. En bättre lösning vore en premie som anpassades branschvis så
att en arbetsgivare efter ett visst antal skadefria år, eller i vart fall
lågt antal skador bland de anställda kunde premieras med en bonus, eller en
sänkning av avgiften i förhållande till antalet skadefall inom branschen. En
sådan försäkring skulle kunna handhas såväl av den offentliga sektorn som av
privata försäkringsbolag. Om arbetsskadeförsäkringen även fortsättningsvis
skall vara offentlig bör den dock enligt utskottets mening brytas ut ur
statsbudgeten. En privatisering av arbetsskadeförsäkringen har också prövats
i Norge med goda resultat.
Utskottet anser att de nuvarande bevisreglerna i arbetsskadeförsäkringen
måste behållas. En uppmjukning av dessa kan få till följd samma
utgiftsexplosion som under mitten av 1980-talet. Utskottet anser att en
reformering av arbetsskadeförsäkringen måste få ta tid. Ett första steg är
att försäkringen bryts ut ur statsbudgeten och avgifterna successivt justeras
i förhållande till antalet skador, antingen inom en viss bransch eller efter
varje arbetsgivares skadeutfall.
I ett andra skede bör arbetsskadeförsäkringen privatiseras, beträffande
såväl olycksfall som arbetsskadesjukdomar. Det skall vara obligatoriskt för
arbetsgivarna att teckna en arbetsskadeförsäkring som ersätter
inkomstbortfall vid arbetsskada.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande översyn av arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Sf234, 1998/99:Sf244,
1998/99:Sf282, 1998/99:A292 yrkandena 6 och 7, 1998/99:Ub453 yrkande 22,
1999/2000:Sf212, 1999/2000:Sf217, 1999/2000:Sf220, 1999/2000:Sf248,
1999/2000:Sf249, 1999/2000: Sf250, 1999/2000:Sf267, 1999/2000:Sf268,
1999/2000:Sf272, 1999/2000:Sf280, 1999/2000:Sf304 yrkandena 11-13,
1999/2000: A219 yrkande 4, 1999/2000:Bo513 yrkande 2, 2000/01:Sf242,
2000/01:Sf256, 2000/01:Sf259, 2000/01:Sf262, 2000/01:Sf301, 2000/01:A808
yrkandena 16 och 17, 2000/01:A811 yrkande 11 och 2000/01:MJ843 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
30. Översyn av arbetsskadeförsäkringen (mom. 18)
Ulla Hoffmann (v), Sven-Erik Sjöstrand (v) och Kerstin Maria Stalin (mp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnitt 19:4
Arbetsskadeersättningar som börjar med "Den 19" och slutar med "yrkande 4"
bort ha följande lydelse:
Arbetsskadeförsäkringen har efter de ändringar som genomfördes år 1993 fått
stark kritik. Kritiken har gällt försäkringen i stort men också i olika
detaljer. Kritiken har ofta tagit sikte på att de nya reglerna drabbat
kvinnor hårdare än män. De skärpta reglerna gäller såväl arbetsskadebegreppet
som bevisregeln. De strängare bestämmelserna har i första hand fått betydelse
för rätten till ersättning vid belastningsskador, skador som i största
utsträckning drabbar kvinnor. Könssegregeringen på arbetsmarknaden och en
hierarkisk organisering av arbetet har lett till att kvinnorna tilldelas
monotona och enahanda arbetsuppgifter som ofta leder till just
belastningsskador. Ett annat exempel på skador som oftast drabbar kvinnor är
elöverkänslighet, och sådana skador godkänns inte av försäkringskassan.
Enligt utskottets mening måste arbetsskadeförsäkringen ändras så att kvinnors
arbetsskador inte missgynnas och att hänsyn tas till kvinnors och mäns olika
förutsättningar och olika arbetsförhållanden vid bedömning av arbetsskador.
Det betyder att arbetsskadebegreppet och bevisregeln måste få ett annat
innehåll än vad som nu gäller.
Ett ytterligare annat område som det kan finnas skäl att se över är vilken
ersättning som skall utges vid arbetsskada. Arbetsskadesjukpenningen
avskaffades fr.o.m. den 1 juli 1993 och nu kan bara ersättning utges i de
fall där livränta aktualiseras.
Andra områden som bör förändras är kassornas hantering av arbetsskade-
ärenden. De långa handläggningstiderna utgör ett stort problem, och det kan
finnas anledning att fastställa en minsta tidsgräns inom vilket ärendet skall
prövas. Om det inte är en framkomlig väg måste i vart fall bestämmelser till
som gör att hanteringen av arbetsskadeärendena sker betydligt snabbare än vad
som nu är fallet.
Mot bakgrund av den starka kritik som förts fram mot försäkringsläkarna bör
ett viktigt krav vara att den försäkrade skall ha möjlighet att träffa dessa.
Det ger den försäkrade möjlighet att kommunicera med den kanske viktigaste
länken i ett arbetsskadeärende. Utskottet anser också att ärenden som rör
arbetsskador regelmässigt bör bedömas av yrkesmedicinska specialister och att
deras omdömen skall tillmätas stor betydelse vid beslutsfattandet.
Ett område som måste förbättras gäller arbetsskadestatistiken. Den
nuvarande rapporteringen fungerar mycket dåligt och det finns all anledning
att på detta viktiga område förbättra redovisningen av arbetsskador.
Vad utskottet anfört om förändringar inom arbetsskadeförsäkringen bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande översyn av arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen med bifall till motionerna 1998/99:Sf234, 1998/99:A292
yrkandena 6 och 7, 1999/2000:Sf304 yrkandena 11-13, 1999/2000:A219
yrkande 4, 1999/2000:Bo513 yrkande 2, 2000/01:A808 yrkandena 16 och 17
och 2000/01:MJ843 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1998/99:Sf244,
1998/99:Sf282, 1998/99:Ub453 yrkande 22, 1999/2000:Sf212,
1999/2000:Sf217, 1999/2000:Sf220, 1999/2000:Sf248, 1999/2000:Sf249,
1999/2000: Sf250, 1999/2000:Sf267, 1999/2000:Sf268, 1999/2000:Sf272,
1999/2000:Sf280, 2000/01:Sf242, 2000/01:Sf256, 2000/01:Sf259,
2000/01:Sf262, 2000/01:Sf301 och 2000/01:A811 yrkande 11 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
31. Översyn av arbetsskadeförsäkringen (mom. 18)
Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet 19:4
Arbetsskadeersättningar som börjar med "Den 19" och slutar med "yrkande 4"
bort ha följande lydelse.
Den nuvarande arbetsskadeförsäkringen har varit föremål för stora
förändringar under 1990-talet. Den nuvarande utformningen och tillämpningen
av försäkringen har enligt utskottets mening påtagliga brister. De långa
handläggningstiderna hos försäkringskassorna liksom Riksförsäkringsverkets
oförmåga att driva igenom en homogen tillämpning av försäkringen har skapat
ett onödigt lidande för många försäkrade. Såväl Riksrevisionsverket som
Riksdagens revisorer har i rapporter påtalat dessa förhållanden.
Det kan också konstateras att enligt Regeringsrättens praxis skall
nuvarande bestämmelser tolkas så att livränta kan utges under tid den
arbetsskadade uppbär sjukbidrag. Det är väsentligt att det förhållandet
tydliggörs i en framtida lagstiftning.
I Norge har arbetsskadeförsäkringen privatiserats. Det har gett företagen
incitament att satsa mer på förebyggande åtgärder för att göra
arbetsplatserna säkrare. Ju säkrare arbetsplats desto lägre premier behöver
en arbetsgivare betala. Utskottet anser att det bör tillsättas en utredning
som får i uppdrag att utreda konsekvenserna av att privatisera
arbetsskadeförsäkringen i Sverige.
Det finns också ett behov av att se över arbetsskadeförsäkringen så att
systemet omfattar alla arbetsgrupper, även t.ex. dem som arbetar med djur.
Det statistiska underlaget vad gäller arbetsskadeförsäkringen är
bristfälligt och måste förbättras. Regeringen bör därför ge
Riksförsäkringsverket i uppdrag att åtgärda underlagsrapporteringen så att
tillförlitlig statistik kan erhållas.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande översyn av arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:Sf248, 1999/2000:Sf272 och
2000/01:A811 yrkande 11 och med avslag på motionerna 1998/99:Sf234,
1998/99:Sf244, 1998/99:Sf282, 1998/99:A292 yrkandena 6 och 7,
1998/99:Ub453 yrkande 22, 1999/2000:Sf212, 1999/2000:Sf217,
1999/2000:Sf220, 1999/2000: Sf249, 1999/2000:Sf250, 1999/2000:Sf267,
1999/2000:Sf268, 1999/2000:Sf280, 1999/2000:Sf304 yrkandena 11-13,
1999/2000: A219 yrkande 4, 1999/2000:Bo513 yrkande 2, 2000/01:Sf242,
2000/01:Sf256, 2000/01:Sf259, 2000/01:Sf262, 2000/01:Sf301, 2000/01:A808
yrkandena 16 och 17 och 2000/01:MJ843 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
32. Utbyte av yrkesskadelivränta (mom. 20)
Ulla Hoffmann och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet Utbyte av livränta mot
engångsbelopp enligt lagen om yrkesskadeförsäkring (YFL) som börjar med
"Enligt 16 §" och slutar med "motion Sf223" bort ha följande lydelse:
Vid utbyte av yrkesskadelivränta mot ett engångsbelopp så uppstår enligt
utskottets mening vissa problem. Det faktum att utbyte av livränta mot
engångsbelopp sker med viss återhållsamhet ger ingen garanti mot att enskilda
individer tvingas återbetala mer än de fått ut i kapitalbelopp.
Utskottet anser att det nuvarande systemet måste förändras. Ingen individ
skall behöva betala tillbaka mer än vad han eller hon fått ut i form av
kapitalbelopp. Det bör övervägas om inte möjligheten till utbyte bör slopas.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande utbyte av yrkesskadelivränta
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf223 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
33. Försäkringskassornas arbete (mom. 21)
Margit Gennser, Cecilia Magnusson, Gustaf von Essen och Göran Lindblad (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitten 19:7
Riksförsäkringsverket och 19:8 Allmänna försäkringskassor - Övriga motioner
om socialförsäkringens administration börjar med "En försäkrad" och slutar
med "motion Sf252" bort ha följande lydelse:
I syfte att underlätta för försäkringskassan att fastställa en korrekt
sjukpenninggrundande inkomst och förkorta handläggningstiden bör, enligt
utskottets uppfattning, en försäkrad som är anställd eller uppdragstagare
alltid lämna bestyrkta uppgifter om inkomst och arbetstid när ersättning
baserad på sjukpenninggrundande inkomst begärs.
Utskottet anser också att den fördjupade bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning, som nu skall göras efter 28 dagar, skall göras senast från den
60:e dagen efter sjukanmälan. Detta skulle enligt utskottets uppfattning
medföra en omfattande lättnad i arbetet för försäkringskassorna. Statistik
visar att 70 % av alla sjukfall avslutas inom 60 dagar.
Utskottet anser att regeringen skyndsamt bör återkomma med förslag till
ändringar av reglerna i AFL enligt det anförda.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande försäkringskassornas arbete
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Sf252 och 2000/01:Sf253 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
34. Utbetalningstidpunkt för pensioner m.m. (mom. 24)
Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnitten 19:7
Riksförsäkringsverket och 19:8 Allmänna försäkringskassor - Övriga motioner
om socialförsäkringens administration börjar med "I två" och slutar med "och
Sf230" bort ha följande lydelse:
Att statliga utbetalningar och löneutbetalningar ofta sammanfaller i slutet
av månaden kan enligt utskottets mening medföra problem. En effekt av att
senarelägga alla utbetalningar av barnbidrag, bidragsförskott och pensioner
till en senare dag i månaden är att stora belopp koncentreras till en kort
period och används till hushållens konsumtion. Regeringen bör överväga att
åter förändra utbetalningsdagarna av statliga ersättning så att dessa inte
sammanfaller med de vanligaste löneutbetalningsdagarna i slutet av månaden.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande utbetalningstidpunkt för pensioner m.m.
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf290 och med avslag på motion
2000/01:Sf230 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
35. Höjning av pensionstillskottet (mom. 26)
Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet 20:1 Ålderspensioner som
börjar med "Utskottet som" och slutar med "yrkande 10" bort ha följande
lydelse:
Många äldre pensionärer har låg pension. Av de pensionärer som enbart
uppbär grundpension har ca 28 % inkomster under Socialstyrelsens norm för
socialbidrag, jämfört med 7 % för samtliga ålderspensionärer. Enligt
utskottets mening skulle en höjning av pensionstillskottet med 3 000 kr per
år leda till att förbättra situationen för pensionärer med låg pension. Inte
minst skulle det vara positivt för äldre kvinnor som i många fall har låga
pensioner på grund av att de inte fått eller kunnat tjäna in ATP.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:
26. beträffande höjning av pensionstillskottet
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:So545 yrkande 10 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
36. Äldre invandrare (mom. 28)
Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet 20:1 Ålderspensioner som
börjar med "Beträffande äldre" och slutar med "yrkande 14" bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att det inte är rimligt att invandrare som kommit till
Sverige vid relativt hög ålder skall behöva leva på socialbidrag. Enligt
utskottets mening bör staten ta över kostnadsansvaret för dessa personer och
regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett försörjningsstöd
för de äldre invandrarna.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande lydelse:
28. beträffande äldre invandrare
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Sf303 och 2000/01:Sf611
yrkande 21 och med anledning av motion 2000/01:A808 yrkande 14 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
37. Äldre invandrare (mom. 28)
Kerstin-Maria Stalin (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet 20:1 Ålderspensioner som
börjar med "Beträffande äldre" och slutar med "yrkande 14" bort ha följande
lydelse:
En grupp som drabbats hårt är äldre invandrarkvinnor som inte varit ute på
arbetsmarknaden. De får i dag leva under mycket små omständigheter. Utskottet
anser att regeringen bör återkomma med förslag om hur en rimlig pension för
dessa kvinnor skall ordnas.
dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande lydelse:
28. beträffande äldre invandrare
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:A808 yrkande 14 och med
anledning av motionerna 2000/01:Sf303 och 2000/01:Sf611 yrkande 21 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
38. Efterlevandepensioner (mom. 29)
Bo Könberg (fp), Margit Gennser (m), Cecilia Magnusson (m), Gustaf von Essen
(m) och Göran Lindblad (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet 20:2
Efterlevandepensioner till vuxna som börjar med "Med beaktande" och slutar
med "yrkande 10" bort ha följande lydelse:
Änkepensionen infördes för att ge änkorna garantier för ekonomisk trygghet
vid makens frånfälle. Enligt utskottets uppfattning förelåg en tydlig
överenskommelse om att änkor skulle erhålla änkepension till den månad de
fyller 65 år. Riksdagsmajoriteten bröt detta löfte genom sitt beslut i
december 1996 som innebar att änkepensionens folkpensionsdel i fortsättningen
skulle inkomstprövas. Genom beslutet har inte enbart enskilda människors
ekonomiska planering slagits i spillror utan förtroendet för staten som
garant för tryggheten har också skadats. Många änkor har genom detta
förfarande gått miste om stora belopp varje månad. Regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag som återställer änkepensionerna till vad som
gällde före den 1 april 1997.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:
29. beträffande efterlevandepensioner
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Sf202, 2000/01:Sf203,
2000/01:Sf208, 2000/01:Sf211, 2000/01:Sf231, 2000/01:Sf238,
2000/01:Sf251, 2000/01:Sf266 och 2000/01:So456 yrkande 10 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
39. Beräkning av bostadskostnad vid BTP (mom. 30)
Margit Gennser, Cecilia Magnusson, Gustaf von Essen och Göran Lindblad (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet 20:3 Bostadstillägg till
pensionärer som börjar med "I betänkandet" och slutar med "olika
boendeformerna" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det inte rimligt att i lag ange en exakt
procentsats för den fiktiva avkastningen som gäller år efter år utan att på
något sätt ta hänsyn till den vid varje tidpunkt normala reella avkastningen
på kapital.
Utskottet anser att i stället bör avkastningen knytas till någon ränta som
årligen avspeglar det allmänna ränterelaterade läget i Sverige. Ett
alternativ kan vara att använda samma teknik som vid fastställande av
bilförmånsvärde. Ett sådant system skulle uppfattas som mer rättvist av
medborgarna eftersom det tar hänsyn till skillnader mellan olika år.
Vid beräkning av bostadskostnad för småhus ingår en schablonkostnad för
underhåll. Den som bor i hyresfastighet erlägger hyra till fastighetsägaren.
I hyreskostnaden ingår i princip alla kostnader ägaren har för bl.a. yttre
och inre underhåll. Den som innehar en lägenhet med bostadsrätt eller
liknande boendeform har kostnader för underhåll som inte räknas in i den
avgift som erläggs till föreningen och då heller inte vid beräkning av BTP.
Den nya schablon gällande bostadsuppvärmning som tagits fram av
Riksförsäkringsverket är i sig positiv men rättar inte till orättvisorna i
systemet. Enligt utskottets mening bör ett system införas som är rättvisande
mellan olika boendeformer vid beräkning av BTP.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande beräkning av bostadskostnad vid BTP
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf246 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
40. Barnomsorgskonto (mom. 31)
Bo Könberg (fp), Margit Gennser (m), Cecilia Magnusson (m), Gustaf von Essen
(m), Fanny Rizell (kd), Göran Lindblad (m), Birgitta Carlsson (c) och Désirée
Pethrus Engström (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Familjepolitikens
inriktning börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "avstyrks därmed"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att alla föräldrar måste ges bättre möjligheter att förena
familje- och yrkesliv på ett bra sätt. Det är av avgörande betydelse för både
kvinnor och män. Detta kräver att föräldrarnas valfrihet ökar och att utrymme
skapas för en mångfald barnomsorgsformer. Genom våra förslag lägger vi en
grund för att familjerna skall få lika möjligheter, men lösningarna behöver
inte vara likadana. Ett barnomsorgskonto som omfattar alla barn i
förskoleåldern bör därför införas fr.o.m. 2002. Som ett första steg införs
ett barnomsorgskonto på 40 000 kr för ettåringar och 20 000 kr för
tvååringar. Maximalt 20 000 kr per barn skall få tas ut per år. Vidare skall
styrkta barnomsorgskostnader vara avdragsgilla i den kommunala beskattningen.
Rätten till avdrag skall gälla för samtliga barnomsorgskostnader oavsett
tillsynsform och avdrag skall få göras med maximalt 50 000 kr per barn och
år. Avdragsrätten skall kunna utnyttjas under hela förskoleperioden. Vi anser
dessutom att etableringsfrihet bör återinföras så att privat och kooperativ
barnomsorg får samma villkor som den kommunala förskolan. Vidare kompenseras
kommunerna för skattebortfallet. Barnomsorgskontot ger enligt utskottet
föräldrarna möjlighet att välja barnomsorg, minska sin arbetstid eller stanna
hemma under en del av barnens uppväxt. Vad nu anförts bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande lydelse:
31. beträffande barnomsorgskonto
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Sf228 yrkande 1,
2000/01:Sf273 yrkande 22, 2000/01:Sf308 yrkande 2 och 2000/01: Fi210
yrkande 10 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
41. Familjepolitikens inriktning i övrigt (mom. 32)
Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Familjepolitikens
inriktning börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "avstyrks därmed"
bort ha följande lydelse:
Eftersom ensamstående föräldrar ofta är en utsatt grupp bör enligt
utskottets mening samhället erbjuda nätverksstöd t.ex. i form av en
stödperson eller en stödfamilj för ensamstående föräldrar som inte har
släktingar eller annat nätverk.
Vidare anser utskottet att det är dags att uppvärdera föräldrarollen. Att
föräldrar vill göra det bästa för sina barn är en regel med mycket få
undantag. Ingen känner barnet bättre än föräldrarna och ingen kan avgöra
bättre än föräldrarna vad som är bäst för barnet. Det är också av största
vikt att barnen får en väl fungerande vardagskontakt med båda föräldrarna.
För de flesta barnfamiljer är tid tillsammans med barnen den största
bristvaran.
Utskottet anser också att familjepolitiken måste utgå från
subsidiaritetsprincipen, dvs. att så många beslut som möjligt som berör
familjen skall fattas av familjen själv. Vidare bör begreppet barnomsorg även
innefatta föräldrarnas omsorg i det egna hemmet, eftersom de enligt
utskottets mening skall ha rätt att välja den barnomsorgsform som passar
deras barn bäst.
Det viktiga hemarbetet måste utföras, men signalerna från samhället är att
alla bör förvärvsarbeta heltid, även under t.ex. småbarnsperioden. Vård och
underhåll av maskiner har ett värde i BNP, medan vård och underhåll av
människor i hemmet inte räknas i skattesammanhang och inte alls registreras i
den ekonomiska statistiken. Utskottet anser att hemarbetet måste uppvärderas.
Det nuvarande familjepolitiska systemet har enligt utskottet flera brister.
Barnomsorgssubventionerna tillfaller i stor utsträckning redan resursstarka
hushåll. Föräldrapenningen är lägre ju sämre ekonomisk situation kvinnan har
innan hon får barn och omvänt högre för redan välavlönade kvinnor.
Barnbidraget utbetalas lika för alla. Endast bostadsbidraget kan sägas
särskilt gynna resurssvaga hushåll. Vidare är det en brist att det
familjepolitiska stödet inte medger flera alternativa barnomsorgsformer.
Utskottet anser mot bakgrund härav att det krävs en familjepolitisk reform.
Utskottet anser dessutom att varje beslut som riksdagen och regeringen fattar
alltid skall prövas utifrån hur det gagnar och påverkar familjen.
Vad utskottet ovan anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse:
32. beträffande familjepolitikens inriktning i övrigt
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Sf227 yrkande 4 och
2000/01:Sf273 yrkandena 1, 5, 6, 10, 11, 17 och 18 och med avslag på
motionerna 2000/01:Sf227 yrkandena 1 och 2, 2000/01:Sf228 yrkande 4,
2000/01:Sf274 yrkande 5, 2000/01:Sf280, 2000/01:So304 yrkandena 1, 7 och
8 i denna del, 2000/01:So358 yrkande 2, 2000/01:So457 yrkande 1 och
2000/01:Ub243 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
42. Familjepolitikens inriktning i övrigt (mom. 32)
Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Familjepolitikens
inriktning börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "avstyrks därmed"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att betydelsen av familjerna och de sociala gemenskaperna
för individernas livskvalitet måste uppvärderas. En bra familjepolitik ger
stöd i föräldraskapet men övertar inte ansvaret för uppfostran och
utveckling. En bra familjepolitik bygger på valfrihet, flexibilitet och
rättvisa. Den måste underlätta för föräldrar att axla föräldrarollen men
också ge stöd till barn i utsatta situationer. Vidare måste den utformas så
den ger föräldrarna bättre möjligheter att förena familje- och yrkesliv på
ett bra sätt. Det kräver att föräldrarnas valfrihet ökar och att utrymme
skapas för en mångfald barnomsorgsformer. Familjepolitiken måste även gynna
jämställdheten. Det skall t.ex. vara en merit att ta ut föräldraledighet.
Enligt utskottet krävs information för att få pappor att öka sitt engagemang
under barnets första år. Eftersom bidrag och skatter samverkar på ett
olyckligt sätt bör politiken ändras så att föräldrarna får större möjligheter
att styra över sin ekonomi och bidragsberoendet kan minska. Skatterna bör
därför sänkas för personer med låga inkomster. Utöver införande av
barnomsorgskonto och avdrag för barnomsorgskostnader (se reservation 40) bör
avdrag medges för resor till och från barnomsorg.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse:
32. beträffande familjepolitikens inriktning i övrigt
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:So304 yrkandena 1, 7 och 8 i
denna del och 2000/01:So358 yrkande 2 och med avslag på motionerna
2000/01:Sf227 yrkandena 1, 2 och 4, 2000/01:Sf228 yrkande 4,
2000/01:Sf273 yrkandena 1, 5, 6, 10, 11, 17 och 18, 2000/01:Sf274
yrkande 5, 2000/01:Sf280, 2000/01:So457 yrkande 1 och 2000/01:Ub243
yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
43. Familjepolitikens inriktning i övrigt (mom. 32)
Kerstin-Maria Stalin (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Familjepolitikens
inriktning börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "avstyrks därmed"
bort ha följande lydelse:
Barnfamiljernas ekonomi har försämrats både i absoluta och relativa tal
under 1990-talet. I slutet av 1990-talet var det minst dubbelt så många barn
som levde i familjer med låg inkomststandard som i början av 1990-talet.
Inkomstutvecklingen har enligt utskottets mening gått mot en ökad
polarisering när det gäller barnfamiljernas inkomststandard. En
låginkomstutredning bör därför tillsättas för att utreda hur situationen är
för de barn som växer upp i ekonomiskt missgynnade familjer. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse:
32. beträffande familjepolitikens inriktning i övrigt
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf274 yrkande 5 och med avslag
på motionerna 2000/01:Sf227 yrkandena 1, 2 och 4, 2000/01:Sf228 yrkande
4, 2000/01:Sf273 yrkandena 1, 5, 6, 10, 11, 17 och 18, 2000/01:Sf280,
2000/01:So304 yrkandena 1, 7 och 8 i denna del 2000/01:So358 yrkande 2,
2000/01:So457 yrkande 1 och 2000/01:Ub243 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
44. Höjning av garantinivån/garantibeloppet (mom. 34)
Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Övriga motioner om
föräldraförsäkringen börjar med "Som framgår" och slutar med "och Sf304" bort
ha följande lydelse:
Födelsetalen har sjunkit dramatiskt under de senaste åren. De låga
födelsetalen är på sikt ett stort samhällsproblem. Dagens
socialförsäkringssystem premierar arbetslinjen, vilket är bra. I vissa fall
får detta dock negativa konsekvenser. Föräldraförsäkringen är konstruerad så
att man helst skall skaffa sig en utbildning och därefter arbeta några år
innan det första barnet kommer. Det finns dock unga personer som vill skaffa
barn innan de kommer ut på arbetsmarknaden. De är då hänvisade till
garantinivån i föräldraförsäkringen som innebär en föräldrapenning på 60 kr
per dag. Enligt utskottet mening är det inte möjligt att försörja sig på en
så låg ersättning. Eftersom föräldraförsäkringen bör vara så generös att den
inte begränsar möjligheterna att skaffa barn anser utskottet att garantinivån
bör höjas till 150 kr per dag. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 34 bort ha följande lydelse:
34. beträffande höjning av garantinivån/garantibeloppet
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf260 och med anledning av
motionerna 2000/01:Sf233, 2000/01:Sf304, 2000/01:Fi210 yrkande 10 i
denna del och 2000/01:A809 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
45. Höjning av garantinivån/garantibeloppet (mom. 34)
Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Övriga motioner om
föräldraförsäkringen börjar med "Som framgår" och slutar med "och Sf304" bort
ha följande lydelse:
För att få en inkomstbaserad föräldrapenning under hela föräldraledigheten
krävs enligt nuvarande regler att föräldern varit försäkrad för en
sjukpenning under minst 240 dagar i följd. Det innebär t.ex. att den som just
avslutat sin högskoleutbildning inte får mer än grundnivån, dvs. 60 kr per
dag eller 1 800 kr i månaden före skatt. Denna familjs inkomster måste med
all sannolikhet kompletteras med socialbidrag och bostadsbidrag. Med dagens
förvärvsmönster, där många väljer att starta ett eget företag, har
tillfälliga anställningar eller är projektanställda, leder regelverket också
till stor osäkerhet för många föräldrar. Enligt utskottets mening måste det
finnas en grundnivå som kan ge en acceptabel ekonomisk trygghet under barnets
första år. Utskottet anser därför att garantinivån i föräldrapenningen bör
höjas till 200 kr per dag. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 34 bort ha följande lydelse:
34. beträffande höjning av garantinivån/garantibeloppet
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Fi210 yrkande 10 i denna del
och 2000/01:A809 yrkande 8 och med anledning av motionerna
2000/01:Sf233, 2000/01:Sf260 och 2000/01:Sf304 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
46. Pappans rätt till tillfällig föräldrapenning i samband med barns födelse
(mom. 35)
Bo Könberg (fp), Margit Gennser (m), Cecilia Magnusson (m), Gustaf von Essen
(m), Göran Lindblad (m) och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Övriga motioner om
föräldraförsäkringen börjar med "Som redovisats" och slutar med "yrkande 4"
bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att de tio s.k. pappadagarna i den tillfälliga
föräldrapenningen inte kan överlåtas och att det endast är pappan själv som
har rätt till dessa dagar. Det finns dock många kvinnor som av olika skäl är
ensamstående när barnet föds och som skulle behöva avlastning i samband med
barnets födelse. Av det skälet anser utskottet att ensamstående mammor bör
kunna överlåta pappadagarna på någon annan än pappan. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 35 bort ha följande lydelse:
35. beträffande pappans rätt till tillfällig föräldrapenning i samband
med barns födelse
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Sf300 yrkande 4,
2000/01:Sf274 yrkande 4 och 2000/01:Sf308 yrkande 5 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
47. Överlåtelse av föräldraförsäkringsförmåner i övrigt (mom. 36)
Bo Könberg (fp) och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Övriga motioner om
föräldraförsäkringen börjar med "I fråga" och slutar med "denna del" bort ha
följande lydelse:
För att göra föräldraförsäkringen mer flexibel bör enligt utskottets mening
en stor del av ersättningsdagarna kunna överföras till någon annan om
föräldrarna finner detta lämpligt. I enlighet med
Tjänstebeskattningsutredningens förslag bör därför föräldrapenning och annan
tillfällig föräldrapenning än de s.k. pappadagarna kunna överlåtas på ett
friare sätt t.ex. till en vän eller en släkting eller användas som betalning
till en barnvårdare från ett företag. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande lydelse:
36. beträffande överlåtelse av föräldraförsäkringsförmåner i övrigt
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf308 yrkande 5 i denna del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
48. 2,5-årsregeln (mom. 38)
Bo Könberg (fp), Margit Gennser (m), Cecilia Magnusson (m), Gustaf von Essen
(m), Fanny Rizell (kd), Göran Lindblad (m), Birgitta Carlsson (c) och Désirée
Pethrus Engström (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Övriga motioner om
föräldraförsäkringen börjar med "Föräldrapenning beräknas" och slutar med "i
fråga" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att föräldraförsäkringens regler är utformade så att
ett barn som avlidit inte anses ha funnits när familjen får ett nytt barn.
Den s.k. 2,5-årsregeln bör därför ändras så att den blir giltig även då
barnet avlidit före nästa graviditet. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med ett förslag om en sådan ändring. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande lydelse:
38. beträffande 2,5-årsregeln
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:So255 yrkande 2 och med avslag
på motionerna 2000/01:Sf210 och 2000/01:Sf215 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
49. Taket i föräldraförsäkringen m.m. (mom. 39)
Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Övriga motioner om
föräldraförsäkringen börjar med "Vid beräkning" och slutar med "och Sf305"
bort ha följande lydelse:
För barnets utveckling är det enligt utskottet viktigt att papporna
stimuleras att ta ut så många föräldrapenningdagar som möjligt. En viss
ekonomisk styrning finns i det nuvarande föräldraförsäkringssystemet genom
de s.k. mamma- och pappamånaderna. Genom att föräldrapenningen grundar sig på
en inkomst om högst 7,5 prisbasbelopp blir dock ersättningen till pappan i
många fall alldeles för låg. Utskottet anser att det bör göras en uppföljning
av hur föräldraförsäkringens konstruktion styr vem av föräldrarna som väljer
att ta ut föräldrapenning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande lydelse:
39. beträffande taket i föräldraförsäkringen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf221 och med avslag på motion
2000/01:Sf305 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
50. Utbyggd föräldraförsäkring (mom. 40)
Kerstin-Maria Stalin (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Övriga motioner om
föräldraförsäkringen börjar med "I några" och slutar med "yrkande 33" bort ha
följande lydelse:
Som ett led i jämställdhetsarbetet har olika satsningar gjorts för att få
män att i större utsträckning använda sin rätt till föräldraledighet och
föräldrapenning och därmed vara med sina barn under deras första levnadsår.
Emellertid tycks en del arbetsgivare fortfarande tro att det bara är kvinnor
som får barn. För att i viss mån bryta detta negativa mönster bör enligt
utskottets mening ytterligare en del av föräldraförsäkringen kvoteras. På
sikt anser utskottet att mamma- och pappamånaderna bör utökas till tre
månader för vardera föräldern samtidigt som föräldraförsäkringen byggs ut.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:
40. beträffande utbyggd föräldraförsäkring
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:A808 yrkande 33 och med
anledning av motion 2000/01:Sf274 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
51. Barns bosättning i Sverige (mom. 41)
Ulla Hoffmann och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Övriga motioner om
föräldraförsäkringen börjar med "I en" och slutar med "motion Sf217" bort ha
följande lydelse:
För att barns rätt till båda sina föräldrar skall stärkas och göras
oberoende av föräldrarnas bosättning behöver enligt utskottet en ändring
göras i reglerna för den tillfälliga föräldrapenningen. Med nuvarande regler
kan problem uppstå till följd av att föräldrapenningförmåner i princip endast
utges om barnet är bosatt i Sverige. Om barnet är bosatt i Norge hos pappan
medan mamman bor och arbetar i Sverige kan tillfällig föräldrapenning inte
utges om barnet blir sjukt vid besök hos mamman i Sverige. Detsamma gäller om
pappan blir sjuk hemma i Norge och mamman i hans ställe måste ta hand om
barnet. Enligt utskottets mening bör barn ha rätt till föräldrarnas omsorg
vid sjukdom oavsett var barnet bor. Det bör därför tillsättas en utredning
för att belysa konsekvenserna av att ta bort regeln om att
föräldraförsäkringsförmåner enbart utges för vård av barn bosatta i Sverige.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 41 bort ha följande lydelse:
41. beträffande barns bosättning i Sverige
att riksdage med bifall till motion 2000/01:Sf217 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
52. Återbetalning av underhållsstöd (mom. 43)
Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Övriga motioner om
underhållsstöd börjar med "Som redan" och slutar med "yrkande 26" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottet har de höjningar av grundavdraget och procentsatserna som
genomfördes fr.o.m. februari 2000 slagit mycket hårt mot underhållsskyldiga
föräldrar som har medelinkomster och fler än ett barn. I vissa fall tvingas
föräldern av ekonomiska skäl att avstå från att umgås med sina barn. Detta är
negativt för barnet, som även efter en separation behöver båda sina
föräldrar. Mot bakgrund härav anser utskottet att både grundavdraget och
procentsatserna bör sänkas. Enligt utskottet bör vidare en prövning ske av
boförälderns inkomst innan statligt stöd utbetalas. Regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag dels om en sänkning av grundavdraget till 48 000
kr, dels om sänkta procentsatser.
dels att utskottets hemställan under 43 bort ha följande lydelse:
43. beträffande återbetalning av underhållsstöd
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Sf273 yrkande 26 och med avslag
på motionerna 2000/01:Sf209 och 2000/01:Sf267 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
53. Adoptionsbidraget (mom. 44)
Margit Gennser, Cecilia Magnusson, Gustaf von Essen och Göran Lindblad (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som i avsnittet Övriga motioner om
adoptionsbidrag börjar med "I två" och slutar med "anses tillgodosedda" bort
ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att kostnaden för en adoption i dag kan uppgå till
mer än fyra gånger det nuvarande bidraget på 24 000 kr per adoption. Enligt
utskottets mening får det inte bli så att möjligheten att adoptera blir en
klassfråga. Det avgörande skall i stället vara lämpligheten hos de blivande
adoptivföräldrarna. Utskottet anser med hänsyn härtill att adoptionsbidraget
bör följa kostnadsutvecklingen och höjas till 50 % av kostnaden, dock högst
55 000 kr. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 44 bort ha följande lydelse:
44. beträffande adoptionsbidraget
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:L406 yrkande 6 och
2000/01:Sf241 yrkande 3 och med avslag på motion 2000/01:Sf241 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Moderaternas anslagsförslag (mom. 7, 25 och 33)
Margit Gennser, Cecilia Magnusson, Gustaf von Essen och Göran Lindblad (alla
m) anför:
Den 22 november 2000 beslöt riksdagens majoritet bestående av
socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister att fastställa
ekonomiska ramar för de olika utgiftsområdena i den statliga budgeten och en
beräkning av statens inkomster avseende 2001. Samtidigt beslutades om
preliminära utgiftstak för åren 2002 och 2003.
Moderata samlingspartiet har i parti- och kommittémotioner förordat en
annan inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Våra
förslag syftar till att skapa förutsättningar för ett ekonomiskt, kulturellt
och socialt växande Sverige. Vi vill satsa på en utbildning som ger alla
större möjligheter till ett rikare liv. Genom en större enskild sektor och
ett starkare civilt samhälle kan både företag och människor växa. Ännu fler
kan komma in på den ordinarie arbetsmarknaden. Den sociala tryggheten ökar
också i andra bemärkelser genom att hushållen får en större ekonomisk
självständighet. Friheten att välja bidrar både till mångfald, en bättre
kvalitet och en större trygghet. De enskilda människorna får ett större
inflytande över sina liv.
Vi har föreslagit en långtgående växling från subventioner och bidrag till
omfattande skattesänkningar för alla, främst låg- och medelinkomsttagare.
Samtidigt värnar vi de människor som är i störst behov av gemensamma insatser
och som har små eller inga möjligheter att påverka sin egen situation. Vi
slår också fast att det allmänna skall tillföras resurser för att på ett
tillfredsställande sätt kunna genomföra de uppgifter som måste vara
gemensamma.
När riksdagens majoritet nu genom riksdagsbeslutet den 22 november om ramar
för de olika utgiftsområdena valt en annan inriktning av politiken, redovisar
vi i detta särskilda yttrande den del av vår politik som rör utgiftsområdena
10, 11 och 12.
Anslag inom utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Moderaterna anser att utgiftsområde 10 bör minskas med 11 300 miljoner kronor
för år 2001 jämfört med regeringens förslag.
19:1 Sjukpenning och rehabilitering, m.m.
Moderaterna föreslår en minskning av anslag 19:1 på sammanlagt 11 040
miljoner kronor.
Den av oss föreslagna utgiftsminskningen uppnås bl.a. genom ändringar i
sjukpenningförsäkringen, utbildning i försäkringsmedicin och genom att
privata alternativ ges till den offentliga sektorn. Vidare uppnås
utgiftsminskningen genom att försäkringskassan får det finansiella ansvaret
för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och möjlighet att upphandla
rehabiliteringstjänster på annat håll än i det egna landstinget. Anslaget
påverkas även av våra förslag om att sjukskrivningar på grund av
trafikolyckor bör föras över från den allmänna sjukförsäkringen till den
obligatoriska trafikförsäkringen och att havandeskapspenningen bör flyttas
från utgiftsområde 12 till utgiftsområde 10.
Vi föreslår att den sjukpenninggrundande inkomsten skall beräknas på ett
genomsnitt av de senaste 24 månadernas inkomst samt räknas upp med
basbeloppet som grund. Vidare anser vi att kompensationsnivån i
sjukpenningförsäkringen skall utgöra 75 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten och att ytterligare en karensdag, den åttonde dagen, skall införas
i sjukpenningförsäkringen. Vi föreslår också att läkare och annan
nyckelpersonal skall ges en bättre försäkringsmässig utbildning för att
härigenom strama upp sjukskrivningarna. När det gäller rehabiliteringen
föreslår vi även där en ersättningsnivå på 75 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten och att rehabiliteringen skall omfattas av två karensdagar. Följer
rehabiliteringen på en sjukskrivningsperiod anser vi att karensdagarna från
sjukperioden bör tillgodoräknas.
19:2 Förtidspensioner
Moderaterna föreslår en utgiftsminskning inom anslag 19:2 på sammanlagt 1 000
miljoner kronor.
Vi anser att kostnaderna för förtidspensioner kommer att minska genom våra
förslag om att försäkringskassan får det finansiella ansvaret för den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen och möjlighet att upphandla
rehabiliteringstjänster på annat håll än i det egna landstinget.
19:4 Arbetsskadeersättningar
Moderaterna föreslår en utgiftsminskning inom anslag 19:4 på sammanlagt 300
miljoner kronor.
Vi vill se en stegvis reformprocess där arbetsskadeförsäkringen i ett
första steg bryts ut ur stasbudgeten och avgifterna anpassas till antalet
skador inom en bransch eller ett företag. På detta sätt kan utgifterna för
arbetsskador minskas.
19:8 Allmänna försäkringskassor
Moderaterna föreslår en utgiftsökning inom anslag 19:8 på sammanlagt 1 000
miljoner kronor.
Vi anser att socialförsäkringsadministrationen bör få ytterligare medel så
att försäkringskassorna skall kunna öka arbetsinsatserna för rehabilitering
och samordning. Vi anvisar därför ytterligare 765 miljoner kronor för vårt
förslag om utökat ansvar för rehabiliteringen och för köp av tjänster och 235
miljoner kronor för att försäkringskassan skall kunna tillsätta fler
rehabiliteringstjänster.
Anslag inom utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
20:1 Ålderspensioner
Moderaterna föreslår en utgiftsökning inom anslaget 20:1 på sammanlagt 400
miljoner kronor.
Vi anser att det nu är dags att betala tillbaka den del av folkpensionen
som innehölls av staten under perioden 1993-1998 genom att pensionerna då
beräknades på ett basbelopp minskat med två procentenheter. Vi anser därför
att pensionerna för dem som uppbar folkpension under den nämnda perioden
skall beräknas utifrån ett prisbasbelopp som är förhöjt med två
procentenheter under perioden 2001-2006. Förslaget innebär att 1993 års
innehållna pensioner betalas ut år 2001, 1994 års innehållna pensioner år
2002 osv.
20:2 Efterlevandepensioner till vuxna
Moderaterna föreslår en utgiftsökning inom anslaget 20:2 på sammanlagt 550
miljoner kronor.
Vi vidhåller vår tidigare framförda kritik av den inkomstprövning av
änkepensionerna som infördes år 1997. Inkomstprövningen måste upphöra och
nivåerna återställas till vad som gällde före den 1 april 1997. På så sätt
säkras änkornas ekonomiska trygghet och tilltron till det offentliga
pensionssystemet urholkas inte.
20:3 Bostadstillägg till pensionärer
Moderaterna föreslår besparingar inom anslaget 20:3 på sammanlagt 505
miljoner kronor.
Vi anser att den av regeringen föreslagna höjningen av bostadstillägget till
pensionärer inte bör genomföras. Utformningen av bestämmelserna om
bostadstillägg har verkat kostnadsdrivande på framför allt kommunernas
hyressättning. Vi vill i stället använda en del av medlen till att förbättra
villkoren för de allra sämst ställda pensionärerna genom att höja den skäliga
levnadsnivån i det särskilda bostadstillägget från 123,4 % av prisbasbeloppet
till 135,4 % av prisbasbeloppet för den som är ensamstående och från 102,4 %
av prisbasbeloppet till 114,4 % för den som är gift. Sammantaget innebär våra
förslag en nettoförstärkning av anslaget med 445 miljoner kronor.
Anslag inom utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Vi anser att utgiftsområde 12 bör minskas med 3 626 miljoner kronor för
budgetåret 2001.
21:1 Allmänna barnbidrag
Vi avvisar förslaget att höja barnbidragen fr.o.m. den 1 januari 2001 och
föreslår därför en minskning av anslaget med 2 200 miljoner kronor jämfört
med regeringen förslag. I stället för barnbidragshöjningen föreslår vi att
ett extra grundavdrag på 12 000 kr per barn och år införs i den kommunala
beskattningen.
21:2 Föräldraförsäkringen
Vi föreslår besparingar inom anslaget 21:2 på 1 034 miljoner kronor.
Besparingarna uppnås genom att ersättningsnivån i föräldraförsäkringen
sänks till 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten och att
havandeskapspenningen förs över till utgiftsområde 10 anslaget 19:1
Sjukpenning och rehabilitering m.m. Vi föreslår också att garantibeloppet i
föräldraförsäkringen höjs till 120 kr per dag fr.o.m. den 1 januari 2001.
21:3 Underhållsstöd
Vi föreslår besparingar inom anslaget 21:3 på 400 miljoner kronor.
Vi ifrågasätter det nuvarande systemet med underhållsstöd som enligt vår
mening är behäftat med många nackdelar. Vår kritik riktar sig mot att
föräldrarna blir betalningsansvariga till staten i stället för till sina
barn, att lagen om underhållsstöd och föräldrabalkens regler ger olika utslag
samt att underhållsstödet inte är inkomstprövat i förhållande till
boförälderns inkomster. Vidare anser vi att stödet till ombildade familjer är
onödigt stort och att inkomstberäkningen är ofördelaktig för egenföretagare.
Enligt vår uppfattning är det föräldrarna som i första hand skall ha
försörjningsansvaret för sina barn, och vi föreslår därför att det nuvarande
systemet ersätts av ett behovsprövat ensamståendestöd.
21:4 Bidrag till kostnader för internationella adoptioner
Vi föreslår en utgiftsökning inom anslaget 21:4 på 8 miljoner kronor.
Enligt vår mening bör bidraget till kostnader för adoptioner höjas till 50
% av kostnaden enligt en schablon för varifrån barnet adopteras, dock högst
55 000 kr per barn.
2. Kristdemokraternas anslagsförslag (mom. 7, 25 och 33)
Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (båda kd) anför:
I riksdagen finns en majoritet - bestående av socialdemokrater,
vänsterpartister och miljöpartister - för förslagen i budgetpropositionen för
budgetåret 2001 om ekonomiska ramar för de olika utgiftsområdena samt
beräkningen av statens inkomster för år 2001. Samma majoritet har också
uttalat sitt stöd gällande beräkningen av det offentliga utgiftstaket samt
förslagen om preliminära utgiftstak för åren 2002 och 2003.
I finansutskottets betänkande 2000/01:FiU1 om utgiftsramar och beräkning av
statsinkomsterna har företrädarna för Kristdemokraterna i en reservation lagt
fram förslag till totala utgifter för statsbudgeten och fördelning på
utgiftsområden. Genom riksdagsbeslut den 22 november har riksdagens majoritet
valt en annan inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken.
Kristdemokraternas budgetförslag tar sikte på att öka sysselsättningen så att
välfärden kan tryggas för alla. Dessa förslag är en helhet och det är därför
i detta andra steg inte meningsfullt att fullfölja vårt förslag avseende
fördelning av den beslutade ramen på olika anslag inom utgiftsområdena. I det
följande redovisar vi vilken fördelning på anslag inom utgiftsområdena 10, 11
och 12 som förordats av Kristdemokraterna.
Anslag inom utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Kristdemokraterna anser att utgiftsområde 10 bör minskas med 5 880 miljoner
kronor för år 2001 jämfört med regeringens förslag.
19:1 Sjukpenning och rehabilitering, m.m.
Kristdemokraterna föreslår besparingar inom anslaget 19:1 på sammanlagt 5 265
miljoner kronor.
De av oss föreslagna besparingarna uppnås genom införandet av ytterligare
en karensdag i sjukförsäkringen med bibehållet högriskskydd och genom en ny
beräkningsgrund för sjukpenninggrundande inkomst. Vi anser att
sjukpenninggrundande inkomst bör beräknas på snittinkomsten under de senaste
två åren samt att skattepliktiga förmåner och semesterersättning skall vara
sjukpenninggrundande. Den besparing företagen gör till följd av vårt förslag
om ytterligare en karensdag reglerar vi med en höjning av
arbetsgivaravgiften. Enligt vår uppfattning bör vidare samtliga
personskadekostnader i samband med trafikolyckor föras över till
trafikförsäkringen. En sådan ordning skulle leda till att samhällets
kostnader minskar.
Vi begär vidare beslut om en ny rehabiliteringsorganisation från den 1 juli
2001. Denna bör utformas enligt de förslag som Utredningen om den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen lämnar i betänkande SOU 2000:78. En ny
myndighet bör emellertid inte enligt vår mening inrättas. För genomförandet
krävs enligt vår mening dels nödvändigt lagstiftningsarbete, dels
tillsättande av en organisationskommitté med ansvar för genomförandet.
19:2 Förtidspensioner
Kristdemokraterna föreslår besparingar inom anslaget 19:2 på sammanlagt 625
miljoner kronor.
Vi anser att en effektivare rehabilitering med en ny
rehabiliteringsorganisation ger lägre kostnader för förtidspensioner.
19:7 Riksförsäkringsverket
Kristdemokraterna föreslår en besparing inom anslaget 19:7 på sammanlagt 10
miljoner kronor.
Vi ger RFV 25 miljoner kronor för nya arbetsuppgifter, bl.a. för arbetet med
en s.k. utvecklingspeng som vi föreslår skall utbetalas av försäkringskassan.
Vi föreslår dock ett sparbeting för RFV om 2,5 %, vilket ger en besparing på
15 miljoner kronor. RFV tillförs således 10 miljoner kronor.
Anslag inom utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
20:1 Ålderspensioner
Kristdemokraterna föreslår en utgiftsökning inom anslaget 20:1 på 940
miljoner kronor.
Vi anser att pensionstillskottet bör höjas med 200 kr per månad. Antalet
pensionärer med behov av pensionstillskott har under 1990-talet positivt nog
minskat med ungefär 240 000 personer, från ca 36 % av antalet pensionärer
till ca 20 %. Vårt förslag innebär att de sämst ställda pensionärernas
situation förbättras.
20:2 Efterlevandepensioner till vuxna
Kristdemokraterna föreslår en utgiftsökning inom anslaget på 836 miljoner
kronor.
Vi anser att änkepensionerna måste återställas till den nivå som gällde
före den 1 april 1997. Vidare anser vi att omställningspensionen redan nu bör
förlängas från sex månader till tolv månader. Vi anser att det måste satsas
resurser på dem som drabbats av sorg och andra svårigheter.
20:3 Bostadstillägg till pensionärer
Kristdemokraterna föreslår en utgiftsökning inom anslaget 20:3 på 30 miljoner
kronor.
Vi anser det glädjande att allt färre pensionärer är i behov av
bostadstillägg. Dock får under inga omständigheter glömmas bort de äldre som
saknar ekonomisk kraft att själva finansiera en rimlig och normal boende-
standard. Regeringens förslag om en höjning av bostadstillägget är därför
positivt.
Vi står dock fast vid vårt tidigare krav på att fritidsfastigheter inte
skall tas med som inkomst vid beräkning av bostadstillägget till pensionärer.
Det är inte ovanligt att dagens pensionärer i unga år skaffat sig en
fritidsfastighet och där dagens höga taxeringsvärde får till följd en så hög
beräknad avkastning att de tvingas sälja fastigheten för att kunna erhålla
bostadstillägg.
Anslag inom utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Vi anser att utgiftsområde 12 bör minskas med 845 miljoner kronor för
budgetåret 2001.
21:1 Allmänna barnbidrag
Vi föreslår besparingar inom anslaget 21:1 på 525 miljoner kronor.
Vi anser att barnbidraget bör höjas till 925 kr per barn och månad fr.o.m.
januari 2001 samtidigt som en skattereduktion införs på 25 kr per barn och
månad. Skattereduktionen bör därefter ökas till 100 kr per barn och månad
fr.o.m. 2002 och till 150 kr per barn och månad fr.o.m. 2003.
21:2 Föräldraförsäkring
Vi föreslår besparingar inom anslaget 21:2 på 320 miljoner kronor.
Vi anser att garantibeloppet i föräldraförsäkringen skall höjas till 150 kr
per dag från 2001. Vidare anser vi att den sjukpenninggrundande inkomsten bör
beräknas på ett genomsnitt av de senaste två årens inkomster samt att
skattepliktiga förmåner och semesterersättning skall vara
sjukpenninggrundande.
21:6 Vårdbidrag
Vi föreslår en utgiftsökning inom anslaget 21:6 på 500 000 kr.
Enligt utskottets mening är biståndsarbetare viktiga för Sverige. De utför
ett beundransvärt arbete under ibland stora uppoffringar. Enligt den nya
socialförsäkringslagen, som träder i kraft den 1 januari 2001, kommer
biståndsarbetare som är anställda av en ideell organisation att omfattas av
bosättningsbaserade förmåner. Vid utlandstjänstgöring kommer de därmed att få
rätt till familjestöd. Vårdbidrag räknas emellertid inte som familjestöd,
varför denna förmån inte kommer att kunna utges under utlandsvistelsen. Vi
anser att reglerna bör ändras så att även vårdbidrag skall kunna utges för
barn till biståndsarbetare under utlandstjänstgöring.
3. Centerpartiets anslagsförslag (mom. 7, 25 och 33)
Birgitta Carlsson (c) anför:
Anslag inom utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Centerpartiet anser att utgiftsområde 10 bör minskas med 4 693 miljoner
kronor för år 2001 jämfört med regeringens förslag.
19:1 Sjukpenning och rehabilitering, m.m.
Centerpartiet föreslår besparingar inom anslaget 19:1 på sammanlagt 4 670
miljoner kronor.
De av oss föreslagna besparingarna uppnås bl.a. av vårt förslag om att
arbetsgivarinträdet bör förlängas till två månader inom den offentliga
sektorn. Vi anser att en förlängd sjuklöneperiod kan förmå arbetsgivarna att
ta ett större ansvar för arbetsmiljön och för att stoppa de höga sjuktalen.
Kompensation ges genom att arbetsgivaravgiften sänks i motsvarande mån.
Vidare föreslår vi att beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten
skall ändras så att den baseras på historisk inkomst. Vad gäller den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen har vi förslag som syftar till att man
övergår från passivt stöd till aktiva insatser. Genom anslagsvillkor föreslår
vi att av anslag 19:1 skall dels 3 300 miljoner kronor användas till
rehabiliteringsersättning och rehabiliteringsstöd, och att sjukpenningen i
motsvarande grad skall minskas, dels 500 miljoner kronor få användas för
finansiell samordning och rehabiliteringsutredningar. Centerpartiet, som
länge har drivit frågan om att samverkan av FINSAM-modell bör tillåtas i hela
landet, kan konstatera att regeringen nu kommer att få i uppdrag att
återkomma till riksdagen med ett förslag till finansiell samordning. I
betänkande 2000/01:SoU5 har socialutskottet med anledning av en motion väckt
av Lennart Daléus m.fl. (c) föreslagit ett tillkännagivande härom, vilket
riksdagen kommer att besluta om den 29 november 2000.
19:7 Riksförsäkringsverket
Centerpartiet föreslår en utgiftsminskning inom anslag 19:7 på sammanlagt 23
miljoner kronor.
Anslaget minskas till följd av en besparing.
Anslag inom utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
I stället för att höja bostadstillägget vill vi höja pensionstillskottet med
3 000 kr per år. Det gynnar pensionärer med låg pension, däribland många
kvinnor. Centerpartiet föreslår därför en utgiftsökning inom anslaget 20:1 på
1 004 miljoner kronor.
Vårt förslag leder till att BTP ökar med ca 200 miljoner kronor eftersom
inkomstavdraget då minskar, och därför blir besparingen på anslaget 20:3 i
förhållande till regeringens förslag 663 miljoner kronor.
Anslag inom utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Vi anser att utgiftsområde 12 bör ökas med 570 miljoner kronor för budgetåret
2001.
21:2 Föräldraförsäkring
Vi föreslår en utgiftsökning inom anslaget 21:2 på 570 miljoner kronor.
För att förbättra barnfamiljernas ekonomi anser vi att den lägsta nivån i
föräldrapenningen bör höjas från 60 kr till 200 kr dag. Vi anser vidare att
den sjukpenninggrundande inkomsten bör beräknas på ett genomsnitt av de två
senaste årens inkomster, vilket påverkar föräldrapenningen och den tillfällig
föräldrapenningen.
4. Folkpartiets anslagsförslag (mom. 7, 25 och 33)
Bo Könberg (fp) anför:
Anslag inom utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Folkpartiet anser att utgiftsområde 10 bör minskas med 4 740 miljoner kronor
för år 2001 jämfört med regeringens förslag.
19:1 Sjukpenning och rehabilitering, m.m.
Folkpartiet föreslår besparingar inom anslaget 19:1 på sammanlagt 4 650
miljoner kronor.
Genom finansiell samordning kan försäkringspengar aktiveras i syfte att
förkorta vårdköer och förbättra rehabiliteringen, dvs. sjukförsäkringsmedel
bör användas för att operera bort vårdköer. Detta skulle enligt vår mening
leda till minskade kostnader för sjukförsäkringen och förtidspensionerna.
Folkpartiet, som länge har drivit frågan om att samverkan av FINSAM-modell
bör tillåtas i hela landet, kan konstatera att regeringen nu kommer att få i
uppdrag att återkomma till riksdagen med ett förslag till finansiell
samordning. Socialutskottet har i sitt betänkande 2000/01:SoU5 föreslagit ett
tillkännagivande härom, vilket riksdagen kommer att besluta om den 29
november 2000. Vi anser att sjukförsäkringskostnader på grund av trafik-
olyckor bör föras över till trafikförsäkringen. Detta medför en besparing på
anslaget liksom vårt förslag om åtgärder mot överutnyttjande av försäkringen.
Vi anser att en förbättring bör göras av närståendepenningen och den därtill
kopplade rätten till ledighet för vård av en svårt sjuk person. Rätten till
ledighet bör enligt vår mening förlängas från 60 till 120 dagar. En sådan
åtgärd ger både humanitära och ekonomiska vinster och innebär en minskad
belastning på vårdplatser inom landstingen.
19:2 Förtidspensioner
Folkpartiet föreslår besparingar inom anslaget 19:2 på sammanlagt 140
miljoner kronor.
Genom att tilldela försäkringskassorna 50 miljoner kronor för åtgärder mot
överutnyttjande av försäkringen minskar kostnaderna för förtidspensioner.
Även på detta anslag skulle en besparingen uppnås genom att tillåta FINSAM i
hela landet.
19:8 Allmänna försäkringskassor
Folkpartiet föreslår en utgiftsökning inom anslaget 19:8 på sammanlagt 50
miljoner kronor.
Enligt Folkpartiets mening är det viktigt för socialförsäkringssystemets
legitimitet att åtgärder mot överutnyttjande vidtas. Av det skälet bör
försäkringskassorna tillföras ytterligare 50 miljoner kronor.
Anslag inom utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Vi anser att inkomstprövningen av änkepensioner skall slopas och att
omställningspensionen skall förlängas från sex månader till tolv månader.
Folkpartiet föreslår därför att anslaget 20:1 tillförs ytterligare 786
miljoner kronor. Vi anser vidare att fritidsfastighet inte skall tas med i
inkomstberäkningen för BTP och vill därför att anslaget 20:3 skall tillföras
50 miljoner kronor mer än vad regeringen föreslagit.
Anslag inom utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Vi anser att utgiftsområde 12 bör minskas med 2 300 miljoner kronor för
budgetåret 2001.
21:1 Allmänna barnbidrag
Vi föreslår besparingar inom anslag 21:1 på 2 200 miljoner kronor.
Vi anser att barnbidragshöjningen bör omvandlas till en skattereduktion för
barnfamiljer fr.o.m. 2001. Vårt förslag om skattereduktion innebär att
barnfamiljerna får ett stöd som både motsvarar regeringens föreslagna
barnbidragshöjning och minskar antalet familjer med mycket höga
marginaleffekter.
21:2 Föräldraförsäkring
Vi föreslår en utgiftsökning inom anslag 21:2 på 120 miljoner kronor.
Vi anser att ersättningsnivån för mamma- och pappamånaderna bör höjas till
90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten och att garantibeloppet i
föräldraförsäkringen bör höjas till 150 kr per dag. Däremot bör enligt vår
mening de 90 garantidagarna i föräldraförsäkringen kunna avskaffas. Vi anser
också att åtgärder kan vidtas mot överutnyttjande av föräldraförsäkringen,
vilket enligt vår uppfattning kan minska utgifterna med 50 miljoner kronor.
21:3 Underhållsstöd
Vi föreslår en besparing inom anslag 21:2 på 220 miljoner kronor.
Vi anser att ett nytt system för underhållsstöd bör införas och utformas så
att det gemensamma föräldraansvaret markeras. Därmed kan utgifterna hållas
tillbaka. Vi anser vidare att åtgärder mot fusk och överutnyttjande kan
minska utgifterna för anslaget med 20 miljoner kronor.
5. Karensdag för dem med flera arbetsgivare m.m. (mom. 6)
Ulla Hoffmann och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anför:
Vi anser att det nuvarande karensdagssystemet medför problem för
deltidsanställda, skiftarbetare, timanställda och dem med fler än en
arbetsgivare. Det är inte tillfredsställande att t.ex. en person som har mer
än en arbetsgivare kan drabbas av fler karensdagar vid varje sjuktillfälle.
Tas karensdagen bort uppstår inte dessa problem. Enligt utskottets majoritet
utgör en karensdag kombinerat med olika högriskskydd en väl avvägd självrisk
i sjukförsäkringssystemet. Vänsterpartiet delar inte denna uppfattning.
Karensdagen drabbar lågavlönade med monotona arbetsuppgifter och med liten
möjlighet till flexibilitet. Vi anser att en ersättningsnivå på 80 % är för
låg och utgör en tillräcklig självrisk.
6. Ekonomisk samverkan och finansiell samordning (mom. 13)
Ulla Hoffmann och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anför:
Vi vill betona vikten av ökad samverkan mellan olika huvudmän och de
samordningsvinster som kan uppnås härigenom. I dag pågår en rad projekt inom
ramen för SOCSAM och FRISAM. Dessa projekt är ännu inte utvärderade men bör
kunna tjäna som grund för det regelverk som skall utformas. Samordning enligt
FINSAM-modell kan i sin förlängning innebära undanträngningseffekter och att
sjukvårdens prioriteringsordning sätts åt sidan. Det är därför viktigt att
utvidga samverkan så att alla berörda myndigheter samverkar i
rehabiliteringsärenden. I detta sammanhang är även arbetsförmedlingen en
central aktör. Naturligtvis måste samverkan utgå ifrån individens behov av
rehabilitering. Vänsterpartiet anser dessutom att kostnaderna skall betalas
där de uppstår. Om anledningen till vårdköer, och därmed också längre
sjukskrivningar, är besparingar och personalneddragningar inom landstingen,
kapacitetsbrist och ineffektiva vårdkedjor, är detta ett problem som bör
åtgärdas inom ramen för landstingens budget.
7. Familjepolitikens inriktning i övrigt (mom. 32)
Margit Gennser, Cecilia Magnusson, Gustaf von Essen och Göran Lindblad (alla
m) anför:
Vår utgångspunkt för familjepolitiken är dels att barnen skall känna trygghet
och närhet till föräldrarna under uppväxten, dels att kvinnor och män skall
kunna delta i yrkeslivet på likvärdiga villkor med hjälp av en barnomsorg som
anpassas till familjens önskemål och det egna arbetets krav. En förutsättning
för att föräldrarna skall kunna ge sina barn trygghet är att de har makten
över sitt och sin familjs liv. För att uppnå detta krävs bl.a. en omställning
av skattepolitiken. Den måste ta hänsyn till den försörjningsbörda som
föräldraskapet innebär. Vi föreslår av det skälet bl.a. ett grundavdrag vad
gäller inkomstskatten om 50 000 kr per år, ett barnavdrag på 12 000 kr per
barn och år och en avdragsrätt för hushållsnära tjänster, allt i syfte att
ställa om de familjepolitiska stöden från bidrag till avdrag. Eftersom
mångfald inom barnomsorgen gör det lättare för alla att finna den lösning som
passar den enskildes vardag bäst vill vi tillsammans med de övriga borgerliga
partierna genomföra en barnomsorgsreform som ger makten till föräldrarna i
stället för till politikerna. I reservation 40 ovan har vi närmare utvecklat
vårt förslag om en barnomsorgsreform. Genom den valfrihet som vårt förslag
innebär kommer det att bli lättare både för föräldrar som vill yrkesarbeta
och för de föräldrar som vill vara hemma med barnen.
8. Pappans rätt till tillfällig föräldrapenning i samband med barns födelse
(mom. 35)
Kerstin-Maria Stalin (mp) anför:
I samband med att ett barn föds har en pappa eller adoptivpappa möjlighet att
vara ledig under tio dagar med tillfällig föräldrapenning. Dessa dagar kan
inte överlåtas utan det är endast pappan själv som har rätt till dagarna. I
dag finns det dock många kvinnor som av olika skäl är ensamstående vid sitt
barns födelse, liksom det blir allt vanligare att homosexuella skaffar barn.
Om den nyblivna ensamstående mamman fick möjlighet att överlåta de tio
dagarna skulle hon kunna få avlastning i samband med barnets födelse av någon
släkting eller vän. Även i de fall där partnerskap ingåtts borde den
biologiska mamman få bestämma vem som skall få använda sig av de tio dagarna
och därmed ge livspartnern möjlighet att kunna vara hemma vid barnets
ankomst. Vi anser således att det skall vara möjligt att överlåta de tio
pappadagarna till någon annan person i de fall mamman är ensamstående och det
skall gälla också om mamman ingått partnerskap. Eftersom det är viktigt att
inte inskränka pappans rätt till ledighet i samband med barnets födelse skall
det emellertid inte vara möjligt att överlåta de tio pappadagarna på någon
annan person om kvinnan och mannen är gifta eller sambor.
9. Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten (mom. 46)
Ulla Hoffmann och Sven-Erik Sjöstrand (båda v) anför:
När riktlinjerna för det nya pensionssystemet första gången presenterades i
en proposition år 1994 reserverade sig Vänsterpartiet mot propositionens
förslag vid utskottets behandling. Vår principiella kritik kvarstår, vilket
lett till att vi även fortsättningsvis reserverat oss mot de delar av
pensionssystemet som varit uppe till behandling i riksdagen.
Genom att Vänsterpartiet reserverade sig bereddes vi inte möjlighet att
delta i den s.k. Genomförandegruppen, som består av de fem partier som står
bakom överenskommelsen. Därmed har vi inte haft någon insyn i det fortsatta
arbetet med pensionsreformen. Vi har inte heller någon möjlighet att påverka
utformningen av de delar som kvarstår att lösa, det gäller t.ex. frågan om
avgiftsväxling, den s.k. bromsen, bostadstilläggets och förtidspensionens
anpassning.
Sedan hösten år 1998 har Vänsterpartiet ett samarbete med regeringen som
bl.a. omfattar budgetfrågorna. Samarbetet rymmer dock inte frågor som direkt
berör det nya pensionssystemet. Detta leder till väsentliga problem.
Genomförandegruppen fattar politiska beslut med ekonomisk innebörd utan att
denna grupp har något ansvar för budgeten. Detta torde strida mot
intentionerna i den nya budgetprocessen, där en majoritet vid ett samlat
beslut förutsätts ta ansvar för budgeten i dess helhet.
Trots detta har Vänsterpartiet i samarbete med Socialdemokraterna och
Miljöpartiet kunnat medverka till att hälften av egenavgifterna nu
kompenseras via reducerad skatt och minskad avdragsrätt. I praktiken har
därmed också en viktig beståndsdel i det nya pensionssystemet förändrats till
det bättre. Vänsterpartiet anser att när den offentliga ekonomin tillåter,
bör egen-avgifterna kompenseras fullt ut och avdragsrätten slopas.
Problemet med det delade ansvaret i budgetprocessen kvarstår dock. Det är
därför Vänsterpartiets mening att pensionsfrågorna i sin helhet snarast
möjligt bör integreras i det samlade budgetarbetet.
10. Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten (mom. 46)
Kerstin-Maria Stalin (mp) anför:
Det finns en sedan tidigare känd instabilitet inbyggd i det nya
ålderspensionssystemet. För den enskilde är det högst osäkert hur stor
pension han eller hon kommer att få. Det har visat sig att den s.k. bromsen,
som kommer att användas redan från början, egentligen heter automatisk
balansering.
Vi vill också peka på att omläggningen till och administrationen av det nya
pensionssystemet är och kommer att förbli en mycket omfattande process. Den
är komplicerad och dyr, och det är inte lätt att överblicka vad det hela
kommer att kosta eller vilka effekter den får. Det finns en reell risk att
Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna inte lyckas klara omläggningen
utan att andra av deras ansvarsområden blir lidande. Det är ett faktum som i
sin tur kan komma att drabba enskilda människor i skilda livssituationer.
I propositionen framlagda lagförslag
Lagförslag utgiftsområde 11
Lagförslag utgiftsområde 12
Lagförslag Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring
2.10 Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsregisterlagen
(1997:934)
Härigenom föreskrivs att 7 § socialförsäkringsregisterlagen (1997:934)
skall ha följande lydelse.
Av utskottet framlagda lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (2000:782) om ändring i lagen
(1998:674) om inkomstgrundad ålderspension
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension att 2 kap. 5 § i stället för dess lydelse enligt lagen
(2000:782) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
---------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
---------------------------------------------------------------
2 kap.
5 §
---------------------------------------------------------------
Som pensionsgrundande inkomst av anställning räknas vidare
1. sjukpenning och rehabiliteringspenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring samt sjukpenning enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande
ersättning som utgetts enligt annan författning eller på grund
av regeringens förordnande, i den utsträckning ersättningen
har trätt i stället för en försäkrads inkomst som arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst,
---------------------------------------------------------------
2. föräldrapenningförmåner enligt lagen om allmän försäkring,
---------------------------------------------------------------
3. ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,
---------------------------------------------------------------
4. ersättning som en allmän försäkringskassa har utgett enligt
20 § lagen (1991:1047) om sjuklön,
---------------------------------------------------------------
5. livränta enligt 4 kap. lagen om arbetsskadeförsäkring eller
motsvarande livränta som bestäms med tillämpning av den lagen,
---------------------------------------------------------------
6. delpension enligt lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,
---------------------------------------------------------------
7. vårdbidrag enligt lagen (1998:703) om handikappersättning
och vårdbidrag, i den utsträckning bidraget inte är ersättning
för merkostnader,
---------------------------------------------------------------
8. dagpenning från arbetslöshetskassa,
---------------------------------------------------------------
9. statsbidrag till arbetslösa
som tillskott till deras
försörjning när de startar
egen näringsverksamhet,
---------------------------------------------------------------
10. utbildningsbidrag i form 10. aktivitetsstöd till den
av dagpenning under som deltar i ett
arbetsmarknadsutbildning och arbetsmarknadspolitiskt
yrkesinriktad rehabilitering program,
samt ersättning vid genera-
tionsväxling,
---------------------------------------------------------------
11. utbildningsbidrag för doktorander,
---------------------------------------------------------------
12. korttidsstudiestöd och vuxenstudiebidrag enligt
studiestödslagen (1973:349),
---------------------------------------------------------------
13. vuxenstudiebidrag enligt lagen (1983:1030) om särskilt
vuxenstudiestöd för arbetslösa samt särskilt
utbildningsbidrag,
---------------------------------------------------------------
14. timersättning vid vuxenutbildning för utvecklingsstörda
(särvux) och ersättning till deltagare i
teckenspråksutbildning för vissa föräldrar (TUFF),
---------------------------------------------------------------
15. dagpenning till totalförsvarspliktiga som tjänstgör enligt
lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt och till andra som får
dagpenning enligt de grunder som gäller för
totalförsvarspliktiga, samt
---------------------------------------------------------------
16. bidrag från Sveriges författarfond och Konstnärsnämnden i
den utsträckning som regeringen så föreskriver.
---------------------------------------------------------------
Förslag till lag om ändring i lagen (2000:783) om ändring i lagen (1999:1409)
om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension att 2 kap. 5 § i stället för dess lydelse enligt lagen
(2000:783) om ändring i lagen (1999:1409) om ändring i nämnda lag skall ha
följande lydelse.
---------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
---------------------------------------------------------------
2 kap.
5 §
---------------------------------------------------------------
Som pensionsgrundande inkomst av anställning räknas vidare
1. sjukpenning och rehabiliteringspenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring samt sjukpenning enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande
ersättning som utgetts enligt annan författning eller på grund
av regeringens förordnande, i den utsträckning ersättningen
har trätt i stället för en försäkrads inkomst som arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst,
---------------------------------------------------------------
2. föräldrapenningförmåner enligt lagen om allmän försäkring,
---------------------------------------------------------------
3. ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,
---------------------------------------------------------------
4. ersättning som en allmän försäkringskassa har utgett enligt
20 § lagen (1991:1047) om sjuklön,
---------------------------------------------------------------
5. livränta enligt 4 kap. lagen om arbetsskadeförsäkring eller
motsvarande livränta som bestäms med tillämpning av den lagen,
---------------------------------------------------------------
6. delpension enligt lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,
---------------------------------------------------------------
7. vårdbidrag enligt lagen (1998:703) om handikappersättning
och vårdbidrag, i den utsträckning bidraget inte är ersättning
för merkostnader,
---------------------------------------------------------------
8. dagpenning från arbetslöshetskassa,
---------------------------------------------------------------
9. statsbidrag till arbetslösa
som tillskott till deras
försörjning när de startar
egen näringsverksamhet,
---------------------------------------------------------------
10. utbildningsbidrag i form 10. aktivitetsstöd till den
av dagpenning under som deltar i ett
arbetsmarknadsutbildning och arbetsmarknadspolitiskt
yrkesinriktad rehabilitering program,
samt ersättning vid genera-
tionsväxling,
---------------------------------------------------------------
11. utbildningsbidrag för doktorander,
---------------------------------------------------------------
13. särskilt utbildningsbidrag,
---------------------------------------------------------------
14. ersättning till deltagare i teckenspråksutbildning för
vissa föräldrar (TUFF),
---------------------------------------------------------------
15. dagpenning till totalförsvarspliktiga som tjänstgör enligt
lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt och till andra som får
dagpenning enligt de grunder som gäller för
totalförsvarspliktiga, samt
---------------------------------------------------------------
16. bidrag från Sveriges författarfond och Konstnärsnämnden i
den utsträckning som regeringen så föreskriver.
Förslag till lag om ändring i lagen (2000:795) om ändring i lagen (1998:676)
om statlig ålderspensionsavgift
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:676) om statlig
ålderspensionsavgift att 2 § i stället för dess lydelse enligt lagen
(2000:795) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
---------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
---------------------------------------------------------------
2 §
---------------------------------------------------------------
Avgiften utgör 10,21 procent av ersättning i form av
1. sjukpenning och rehabiliteringspenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring samt sjukpenning enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande
ersättning som utgetts enligt annan författning eller på grund
av regeringens förordnande, i den utsträckning ersättningen
trätt i stället för en försäkrads inkomst av anställning
enligt 2 kap. 3 § lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension eller inkomst av annat förvärvsarbete enligt 2
kap. 6 § första stycket 1-3 nämnda lag,
---------------------------------------------------------------
2. föräldrapenningförmåner enligt lagen om allmän försäkring,
---------------------------------------------------------------
3. ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,
---------------------------------------------------------------
4. ersättning som en allmän försäkringskassa utgett enligt 20
§ lagen (1991:1047) om sjuklön,
---------------------------------------------------------------
5. livränta enligt 4 kap. lagen om arbetsskadeförsäkring eller
motsvarande livränta som bestäms med tillämpning av den lagen,
---------------------------------------------------------------
6. delpension enligt lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,
---------------------------------------------------------------
7. vårdbidrag enligt lagen (1998:703) om handikappersättning
och vårdbidrag, i den utsträckning bidraget inte är ersättning
för merkostnader,
---------------------------------------------------------------
8. dagpenning från arbetslöshetskassa,
---------------------------------------------------------------
9. statsbidrag till arbetslösa
som tillskott till deras
försörjning när de startar
egen näringsverksamhet,
---------------------------------------------------------------
10. utbildningsbidrag i form 10. aktivitetsstöd till den
av dagpenning under som deltar i ett
arbetsmarknadsutbildning och arbetsmarknadspolitiskt
yrkesinriktad rehabilitering program,
samt ersättning vid genera-
tionsväxling,
---------------------------------------------------------------
11. utbildningsbidrag för doktorander,
---------------------------------------------------------------
12. korttidsstudiestöd och vuxenstudiebidrag enligt
studiestödslagen (1973:349),
---------------------------------------------------------------
13. vuxenstudiebidrag enligt lagen (1983:1030) om särskilt
vuxenstudiestöd för arbetslösa samt särskilt
utbildningsbidrag,
---------------------------------------------------------------
14. timersättning vid vuxenutbildning för utvecklingsstörda
(särvux) och ersättning till deltagare i
teckenspråksutbildning för vissa föräldrar (TUFF),
---------------------------------------------------------------
15. dagpenning till totalförsvarspliktiga som tjänstgör enligt
lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt och till andra som får
dagpenning enligt de grunder som gäller för
totalförsvarspliktiga, samt
---------------------------------------------------------------
16. bidrag från Sveriges författarfond och Konstnärsnämnden i
den utsträckning som regeringen så föreskriver.
Förslag till lag om ändring i lagen (2000:796) om ändring i lagen (1999:1411)
om ändring i lagen (1998:676) om statlig ålderspensionsavgift
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:676) om statlig
ålderspensionsavgift att 2 § i stället för dess lydelse enligt lagen
(2000:796) om ändring i lagen (1999:1411) om ändring i nämnda lag skall ha
följande lydelse.
---------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
---------------------------------------------------------------
2 §
---------------------------------------------------------------
Avgiften utgör 10,21 procent av ersättning i form av
1. sjukpenning och rehabiliteringspenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring samt sjukpenning enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande
ersättning som utgetts enligt annan författning eller på grund
av regeringens förordnande, i den utsträckning ersättningen
trätt i stället för en försäkrads inkomst av anställning
enligt 2 kap. 3 § lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension eller inkomst av annat förvärvsarbete enligt 2
kap. 6 § första stycket 1-3 nämnda lag,
---------------------------------------------------------------
2. föräldrapenningförmåner enligt lagen om allmän försäkring,
---------------------------------------------------------------
3. ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,
---------------------------------------------------------------
4. ersättning som en allmän försäkringskassa utgett enligt 20
§ lagen (1991:1047) om sjuklön,
---------------------------------------------------------------
5. livränta enligt 4 kap. lagen om arbetsskadeförsäkring eller
motsvarande livränta som bestäms med tillämpning av den lagen,
---------------------------------------------------------------
6. delpension enligt lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,
---------------------------------------------------------------
7. vårdbidrag enligt lagen (1998:703) om handikappersättning
och vårdbidrag, i den utsträckning bidraget inte är ersättning
för merkostnader,
---------------------------------------------------------------
8. dagpenning från arbetslöshetskassa,
---------------------------------------------------------------
9. statsbidrag till arbetslösa
som tillskott till deras
försörjning när de startar
egen näringsverksamhet,
---------------------------------------------------------------
10. utbildningsbidrag i form 10. aktivitetsstöd till den
av dagpenning under som deltar i ett
arbetsmarknadsutbildning och arbetsmarknadspolitiskt
yrkesinriktad rehabilitering program,
samt ersättning vid genera-
tionsväxling,
---------------------------------------------------------------
11. utbildningsbidrag för doktorander,
---------------------------------------------------------------
13. särskilt utbildningsbidrag,
---------------------------------------------------------------
14. ersättning till deltagare i teckenspråksutbildning för
vissa föräldrar (TUFF),
---------------------------------------------------------------
15. dagpenning till totalförsvarspliktiga som tjänstgör enligt
lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt och till andra som får
dagpenning enligt de grunder som gäller för
totalförsvarspliktiga, samt
---------------------------------------------------------------
16. bidrag från Sveriges författarfond och Konstnärsnämnden i
den utsträckning som regeringen så föreskriver.
------------------------------------------------------------
Summa för utgiftsområdet 101 949
802
------------------------------------------------------------
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Belopp i 1 000-tal kronor
Utskottets förslag överensstämmer med regeringens förslag till
anslagsfördelning.
-------------------------------------------------------------
Summa för utgiftsområdet 33 779 600
-------------------------------------------------------------
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Belopp i 1 000-tal kronor
Utskottets förslag överensstämmer med regeringens förslag till
anslagsfördelning.
------------------------------------------------------------
Summa för utgiftsområdet 47 746 979
------------------------------------------------------------
Offentlig utfrågning om välfärdens utveckling under 1990-talet
Datum: tisdagen den 9 maj 2000
Tid: 10.00-12.45
Lokal: Skandiasalen
Inbjudna: Docenterna Joakim Palme och Johan Fritzell, Institutet för social
forskning, och docent Åke Bergmark, Socialhögskolan i Stockholm
Berit Andnor (s): Jag vill hälsa er välkomna hit till
socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning. Det vi ska diskutera och
bli lite bättre informerade om i dag är det arbete som har skett i en
kommitté som populärt brukar kallas Välfärdsbokslutet.
Syftet bakom kommittén och dess arbete har varit att beskriva hur välfärden
har utvecklats under 90-talet. Det är oerhört intressant för utskottet,
eftersom det är vi som hanterar kärnan i den svenska välfärden.
Socialförsäkringarna är ju vårt område. Vi ser fram emot att höra lite
ytterligare om vad ni har kommit fram till i ert arbete.
Vi har tidigare tagit del av det delbetänkande (SOU 2000:3) som
presenterades i januari. Jag antar att det kommer att gå i vartannat. Men ni
är mycket välkomna hit. Jag heter Berit Andnor och är ordförande i utskottet.
Sedan har vi ledamöterna som sitter här runtomkring utefter kanterna. Vi har
bjudit in ledamöter från kommittén. Det är Joakim Palme, Åke Bergmark och
Johan Fritzell. Mycket välkomna hit.
Vi kommer att göra så att ni var och en får säga någonting. Joakim ska
börja. Sedan blir det utrymme för utskottets ledamöter att ställa frågor
eller komma med synpunkter. Vi ger en möjlighet till det efter varje
inledning. Välkomna hit. Ordet är ditt, Joakim. Varsågod.
Joakim Palme: Tack så mycket. Jag ska börja med att tacka för möjligheten att
komma hit och tala om vårt arbete. Som du sade lämnade vi ett första
betänkande i januari, och sedan ska vi lämna ett slutbetänkande nästa år. Det
är värdefullt för oss att komma hit och få reaktioner på det vi har gjort och
möjligen också något diskutera vårt fortsatta arbete.
Syftet med presentationen är kanske inte att komma hit och berätta för er
vad ni har gjort under 1990-talet utan att sätta
socialförsäkringsutvecklingen i ett perspektiv både när det gäller de
förutsättningar som gällt allmänt för människors välfärd och
välfärdspolitiken under 1990-talet och vad som hänt på andra områden. Man kan
möjligen se samspel, eller brist på samspel, mellan olika typer av
förändringar som skett på olika välfärdsområden och lite diskutera
konsekvenserna av både förändringar i de s.k. socialförsäkringsreglerna och
andra samhällsförändringar som påverkat människors välfärd.
(Bild 1) Det uppdrag vi har i kommittén är att beskriva
välfärdsutvecklingen på 90-talet för att det ska utgöra ett underlag för den
fortsatta socialpolitiska diskussionen om välfärdspolitiken under det 21:a
århundradet. Vi baserar oss med den korta utredningstiden egentligen på den
kunskap som redan finns. Men vi lägger också ut uppdrag och gör egna analyser
på olika områden.
På något sätt tycker jag att det är viktigt att understryka det
välfärdsbegrepp som vi arbetar utifrån. Det är egentligen hämtat från de
gamla låginkomstutredningarna på 60-talet men har intressant nog fått stort
genomslag i den internationella välfärdsforskningen.
Bl.a. har 1998 års nobelpristagare i ekonomi, Amartya Sen, kommit fram till
en väldigt likartad syn där man ser välfärd som olika typer av resurser som
individen förfogar över som gör det möjligt att fatta de beslut och göra de
val i livet som man vill för att kunna styra sitt eget liv. Det är viktigt
att se att dessa resurser inte bara handlar om pengar, utan också om hälsa,
social förankring, utbildning osv.
Det som vi har försökt göra är att granska i vilken mån de
välfärdspolitiska systemen förmått trygga nivå och en rimlig fördelning av de
olika typerna av resurser som människor förfogar över. Det är uppenbart att
socialförsäkringar främst har att göra med de ekonomiska resurserna.
(Bild 2) Om man ska försöka att göra något slags beskrivning av
förändringar på 90-talet, måste man beakta de mycket besvärliga strukturella
förutsättningar som gällt. Det har inte minst varit den höga arbetslösheten
som präglat årtiondet. Det har i sin tur utlöst en statsfinansiell kris, som
i sin tur utlöst olika typer av åtgärder när det gäller både skattesystemet
och statens utgifter, och då inte minst på socialförsäkringsområdet.
(Bild 3) Vi har också fått fler barn och fler mycket gamla i befolkningen.
Vi har haft en mycket stor flyktinginvandring. Den inträffade efter det att
arbetslösheten gått upp från 1 % till närmare 10 % och efter det att BNP
visat en negativ utveckling i tre år. Då kom den största vågen av
flyktinginvandring som har skett under efterkrigstiden. Det kan man se av den
röda linjen i diagrammet som visar att de utomeuropeiska invandrarna kommer
framför allt år 1994. Det är en puckel.
(Bild 4) Det är också viktigt att beakta att arbetslösheten egentligen har
drabbat hela samhället. Alla sociala grupper, alla utbildningsgrupper och
alla sektorer i ekonomin har drabbats av arbetslöshetskrisen. I den massiva
sysselsättningskrisen är det ändå uppenbart att det finns vissa grupper som
drabbats särskilt mycket. Det är de unga, de utrikes födda och de
ensamstående mödrarna.
De som har haft arbete under 90-talets kris har också haft förändrade
förutsättningar i den meningen att tidsbegränsade anställningar blivit allt
vanligare. Sedan har vi också fokuserat på två viktiga icke-händelser i
utvecklingen. Vi har inte haft ett lika stort och massivt utträde bland den
äldre arbetskraften under 90-talet i Sverige som vi har sett i de övriga
europeiska länderna, och vi har inte fått en utveckling där kvinnorna lämnat
arbetsmarknaden för att bli hemmafruar. Det är viktigt att påpeka att de
händelserna inte har inträffat.
För dem som har arbete är det också uppenbart att även fast vi ser en
strukturomvandling är de fysiskt krävande och enformiga arbetena fortfarande
vanliga. Det är inte förvånande att de är särskilt vanliga bland arbetare,
men de är också vanliga bland utrikes födda. De psykiska påfrestningarna i
arbetet har ökat, och då särskilt bland kvinnor.
(Bild 5) En annan viktig förutsättning är ohälsoutvecklingen, som
egentligen är en positiv huvudlinje. Dödligheten har minskat. Men det finns
en grupp som inte har haft den positiva utvecklingen. Det är framför allt
kvinnor i okvalificerade jobb.
(Bild 6) Sedan kan man se att den massiva sysselsättningskrisen också gör
avtryck i människors hälsoförhållanden, framför allt när det gäller de
psykosomatiska problemen oro, ängslan och ångest. Det är framför allt de som
är i förvärvsaktiv ålder som drabbas. Hälsoläget förbättras sedan något mot
slutet, men når inte upp till den nivå som gällde vid årtiondets ingång. Jag
ska nog påpeka att de utrikes födda återigen är en grupp där man kan se att
krisen slagit särskilt hårt.
(Bild 7) Det är bakgrunden till förändringarna. Det är uppenbart att man
har genomfört stora åtgärder för att sanera statens finanser. Det som vi
pekar på i den här figuren, som finns i delbetänkandet, är att saneringen i
stor utsträckning har skett i form av skattehöjningar och reduktioner i
transfereringarna till hushållen, dvs. socialförsäkringsområdet.
(Bild 8) Man kan säga att saneringspolitiken har skett med vissa
prioriteringar. Framför allt den socialdemokratiska regeringen sade sig vilja
spara i första hand på transfereringarna och i mindre utsträckning på den
sociala servicen. Men man kan se här att det har varit svårigheter för staten
att styra vad som händer på den kommunala nivån.
Kommunernas och landstingskommunernas finanser har också urholkats av
sysselsättningskrisen. Det har lett till att man också på den nivån har
fattat beslut som har varit i begränsande inriktning.
(Bild 9) Man kan också tala om att det har varit ett slags
undanträngningseffekt när vi ser på arbetsmarknadspolitiken. Denna figur
visar utvecklingen i början på 90-talet, som var massiv, då antalet personer
som inbegrips i aktiva åtgärder ökar. De som får olika former av
arbetslöshetsersättning ökar ännu kraftigare under 90-talets början. Det sker
också en ökning bland de arbetslösa som inte är inbegripna i vare sig aktiva
eller passiva åtgärder.
Det är uppenbart att det är detta som driver upp de offentliga utgifterna.
Sedan ser vi mot slutet av årtiondet en tillbakagång både i antalet i passiva
och i aktiva åtgärder. Det sker också en förskjutning från passiva till
aktiva åtgärder.
(Bild 10) Om man ser på utvecklingen av socialförsäkringar på en allmän
nivå visar dessa kurvor egentligen utgifterna med arbetsmarknadspolitiken.
Men om man skulle renodla detta och titta bara på socialförsäkringarna har
det varit en ganska blygsam kostnadsutveckling. Men bakom denna blygsamma
kostnadsutveckling ligger ett ganska dramatiskt årtionde bakom oss. Det vet
ni bättre än några andra, skulle jag kunna tro.
När vi har försökt att karakterisera förändringen både när det gäller
socialförsäkringar och familjestöd, kan man säga att det stora antalet
förändringar som gjorts i regelsystemen under årtiondets inledning i huvudsak
har varit i begränsande riktning. Sedan sker mot årtiondets slut en återgång
i mer expansiv riktning.
(Bild 11) Vi har försökt urskilja olika typer av förändringar. Det gäller
inte bara om de varit i expansiv eller kontraktiv riktning utan vi måste
också skilja mellan kvalificeringsregler, ersättningstid och
ersättningsnivåer.
När det gäller kvalificeringsreglerna tror jag också att det är viktigt att
man skiljer på det som rör om man över huvud taget är försäkrad eller inte.
Där har det inte skett särskilt stora förändringar på socialförsäkringens
område. Man kan se tydliga exempel på arbetslöshetsförsäkringens område. Men
även där har förändringarna varit marginella.
Det viktiga här är att ta fasta på de krav som ställs. Det gäller t.ex.
beviskrav när det gäller arbetsskadeförsäkringen men också de begränsningar
som skett när det gäller grunden för rätt till förtidspension och
sjukpenning. Här sker det gradvisa förändringar. Förändringen i
arbetsskadeförsäkringen kommer 1993, när man skärper arbetsskadebegreppet.
När det gäller förtidspension är det allt från att man avskaffar de rena
arbetsmarknadsskälen i början på 1990-talet till en successiv skärpning av de
s.k. äldrereglerna och ett tydligare fokus på den medicinska ohälsan som
grund för rätt till ersättning.
När det gäller ersättningsnivåerna ser man i början av årtiondet samma
mönster. Man går ned från 90 % till 80 % och från 80 % till 75 %. När det
gäller ersättningstiden sker det också begränsningar. Det gäller bl.a. på
sjukpenningområdet, där man får en karensdag. Man kan också se när det gäller
omställningspensionen att det sker förändringar i ersättningstiden.
Mot slutet av årtiondet sker, när det gäller ersättningsnivåerna, en viss
återgång. Men vi ser inte samma mönster när det gäller
kvalificeringsreglerna. I slutet på årtiondet gäller striktare kriterier för
rätt till olika typer av förmåner.
(Bild 12) Om man ser till familjestödet ser man ungefär likartade
förändringar. Det är inte minst ersättningsnivåerna som påverkas. Det sker
antingen direkt så att beloppen sänks eller så att man t.ex. släpper den
indexering som fanns i relation till basbeloppet när det gäller
bidragsförskottet.
Mot slutet av årtiondet ser vi en återgång till de nivåer som gällde år
1991 och sedan en höjning av de nominella beloppen för barnbidragen och också
en återgång när det gäller flerbarnstillägget.
(Bild 13) Jag ska också säga någonting om de funktionshindrade. Det är det
område där det skett en höjning av ambitionsnivåerna och också en höjning av
de offentliga utgifterna. De offentliga utgifterna har gått plus med 40 %
1993-1997. Men det har varit en koncentration på en väl avgränsad grupp. Man
kan misstänka någon uttunning eller försämring när det gäller gruppen med
mindre besvär. Sedan ska man också påpeka att individens eget initiativ
blivit allt viktigare för att få rätt till de olika typerna av stöd från
samhället.
Det finns också en del icke händelser som har påverkat utvecklingen på
socialförsäkringsområdet. Det vi ser mot slutet av årtiondet är att andelen i
den förvärvsaktiva befolkningen som har inkomster över förmånstaken stiger
allt kraftigare. När realinkomsterna sjunker i mitten på 90-talet sker ingen
förändring. Men utvecklingen mot slutet av årtiondet går ganska snabbt.
(Bild 14) Vi har pekat ut några ofärdsområden. Barnfamiljernas ekonomi är
ett sådant. Det är uppenbart att de har tappat i inkomstfördelningen. Det är
inte i lika stor utsträckning resultat av de nedskärningar som man har gjort
utan beror framför allt på att de tappat i förvärvsinkomster. Det gäller
också de ensamstående mödrarna. Barns välfärd påverkas inte bara av det utan
också av de relativa resursneddragningar som skett i skola och barnomsorg.
Det är ändå uppenbart att de grupper som inte riktigt fångats upp av
trygghetssystemen är de som är nytillträdda på arbetsmarknaden. Det gäller
ungdomar och invandrare.
(Bild 15) Det som vi pekat på som viktiga kunskapsluckor handlar inte bara
om barns välfärd i skola och barnomsorg utan också om framför allt övergången
från utbildning till förvärvsarbete. Det är inte något renodlat 90-
talsfenomen eller något renodlat svenskt fenomen. Vi ser tendenser under 80-
talet att övergången från ungdom och utbildning till förvärvsarbete blir allt
svårare. Det är klart att sysselsättningskrisen har utgjort en ytterligare
påfrestning.
Här hoppas vi kunna göra mer analyser av 90-talsutvecklingen och den
uppgång som sker i slutet av 90-talet inte minst när det gäller ungdomars
sysselsättning.
Det som vi också pekat på i vårt eget betänkande är att det mot bakgrund av
de förändringar som skett i socialförsäkringarna är viktigt att titta på
konsekvenserna av de skärpta kvalificeringsreglerna. En fördjupning som vi
skisserar är att följa upp dem som fått avslag på sina ansökningar om
förtidspension och om möjligt följa upp även avslag inom
arbetsskadeförsäkringen och se vilken inkomstutveckling som grupperna haft
för att se om det möjligen är så att avslagen har utlöst något slags
utslagningsprocess.
Ett andra område som vi också skisserat som ett fortsatt område för analys
är att titta på förändringar i finansieringen av socialförsäkringen under 90-
talet. Ett tredje område är incitament och beteenden. Vad har de förändrade
incitamenten betytt när det gäller korttidsfrånvaro i relation till karensdag
och vad finns det för andra områden där man kan studera konsekvenser på
människors beteenden av att man förändrat trygghetssystem. Det här är något
som man ofta drar mycket långtgående slutsatser av men där det mer
systematiska underlaget ofta saknas. Här hoppas vi kunna göra någonting
ytterligare.
Ett sista område, där vi avvaktar resultat av andra utredningar, gäller den
kraftiga uppgången i sjukfrånvaron som vi ser i slutet på 90-talet. Det
sitter för närvarande tre utredningar. De ska vara klara inom en mycket kort
tid. Innan vi ser resultatet av det är det orealistiskt att vi ska kunna
precisera någon ytterligare analys.
(Bild 16) Jag ska sedan helt kort säga någonting om de vägskäl vi ser för
välfärdspolitiken. Det handlar om familjestödens dimensionering men också om
socialförsäkringarnas golv och tak. Det har aktualiserats av kraftiga
reallöneökningar på slutet av 90-talet. Men det handlar också om de frågor
som rör vilka som hamnar i socialbidragssystemen och som man brukar hävda i
stället borde finnas i socialförsäkringen.
Egentligen handlar det om vad man ska ha för modell för socialförsäkringen
i framtiden. Den allmänna slutsats som vi drar är att det inte går att se
något stort modellskifte när det gäller socialförsäkringen under 90-talet.
Det är fortfarande så att socialförsäkringen huvudsakligen följer
inkomstbortfallsprincipen och att det är en stor majoritet som får sin
sociala försäkring från de allmänna systemen. Den kraftiga uppgången i
lönerna och andelen över de förmånsgrundande taken ställer frågan inför
framtiden om man vill upprätthålla den modellen eller inte.
Man kan också när det gäller föräldrapenningen se att det uppenbart är så
att det minskande barnafödandet som vi har sett under 90-talet, som har varit
ganska dramatiskt, också kan relateras till kvinnornas resurser i den
meningen att de som bor i områden som haft en mycket svag
sysselsättningsutveckling valt att föda barn i mindre utsträckning. Vi ser
också en skillnad när det gäller utbildningsnivå. De kvinnor som har en lägre
eller ofullbordad utbildning har i högre utsträckning avstått från att föda
barn. Det kan också resa frågor kring golven i föräldrapenningen.
Vi har på förhand gjort upp att vi skulle göra paus mellan våra respektive
inlägg så att det ska bli möjlighet till frågor. Tanken är att Åke Bergmark
ska fortsätta genomgången genom att tala om socialbidragsutvecklingen, som i
många sammanhang relateras till inte bara de strukturella förändringar som
skett i samhället utan också de förändringar som skett i
socialförsäkringssystemet. Johan Fritzell ska tala om inkomstutvecklingen
under 90-talet, som uppenbarligen också har relevans för socialförsäkringen.
Jag gissar att det kan finnas frågor på även de områden som inte direkt har
att göra med det jag har tagit upp här.
Ordföranden: Tack för det. Jag tror att vi ändå gör så att vi har möjlighet
att ställa frågor här. Jag förstår att det hänger ihop. Svaren kanske kommer
i det löpande sedan, när övriga medarbetare får ordet. Vi gör ändå så att
ledamöterna har möjlighet att ställa en del frågor.
Ulla Hoffmann (v): Tack, fru ordförande! Jag har två frågor, men först en
undran. Du sade vid något tillfälle att dödligheten har minskat, men den är
väl alltid 100 %? Jag tror att det måste följa någonting efter det att
dödligheten har minskat.
Sedan hade du en overheadbild över de grupper som drabbats. Där fanns de
äldre och de anhöriga. Men du sade ingenting om dem. Du talade om vägskäl för
välfärdspolitiken och äldreomsorgens universalitet. Det skulle jag vilja veta
lite mer om.
Det var intressant med det låga barnafödandet. Det är kvinnor med lägre
utbildning och kvinnor som bor i områden med hög arbetslöshet som väljer att
avstå från att föda barn. För några år sedan var det just kvinnor som bodde i
områden där det inte fanns möjligheter till jobb eller väldigt lite jobb som
i stället för att vara arbetslösa valde att få en annan identitet, nämligen
att vara hemma och vara graviditetslediga, eller någonting sådant. Det måste
ha skett någonting där. Har ni någon som helst aning om vad det är som har
skett?
Kerstin-Maria Stalin (mp): Jag tänkte ställa samma fråga som Ulla. Jag bor i
Borlänge, och där var det väldigt uppenbart att unga flickor som inte hade
jobb skaffade barn tidigt i stället. När började det här ändra sig och
varför?
Under rubriken Funktionshinder sade du att individernas egna initiativ för
att få sina rättigheter hade ökat uppenbart. Gäller det bara där, eller har
ni undersökt den saken på fler områden än just när det gäller
funktionshinder?
Lennart Klockare (s): Min ena fråga, om barnafödande, har redan ställts. Men
min andra fråga handlar om äldrereglerna. När vi beslutade om att ta bort dem
blev det svårare att få förtidspension för dem som inte hade direkt
medicinska skäl. Då kan man fundera över var ansvaret för deras försörjning
hamnade. Var det hos kommunerna eller a-kassan? Eller var det så att de trots
allt hade förmåga att bidra med någon arbetsinsats? Går detta att läsa ut av
det material ni har tittat på hittills?
Joakim Palme: I någon mening stämmer det att dödligheten är 100 %. Men vi
har undersökt om risken att dö under en given tidsperiod ökar eller minskar,
och här har massiva förbättringar skett, t.ex. vad gäller
spädbarnsdödligheten. Från redan låga nivåer vid 90-talets början har det
nästan skett en halvering av spädbarnsdödligheten. Vi ser också att
dödligheten minskar i de flesta socioekonomiska grupper. Men det finns ett
undantag, och det är kvinnor i okvalificerade jobb. Vi fann anledning att
lyfta fram det utan att kunna säga något om orsakerna. Det är uppenbart att
krisutvecklingen har lett till ökad ofärd på flera områden, bl.a. på
hälsoområdet. Men det har inte varit så allvarligt att dödligheten har ökat.
Jag valde att inte kommentera äldreomsorgen, de anhöriga och
universaliteten i detta av tidsskäl, men nu har jag fått anledning att
återkomma till det. Jag menar att vi under 90-talet ser en fortsättning på
den trend som gällde under 80-talet, nämligen att en allt mindre andel av de
äldre får del av kommunens hemtjänst. Det sker en förskjutning mot att de som
har god ekonomi köper tjänster på marknaden, medan de som har lägre
pensioner i större utsträckning förlitar sig på anhöriga. Häri ligger
klassojämlikheten. Det ställer då frågor på sikt om universaliteten i
äldreomsorgen. Ska man fortsätta på den här vägen att allt färre och bara de
med mycket svåra besvär får samhällets stöd? Ska man lägga större ansvar för
s.k. lättare besvär på marknaden och familjen?
En del av detta kan ha att göra med det förbättrade hälsotillståndet bland
de äldre, men vi ser ett ökat omsorgsansvar hos anhöriga. Det kan vara make,
maka eller barn. Ett ökat användande av marknaden kan tolkas som att det har
skett ett tillbakadragande av det offentliga stödet i relation till
behovsutvecklingen.
När det gäller barnafödandet, som Lennart Klockare tog upp, har jag inte så
mycket ytterligare att meddela. Vi baserar våra resonemang på en studie som
Britta Hoem på Statistiska centralbyrån presenterat i ett betänkande. Där kan
man se just de två mönstren. De som bor i områden med svag
sysselsättningsutveckling och har låg utbildning föder barn i mindre
utsträckning än tidigare. Jag vet inte exakt om det har skett ett
trendbrott, att man tidigare såg ett kompensatoriskt barnafödande hos dem som
inte fick någon fast förankring på arbetsmarknaden. Men det är möjligt att
detta anger förutsättningarna för framtiden, dvs. att kvinnor inte kommer att
våga bilda familj om de inte har en fast förankring på arbetsmarknaden. Ett
intressant mönster som man kan se internationellt är att i de länder där man
inte har möjlighet att kombinera förvärvsarbete med familjeliv väljer
kvinnorna i högre grad att inte föda barn.
Vad jag menade när jag talade om ett golv var att vi inte ser samma
utveckling i t.ex. Finland och Norge när det gäller de ungas barnafödande.
Frågan är då om försäkringssystemen ska ha en grundersättning som är större
än den nuvarande, mycket låga ersättningen. Eller är det så att man även i de
offentliga systemen fortsatt vill stimulera folk att försöka få en förankring
på arbetsmarknaden innan de bildar familj?
Vi har inte heller något annat underlag för att kunna säga något om
konsekvenserna av de skärpta villkoren i fråga om äldrereglerna. Vi hoppas
kunna säga något ytterligare om detta senare. Det finns ett material kring
avslagen 1996-1997 och utvecklingen för den här gruppen som vi hoppas kunna
få analyserat. I den mån folk har kunnat försörja sig kan man kanske tycka
att de stramare villkoren har varit rimliga. Men om det leder till andra, mer
negativa konsekvenser för dem som fått avslag på sin ansökan, kan man
möjligen överväga att åtstramningarna inte har varit rimliga. Man ska också
beakta att det har skett en nedgång av antalet ansökningar, som väl avspeglar
att man inte ser samma möjligheter att få t.ex. en arbetsskada godkänd som
man gjorde under 80-talet. Lyckligtvis är detta överväganden som jag med varm
hand överlämnar till er här i utskottet att ta ställning till.
Ulla Hoffmann (v): I det kommunala utjämningssystemet får en gift man mindre
bidrag än vad en ogift man får, beroende på att man förmodligen räknar med
att de anhöriga är kvinnor som tar hand om sina män. De som hade låga
pensioner utnyttjade i större utsträckning anhöriga. Av vilket kön är de
anhöriga? Är de makor och barn av kvinnokön? Tittar ni på det? En annan fråga
är: Hur bedömer du risken att barnafödandet blir en klassfråga?
Joakim Palme: Det är uppenbart att det främst handlar om kvinnor med låga
pensioner och makar. Vi har ju en skillnad i ålder och dödlighet. Kvinnor
gifter sig inte bara med äldre män utan lever dessutom mycket längre. De
anhöriga barnen är i stor utsträckning döttrar. Vi har inte haft möjlighet
att belysa huruvida barnafödandet är en klassfråga. Men resultatet tyder på
att det handlar om resurser. Både möjligheten att få jobb och
utbildningsnivån är viktiga faktorer. Det finns ju skäl att misstänka att det
finns ett samband. Det är i så fall ett brott mot den tidigare utvecklingen,
då vi hade ett jämnt fördelat barnafödande mellan olika sociala klasser. Det
avvek från t.ex. den amerikanska modellen med dess skeva fördelning av
barnafödandet. Där hade de mycket fattiga och de mycket rika ett högre
barnafödande, medan de däremellan hade ett mycket lägre.
Lennart Klockare (s): Svarade du på min fråga om äldrereglerna?
Ordföranden: Ja, i den meningen att det inte fanns något svar. Var det inte
så, Joakim?
Joakim Palme: Just det, men jag tog kanske mer fasta på det här med avslagen.
Lennart Klockare (s): Vad jag menade var, att när vi förändrade äldrereglerna
så tog vi bort kostnader på ett ställe men lade ut dem på något annat ställe.
I slutändan handlar det om samma kostnader, men det är andra som står för
dem.
Joakim Palme: Det kan man möjligen få indirekt belyst, men jag kan inte
utlova någon total samhällsekonomisk analys av det här med äldrereglerna.
Ordföranden: Det är ju naturligtvis en mycket intressant studie som återstår
att göra, nämligen att följa upp detta och se vad det har inneburit för den
grupp som Lennart Klockare nämnde.
Désirée Pethrus Engström (kd): Jag skulle bara vilja få en definition på
begreppet arbetare. Ingår även lågutbildade kvinnor i offentlig sektor i den
gruppen, eller handlar det mer traditionellt om industriarbetare? Du använde
begreppet vid flera tillfällen, så jag vill gärna ha en definition. Du sade
sedan att förändringarna i socialförsäkringssystemen sker väldigt snabbt i
dag. Hur påverkar det populationens beteende? Ser ni att det händer nya
saker? När vi införde karensdagen gick antalet sjukskrivningar ned ganska
kraftigt under en period, men nu är det på väg upp igen, oavsett om vi har
kvar karensdagen eller inte. Kan ni se om folk förändrar sitt beteende efter
socialförsäkringssystemen, eller påverkar de inte folk särskilt mycket?
Cecilia Magnusson (m): I föredragningen nämnde du två icke-händelser. Jag
kanske inte hängde med, så jag förstod inte vilken betydelse dessa hade.
Désirée tog upp de gällande incitamenten, som ni skulle fortsätta att studera
närmare. När jag läste delbetänkandet fastnade jag på en detalj, som jag
skulle vilja fråga om. På sidan 88 beskriver ni bidragsförskottet, det som
numera kallas underhållsstöd. Ni skriver att bidragsförskottet visserligen
benämns underhållsstöd numera men att det fortfarande betalas ut till de
ensamstående föräldrar som inte får tillräckligt stort underhållsbidrag.
Underhållsstödet är en mycket större förändring än bara ett namnbyte, och om
man ska studera hur incitamenten för folks beteende förändras så är
underhållsstödet viktigt. Domstolarna utdömer i princip inte längre några
underhållsbidrag, så det är en stor förändring som har skett. Jag skulle
vilja att du utvecklade lite närmare hur ni ser på det.
Du nämnde Norge och Finland. Vilka övriga internationella erfarenheter har
ni? Kan ni dra några slutsatser? Börjar vi närma oss det europeiska sättet
att se på välfärd, eller drar vi oss längre därifrån?
Ronny Olander (s): Kan man, med facit i hand, se att politiken och partiernas
olika värderingar har fått det genomslag man önskade under 90-talet? Vi har
haft både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, under vilka både
regering och riksdag har ställt upp olika socialpolitiska mål. Frågan är då
om man har kunnat se att olika värderingar har fått eller får genomslag. Det
är mycket intressant, också i förhållande till tillgängliga resurser. Du
nämnde själv detta i samband med det statsfinansiella läget. Det var fråga
ett.
Den andra frågan handlar om samspelet mellan statens vilja, representerad i
regering och riksdag, och kommunernas självständighet. Det finns ett samband
på välfärdsområdet som pekar på att det finns en brist på samspel. Det kan
finnas olika kulörer som gör att man inte kan urskilja de politiska linjerna
när man gör ett sammantaget välfärdsbokslut. Det är viktigt att lära av inför
framtiden.
Joakim Palme: Det är uppenbart att förändringar i socialförsäkringarna får
konsekvenser för människors beteende. Redan vid sänkningen av
ersättningsnivåerna 1991, två år före karensdagen, påverkades beteendet. Det
har noggranna studier som gjorts visat. Det kanske inte gav lika stora
beteendeeffekter som ibland påstås i debatten, men det är uppenbart att det
hade effekt. Ofta har man inte gjort noggranna analyser, och självfallet
finns det andra saker utöver dessa incitament som påverkar människor, t.ex.
om man är sjuk eller inte.
En viktig fråga är om den minskade korttidsfrånvaron leder till ökad
långtidsfrånvaro på sikt och om det är det vi ser konsekvenserna av nu under
slutet av 90-talet. Jag ser med spänning på om man i utredningarna ska lyckas
komma närmare svaret. Det är möjligt att vi kan få göra någon komplettering
där. Men det är en ganska besvärlig metodfråga, hur man ska kunna renodla
effekterna av olika förändringar som sker. Det är också så att sjukfrånvaron
följer konjunkturutvecklingen. Ända sedan 1970-talet har vi vetat att
sjukfrånvaron går upp under en högkonjunktur och ner under en lågkonjunktur.
Det är svårt att med någon bestämdhet uttala sig om exakt vad det är i
konjunktursvängningarna som leder till detta.
Jag fick ytterligare ett förslag på område där man skulle kunna studera
incitamentsförändringar. Det gäller förändringarna som skett med
bidragsförskott, underhållsstöd och underhållsbidrag. Jag kan inte komma med
någon ytterligare kommentar till det, men jag tackar för att du
uppmärksammade att man skulle kunna göra någonting på det området.
Jag ska berätta om de icke-händelser som jag tog upp, dvs. vad man kunde
förvänta sig mot bakgrund av de europeiska erfarenheterna under 80-talet. När
arbetslösheten gick upp massivt flyttade man den äldre arbetskraften från
arbetsmarknaden ut i olika former av pensionssystem. Men detta har alltså
inte skett i Sverige. Vi hade en sysselsättningsnivå som visserligen var
lägre i slutet av årtiondet, men det skedde inte i samma drastiska skov som
i övriga Europa. Å andra sidan har det lett till att ungdomarna och de
nytillträdande på arbetsmarknaden har fått ta en stor del av
sysselsättningsnedgången. Men man kan spekulera kring om det ändå inte är en
fördel på lång sikt. Nu när konjunkturen har vänt har man haft den mest
rörliga delen av arbetskraften tillgänglig. På sikt gäller det balansen
mellan dem i förvärvsaktiv ålder och dem som har gått i pension.
Frågan är vad det är som styr människors pensionering. Som vi såg förra
veckan finns det olika föreställningar om hur man bäst kan förbättra de
äldres möjligheter att vara kvar på arbetsmarknaden. Men jag tror att man
inte ska underskatta de förväntningar och mönster som andra människors
beteende skapar. Om folk i allmänhet pensioneras mellan 60 och 65 års ålder,
tror den övriga befolkningen att det är normalt att pensionera sig då. Om
folk pensioneras vid en tidigare eller senare tidpunkt, kommer
förväntningarna att riktas mot det.
Min uppfattning är att åtstramningarna i socialförsäkringssystemen som
skett i Europa, delvis som ett resultat av att man där brottats med liknande
statsfinansiella problem, nog har varit mindre än dem vi har sett i Sverige.
Däremot har jag inte sett något som tyder på att vi totalt sett har närmat
oss en kontinental, europeisk modell för att organisera socialförsäkringar
och omsorg - snarare tvärtom. Det finns viktiga områden där skillnaderna har
förstärkts. I Tyskland börjar man organisera t.ex. äldreomsorgen via
försäkringslösningar, och det är likadant i Österrike. I Frankrike har man
gått en annan väg och i och för sig upprätthållit socialförsäkringstanken på
de klassiska områdena, men inte när det gäller familjestödens inriktning. Där
har man ibland intagit en mer behovsprövad, ibland en mer universalistisk
hållning. I Storbritannien har man på socialförsäkringsområdet vänt sig ifrån
den europeiska modellen och har väldigt låga förmåner och en mycket större
tonvikt på privata lösningar.
Bland de nordiska länderna finner vi både skillnader och likheter. Finland
har ju gått igenom en utveckling som på många områden överensstämmer med den
vi har haft i Sverige. Där har man infört liknande begränsningar. Före
sommaren kommer vi att ge ut en rapport som är en jämförelse mellan
utvecklingen i Sverige och Finland och som vi kan dra nytta av i det första
delbetänkandet. Den visar att Finland gick mycket mer drastiskt fram i
saneringspolitiken. Man både höjde skatter och sänkte bidrag vid ett
tillfälle och inte under en utdragen tid. Krisutvecklingen i Finland var
också mycket mer dramatisk. Det blev ett tyngre fall men också en snabbare
uppgång. Den rapporten kommer vi att kunna skicka till er när den är tryckt,
och det kommer förhoppningsvis att ske före sommaren. Danmark och Norge har
avvikit i den meningen att man har lagt mindre vikt vid
socialförsäkringssystemen och mer vikt vid den sociala servicen.
Ronny Olanders frågor ligger i och för sig utanför den här kommitténs
område, men de är oerhört intressanta. Kan man under den här kristiden se
några partiskiljande frågor. Jag har haft anledning att fundera över det i
andra sammanhang. Vid 90-talets inledning hade man nog förväntat sig större
parti skiljande linjer, både i åtstramnings- och expansionstiderna. Man
skulle kunna ta pensionsreformen som exempel. Vi behandlar inte den, eftersom
inga förmåner betalas ut under 90-talet. Reformen är ett exempel där man har
träffat en - nästan - bred kompromiss kring ett stort, offentligt åtagande på
pensionsområdet, både när det gäller grundtrygghet och inkomstbortfallsskydd.
Förra veckan hade jag anledning att fråga Gunnar Hökmark hur han såg på
detta att Moderata samlingspartiet, som ibland argumenterar för en minimal
roll för staten och en större roll för individ och marknad, ändå ställer sig
bakom ett sådant här gigantiskt offentligt åtagande på pensionsområdet. Jag
undrade om det inte egentligen liknar Ny demokrati, som i
socialförsäkringssammanhang också ville ha ett massivt statligt
tillbakaträdande, men som i praktiken endast lyckades rädda kvar
delpensionssystemet och höja ersättningsnivån i KAS. Gunnar Hökmarks svar var
intressant. Han menade att det var viktigt att ha stabila institutioner.
Äganderätten är en viktig institution, som utgör grund för tillväxt,
företagande och annat, och han menade att stabila socialförsäkringar också är
viktiga i det avseendet. Jag tror att det var lite av samma sak som skedde
under Bengt Westerbergs och Bo Könbergs tid i Socialdepartementet. Man såg
att det fanns starka argument för att ha goda försäkringar, att de utgör den
typen av institution som man behöver i en fungerande marknadsekonomi.
Om jag ser någon prioritering, så är det i så fall på finansieringssidan.
Villigheten att öka skatter och avgifter till dessa system har varit större
från socialdemokratins sida. På förmånssidan ligger skillnaden kanske i att
socialdemokraterna skar ned ersättningsnivån med 5 % och den borgerliga
koalitionsregeringen med 10 %. Det är möjligt att skillnaderna är lite större
än så. När man ser tillbaka i tiden har det slagit mig att de partiskiljande
sakerna har blivit mindre än vad man förväntade sig vid inledningen av 90-
talet. Men detta var delvis en parentes, eftersom det här bokslutsarbetet
egentligen inte handlar om att utvärdera olika politiska partiers inflytande
på socialpolitiken. Min förhoppning är att detta ska kunna fungera som ett
underlag för diskussioner från olika utgångspunkter, och att man genom att
dra fram fakta kan klargöra vilka värderingsskillnader som ger utslag. Det är
vår fortsatta förhoppning att vi ska kunna leverera ett underlag som
företrädare för olika politiska partier kan tycka är användbart för att
diskutera vägval inför framtiden.
Ordföranden: Du har nog alldeles rätt i att den här gruppen skulle kunna
diskutera denna fråga ganska ordentligt. Ronnys fråga är naturligtvis oerhört
intressant, och vi kan nog hantera den också i den här gruppen.
Désirée Pethrus Engström (kd): Jag är fortfarande intresserad av definitionen
på arbetare. Du sade att sjukfrånvaron följer konjunkturcykeln, men i
Riksförsäkringsverkets budgetunderlag från förra året skrev de just att
trenden har brutits i det avseendet. Det skulle alltså vara fråga om en ny
trend där. Är det ingenting som ni har märkt?
Joakim Palme: Man kan vara arbetare både i enskild och offentlig tjänst.
Egentligen är det Johan Fritzell som är den stora experten på vilka yrken som
hör till vilka klasser. Men det handlar om vilka utbildningskrav ens jobb
har. Det är därför man brukar skilja mellan t.ex. kvalificerade och
okvalificerade arbetare och mellan högre och lägre tjänstemän. Det vi ser är
att det också finns sektorsskillnader när det gäller sjukfrånvarons
utveckling på senare tid. Jag menar att trenden följer konjunkturen men att
ökningen har varit mycket större än man skulle förvänta sig av rena
konjunkturskäl. I dag skulle vi förvänta oss att sjukfrånvaron skulle öka.
Men att den ökar så kraftigt ligger så att säga utöver den här
konjunkturfaktorn. Den stora frågan är alltså varför sjukfrånvaron ökar mer
än man kunde förvänta sig.
Magda Ayoub (kd): Det är flera som har frågat om barnafödandet, men jag vill
gå tillbaka till det, eftersom jag har en annan fundering som rör just detta.
Bland invandrare föds det fler barn bland arbetslösa och outbildade. Har ni
jämfört de olika grupperna eller bara barnafödandet i stort? Eftersom det
finns en markant skillnad där mellan utbildade, arbetslösa och hemmavarande
föräldrar, skulle det vara intressant att veta om ni har undersökt detta.
Margareta Cederfelt (m): Jag har två frågor till Joakim Palme. Du nämnde
initialt att det har skett en skattehöjning. Jag undrar hur den
skattehöjningen slagit mot just de grupper som du definierar som utsatta. Jag
misstänker att även dessa grupper har drabbats av högre skatter. Min andra
fråga gäller kvinnor och barnafödande. Du nämnde att lågutbildade och
arbetslösa kvinnor föder färre barn. Det slog mig att jag har sett liknande
resultat av undersökningar som gäller välutbildade kvinnor, som visar att
kvinnor med hög utbildning föder barn senare i livet och föder färre barn. Är
det helt enkelt en trendförändring som är på gång, eftersom det uppenbarligen
tycks vara en förändring bland såväl välutbildade som kvinnor med lägre
utbildning? Hur ser det ut? Finns det liknande förändringar eller rör det sig
om olika förändringar?
Margit Gennser (m): Du har ju mycket tydligt sagt vad välfärd är. Bl.a. var
en dimension kontroll över de egna livsvillkoren. När jag har läst de här
undersökningarna och även jämfört med hur det är utomlands - det handlar
naturligtvis mest om pensionssystem - har jag alltid blivit förvånad över att
man med olika system egentligen kommer till ungefär samma resultat, i alla
fall om man ser till genomsnittssiffror. Det finns naturligtvis en mängd
olikheter.
Nu har vi haft ett turbulent 90-tal, inte bara i Sverige utan i västvärlden
över huvud taget. När man skulle få ned inflationen så kvickt innebar det
väldigt mycket press på ekonomin. Jag har undrat om man egentligen inte borde
ha med en dimension som kanske är mycket viktigare än allt annat, och det är
hastigheten i förändringarna. Då menar jag inte bara förändringar i
socialförsäkringssystemen utan också i skattesystemen. Jag är lite rädd när
vi talar om konjunkturer i stället för att se på strukturer. Jag tror
nämligen att man kommer att få oerhört svåra uppvaknanden - det gäller inte
oss, eftersom jag tror att vi är relativt väl rustade nu - kanske framför
allt i Tyskland och Italien och möjligtvis också i Frankrike, eftersom man
liksom inte har velat diskutera att det finns problem. Därför undrar jag om
inte ett sådant här välfärdsbokslut, när det blir ett bokslut och inte ett
delårsbokslut, egentligen borde ha motsvarigheten till det som man har i en
årsredovisning. Man borde diskutera de här mycket större problemen
tillsammans med, som ni väl har gjort med de andra, den demografiska
utvecklingen, som måste vara oerhört väsentlig. Finns det med sådant i era
planer? Det skulle vara väldigt intressant. Då vill jag inte se en annan sak,
nämligen att man säger att skattesystemet subventionerar avdragsrätt ifall
man får betala saker och ting själv. Det är för enkelt. Vi måste nog hitta
bättre sätt att haka ihop socialförsäkringssystem och skattesystem.
Kerstin-Maria Stalin (mp): Det gäller en fråga apropå det här med att
individen måste bevaka sina rättigheter. Jag tror inte att du svarade på den.
Så sent som i morse hörde jag om det uttalade bidragsfusket här i Sverige. Nu
är min fråga: Är vi stora fuskare, eller måste vi bevaka våra intressen,
eller är det båda delarna? Har ni tittat på det, eller ska ni göra det?
Ordföranden: Joakim Palme får ordet igen. Sedan bryter vi för en kort paus.
Varsågod!
Joakim Palme: Det var ytterligare en intressant infallsvinkel på det här med
invandrarnas barnafödande. Jag måste få återkomma till detta.
Sedan ska jag ta upp det här med utbildning och barnafödande. Vad vi kunde
se i de här studierna från SCB var att det fanns en skillnad även bland de
utbildade. Barnafödandet var högre bland dem som hade en vård- eller
omsorgsinriktad utbildning. Sedan ser vi väl inte slutresultatet när det
gäller barnafödandet. Nedgången på 90-talet kan ju handla om att man bara har
skjutit upp barnafödandet tills tiderna är bättre och det är bättre
förutsättningar för att förena både familjeliv och arbetsliv - det är i alla
fall förhoppningen. Man kan bara spekulera i om det är ett rent uppskjutande
eller om vi faktiskt kommer att se att det är en kohort kvinnor som kommer
att ha ett lägre barnafödande än tidigare kohorter kvinnor. Det är klart att
det får stora konsekvenser för försörjningsbalansen på lång sikt. Därför är
det här egentligen en av de allra viktigaste frågorna. Jag kan komplettera
med lite kunskap, men i och med att vi inte ser facit än på ett tiotal år går
det inte att uttala sig med någon säkerhet.
När det gäller hur skatterna har påverkat även s.k. utsatta grupper,
låginkomsttagare, hoppas vi att vi kan komplettera under fortsättningen. Men
jag skulle vilja passa över den frågan till Johan Fritzell som ska prata mer
om inkomstutvecklingen; jag tar i alla fall chansen att göra det.
Sedan gäller det de frågor som Margit Gennser tog upp. En del handlar om
det här med om det blir likadant hur man än gör i de offentliga systemen. Det
var en artikel i Ekonomisk debatt i förra veckan. Det var bl.a. en kollega
till mig, Ann-Charlotte Ståhlberg, som hävdade just detta. Jag tycker inte
att den övertygade mig om den här hypotesen. Det finns uppenbart ett visst
utbytesförhållande, så att de länder som har blygsamma offentliga
försäkringar har ett större inslag av avtalsförsäkringar och privata
försäkringar, men att det skulle vara rent kommunicerande kärl tycker jag
inte att det finns något stöd för att hävda. Det finns exempel på att
avtalsförsäkringar helt kompletterar den offentliga försäkringen, men det
allmänna mönstret är att detta bara sker för vissa grupper i samhället.
Särskilt de som jobbar i stora företag eller inom den offentliga sektorn kan
ha den här fullständiga kompletteringen eller t.o.m. en bättre förutsättning
än vad som gäller för grupper i allmänhet. Det övervägande mönstret är dock
att man inte får en replikation av de offentliga systemen i de länder som har
blygsammare offentliga åtaganden. Jag tror också att typen av offentliga
åtaganden får konsekvenser inte bara för frågan om det är generöst eller
inte. Även inriktningen på de offentliga försäkringarna påverkar utvecklingen
på det privata området.
Man ska också beakta att det inte finns något enkelt mönster för hur
avtalsförsäkringar ser ut. Vi kan ta Sverige och Norge som goda exempel. De
har haft närmast identiska pensionssystem men helt olika mönster på
avtalssidan. Det svenska är väldigt universellt med fyra stora avtalsområden
som i princip - när man i alla fall i viss utsträckning försöker samordna det
här - ger likartade förmåner, medan Norge har haft en mycket stor tyngdpunkt
på företagsanknutna system. Jag skulle alltså vilja vända mig emot en sådan
här ren kålsuparteori.
Den andra frågan gällde vad som är strukturella förändringar och vad som är
konjunkturförändringar. Jag tror att det ännu är svårt att se vad i 90-talets
förändringar, t.ex. när det gäller tillfälliga anställningskontrakt, som är
strukturförändringar och vad som är konjunkturbetingat. Vi ser att flera
länder i Europa har haft en likartad utveckling, men detta är inte någonting
som gäller alla länder, utan det sker en utveckling på lite olika bogar, så
att säga.
Vi hoppas kunna göra någonting mer på det här området. Man kan då använda
utvecklingen i slutet av 90-talet som en mätare på hur pass
konjunkturbetingade de här förändringarna har varit och vad som är mer
varaktiga strukturella förändringar som förhoppningsvis socialförsäkringen
ska kunna hantera på olika sätt.
De här strukturella förändringarna och frågorna om vad som är struktur och
vad som är konjunktur är förstås viktiga när det gäller att diskutera den
framtida inriktningen på socialförsäkringen. Ambitionen är att kunna bidra
med någonting, men jag vill inte skapa för stora förväntningar, eftersom jag
tror att det ännu är för tidigt att se de bestående effekterna av 90-
talsutvecklingen.
Ordföranden: Tack för det! Då bryter vi för en paus.
Ordföranden: Då återupptar vi den offentliga utfrågning vi har i
socialförsäkringsutskottet om välfärdsbokslutet. Jag lämnar ordet till Åke
Bergmark.
Åke Bergmark: Tack. Ett av de områden som vi har tittat mer ingående på är
socialbidragen och socialbidragens utveckling. Vi menar att det är intressant
av flera skäl.
Man brukar betrakta ökande socialbidragstagande eller ökande
socialbidragskostnader som ett uttryck för vidgade sociala och ekonomiska
klyftor. Man brukar också titta på uppgången koncentrerad till särskilda
grupper för att identifiera vilka som har varit förlorare i välfärdspolitiskt
hänseende.
Socialbidragen är också intressanta därför att man i viss utsträckning kan
se socialbidragen och det socialpolitiska stödsystemet i övrigt som
kommunicerande kärl. Med det blir omfattningen av socialbidragstagandet ett
slags mått på den generella socialpolitikens framgång eller grad av
generalitet. Vilka som vid ett givet tillfälle behöver socialbidrag för sin
försörjning bestäms bl.a. av hur finmaskiga skyddsnäten ovanför är.
Vi har valt att titta på socialbidragstagandet utifrån bägge de här
perspektiven. Å ena sidan har vi sett det som ett uttryck för generell ofärd,
för generella strukturella problem av de slag som Joakim beskrev. Å andra
sidan har vi funderat på vad det egentligen finns för kunskap när det gäller
sambanden med socialförsäkringssystemet i övrigt.
Nu kanske man redan inledningsvis ska säga att socialbidragen inte är någon
särskilt stabil måttstock för att mäta vare sig det ena eller det andra.
Socialbidragen i sig är ett system som är utsatt för förändringar när det
gäller regelverket. Det har vi sett inte minst under 90-talet. De
förändringar som har skett på socialbidragsområdet innebär å ena sidan att de
har blivit mindre tillgängliga under decenniet, å andra sidan att
generositeten i ersättningen har minskat genom en mängd olika beslut både på
central och framför allt på lokal nivå.
Socialbidragen har också varit i fokus av debatten under 90-talet inte bara
för att de har ökat. Det har också funnits mer direkta politiska
implikationer. Man har bl.a. pekat på att socialbidragen kan betraktas som
ett slags golv för både lönebildning och nivåer inom andra
socialförsäkringar. Det kom ut en skrift från Finansdepartementet i mitten av
90-talet där man menade att konsekvenserna av socialbidragsnivåerna som de då
låg var att förment nödvändiga korrigeringar nedåt både i låglönearbeten och
i andra välfärdsförmåner blockerades just därför att socialbidragsnormen låg
där den låg.
Det här kan vara viktigt att komma ihåg. När man ägnar uppmärksamhet åt
socialbidrag är det inte bara av intresse för stödformen i sig, utan det är
också betingat av föreställningar om dess reella eller symboliska betydelse
för både löne- och socialpolitik i ett vidare sammanhang.
(Bild 17) Totalt sett har utvecklingen under 90-talet varit dramatisk när
det gäller socialbidragen. Kostnaden har stigit, vilket är den översta blå
linjen i den bild jag här visar. Det är en beskrivning av indexerade
förändringar. Man kan räkna det som procentuella förändringar från 1990 till
1998. Den översta blåa kurvan beskriver de samlade socialbidragskostnadernas
utveckling under decenniet. Den röda kurvan beskriver andelen bidragstagare i
befolkningen, och den nedersta streckade gröna kurvan beskriver utvecklingen
av de genomsnittliga bidragstidernas längd. Vi har haft en dramatisk ökning.
Det är först under de allra senaste åren som den trenden har brutits. Såväl
sett i kostnader som i andel bidragstagare i befolkningen har vi under 90-
talet sett nivåer som inte har varit kända sedan 30-talet.
Figuren visar att expansionen generellt sett är som kraftigast till 1994.
Därefter minskar ökningstakten något. Från och med 1998 har vi en markant
nedgång. Andelen i befolkningen som någon gång fått socialbidrag under året,
den röda linjen, har ökat med drygt 40 % mellan 1990 och 1997. I reella tal
är det 6 % av befolkningen 1990. Det är 8 ½ % 1997. Det senare året är det
ungefär 750 000 personer som behöver bidrag. Vi kan dock när det gäller den
linjen se att nedgången mellan 1997 och 1998 är väldigt kraftig. Den är
t.o.m. så kraftig att den för tillbaka bidragstagandet i princip till 1993
års nivå. De siffror vi har för 1999 pekar på ett fortsatt kraftigt fall i
socialbidragstagandet. De jämförelsevis bättre tiderna sätter tydliga spår i
bidragstagandet. I någon mån och med en viss eftersläpning beskriver de här
kurvorna också utvecklingen på arbetsmarknaden, och de följer varandra
relativt väl.
Någonting som är intressant och som vi kommer att ägna en del intresse åt
framöver är de marginaliseringsmönster som ligger i den fas då kurvorna så
att säga vänder. Det finns skäl att tro att de grupper som marginaliseras i
dagsläget är väsentligen annorlunda än de som hade den sämsta utvecklingen
under 90-talet i stort. De grupper som drabbades i uppgångsfasen var framför
allt ungdomar och invandrare. Invandrargruppen kom, som Joakim berörde, under
den mest ogynnsamma fasen av arbetsmarknadsutvecklingen då möjligheterna att
få fotfäste var små.
Generellt sett har invandrargruppens betydelse ökat fram till 1995-1996.
Därefter har invandrarnas relativa andel minskat under decenniet. Det är en
effekt av att vistelsetid är en så oerhört central variabel för
bidragstagarna i invandrargruppen, dvs. hur många år man har varit i Sverige.
Tittar vi på dem som har varit ett, två, tre år i Sverige har man väldigt
kraftigt förhöjda nivåer, medan invandrarhushåll som har varit i Sverige i 15
år eller mer har bidragsnivåer som ligger ungefär i nivå med svenskfödda
hushåll.
Preliminära data visar också att de grupper som tenderar att strömma ur
systemet mellan 1997 och 1998 och fortsättningsvis 1999 i väldigt hög grad är
ungdomar, dvs. en grupp som ökade kraftigt under de första åren. Den tenderar
att minska kraftigt i slutet av 90-talet. Däremot vet vi inte om det är samma
ungdomar. Vi vet inte så mycket om den kohort som drabbades väldigt hårt i
början av 90-talet och som inte fick tillträde till arbetsmarknaden. Vi vet
inte riktigt i vilken utsträckning den gruppen tenderar att bli kvar i
bidragstagandet när tiderna blir bättre i slutet av 90-talet.
Som en del i vårt arbete tittade vi lite grann på studier som intresserade
sig för sambandet mellan socialförsäkringssystemet i övrigt och
socialbidragens utveckling. Ska man prata om socialförsäkringssystemet i
relation till socialbidragen kan man peka på att det är betydelsefullt på två
sätt. För det första, vilket naturligtvis är intressant ur ett 90-
talsperspektiv, innebär förändringar i kvalifikationskrav och
ersättningsnivåer att såväl antalet bidragsberoende som bidragsberoendets
storlek kan påverkas. Om ersättningsnivåerna i en socialförsäkringsförmån
sänks kan man tänka sig att behovet av socialbidrag ökar i olika grupper. Man
kan också tänka sig att skärpta kvalifikationsregler leder till att folk
behöver bidrag i större utsträckning. Det är den ena effekten.
Det andra, som också är centralt för 90-talet, har mer att göra med något
slags grundläggande förmåga i det socialpolitiska systemet att genom sin
konstruktion stå emot den typ av strukturella påfrestningar som vi såg i
början av 90-talet, dvs. i vilken utsträckning man fångar upp behov som
förorsakas av strukturella förändringar av olika slag, t.ex. ökad
arbetslöshet eller ökad flyktinginvandring. Det handlar med andra ord å ena
sidan om hur stödformerna i sig förändras, å andra sidan om deras förmåga att
svara mot de krav och behov som genereras när de strukturella villkoren
förändras.
Som Joakim beskrev här tidigare har 90-talet kännetecknats av en mängd
förändringar av socialförsäkringssystemet men också, under första halvan av
decenniet, av att de flesta gick i en mer restriktiv riktning. Att detta
åtminstone i viss utsträckning har betydelse för socialbidragstagandets
omfattning har en väldigt uppenbar logik om man studerar hur
försörjningsproblemen ser ut för de människor som behöver bidrag.
Problemet när man ska analysera det här mer ingående är att nedgången i
samhällsekonomin och den samtidigt kraftigt försämrade arbetsmarknaden
innebär att det är svårt att med någon högre grad av precision uttala sig om
effekten av förändringar i de socialpolitiska stödsystemen. Man kan på en
gång säga att vi inte har några sammanhängande data över decenniet som helhet
där man kan avläsa direkta effekter av de förändringar som har gjorts. Det
finns däremot vissa studier som beskriver det här fenomenet mer generellt
eller som gör det mer punktvis. Jag tänkte här beröra några i detalj.
En typ av studier som man har utnyttjat för den här typen av analyser är
s.k. mikrosimuleringar med utgångspunkt i inkomstdata. Det innebär att man
utgår från ett antal faktiska eller fiktiva förändringar av de
socialpolitiska systemen och ställer det i relation till de effekter de kan
få för de disponibla inkomsterna för reella hushåll. Här utnyttjar man
vanligtvis s.k. HINK-undersökningar hämtade från SCB. Man brukar försöka
uppskatta socialbidragsbehovens förändring genom att se på hur stora andelar
som hamnar på årsinkomster som ligger under socialbidragsnormen, givetvis av
socialpolitiska förutsättningar. Styrkan bakom den här metoden är att den
tillåter relativt exakta beräkningar av reella inkomstunderlag. Svagheterna i
det beräkningssättet kan hänföras till det faktum att sambandet mellan låg
och disponibel inkomst och socialbidragstagande i realiteten är väldigt
svagt. Tittar man på de hushåll som har årsinkomster som understiger
socialbidragsnormen och undersöker i vilken utsträckning de också har
socialbidrag finner man att mindre än hälften av de hushåll som har de här
inkomsterna faktiskt uppbär socialbidrag. Det här är relativt stabilt. Det
finns olika undersökningar över decenniet. Möjligtvis finns det tendenser som
visar att den här andelen har ökat något under 90-talet.
Att det är så här beror i första hand på att den individuella
behovsprövningen som är avgörande för socialbidragen baseras på väsentligt
mer än en enkel balansräkning mellan inkomster och schabloniserade utgifter.
För det första förutsätter den att andra möjligheter än socialbidrag inte
föreligger för den enskilde, att det inte finns besparingar. Man kan med goda
skäl föreställa sig att en stor del av de personer som har låga årsinkomster
också har besparingar och att de inte skulle vara berättigade. För det andra
förutsätter den att den enskilde medverkar till att självförsörjning kan
uppnås så snart som möjligt, t.ex. genom att stå till arbetsmarknadens
förfogande. För det tredje förutsätts att man faktiskt söker. Man kan
föreställa sig att en stor grupp av de här människorna av olika skäl inte
söker socialbidrag. För det fjärde, som kanske är det viktigaste rent
principiellt, är det en månatlig, inte årlig prövning. Årsinkomst är ett
väldigt trubbigt mått för att se på socialbidragsbehov. Socialbidrag söker
man på månadsbasis. Man gör en beräkning av om de månatliga inkomsterna
understiger socialbidragsnormen. Det här kan man också se bl.a. på det
motsatta fenomenet. Tittar man på vilka som får socialbidrag är det en
väsentlig andel som har årsinkomster som ligger ganska högt, över
socialbidragsnormen på årsbasis sett.
När man ser på mikrosimuleringar blir det bara något slags ungefärlig
uppskattning av hur socialpolitiska förändringar slår. Det som är fördelen är
att man kan få en viss vägledning av generella samband och kanske viktigast
vilka förändringar som relativt sett förefaller viktigast i det här
sammanhanget.
Vad visar de mikrosimuleringar som har gjorts? I en analys från 1994
genomförd av Socialdepartementet beräknas det sammanlagda genomslaget av
fiktiva besparingar genom pensioner, arbetslöshetsförsäkringar,
sjukförsäkring, föräldraförsäkring, barnbidrag och bostadsbidrag. Det här
gjorde man under lite olika nivåer för den samhällsekonomiska utvecklingen.
Det var tre olika scenarier med bättre eller sämre utveckling.
Vad fann man då? Inte oväntat visade det sig att besparingar slog hårdast
såväl inkomstmässigt som för uppskattat socialbidragstagande under de sämsta
konjunkturmässiga förhållandena. Det var viktigare hur
socialförsäkringssystemet såg ut ju sämre konjunkturen var. Dessutom såg man
att de största inkomstförsämringarna kunde noteras för ensamstående med och
utan barn, medan pensionärerna var den grupp som påverkades minst.
I ett delbetänkande av Socialtjänstutredningen som kom ut förra året
analyserar man också hur ett antal fiktiva förändringar i riktning mot ökad
generositet skulle kunna påverka kostnaderna för socialbidragen och hur stor
del av kostnaderna för dessa åtgärder som skulle kunna kompenseras rent
ekonomiskt genom att kostnaderna för socialbidragen sjönk. Här laborerade man
med lite olika typer av tänkbara förändringar. Av de åtgärder man tittade på
hade ett tänkt introduktionsbidrag till utomnordiska flyktingar på 5 000
eller 6 000 kr per månad samt ett riktat bidrag till arbetslösa ungdomar,
18-24 år, de största effekterna på bidragstagandet. Man pratade då om en
reduktionskvot, dvs. hur mycket av de ökade kostnaderna för reformen som
skulle gå tillbaka i form av sänkta socialbidragskostnader. Reduktionskvoten
låg på 40 respektive 64 %. Relativt mycket av kostnaderna för höjda
studiemedel för studerande med barn, 35 %, en höjning av barndelen i
bostadsbidraget, 34 %, och ett utökat barnbidrag för ensamstående föräldrar,
28 %, skulle också kunna komma tillbaka till det offentliga i form av sänkta
socialbidragskostnader. Mer blygsamma effekter på socialbidragstagarna hade
t.ex. en skatterabatt för barnfamiljer. Där handlade det om i runda tal 8 %.
Men det finns andra studier. Bl.a. har Tapio Salonen gjort en studie av hur
förändrade regler för socialförsäkringar reellt påverkar
socialbidragshushållen under ett givet år. Inom ramen för ett urval av 15
kommuner undersökte han vilken effekt nio faktiskt genomförda statliga
besparingar på socialförsäkringsområdet 1996 hade på socialbidragens
omfattning under samma år. Hans underlag var detaljerade hushållsdata hämtade
från kommunernas datoriserade socialbidragsregister. Av de regeländringar som
han beaktade visade sig i tur och ordning besparingar på bostadsbidraget,
barnbidraget och utbildningsbidraget vara de allra viktigaste, ha den allra
största effekten på socialbidragen. Tillsammans svarade de för drygt 70 % av
den uppskattade kostnadsökningen under just det här året. Förändrade regler
om a-kassa och föräldrapenning gav också vissa effekter, medan t.ex.
neddragningar inom KAS, bidragsförskott och höjning av egenavgiften gjorde
betydligt mindre avtryck på kostnaden för socialbidragen.
Enligt hans analys utgjorde den samlade kostnadsökningen av socialbidragen
under det här året, utifrån de förändringar på socialförsäkringsområdet som
man räknade med, 894 miljoner. Totalt sett ökade socialbidragen mellan 1995
och 1996 med 1,1 miljarder kronor. Närmare 80 % av kostnadsökningen skulle
alltså kunna härledas till effekter från de studerade neddragningarna.
Det här förefaller väldigt mycket, också sett utifrån ett 90-
talsperspektiv. Generellt sett vet man att den avgörande kraften bakom de
stora förändringar vi ser i den här kurvan trots allt inte är vad som har
hänt på socialförsäkringsområdet, utan vad som har hänt med arbetsmarknaden.
Men det som är intressant under just det här året är att förändringarna på
socialförsäkringsområdet var väldigt omfattande både i art och antal. Å andra
sidan inträffade det här under en period när arbetsmarknadskurvan hade börjat
vända, så man var tvungen att försöka hitta andra typer av förklaringar. Dock
ska sägas att det finns en viss osäkerhet i hans material när det gäller
kommunurvalets representativitet och de grundantaganden som han gör i vissa
beräkningar.
En annan aspekt på bidragstagandet är det som jag också berörde, hur vissa
givna systemegenskaper har fungerat under det ökade efterfrågetryck som kan
ha funnits beroende på den strukturella utvecklingen. Ser vi till utbudet av
socialförsäkringar i stort kan man säga att vi i allt väsentligt saknar
studier som beskriver den här typen av processer för 90-talet. Däremot kan
man slå fast att när det gäller kvalifikationskraven i
arbetslöshetsförsäkringen är betydelsen uppenbar. Ökade behov av stöd
koncentrerat till arbetsmarknadens svagt förankrade grupper - sådana som
därför inte är kvalificerade till arbetslöshetsersättning, t.ex. ungdomar och
flyktingar - är trots allt den viktigaste enskilda förklaringen till den
uppgång som beskrivs i den här kurvan.
Det som inte finns med i den här bilden är något slags kurva som beskriver
utvecklingen när det gäller genomsnittliga månatliga belopp, vilket skulle
kunna vara något slags uttryck för hur generösa systemen varit, om det har
förändrats över tid. Den kurvan hade hamnat ungefär på en 7-procentig ökning
under decenniet. Man får däremot vara försiktig att uttala sig om den i
termer av att det är en ökad generositet. Samtidigt måste man nämligen beakta
vilka det är som har strömmat in i systemet och hur bidragstagargruppens
sammansättning har förändrats över tid. Det vi vet är att andelen helt
arbetslösa har ökat från ungefär 40 % av bidragstagarna till 60 % under 90-
talet. Den gruppen har reellt sett mycket större månatliga behov än andra
grupper. Om man försöker att med en grov uppskattning bedöma effekterna av
det ser vi sannolikt ett uttryck snarare för en minskad generositet i
systemen över 90-talet.
Ordföranden: Tack för det. Det var mycket information på en gång. Det är
flera som har begärt ordet. Jag skulle vilja börja själv med en fråga.
Du nämnde att gruppen bidragstagare ser väldigt olika ut. När du säger att
det handlar om människor som någon gång har fått socialbidrag finns det ju
olika förhållanden. Det är en splittrad bild, också sett i relation till att
förhållandena varierar mellan kommunerna. Detta är ändå ett område där vi vet
att det finns skillnader mellan olika kommuner. Samma sak gäller när vi
tittar på vad som händer 1998-1999 och ser att andelen socialbidragstagare
drastiskt går ned. Det som är intressant är ju vilken grupp - det var du
också inne på - som blir kvar, marginaliseringen.
Hur sätter man det i relation till det jag nämnde inledningsvis, att
grupper ser olika ut, att förhållandena är olika? Nu pratar vi så att säga på
en nationell nivå och kan dra slutsatser utifrån det när det gäller hur
systemen samverkar. Men det finns ju andra aspekter i detta som gör att just
det här området är så speciellt eftersom man arbetar på olika sätt ute i
kommunerna. Min fråga är väl: Hur har ni sett på det här? Är det möjligt att
över huvud taget tränga lite djupare när det gäller hela det här området för
att skapa sig en bättre bild av vilken typ av effekter politiska beslut ändå
får på den lokala nivån?
Birgitta Carlsson (c): Jag har funderat på det här med kommunerna. I en del
kommuner ställer man ju krav på dem som söker socialbidrag, någon form av
motprestation kan man säga. Är det någon skillnad när det gäller utvecklingen
mellan sådana kommuner och kommuner där man inte ställer den typen av krav?
Finns det stora skillnader i landet och mellan olika stora kommuner?
Ulla Hoffmann (v): Jag var inne på ungefär detsamma som ordföranden var inne
på. Jag skulle också vilja veta om de marginaliserade grupperna har ökat. När
det gäller den arbetsmarknad vi har - som vi kanske fortfarande har - var
Joakim inne på det här med socialförsäkringssystemen och den ökade
sjukskrivningen. Det har ju också lett till att en del människor har slagits
ut från arbetsmarknaden på grund av utbrändhet eller har trillat ur systemen.
Socialtjänsten har ju alltid haft en kärna av människor som har vant sig, som
andra marginaliserade grupper. Har den kärnan ökat, och är det i så fall nya
grupper som har kommit till?
Sedan tyckte jag att det var intressant att höra det du sade om att
invandrade kvinnor och män efter 15 år ligger på ungefär samma nivå som
svenska socialbidragstagare. Du nämnde också tiden 3 år, alltså den tid man
får bidrag. Finns det någon brytpunkt där man kan se att kurvan börjar vända
för att den sedan ska plana ut? Efter hur många år börjar den t.ex. gå nedåt?
Det sista jag skulle vilja veta är hur det ser ut könsmässigt, alltså
uppdelat på kön, när det gäller socialbidragstagare?
Rose-Marie Frebran (kd): Jag har en fråga om det här med att bidragstidens
längd inte har minskat från 1997 och framåt när andelen bidragstagare har
minskat. Det skulle vara intressant att få någon kommentar till det. Är hela
förklaringen att andelen helt arbetslösa under den här perioden har ökat,
eller finns det andra förklaringar?
Göran Lindblad (m): Jag skulle gärna vilja veta lite mer om de långvarigt
socialbidragsberoende. Jag undrar om ni har tittat särskilt på det, vad det
t.ex. är för typ av bidragstagare, om det byter över tiden eller om det är
samma personer som är extremt långvarigt socialbidragsberoende. Finns det i
den här gruppen en del som ändå har ett arbete men som har kompletterande
socialbidrag för att klara sin försörjning, eller är man helt beroende av
själva bidraget?
Magda Ayoub (kd): Det var en intressant iakttagelse att man nämner
flyktingar. Det har alltid varit flyktingar, missbrukare, handikappade osv. I
dag nämns ungdomarna i det sammanhanget. Flyktingar och ungdomar står till
största delen för socialbidraget. Jag undrar: Har ungdomarna ändrat trenden
från 80-talet till 90-talet, så att de står för en stor andel? Det är nytt
för mig att höra, glädjande nog, att flyktingar och ungdomar hamnar i samma
fack. Det har alltid varit flyktingar med utslagna. Det är synd att man å
andra sidan har ungdomar i den kategorin.
Åke Bergmark: Det var några frågor som gick lite grann in i det här - å ena
sidan att gruppen ser olika ut, å andra sidan det här med kommunala
variationer. Det är riktiga reflexioner. Gruppen är sammansatt å ena sidan av
folk med olika långa bidragstider. Å andra sidan är den sammansatt av folk
med olika förutsättningar. Man kan hantera heterogeniteten på många olika
sätt. Men jag tror att just bidragstidernas längd är det allra mest
väsentliga. Det är en väldigt stor del av bidragstagandet, både när det
gäller arbetet på socialtjänstens nivå och när det gäller kostnader. Det bärs
upp av folk med långvariga bidrag. I ett större perspektiv är kanske folk med
enskilda bidrag mindre intressanta.
Man kan säga att det här är en sak som vi kommer att titta på. Bl.a. när vi
beskriver marginaliseringsmönstren i slutet av 90-talet är det en given
indelningsgrund att göra lite olika analyser beroende på i vilken
utsträckning man är bidragsberoende över en längre tid eller inte.
När det gäller olika kommuner är det sant att utvecklingen har sett olika
ut. På den andra frågan om vi har tittat på vad som händer i olika kommuner
finns det inga analyser som beskriver det här över tid. Jag har varit
delaktig i en tvärsnittsstudie. Vi har tittat på socialbidragskostnader i
alla kommuner, och sedan har vi ställt det mot en mängd strukturella villkor,
t.ex. arbetslöshet och invandrare, för att se lite grann vilka strukturella
faktorer som förklarar socialbidragskostnader i enskilda kommuner. Då kan man
komma fram till en modell som förklarar ungefär 70 % av variationerna mellan
landets alla kommuner utifrån rent strukturella faktorer. Sedan finns det
30 % som är oförklarat. Det tror jag beror på att man inte täcker in alla
strukturella faktorer, men det kan å andra sidan möjligtvis hänföras till
kommunala skillnader i sättet att hantera bidragen.
Vi har i de analyserna inte systematiskt tittat på kravnivån. Däremot har
vi tittat på i vilken utsträckning man använder sig av den s.k.
Uppsalamodellen. Det är en modell som har använts och som har mer långtgående
krav på arbetsmarknadsdeltagande och på mycket tätare kontakter än vad det
reguljära sociala arbetet har. I de analyserna hittade vi inget klart samband
mellan vare sig socialbidragskostnader eller långvarigt socialbidragstagande
i landet, så något riktigt stöd för tanken att kravmodellerna skulle ha någon
direkt inverkan på socialbidragskostnaderna hittade vi inte i de analyserna.
Sedan kan man naturligtvis fråga sig i vilken utsträckning det här är en
rimlig jämförelse. Många av de kommuner som inte arbetar enligt
Uppsalamodellen och det som man kallar för reguljärt socialt arbete har också
höjt sina krav, men inte under rubriken Uppsalamodellen. Det har skett
parallellt på många andra håll också.
Sedan var det en fråga om marginaliserade grupper och om utslagningen har
ökat. Det är naturligtvis lite beroende på vilka mått man använder, men om
man ser långvarigt socialbidragstagande som ett uttryck för marginalisering,
har vi haft en ökad marginalisering under 90-talet. Det har också i första
hand drabbat invandrargrupperna. Ungdomarna är en grupp som har strömmat in i
systemet i väldigt stor utsträckning men som inte har haft de här långa
bidragstiderna. Sådana grupper har också funnits, men ungdomsgruppen som
helhet har haft relativt sett kortare bidragstider.
Det var någon som undrade varför bidragstiderna inte blir kortare när
andelen bidragstagare faller. Normalt sett har de här kurvorna en viss
följsamhet. Vi har inte analyserat detta ännu. Det är en av de uppgifter vi
står inför när det gäller nya marginaliseringsmönster. Men man skulle kunna
gissa att det bl.a. beror på att det faktum att just ungdomar är de som
strömmar ut ur systemet, som har relativt korta bidragstider, gör att den här
kurvan trots allt ligger relativt stabilt. Det är de som från början har
längre bidragsperioder som också tenderar att bli kvar.
Sedan var det en fråga om de långvarigt bidragsberoendes problem. Om man
ska vara lite svepande kan man säga att de långvarigt bidragsberoende har
alla de karakteristika som kännetecknar socialbidragsberoende generellt fast
i högre grad. Man kan alltså säga att om socialbidragstagare har sämre
socioekonomiska förutsättningar i en rad avseenden, t.ex. sämre utbildning
osv., har de långvarigt bidragsberoende ännu mer av samma sak. Sedan finns
det naturligtvis skillnader. Jag berörde en, nämligen att invandrare har haft
större problem med långvarigt bidragsberoende än ungdomar, men generellt sett
är det mer av samma sak. Många av de samband som gäller generellt för
socialbidragen gäller också långvarigt bidragsberoende.
I de kommunala analyser som vi gjorde räknade vi i en första analys på
skillnaden mellan olika kommuner när det gäller socialbidragskostnaderna. Men
sedan har vi också räknat på andelen långvarigt bidragsberoende. De faktorer
som faller ut i de analyserna är i stort sett desamma. Det är alltså lite mer
av samma sak.
Den sista frågan handlade om ungdomar och invandrare. Detta är ett fenomen
som gäller både på arbetsmarknaden och socialbidragstagandet. Ska man isolera
vilka grupper som ökar väldigt kraftigt och står för en väldigt stor del av
den här uppgången i början på 90-talet, var det just ungdomar och invandrare.
Det finns tecken på att de grupperna inte kommer att vara de som i första
hand marginaliseras mest när kurvorna går ned. Men där har vi en del kvar att
göra.
Sedan var det könsfrågan också. Det finns inga väldigt tydliga mönster på
att någotdera av könen ökar sina andelar över decenniet. Det finns vissa
etablerade mönster som lever kvar lite grann under 90-talet. Vi vet t.ex. att
ensamstående kvinnor med barn är den enskilda grupp som har det högsta
relativa bidragstagandet av alla grupper. I den hushållstypen ligger andelen
socialbidragstagare kring i runda tal 30 %. Det finns ingen annan
hushållssammansättning som är i närheten av de nivåerna. Däremot har den
gruppen inte ökat sin andel under 90-talet. Generellt sett är också
könsfördelningen påfallande jämn mellan män och kvinnor. Det är i det
närmaste en fifty-fifty-fördelning. Man kan möjligen se en väldigt svag
uppgång av det kvinnliga socialbidragstagandet under 90-talet, men den är
väldigt liten.
Ulla Hoffmann (v): Ensamma mödrar med barn har alltså inte ökat sin andel.
Det är ju en myt att ensamstående mödrar tjänar så mycket på
underhållsstödet. Detta är alltså kvinnor som har underhållsstöd, men ändå är
de en stor andel av socialbidragstagarna. Är det riktigt?
Åke Bergmark: Ja.
Cecilia Magnusson (m): Din intressanta föredragning var så väldigt
komprimerad att jag inte riktigt hann med. Det är viktigt att förstå detta.
Det gäller träffsäkerheten och om socialbidraget lever upp till vad det är
till för. Uppfattade jag det rätt att mindre än hälften av de hushåll som
ligger under socialbidragsnivån också uppbär socialbidrag?
Åke Bergmark: Ja, när det gäller årsinkomster.
Cecilia Magnusson (m): Och motsvarande var att det finns människor med
årsinkomster över socialbidragsnivån som faktiskt uppbär socialbidrag?
Åke Bergmark: Ja, väldigt många av dem.
Cecilia Magnusson (m): Vilken slutsats kan man dra av det ni har fått fram
där när det gäller träffsäkerheten? Detta är ju ganska anmärkningsvärt. Vi
har ju haft detta med återbetalningsskyldigheten av bostadsbidraget som har
ställt till väldigt många problem. Jag skulle vilja att du belyste detta lite
närmare.
Sedan sade du att 70 % av ökningen av socialbidragen berodde på tre
faktorer, utbildningsbidraget och bostadsbidraget, och sedan hann jag inte
med den tredje.
Åke Bergmark: Låt mig börja med detta med träffsäkerheten. Jag berörde de
principiella problemen lite grann. De är inte oviktiga för att förstå detta.
Det viktigaste är just detta att det är en månatlig och inte en årlig
prövning. Årsinkomster är egentligen inget bra mått. Egentligen skulle man
vilja ha månadsinkomsten på ungefär samma typer av material.
I övrigt kan man säga att det finns studier som försöker uppskatta detta
med underutnyttjande av socialbidrag. Jag skulle inte vilja säga att det
finns någon riktigt bra studie eller någon riktigt tillförlitlig studie.
Ibland använder man lite slarvigt den här typen av underlag och pratar om det
som underutnyttjande, vilket i princip är oriktigt. Att underutnyttjandet är
väldigt stort och att det finns en mängd hushåll som egentligen skulle ha
rätt till socialbidrag men som inte söker, tror jag är relativt säkert. Men
man kan alltid diskutera hur stor den gruppen är. Att det är så beror väl å
ena sidan på att behoven i en stor del av den gruppen är mer marginella. Man
ligger strax under socialbidragsnormen, och det är inte värt besväret. En
annan faktor som man diskuterar är de stigmatiserande effekterna av att söka
socialbidrag som är väl belagda i ett antal undersökningar där man har pratat
med människor som väl söker. De berättar om hur de i det längsta har dragit
sig för att söka därför att de känner sig utsatta och tycker att det är
skamgörande osv.
Det faktum att folk som har årsinkomster över socialbidragsnormen får
socialbidrag kan man kanske i första hand hänföra till det faktum att
månadsinkomsterna varierar över året. Det är högst sannolikt.
Cecilia Magnusson (m): Hinner jag med en liten fråga till? Det gäller Ulla
Hoffmanns fråga om de ensamma mödrarna, att det var 30 % av de hushållen som
uppbär socialbidrag och att det har varit konstant under 90-talet. Har det
gått att få fram om det har förändrats? Är det periodvis eller har det gått
över till att man långvarigt uppbär socialbidrag i den här gruppen? Det är ju
ganska intressant eftersom ni vid tidigare föredragningar har sagt att den
här gruppen är väldigt utsatt. Har man kunnat se någon förändring i hur
mycket socialbidrag de uppbär i intervaller?
Åke Bergmark: Den gruppen har ungefär samma mönster som andra
hushållsgrupper. Genomsnittsutvecklingen ser ut ungefär så här. Det är samma
sak om man tittar på ett väldigt långt bidragstagande över året, tio-tolv
månader. Då har man också en utveckling som liknar andra gruppers. Det sker
inte så väldigt många dramatiska förändringar, men däremot ligger man kvar på
en problematiskt hög nivå under 90-talet.
Ordföranden: Då tackar jag dig Åke. Vi går vidare till Johan Fritzell.
Varsågod!
Johan Fritzell: Jag ska alltså prata om inkomstfördelning, inkomstskillnader
och inkomstförhållanden i Sverige under 90-talet. Joakim inledde med att
mycket korrekt hävda att välfärd inte bara är ekonomi och pengar, men nu ska
vi prata ganska mycket om pengar och ekonomi. Jag tar för givet att ni som
håller på med socialförsäkringar tycker att det är viktigt.
Man kan fråga sig varför man ska hålla på med inkomstfördelning. Det är väl
ett ganska ointressant ämne? Det fanns en amerikansk ekonom som i slutet på
70-talet lite laid back skrev att studera inkomstfördelningens variationer
och förändringar är ungefär lika intressant som att sitta och titta på när
gräset gror. Så trögt sker förändringarna menade denne distingerade ekonom.
Men just efter att han hade skrivit detta började det hända väldigt mycket
saker med inkomstfördelningen i hela västvärlden. Det har bidragit till att
det i dag är ett ganska stort forskningsfält som intresserar väldigt många
som vill försöka förstå vad som händer.
Givet det ni vet är det förstås inte så uppseendeväckande om jag säger att
befolkningens ekonomiska villkor har förändrats ganska kraftigt under 90-
talet. De förändringar som vi kan koppla till de försörjningssystem som ni
dagligen arbetar med, men framför allt de förändringar av förutsättningar som
Joakim var inne på och förändringar på arbetsmarknaden, har givetvis satt
sina kraftiga spår.
Det första man kan säga - och det är kanske inte så förvånande - är att
perioden kännetecknas av att inkomsterna genomsnittligt blir lägre under en
rad av år från 90-talets inledning fram t.o.m. 1995. Därefter påbörjas en
viss återhämtning.
Här ska jag nämna två praktikaliteter när det gäller de inkomstanalyser som
vi har lyckats göra med hjälp av Statistiska centralbyrån. Det ena är att det
finns en viss fördröjning. I dagsläget kan vi veta något säkert om inkomster
och inkomstskillnader t.o.m. 1997. Väldigt snart kommer SCB ut med sitt
första statistiska meddelande om förhållandena 1998. Det finns alltså en
fördröjning här som har att göra med tiden när vi lämnar uppgifter i
deklarationer osv.
Det andra som jag kan säga utan att gå in på det något närmare när det
gäller teknikaliteter är att vi har lyckats få SCB att på ett mycket mer
korrekt sätt beskriva inkomster och inkomstskillnader för olika hushåll genom
att man för första gången har lyckats definiera ett hushåll som
överensstämmer i högre grad med det vi i daglig tal kallar för ett hushåll. I
Sveriges statistik är det annars så att från den dag man fyller 18 år är man
ett eget hushåll, och så blir dessa 18-åringar i statistiken extremt fattiga
den dagen. Detta har vi lyckats komma ifrån, men jag ska inte fördjupa mig i
det.
För att återgå till det substantiella. Det andra vi ser är en tendens till
ökade inkomstskillnader i den svenska inkomstfördelningen. Det som jag tycker
är mest intressant och en aning oväntat är att den här ökningen egentligen
inte sker när krisen slår till. Då förefaller det som om socialförsäkringar
och andra system i stort sett gör det de är tänkta att göra, nämligen att se
till att människors ekonomiska villkor egentligen inte försämras så våldsamt
dramatiskt av den enormt kraftiga minskningen av sysselsättningen som vi
fick. Vi tappade alltså en halv miljon jobb på en kort tid.
(Bild 18-19) De tecken vi ser på ökade inkomstskillnader kommer egentligen
vid uppgången de senaste åren som vi har data i från. Det är två kurvor här
som i princip belyser hur mycket de med mycket låga inkomster tjänar i
förhållande till genomsnittet av befolkningen (bild 18) och hur mycket de med
höga inkomster tjänar i förhållande till ett genomsnitt, medianvärdet, i
befolkningen (bild 19).
När den här första kurvan går ned ökar inkomstskillnaderna, och när den
andra kurvan går upp ökar också inkomstskillnaderna, men det sker i olika
ändar av befolkningen. Det vi ser är att det är framför allt under den senare
perioden som vi kan mäta som det händer någonting. På samma sätt är det här.
Sedan har vi ett märkligt isberg här på den andra kurvan 1994 som egentligen
inte är så intressant ur ett längre perspektiv. Det har att göra med de
förändringar av kapitalbeskattningen som skedde då som gjorde att vi fick
väldigt mycket kapitalinkomster just det här året.
Men trenden är en viss ökning av inkomstskillnaderna och att det här
uppträder som en följd av vad som händer både bland dem med låga inkomster
och bland höginkomsttagare.
(Bild 20) Det här avspeglar sig också ganska tydligt i hur inkomsternas
sammansättning ser ut i olika delar av inkomstfördelningen. Här anknyter jag
också en del till vad Åke har sagt. Den här bilden visar olika inkomstslag
där det första är arbetsinkomster. Nästa lilla bergart här är
kapitalinkomster, och sedan är det detta som vi här har kallat för
socialförsäkringar och bidrag. Sedan är det bostadsbidrag och socialbidrag.
Här skiljer det sig åt ganska kraftigt inte bara i inkomsternas storlek
utan också i vilka typer av inkomster man har. Det som framför allt sker
under 90-talet - och det är kanske inte så oväntat givet vad ni vet och givet
t.ex. det Åke redan har sagt - är att socialbidragens betydelse ökar ganska
kraftigt i inkomstfördelningens nedre del, dvs. en större andel av
låginkomsttagarnas inkomster kommer 1997 från socialbidrag än vad fallet var
fyra fem år tidigare. Det ska bli 12 % om det där är korrekt ritat för 1997,
en ökning med drygt fyra procentenheter sedan 1993.
På motsvarande sätt sker det en förändring i gruppen höginkomsttagare där
en betydligt större andel av de disponibla inkomsterna vid slutet av 90-talet
än vid början av 90-talet utgörs av kapitalinkomster. Bland de 10 % med högst
inkomster 1997 utgjorde kapitalinkomsterna 27 % av deras disponibla
inkomster. Dessa 27 % motsvarar i reda pengar mer än den totala
genomsnittsinkomsten för de 20 % som har låga inkomster, eftersom detta bara
är relativa tal. Återigen ser vi alltså här en ganska påtaglig förändring
över tiden där kapitalinkomsternas betydelse, om man uttrycker sig så, ökar i
inkomstfördelningens topp.
Om jag ska säga någonting om det som sker under 90-talet när det gäller
socialförsäkringar och bidrag utifrån denna bild är det att de förändringar
man ser när det gäller vilka delar av befolkningen som olika bidrag delas ut
till framför allt har att göra med att sammansättningen av individer och
hushåll förändras. Barnbidraget tenderar t.ex. i ökande grad att gå till
fördelningens nedre del, vilket är en följd av att barnfamiljerna tenderar
att förskjutas nedåt i inkomstfördelningen. Det motsatta gäller pensionerna
som tenderar att i ökande grad gå högre upp i inkomstfördelningen än vad som
var fallet vid 90-talets inledning, vilket alltså återigen har att göra med
att ålderspensionärerna i dag tenderar att vara mer utspridda i fördelningen
i stort än vad som någonsin tidigare har varit fallet.
(Bild 21) När vi tittar på inkomstfördelningen och inkomstutvecklingen för
olika grupper ser det också påfallande olika ut för olika grupper. Det här
diagrammet innehåller alldeles för mycket information för att kunna smältas
så här. Men låt mig lite förenklat säga att ju yngre och ju fler barn man
har, desto sämre har 90-talet varit när vi ser på inkomstutvecklingen på
gruppnivå. De här mörkblå faserna indikerar inkomstens nivå. De tal som står
här brevid de liggande staplarna är procentuella förbättringar eller
försämringar mellan 1993 och 1997. Vi finner t.ex. att ensamstående med barn
har tappat ungefär 10 % bara på de här fyra åren, och av dem är ju någonstans
mellan 80 % och 90 % mödrar och inte fäder.
På motsvarande sätt finner vi en kraftig försämring för flerbarnsfamiljer.
De kategorier som har en mycket mer positiv inkomstutveckling på gruppnivå är
framför allt ålderspensionärer.
Vi har sedan valt att i delbetänkandet fokusera tämligen mycket på
grupperna med låga inkomster, eftersom det kanske kan sägas ha en större
socialpolitisk relevans. Då är frågan hur man ska definiera en sådan här
grupp. I Sverige har vi ju ingen officiell fattigdomsstatistik. I vårt
betänkande valde vi i huvudsak att utgå från den svenska socialbidragsnormen
som på något sätt är det mest officiella och det närmaste vi kommer ett
fattigdomsmått.
Men det är viktigt att komma ihåg att det fortfarande rör sig om ett
inkomstmått, till skillnad från Åkes analyser. Vi räknar ut hur många
personer och hur stor andel av olika grupper av befolkningen som har
inkomster som understiger de regler som gäller för socialbidrag. Åke var ju
inne på att många av dessa grupper egentligen inte heller har rätt till
socialbidrag, därför att de t.ex. kan ha egendom av olika slag. Det motsatta
kan också inträffa, dvs. de som på årlig basis har inkomster som klart
överstiger ett sådant här låginkomstbegrepp kan vid ett visst tillfälle ha
haft rätt till socialbidrag. Vi finner att andelen med inkomster under
socialbidragsnormen knappt fördubblas mellan 1991 och 1997, från 5 % till
10 %.
Det som vi såg som speciellt oroande, men kanske inte så oväntat på basis
av det jag redan sagt, är att barnen förefaller ha drabbats i allt högre
utsträckning. 1997 var det en förvånansvärt hög andel av barn som levde i
familjer där inkomsterna understeg socialbidragsnormen.
(Bild 22) De här kurvorna visar andelarna mellan 1991 och 1997. Den ena
kurvan gäller barn mellan 0 och 6 år. Den andra kurvan gäller skolbarn. Det
är en ökning från 6-6,5 % upp till 13-14 % för äldre barn och upp till 17 %
för yngre barn. Jag vet inte vad ni säger om det, men själv måste jag säga
att första gången jag såg det blev jag förvånad.
Nu kan man fråga sig vad det här innebär. Vad betyder detta? Är detta
någonting att bry sig om? På ett sätt kan man säga att det finns en
kunskapslucka där. Vi vet inte riktigt vad det innebär i dag för barn att
leva i dessa familjer och vilka välfärdskonsekvenser det har.
Vad man däremot kan säga är att det finns en ganska omfattande forskning
som har påvisat långsiktiga konsekvenser av att växa upp i familjer där man
har haft ekonomiska svårigheter. Det har påverkat människors livschanser och
livsvillkor senare i livet. Huruvida det kommer att göra det för de här
barnen kan vi naturligtvis inte veta någonting om i dag.
Inkomstutvecklingen för dem med låga inkomster och att den gruppen blir
större avspeglar sig också om man försöker använda andra sätt att mäta
ekonomiskt knappa resurser. I svensk välfärdsforskning har det varit en
gammal tradition att helt enkelt fråga folk om de klarar av sin ekonomi på
olika sätt.
(Bild 23) Det här är procenttal som bygger på sådana frågor. Det ena är det
som i välfärdsforskning brukar kallas kontantmarginal. Det har ni möjligen
hört talas om någon gång. Där frågar man helt enkelt människor om de inom
loppet av en vecka kan få fram en viss summa pengar om något skulle hända
t.ex. i huset och något behöver repareras. Man frågar helt enkelt om man har
någon form av ekonomisk buffert eller kan få låna av någon. Beloppet man
efterfrågar justeras alltid för inflationen. I slutet av 90-talet frågade man
efter ungefär 14 000 kr. Det visar sig då att andelarna i befolkningen som
inte klarar detta stiger väldigt kraftigt när recessionen har slagit till.
Den gick inte heller ned fram till 1997-1998 utan ligger kvar på en väldigt
hög nivå.
Samma mönster ser vi när man frågar huruvida man får pengarna att räcka
till det mest basala, dvs. hyra, mat osv., eller om man haft svårigheter med
det under det senaste året. Även här ser vi en påtaglig ökning, och den
mattas inte av utan snarare tvärtom. Det tredje är helt enkelt andelen som
har ekonomiska svårigheter enligt båda dessa indikatorer.
Detta är fortfarande på nationell nivå. Det finns förstås påtagliga sociala
skillnader här mellan olika grupper. Det här är betydligt vanligare bland
arbetare än bland tjänstemän. Åldern spelar en väldigt stor roll. Det är
extremt få av ålderspensionärerna som uppger sig ha ekonomiska problem av
detta slag. Födelseland spelar en väldigt stor roll. Detta är mer än dubbelt
så vanligt bland utrikesfödda som bland inrikesfödda. Familjesituation spelar
också roll. Ensamstående mödrar är kanske den kategori som mest påtagligt
faller ut här.
Jag tror att jag här för första gången nämnde detta med skillnader mellan
inrikesfödda och utrikesfödda. Att jag inte har uppehållit mig vid den
kategoriseringen tidigare beror på att i de analyser som vi har låtit SCB
göra har man inte delat in befolkningen efter födelseland. I de andra
analyserna vi har gjort tillhör ju däremot utrikesfödda eller invandrare en
av de kategorier som, oavsett vad vi tittar på, faller ut som en speciellt
utsatt grupp under 90-talet. Det har ju både Joakim och Åke varit inne på. En
annan grupp är yngre personer och en tredje ensamstående föräldrar.
Jag tror inte jag ska nämna något mer resultatmässigt. Jag ska kanske
avslutningsvis beröra framtida studier. Det som jag nu har redovisat är
upprepade tvärsnittsstudier där man jämför grupper vid olika tidpunkter eller
jämför befolkningen i stort vid olika tidpunkter under 90-talet. Däremot
behöver vi veta mer från det som brukar kallas longitudinella data, hur
människor har färdats under den här krisen. En av de grupper som är allra
mest intressanta, och jag tror att Joakim inledningsvis var inne på detta, är
den födelsekohort av människor som tog klivet ut i vuxenlivet precis när
recessionen slog till.
Det är klart att vi får vänta ytterligare 20 år innan vi vet de långsiktiga
konsekvenserna, men jag tror att det går att göra betydligt mer här. Vi har
också tänkt gå vidare med att göra mer förfinade fördelningsstudier av
socialförsäkringarna och skattesystemet, som jag nu väldigt kort har talat
om.
Ulla Hoffmann (v): Det kan inte vara så lätt att arbeta med den forskning som
ni gör. Det måste vara ganska beklämmande ibland. Vi kan åtminstone stifta
lagar som skulle kunna göra det bättre.
Sedan kan jag bara beklaga att ni inte samtidigt ska se över vad
genomsnittligt lägre inkomster, efter 1995 en viss återhämtning, ökade
inkomstskillnader osv. får för inverkan på det nya pensionssystemet för t.ex.
de kommande pensionärerna. Detta system fattade ju riksdagen beslut om 1994,
mitt under den period som jag kan förstå var värst.
Det är intressant att andelen låginkomsttagare med socialbidrag ökade med
12 %, för socialbidraget är ju faktiskt inte pensionsgrundande, vilket
innebär att låginkomsttagarna drabbas ännu mer och att det som åtminstone vi
i Vänsterpartiet kallar för klasskillnader förföljer oss in i pensionen.
Det är en annan del som jag också tycker är väldigt intressant, och det är
att antalet förvärvsarbetande minskade bland höginkomsttagare, om jag förstod
det hela rätt, samtidigt som deras kapitalinkomster ökade. Vad jag skulle
vilja vet är, när man samtidigt ser att det är ökade inkomstskillnader, var
de fick pengarna ifrån. Beror det på ändrade regler, eller har vi fått fler,
som vi också säger, lata kapitalister? Hur förklarar du det här?
Margareta Cederfelt (m): Jag har också en fråga om den tabell som du visade
över de olika inkomstslagen. Det som slår mig är att bidragsdelen från
socialförsäkringar osv. är väldigt stor i samtliga inkomstgrupper. Du kanske
nämnde något om det som jag missade. Hur kan det komma sig att de delar av
befolkningen som har de högsta inkomsterna också har stora inkomster från
socialförsäkrings- och bidragssystemen?
Jag undrar också om ni kommer att titta på hur det ser ut med den
individuella utvecklingen av inkomster över tiden. Det är ganska vanligt att
en individ har låga inkomster under en fas i livet och att de sedan höjs. Hur
kommer ni att titta på detta?
Du hade ytterligare en bild som jag tyckte var intressant. Den visade vilka
grupper som hade lägre inkomster och att äldre personer utan barn har en
relativt god inkomstsituation. Men det som jag saknar här är de s.k.
fattigpensionärerna. Var kommer de in? Det är ju en grupp som existerar.
Mona Berglund Nilsson (s): Du säger att ensamstående med barn har väldigt
låga inkomster. Då undrar jag om ni har tittat på varför de har låga
inkomster. Är det därför att de framför allt jobbar inom kvinnodominerade
yrken?
Cecilia Magnusson (m): Jag vill anknyta till frågan om andelen barn som lever
i låginkomsthushåll, som vi har tittat på fram och tillbaka. Eftersom
slutsatsen är att arbetslösheten har drabbat yngre män hårdare än kvinnor,
undrar jag hur det kommer sig att andelen barn som bor i hushåll med låga
inkomster har mer än fördubblats. Vilka är faktorerna bakom detta?
Johan Fritzell: Ulla Hoffmann sade att det är synd att vi inte ska titta
närmare på hur pensionssystemet slår med de förändringar som sker
inkomstvägen. Nu är det så att Joakim Palme är ganska intresserad av
pensionssystem, så jag kan tänka mig att han kan tänka sig att titta närmare
på den frågan. Huruvida det kommer att ske inom ramen för denna kommitté
eller inte är kanske av mindre vikt.
När det gäller kapitalinkomsternas utveckling har vi inte gjort någon
riktig djuplodning i av vad det är som pågår, men det är klart att det delvis
är relaterat till vad som händer på t.ex. aktiemarknaden. Det är samtidigt
viktigt att komma ihåg att allting är relativt på den bild jag visade.
Höginkomsttagarnas arbetsinkomster är väldigt höga, men de har också väldigt
höga kapitalinkomster. I relativ mening har kapitalinkomsterna blivit
viktigare.
Jag fick en fråga om socialförsäkring och bidrag. Här ingår ganska mycket,
både barnbidrag och pensioner. Jag antar att ett svar på den fråga som jag
fick om hur det kan komma sig att de med höga inkomster har så stora bidrag
är just det som brukar beskrivas som den skandinaviska modellen, nämligen att
vi har en universalism i systemen, dvs. att vi ger barnbidrag till sådana som
oss. Det är i alla fall ett delsvar, men också förstås att det finns
exempelvis några ålderspensionärer som i stort sett har hela sin inkomst i
form av bidrag.
Det var någon som reagerade på att jag visade på de förbättringar som har
skett för de äldre som grupp. Att de finns där tror jag är odiskutabelt, men
det innebär förstås inte att alla äldre personer i dag har en väldigt god
ekonomi. Visst finns det fattigpensionärer, framför allt äldre ensamstående
kvinnor som kan ha relativt låga inkomster. Men om vi tar hela
ålderspensionärskollektivet som en kategori är det likväl så att den gruppen,
naturligtvis beroende på mognaden av ATP-pensionssystemet och nya kohorter
som strömmar in, inte i samma utsträckning som andra befolkningskategorier
har drabbats av recessionen, åtminstone inte i termer av ekonomi. Sedan kan
de möjligen ha drabbats på andra sätt, av sjukdom etc.
Varför har ensamstående mödrar låga inkomster? Det är förstås en mängd
faktorer som spelar roll här. En sak som man kan säga är att det är en
kategori som i förhållande till möjliga inkomster har en stor
försörjningsbörda, dvs. de har inte bara sig själva att försörja utan också
barn, eventuellt flera barn. I övrigt kan jag säga att vi ser oroväckande
tendenser, inte bara på inkomstsidan utan egentligen motsvarande tendens
också på arbetsmarknadssidan. När sysselsättningen börjar öka för många
grupper i samhället tycks det inte ske på riktigt samma sätt för ensamstående
med barn. Men här planerar vi att göra fördjupade studier, för jag tror att
det finns mycket som vi inte har exakt kunskap om när det gäller vad som sker
med den här kategorin.
Vad beror barns lägre inkomster på? På ett sätt kan man säga att det har
väldigt mycket med arbetsmarknadsförändringarna att göra. Barn lever i
hushåll där mamman och pappan, om de nu har en mamma och en pappa, tenderar
att tillhöra en arbetsstyrka. När vi tappar en halv miljon jobb inom loppet
av en ganska kort tid är det självklart att det påverkar barnfamiljerna
väldigt kraftigt. Därutöver påverkas man också i hög utsträckning av de
förändringar som sker inom socialförsäkringssystemen. Här tycker jag att man
i vissa avseenden kan se 90-talet som ett svårt årtionde för barnen. Det
handlar inte bara om de ekonomiska siffrorna utan också om den
resursuttunning som vi sett inom både barnomsorg och skola, vars konsekvenser
vi i och för sig inte har någon större kunskap om mer än att vi vet att den
har skett.
Désirée Pethrus Engström (kd): Det görs ju många tekniska mätningar. Har det
gjorts någon parallell mätning av livskvalitet för barnen? Har det gjorts
någon utredning om hur svårt utsatta många barn har känt sig under de svåra
åren, hur de upplever arbetslöshet och sådana mer svårmätbara utredningar vid
sidan om?
Johan Fritzell: Nej, i alla fall har vi inte själva gjort det. Det här faller
väl lite grann tillbaka på den tradition som har funnits i skandinavisk
välfärdsforskning, som väldigt mycket har tagit fasta på det som man förr
kallade för objektiva villkor - man kanske ska kalla dem för beskrivande
villkor - som har setts som mest politiskt och vetenskapligt relevanta. Men
det hindrar inte att de mer subjektiva villkoren är intressanta. Det finns
ändå en del som tenderar att närma sig det här fältet. Här är det inte någon
svartvit dikotomi mellan objektivt och subjektivt. Joakim nämnde
inledningsvis exempelvis att vi ser att befolkningens psykosociala hälsa
tycks ha försämrats under krisen. Folk har upplevt ångest, oro och ängslan i
betydligt större utsträckning än de gjort tidigare. I det avseendet kan man
säga att vi också inkluderar den typen av studier.
Sedan skulle i alla fall jag personligen - det tror jag också gäller både
Åke och Joakim - vilja veta mycket mer om det som jag lite kort har nämnt när
det gäller vad det som hänt inom skola och barnomsorg får för konsekvenser
för barnen. Huruvida vi kommer längre där får vi se. Jag vågar inte lova
någonting.
Ordföranden: Jag har en fråga till som gäller detta med jämförelser av
inkomstskillnader i ett europeiskt perspektiv. Det vore ganska intressant med
sådana jämförelser mot bakgrund av de olika modeller som vi har valt för att
organisera välfärden. Gör ni sådana jämförelser?
Johan Fritzell: Inom ramen för kommittén har vi ännu inte bedrivit så mycket
jämförande studier, men den jämförelse med Finland som vi har gjort hoppas vi
kunna publicera ganska snart. Däremot har vi själva som forskare bedrivit en
hel del av den typen av studier.
Jag hade tänkt avsluta med att säga något som jag sedan glömde, nämligen
att trots de förändringar i form av ökade inkomstskillnader som jag har
redovisat här, hade Sverige i slutet av 90-talet i ett internationellt
perspektiv förhållandevis små inkomstskillnader. Det är inte så att de kurvor
som pekar åt olika håll har inneburit att vi har närmat oss Storbritannien
eller USA. Det kan vara bra att veta.
Vi kommer, som sagt, att försöka ta in mer komparativa synpunkter och
jämförande forskning över huvud taget inom det här området.
Joakim Palme: Jag ska möjligen säga någonting ytterligare om
inkomstutvecklingen. I den fördelningspolitiska analys som har gjorts på
Finansdepartementet har man använt den nya socialbidragsnormen för att titta
på den s.k. fattigdomsutvecklingen. Den avspeglar det som Åke säger, att om
den nya normen är mer restriktiv får man inte samma typ av uppgång som vi
registrerar när vi i delbetänkandet använder den gamla socialbidragsnormen.
Det är väl något som kan vara intressant att beakta i den fortsatta
diskussionen här. Vi försöker precisera vad det är för ytterligare
publikationer som kommer att tas fram, förhoppningsvis innan sommaren. Det
handlar dels om den svensk-finska studien, dels om en volym som är under
tryckning vilken heter Välfärdens förutsättningar, som publicerar de underlag
som vi baserar delbetänkandet på när det gäller arbetsmarknadsutvecklingen,
demografin osv. Det kommer en volym om välfärd, vård och omsorg, en om
välfärd och skola, en om välfärd och försörjning, som inkluderar både det som
Åke har talat om när det gäller socialbidrag, och en del om
socialförsäkringar. Vi kommer också med en fördjupad beskrivning av
människors levnadsvillkor, som går utöver det som publiceras i delbetänkandet
men som egentligen utgjorde grunden för våra allmänna överväganden.
Jag vill helt kort bara ta upp en fråga som jag inte besvarade i förra
frågeomgången. Den rörde detta med fusket och individens ansvar. Det har
gjorts ganska få studier om fusk. Riksrevisionsverket gjorde någon i mitten
på 90-talet, som väl är den som är den mest utvecklade. Sedan kan man se på
folks uppfattning av fuskets omfattning och betydelse. Här finns det, tycker
jag, intressanta ingångar i mätningar som har gjorts av Stefan Svalfors i
Umeå, där man ser att ett vikande stöd till välfärdsstaten under 80-talet
bröts mellan 1989 och 1992, trots att det fortfarande var en ganska stor
andel av befolkningen som ansåg att systemen, om inte fuskades med ändå
överutnyttjades. Det gällde sjukvård, sjukpenning, arbetslöshetsersättning,
socialbidrag och bostadsbidrag. Men man ser mellan 1992 och 1996 en kraftigt
minskad andel av befolkningen som anser att systemen överutnyttjas. Det enda
undantaget gäller faktiskt det som är relaterat till bostadsbidragen, men det
var alltså före de kraftiga åtstramningar som gjordes i bostadsbidraget. Det
är möjligt att åtstramningarna har gjort att folk tror att systemet inte
överutnyttjas. Det kan i sig vara viktigt, men det är en ganska svag
indikator på hur det faktiskt ser ut. Men det är säkert en viktig politisk
faktor för att bedöma systemens legitimitet. Här har utvecklingen varit mer
positiv. Stödet till att de offentliga systemen ska ha ett första ansvar på
dessa viktiga välfärdsområden har ökat, och andelen som anser att systemen
utnyttjas i överkant har minskat.
Ordföranden: Vi närmar oss nu slutet på utfrågningen. Jag vill bara
avslutningsvis säga att det arbete som nu bedrivs inom Välfärdsbokslutets ram
är oerhört viktigt. Men det som också är viktigt, med tanke på den
eftersläpning som ändå finns, är att vi får se hela 90-talet. Nu hoppas jag
att det blir möjligt, så att vi får hela bilden klar för oss. Det är det ena.
Det andra är att det naturligtvis är ett värdefullt underlag för oss i vårt
politiska beslutsfattande. Det finns ju stora möjligheter att avliva både den
ena och den andra myten och att försöka beskriva den verklighet som vi nu har
gått igenom på ett bra sätt. Sedan får vi använda det var och en utifrån våra
olika politiska värderingar. Men det är väldigt viktigt att vi har underlag
för den politiska diskussionen och de vägval som vi har att göra framöver, så
det är oerhört värdefullt.
Det som jag tycker skulle vara intressant, när vi nu går från ett 90-tal
som har varit extremt på många olika sätt i Sveriges moderna historia under
1900-talet, vore om vi fortsättningsvis kunde studera vad som händer när vi
nu går in i en ny fas. Det kommer säkert inte att ske inom er ram för
Välfärdsbokslutet, men här finns naturligtvis många intressanta och viktiga
frågor inom välfärdsområdet att följa under en längre tid.
Med detta vill jag tacka er för att ni kom hit till oss i dag. I och med
detta avslutar vi denna offentliga utfrågning.
Bild 1 och 2
Bild 3 och 4
Bild 5 och 6
Bild 7 och 8
Bild 9 och 10
Bild 11 och 12
Bild 13 och 14
Bild 15 och 16
Bild 17 och 18
Bild 19 och 20
Bild 21 och 22
Bild 23
Offentlig utfrågning om den ökade sjukfrånvaron
Datum: torsdagen den 16 november 2000
Tid: 09.00-11.50
Lokal: Skandiasalen
Inbjudna deltagare: Jan Rydh, Sjukförsäkringsutredningen. Dessutom närvarande
Socialdepartementet och Riksförsäkringsverket.
Berit Andnor (s), ordförande: Jag hälsar er välkomna till
socialförsäkringsutskottets utfrågning i dag. Vi har bjudit in Jan Rydh, som
håller i Sjukförsäkringsutredningen. Anledningen är att vi i utskottet vill
skaffa oss mer information utifrån den utredning som Jan håller i och också
få tillfälle att ställa en del frågor och lämna synpunkter på det material
som här kommer att presenteras.
Vi hade tänkt oss en indelning i tre avsnitt. Jan kommer att gå igenom de
tre delarna och för utskottets ledamöter kommer det att bli utrymme för
synpunkter och frågor.
Jag vill också hälsa de företrädare för Socialdepartementet och
Riksförsäkringsverket som deltar i dagens utfrågning välkomna.
Varmt välkommen till socialförsäkringsutskottet, Jan Rydh! Ordet är ditt.
Jan Rydh: Jag sätter stort värde på att få tillfälle att på det här sättet
träffa socialförsäkringsutskottet. Utredningen är nu inne i sitt slutskede
och vi ska lämna vårt slutbetänkande till statsrådet Thalén under december
månad. Vi är fortfarande i ett skede där det är möjligt för oss att föra in
nya tankar och idéer. Vad jag säger i dag är naturligtvis det underlag som
jag nu har för mina ställningstaganden. Hela tiden har vi arbetat mycket
öppet. För säkerhets skull får jag väl säga att jag säger motsatsen i morgon
om jag får in nya fakta som gör att det finns anledning för mig att ändra
uppfattning. Det finns således all anledning för alla, inte bara för
socialförsäkringsutskottet, att vara med och diskutera denna för samhället så
viktiga fråga.
På många sätt handlar det om en komplicerad materia. Innan jag går in på
själva faktaredogörelsen finns det anledning att belysa ett antal principer
som kan vara viktiga.
Uppdraget att utreda sjukförsäkringssystemet fick jag i slutet av oktober
förra året. Det tar ju alltid tid för ett sekretariat att komma i gång. Jag
hade mina sekretariatsmedarbetare på plats i mitten av december i fjol. Från
årsskiftet har vi drivit vårt arbete i ett, även i utredningssammanhang,
rasande tempo. Dessutom gäller det ett mycket stort område. Man kan
naturligtvis alltid säga att korta utredningstider är ett problem men det har
också sina fördelar därför att man då tvingas koncentrera sig på strategiska
och viktiga frågor.
Självklart kan denna utredning inte göra anspråk på att i varje detalj ha
penetrerat hela detta viktiga fält. Det kan finnas utrymme för fortsatta
genomgångar i andra sammanhang. Vi tror ändå att vi har greppat ett antal
viktiga kritiska fakta.
Vi avlämnade ett delbetänkande i augusti i år som var vår grund och som vi
kallar för fakta- och analysdelarna. Där skisserade vi också ett antal tänkta
utvecklingsmöjligheter som vi nu penetrerar djupare och som kommer att
presenteras i vårt slutbetänkande.
Vårt uppdrag gäller dels att beskriva vad som har hänt när det gäller
sjukförsäkringen och att därutöver analysera denna förändring, dels att lämna
förslag till lämpliga åtgärder för att förhindra en negativ utveckling.
I det här sammanhanget vill jag också säga att sjukförsäkringssystemet, en
nog så viktig del som naturligtvis socialförsäkringsutskottet i hög grad har
att hantera, egentligen inte kan hanteras enbart för sig. Det har ju klara
samband med andra delar av vårt välfärdssystem och vårt
socialförsäkringssystem. De förslag som vi lägger fram får ses mot den
bakgrunden. Vi har självfallet anledning att prioritera de åtgärder som
passar in i just sjukförsäkringssy-stemet, men självklart är det fråga om
kombinationer också på andra områden.
En viktig fråga inom vårt område är sjukförsäkringen och sambandet med
förtidspensioner. Också detta har belysts, och kommer att ytterligare
belysas. Frågor som har att göra med arbetsskadeförsäkringen och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika slag är också viktiga. Då kommer
man också in på frågor som berör andra delar av riksdagens arbete som även
hanteras av andra utskott.
Detta är den första viktiga, mer övergripande principiella slutsatsen.
Sjukförsäkringsfrågorna sammanhänger också med andra politikområden och har
sin betydelse i de sammanhangen. Generellt kan sägas - vilket vi kommer att
konstatera i vårt slutbetänkande och det finns även antytt i delbetänkandet -
att frågan om sjukfrånvaron är en viktig faktor också när det gäller att
uppnå uppsatta mål om sysselsättning. I en situation där vi framöver, under
överskådlig tid, räknar med en konstant arbetskraftsbrist - kommuner och
landsting ska ju nyanställa 500 000 personer under den närmaste
tioårsperioden - och där vi förhoppningsvis har ett näringsliv som kan och
vill expandera är sjukfrånvaron självfallet en viktig faktor.
I slutbetänkandet kommer vi att redovisa några olika alternativ, inte
prognoser, som representerar olika utfall av en tänkt sjukfrånvaro, också med
hänsyn tagen till effekterna på bl.a. Långtidsutredningens mål om
sysselsättningen. Det är ganska dramatiska förändringar som sjukfrånvaron där
kan skapa, och som på sätt och vis redan har skapats.
Vi har i dessa dagar - detta kommer att ingå i slutbetänkandet - fått del
av de slutliga analyser som gäller mer mjuka fakta, dvs. hälsa och
arbetsförhållanden respektive sjukfrånvaro och sjuknärvaro bland män och
kvinnor. Vi har gjort en stor intervjuundersökning bland allmänheten. Kvinnor
och män i tre grupper födda 1945, 1955 och 1965 har intervjuats. Det är en av
de största undersökningarna i landet. Drygt 20 000 personer har intervjuats
kring olika faktorer. Detta har gjorts av Karolinska institutets sektion för
personskadeprevention. Vi har också haft ett forskningsbaserat råd med ett
antal professorer som bedömt dessa fakta.
Generellt kan sägas att mjuka fakta, som jag i dag inte kan gå in på
eftersom de inte är slutbehandlade och som vi får in från olika
attitydundersökningar och från samkörning från SCB med arbetsskadestatistik
och annat, visar att det, också enligt dessa vetenskapliga rådgivare, finns
dokumenterade samband mellan frånvaro å ena sidan och arbetsplatser och
arbetsorganisation å andra sidan. Detta är en viktig del i sammanhanget.
Detta betyder inte att vare sig jag eller utredningen påstår att arbete
orsakar ohälsa; det är någonting helt annat. Däremot kan man säga att det
finns en grundsjukfrånvaro som är helt naturlig i varje samhälle med den
genetiska uppbyggnad och annat som finns. Vi blir förkylda. Vi bryter ben på
fotbollsmatcher osv. Det kan också vara fråga om mycket annat som inte alls
har med arbetet att göra, och vi får sjukdomar som alls inte är
arbetsrelaterade. De stora förändringarna mellan arbetsplatser som i övrigt
har likartad personalsammansättning har klara samband med arbetsplatserna och
situationen i arbetslivet.
Den kanske allra viktigaste faktorn när det gäller arbetslivet är att
sjukfrånvaro inte är samma sak som sjukdom. Man kan vara sjuk och ändå
arbeta. Rent allmänt är det så att kan man vara på sitt arbete är det ingen
dålig terapi. Det är inte givet att sjukskrivning är en bra terapi för alla
former av funktionshinder eller problem. Ryggont och ryggproblem är mest
dokumenterade. Det är inte alls bra att ligga hemma, som vi ju väl känner
till. Men fortfarande utgör de fallen en mycket stor del av
sjukskrivningarna.
Detta tycker jag är viktiga bakgrundsfakta.
Sedan ska jag helt kort göra ytterligare några kommentarer i det här
sammanhanget. Jag utgår från att ni har läst utredningen och därför ska jag
inte trötta er med diagram därifrån men helt kort några bakgrundsfakta.
(Bild 1) Ni ser här en bild över antalet sjukskrivna längre än 30 dagar
under åren 1976-2000. Det var denna bild som föranledde regeringen att
tillsätta Sjukförsäkringsutredningen. Under åren 1998 och 1999 ökade antalet
sjukskrivna snabbt. Bilden representerar alltså antalet sjukskrivna längre än
30 dagar och sammanhänger med den statistikuppbyggnad som vi har. För övrigt
kommer vi där att lägga fram ett förslag till förbättringar eftersom
statistikunderlaget är splittrat och det med det underlag som nu finns inte
är möjligt att göra alla de analyser som vore önskvärda.
Det är två saker som är viktiga. För det första har det varit en mycket
kraftig uppgång i sjukfrånvaron under de senaste åren. För det andra avviker
den röda kurvan markant från den turkosblå. Allmänt kan sägas att i alla
undersökningar som vi gör - specifika djupundersökningar eller mer
övergripande statistiska sammanhangsundersökningar - framkommer en skillnad
mellan kvinnors och mäns sjukskrivningsmönster, till kvinnors nackdel. I våra
kontakter med medicinsk expertis har vi inte funnit att det skulle vara fråga
om en genetisk faktor där man kan säga att kvinnor ska vara mer sjukskrivna
än män. På bilden visas för övrigt också att så inte var fallet fram till
1980-talets början. Då var kvinnor faktiskt mindre sjukskrivna än män. Till
detta kan läggas att vi väl nu ser den första generationen kvinnor som
arbetat ett helt arbetsliv och för vilka det här börjar slå igenom. Jag
återkommer senare till detta.
Fram till 1980-talets början var män i arbete, i procent räknat av
arbetande, mer sjukskrivna än kvinnor men sedan sticker det i väg. Framför
allt under de senaste åren skiljer sig dessa kurvor markant åt.
(Bild 2 och 3) Det finns ett starkt samband, vilket också de mjuka
undersökningarna visar, mellan sjukskrivning och ålder och mellan kvinnor och
män. Ni får se några bilder här, mer för att ge er den visuella bilden. 40-
talisterna och även de som är födda under 1950-talet och framåt visar
kraftigt på mer av sjukskrivning än övriga. Men också här är ökningen
särskilt markant för kvinnor.
(Bild 4) Man kan, som vi gör i utredningen, sammanfatta basfakta. Kvinnor
utgör 62 % av andelen sjukskrivna och 66 % när det gäller ökningen. En
tredjedel av de sjukskrivna föddes under 1940-talet.
Sedan finns det också andra dimensioner som är viktiga för att förstå
faktabakgrunden när man ska diskutera åtgärder, som ni ju till sist har att
ta ställning till.
För det första har vi alltså skillnader mellan kvinnor och män. För det
andra handlar det om skillnader i ålder. För det tredje är frågan var
sjukförsäkringskostnaderna och ökningen i tid ligger. Här är det dåligt
ställt med statistiken. När det gäller sjuklöneperioden, de 14 första
dagarna, är det arbetsgivarna som har statistiken. SAF har ett
statistikmaterial. Märkligt nog har inte till exempel Kommunförbundet,
Landstingsförbundet eller staten själv ett sammanställt material som
redovisar detta, utan det finns i olika delar hos kommuner och landsting och
hos statliga myndigheter; dock vart och ett sammanställt efter eget tycke.
Därför kan man inte utan vidare utvärdera det. Det vore i så fall ett stort
jobb men det har vi alltså inte kunnat göra.
Vi har tagit del av SAF:s statistik. Häromdagen fick vi också material från
Kommunförbundet som nu har gjort en ambitiös sammanställning under det
senaste halvåret; föranlett bl.a. av uppgifter som vi har tagit fram.
(Bild 5) SAF har en statistik som redovisar den korta sjukfrånvaron - de
röda och blå staplarna, vilka är intressanta. De andra staplarna är inte
jämförbara, så dem kan ni väl kanske bortse från.
Utifrån SAF:s statistik och även utifrån annat material som vi tagit del av
kan man säga att det inte är så att den korta sjukfrånvaron ökar, utan det
gäller den långa. Det är inte så som ibland lite slängigt sägs av den äldre
generationen: "Vi vet hur ungdomarna nu för tiden är. De är inte så noga med
jobbet. De tar ledigt någon dag då och då". Det finns ingenting som styrker
ett sådant beteende. I stället är det de långa sjukskrivningarna som ökar.
Det är också de långa sjukskrivningarna som till sist kostar statskassan de
stora pengarna.
(Bild 6) Ökningen för de långa sjukfallen har vi också redovisat i
sjukfallslängder. De långa sjukfallslängderna ökar även i
försäkringskassesystemet. Särskilt gäller det de riktigt långa
sjukskrivningarna. 33 % av kvinnorna hade varit sjuksskrivna längre än ett
år. Det var en ökning med 84 % under två år. För män är ökningen 66 %. Det är
alltså en dramatisk ökning av de långa sjukskrivningarna. Man går in i en
lång sjukskrivning och blir kvar där.
Jag tror mig veta att riksdagen begärt att få ett värde på
förtidspensionerna. Det görs ju ett åtagande för resten av livet när man
förtidspensioneras och det kan räknas om till ett nuvärde. Utifrån det
material som vi har är det lika befogat att sätta ett värde på
långtidssjukskrivna, för prognosen är mycket dålig. Har man varit sjukskriven
i ett år eller längre är prognosen för en återgång till arbete mycket dålig.
Det är i få fall som man är långtidssjukskriven eller sjukskriven
huvudsakligen av medicinska skäl. Efter ett år är man oftast så att säga klar
i vårdapparaten och väntar på adekvata rehabiliteringsåtgärder.
Frågan är då: På vilket sätt kan man trots hinder - funktionshinder eller
arbetsnedsättning - återgå till arbetet? Ja, det beror naturligtvis på egna
attityder och värderingar. Men det beror också i hög grad på hur man på
arbetsplatsen är beredd att acceptera att någon kommer tillbaka som kanske
inte längre kan ha 150 % aktivitet, kanske inte ens 100 % aktivitet -
personer som har vissa problem men som ändå kan göra en insats. Det är där
som det kanske viktigaste insatsområdet ligger. Det gäller alltså
rehabiliteringen. Föreställningen att vi rehabiliteras så att vi alla
ständigt är friska är en utopi. Möjligtvis kan man säga att den medicinska
vetenskapen snarast visar på motsatsen. Undersöker man sig tillräckligt
mycket har vi ju alla defekter.
Kan man rehabilitera så, och kan framför allt arbetsförutsättningar
rehabiliteras så, att man trots olika typer av funktionshinder kan arbeta?
Det är den avgörande strategiska frågan när det gäller rehabilitering.
(Bild 7 och 8) Vi har talat om sjukpension. I delbetänkandet finns en bild
som representerar skrämmande siffror. Sammantaget är 500 000 personer i vårt
land antingen förtidspensionerade på grund av sjukdom eller långtidssjuka. I
de siffror som ni här ser har vi lite grann en indikation på förklaringen
till ökningen av de långa sjukskrivningarna. När det gäller antalet
förtidspensioner varje år "delas" det ut så mycket som det finns resurser
för. Det finns således inget riktigt samband mellan långtidssjukskrivning och
förtidspension, utan man säger: Det där med förtidspension har vi inte råd
med - eller också saknas det resurser vid försäkringskassan. Det blir vad det
blir. Resten får vara långtidssjuka. Det finns personer i vårt land som har
varit långtidssjuksskrivna i fyra, fem eller sex år. Det är en orimlig tid
också för den enskilde och även ett socialt handikapp för den som passivt går
långtidssjukskriven. Den enda kontakten man då har är egentligen att man får
sin rätt till sjukpenning. Däremot får man egentligen inte någon behandling.
Säger man till den som i fem år varit långtidssjukskriven att nu ska han
eller hon rehabiliteras och tillbaka till arbetsplatsen, skapar man nog en ny
chock. Vederbörande tycker väl, med viss rätt, att han eller hon äntligen har
kvalificerat sig för förtidspension, så det är väl det som gäller. Men
plötsligt och alldeles för sent kommer så en åtgärd.
Detta om sjukfallslängd och förtidspensioner.
Antalet långtidssjukskrivna är redan i dag en kostnad i samhällsekonomin
som man inte kan komma bort från. Föreställningen att man nu med olika
rehabiliteringsåtgärder snabbt kan förändra bilden bedömer jag som
orealistisk. Man kan tala om långtidssjukskrivning eller förtidspension men
kostnaden för samhället finns egentligen redan där.
Omvänt: Kraven på insatser för att vidta åtgärder nu kommer att vara mycket
stora: det är ju er politiska bedömning i ett mänskligt, socialt, sammanhang.
Personligen tycker jag att det ger en rättighet och en värdighet även för dem
som nu kommit in i långtidssjukskrivning att trots allt få del av insatser så
att de kan återgå till arbetet. Detta kommer dock att kosta resurser långt
utöver det som en utredningsman har som direktiv, nämligen att alla åtgärder
ska ligga inom ramen för redan etablerade resurser. Det är, vill jag påstår,
inte möjligt att föreslå någon vettig åtgärd inom ramen för nuvarande
resurser när det gäller att hantera frågan om de nuvarande
långtidssjukskrivna.
En annan dimension är fördelningen på branscher, som ju har diskuterats
mycket. Här har vi saknat statistik. Vi har tagit del av de
arbetskraftsundersökningar som SCB månatligen gör. De ger faktiskt en väldigt
god bild. Med statistisk sannolikhet går det att göra en fördelning på
sektorer.
(Bild 9) Vi kan titta på sektorerna statligt, kommunalt och enskilt
anställda. Tills vidare kan vi egentligen inte bedöma nivåerna men också där
kan man se en trend. År 1990 var talen för sjukskrivningarna inom den privata
sektorn för kvinnor - motsvarande material finns också för män - något högre
än i den statliga och den kommunala sektorn. Vad som hänt under 1990-talet är
att den privata sektorns situation relativt sett har förbättrats, medan den
kommunala sektorns och landstingssektorns situation kraftigt har försämrats.
Nedgången i de här kurvorna beror bl.a. på de åtgärder som riksdagen har
vidtagit vad gäller förändrade villkor, så själva nedgången ska inte
förklaras på så sätt att här har alla plötsligt blivit bättre. I stället är
det framför allt skillnaderna mellan de tre sektorerna som varit en
intressant och viktig del i vår analys.
Inför slutbetänkandet har vi fördjupat analysen. Det finns därför anledning
att ganska tydligt markera att den relativa nivån för högre sjukskrivningstal
bland kvinnor inom kommun- och landstingssektorn i hög grad är en
åldersfaktor. För kommunalt anställda kvinnor har medelåldern ökat mer än
inom den privata sektorn. Nivåskillnaderna kan i hög grad förklaras med
detta. Kvar står förändringstakten, och detta är kanske ännu intressantare.
Relativt sett har utvecklingen i kommuner och landsting klart varit ännu mer
negativ än kurvan här visar. År 1990 var skillnaden mellan kvinnor i kommuner
och landsting mycket större, till kommunernas fördel. Nu har kommuner och
landsting samma sjukfrånvaro som en privata sektorn man korrigerar för
ålderskillnader. Utvecklingen under 90-talet innebär dock att den kommunala
sektorns utveckling av sjukfrånvaron varit mycket sämre än den privata.
Sjukfrånvaron slår tungt mot kommuner och landsting eftersom 80 % av de
anställda i kommuner och landsting är kvinnor. Strategin måste i framtiden
vara både för den offentliga sektorn och för det privata näringslivet, att
utforma arbetsförusättningar, arbetsmiljö och arbetsorganisation så att
morgondagens arbetsplatser passar personer i gruppen 50+, både män och
kvinnor. Jag återkommer senare till den frågan.
Det finns en paradox i systemet. Å ena sidan säger vi att det behövs mer
arbetskraft. Vi tycker att arbete är en värdig livsform. En till 67 års ålder
förlängd pensionsålder diskuteras men de allra flesta slutar faktiskt av
arbetsutmattning redan vid 60 års ålder, och även dessförinnan. Det finns
alltså ingen kongruens mellan den önskvärda utvecklingen och den faktiska
utveckling som vi ser.
(Bild 10 och 11) Ytterligare en dimension som vi tittat på är skillnaderna
mellan olika län. Där har vi neutraliserat till skillnader i åldersstruktur.
I dagarna har vi gjort en genomgång och undersökt om det kan bero på
olikheter i branschstrukturer. I Stockholm t.ex. utgörs en mycket mindre
andel av befolkningen av kommun- och landstingsanställda jämfört med hur det
är i Västerbotten och Norrbotten. Det är dock framför allt åldersfaktorn som
slår in. Den andra faktorn spelar inte så stor roll, så de här siffrorna
kvarstår - dvs. i den meningen oförklarliga fakta när det gäller varför det
skulle vara så stora skillnader mellan olika delar av landet. Den hypotes som
här förs fram ligger det nog något i. Här finns det nog övergångseffekter,
sambandseffekter, vad gäller olika delar av landet - traditioner, sättet att
hantera olika frågor inom försäkringskassan eller bland läkare liksom
attityder och värderingar - som kan förklara en del av detta. Det finns
säkert en oklarhet mellan t.ex. arbetsmarknadspolitiska åtgärder och
sjukskrivning som det finns anledning att fundera över.
(Bild 12 och 13) Jag ska inte trötta med ytterligare statistik på denna
punkt men jag vill lägga till lite grann om diagnoser, som för övrigt styrks
av de ytterligare mjuka fakta som vi nu samlar in. Även där är
statistikunderlaget bristfälligt, bl.a. beroende på att riksdagen, säkert av
goda integritetsskäl, sade nej till samkörning av diagnoser och sjukfall, som
ju RFV hade uppe i början av 1990-talet. Vi kommer att säga att man nog bör
titta på frågan igen, med den förutsättningen att dagens datorteknik och
annat möjliggör ett system som tillgodoser den enskildes integritet och
samtidigt gör det möjligt att koppla diagnoser till sjukfalls längd. Jag
bedömer det som oundgängligen nödvändigt för att på något sätt kunna hitta de
rätta åtgärderna.
Den stora gruppen sjukskrivningar sammanhänger fortfarande med
rörelseorganens sjukdomar - rygg och muskler. Men den intressanta skillnaden
ligger i att kommunal- och landstingsanställda i dubbelt så stor omfattning
är sjukskrivna för mentala sjukdomar. Och då talar vi i detta sammanhang inte
om de stora mentala sjukdomarna schizofreni osv. utan
stresshanteringssjukdomar, depressionssjukdomar, etc. Det är också ett faktum
som man får ta till sig.
(Bild 14) Det finns, som jag talade om tidigare, en disproportion mellan
försäkringskassans resurser och det faktiska läget. 75 % av ersatta dagar i
pågående fall vid årsskiftet avsåg fall som hade pågått längre tid än ett år.
Det betyder ju omvänt, utan att man exakt kan ta denna siffra, att 60-70 % av
sjukförsäkringens kostnader sammanhänger med dessa relativt få långvariga
sjukfall. Men 70 % av ärendehanteringen avser fall som är kortare än 60 dagar
och som, lite slarvigt men ändå rätt uttryckt tror jag, är fall där
majoriteten av sjukfall går över av sig själva. Det betyder att
försäkringskassan är sysselsatt med en oproportionerligt stor andel
administration av kortvariga sjukfall, och resurserna för de viktigaste
insatserna, för de färre men viktiga fallen som är besvärande för den
enskilde och som kostar samhället mycket, har under senare år faktiskt
minskat. Det har också betydelse för de förslag som vi har diskuterat och
kommer tillbaka till.
(Bild 15) Slutligen har vi presenterat en sammanställning som ni
naturligtvis känner igen. Avgifterna för sjukförsäkringssystemet består
huvudsakligen av arbetsgivaravgifter på för närvarande 8,5 % av kostnaderna.
Om man gör en sammanställning för 90-talet ser dessa kostnader ut som på
bilden. De underskottsproblem på sjukförsäkringens område och beträffande
sjukpensionen som vi nu ser har uppkommit under senare år. Det ska ställas i
relation till de stora plus som statskassan hade under tidigare år och som
naturligtvis i sig var viktiga bidrag till budgetsaneringen.
Definitionen på kostnaderna varierar. Flera av er känner säkert till från
olika sammanhang att det varje år är en diskussion och förhandling mellan
Finansdepartementet och Socialdepartementet om vilka kostnader som avgiften
avses täcka. De varierar mellan åren. Ni får alltså ta detta mer som en
ögonblicksbild av situationen.
Därmed går jag över till nästa fråga. Det är klart att en långsiktig och
stabil sjukförsäkring enligt alla rimliga ekonomiska principer förutsätter
ett samband mellan avgifter och kostnader av annat slag än vad vi nu har inom
ramen för det nuvarande sättet att organisera och redovisa detta. Men det
kommer jag till i ett senare avsnitt.
Jag stannar där och lämnar ordet fritt för de frågor som ni säkert har
baserat på det material som ni redan har fått.
Ordföranden: Vi har då gått igenom den första delen som avser
bakgrundsbeskrivningen av faktaanalysdelen. Ordet är då fritt.
Bo Könberg (fp): Jag ska försöka hålla mig till den första tredjedelen som
handlar om hur verkligheten ser ut och den analys som utredningen har gjort.
I vissa avseenden är det väldigt oroväckande siffror som presenteras, och det
är ett mycket intressant material som utredningen har tagit fram.
Jag har en fråga som rör bilden, som är mycket tydlig, av att det är i den
offentliga sektorn, framför allt kommuner och landsting, som de stora
försämringarna har ägt rum under slutet av det senaste årtiondet. Samtidigt
tycker jag att den är förbryllande om man ser på de geografiska skillnaderna.
Om jag förstod bilden rätt är frånvaron för kvinnor exempelvis i Västerbotten
9 och oerhört mycket lägre i Halland. Men om vi tar Stockholms län så tycks
siffran vara 5. Då undrar jag: Är arbetsförhållandena i förskolor, på sjukhem
och på vårdcentraler i Västerbotten så oerhört mycket sämre än i t.ex.
Stockholms län, eller har de nedskärningar som har gjorts under 90-talet
beroende på den ekonomiska krisen varit oerhört mycket tuffare i Västerbotten
än de har varit i Halland? I vilket utsträckning har utredningen försökt att
få något grepp om det?
Min andra fråga gäller ett avsnitt i delbetänkandet som handlar om
sjukvårdens eventuella samband med sjukskrivningarna, alltså den diskussion
som förs om huruvida människor står i vårdköer, operationsköer eller
rehabiliteringsköer och uppbär sjukpenning under tiden som de väntar. Vi har
haft försöksverksamheter som alla vet med finansiell samordning i några
kommuner i fyra fem län under några år och som pågick t.o.m. 1997. Om man ska
tro de utvärderingar som Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen gjorde så
kunde ganska stora besparingar göras. Utredningen nämner detta i ett kapitel
och i en bilaga i betänkandet. Och det som jag är intresserad av nu är:
Vilken bild har du i dag? Är detta en viktig fråga? Ni har lovat att
återkomma till den i slutbetänkandet.
Jan Rydh: Det finns ett antal förbryllande frågor bakom de regionala
skillnaderna. Jag får då tyvärr hänvisa till att det statistiska underlaget
inte föreligger för att svara riktigt på den frågan. Det finns nämligen inte
de sektorsuppdelade uppgifter på regional nivå som är statistiskt
säkerställda och som kan jämföras med varandra. Vi kommer att föreslå
åtgärder så att det i framtiden ska bli möjligt att svara på den frågan.
Generellt kan man nog säga att man inte kan dra slutsatsen att skillnaden
beror på att t.ex. landstings- och kommunanställda i Stockholmsområdet skulle
vara sjukskrivna i mindre utsträckning. Detta redovisar hela länen. Samma
sjukskrivningstal i Västerbotten och Stockholm resulterar i olika nivåer i
dessa båda län. Det är svårt att förklara. Som lätt inses, som min
matematiklärare sade, så blir det så. Huruvida detta är fallet vet vi
faktiskt inte. Men man kan omvänt säga att när vi talar om förändringen så
måste uppenbarligen försämringen också ha varit lika stor i dessa
befolkningstunga områden av landet. Eftersom vi talar om själva den relativa
försämringen så måste den för att slå igenom ha slagit igenom även där. Men
nivåerna mellan landstingsanställdas och kommunanställdas sjukfrånvaro i
olika län vet vi ingenting om.
Den andra frågan gällde sjukvården. Den har vi berört i ett kapitel, och vi
har bett Statskontoret att gå vidare i fråga om detta, så vi kommer att ha en
ytterligare diskussion om det. I dag skulle jag vilja säga att vi har noterat
att det har pågått ett stort antal försök med friare samarbetsformer mellan
försäkringskassa, arbetsmarknadsmyndigheter, landsting, sjukvård och även
kommuner och inte minst i vissa fall företag och företagshälsovård. Generellt
kan man säga att alla sådana friare samverkansformer är bra. Jag skulle i dag
vilja säga att vi inte har underlag för att värdera om den ena formen är
bättre än andra. Men jag kan väl avslöja att vi i slutbetänkandet kommer att
skriva en mera allmän reflexion över detta av den innebörden att vi har
noterat att det under hela 90-talet och långt dessförinnan ständigt har
pågått ett antal bra försök men som tyväärr aldrig slår igenom. Man kallar
t.ex. ett bra försök för Värmlandsmodellen. Men Värmlandsmodellen vill man ju
inte försöka införa i Stockholm eftersom den heter Värmlandsmodellen. På
något sätt finns det här ett hinder. Detta kan ju ha en del organisatoriska
frågor i sig.. Jag tror att om statsmakten ska hantera denna stora
budgetkostnad, så får man nog skaffa sig ett bättre organisatoriskt grepp
över dessa frågor. Man kan också säga att detta lite grann handlar om
diskussioner mellan stat och landsting i form av Dagmarpengar, dessa andra
250 miljoner som nu förhandlas på en mycket övergripande nivå. De skulle
kunna användas på ett mer riktat sätt om man skapar sig ett bättre grepp. Men
det är en mer allmän reflexion som är så att säga en följd av en del
iakttagelser som vi har gjort.
Bo Könberg (fp): Det är klart att det är trist att ni inte har underlag och
att ni trots stora ansträngningar inte får fram det, så att man kan få reda
på vad skillnaderna mellan Västerbotten och Stockholm består i, och allra
helst varför de finns.
Vågar jag ändå fråga om du själv har någon uppfattning i hur det ser ut?
Tror du att det bakom detta kan dölja sig att det är exakt samma frånvaro på
en vårdcentral i Västerbotten som på en vårdcentral i Stockholm eller i en
förskola på det ena stället jämfört med det andra stället?
Jan Rydh: Jag måste som utredare säga att jag inte vet. Jag skulle vilja säga
att jag däremot tror att det finns ett samband - jag vet inte, men jag vågar
säga att jag tror, men när det gäller den första frågan kan jag inte ens tro
- på så sätt att sjukfrånvaron har ett samband med det
arbetsmarknadspolitiska läget. Det betyder att om ett vårdbiträde i det inre
av skogslandet har ont i ryggen, så är alternativa arbetsmöjligheter,
omplaceringsmöjligheter, rätt så små. Vad återstår då för den läkare och den
försäkringskassa att göra som har en person framför sig som har ont i ryggen,
men som i och för sig skulle kunna vara arbetsför på något annat sätt, kanske
på någon annan plats inom kommunen, landstinget eller på en fri
arbetsmarknad? Sjukskrivning blir på något sätt den sista restposten då.
Man kan diskutera huruvida det då är sjukskrivning som är den befogade
åtgärden eller om det är andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder - vem som ska
bära kostnaden för detta. Men detta kan ju sägas vara ett bokföringsmässigt
kineseri, men det är ändå inte oviktigt i detta sammanhang. I detta
sammanhang kan det också ha utvecklats lokala och regionala traditioner och
föreställningar.
Lennart Klockare (s): Jag ska naturligtvis också hålla mig till bakgrunden.
Det är ganska intressant att se bilder och statistik över frånvaron under 70-
och 80-talen osv. och se att frånvaron var väldigt hög och att männen under
60- och 70-talen hade den största frånvaron. Har ni tittat på vad orsaken
kan vara? Inom de manliga områdena kanske arbetets art har förändrats mycket.
Jag tänker t.ex. på skogsarbetare. De finns ju egentligen inte kvar. Samma
sak gäller gruvarbetare. Inom de kvinnliga yrkena, vård och omsorg, är det
däremot fortfarande tunga lyft osv. Har detta påverkat dessa bilder eller den
utveckling som har skett?
Hur ser du på sambandet mellan en hög arbetslöshet och sjukfrånvaron? Man
kan väl av de bilder som du har visat konstatera att under saneringsperioden
och under den tid då arbetslösheten ökade så sjönk sjukfrånvaron, medan det
är tvärtom nu, dvs. att sjukfrånvaron ökar nu när arbetslösheten minskar. Hur
kopplar du ihop detta samband?
Min sista fundering berör lite grann det som Bo Könberg var inne på och som
du kanske också i viss mån svarade på, nämligen den omflyttning av människor
som har skett i detta land. Glesbygden har förlorat friska människor som har
flyttat till tillväxtcentrum för att jobba, medan äldre människor och
människor med krämpor blir kvar. Detta påverkar ju också statsbidragen och
både kommunernas och landstingens ekonomi. Har du sett något samband i fråga
om detta?
Jan Rydh: När det gäller arbetets art är det en reflexion som jag tror kan
vara befogad. Det är klart att i det traditionella industrisamhället så var
ju de stora arbetsskadorna och sjukfrånvaron koncentrerade till det tunga
industriarbetet. Man genomförde då genom lagstiftning, genom förhandlingar
och i arbetsgivarnas självklara egenintresse stora insatser för att minska
denna typ av skador. Det är ju det som är led i rationaliseringen.
Fortfarande finns det, vilket framgår av en annan undersökning som vi
kommer att presentera i slutbetänkandet, klara samband mellan de tyngre
jobben, manliga och kvinnliga, och sjukfrånvaron. Man kan nog säga att
kvinnors arbetsområden - om vi nu talar om det nu så berömda mantrat vård,
skola och omsorg - i många fall också är fysiskt tunga, speciellt när det
gäller vården. Då finns det anledning att fundera över dessa konsekvenser. I
detta sammanhang finns det nog ett samband med arbetets art som egentligen
inte beror på skillnader mellan könen. Men nu är det ju så att det är kvinnor
som i dag har de tunga jobben. Förr var det männen i t.ex. gruvorna, och då
vidtog man åtgärder mot detta. Nu är det kanske dags att fokusera på dessa
tunga kvinnoarbeten, som är tunga fysiskt och psykiskt, till skillnad från
kanske tunga industriarbeten. Det är en mer komplicerad bild.
Det finns ett stort antal internationella studier när det gäller
arbetslösheten. Man kan säga att det på makronivå finns ett samband mellan
arbetslöshet och sjukfrånvaro, alltså ett omvänt samband, vid ökad
arbetslöshet minskar sjukfrånvaron. Man är mer mån om sitt jobb, etc. Man kan
säga att denna allmänna trend förklaras till viss del av detta. Men det
förklarar ju inte varför arbetsmarknadspolitikens förändringar just skulle
slå särskilt mycket mot den offentliga sektorn och bara mot kvinnoyrken. Den
andra delen av frågan kvarstår i alla fall.
De regionala skillnaderna har i viss utsträckning med arbetsmarknaden att
göra därför att alternativen i fråga om arbetsplatsanpassning ju inte finns
när det inte ens finns någon annan arbetsplats att anpassa till den som är
frånvarande. Om man har ett jobb och inte klarar av det, så är man utestängd
för resten av livet om man nu inte vill eller inte kan flytta.
Åldern är viktig. Det är ju samma faktor. Åldersförskjutningen förklarar en
stor del av skillnaden mellan kommuner och landsting i nivå. Det påverkar
naturligtvis också de olika länens åldersförskjutningar. De regionala
skillnader som jag visar är ålderskorrelerade. De är alltså borttagna utifrån
detta. Vi kommer i slutbetänkandet dessutom att göra en motsvarande kurva,
som jag nyss visade i fråga om branscher, som är åldersförändrad. Då får vi
en annan kurva. Men då framgår ännu tydligare denna relativa klara försämring
för kommuner och landsting och förbättring i den privata sektorn.
Sven-Erik Sjöstrand (v): Jag har två frågor. I delbetänkandet gör du en
jämförelse med Norge och sjukförsäkringen där. Min första fråga gäller att
det norska sekretariatet uppger att arbetsmiljömässiga ändringar inte har
haft någon avgörande betydelse för den ökade sjukfrånvaron i Norge. I så fall
har vi en något annan syn. Tror du att arbetsmiljöutvecklingen skiljer sig åt
mellan Sverige och Norge, och hur ser du på den norska situationen? Jag
skulle vilja att du kommenterade detta lite mer.
Min andra fråga har vi varit inne lite grann på. Den rör sig om kvinnors
och mäns sjukfrånvaro. Du skriver i delbetänkandet att de bör behandlas var
för sig i en modell. Det finns stora skillnader när det gäller både nivå och
trendmässig utveckling. Nu undrar jag vilka orsaker du ser till att
sjukfrånvaron skiljer sig åt mellan könen. Vi har resonerat lite grann om
det, men du kanske skulle kunna utveckla det lite till.
Jan Rydh: I slutbetänkandet finns ett särskilt kapitel där vi av tidsbrist
har koncentrerat oss på Finland, Danmark, Norge och Holland. I den första
delen redovisas vad man sade i Norge då. Nu i höst har Norge presenterat sin
utredning som snarast motsäger vad som då sades. Man konstaterar, på samma
sätt som vi, att det finns samband mellan arbetsplatser och sjukfrånvaro.
Detta var alltså ett referat från den dåvarande norska undersökningen.
Man kan för övrigt säga att man i Norge har dragit en slutsats, och den
norska utredningen föreslår som en markering av arbetsplatsens betydelse att
arbetsgivarna efter sjuklöneperioden - som i Norge är 16-18 dagar, tror jag,
alltså ungefär som hos oss - under hela sjuklöneperioden därutöver ska betala
en självrisk på 20 %. Något av vår modell kommer tillbaka även där.
Holland har infört ett system som innebär att samhället och riksdagen tar
ansvaret för grunderna i systemet och talar om vad den lägsta sjuklönenivån
ska vara. Sjuklön utbetalas under ett år. Men sedan överlämnar man detta till
den allmänna försäkringsmarknaden. Arbetsgivarna får försäkra sig, vilket ju
innebär att man inte har 60 dagars sjuklön utan 365 dagars sjuklön. Sedan får
arbetsgivaren försäkra sig för denna risk. Även där har man alltså en
markering av arbetsplatsens samband, och via arbetsgivaren betalas
sjukförsäkringen. Detta finns även i andra länder.
Jag tror jag vågar säga att det internationellt sett inte är radikalt att
säga att det finns ett samband mellan arbetsmiljöer och sjukfrånvaro. Men än
en gång förklarar det naturligtvis inte sjukdom. Sjukdom och sjukfrånvaro är
inte samma sak. Jag brukar ta ett eget exempel på detta. När jag var barn
sade min mamma att man fick vara borta från skolan om man hade mer än 37,8
grader. Viss feber kunde man ha och ändå gå till skolan. Jag var visserligen
lite febrig, men jag kunde inte vara sjukfrånvarande från skolan för detta.
Det är naturligtvis hela tiden fråga om vad som är lämpligt. Och tack och lov
så tvingade min mamma mig till skolan då och då när jag försökte simulera
någonting annat. Man måste alltså vara på det klara med den här typen av
begrepp. Sjukdom är någonting annat än sjukfrånvaro.
Sedan kommer vi in på orsaker och kön. Jag måste uppriktigt säga att jag på
samma sätt som ni även i fråga om detta bara kan spekulera. Och från
utredningens synpunkt kan jag säga att vi inte har kunnat och inte sett som
vår uppgift att förklara orsakerna. Vi vill beskriva hur det är. Sedan tror
vi faktiskt att varje klok arbetsgivare med hänsyn till vad jag nyss sade om
sysselsättningsläget nog kommer att försöka vidta åtgärder som gör att man
kan behålla den personal som man så dyrt har rekryterat. Men det behövs ett
antal stimulansåtgärder och aktiviteter i dessa sammanhang.
Om man ska spekulera om orsakerna så sade jag tidigare att vi ska komma
ihåg att vi under 90-talet har haft den första generationen av
dubbelarbetande kvinnor som i arbetslivet har uppnått 55 års ålder. Och det
kan ha betydelse. Dessa kvinnoyrken är i dag tunga och stressande, och det
sker neddragningar av resurser inom dem.
Jag tror inte att man inom landsting och kommuner har sämre chefer eller
sämre organisation än i näringslivet, om vi tar ett sådant exempel. Men man
har betydligt äldre personal, och det fordrar en alldeles särskild anpassning
av arbetsförutsättningarna för den personal som man faktiskt har och som man
faktiskt vill ha.
Margit Gennser (m): Vi tittar ju på en rad makroeffekter. Vi hörde i
genomgången och såg i diagrammen att 40-talisterna nu ökar och är en mycket
tung grupp. Jag funderade då lite grann på om denna ökning egentligen beror
på att det är en så stor ålderskull som slår igenom i diagrammen. Om man hade
gjort en längre tidsanalys, hade vi då sett att denna grupp var stor även när
det gäller sjukfrånvaron för 10-15 år sedan? Kan en del av deras benägenhet
till sjukfrånvaro bero inte på bara att vi har fått dubbelarbetande kvinnor i
den generationen - det har vi ju fått - utan också på att de uppfostrades
till att ha mycket större förväntningar än tidigare generationer, delvis
därför att de var så många och att det låg lite grann i tidsandan?
Jag har även en annan fråga som gäller Norrlandsproblemen. Det är alldeles
riktigt att det måste finnas stora samband mellan arbets- och
industristrukturer osv. Men jag blev förvånad över en sak, nämligen att
Västerbotten har lika höga siffror som Norrbotten, eftersom det ju finns fler
småföretag i Västerbotten. Är det möjligtvis så att det också finns en mycket
utpräglad informell sektor i de norra delarna i förhållande till landet i
övrigt? Ser mönstret ut på samma sätt i Blekinge, och såg mönstret ut på
samma sätt i Blekinge för tio år sedan?
Jan Rydh: Om vi håller isär begreppen sjukdom och sjukfrånvaro så är det
klart att attityder och värderingar betyder en hel del, bl.a. attityder
allmänt i samhället, alltså attityder till arbete, fritid och val man gör i
livet. Den yngre generationen har, med ökad standard, i den meningen kanske
blivit lite klokare, om jag får uttrycka mig så, dvs. att det inte bara är
arbetet som gäller. Men tyvärr kan jag säga att det inte finns någonting som
säger att den stora sjukfrånvaron nu skulle bero på att det är en större
grupp människor som inte vill jobba. Om så vore fallet tror jag att det är
riktigt att säga att man först skulle se genomslaget i fråga om den korta
sjukfrånvaron, dvs. att man tar sig ett antal fridagar då och då och inte var
så noga med jobbet längre. Men att någon tycker att det inte är så kul att
jobba och börjar planera för långtidssjukskrivning kan naturligtvis
förekomma, men jag tror inte att det är någon grundförklaring. Men
naturligtvis spelar åldersförskjutningen roll, och vi har tittat på den. Och
vi håller just nu på att göra en ålderskorrelerad skala. Denna statistik
kommer att redovisas i slutbetänkandet.
(Bild 16) Men vi har också tittat en del framåt, vilket kan vara
intressant. På min bild visar kurvorna olika alternativ. Vi har tittat på
åldersstrukturfördelningen fram till 2010. Den svarta kurvan representerar
sjukpenningkostnaderna fram till 2010 om nuvarande sjuktal består. Under de
kommande tio åren finns det inga stora strukturella åldersförändringar som
skulle öka sjukpenningkostnaderna. I fråga om detta kan man andas ut. Men jag
ska tillägga att det gäller under förutsättning av nuvarande låga
sysselsättningsfrekvens i åldrarna 55+. Om vi skulle lyckas, vilket vi vill,
med målet att fler ska jobba mellan 55 och 65 eller 67 års ålder så får vi en
stor positiv effekt av detta i samhällsekonomin, privatekonomin och mycket
annat. Men det kommer också att innebära en kostnad i ökad sjukfrånvaro. Då
kommer vi tillbaka till att om man arbetar med budgettak, för att nämna
detta, så har vi ett problem. Då får vi nämligen en kostnadsökning i
budgettaket. Vi får samtidigt en intäktsökning i fråga om avgifterna, men den
får inte användas. Jag kommer tillbaka till detta argument också framöver.
Den röda kurvan, som bara är med som ett varnande exempel - jag tror inte
att vi ska hamna där - visar kostnaden om samma utvecklingstendens som
hittills fortsätter. Mellankurvan visar vad som händer om vi halverar
ökningstakten i sjukfrånvaron. Då hamnar vi ändå i reala termer på en
sjukförsäkringskostnad som närmar sig 50 miljarder år 2010 i stället för de
drygt 30 miljarderna i dag. Och den undre kurvan visar om vi förbättrar
sjukfrånvaron. Det är en mycket optimistisk kalkyl.
Jag skulle vilja säga att vi får anse det som en stor framgång om vi hamnar
någonstans mellan den svarta och den gula kurvan. Sedan beror det på i vilken
mån vi lyckas få fler äldre människor att vara kvar i arbete. Då måste man
också ta kostnaderna för detta i form av en viss ökad sjukfrånvaro.
Margit Gennser (m): Jag är mycket tacksam över detta med utgiftstaket. Just
när man sysslar med försäkringar, alltså ett system med en
rättighetslagstiftning i grunden, så är det i mitt tycke lite grann befängt
att ha ett utgiftstak. Vi behöver andra mekanismer så att vi kan styra det
hela. Jag undrar: Kommer utredningen att gå in på detta också, eftersom det
egentligen är en mycket viktig punkt för hur vi ska hantera dessa problem i
framtiden, även om det inte ligger inom vårt område utan på
Finansdepartementets?
Jan Rydh: Jag kommer till det sedan. Men vi kommer att ha ett stort kapitel
där vi diskuterar hur man ska utforma ett sjukförsäkringssystem i
försäkringsmässiga former som innebär att man skapar ett autonomt
sjukförsäkringssystem, fortfarande i offentlig regi. Jag kan väl också säga
att för min del och för utredningens del kommer vi att föreslå att regering
och riksdag tar ställning för att utveckla ett sådant system.
Ordföranden: Det blir nästa del i den redovisning vi får nu i dag.
Då går jag vidare. Jag har fyra till anmälda. Jag skulle vilja föreslå att
vi drar ett streck efter den omgången och bryter för en liten paus.
Birgitta Carlsson (c): Det råder ingen tvekan om att det är viktigt att vi
vänder den här trenden. Vi har lite olika recept på hur det här ska lösas.
Du visade en kurva i början där det var ökningar även på 80-talet. Jag
undrar om du har gjort en jämförelse däremellan och vad man i så fall gjorde
den gången för att vända trenden och minska sjukskrivningarna.
Vi är nog också överens om att rehabiliteringsåtgärderna behöver sättas in
mycket tidigare än vad som sker i dag. Dessutom borde de sjukskrivna, tycker
jag, ha större möjligheter att själva påverka hur de får ta emot
rehabilitering. De borde även ha möjlighet att få det under längre tid än vad
som går i dag, ett år.
Sedan har jag också hört påståenden från några håll om att det är svårt att
rehabilitera personer som har s.k. utbrändhet. Jag undrar vilken syn du har
på det.
Jan Rydh: 80-talet, ja. Vi har ju gått igenom olika åtgärder. Man ska komma
ihåg att då infördes bl.a. karensdagen, som ni vet. Då gjorde man också vissa
andra förändringar i uppstramande syfte, kanske man kan säga. I övrigt ska
jag väl erkänna att vi faktiskt inte har hunnit att göra någon analys som gör
att jag på ett utredningsmässigt sätt kan svara på din fråga på den punkten.
Vi har noterat vad som gjordes då. I övrigt har vi måst koncentrera oss på de
senare årens utveckling utan den typen av i och för sig mycket befogade
jämförelser. Men det finns kanske anledning att återkomma till det senare.
Vi kommer också tillbaka till dina frågor under det tredje avsnitt som jag
tänkte ta upp, om de tidigare rehabutredningarna och den anställdes
möjligheter. Det är en viktig del. Principiellt kan man säga att
sjukförsäkringens utformning som försäkring inom eller utanför budgettaket ju
är ett tekniskt system som snarast har att göra med vissa stimulanser och
vissa kostnadsfördelningar. Men åtgärderna är ju inte förändringar i
systemets tekniska natur, utan de är av det slag som du tar upp här. Då måste
man titta på själva processen: Vad händer? På vilket sätt tas man om hand när
man börjar uppvisa olika symtom?
Jag är ingen medicinare, så jag ska avstå från att svara på frågan om
utbrändhet. Jag vill dock notera, som det sades här, att när vi diskuterade
det här i utredningen med den medicinska expertis som vi då förfogade över
var man mån om att inte längre kalla det för utbrändhet. Det låter nämligen
just så definitivt som det inte är. I den meningen har man naturligtvis
alltid den uppfattningen att sjukdomar och symtom kan botas med rätt och
tidig behandling. Det är klart att även den som är utmattad, lider av
utmattningsdepression eller har svårt med sitt liv i största allmänhet
beroende på arbete och andra omständigheter naturligtvis har chansen att
komma tillbaka. Det är ingen obotlig företeelse.
Désirée Pethrus Engström (kd): Jag har både kommentarer och lite frågor. Det
första gäller statistikproblemen som du nämner på s. 63. Jag tycker att det
är bra att det kommer upp på bordet så att vi förhoppningsvis får till en
förändring och kan jobba vidare. Precis som du skriver här saknas uppgifter
om diagnos, yrke, arbetsplats och arbetsgivare för att vi ska kunna jobba så
att säga mer förebyggande framöver och snabbare komma till åtgärder. Det
tycker jag är bra.
Så till arbetsgivarna och deras syn på sjukskrivningstalen. Vad jag förstår
har det inte ingått några arbetsmarknadsparter i utredningen. Men ni kanske
ändå har samtalat - du nämnde SAF och statistiken - kring hur arbetsgivarna
själva ser på de åtgärder som är nödvändiga eftersom även de korta
sjukskrivningarna naturligtvis kostar pengar för företag och där någonting
säkert också behöver göras.
När det gäller resurser och försäkringskassornas roll är det väldigt lite
beskrivet. Det resoneras egentligen ganska lite om det i delbetänkandet, vad
jag kan se. Det tycker jag är väldigt viktigt. Det är en av de viktigaste
aktörerna vi har i sjukförsäkringssystemet. Enligt
rehabiliteringsförordningen har de fortfarande det yttersta ansvaret för att
en rehabiliteringsplan kommer till stånd. Det är de som kan se till att
motverka de långa sjukskrivningarna. Incitamentet hos arbetsgivaren ligger på
att ta bort de korta sjukskrivningarna, medan incitamentet för de långa
sjukskrivningarna ligger hos försäkringskassan. Det har naturligtvis
betydelse för sjukskrivningsgraden. Det är det uppdrag ni har i den här
utredningen, så om du har några synpunkter kring försäkringskassans roll och
kompetensutveckling vore det väldigt intressant. Där har man ju tydligen
dragit ned resurserna med 25 % de senaste fem åren. Vilken betydelse har det
haft för sjukskrivningstalen?
Sedan nämnde du kvinnors hälsa och att den är sämre. Det tror jag också.
Det här är den första dubbelarbetande generationen, som du säger. Det är en
viktig faktor. Många kvinnor som kommit upp i 55-årsåldern är trötta
samtidigt som neddragningarna i den offentliga sektorn har skett.
En annan fråga gäller inlåsning på arbetsmarknaden. Det har man skrivit
lite grann om i medierna. Det där tycker jag att jag känner igen från
rehabiliteringsarbetet. Det ökar sjukskrivningsfrekvensen. När en person är
under rehabilitering på arbetsplatsen och man inte hittar andra åtgärder är
inte arbetsförmedlingen beredd att gå in eftersom personen inte är arbetslös.
Det här tycker jag är ett problem. Jag skulle vilja veta om du har någon
kommentar till om arbetsförmedlingen och dess resurser har ingått i era
resonemang.
Jan Rydh: Vi har haft en hel del diskussioner med fackliga organisationer som
ingår i referensgrupper som vi har arbetat med. Vi har också fått en hel del
statistik därifrån. De kanske själva ska förklara sin syn. Jag ska inte tolka
vare sig arbetsgivarna eller facket. Man kan säga att många arbetsgivare inom
både privat och offentlig sektor gör stora insatser i eget intresse för att
förbättra sin arbetsmiljö. Därför säger jag att det finns en drivkraft för
varje arbetsgivare att se till att man erbjuder sina anställda en bra
arbetsmiljö i mycket generell mening på många olika sätt. Inte minst tror jag
att det kommer att accentueras i den situation arbetskraftsmässigt som vi nu
befinner oss i. Det kommer att vara ett självklart egenintresse. Här gör
arbetsgivarorganisationer och andra fackliga organisationer ett stort arbete
och på enskilda arbetsplatser också. Det är den första punkten. Jag har ingen
generell kritisk syn på arbetsgivarnas engagemang och intresse.
Sedan är det en annan, ska jag säga, facklig förhandlingsfråga mellan
arbetsgivare, där även facket har en principiell synpunkt som kan vara
viktig. Denna arbetsgivaravgift, som är fastställd i lag - 8, 5 % - är ju en
del som tas av det som man kan kalla för produktionsutrymmet. Båda parter har
naturligtvis intresse av att hålla den avgiften så låg som möjligt. Det är ju
någonting som tillhör arbetslivet. I den meningen, kan man säga, finns det en
skeptisk inställning, klart dokumenterad från båda parter, till åtgärder som
syftar till att överföra kostnader på arbetslivet, från försäkringen till
arbetslivet.
Nu är det där en diskussion som något har förbryllat mig. Kostnaden finns
ju där redan eftersom i princip de 8,5 % avser att betala för den
sjukfrånvaro som man faktiskt har . Inom parentes kan man säga att vi har
räknat ut vilken avgift som egentligen behövs nu för att täcka underskottet.
Jag vet att riksdagen har tagit ställning - eller det finns i alla fall en
proposition - till en viss ökning av arbetsgivaravgiften och omfördelning.
Den är nog för snålt tilltagen. Jag skulle tippa på att den ska ligga på inte
8, 5 % utan snarare 9,5 % eller något sådant om man ska få balans i det
sammanhanget, så kostnaden finns där. Det ligger, tror jag, i den meningen
ett intresse för arbetsmarknadsparterna att hitta åtgärder som så att säga
drar ned den faktiska kostnaden.
Så till försäkringskassans roll. Det är riktigt att vi inte har skrivit så
mycket om det. Vi kommer tyvärr kanske inte heller att kunna skriva så mycket
om just detta, men däremot om försäkringskassans roll i själva processen. Att
vi inte skriver så mycket om det beror på att vi har uppfattat direktiven så
att detta inte är någon organisationsutredning för försäkringskassan, vilket
inom parentes sagt vi kommer att föreslå att man borde tillsätta. Det har
nämligen bäring framöver. Försäkringskassans roll finns det anledning, att
stärka. Men det bör ske samtidigt som vi också diskuterar
företagshälsovårdens roll, samarbetsfrågor mellan försäkringskassan och
annat.
När det gäller försäkringskassans resurser är det ju till sist ni,
riksdagen, som avgör vilken tilldelning man får. Det är riktigt att även
försäkringskassan har fått besparingar. Jag har i den meningen ingen kritik
att rikta mot försäkringskassans prioriteringar. Försäkringskassan har ju
paradoxalt nog lagt mer resurser de senare åren på att hantera de korta
utbetalningarna än på rehabiliteringsfallen. Det skulle man kunna vara
kritisk till om det nu inte var så att ni, dvs. riksdagen, samtidigt har
bestämt att det i lag är så att man ska ha sin sjukpenning på givet och
föreskrivet sätt. Man kan ju inte säga till folk: Nu får du inte någon
sjukpenning för vi måste syssla med rehabilitering. Däremot har man rätt att
säga: Vi har tyvärr inte resurser för rehabilitering. Det är ett regelsystem
som försäkringskassan arbetar efter som i det sammanhanget är begripligt men
som skapar de här konsekvenserna.
Inlåsningseffekten kommer vi faktiskt att beröra. Det finns ju ett antal
fall som är sjukskrivna, där läkaren noterar: Nu är egentligen den medicinska
behandlingen över. Du ska nu få en omplacering. Du bör gå på en Ami-kurs
eller något sådant. Då säger man från a-kassan: Tyvärr, det är sex månaders
väntetid. Då har läkaren eller försäkringskassan inte något annat val än att
sjukskriva i sex månader till. Egentligen tycker jag att man skulle diskutera
om inte den kötiden i så fall skulle betalas av a-kassemedel. Man är då
faktiskt färdigbehandlad. Det är ju ingen skillnad i kostnad för samhället,
men det är en markering av principen. Det har också att göra med en fråga som
jag inte svarade Bo Könberg riktigt på, nämligen om sjukvårdens roll i det
sammanhanget. Kötiderna tittar vi också på. De kanske inte spelar så stor
roll som man tror, ska jag generellt säga. Men när det är kötider som beror
på att sjukvården har kö kan man ju diskutera om inte den kostnaden i stället
ska överföras på det område där kön ligger för att renodla och skapa press.
Men ett mycket närmare samarbete mellan försäkringskassan och
arbetsförmedlingen, den lokala arbetsförmedlingsnämnden, är nödvändig.
Begreppet arbetslös men inte arbetsför är ett problem. Man är sjukskriven
och får beskedet: Gå nu till arbetsförmedlingen. Där säger man: Men du är
inte arbetsför. Och så är man tillbaka i sjukskrivningsmodellen igen. Vi
tittar just på det problemet.
Ronny Olander (s): Din utredning är oerhört central och viktig med tanke på
att den griper in i jag höll på att säga hela livet, både i arbetslivet och i
privatlivet - i arbetslivet för dem som har arbete men även för den
arbetskraft som står utanför och är arbetslös.
På något sätt ska man ju formulera ihop sig, både din utredning och andra
utredningar, till någon typ av helhetens tänkande. Min fråga är: Hur mycket
är privatrelaterade symtom, problem som man för till arbetet och omvänt också
från arbetet så att säga tillbaka till privatlivet? Har man tur och Gud är
god och man blir strax över 90 år så lever man 800 000 timmar. 10 % av den
tiden - det är 40 år gånger 2 000 timmar, om man jobbar heltid och lite till
- är den tid man är på arbetet. Då är det naturligtvis så att man politiskt
måste försöka ta ett mycket större grepp än bara sjukförsäkringen i
arbetslivet och även se omkringliggande faktorer. Min fråga är: Hur mycket
kan man tro eller veta är privatrelaterat?
Likadant borde för helhetens tänkande den förebyggande arbetsmiljön,
hälsostilar, hälsovård, inte minst företagshälsovård medicinskt och tekniskt
och den psykosociala arbetsmiljön så att säga fångas upp i detta.
En annan frågeställning är mycket kort. Du föreslår bl.a. att en myndighet
ges ansvar för informationsinsamlingen. Varför fastnar du för precis en
myndighet? Gerhard Larsson har också i sin rehabiliteringsutredning fastnat
för en myndighet i stället för fyra vad gäller rehabilitering.
Vad gäller den personliga integriteten får man ju hoppas att de politiska
partierna i riksdagen förstår vikten av att man verkligen bidrar till detta
så att man inte fastnar bakom begreppet personlig integritet, för då blir det
svårt att ta just helhetens grepp.
Så en sista avslutande fråga. Här har nämnts FINSAM. Om det kan vi ha
åsikter. Men hur många är det egentligen som står i operationsköer av dem som
är aktiva i arbetskraften? Finns det någon uppfattning eller något material
kring det?
Jan Rydh: Som jag sade inledningsvis är begreppet sjukdom i mycket hög grad
en fråga som inte har med arbetsplatsen att göra. Det har också att göra med
genetiska förhållanden, andra saker man utsätts för och livsstilar. Där är vi
inne på folkhälsoutredningar och annat, och där vet vi att vissa livsstilar
får stora konsekvenser: rökning, alkohol- och drogmissbruk etc. Det är den
ena delen. Det kommer vi att försöka att skriva så tydligt det går, för det
här är som nämndes komplicerat. Det finns många andra sammanhang. Men
otvetydigt är att det enda ställe där man kan få arbete är på arbetsplatsen.
I någon mening kan man säga att livsstilarna runt omkring delvis kan påverkas
av politiska insatser. Men jag tror att generellt sett är det människorna
själva som i ett samhälle utvecklar sina livsstilar på gott och ont.
Informationskampanjer och annat kan också utveckla och upplysa på rätt sätt.
Men med en vid varje tidpunkt given uppsättning genetiska förutsättningar,
sjukdomar runt omkring i samhället, problem i familjen och vad man nu kan ha,
liksom livsstilar har vi frågan om på vilket sätt arbetsplatser måste
anpassas till de människor, attityder och värderingar som finns i samhället
om man vill ha människor i arbete.
I den meningen är det till sist naturligtvis i någon mån en frivillig
uppgift. Varje företag, varje verksamhet har att bedöma: Kan jag få människor
på ett visst sätt? Om alla nu skulle föreställa sig, vilket är fullständigt
orealistiskt, att man bara ska anställa dem som uppvisar rätt beteenden, som
tycker rätt sak, som beter sig på ett visst sätt, tror jag att vi får en
mycket liten arbetsmarknad. Vi får också en fruktansvärd löneinflation. Det
kommer att vara väldigt kostsamt. Vi kan bortse från den typen av utstuderat
beteende, åtminstone i den marknad vi nu har för överskådlig tid framåt i ett
civiliserat samhälle. Jag vill understryka detta. Det får inte uppfattas som
att vi från Sjukförsäkringsutredningen säger att vi löser stora
samhällsproblem med försäkringen. Men vad vi vill hävda är att arbetsplatser
och arbetslivet nu och i synnerhet i framtiden måste anpassa sig till de
människor som faktiskt står till förfogande. Och det är tyvärr inte
tillräckligt många, vare sig i Sverige eller i Västeuropa just nu.
Informationsfrågorna är alltså viktiga. Jag håller med om att det ställs
stora krav på att man samlar de olika utredningar som finns -
folkhälsoutredningar, rehabiliteringsutredningar, arbetsskadeutredningar, det
som vi nu kan komma med och annat - och försöker att så långt som möjligt
skapa en syntes. Vi kommer för övrigt också att föreslå korta och långa
åtgärder. Någonting kan man göra redan nu, när det gäller en del saker
behöver man tänka sig för och se dem som långsiktiga strategier.
När vi skriver en myndighet står det inte en ny myndighet. Vi säger bara
att insamlingen av underlag i det här sammanhanget bör samlas till en
myndighet. Jag kan väl säga att försäkringskassesystemet och RFV ligger bra
till. I dag är det så att företagare får skicka uppgifter till en mängd olika
instanser som man sedan inte kan sammanställa. Arbetsskadeuppgifter går till
en instans, sjukförsäkringsuppgifter till andra. Och som här sades, på
sjukintyget kan man inte se var arbetsplatsen finns. Bara detta enkla att det
på ett sjukintyg finns en arbetsplats med organisationsnummer skulle göra det
möjligt att sammanställa sjukfall per arbetsplats utan att näringsliv och
företagare själva behöver få det. De uppgifterna skulle finnas i en offentlig
statistik. En del sådana frågor ska vi också titta närmare på.
Statskontoret har på vårt uppdrag gått igenom operationsköerna. Vi har inte
underlag att göra någon totalbedömning. Vi har gjort djupintervjuer på vissa
ställen, t.ex. ryggoperationer och en del annat. En del står i operationskö
och är inte sjukskrivna under tiden. Då är det inget problem för
sjukförsäkringen. Andra står i operationskö och deltar inte i
arbetskraftsutbudet. Då är det heller inget problem. En tredje grupp står i
operationskö och är sjukskrivna under sin väntetid. Det är den delen vi vill
åt. Det finns sådana brister. Men jag vill än en gång säga: Jag känner just
nu intuitivt att det är ett problem - och varje problem ska rättas till - men
det är inte ett så stort problem att det har en strategisk och avgörande
betydelse i det här sammanhanget. Det är kanske ett problem i ett annat
sammanhang.
Ulla Hoffmann (v): Det här är mycket spännande, tycker jag. Du har sagt många
bra saker som jag har skrivit upp, som jag kommer att använda mig av sedan.
Bland annat sade du inledningsvis, när du pratade lite grann om höjd
pensionsålder och om hur människor förväntas vara på arbetet, att de flesta
slutar av arbetsutmattning i 60-årsåldern. Jag har aldrig hört det förut. Jag
tyckte att det kändes som ett mycket relevant uttryck, om man säger så. Där
har jag en fråga. Finns det någon uppdelning som visar att kvinnor slutar
fortare av arbetsutmattning än män?
Sedan har vi mycket berört de kvinnliga 40-talisterna som den första
generationen kvinnor som förvärvsarbetar på heltid. Samtidigt har de manliga
40-talisterna inte tagit över delar av hemansvaret. Det har ju fortfarande
legat kvar på kvinnorna.
När vi nu tittar tillbaka bland de riktigt äldre är andelen kvinnor mycket
hög, så det måste ju ha skett någonting. Dubbelarbetet har förmodligen spelat
en ganska stor roll.
Du sade alldeles nyss att olika livsstilar, rökning osv., påverkar hur vi
förhåller oss på arbetet och att livsstilarna kan påverkas av politikerna. Då
har jag en fråga som man kan ställa här: Hur ska vi politiker kunna påverka
kvinnors livsstil för att vi ska kunna vara på jobbet? Det är ju en fråga för
oss att göra något åt.
Så min egentliga fråga. Man kan se att ökningen av medellivslängden för
kvinnor har planat ut. Den går inte spikrakt uppåt längre, som den gjorde
tidigare. Då skulle jag vilja höra om du kommer att titta på eller om du har
tittat på långtidssjukskrivningarnas betydelse. Långtidssjukskrivningarna
bland kvinnor ökar mer än de ökar bland män. Har de långtidssjukskrivningarna
någon betydelse för medellivslängden? Kort sagt, löper kvinnor i offentlig
sektor större risk att dö i förtid nu?
Jan Rydh: Den sista frågan är ett exempel på fortsatta fördjupade studier som
skulle göras, men som inte ligger inom det möjligas ram för mig att redovisa
nu på den korta tid som finns. Det är ett exempel på den mer breda synen. Jag
tycker att det är angeläget att man hittar en fortsatt verksamhet på det här
området.
Tillåt mig säga avslutningsvis i det här passet att det material som vi nu
har sammanställt finns ju och har ju egentligen funnits hela tiden, trots att
det är bristfälligt. Man kan säga att någonstans borde man samla den här
typen av samhällsorienterat utredningsarbete och få till stånd detta. Här
ligger det på riksdag och regering att peka ut någon myndighet som har det
samlade ansvaret. RFV har ju en sådan möjlighet i dag. Men även RFV har sina
begränsningar och kan inte utan vidare ge sig in på statistik och analyser på
andra myndigheters bekostnad. Det finns ju starka revirgränser, minsann, inom
den statliga sektorn. Det kan jag säga med viss erfarenhet från den delen.
Det är därför angeläget att man talar om att vi har en myndighet, vilken den
nu ska vara, som har till uppgift att göra samlade analyser från hela detta
verksamhetsfält. Då tror jag att man kan få fram dels ett bättre underlag
redan på den grund vi har, dels komplettera det med ett antal uppgifter som
man kan tillföra för att få den grunden. Vi har ett mycket nära samarbete med
RFV som på utredningens uppdrag just har lämnat in en promemoria som
redovisar vilken statistikinsamling man där skulle vilja ha för att svara på
de krav vi här har ställt. Vi kommer att redovisa det i slutbetänkandet.
Ordföranden: Tack för det, Jan. Nu har vi klarat av den första delen. Vi har
två delar kvar, och klockan bara rusar iväg. Det är mycket frågor och mycket
synpunkter. Men vi måste nog bryta för en kort paus. Jag föreslår att vi är
tillbaka här kl 10.40. Och då sitter vi på plats för att kunna köra i gång.
Ordföranden: Vi återupptar utfrågningen av Jan Rydh, som leder
Sjukförsäkringsutredningen. Du får gå in på den andra delen av din
föredragning.
Jan Rydh: Jag tar först upp en stor fråga som i själva verket sammanhänger
med sådant som vi ska diskutera lite senare. Den är så pass principiell att
den kan förtjäna sin egen lilla genomgång. Det kapitel som vi nu kommer att
presentera heter "En sjukförsäkring i försäkringsmässiga former". Det framgår
redan av delbetänkandet att vi varit inne på sådana slutsatser.
Vi har under tidigare pass berört en del av de omständigheter som gör att
utredningen har kommit fram till den slutsatsen att betoningen i ett
långsiktigt stabilt sjukförsäkringssystem i hög grad måste ligga på begreppet
försäkring. Den fråga som har kommit upp när vi har diskuterat denna del av
socialförsäkringssystemet - det finns för övrigt också andra liknande delar,
men nu talar vi om sjukförsäkringen - är: Är detta att betrakta som en
försäkring eller inte?
Jag ska ärligt erkänna att jag när jag kom till denna utredning hade levt i
den villfarelsen att ordet sjukförsäkring här står för vad det betyder, men
jag fick snabbt klart för mig att flera viktiga ingredienser innebar att man
egentligen inte med sedvanlig terminologi kan kalla våra socialförsäkringar,
i det här fallet sjukförsäkringen, för försäkringar. Den viktigaste
konsekvensen är den uppenbara att vi visserligen har avgifter till
försäkringen och försäkringsmässiga kostnader för den men att de inte kan
ställas mot varandra.
Det är ingen hemlighet att vissa bedömare i andra departement t.o.m.
ifrågasätter om den tabell över inkomster och utgifter som redovisas borde ha
redovisats, eftersom det inte finns något sådant samband. Avgifter finns i
statskassan, och utgifter ligger under budgettaket. Det är en mycket korrekt
beskrivning, och ni har själva varit med om att bestämma om detta.
När vi börjar diskutera ett antal i sig önskvärda åtgärder kommer man hela
tiden in på frågor som har att göra med konstruktionen i sig. Låt mig ge ett
aktuellt exempel på konsekvenserna. När försäkringskassesystemet i år har
slut på sina rehabiliteringspengar är de verkligen slut. Även om det skulle
vara lönsamt att satsa ytterligare 500 miljoner i år och därmed spara en
miljard, går det inte att göra det. Det är inte försäkringskassornas fel,
utan riksdagen har bestämt att det ska vara så - av andra goda skäl, vill jag
lägga till. Jag vill alls icke på något sätt förenkla den här beskrivningen.
Man kan också dra den parallellen att om det vore fråga om ett
försäkringsföretag, om än ett offentligt sådant, skulle det vara helt
naturligt att försäkringsföretaget inom ramen för den premie som man kasserar
in fattar beslut om preventiva åtgärder, informationskampanjer och
rehabiliteringsåtgärder, som hela tiden kan motiveras av att varje sådan
insats är helt okej under förutsättning att man minskar
sjukpenningbetalningen, som ju är den stora kostnaden. Så får man inte göra
med dagens system, utan man måste i särskild ordning vid varje tidpunkt - och
ärligt talat alltid alldeles för sent - fatta beslut i riksdagen med en
omgång av budgetförhandlingar och budgettak.
Det finns alltså i det här sammanhanget ett antal som jag tycker självklara
skäl som talar för att om vi menar att vi ska ha ett sjukförsäkringssystem av
det slaget, måste vi diskutera hur man ska hitta en lösning som gör att det
kan fungera som en försäkring.
Av direktiven framgår, och jag har inte någon annan uppfattning, att det
också i fortsättningen ska vara ett allmänt generellt offentligt
försäkringsföretag. Utredningen kommer inte att föreslå att vi i Sverige
skulle gå över till en allmän försäkringsmarknad. Det är i och för sig en
värderingsfråga, men det framgår också tydligt av direktivens utformning.
Jag kan sammanfattningsvis säga att vi har gjort en ordentlig genomgång av
vad detta skulle innebära. För att ta upp slutsatser först vill jag säga att
genomgången indikerar att det är fullt möjligt att inom ramen för i stort
sett alla vedertagna försäkringsmässiga principer organisera en allmän
offentlig generell försäkring i försäkringsmässiga former. En viktig punkt
som har att göra med orden "en allmän offentlig" avviker från det normalt
försäkringsmässiga, nämligen att försäkringen är obligatorisk och omfattar
alla. En försäkring sysslar ju allmänt med riskselektering, som ni mycket väl
känner till. Ett försäkringsbolag skulle säga att det t.ex. inte försäkrar
personer med högriskbeteende. Skulle det göra så kommer ett annat
försäkringsbolag att säga att det bara försäkrar icke-rökare, och då blir det
lägre premie för sådana. Vi har inte den bilden framför oss, utan det är
fortfarande fråga om ett allmänt försäkringssystem där reglerna för systemet,
omfattning och mycket annat precis som nu självklart ska fastställas genom
politiska beslut i riksdagen.
För att dra en enkel parallell kan man säga att avgifter går in till en
försäkringsfond som svarar för utbetalningarna men där det principiella
regelsy-stemet skulle innebära att de försäkringskassor som sedan hanterar
systemet inom vida, men inte totalt vida, ramar har möjlighet att använda de
influtna avgifterna till de åtgärder som vid varje tidpunkt bedöms vara
lämpliga. Det innebär att man bör syssla med prevention och förebyggande
verksamhet i mycket högre grad än hittills. Man bör på försäkringskassan inom
ramen för ett sådant system kunna ge stöd till företagshälsovården, som i så
fall skulle förstärkas den vägen.
I princip innebär detta att det i försäkringsavgiften, som arbetsgivarna
fortfarande betalar, ingår en försäkran som innebär att om man behöver
särskilt djupgående studier av företagshälsovården, skulle de kunna betalas
av försäkringskassan, för det ingår i försäkringen.
Sedan kan man ställa frågan, och det får vara en diskussion som får föras
allmänt, vilken självrisk man vill ta i arbetsgivarkollektivet. Vi har
fortfarande föreställt oss att försäkringsavgiften ska vara generell. I ett
sådant system är det naturligtvis fullt möjligt att ha ett system med
differentierade premier, även om det är komplicerande. Jag är tveksam till
det också av många andra skäl, men jag menar att det är en bedömning som man
kan göra vid varje tidpunkt hur man vill motivera detta. Vi har dock
förutsatt att det fortfarande ska vara generella premier och att man sedan
bestämmer vad den premien täcker. Det skulle vara ett exempel på att man
också den vägen skulle kunna finansiera en nödvändig förstärkning av
företagshälsovården. Jag kommer till det när vi senare diskuterar rutiner och
annat.
Den här genomgången innebär också att de premier som ska tas ut ska baseras
på vad vi kallar en aktuariell premiesättning, alltså en premiesättning som
vid varje tidpunkt motsvarar är gällande försäkringsrisker. Ett sådant
försäkringssystem ska också ha möjlighet att bygga upp en tillräckligt stor
utjämningsfond. Vi talar inte om en totalpremiefond. Det skulle betyda något
helt annat, nämligen en jättelik fond, kanske i storleksordningen 1 000
miljarder, för att försäkringsmässigt täcka alla tänkbara framtida skadefall
och förtidspensioner. Det är icke avsikten, utan vi talar om en
fonduppbyggnad som kan utjämna, mellan enskilda år, kanske med ett års
premier, och som på det sättet skapar en täckning och en viss avkastning. Det
får man bedöma.
Detta har också makroekonomiska sidor, som gäller vilket sparande man kan
bygga upp under en viss tid. Ju lägre denna utjämningsfond är, desto större
vikt har naturligtvis statens garanti. Det är också det som motiverar att
riksdagen måste vara involverad. I stället för att besluta om årliga
budgettillskott i pengar får riksdagen besluta om den garanti som det här
systemet måste ha ur statens synpunkt för att fungera väl. Det har
naturligtvis att göra med den fonduppbyggnad som man gör.
Riksdagen kan fortfarande om den så vill bestämma också premienivån, även
om det är en komplicerande faktor. Om riksdagen av politiska skäl skulle få
för sig att bestämma en för låg premienivå, får man snabbt budgetproblem
igen, men det ansvaret får man väl tänkas kunna ta. Men i princip ska premien
sättas så att den under en viss utjämningsperiod motsvarar de kostnader som
man har. Då blir det också mycket lättare att med arbetsgivare och fack och
politiskt diskutera olika inslag i försäkringen. Varje sådant inslag får ju
en direkt premieeffekt. Säger man från arbetsgivarsidan att man skulle vilja
att det omfattar t.ex. - vilket vi föreslår - ett högkostnadsskydd för
småföretagare, är det lätt att säga: Jo, men det kostar 0,3 % i förhöjd
premie.
Det finns alltså för ett sådant system ett antal viktiga skäl, som jag inte
mera behöver gå in på. Det betyder att vi fortfarande har ett
försäkringssystem som innebär en ekonomisk riskspridning och där alla deltar,
ett försäkringssystem som är så utformat att det har en mätbar och
försäkringsbar risk och att det finns ett tryggande av en soliditet i detta
genom att staten fortfarandet har ansvaret med sin statliga garanti. Men
framför allt tillvaratas det som man i försäkringssammanhang brukar kalla den
sociala dimensionen, dvs. att i försäkringen och i försäkringssystemet ingår
ett klart uppdrag att arbeta med prevention och rehabilitering, både av den
enskilda arbetsplatsen och i företagshälsovården.
Premiesättningen har jag talat om. Det finns ett samband mellan avgift och
förmån. Vi förutsätter inom parentes sagt, även på kortare sikt, att det
nuvarande taket bör tas bort eller åtminstone väsentligt höjas för att få
till stånd ett samband mellan de avgifter som man i dag tar ut på samtliga
anställdas löner och sjukförsäkringsavgiften. Vi förutsätter också att en
rimlig inte fiktiv utan reell statlig fond successivt byggs upp i takt med
vad makroekonomin tillåter, för att garantera att man kan klara den här
utjämningen.
Vi kan i detta sammanhang rent alltmänt säga att vi här och nu och i det
kommande slutbetänkandet inte har några förslag till besparingar i den enkla
meningen att villkoren ska försämras. Däremot kan det blir fråga om
omstruktureringar. Till det kommer jag tillbaka.
Den slutsats som utredningen har dragit - det kan jag säga redan nu - är
att om man önskar ett i längden stabilt system på sjukförsäkringsområdet,
något som sedan naturligtvis också kan ha bäring på andra
socialförsäkringsområden, bör man bygga upp ett system med en mera
självständig försäkringsfond. Jag kan stanna med detta. Här har jag inga
bilder, helt enkelt beroende på att det utkast till kapitel som jag nu
refererar till kom i min hand i går. Jag vet vad som skulle stå där, men vi
håller just nu på att slutligt gå igenom skrivningarna. Det här är dock
huvudingrediensen i innehållet, som dessutom redan är indikerad i
delbetänkandet.
Jag är tacksam för synpunkter och kommentarer till detta. Jag vill än en
gång understryka att detta är ett av de väsentliga strategisk-politiska
ställningstagandena, som naturligtvis inte utredningen gör. Jag kan bara
referera till vad som ur sjukförsäkringssynpunkt skulle vara bra. Politiken
hanterar ni.
Ordföranden: Tack för det, Jan! Jag tycker att det låter mycket intressant.
Det ansluter också till en del av de funderingar som vissa av oss har haft i
det här sammanhanget. Det är nu tillfälle för ledamöterna i utskottet att
komma med frågor och synpunkter.
Bo Könberg (fp): I likhet med fru ordföranden tycker jag att det som ni är
inne på är mycket intressant. Jag erinrar mig liksom fru ordföranden liknande
förslag som har framförts från håll som inte ligger så väldigt långt ifrån
dem som jag företräder. En stor skillnad är naturligtvis att ni har mycket
större utredningsresurser än vad ett politiskt parti har när det för fram
tankegångar åt det här hållet. Det ska bli mycket intressant att se det
konkreta förslag som ni nu jobbar fram på det här viset.
Du nämner att den här försäkringen skulle kunna få ägna sig åt preventiva
insatser, rehabiliteringsåtgärder och annat för att se till att kostnaderna
inte blir så höga som de annars skulle kunna bli. Det för mig tillbaka till
ett par frågor som vi hade uppe under det förra passet, bl.a. ett svar som du
gav på frågan vad vårdköer kunde kosta osv. De försöksverksamheter som
gjordes i den delen pekade, om man ska tro på Riksförsäkringsverkets och
Socialstyrelsens utvärdering från våren 1997, på att man inom de fyra, fem
försöksområdena redan år tre med en friare användning av pengar skulle kunna
uppnå besparingar i storleksordningen 9 %. Det allra sista året var
procentsatsen ännu mycket högre. Det leder mig till att tills vidare, tills
ni plockar fram mera material, tro att det finns betydande besparingar att
göra totalt sett genom den här typen av åtgärder.
Jag hoppas att det i slutbetänkandet finns beskrivningar av de försök som
har gjorts med en friare användning, material av den typ som jag nyss nämnde.
Jag tror att ni i betänkandet berör en av de debattfrågor som har funnits vad
gäller en friare användning, nämligen om en sådan skulle leda till gräddfiler
för dem som är med i försäkringen. Ni citerar t.o.m. den utvärdering som
konstaterar att det inte verkar ha blivit så den gången. Det betyder inte att
man inte måste ha frågan aktuell, men förra gången som den prövades verkade
det som om den gått att hantera.
Min fråga är om ni inom ramen för preventiva och rehabiliterande åtgärder
ser direktinsatser från försäkringens sida på individnivå. Då kommer man
väldigt nära gräddfilsproblematiken. I de försök som jag nu tänker på, de
s.k. FINSAM-försöken, sade man att det inte skedde på individnivå. Om man i
ett län hade upptäckt att det fanns stora köer till ortopedi, fick man i det
länet satsa på att ta bort köerna till ortopedin. Man fick inte betala för
Rydh, Könberg eller någon annan. Jag tycker att det var rätt. Jag är bara
nyfiken på hur ni tänker.
Jan Rydh: Man kan säga att detta är ett av skälen till att vi menar att en
sjukförsäkring i försäkringsmässiga former skulle möjliggöra detta. Vad
gäller hur långt man ska gå säger jag: Det är en politisk fråga. Min och
utredningens uppfattning är väl just att man i det här sammanhanget inte ska
skapa några nya gräddfiler. Det är inte vår ambition att ta upp den debatten.
Det är inte vårt område. Vi förutsätter att en friare användning ska kunna
tillämpas för insatser av allmän och generell natur, i varje
försäkringskassas område inriktad på vad som just där är aktuellt.
Men redan inom ramen för nuvarande system är det, vilket väl också vi
kommer att notera, generellt möjligt att ge försäkringskassorna friare medel,
vilket vi för övrigt rekommenderar. Om man inte vill gå så långt borde man
åtminstone hitta regelsystem som gör detta enklare, med restriktioner av det
slag som Bo Könberg antyder. Det ska ju inte uppfattas som att man skapar nya
resurser. Upphandlingen av dessa frågor har vi för vår del sett som i första
hand en angelägenhet mellan försäkringskassor och landsting, men också andra
vårdgivare kan i det sammanhanget vara intressanta. Inte minst när man talar
om rehabilitering och förebyggande insatser vill jag än en gång betona att
det inte bara är upphandling av traditionell sjukvård. Min personliga
uppfattning är den att landstingen rimligtvis ska svara för den traditionella
sjukvården. Man betalar ju skatt till landstinget för att få den. Man får väl
diskutera skattefrågan i berört landsting om man inte klarar sin befolknings
behov.
Förebyggande verksamhet är däremot mycket vidare än det som vi kallar
traditionell sjukvård. Det kan vara fråga om seminarier och kurser,
avstressning med socialvetare, beteendevetare och andra involverade. Vi har
inte förutsett att detta skulle vara ett sätt att köpa insatser för den
enskilde, där man går förbi olika köer. Jag kan möjligen tänka mig alldeles
speciella fall inom något särskilt område där man konstaterar att vissa
frågor generellt är ett problem.
Ulla Hoffmann (v): Politiken lär vara det möjligas konst, och du berättar om
att vi har stora uppgifter framför oss, som kräver rejäla ställningstaganden
från politikernas sida. Jag skulle vilja ta upp en lite mer övergripande
fråga. Du säger att försäkringen ska fortsätta att vara generell och omfatta
alla. En sjuklöneperiod om två veckor betalas av arbetsgivaren. Genom den
trillar en hel del korta sjukfall bort och omfattas inte av försäkringen. Du
föreslår, om jag förstått rätt, att den sjuklöneperioden nu ska ökas till 60
dagar. Vi har i sjukförsäkringen ett tak vid 7 ½ basbelopp, som gör att
ytterligare människor inte omfattas av försäkringssystemet. Man får alltså
inte inkomstbortfallsprincipen om man har en lön som ligger över 7 ½
basbelopp.
Jag skulle vilja höra dig resonera lite grann utifrån detta. Hur ser du på
den generella försäkringen som ska omfatta alla, mot bakgrund av en utökning
av sjuklöneperioden från två veckor till 60 dagar? Taket har du i och för sig
berört, men du får gärna utveckla detta lite mer.
Jan Rydh: Vi kommer in på frågan om sjuklöneperioden sedan, men vi kan ta
detta nu ändå. Taket har jag redan berört. Vår utgångspunkt är att taket ska
lyftas så långt det rimligen kan vara möjligt. Det finns ju ett antal mycket
höga inkomster. Har någon en lön på en miljon i månaden kan det kännas
stötande att försäkringen betalar ut 80 % av detta. Vi föreslår, så mycket
kan jag åtminstone säga, en kraftig höjning av taket så att det i princip
omfattar alla, inom rimliga gränser när det gäller lönenivåer. Sedan är det
en helt annan fråga hur vi ska få ihop finansieringen av detta, men det får
jag återkomma till.
När det sedan gäller försäkringen kan man ju säga att sjuklöneperioden
strängt taget inte är en del i försäkringen. Jag anser dock att det är så.
Försäkringen omfattar vad som regering och riksdag har beslutat. Ur den
försäkrades synpunkt är försäkringen att arbetsgivaren under sjuklöneperioden
betalar ett minsta belopp som riksdagen har bestämt direkt, och därefter
betalas det via försäkringen. Som enskild person omfattas jag av riksdagens
försäkring, oavsett vem som just nu råkar vara försäkringsgivare. Man kan ha
mycket synpunkter på det holländska systemet, men den holländska regeringen
och riksdagen har beslutat att alla som bor i Holland har en sjukförsäkring
med ett visst minimibelopp - jag tror att det är 80 % också där - men att
arbetsgivaren är skyldig att betala detta si eller så genom egna
försäkringar. Fortfarande gäller att man är med i ett försäkringssystem i
Holland, men det är konstruerat på ett visst sätt. Den fråga som vi nu berör
har mer att göra med försäkringssystemets effektivitet. Vi kan komma tillbaka
till det. Därför menar jag att alla principiellt sett är med i försäkringen,
även under sjuklöneperioden.
Margit Gennser (m): Vi har ju haft mer äkta försäkringslösningar tidigare, om
vi går tillbaka till vår gamla sjukförsäkring. Där var vi försäkrade både vad
gäller sjukpenning och vad gäller sjukvård. Då låg det tillsammans. Man hade
också något differentierade avgifter beroende på vilken sjukkassa man
tillhörde. Jag tror att det är väldigt viktigt att ha den bakgrunden, för den
visar att det finns verklig legitimitet i mer äkta försäkringslösningar. Det
tror jag är viktigt när man gör långsiktiga reformer.
En aspekt som jag tycker har glömts bort väldigt mycket när vi har gjort
stora reformer är informationsgivningen. Försäkringssystem kan ge mycket
bättre information än kollektiva system, där pengarna kommer från det stora
skattekollektivet och den stora statsbudgeten. När det gäller
informationsgivningen är det viktigt att inte göra reglerna för allmängiltiga
och generella, för då stryper man informationen. Den andra vägen, å andra
sidan, är att göra den alldeles för finfördelad. När ni nu diskuterar taket
är väl denna avvägning väldigt väsentlig. Gör man taket väldigt högt blir
informationen ut till folk sämre. Likaså: Om vi har exakt samma premier för
olika verksamheter med olika risker får man sämre information till de
anställda, till företagen och till försäkringsfunktionen själv.
I pensionsarbetsgruppen tänkte vi oss ett blandsystem, att försöka laborera
med ett grundläggande system och ett system ovanpå. I och för sig kan det
vara obligatoriskt för företagen att se till att detta system kommer, men
verksamheten måste då finnas med ännu mer. Det blir alltså ännu större
försäkringsmässighet där.
Kommer ni att försöka titta på lite olika modeller, ta upp målkonflikter
och för- och nackdelar i det här hänseendet, eller blir det bara en generell
modell?
Jan Rydh: Som utredare skulle jag önska att vi haft tid att göra detta. Jag
vill erinra om att vi på elva månader, i stort sett, har fått fram ett
material som ändå är väldigt omfattande. Det finns ett antal sådana här
frågor som det finns anledning att behandla vidare, men det är mera en
politisk värdering och diskussion man har framöver.
Direktiven på den här punkten är väldigt klara, och jag delar också den
grundinställningen: En del i ett socialförsäkringssystem ska vara generell,
allmän och offentlig. Det finns inget i den här utredningen som indikerar att
det av dessa skäl skulle vara bättre med den här typen av blandade system
eller tilläggslösningar. Vi har i dag ett system där riksdagen av ekonomiska
skäl har lagt fast att nivån ska vara 80 %. Arbetsmarknadens parter har
snabbt upptäckt att det uppenbarligen finns ett behov av någonting därutöver
och har inom stora branschgrupper tecknat tilläggsförsäkringar för olika
sjukfallslängder och efter olika tider för nivån mellan 80 och 90 %. Skulle
en sådan försäkringslösning etableras tror jag att en försäkringsorganisation
snabbt skulle komma fram till att det vore lika lönsamt att inom
organisationens egen ram ta även 90-procentsnivån för att täcka in detta.
Det här har att göra med en annan fråga som vi kommer tillbaka till sedan
men som kanske ändå ska belysas i det här sammanhanget, nämligen detta med
självrisker och karensdagar. Jag tror att det, åtminstone på den sikt
utredningen kan överblicka, är väldigt komplicerat att tänka sig individuellt
satta premier. Det intressanta är, vilket för mig var något förvånande, att
det finns en enig uppfattning hos SAF och företagarorganisationerna. När vi
träffar dessa säger de: Vi vill ha en kollektiv lösning. Vi vill absolut inte
arbeta med individuella premier. Det är också därför dessa säger nej till 60
dagars sjuklöneperiod. Det är ju ett sätt att åstadkomma något mer av
riskselektering. Inför man mer självrisker är det i princip detsamma som att
den vägen införa ett mer individuellt premiesystem. Detta är ju något som
enligt kommersiell marknadsteori, som ju näringslivet i övrigt omfattar,
skulle vara det alldeles rätta. Jag har svårt att få den argumenteringen att
gå ihop. Jag bara konstaterar att så är det. Senast vid ett möte i veckan har
detta framhållits med mycket stark emfas.
Jag föreställer mig däremot att en selektering borde kunna ske genom att
man på lämpligt sätt inför självrisker. Det är den ena delen. Detta har mer
att göra med utredningens bedömning - vi kommer nu tillbaka till
sjuklöneperioden - att ett offentligt system i försäkringskassans regi
tenderar att proppas igen om man hanterar för mycket korta fall. Tack och lov
har vi 14 dagars sjuklön i dag. Vi ska komma ihåg att antalet fall på de
första 14 dagarna är väsentligt mycket större än alla fall som
försäkringskassan hanterar. Tänk om försäkringskassan också skulle ha
hanterat de fallen! Då hade systemet gått i botten direkt. Det finns alltså
en sorts administrativ avgränsning av sjuklöneperioden som jag tycker är den
viktigaste punkten att diskutera i det här sammanhanget. Vi kommer tillbaka
till den.
Margit Gennser (m): Man kan ju också tänka sig en differentiering i två
nivåer i ett allmänt försäkringssystem. Sedan är jag inte alls förvånad över
att näringslivets organisationer beter sig så. De har en dominerande syn, och
det är storföretagens. Vi kan bara se hur man hanterar redovisning och
redovisningsprinciper i SPP:s återbetalningar så ser vi problemet.
Rose-Marie Frebran (kd): Jag skulle vilja fråga hur du vill karakterisera de
viktigaste likheterna och skillnaderna mellan ditt förslag om en
sjukförsäkring i försäkringsmässiga former och Gerhard Larssons förslag.
Jan Rydh: Jag måste säga att jag haft så fullt upp med detta att jag inte har
gjort den analysen. Jag vill nog avstå från den frågan. Jag ska läsa på
Gerhard Larssons förslag bättre. Generellt kan man säga att
Sjukförsäkringsutredningen sysslar med det som egentligen ligger före
rehabiliteringsfrågorna. En bra sjukförsäkring ska syfta till att
rehabiliteringsvolymerna minskar så kraftigt att den rehabilitering som är
kvar kan ske med stor kraft. I det sammanhanget finns det säkert mycket att
hämta från Gerhard Larssons förslag. Jag tror däremot inte att man kan skilja
mellan rehabilitering och sjukförsäkring. I den meningen delar jag inte
uppfattningen att man skulle ha en särskild rehabiliteringsmyndighet. Jag
tror att det skapar nya sektorsgränser. Men det är inte min sak att bedöma
det, och dessutom är jag lite dåligt påläst.
Rose-Marie Frebran (kd): Du använder ändå ordet rehabilitering ganska mycket
i det här sammanhanget. Därför är det kanske lite svårt att hålla isär detta.
Men ska man tolka det här som att man kommer att behöva införa båda
utredarnas förslag för att få en riktigt bra lösning?
Jan Rydh: Jag tror att man måste sammanväga detta. Det finns kompletteringar
som båda ger, och vi nalkas frågan utifrån lite olika utgångspunkter. Jag
tror absolut att man måste göra en sammanvägning. Då gäller det inte bara
detta, utan vi har arbetsskadeförsäkringar och andra saker som också ska
vägas in för att det ska bli ett bra system.
Birgitta Carlsson (c): Det var intressant att höra dig berätta om detta med
rehabilitering och att pengarna där tar slut. Detta belyser felaktigheten i
att det finns pengar på andra konton som inte får användas för att få ut
personer i rehabilitering. Alltså är det viktigt att bli sjuk i början av
året medan det finns pengar på det här kontot, så att man kan få denna
möjlighet att rehabilitera sig lite snabbare.
Sedan vill jag ta upp det som också Ulla Hoffmann var inne på, nämligen
sjuklöneperioden. Vi har tidigare haft en längre sjuklöneperiod, och vi vet
vilka protester det var när den infördes. Vi gick sedan tillbaka igen och har
nu 14 dagar. Vårt parti har föreslagit att man inom den offentliga sektorn
skulle ha två månaders arbetsgivarinträde, men jag tror inte att det skulle
vara bra att införa detta för alla företag. Jag tror att det skulle bli
mycket svårare för personer som redan i dag ofta är sjukskrivna att komma in
på arbetsmarknaden, då företag skulle vara väldigt försiktiga med att
anställa personer utan att ta reda på om de håller måttet och inte drar med
sig alltför stora kostnader för företaget. Det råder ingen tvekan om att det
är detta som mest har lyfts fram i samband med den här utredningen. Många har
också uppvaktat oss just på grund av detta. Man känner en stor oro för att vi
ska skjuta över ytterligare kostnader på arbetsgivarna när det gäller det här
med ohälsa.
Jan Rydh: Jag kommer tillbaka till ett mer utförligt resonemang om
sjuklöneperioden, men det är klart att det sammanhänger med
försäkringsformen.
Låt mig först säga något viktigt: Om man ändå betraktar det nuvarande
systemet som en försäkring, trots de brister det har, finns det ett direkt
samband mellan avgift och kostnader. Därför vill jag hävda att det inte är
att skjuta över några kostnader på arbetsgivarkollektivet att diskutera olika
självrisker. I dag betalar samtliga arbetsgivare 8,5 % - de borde betala
9,5 % - för sin sjukförsäkring. Om man då tar en större självrisk blir
kostnaden mindre. Man kan säga - vilket inte heller har accepterats, inte ens
av småföretagarnas egna organisationer - att de som i synnerhet vinner på
ökade självrisker är småföretagen. Vi kommer att redovisa en statistik över
detta, och jag har aldrig sett något starkare samband än det som finns mellan
sjukfrånvaro och företagsstorlek. Ju mindre företaget är, desto mindre
sjukfrånvaro har man. En förlängd sjuklöneperiod skulle alltså vara väldigt
lönsamt för just mindre företagare, förutsatt att man inför det
högkostnadsskydd som ligger som utredningsförslag.
Men jag kommer tillbaka till diskussionen om sjuklöneperioden och dess
konsekvenser. Jag är medveten om de här begränsningarna. Det är det
viktigaste inslag som tas upp här: Om man inför ett för kraftigt samband
mellan arbetsplatsen och dess sjukförsäkringskostnader - det kan vara
differentierade premier eller självrisker - skulle, hävdas det, arbetsgivare
bli oerhört selektiva när det gäller att välja arbetskraft. Det är
förmodligen riktigt. Till det kan man lägga att den selektiviteten förekommer
ju redan i dag, av många andra skäl. När det gäller arbetsgivarens kostnader
för sina anställda är trots allt sjuklönekostnaden, försäkringskostnaden, en
liten del. Den stora kostnaden för varje arbetsgivare är det
produktionsbortfall som uppkommer när någon är sjuk. Tyvärr finns denna risk
alltså redan nu. Min rekommendation är att det av alla möjliga andra skäl
finns anledning för er i Sveriges riksdag att fundera över olika typer av
personliga integritetsskydd när det gäller anställning och
anställningsvillkor. Många länder har ett mycket starkare skydd än Sverige
när det gäller på vilka kriterier man kan diskrimineras vid anställning etc.
Jag kommer tillbaka till detta sedan, för vi har en liten skiss till lösning
även på detta som jag strax vill visa.
Ordföranden: Det är angeläget att vi hinner igenom hela det här avsnittet som
vi hade tänkt oss. Vi måste nämligen bryta kl. 11.50, eftersom utskottet har
en debatt i kammaren. Den kan vi inte flytta på, utan det gäller att infinna
sig där kl. 12.00 för att delta i debatten. Jag har tre ytterligare ledamöter
antecknade, och sedan vill jag dra ett streck för den här omgången så att vi
kommer vidare.
Sven-Erik Sjöstrand (v): Jag hade också frågor kring sjuklöneperioden på 60
dagar. Jag har också märkt att många är väldigt rädda för förslaget,
speciellt småföretagare. Utslagningseffekterna har kommenterats här. Men
eftersom vi har ont om tid ska jag kanske inte dröja vid det.
Jag har i stället en annan kommentar. Det står på s. 133 i delbetänkandet
att Sjukförsäkringsutredningen i sitt slutbetänkande kommer att försöka
integrera tillämpliga slutsatser och förslag från Rehabutredningen. Vad jag
vet vill man i Gerhard Larssons Rehabutredning inte ha 60 dagars sjuklön. Man
diskuterar en fondkonstruktion osv. Då undrar jag: Hur har samarbetet varit
mellan dessa två utredningar? Har det varit täta kontakter mellan er?
Jan Rydh: Den utredningstid vi hade samtidigt blev ju väldigt kort. Tanken
var att min utredning skulle börja samtidigt med Gerhard Larssons, dvs. förra
sommaren. Nu blev den nästan ett halvt år försenad redan i starten. Men under
våren, när Rehabutredningen pågick, kände vi väl till deras tankar och
förslag, och de kände också till våra. Däremot hade vi inte från någon sida
vare sig tid eller ens ambition att samordna våra förslag. Jag tycker
faktiskt att det är viktigt att varje utredning bedöms från sina
utgångspunkter. Att vi har kommit till olika slutsatser kan bero på olika
värderingar eller det perspektiv man kan ha i olika sammanhang. Men även
denna fråga diskuterades av Rehabutredningen. Eftersom beslutet togs precis
när debatten om vårt utredningsförslag var som hetast är det möjligt att man
också där tog konsekvensen av det.
Vi får väl se. Jag återkommer till frågan om sjuklöneperioden strax.
Lennart Klockare (s): Jag tycker att det är viktigt och bra att utredningen
har kommit fram till att vi ska ha en offentlig, allmän och generell
sjukförsäkring. Det tycker jag känns väldigt angeläget.
Sedan lyfte du upp detta med prevention och förebyggande arbete. Det tycker
jag också är något man ska lägga stor vikt på. Här kommer naturligtvis
företagshälsan in i bilden. En stor del av sjukfallen har ju sin härkomst på
arbetsplatsen, precis som du tidigare sade. Åtminstone kan det finnas ett
klart samband.
Något annat du sade som jag tyckte kändes riktigt handlade om friare medel.
Det tycker jag också är positivt. Men här funderar jag lite grann. Hur har du
tänkt att man ska kunna få till de här friare medlen? Det kanske tangerar
Gerhard Larssons utredning lite grann. Naturligtvis kan kassorna använda de
friare medlen för att göra insatser på arbetsplatsen med arbetsorganisation,
miljö osv. Vi hade ju ett tag Arbetslivsfonden, som finansierades med
övervinster, om man uttrycker det så, från arbetslivet. I dag har företagen
också en stor vinstandel, t.o.m. större än då vi hade Arbetslivsfonden. Har
ni funderat på att koppla ihop dessa delar?
För att kunna fånga upp och spåra rehabiliteringsfall tidigare behöver man
ju använda den teknik som står till buds i dag. Där har vi data. Har ni
funderat på om kassorna också skulle kunna registrera diagnoser på data för
att kunna spåra dessa fall tidigare?
När det gäller korta sjukfall måste ju administrationen kunna förenklas.
Här tycker jag att tekniken borde kunna användas på ett bättre sätt.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att man för att behålla legitimiteten
höjer taket i sjukförsäkringen, precis som ni föreslår. Det tycker jag är
bra.
Men mina frågor gällde alltså dels diagnoser på data, dels hur du tänker få
fram de friare medlen.
Jan Rydh: Jag tar den svåraste frågan först, detta med att få fram friare
medel inom nuvarande ram för utredningen. Vi har inga sådana befogenheter,
men vi har diskuterat ett antal instrument. Bland annat tror vi att de
förhandlingslösningar mellan staten och landstingen som är på gång skulle
kunna riktas bättre, t.ex. på det här området. Det är en bedömning som vi
gör. Inom budgettakresonemanget är det ju i princip så att skulle man
acceptera en längre sjuklöneperiod frigörs det medel som man skulle kunna
använda till olika insatser. Vi ska försöka att inom ramen för nuvarande
budgettak hitta något. Men det blir inte mycket fria medel med nuvarande
system.
Diagnoser har jag tidigare tagit upp. Vi föreslår, efter en PM från
Riksförsäkringsverket, att man ska kunna statistikföra detta med hjälp av ett
mer effektivt och säkrare datasystem.
Kerstin-Maria Stalin (mp): Min fråga berör detta med friare medel. Du talade
i första avdelningen om att överföra kostnader på det område där kön ligger.
Har du ett resonemang om det i det här avsnittet också?
Jan Rydh: För att ta det kort: Det har att göra med både
arbetsmarknadspolitik och sjukvårdspolitik. Som en tankemodell finns det med,
men inte särskilt utförligt.
Ordföranden: Tack! Då går vi vidare med det avslutande avsnittet.
Jan Rydh: Då vill jag generellt säga följande, för att klara ut det jag sade
inledningsvis: Vi har ett antal förslag som rör förändringar i själva
försäkringssystemets formella konstruktion. Våra förslag syftar till att göra
systemet effektivare och att skapa incitament så att det blir tydligare där
så är möjligt. Men än en gång: Ändringar i sjukförsäkringssystemet gör ju
ingen friskare automatiskt. I själva den process vi i dag har - och då är vi
inne på det som togs upp tidigare, nämligen försäkringskassans arbetssätt och
arbetsformer - måste försäkringskassan med stöd av RFV och andra som kan det
hela slutföra den diskussionen, som säkert pågår där redan i dag.
Vi har gjort några iakttagelser som är viktiga. Först och främst gör
nuvarande volymer att den s.k. regeln att arbetsgivaren inom 28 dagar hos
försäkringskassan ska redovisa rehabiliteringsbehov, planer och annat inte
fungerar. Jag vill påstå att det inte heller är möjligt att få den att
fungera. Den strider också mot ett antal administrativa grundregler.
Fortfarande är t.ex. övervägande delen av dem som varit sjukskrivna 28 dagar
sådana fall som vid den tidpunkten egentligen inte kan bedömas riktigt än.
Huvuddelen av dem kommer att återgå i arbete ändå och vara friska.
I vår huvudmodell - och nu bortser vi från detta med 60 dagars
sjuklöneperiod eller inte - är förutsättningen att man i stället ska ha en
betydligt förstärkt genomgång senast dag 60. I princip så fort som möjligt:
Om arbetsgivare, enskild, försäkringskassa eller läkare finner anledning
därtill ska man redan efter två dagars sjukdom kunna få en ordentlig
rehabiliteringsprövning. Det ska då vara motiverat i det fallet. Men senast
dag 60 ska en sådan prövning göras. Då är vi tillbaka vid det som har nämnts
här flera gånger: En sådan prövning ska enligt vår mening inte - inte ens
huvudsakligen - utgå från den behandlande läkarens medicinska intyg, som ju
bara är en beskrivning av symtomen. Här ska försäkringskassan kunna anlita
företagshälsovården för att kunna göra den i det här sammanhanget helt
avgörande prövningen: patientens medicinska status i relation till vad man
kan göra på arbetsplatsen för att patienten ska komma tillbaka så fort som
möjligt. Är det arbetsplatsen som är en del av sjukdomssyndromet? Är det
arbetskamraterna? Är det arbetsledningen? Är det belastningar på
arbetsplatsen? Är det helt enkelt så att jag på olika sätt inte längre kan
fullfölja mitt yrke? Jag kanske inte är så lämplig för det, kanske stressas
av det. Ska vi då i stället sätta in insatser som har att göra med
utbildning? Det är kanske den viktigaste delen i den här processdiskussionen.
Då är vi återigen tillbaka vid detta: Om det här ska fungera måste man
hitta ett sätt att förstärka företagshälsovården. Den i det här sammanhanget
mest rimliga utgångspunkten är som sagt att försäkringskassan har medel som
gör att man kan betala företagshälsovården för den insats man behöver. Därmed
avdramatiserar man en annan sak som vi alls inte har berört än, nämligen
läkares sjukintyg. De första 30-60 dagarnas sjukintyg är i allmänhet ganska
okomplicerade. Det är inte mycket man kan göra åt dem. I mindre än 1 % av
fallen - kanske bara i 0,5 % av fallen - har försäkringskassan invändningar
dag 28 då man prövar dessa intyg. Detta är det rimligt att den medicinska
läkaren klarar av. Men i väldigt få fall har läkaren möjlighet att ha
kännedom om arbetsplatsen. Det inser var och en av oss: Doktorn har aldrig
varit på min arbetsplats, vet inte hur det är med mina arbetskompisar eller
min chef och vet inte vad jag egentligen jobbar med, utan han gör en mycket
allmän bedömning. Där, menar vi, skulle företagshälsovården ha en roll.
Förstärkning av resurserna till företagshälsovården kan ske på tre sätt:
För det första kan man ålägga företagen att betala för detta. Då är det en
kostnad direkt riktad till de berörda företagen, och det skulle då vara mer
arbetsplatsberoende. För det andra kan man säga, om man vill utjämna dessa
kostnader, att detta ingår i försäkringen och att försäkringskassan betalar
för detta. För det tredje skulle staten kunna återinföra någon form av
statsbidrag som betalade för detta. Det är dessa tre modeller som vi tittar
på. Som jag indikerade tidigare är vår utgångspunkt att det mest logiska, om
man vill se en sjukförsäkring i försäkringsmässiga former, är att säga att
detta är en sak som ingår i försäkringen. Det betalas via premien, och sedan
köper man tjänsten av den företagshälsovård eller den organisation som kan
leverera den på ett bra sätt. Men då är det både en skyldighet för
försäkringskassan att göra detta och en rättighet för den enskilde att få en
sådan prövning i sådan rimlig tid att man kan få en riktig bedömning. Det är
den ena delen.
Den andra delen i processen, som också finns med i slutbetänkandet som jag
inte har hört någon invändning emot, är att vi vill markera att senast inom
ett år måste den försäkrade, den som är sjukskriven, få ett besked: Är jag
fortfarande sjukskriven på grund av att jag av medicinska skäl går en
medicinsk behandling? I mycket få fall förekommer det längre
sjukskrivningstider än ett år beroende på att man väntar på medicinsk
behandling. Då väntar man egentligen på någon adekvat åtgärd i
rehabiliteringssyfte. Det är också en skyldighet för försäkringskassan att se
till att en sådan bedömning sker så snart som möjligt, dock senast inom ett
år. Därefter avslutas sjukpenningen. För de få fall där medicinsk behandling
fortfarande ska pågå ska en särskild sjukersättning utgå på samma sätt som
sjukpenningen i dag, men det ska vara ett aktivt beslut. För fallen med
rehabilitering har försäkringskassan, i stället för sjukpenning, möjlighet
att betala ut vad vi kan kalla för rehabiliteringslön eller
rehabiliteringsutbildningslön. Där får man i varje enskilt fall, när det
gäller t.ex. rehabiliteringslön, diskutera med arbetsgivaren och
arbetsplatsen om vilket stöd som kan åtgå. Kanske ska någon rehabiliteras på
den gamla arbetsplatsen. Då kan man säga till arbetsgivaren: Den här personen
kommer nu tillbaka, men under tre eller sex månader finns en
rehabiliteringslön med som minskar arbetsgivarens kostnader. Det är också en
del i försäkringen. Eller också säger man, efter samråd med den sjukskrivne
och arbetsplatsen: Du kanske skulle behöva byta arbetsgivare. Då kan man gå
till en ny arbetsgivare och säga: Vi skickar med den gamla sjukpenningen, och
så ska det vara rehabiliteringslön.
Ur statens synpunkt är kostnaden oförändrad, men det är enligt min
uppfattning en betydligt effektivare användning av sjukpenningen. Det är inte
bara en fortsatt passiv sjukpenning. Det är i själva verket omvänt. Man får
sjukpenning under förutsättning att man absolut inte arbetar. Här får man en
rehabiliteringslön under förutsättning att man vill vara med och försöka på
sin gamla eller på sin nya arbetsplats eller utbilda sig. Det blir en helt
annan aktivitet i den frågan. Det är det andra viktiga förslaget i processen.
Sedan kommer vi tillbaka till sjuklönen. Där vill jag säga att jag för min
del i sak avvisar argumentet att införandet av en längre sjuklöneperiod
övervältrar kostnaderna på arbetsgivaren. Det omfördelar kostnader inom
arbetsgivarkollektivet; det är vad det gör. Men det är ingen ny kostnad som
kommer till, eftersom det är en del av sjukförsäkringsavgiften som man i dag
betalar som i stället ska sänkas. En sådan förändring gynnar småföretagare
under förutsättning att man inför ett högkostnadsskydd som gynnar företag med
principiellt sett lägre sjukfrånvaro.
Nackdelen är den som har tagits upp här. Det skulle kunna medföra en ökad
selektering framför allt av den äldre arbetskraften. Vi föreslår då också ett
sorts högkostnadsskydd för sjukfrånvaro. Personer med särskilda symtom eller
frekvent sjukdom ska kunna undantas inte bara från sin egen karensdag. I
försäkringen ingår också att arbetsgivaren inte ska behöva betala längre
sjuklöneperiod. Det är ett sätt att möta detta.
Det finns ett annat sätt som är helt nytt i detta sammanhang. Jag nämner
det ändå. I den öppna attityd som vi har fört vårt arbete sparar vi inga
hemligheter till utredningsbetänkandet, utan vi talar om dem i förväg. Vi har
övervägt och kommer med viss sannolikhet att lägga fram ett förslag för att
möta ett antal behov. För det första behöver vi ha människor kvar i arbete
även efter 50 eller 55 års ålder. Vi behöver öka incitamenten på den punkten.
För det andra är det ovedersägligt så att man kommer att vara mer
sjukfrånvarande när man är äldre. Nuvarande system med karensdagar och mycket
annat belastar arbetsgivare som har ambitioner att sysselsätta äldre
arbetskraft orimligt mycket.
Redan i nuvarande system skulle det kunna göras en omfördelning som innebär
att sjukförsäkringsavgift uttas på anställda upp till 55 års ålder. Därefter
har man betalt sin sjukförsäkringsavgift. Det skulle vara ett kraftfullt stöd
för dem som vill hålla kvar människor i arbetslivet längre och ett kraftfullt
stöd för sådana arbetsgivare som vill engagera äldre arbetskraft eller
behålla arbetskraften, och det är ett viktigt incitament i det sammanhanget.
Jag skulle vilja påstå att det till stor del också tar bort de negativa
incitament som kan ligga i en ökad självrisk för företagen.
Avslutningsvis vill jag säga att vi mot bakgrund av utredningens
utgångspunkt och det material vi har fortfarande står kvar vid tanken att
nästan allt talar för en förlängd sjuklöneperiod. Det förslaget vill vi
utveckla vidare. Sedan kan det vara fråga om att ta det i etapper, och man
skulle möjligen kunna nöja sig med att starta lite försiktigare för att se
vad som händer. Hur vi i slutändan ska skriva på den punkten har jag ännu
några dagar att fundera på. Det vet jag inte riktigt.
Ordföranden: Tack, Jan. Det var mycket intressant. Det är naturligtvis
väldigt mycket att fundera på. Några av ledamöterna hinner med frågor på
detta innan vi bryter för i dag.
Margit Gennser (m): När det gäller läkemedel har man tittat mycket på
läkarnas förskrivningsvanor. Man har gjort vissa utbildningssatsningar. Man
har satsat på läkemedelskommittéer, osv. Läkarnas utfärdande av sjukintyg
innebär en mycket större kostnad för försäkringen. Det har gjorts vissa
försök att faktiskt mer objektivt diskutera sjukskrivningens terapeutiska
effekter och regler och vilken attityd läkarna ska ha till detta. Det finns
ett väldigt litet avsnitt i delbetänkandet om detta.
Här har jag funderat. Vi vill få ned inflödet till försäkringen.
Korttidssjukskrivning leder ofta i förlängningen till
långtidssjukskrivningar. Det har undersökningar visat. Då borde man väl också
satsa pengar på och intresse i dem som står först i kedjan och utbilda
läkarna, för att se till att professionen själv satsar på en ny attityd i
denna fråga? Kommer det något sådant förslag?
Jan Rydh: Ja, det finns mycket kort - jag medger det - indikerat i
delbetänkandet. Vi har i slutbetänkandet en större redovisning, bl.a. av Lars
Englunds avhandling som behandlar läkarnas sjukskrivningsmönster. Vi har
kunnat säga att sjukskrivningsmönstret är sådant att läkarprofessionen och
försäkringskasseprofessionen är helt överens om att sjukskrivning inte alltid
är en bra terapi. Läkare sjukskriver ändå i brist på annat. Man undrar vad
man ska göra med personen som sitter framför en. Där finns en hel del att
göra. Vi föreslår också utökade utbildningsinsatser och annat.
Då är vi tillbaka vid frågan hur vi ska finansiera detta med dagens system.
Som utredare och som politiker är man låst, för man ska hitta en besparing
någon annanstans. Men vi tar upp den frågan, och den är oerhört viktig i det
sammanhanget. Samtidigt säger vi att det förslag som vi nu talar om - en
ordentlig företagshälsovårdsprövning efter sextio dagar - lite grann
avdramatiserar det medicinska sjukintyget. Då är det egentligen inte bara
fråga om den medicinska bedömningen, utan då är det fråga om den medicinska
funktionsnedsättningen parad med arbetsplatsen, som blir betydligt viktigare.
Vi kommer också att föreslå insatser på det området.
Ulla Hoffmann (v): För det första vill jag säga att jag tycker att detta är
en väldigt bra utfrågning. Det är bra att vi får möjlighet att ställa de
frågor som vi nu gör.
För det andra vill jag säga att jag tänkte på det du sade om
företagshälsovården och den utökade roll som du föreslår att
företagshälsovården ska få, vilket jag tycker är alldeles utomordentligt just
av den anledningen att det är företagshälsovården som finns på arbetsplatsen.
Den sjukskrivande läkaren finns inte där och vet ingenting. Han kan kanske
hjälpa till med korta sjukskrivningar, men inte med de längre, där det behövs
andra insatser.
Då blir min fråga till dig denna. Det handlar om försäkringsläkarens roll i
det hela. Det har förts och förs fortfarande en livlig diskussion kring
försäkringsläkarens roll och det faktum att han eller hon inte träffar den
sjukskrivne och inte heller, precis som du säger, har kännedom om
arbetsplatsen men ändå ska bedöma sjukintyget. Kommer ni att diskutera
utifrån det? Har du några tankar kring just försäkringsläkarens roll i
förhållande till företagshälsovårdens ökade betydelse?
Jan Rydh: Det är en svår fråga som vi av tidsskäl inte har hunnit penetrera
så mycket. Jag delar synen på det som jag gissar är bakgrunden till din
fråga. Det måste man titta alldeles speciellt på. Vi har i dag
försäkringsläkare som har blivit en överlastad kontrollinstans, som ändå inte
hinner med det de vill. De är viktiga och har en kompetens inom
försäkringskasseorganisationen som varje försäkringskassa måste ha, men med
det förslag som vi lägger fram avdramatiseras också den rollen. Man kan säga
att en del av försäkringsläkarens roll blir att hålla koll på detta sätt, men
därutöver ökar insatserna. Jag förutsätter att försäkringsläkaren ska vara
den kontaktperson som tillsammans med företagshälsovården gör den stora
terapibedömningen. Då blir de inte bara en andrahandskontrollinstans som
aldrig når ut.
Hur detta ska organiseras och vilka konsekvenser för volymen och för
försäkringsläkarnas kompetens som detta får har jag inte hunnit titta på. Det
får jag med varm hand överlåta åt försäkringskassorna att så småningom dra
konsekvenserna av. Det bör få konsekvenser också där.
Désirée Pethrus Engström (kd): När man pratar om offentliga och privata
försäkringsbolag kan man säga att det offentliga försäkringsbolaget är ensamt
om att kunna tänka sig att under ett år inte vidta några som helst åtgärder.
Ett privat försäkringsbolag skulle förmodligen aldrig vänta så länge. Detta
är, tycker jag, en viktig punkt just därför att det offentliga systemet måste
fungera. Det får inte vara så att arbetstagare går utan åtgärder under ett
år. Därför är försäkringskassans roll så oerhört viktig.
Sedan tycker jag att de flesta utredningar som har kommit - AGRA-
utredningen, m.fl. - redovisar väldigt få diskussioner om incitamenten för
samverkan mellan försäkringskassa och arbetsgivare. Det diskuteras väldigt
lite om det. Oftast handlar det om att arbetsgivaren ska utsättas för
straffåtgärder om han inte gör si eller så, men väldigt lite om incitament
för samverkan. Det skulle jag vilja lyfta fram här.
Definitionen av rehabilitering är lite förvirrande, tror jag, för många.
Det handlar om sjukvårdens insatser. Det handlar om socialtjänsten när det
gäller personer i arbetslivet som behöver missbruksvård, t.ex. Det gäller
utbildningsinsatser för att hitta ett annat jobb. Det är så många inblandade
i detta. Vad som är arbetsgivarens ansvar och vad som är samhällets ansvar är
också svårt att definiera.
Den sista frågan handlar om företagshälsovården. Där känner jag att jag
blir lite osäker. Förra året beslutade vi här i riksdagen om lagstiftning som
innebär att arbetsgivaren har ansvar för att tillhandahålla
företagshälsovård. Jag vet inte riktigt hur du tänker avgränsa
försäkringskassans ansvar respektive arbetsgivarens ansvar.
Jan Rydh: Ärligt talat vet jag inte själv svaret på den frågan. Riksdagens
lagstiftning är trots allt väldigt generell. Vi har exempel på arbetsgivare
som inte har någon företagshälsovård alls både inom offentlig och privat
sektor. Det finns några som betalar minimibeloppet 300 kr. Vi har exempel som
vi redovisar. Stora Enso betalar på något område upp till 3 000 kr, och det
har en oerhört stor effekt. Man gör det därför att man tycker att det är
kommersiellt intressant. Så arbetsgivarens ansvar för företagshälsovården är
en sak. Det tycker jag måhända kan öka och bli tydligare. Hur mycket vi
hinner med konkret vill jag låta vara osagt. Det blir tyvärr inte så mycket,
men vi pekar på utvecklingen. Insatsen ska göras just därför att det är
värdefullt för arbetsgivaren själv att göra den. Det ska inte uppfattas som
en pålaga. Varje arbetsgivare har någonting att vinna på detta.
Vad gäller den andra delen, om företagshälsovården, vill jag säga att
arbetsgivarens insats skulle vara baserad på ett eget intresse och ett eget
engagemang som mycket har att göra med förberedande, prevention och annan
kompetens. Man vill kanske få arbetstagarna att närma sig
företagshälsovården. Diskussionen om vad företagshälsovården ska göra i
sjukvården är gammal. Principiellt kan man säga att det ur
arbetsplatssynpunkt är mycket effektivare om de anställda snabbt går till
företagshälsovården om de har något litet problem än att de ger sig in i den
andra långa svängen. Det är en gammal diskussion som vi något tar upp och
pekar på.
Vad försäkringskassan skulle kunna göra, och det vi tror behövs för att
förstärka företagshälsovården, är att inom försäkringens ram bekosta de
fördjupade utredningar som är så nödvändiga av de fall där det är långa
sjukskrivningar. Det skulle vara incitamentet för företagen. Då får man också
någonting tillbaka i försäkringen. Det skulle dessutom vara incitamentet till
att bygga ut företagshälsovården. Det har en effekt till, som jag också vill
understryka. I dag kan företagshälsovården ibland av arbetstagarna uppfattas
som bara arbetsgivarnas angelägenhet. Det har till mig framförts kritik - om
den är berättigad eller inte vet jag inte att arbetsgivaren kan använda
företagshälsovården för att beställa en förtidspensionsutredning därför att
han eller hon vill bli av med den anställde.
Om försäkringskassan skulle få resurser att vara den som beställer dessa
rehabutredningar får man en part utanför arbetsplatsen som är beställare av
utredningar och som också blir en dialogpart för arbetsgivaren. Det är ett
sätt att skapa ett positivt instrument för arbetsgivaren och ge
försäkringskassan möjlighet att upphandla sådan vård.
Den andra vägen innebär att man genom lagstiftningen låter det tidigare
systemet fortsätta att råda. Då säger man att det är obligatoriskt och att
arbetsgivaren ska bekosta en sådan av försäkringskassan begärd utredning.
Vi har inte slutligt valt, men personligen är jag för tanken att
försäkringskassan ska vara upphandlare av detta.
Lennart Klockare (s): Jag ska fatta mig kort. Du pratade om läkare och
sjukskrivningar. Jag skulle vilja säga att din mamma var en föregångare. Hon
förstod att sjukdomar och arbetsoförmåga inte är samma sak. Det skulle fler
läkare behöva känna till. Har ni reflekterat över att skriva någonting om att
detta ska ingå i läkarutbildningen eller i praktiken?
Du talar om 60 dagars arbetsgivarperiod. Jag delar din uppfattning att
kostnaderna inte övervältras på arbetsgivaren. Men jag ser den stora fara och
den risk som du nämnde. Du kan förmodligen alla argument redan. Det gäller
selekteringen och de negativa effekterna, dvs. att företagen inte skulle
anställa folk. För mig är det mycket viktigt, med den arbetskraftsbrist som
kommer att uppstå där vi även behöver äldre i arbetslivet, att vi inte lägger
ytterligare hinder i vägen i och med en sådan åtgärd.
Jan Rydh: Den första frågan svarar jag ja på. Vi kommer att föreslå en bättre
utbildning av läkare när det gäller sjukförsäkringsmedicin över huvud taget
både vad beträffar obligatorisk utbildning - grundutbildning - och
fortbildning. Vi har den insikten.
Vad gäller den andra frågan kan jag säga att det förs en diskussion, så jag
har inga ytterligare kommentarer. Jag inser det väl. Jag vill bara säga att
en sjukförsäkring under försäkringsmässiga former principiellt löser det
problemet. Det är bara frågan om vilken försäkringsavgift man betalar för de
olika alternativen. Köper man en brandförsäkring kan man säga att 10 000
kronors självrisk innebär lägre försäkring. Här får man välja mellan
kostnader för det ena eller för det andra. Det får ni vara med om att
bestämma så småningom.
Anita Jönsson (s): Jag har en lite mindre fråga, men den är ack så viktig för
oss som ska fatta beslut. Vi måste ha ett bra underlag, kunskap och fakta
omkring de frågor som vi ska förändra på det ena eller andra sättet. Du har
under förmiddagen talat om att det har varit svårigheter med att få fram
vissa uppgifter, statistik osv. Min fråga är hur forskningen ser ut på detta
område. Hur kan man stimulera forskningen? Jag antar att den inte kan vara så
bra, eftersom du har talat om dessa problem. Lägger ni fram något förslag,
eller har ni några funderingar, kring hur man ska stimulera forskningen? Det
är ändå mycket pengar och ett stort område som vi har diskuterat under
förmiddagen.
Jan Rydh: Det är också ett område som jag medger kommer att bli styvmoderligt
behandlat av oss. Jag delar din uppfattning. Vi kommer att skriva några rader
om vikten av detta, men vi har inga nya forskningspengar att sätta till. Vi
menar att det är ett viktigt område. Vi har haft god hjälp av den forskning
som finns inte minst på området kvinnor och sjukfrånvaro. Vi redovisar ett
antal sådana rapporter. Vi har beställt några med våra begränsade resurser.
Vi tycker att det finns anledning att gå vidare just på det området, men vi
har ingen bra finansieringslösning för detta.
Sonja Fransson (s): Jag tycker att det har varit väldigt intressant att höra
er diskutera på detta seminarium. Det gäller t.ex. diskussionen om
företagshälsovårdens utökade roll och ansvar. Men det har sagts väldigt lite
om samarbete med arbetsförmedlingen. Då tänker jag just på dem som är
arbetslösa, men också på dem som inte kan vara kvar på sin ordinarie
arbetsplats.
Jan Rydh: Inte bara utredningen utan även seminariet har visat att vi kan
hålla på längre. Jag återkommer gärna. Vi behandlar också detta område. Vi
tycker att det är en viktig punkt. Det är nämligen så att 25 % av de
sjukskrivna i dag är registrerade som icke havande någon arbetsgivare. Det är
arbetslösa, egenföretagare och en del andra. Den gruppen minskar väl något nu
med tanke på arbetsmarknadssituationen, men det är en mycket stor grupp. Vi
lägger stor vikt också vid detta. Vi tror att det är väldigt viktigt att vi
får till stånd en bättre samordning mellan sjukförsäkringen och
arbetslöshetsförsäkringen och att vi klarar av dessa gränsdragningar, så att
man inte hamnar mittemellan.
Om vi ska driva linjen en mera arbetsinriktad verklighet tycker jag
definitivt att vi har anledning att se till att arbetsmarknaden tar sitt
ansvar bättre, så att man inte hamnar i sjukskrivning. Jag tycker att allting
är stigmatiserande, men i någon mening är det väldigt viktigt att man inte
kallar sig sjuk när man i själva verket lider brist på arbete som är
anpassat. Kallar man sig själv för sjuk blir man definierad som sjuk genom
sjukpenning, och det är någonting i sig mycket negativt.
Ordföranden: Då har vi kommit till slutet på denna utfrågning. Jag vill rikta
ett mycket varmt tack till dig, Jan Rydh, för ditt deltagande här i dag. Det
har varit oerhört intressant och givande för oss. Som du förstår finns det
väldigt mycket mer att diskutera, och jag delar din uppfattning att vi skulle
ha kunnat hålla på ett bra tag till. Men vi kommer att få fler tillfällen att
träffa dig. Du kommer att lämna ditt slutbetänkande, och då finns det
anledning för utskottet att återkomma och diskutera det tillsammans med dig.
Alla ni andra ska också ha ett stort tack. Utfrågningen är därmed avslutad.