Socialförsäkringsutskottets betänkande
2000/01:SFU08

Lag om svenskt medborgarskap

Innehåll

2000/01
SfU8




Redogörelse för ärendet






Ärendet och dess beredning




I   proposition   1999/2000:147   Lag   om   svenskt
medborgarskap           föreslår          regeringen
(Kulturdepartementet) att  riksdagen antar förslaget
till  lag  om svenskt medborgarskap  samt  förslaget
till  lag  om   ändring   i   lagen   (1987:813)  om
homosexuella  sambor. Vidare föreslås att  riksdagen
dels  godkänner  att  Sverige  säger  upp  1963  års
konvention  om  begränsning  av  fall av flerfaldigt
medborgarskap och om militära förpliktelser  i  fall
av  flerfaldigt  medborgarskap,  dels godkänner 1997
års    europeiska   konvention   om   medborgarskap.
Regeringens   förslag   återges   i   bilaga  1  och
lagförslagen i bilaga 2.


Med  anledning av propositionen har fyra  motioner
väckts.  I detta sammanhang behandlar utskottet även
sju motionsyrkanden  från  den allmänna motionstiden
1999  och  tre  motionsyrkanden  från  den  allmänna
motionstiden 2000.  Förslagen i motionerna återges i
bilaga 1.


Konstitutionsutskottet  har  yttrat  sig  över  de
delar  av propositionen som rör regeringsformen samt
över  motion   2000/01:Sf3   yrkandena   3   och  9.
Försvarsutskottet  har yttrat sig över propositionen
och  motionerna  2000/01:Sf3   yrkandena  2  och  5.
Yttrandena återges i bilagorna 3 och 4.


Under  behandlingen  har  utskottet   mottagit  en
skrivelse från föreningen Svenskar i världen.


Sammanfattning
Utskottet   behandlar   i   betänkandet  regeringens
proposition    1999/2000:147    Lag    om    svenskt
medborgarskap och motioner som väckts  med anledning
av  propositionen.  I  betänkandet  behandlas   även
motioner  från  de  allmänna motionstiderna 1999 och
2000 som rör frågor om svenskt medborgarskap.


I propositionen föreslås  en  ny  lag  om  svenskt
medborgarskap.   Vidare   föreslås   att   riksdagen
godkänner  att Sverige säger upp 1963 års europeiska
konvention om  begränsning  av  fall  av flerfaldigt
medborgarskap och om militära förpliktelser  i  fall
av flerfaldigt medborgarskap samt godkänner 1997 års
europeiska konvention om medborgarskap.


De huvudsakliga förändringarna i den nya lagen  är
att  det enligt svenska bestämmelser skall bli fullt
ut möjligt  att  ha  dubbelt  medborgarskap.  Vidare
föreslås att ett barn med en svensk far alltid skall
förvärva   svenskt  medborgarskap  vid  födelsen  om
barnet föds  i  Sverige.  Om  barnet föds i utlandet
skall  det  kunna  få  svenskt  medborgarskap  genom
anmälan.  När  det  gäller barn under  tolv  år  som
adopterats  av  en svensk  medborgare  föreslås  att
utländska  adoptionsbeslut   som  gäller  i  Sverige
direkt  på  grund  av lag skall medföra  automatiskt
förvärv av svenskt medborgarskap för barnet.


Vidare föreslås att ett statslöst barn som fötts i
Sverige skall kunna  få  svenskt medborgarskap genom
anmälan om barnet har permanent uppehållstillstånd i
Sverige  och  hemvist här. Ett  statslöst  barn  som
kommer till Sverige under sin uppväxt skall kunna få
svenskt medborgarskap  genom  anmälan  om barnet har
permanent  uppehållstillstånd i Sverige och  hemvist
här  sedan  minst   tre   år.   Barn  med  utländskt
medborgarskap  skall kunna få svenskt  medborgarskap
om barnet har permanent  uppehållstillstånd i landet
och hemvist här sedan minst fem år.


I   propositionen   föreslås    också   att   s.k.
säkerhetsärenden  skall  avgöras av Migrationsverket
som  första  instans och att  verkets  beslut  skall
kunna överklagas till regeringen.


Den nya lagen  föreslås  träda  i kraft den 1 juli
2001. Till den 1 juli 2002 föreslås  att reglerna om
automatisk  förlust  av svenskt medborgarskap  skall
tillämpas  gentemot  de  länder  som  är  bundna  av
bestämmelserna om begränsning av fall av flerfaldigt
medborgarskap i 1963 års  europeiska konvention. Den
som  blivit av med sitt svenska  medborgarskap  till
följd   av   principen   om   undvikande  av  dubbla
medborgarskap   skall  kunna  återfå   det   svenska
medborgarskapet om  han  eller  hon  före den 1 juli
2003 anmäler önskemål om detta.


Utskottet   tillstyrker  propositionen   med   ett
förtydligande    i    övergångsbestämmelserna    och
avstyrker samtliga motioner.


Till betänkandet har fogats åtta reservationer och
tre särskilda yttranden.




Motioner
I motion 2000/01:Sf3 av  Margit  Gennser  m.fl.  (m)
anförs  att  det inte föreligger något bärande motiv
för  att  överge   den   i   svensk  offentlig  rätt
grundläggande  principen  om  undvikande  av  dubbla
medborgarskap.  Det  finns  snarare  goda  skäl  att
stärka  medborgarskapets  status   och   innehåll  i
stället för att urholka det. Medborgarskapets  stora
betydelse minskas inte på något sätt av den allmänna
globaliseringen   eller   medlemskapet   i  EU.  Att
tillmäta medborgarskapet stor betydelse står  inte i
motsättning  till  rörlighet  över gränserna och ett
öppet klimat för människor att  bosätta  sig i andra
länder  kortare  eller längre tider. Medborgarskapet
ger  enligt  motionärerna   den   enskilde   tydliga
skyldigheter   och   rättigheter   gentemot  staten.
Motionärerna  anser  vidare att det är  principiellt
viktigt att slå fast att  en  medborgare inte bör ha
möjlighet att aktivt genom valhandlingar eller genom
valbarhet  vara  med  och  påverka   den   politiska
utvecklingen  i  flera  länder  och  att  ett  av de
viktigaste  åtaganden  en  stat  har  gentemot  sina
medborgare är att ge konsulärt bistånd. Motionärerna
anser  inte  att  möjligheten  att ha kvar ett eller
flera medborgarskap, när man erhåller ett svenskt, i
sig generellt bidrar till en bättre integration.


I  motionen  yrkas  att  riksdagen   dels   avslår
regeringens   förslag   att   överge   principen  om
undvikande  av  dubbelt  medborgarskap, dels  avslår
förslaget   att   säga  upp  1963   års   konvention
(yrkandena 1 och 2)  och  dels  ger  regeringen till
känna  vad  som  i  fråga  om  dubbelt medborgarskap
anförts  om  rösträtt, konsulärt bistånd,  värnplikt
och säkerhetsaspekter  samt  integration  (yrkandena
3-6).


I  två motioner från den allmänna motionstiden  1999
begärs tillkännagivanden om att dubbla medborgarskap
bör tillåtas.


I  motion  1999/2000:Sf637 av Lennart Daléus m.fl.
(c) yrkande 11  anförs att dubbelt medborgarskap kan
underlätta integrationsprocessen.


Också i motion  1999/2000:Sf640  av Yvonne Ruwaida
(mp) yrkande 12 anförs att integrationen  hindras av
principen om att undvika dubbla medborgarskap.


Utskottets ställningstagande




De  nuvarande  reglerna  om  förvärv och förlust  av
svenskt medborgarskap har sedan  de  trädde  i kraft
genomgått mindre förändringar men inte varit föremål
för någon mer genomgripande översyn. Reglerna bygger
på  tre  grundprinciper: härstamningsprincipen,  som
innebär att  föräldrarnas medborgarskap är avgörande
för  vilket medborgarskap  ett  barn  skall  få  vid
födelsen,  samt  principerna  om att undvika dubbelt
medborgarskap och statslöshet.


Principen  om undvikande av dubbelt  medborgarskap
har i många delar  varit  avgörande för utformningen
av MedbL, och flera av bestämmelserna  i  lagen  har
som   tidigare   nämnts   till  syfte  att  begränsa
uppkomsten av dubbla medborgarskap,  exempelvis  4 §
om  återvinning,  6  § om villkor för naturalisation
och 7 § om förlust av svenskt medborgarskap.


Utskottet kan konstatera  att  stora  förändringar
har   skett   i   samhället   under  de  50  år  som
lagstiftningen varit gällande.  Personers  rörlighet
över  nationsgränserna  har  ökat och många bosätter
sig, frivilligt eller ofrivilligt,  i ett annat land
än det där de föddes. Det har även skett  en allmänt
ökad internationalisering, och svensk internationell
privat-   och   processrättslig   lagstiftning   har
utvecklats  i  riktning  mot  att en persons hemvist
tillmäts  större  vikt  än medborgarskapet  när  val
mellan olika rättssystem uppstår. Mot denna bakgrund
är den nuvarande lagen enligt  utskottets  mening  i
behov  av  modernisering  och  anpassning  till  nya
förhållanden.   Utskottet   anser   i   likhet   med
regeringen    att   utgångspunkten   för   den   nya
lagstiftningen  bör  vara  härstamningsprincipen och
principen om undvikande av statslöshet.  Fråga är om
principen om undvikande av dubbelt medborgarskap bör
överges. För att tillåta dubbelt medborgarskap talar
en  rad fördelar för enskilda personer. Bland  annat
kan den enskilde utan särskilt tillstånd bosätta sig
och arbeta  i vart och ett av medborgarskapsländerna
och han eller  hon  kan  besöka ursprungslandet utan
hänsyn till eventuella visumregler.  När  det gäller
medborgarskapets betydelse för integrationen kan det
med  tanke  på  identitet, traditioner och kulturarv
för många vara svårt  att  avsäga  sig sitt tidigare
medborgarskap. Den trygghet det innebär  att  ha det
gamla   medborgarskapet   kvar  kan  bidra  till  en
snabbare integrering i det  nya  samhället.  Att  få
svenskt  medborgarskap  är  också  enligt utskottets
uppfattning    i    sig    ett    viktigt    led   i
integrationsprocessen, inte minst för att det ger en
full politisk delaktighet i Sverige.


När  det  gäller  dubbel  rösträtt delar utskottet
regeringens  inställning  att  det   ur  principiell
synpunkt  är  viktigt  att  en  enskild kan  påverka
försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiken  endast i
ett land. Det finns i dag inte någon bra lösning  på
problemet med att dubbla medborgarskap också i många
fall  ger  rätt  att  rösta  i  fler  än  ett  lands
parlamentsval,   men   det   är   enligt  utskottets
uppfattning  sannolikt förhållandevis  få  människor
som  kommer  att   utnyttja   sin  dubbla  rösträtt.
Utskottet   anser   i  likhet  med  regeringen   och
konstitutionsutskottet   att   dubbel  rösträtt  och
valbarhet  inte  utgör  tillräckliga  skäl  mot  att
tillåta dubbelt medborgarskap fullt ut.


I fråga om möjligheterna  att ge konsulärt bistånd
kan utskottet konstatera att  den  som  har  dubbelt
medborgarskap  befinner sig i en mer utsatt position
än personer med  enbart  ett  medborgarskap.  Det är
dock  den  enskilde  som själv måste ställa detta  i
relation  till  sitt  intresse   av  att  ha  dubbla
medborgarskap. Den som har dubbelt medborgarskap kan
också välja att i en enskild situation minska risken
genom  att  t.ex.  avstå från att besöka  det  andra
landet. Utskottet vill  poängtera  vikten av att den
som beviljas svenskt medborgarskap och  som behåller
sitt  andra medborgarskap får tydlig information  om
de problem som kan uppstå.


Vad gäller  frågor  som  hänger samman med dubbelt
medborgarskap  och  fullgörande  av  värnplikt  samt
säkerhetsaspekter  har   försvarsutskottet   i  sitt
yttrande   bedömt   att   det   ur  försvarspolitisk
synvinkel inte finns några avgörande  nackdelar  med
att införa flerfaldigt medborgarskap. Beträffande en
del  internationella  uppdrag,  t.ex. fredsbevarande
operationer,  har  anförts  att  en  persons  dubbla
medborgarskap  kan  vara  direkt  olämpligt.  Enligt
försvarsutskottets   mening  bör  emellertid   denna
aspekt kunna vägas in som en av flera omständigheter
vid  den  lämplighets-  och  säkerhetsbedömning  som
alltid  föregår  en  anställning   inom   försvaret.
Socialförsäkringsutskottet     har    ingen    annan
uppfattning i dessa avseenden.


Utskottet  anser  att vid en samlad  bedömning  av
för- respektive nackdelar  med  att  tillåta dubbelt
medborgarskap   talar   övervägande  skäl  för   att
principen om undvikande av dubbelt medborgarskap bör
överges.  Det bör således  inte  enligt  svensk  lag
krävas  att  den  som  söker  svenskt  medborgarskap
avsäger sig sitt tidigare medborgarskap. Inte heller
skall  en  svensk  medborgare  som  förvärvar  annat
medborgarskap  förlora  det svenska medborgarskapet.
Utskottet  vill emellertid  peka  på  att  förslagen
avser förändringar  av  svenska  regler  och att ett
annat  lands medborgarskapslagstiftning således  kan
hindra en person från att ha dubbla medborgarskap.


Utskottet   tillstyrker  regeringens  förslag  att
riksdagen godkänner  att  Sverige säger upp 1963 års
konvention  om begränsning av  fall  av  flerfaldigt
medborgarskap  och  om militära förpliktelser i fall
av flerfaldigt medborgarskap samt godkänner 1997 års
europeiska konvention om medborgarskap.


Med   det  anförda  avstyrker   utskottet   motion
2000/01:Sf3 yrkandena 1-6.


Motionerna    1999/2000:Sf637   yrkande   11   och
1999/2000:Sf640 yrkande 12 får med det anförda anses
tillgodosedda och avstyrks.




Svenskt medborgarskap genom adoption




Utskottets förslag i korthet


Riksdagen bifaller regeringens förslag om att
även utomnordiska  adoptionsbeslut som gäller
i  Sverige  på  grund av  lag  skall  medföra
automatiskt förvärv  av svenskt medborgarskap
för adoptivbarn om någon  av  personerna  som
adopterar  är  svensk  medborgare  och barnet
inte har fyllt 12 år.


Riksdagen  avslår ett motionsyrkande  om  att
adoptivbarn,  som fyllt 12 år men inte 18 år,
genom anmälan och  utan krav på hemvist skall
få förvärva svenskt  medborgarskap  om  en av
adoptivföräldrarna   är   svensk  medborgare.
Jämför reservation 2 (kd).


Gällande ordning




I enlighet med 1 a § MedbL  förvärvar  barn under 12
år  som  adopteras  av  svenska  medborgare  svenskt
medborgarskap automatiskt. Detta gäller dock inte om
adoptionen  grundas på ett utländskt adoptionsbeslut
som  gäller automatiskt  i  Sverige  till  följd  av
bestämmelserna i lagen (1971:796) om internationella
rättsförhållanden  rörande adoption. I dessa fall är
barnet hänvisat till att ansöka om naturalisation.


För självständig naturalisation  av  barn under 15
år ställs enligt nu gällande praxis vanligtvis inget
krav  på  att  barnet  skall  ha  hemvist i Sverige,
förutsatt  att  någon  av  föräldrarna   är   svensk
medborgare.  I regel krävs dock att barnet är bosatt
utanför sitt hemland.  För  barn mellan 15 och 18 år
ställs i regel krav på hemvist sedan tre år.


Samma dispensregler gäller för adoptivbarn som för
andra barn som söker svenskt medborgarskap.


Propositionen




Grundregeln i föräldrabalken  är  att  adoptivbarn i
rättsligt  hänseende likställs med biologiska  barn.
Rättsliga  skillnader  mellan  biologiska  barn  och
adoptivbarn  bör  därför enligt propositionen finnas
endast när det finns starka skäl härför.


Regeringen,   som   gör    den   bedömningen   att
övervägande  skäl  talar  för  att   behandla   alla
adoptionsbeslut  som gäller i Sverige på samma sätt,
föreslår att även  utomnordiska  adoptionsbeslut som
gäller  i  Sverige  på  grund  av lag skall  medföra
automatiskt  förvärv  av  svenskt medborgarskap  för
adoptivbarnet om någon av personerna  som  adopterar
är  svensk  medborgare och barnet inte har fyllt  12
år.


I  propositionen   anförs   att   när  det  gäller
möjligheten för adoptivbarn som fyllt  12  år att få
svenskt     medborgarskap     genom     självständig
naturalisation  gäller samma dispensregler  som  för
andra barn. För ett  barn  mellan 15 och 18 år krävs
enligt praxis tre års hemvisttid,  oavsett om barnet
är adopterat eller har kommit till Sverige  på annat
sätt,  förutsatt  att någon av föräldrarna är svensk
medborgare. Regeringen  anser  att  en förändring av
hemvistkravet för adoptivbarnen skulle få till följd
att adoptivbarn i naturalisationsärenden fick en mer
gynnsam ställning än biologiska barn.  Mot  bakgrund
av  vad  som  ovan  anförts  om  att adoptivbarn och
biologiska  barn skall vara likställda  i  rättsligt
hänseende är  en  sådan  skillnad enligt regeringens
uppfattning inte lämplig.


Motion




I  motion  2000/01:Sf4  av Magda  Ayoub  m.fl.  (kd)
begärs i yrkande 1 förslag  om  att adoptivbarn, som
fyllt 12 år men inte 18 år, genom  anmälan  och utan
krav   på   hemvist   skall   få   förvärva  svenskt
medborgarskap om en av adoptivföräldrarna  är svensk
medborgare. Motionärerna anser att en annan  ordning
än vad som gäller för biologiska barn som ansöker om
självständig    naturalisation    kan    gälla   för
adoptivbarn  eftersom  adoptivbarn  inte  har  samma
medborgarskap  som adoptivföräldrarna när de  kommer
till Sverige.




Utskottets ställningstagande




Utskottet ser positivt på förslaget att även de barn
under  12 år som  adopterats  av  svensk  medborgare
enligt ett  utländskt  adoptionsbeslut  som gäller i
Sverige   skall   förvärva   svenskt   medborgarskap
automatiskt.  Härigenom  kommer alla adoptionsbeslut
som gäller i Sverige enligt  lag  att  behandlas  på
samma sätt.


När det gäller självständig naturalisation av barn
över  12 år råder enligt nuvarande praxis samma krav
för  adoptivbarn   som   för   biologiska  barn.  En
förändring av hemvistkravet för  adoptivbarnen leder
enligt  utskottets  mening  till att  adoptivbarn  i
naturalisationsärenden får en  mer gynnsam ställning
än biologiska barn. Utskottet kan  inte  förorda  en
sådan ordning.


Med   det   anförda   avstyrker  utskottet  motion
2000/01:Sf4 yrkande 1.




Svenskt medborgarskap för statslösa
barn och ungdomar




Utskottets förslag i korthet


Riksdagen bifaller regeringens förslag om att
ett statslöst barn som fötts  i Sverige skall
kunna  förvärva  svenskt medborgarskap  genom
anmälan    om    barnet     har     permanent
uppehållstillstånd och hemvist i Sverige.  En
sådan  anmälan skall göras innan barnet fyllt
fem år.


Ett statslöst  barn  som  kommer till Sverige
skall  kunna  förvärva svenskt  medborgarskap
genom  anmälan  om   barnet   har   permanent
uppehållstillstånd  i  Sverige  samt dessutom
hemvist  här  sedan tre år. En sådan  anmälan
skall göras innan barnet fyllt 18 år.


En statslös person  skall  efter  det att han
eller  hon fyllt 18 år men före 20 års  ålder
kunna förvärva  svenskt  medborgarskap  genom
ett  anmälningsförfarande. Personen skall  ha
permanent  uppehållstillstånd  och  hemvist i
Sverige sedan han eller hon fyllde 15 år.


Riksdagen  avslår  motionsyrkanden om att  en
god  man  skall  kunna  göra  en  anmälan  om
förälder  eller annan  vårdnadshavare  saknas
och att det  för  svenskt  medborgarskap  för
statslösa  barn  som  är födda utomlands inte
skall   ställas   krav  på  hemvist.   Jämför
reservation 3 (kd)  och  särskilt  yttrande 1
(mp).


Propositionen




I propositionen anges att undvikande  av statslöshet
är  en  viktig  utgångspunkt för svensk lagstiftning
och praxis på medborgarskapsområdet.  Det  är  också
utgångspunkten  i flera internationella konventioner
som Sverige åtagit  sig  att följa. Regeringen anser
att  det  är angeläget att bestämmelser  införs  som
underlättar  förvärv  av  svenskt  medborgarskap för
barn  som  fötts  här  såsom  statslösa.  Regeringen
föreslår därför att ett statslöst  barn  som fötts i
Sverige  skall  kunna förvärva svenskt medborgarskap
genom    anmälan    om    barnet    har    permanent
uppehållstillstånd och  hemvist  i Sverige. En sådan
anmälan  skall göras innan barnet fyllt  fem  år.  I
propositionen  anges  att  det  är lämpligare med en
reglering om anmälan framför automatiskt  förvärv av
den  anledningen  att  ett  automatiskt  förvärv  av
svenskt   medborgarskap  vid  födelsen  inte  alltid
stämmer överens med föräldrarnas önskemål.


När det gäller  statslösa  barn  som  kommer  till
Sverige  föreslår  regeringen  att  dessa barn skall
kunna förvärva svenskt medborgarskap  genom  anmälan
om barnet har permanent uppehållstillstånd i Sverige
samt  dessutom  hemvist  här  sedan tre år. En sådan
anmälan skall göras innan barnet fyllt 18 år.


I  propositionen  anges  att kraven  på  permanent
uppehållstillstånd och hemvist  i  Sverige sedan tre
år ger en verklig koppling mellan dessa barn och det
svenska samhället.


Av  allmänna  rättsgrundsatser  på  familjerättens
område   följer   att  även  en  särskilt  förordnad
vårdnadshavare är behörig  att  göra  anmälan i fall
där  föräldrarna  inte  har  vårdnaden om ett  barn.
Regeringen gör den bedömningen  att  detta  även bör
framgå  av lagen. Den eller de som har vårdnaden  om
ett barn skall således kunna göra en anmälan.


Har vårdnadshavaren avstått från att medverka till
att barnet  får svenskt medborgarskap bör det enligt
propositionen öppnas en möjlighet även för statslösa
personer att  under  viss tid efter det att de fyllt
18  år  förvärva  svenskt  medborgarskap  genom  ett
anmälningsförfarande.   Anmälan  skall  kunna  göras
efter det att en statslös  person  fyllt  18  år men
innan  denna  fyllt  20  år. Vidare skall krävas att
denne har permanent uppehållstillstånd och hemvist i
Sverige sedan han eller hon fyllde 15 år.


Motioner




I motion 2000/01:Sf4 av Magda Ayoub m.fl. (kd) anges
att  en  anmälan om svenskt  medborgarskap  för  ett
statslöst  barn  bör  kunna  göras  av en god man om
förälder   eller  annan  vårdnadshavare  saknas.   I
yrkande 2 begärs ett tillkännagivande härom.




Matz Hammarström  (mp)  anser i motion 2000/01:Sf274
yrkande 10 att statslösa  barn  skall  ha  rätt  att
ansöka  om  medborgarskap  i  och  med  att  de  får
permanent  uppehållstillstånd.  Något  krav  på viss
hemvisttid skall inte finnas.




I motion 1999/2000:Sf637 av Lennart Daléus m.fl. (c)
yrkande  10  begärs ett tillkännagivande om att  man
bör  underlätta   för  statslösa  barn  att  erhålla
svenskt medborgarskap.




Utskottets ställningstagande




Undvikande av statslöshet  är en viktig utgångspunkt
för svensk lagstiftning. En  av  grundprinciperna  i
1997   års   konvention   om  medborgarskap  är  att
statslöshet så långt möjligt skall undvikas.


Utskottet   delar   regeringens    bedömning   att
statslösa  barn  som  fötts  i Sverige bör  erbjudas
svenskt medborgarskap genom ett anmälningsförfarande
i nära anslutning till födelsen. Utöver att ha fötts
i Sverige bör barnet ha permanent uppehållstillstånd
och hemvist här. Anmälan skall  göras  innan  barnet
fyllt fem år.


Av  lagförslaget  framgår att det i dessa fall  är
den eller de som har  vårdnaden  om ett barn som har
rätt  att  göra  en  anmälan. Det kan  således  vara
föräldrarna    eller    en    särskilt     förordnad
vårdnadshavare. Utskottet kan inte ställa sig  bakom
yrkandet i motion 2000/01:Sf4 om att även en god man
skall kunna göra en anmälan om svenskt medborgarskap
för ett statslöst barn.


Beträffande statslösa barn som kommer till Sverige
föreslås  att  också  de  bör kunna förvärva svenskt
medborgarskap  genom ett anmälningsförfarande  på  i
princip samma sätt  som  för  de  statslösa barn som
fötts  i  Sverige.  I  likhet  med regeringen  anser
utskottet  att  det  för dessa barn  bör  krävas  en
hemvisttid här på tre  år. Om anmälan görs efter det
barnet fyllt 18 år men före  20  års ålder krävs att
personen har haft hemvist i Sverige  sedan han eller
hon   fyllde  15  år.  Utskottet  delar  regeringens
bedömning  att det genom ett krav på viss hemvisttid
i dessa fall  erhålls  en  verklig  koppling  mellan
barnet och det svenska samhället.


Med  det  anförda  avstyrker  utskottet motionerna
2000/01:Sf4 yrkande 2 och 2000/01:Sf274  yrkande 10.
Motion   1999/2000:Sf637   yrkande   10   får  anses
tillgodosedd och avstyrks.




Återkallelse av beslut om
naturalisation




Utskottets förslag i korthet


Riksdagen  avslår  ett  motionsyrkande om att
ett  beslut  om  naturalisation   bör   kunna
återkallas. Jämför reservation 4 (m).


Gällande ordning




I  2 kap. 7 § regeringsformen (RF) anges huvudregeln
att ingen medborgare som är eller har varit bosatt i
riket  får berövas sitt medborgarskap. Undantag från
förbudet  att  beröva  en medborgare medborgarskapet
gäller om medborgaren samtidigt,  efter  uttryckligt
samtycke  eller  genom att inträda i allmän  tjänst,
blir  medborgare  i   en   annan  stat.  Vidare  får
föreskrivas att barn under arton år skall följa sina
föräldrar  eller  en  av  dem  i   fråga   om   sitt
medborgarskap  samt - i enlighet med överenskommelse
med en annan stat  -  att  den som sedan födelsen är
medborgare även i den andra  staten och är varaktigt
bosatt där förlorar sitt svenska  medborgarskap  vid
arton års ålder eller senare.


Det  finns i dag ingen möjlighet att återkalla ett
beslut  om   naturalisation  som  har  meddelats  på
grundval av felaktiga uppgifter.


Propositionen




Regeringen anser  att en möjlighet att återkalla ett
beslut  om svenskt medborgarskap  som  beviljats  på
felaktiga  eller  falska grunder inte bör införas. I
propositionen  anges  att  en  sådan  möjlighet  har
diskuterats i tidigare lagstiftningsärenden, men att
något  förslag  härom   inte   har   lagts  fram.  I
propositionen berörs även frågan om ett  beslut  att
bevilja  svenskt medborgarskap på grund av felaktiga
eller falska  uppgifter  skulle  kunna  anses som en
nullitet  (dvs.  att det betraktas som obefintligt).
Härvid anges i propositionen  att  hänsynen till den
enskildes trygghet allmänt leder till  att det finns
mindre  anledning  att  anta  att ett beslut  är  en
nullitet om beslutet är gynnande  än  om beslutet är
betungande.  Likaså  bör restriktivitet iakttas  när
det    gäller    ett    beslut    med    långtgående
rättsverkningar,  t.ex.  ett  naturalisationsbeslut.
Hur   situationen   skall   hanteras    bör   enligt
regeringens mening avgöras i rättstillämpningen, mot
bakgrund av förvaltningsrättsliga principer  och med
beaktande av bestämmelsen i 2 kap. 7 § RF.




Motion




I  motion  2000/01:Sf3  av  Margit Gennser m.fl. (m)
yrkande  9  anförs  att  det  är  stötande  för  den
allmänna  rättskänslan  att en person  som  har  ett
grovt  brottsregister  och   som  har  ljugit  eller
bluffat sig till ett svenskt medborgarskap  inte kan
fråntas detta. Motionärerna anser att detta borde  i
än  större  utsträckning vara möjligt om regeringens
förslag om dubbelt  medborgarskap antas av riksdagen
eftersom personen då  i de flesta fall har ett annat
medborgarskap.     I     motionen     begärs     ett
tillkännagivande härom.




Utskottets ställningstagande




Utskottet har vid flera tillfällen  och senast i det
av   riksdagen   godkända  betänkandet  1998/99:SfU3
avstyrkt motionsyrkanden  om att införa en möjlighet
att   återkalla   ett   beslut  om   naturalisation.
Utskottet ansåg att det inte  borde införas en sådan
möjlighet,   eftersom   det   skulle   medföra   att
medborgarskapet får olika rättsskydd  beroende på om
det    förvärvats    genom    födsel   eller   genom
naturalisation. Även familjerättsliga komplikationer
anfördes mot att införa en möjlighet  att  återkalla
ett svenskt medborgarskap.


Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande  anfört
bl.a.  att en möjlighet att återkalla ett beslut  om
naturalisation skulle kräva en grundlagsändring. För
en       grundlagsändring        krävs        enligt
konstitutionsutskottet  mycket  starka  skäl  och en
sådan  bör inte beslutas utan stor politisk enighet.
Konstitutionsutskottet  anser  inte att en ändring i
regeringsformen på denna punkt är motiverad.


Med   hänvisning   till   det  anförda   avstyrker
socialförsäkringsutskottet    motion     2000/01:Sf3
yrkande 9.




Språkkunskaper m.m.




Utskottets förslag i korthet


Riksdagen  avslår  motionsyrkanden om krav på
språkkunskaper m.m.  för  att erhålla svenskt
medborgarskap och om konkurrensutsättning  av
sfi. Jämför  reservationerna 5 (m) och 6 (m).




Gällande ordning




Det  ställs  i dag inte några krav på språkkunskaper
eller kunskaper om det svenska samhället som villkor
för att få svenskt medborgarskap.


Svenskundervisning  för  invandrare  (sfi)  syftar
till att ge vuxna invandrare grundläggande kunskaper
i  det  svenska  språket  och det svenska samhället.
Kommunerna  är  skyldiga  att   erbjuda  kostnadsfri
utbildning till dem som har otillräckliga kunskaper.
Kommunerna skall också aktivt söka  upp och motivera
till utbildning.


Propositionen




I propositionen anförs att för de allra  flesta  som
bor  i  Sverige  är det svenska språket nyckeln till
samhället  och  en  nödvändig  länk  för  att  skapa
förståelse och ömsesidig  respekt människor emellan.
Förutsättningarna varierar  mellan  olika människor,
och det är ytterst de enskilda individerna som måste
ta  ansvar  för  sin  språkinlärning. Det  allmännas
uppgift  är enligt propositionen  att  se  till  att
professionell undervisning erbjuds och att den är av
god  kvalitet   samt  att  undervisningen  så  långt
möjligt anpassas  till  individuella förutsättningar
och behov. Samhället kan  stimulera  men inte tvinga
fram motivation och kunskaper.


Regeringen anser att krav på språkkunskaper  eller
kunskaper   om  det  svenska  samhället  inte  skall
införas   som   villkor    för    att   få   svenskt
medborgarskap.  Regeringen  gör den bedömningen  att
det  skulle  vara förenat med betydande  svårigheter
att  skapa  en  rättvis  och  praktiskt  genomförbar
ordning  för  det  fall  språkkrav  skulle  införas.
Kontrollen  av  att kunskapskravet  uppnåtts  skulle
också enligt regeringen  innebära  en  administrativ
belastning svår att försvara.


Motioner




I  tre  motioner  framförs krav på att dokumenterade
språkkunskaper och  kunskaper  i samhällskunskap bör
krävas för erhållande av svenskt medborgarskap.


I  motion  2000/01:Sf2  av Inger  René  m.fl.  (m)
yrkandena 1 och 2 begärs att  regeringen lägger fram
förslag    härom    samt    om   hur   språk-    och
samhällskunskapsprov  för  erkännande   av   svenskt
medborgarskap   kan  utformas.  Att  flyktingar  och
invandrare inte lär  sig svenska tillräckligt bra är
enligt motionärerna ett  allvarligt  samhällsproblem
och inte endast en skol- eller utbildningsfråga. Det
handlar  om  delaktighet  i samhället, hur  man  kan
påverka sina egna livsförhållanden.  Att inte förstå
språket utgör ett hinder mot medverkan  i  ett lands
demokratiska utveckling.


I motion 2000/01:Sf1 av Jeppe Johnsson (m)  anförs
att fler invandrare skulle känna sig motiverade  att
delta   i   svenskundervisningen  om  ett  språkkrav
införs. Bättre  svenskkunskaper  skapar också större
delaktighet i samhället. Motionären  anser  dock att
dispens skall kunna ges.


Marietta  de  Pourbaix-Lundin  (m)  begär i motion
1999/2000:Sf601  förslag  om  att det skall  införas
krav   på  dokumenterade  kunskaper   i   vardagligt
användande  av det svenska språket. Motionären anser
att kunskaperna  bör motsvara grundskolenivå och att
undantag skall kunna  medges på grund av ålder eller
andra särskilda skäl.


I motion 2000/01:Sf3 av  Margit  Gennser  m.fl.  (m)
yrkande  7 begärs förslag på lämpliga former för att
bibringa  blivande   medborgare   kunskaper  om  den
gemensamma värdegrund som Sverige under  århundraden
byggt upp.




Inger  René  m.fl.  (m)  begär  i motion 2000/01:Sf2
yrkande      3      ett      tillkännagivande     om
konkurrensutsättning av sfi. Motionärerna  anser att
eleverna  härigenom  får frihet att välja den  skola
som  bäst för varje individs  behov  fullföljer  sin
uppgift - att förmedla kunskap.




Utskottets ställningstagande




Utskottet  anser  att  det är utomordentligt viktigt
för  den enskilde invandraren  att  ha  kunskaper  i
svenska  språket  och  att  man  på  alla  sätt  bör
underlätta för invandrarna att få sådana kunskaper.


Enligt  utskottets  mening  ökar  goda kunskaper i
svenska  språket och om svenska samhällsförhållanden
förutsättningarna   för   arbete  och  deltagande  i
samhällslivet. Utskottet delar regeringens bedömning
att det allmännas uppgift bör  vara  att se till att
professionell undervisning erbjuds och att den är av
god  kvalitet  samt  att  undervisningen  så   långt
möjligt  anpassas  till individuella förutsättningar
och behov. Utskottet  anser också att det ytterst är
de enskilda individerna  som måste ta ansvar för sin
språkinlärning.     Samhället      kan     stimulera
språkinlärningen,  men motivationen och  kunskaperna
kan inte tvingas fram. Enligt utskottets uppfattning
skulle  ett  språkkrav  för  erhållande  av  svenskt
medborgarskap   medföra   svårigheter.  Bland  annat
uppkommer frågan om vilken  kunskapsnivå  som  skall
uppnås  och  hur  denna  skall  dokumenteras. Vidare
skulle  kontrollen  av  att kunskapskravet  uppnåtts
innebära  en  ökad administration.  Utskottet  delar
regeringens bedömning  att  det  skulle vara förenat
med  betydande  svårigheter  att få till  stånd  ett
rättvist och praktiskt system.


Med  hänsyn till det anförda  avstyrker  utskottet
motionerna    2000/01:Sf2   yrkandena   1   och   2,
2000/01:Sf1 och 1999/2000:Sf601.


Utskottet vill  peka  på  att sfi är en sammanhållen
utbildning under kommunalt  huvudmannaskap  men  att
det  står  kommunerna  fritt att uppdra åt andra att
anordna  undervisningen.  Sfi  ges  på  flera  olika
nivåer och  kursplanen  skall  ta  hänsyn till olika
gruppers behov. Efter sfi-studierna  är  det möjligt
att  fortsätta  att  studera  på  t.ex. folkhögskola
eller komvux. Utskottet noterar att  läroplanen  för
bl.a.  sfi även omfattar skolans roll när det gäller
samhällets gemensamma värderingar.


Utskottet  noterar  också att Riksdagens revisorer
har      granskat      svenskundervisningen      och
arbetsmarknadssituationen    för    invandrare.    I
rapporten  2000/01:3  Språk  och  arbete konstaterar
revisorerna att svenskundervisningen  för invandrare
inte är anpassad till de elevgrupper som har svårast
att lära sig svenska - framför allt äldre invandrare
och invandrare med kort skolutbildning.  Revisorerna
menar att utbildningen måste förändras för att dessa
elever   skall   få   en   möjlighet  att  lära  sig
tillräckligt bra svenska. Utskottet  kan  konstatera
att revisorernas invändningar främst rör problem för
de elevgrupper som har svårast att lära sig svenska.


Frågor   om   sfi   kommer   att  behandlas  i  en
proposition  om  vuxenutbildningen   som  regeringen
avser att lämna till riksdagen under våren.


Utskottet     anser     att    propositionen    om
vuxenutbildningen bör avvaktas  och avstyrker motion
2000/01:Sf2  yrkande  3.  Även  motion   2000/01:Sf3
yrkande 7 avstyrks.




Information och handläggning av
medborgarskapsärenden m.m.




Utskottets förslag i korthet


Riksdagen  avslår  motionsyrkanden  om vilken
myndighet     som    skall    informera    om
medborgarskapets      innebörd     respektive
handlägga   medborgarskapsärenden    och   om
utformning  av  ceremonier vid erhållande  av
svenskt medborgarskap. Jämför reservationerna
7 (kd) och 8 (m).


Propositionen




Migrationsverket  är central utlänningsmyndighet och
beslutar i ärenden  som rör svenskt medborgarskap. I
propositionen  anges att  Migrationsverket  fortsatt
skall   ha   till   uppgift    att    informera   om
förutsättningarna    för    att    erhålla   svenskt
medborgarskap.


Integrationsverket har ett övergripande ansvar för
alla  åtgärder  som  utgör  ett led i integrationen.
Regeringen anser därför att det  bör vara en uppgift
för Integrationsverket att svara för att information
om medborgarskapets innebörd utarbetas  och  att den
sprids  på  lämpligt  sätt  såväl  bland svenska som
utländska medborgare och bland statslösa.


När det gäller frågan om särskilda  ceremonier bör
hållas    för   personer   som   förvärvar   svenskt
medborgarskap   anförs   i   propositionen   att  en
utlänning  som  blir  svensk  medborgare måste kunna
känna att han eller hon därmed  betraktas som svensk
och  accepteras  fullt ut av det svenska  samhället.
Regeringen  anser  att   det   är  viktigt  att  nya
medborgare  välkomnas  till  det  svenska  samhället
under  värdiga  former.  Detta  bör  emellertid  som
hittills   vara   ett   frivilligt   åtagande    för
kommunerna.     I     propositionen     anges    att
Integrationsverket       bör      kunna      utforma
informationsmaterial  som ger  exempel  på  lämpliga
sätt att genomföra arrangemangen som kommunerna står
för, i vissa fall i samverkan med länsstyrelsen.


Motioner




I  motion  2000/01:Sf4 av  Magda  Ayoub  m.fl.  (kd)
yrkande 3 anförs  att  det  är  mycket  viktigt  att
informationen   till  den  som  ansöker  om  dubbelt
medborgarskap   är   grundlig.   Eftersom   det   är
Migrationsverket    som    beslutar    om    svenskt
medborgarskap  bör  det  vara därifrån informationen
utgår och inte, som föreslås  i  propositionen, från
Integrationsverket.    I    motionen   begärs    ett
tillkännagivande om detta.




I  motion  1999/2000:Sf622 av Viola  Furubjelke  och
Sonia Karlsson  (s)  begärs  ett tillkännagivande om
att medborgarskapsfrågor skall  handläggas  av Inte-
grationsverket.




När  det  gäller  formerna  vid  förvärv  av svenskt
medborgarskap  begär  Margit  Gennser  m.fl.  (m)  i
motion  2000/01:Sf3  yrkande 8 att regeringen lägger
fram förslag på lämpliga  ceremonier  vid förvärv av
svenskt  medborgarskap. Motionärerna framhåller  att
ett medborgarskap  innebär att man blir medborgare i
en stat och inte i en  kommun. Det tillkommer därför
riksdag   och   regering   att    utforma   lämpliga
ceremonier,     som     kan     administreras     av
landshövdingarna.




Utskottets ställningstagande




Migrationsverket  är central utlänningsmyndighet med
uppgift   bl.a.  att  pröva   ärenden   om   svenskt
medborgarskap. Utskottet finner inte skäl att, såsom
yrkas  i  motion   1999/2000:Sf622,  överföra  denna
prövning på Integrationsverket. Motionen avstyrks.


Utskottet   anser   att   det   bör   ankomma   på
Migrationsverket  att,  som   också  gäller  i  dag,
informera  om  förutsättningarna   för  att  erhålla
svenskt   medborgarskap   och  om  ansöknings-   och
anmälningsprocessen.


Integrationsverket har ett övergripande ansvar för
åtgärder   som  utgör  ett  led   i   integrationen.
Integrationsverket vänder sig också till alla som är
bosatta i Sverige,  såväl  utlänningar  som  svenska
medborgare.  Utskottet,  som  tidigare har pekat  på
medborgarskapets            betydelse            för
integrationsprocessen, anser i likhet med regeringen
att  Integrationsverket  är  mest  lämpat för att ta
ansvar  för den information som rör medborgarskapets
innebörd.  Som ett komplement till Migrationsverkets
information  om  svenskt  medborgarskap  bör således
Integrationsverket   ansvara   för   att  en  allmän
information   om  medborgarskapets  innebörd   eller
betydelse utarbetas och sprids på lämpligt sätt.


Med  det  anförda   avstyrker   utskottet   motion
2000/01:Sf4 yrkande 3.


Utskottet  har tidigare vid ett flertal tillfällen
avstyrkt motionsyrkanden om införande av en statligt
arrangerad   ceremoni   vid   förvärv   av   svenskt
medborgarskap,  senast  i  betänkande  1994/95:SfU2.
Utskottet har därvid påtalat att det står kommunerna
fritt   att   anordna  en  högtidlighet  för  sådana
kommuninvånare  som  beviljas  svenskt medborgarskap
och  att så sker i flera kommuner.  Utskottet  delar
regeringens  bedömning  att  det  är viktigt att nya
medborgare  välkomnas  till  det  svenska  samhället
under  värdiga  former.  Detta  bör  emellertid  som
hittills   vara   ett   frivilligt   åtagande    för
kommunerna.  Utskottet  avstyrker  med  det  anförda
motion 2000/01:Sf3 yrkande 8.




Ansökningskostnader




Utskottets förslag i korthet


Riksdagen  avslår motionsyrkanden om avgifter
för  att  ansöka  om  svenskt  medborgarskap.
Jämför särskilda yttranden 2 (m) och 3 (v).


Gällande ordning




Av  9 a § första  stycket  medborgarskapskungörelsen
(1969:235) framgår att avgift tas ut för prövning av
anmälan och ansökan enligt MedbL.


Avgiften  för  ansökan  om naturalisation är 1 500
kr.


Ogifta barn under 18 år som omfattas av förälderns
naturalisationsbeslut  är  befriade   från   avgift.
Avgift  tas  inte  heller  ut  av statslösa som fått
flyktingförklaring eller resedokument  utfärdade  av
svensk myndighet.


Vid  anmälan om svenskt medborgarskap i vissa fall
för nordiska medborgare är avgiften 475 kr. Avgiften
vid annan  anmälan  samt vid ansökan i andra fall är
175 kr.


Motioner




I motionerna 2000/01:Sf634  av  Ulla  Hoffmann m.fl.
(v)  och  1999/2000:Sf613 av Tasso Stafilidis  m.fl.
(v) anges att  möjligheten  att  ansöka  om  svenskt
medborgarskap   är  en  grundläggande  mänsklig  och
demokratisk rättighet.  Många invandrade personer är
av olika anledningar beroende  av socialbidrag. Inom
det  ekonomiska  biståndet som kommunen  ger  enligt
socialtjänstlagen ryms inte kostnaden för att ansöka
om  svenskt medborgarskap.  Motionärerna  anser  att
regeringen  bör  se  över  systemet med avgifter med
målsättningen att svenskt medborgarskap  skall kunna
sökas   kostnadsfritt.   Enligt  motionärerna  täcks
kostnaderna för själva handläggningen av anslag till
Migrationsverket  och  avgifterna  går  direkt  till
statsinkomsterna. En ändring  av  avgifterna  medför
enligt  motionärerna inte ökade utgifter utan endast
minskade   statliga  intäkter  med  ca  39  miljoner
kronor. I motionerna begärs tillkännagivanden härom.




I motion 2000/01:Sf632  av Martin Nilsson (s) anförs
att regeringen bör granska  vilken  effekt  avgiften
har vid ansökan om svenskt medborgarskap. Motionären
anser  att  avgiften  på  sin  höjd  bör motsvara de
administrativa            kostnaderna            för
medborgarskapsansökan.   I   motionen   begärs   ett
tillkännagivande om detta.


Yilmaz  Kerimo  (s) begär i motion 1999/2000:Sf631
ett tillkännagivande  om  att avgifterna vid ansökan
om svenskt medborgarskap bör  ses  över.  Motionären
anser  att  kostnaden  antingen bör ingå i begreppet
skälig levnadsnivå för socialbidrag eller att de som
är socialbidragsberoende  befrias  från  att  betala
avgift.


Utskottets ställningstagande




Av  artikel  13 i 1997 års europeiska konvention  om
medborgarskap  framgår att konventionsstaterna skall
tillse  att  avgifterna   för   bl.a.   förvärv   av
medborgarskap    är   skäliga.   Enligt   1997   års
medborgarskapskommitté kan den nuvarande avgiften om
1  500  kr  knappast   anses   direkt   strida   mot
konventionen. Avgiften är emellertid så pass hög att
den för många människor kan utgöra ett problem.


Enligt   utskottets   uppfattning  är  det  mycket
viktigt att försäkra sig  om  att  avgiftens storlek
inte är ett hinder för någon att ansöka  om  svenskt
medborgarskap.   Frågan   om   vilka  kostnader  som
rimligen kan godtas bör utgå från  att  den enskilde
aldrig skall behöva avstå från att ansöka  på  grund
av  avgiftsnivån.  Eftersom  avgift  tas  ut även om
ansökan avslås kan avgiftens storlek i vissa fall få
betydelse för om ett avslag överklagas eller  om  en
ny ansökan ges in senare.


Utskottet  utgår  från att regeringen, förutom vid
den  sedvanliga budgetbehandlingen,  i  samband  med
uppföljningen   av   den  nya  lagen  även  granskar
effekterna av avgifternas storlek och utformning.


Utskottet avstyrker  med  det  anförda  motionerna
2000/01:Sf634,  1999/2000:Sf613,  2000/01:Sf632  och
1999/2000:Sf631.




Lagförslagen i övrigt




Utskottets förslag i korthet


Riksdagen    bifaller    regeringens   övriga
förslag, bl.a. förslag om att barn med svensk
far    alltid    skall    förvärva    svenskt
medborgarskap vid födelsen  om  barnet föds i
Sverige  och annars, om föräldrarna  inte  är
gifta  med   varandra,   efter  anmälan  samt
förslag som underlättar för barn och ungdomar
med  utländskt  medborgarskap   att   erhålla
svenskt medborgarskap.


Propositionen




Övriga   i   propositionen  föreslagna  förändringar
innebär i huvudsak följande.




Regeringen föreslår  att  ett  barn  med  svensk far
alltid  skall  förvärva  svenskt  medborgarskap  vid
födelsen  om  barnet  föds  i Sverige.  Föds  barnet
utomlands och är föräldrarna inte gifta med varandra
skall  barnet  kunna förvärva svenskt  medborgarskap
genom      anmälan      av       fadern.      Giltig
faderskapsfastställelse  måste  finnas  när  anmälan
sker. Fadern behöver inte ha del i vårdnaden för att
göra en anmälan och moderns eller särskilt förordnad
vårdnadshavares     samtycke     skall     inhämtas.
Åldersgränsen  för  barns  samtycke  föreslås sänkas
från 15 till 12 års ålder.




För  att  underlätta  för  barn  och  ungdomar   med
utländskt    medborgarskap   att   erhålla   svenskt
medborgarskap  föreslås  att  dessa barn skall kunna
förvärva  svenskt  medborgarskap  genom  anmälan  om
barnet har permanent  uppehållstillstånd  i  Sverige
och  dessutom  hemvist  här sedan fem år. En anmälan
skall göras innan barnet fyllt 18 år.


Anmälan kan också göras  efter  det  att en person
med  utländskt medborgarskap fyllt 18 år  men  innan
denne  fyllt  20  år.  I  dessa  fall  krävs förutom
permanent uppehållstillstånd att personen  har  haft
hemvist i Sverige sedan han eller hon fyllde 13 år.


Det   krav   på   permanent  uppehållstillstånd  som
föreskrivs i lagen  skall  inte  gälla  den  som  är
medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge. När
det  gäller  medborgare i övriga EES-länder föreslås
att ett tidsbegränsat  s.k.  EES-tillstånd för minst
fem     år     likställs     med    ett    permanent
uppehållstillstånd.




Återvinning  av svenskt medborgarskap  skall  enligt
regeringen vara  möjligt för den som har fyllt 18 år
och har haft hemvist  i Sverige under sammanlagt tio
år före 18 års ålder och  som  dessutom  har hemvist
här sedan två år. Som en konsekvens av förslaget  om
dubbelt  medborgarskap  skall  det  inte  krävas att
sökanden  i  samband  med återvinningen befriar  sig
från sitt utländska medborgarskap.  Möjligheten till
återvinning  skall stå öppen även för  den  som  har
förvärvat sitt  svenska  medborgarskap på annat sätt
än genom födelsen.




Beträffande  svenskt  medborgarskap   efter  ansökan
(naturalisation) föreslås att nuvarande praxis skall
framgå  av  lagen  när  det  gäller  dels kravet  på
permanent  uppehållstillstånd  för att söka  svenskt
medborgarskap,  dels  att  fyra  års  hemvisttid  är
tillräckligt  för  att  den  som  är statslös  eller
flykting  skall  beviljas  svenskt medborgarskap.  I
övrigt  skall  villkoren  för  naturalisation   vara
oförändrade.  Begreppet  "hederlig  vandel" föreslås
ersättas  med  "hederligt  levnadssätt".  Regeringen
anser att begreppen är synonyma.


Som  en  konsekvens av förslaget  om  att  tillåta
dubbelt medborgarskap  slopas systemet med villkorad
naturalisation.


Om  det  är  till  gagn för  Sverige  kan  dispens
beviljas från villkoren  för  naturalisation.  Denna
dispensgrund  är  mycket  ovanlig  och  föreslås tas
bort. Det skall dock finnas en möjlighet att bevilja
dispens om det finns särskilda skäl.


Den  som  är sambo med en svensk medborgare  skall
jämställas  med  den  som  är  gift  med  en  svensk
medborgare i  fråga  om  dispens.  Samma förhållande
skall gälla för homosexuella sambor.


Innehav   av  dubbelt  medborgarskap  utgör   enligt
nuvarande praxis  tillräckliga  skäl för att bifalla
en ansökan om befrielse från svenskt  medborgarskap.
I  propositionen  föreslås  att  denna praxis  skall
komma till uttryck i den nya lagen.  Befrielse  från
svenskt medborgarskap i de fall sökanden har hemvist
i Sverige får därför vägras endast om det föreligger
särskilda skäl.




I  propositionen anges att det finns skäl att införa
ett  tvåinstanssystem för s.k. säkerhetsärenden. Ett
tvåinstanssystem   överensstämmer   med   1997   års
konvention  och medför även att regeringen avlastats
prövningen av förvaltnings-ärenden. Migrationsverket
föreslås överta  funktionen  som första instans från
regeringen.  Migrationsverkets  beslut  skall  sedan
kunna överklagas till regeringen.




När  det  gäller   överlämnande   av   ärenden  till
regeringen  föreslås  att möjligheten att  överlämna
ett  ärende  i prejudikatsyfte  skall  finnas  kvar.
Möjligheten att  överlämna  ett ärende som bedöms ha
betydelse för rikets förhållande till främmande makt
eller  mellanfolklig organisation  samt  möjligheten
att överlämna  ett  ärende  för  att synnerliga skäl
talar   för  det  föreslås  emellertid   tas   bort.
Regeringen  är  enligt  propositionen  på annat sätt
tillförsäkrad  insyn i dessa ärenden, som  också  är
mycket ovanliga.




Den nya medborgarskapslagen  kommer att kompletteras
med  en  förordning  med  föreskrifter   om   lagens
tillämpning.    Dessa    är    att    betrakta   som
verkställighetsföreskrifter,   som  regeringen   kan
utfärda enligt 8 kap. 13 § RF.


Förordningen    kommer    även    att    innehålla
föreskrifter motsvarande de som finns i nuvarande 10
§  MedbL,  och  som  rör  regeringens rätt att efter
avtal  med  Danmark,  Finland,  Island  eller  Norge
förordna  om  tillämpningen   av   en   eller  flera
bestämmelser    gentemot    dessa    länder.   Dessa
föreskrifter  kräver  emellertid enligt  regeringens
bedömning stöd i lag. Bemyndigandet  i  10  §  MedbL
kommer därför att föras över till den nya lagen  och
tas in i 16 §.


Utskottets ställningstagande




Utskottet välkomnar förslaget om att ett barn med en
svensk   far   automatiskt  skall  förvärva  svenskt
medborgarskap vid  födelsen om barnet föds i Sverige
och  att barnet om föräldrarna  inte  är  gifta  med
varandra  och  det  föds  i  utlandet skall kunna få
svenskt medborgarskap genom anmälan. Utskottet delar
även regeringens uppfattning att  man bör underlätta
för barn och ungdomar med utländskt medborgarskap på
så  sätt  att  de genom anmälan kan erhålla  svenskt
medborgarskap  efter  fem  års  hemvist  i  Sverige.
Utskottet har inte  heller i övrigt något att erinra
mot regeringens förslag.  Utskottet noterar dock att
konstitutionsutskottet beträffande  bemyndigandet  i
16  §  påpekar  att  det  i  praktiken  endast är en
bestämmelse  om ikraftträdande och att bemyndigandet
huvudsakligen  grundas  på  konstitutionell  praxis.
Konstitutionsutskottet      finner      det     inte
tillfredsställande med en konstitutionell praxis som
inte överensstämmer med regeringsformens ordalydelse
och  förordar  att  en  översyn av berörda regler  i
regeringsformen görs i lämpligt sammanhang.


Utskottet, som i tidigare  avsnitt  har  behandlat
vissa delar av lagförslaget, tillstyrker regeringens
förslag till lag om svenskt medborgarskap i övrigt.


Utskottet tillstyrker även förslaget till  lag  om
ändring i lagen om homosexuella sambor.




Ikraftträdande,
övergångsbestämmelser och ekonomiska
konsekvenser




Utskottets förslag i korthet


Riksdagen bifaller regeringens förslag om att
den  nya lagen om svenskt medborgarskap skall
träda  i  kraft den 1 juli 2001, att reglerna
om    automatisk     förlust    av    svenskt
medborgarskap skall tillämpas till den 1 juli
2002 gentemot de länder som är bundna av 1963
års konvention och att  den  som har förlorat
sitt   svenska   medborgarskap  under   vissa
förutsättningar kan  återfå det efter anmälan
före den 1 juli 2003.


Propositionen




Lagen  om  svenskt medborgarskap  föreslås  träda  i
kraft den 1  juli  2001. Genom den nya lagen upphävs
lagen (1950:382) om  svenskt medborgarskap samt 13 §
första stycket lagen (1924:130)  om  förvärvande och
förlust av svenskt medborgarskap.


I propositionen föreslås övergångsbestämmelser som
bl.a.  innebär  att  en  person  som  förlorat  sitt
svenska medborgarskap enligt 7 § i 1950 års lag, men
som skulle haft det kvar om den nya lagen  gällt vid
tidpunkten    för    förlusten,    återfår   svenskt
medborgarskap  om han eller hon hos Migrationsverket
före den 1 juli  2003 anmäler önskemål om det. Detta
gäller dock inte personer  som  haft  möjlighet  att
återfå    svenskt    medborgarskap    redan   enligt
övergångsbestämmelserna  till  lagen  (1979:139)  om
ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap.
Vidare  föreslås att reglerna om automatisk  förlust
av svenskt  medborgarskap skall tillämpas till den 1
juli  2002 gentemot  de  länder  som  är  bundna  av
bestämmelserna om begränsning av fall av flerfaldigt
medborgarskap i 1963 års europeiska konvention.


Regeringen  anser  att  osäkerheten när det gäller
samhällsekonomiska kostnader till följd av förslaget
är så stor att någon preciserad  beräkning  inte bör
göras.  Bedömningen  är  dock  att  nettokostnaderna
kommer att blir förhållandevis marginella.  På  sikt
bör  en  viss  ökning av antalet personer som väljer
att bosätta sig  i  Sverige  inte  vara negativt för
svensk samhällsekonomi.


När  det gäller kostnaderna för handläggningen  av
medborgarskapsärenden   hos   Migrationsverket   och
Utlänningsnämnden   bör   enligt  propositionen  den
förväntade   tillfälliga   ökningen    av    antalet
ansökningar    kunna   hanteras   utan   ytterligare
kostnader för staten.  På  sikt  bör  förslaget leda
till att handläggningen underlättas och  förenklas i
flera  avseenden,  exempelvis  när  det gäller  s.k.
villkorat   medborgarskap  och  förslaget   om   att
underlätta  för   barn   och  ungdomar  att  på  ett
förenklat  sätt  få  svenskt   medborgarskap   efter
anmälan.  Hos  förvaltningsdomstolarna  kan  de  nya
reglerna  leda  till  en viss ökning av antalet mål.
Ökningen  beräknas  dock  inte  bli  större  än  att
handläggningen   kan   klaras    inom    ramen   för
tillgängliga resurser.


Utskottets ställningstagande




Före 1979 kunde ett barn under vissa förutsättningar
förlora  sitt  svenska medborgarskap om barnet  fick
ett utländskt medborgarskap  genom  att  föräldrarna
ingick  äktenskap med varandra (7 § punkt 4).  Denna
bestämmelse  upphörde  den  1  juli  1979 men enligt
övergångsbestämmelserna  kunde barnet genom  anmälan
av modern återfå sitt svenska  medborgarskap.  Detta
gällde  dock under förutsättning att barnet var fött
den 1 juli  1961  eller  senare, att anmälan gjordes
före   den   1   juli  1982  och  att   modern   vid
anmälningstillfället   var   svensk  medborgare  och
barnet under 18 år.


Föreningen Svenskar i världen  har  i en skrivelse
till   utskottet   framfört   att   det   föreslagna
undantaget  för  personer  som  haft  möjlighet  att
återfå       svenskt       medborgarskap      enligt
övergångsbestämmelserna  till  lagen  (1979:139)  om
ändring  i  MedbL  bör  utgå.   Förening  anser  att
informationen i samband med 1979 års lagändring till
mödrar bosatta utomlands var bristfällig.


De  övergångsbestämmelser som föreslås  gälla  vid
ikraftträdandet av den nya medborgarskapslagen avser
sådana  regeländringar  som  genomförs  med  den nya
lagen.   Utskottet   delar   därför   bedömningen  i
propositionen  att  möjligheten  att  genom  anmälan
återfå    svenskt    medborgarskap   som   förlorats
automatiskt inte bör omfatta  personer  som förlorat
medborgarskapet  enligt en tidigare bestämmelse  och
som redan haft möjlighet  att  genom  anmälan återfå
sitt svenska medborgarskap. Utskottet kan konstatera
att  de barn som innan 1979 års lag trädde  i  kraft
förlorat    sitt    svenska   medborgarskap   enligt
förutvarande 7 § 4 MedbL  och som haft möjlighet att
utnyttja de tidigare övergångsbestämmelserna  i  dag
är  mellan  22  och  40  år gamla. Enligt utskottets
uppfattning  gäller  också  för  dessa  personer  de
vanliga  bestämmelserna  i  medborgarskapslagen   om
möjlighet att erhålla svenskt medborgarskap på annat
sätt än genom anmälan.


Utskottet  har  således inget att erinra mot de nu
föreslagna övergångsbestämmelserna i denna del.


Vissa länder har  tillträtt  endast  kapitel  2 om
militära förpliktelser vid flerfaldigt medborgarskap
i   1963  års  europeiska  konvention  och  omfattas
således   inte   av   konventionens   kapitel  1  om
begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap.  I
övergångsbestämmelsernas   punkt 1   bör   därför  i
förtydligande syfte anges att reglerna om förlust av
medborgarskap i 7 § MedbL skall tillämpas till den 1
juli 2002 när det gäller svenska medborgare som blir
medborgare   i  en  annan  stat  som  är  bunden  av
bestämmelserna   om   begränsning   av   flerfaldigt
medborgarskap  (kapitel  1)  i  1963  års europeiska
konvention.  På  detta sätt klargörs att  endast  de
länder som tillträtt  konventionens  första  kapitel
berörs av övergångsbestämmelsen.


Utskottet  tillstyrker med denna ändring förslagen
om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.


Utskottets överväganden
Dubbelt medborgarskap




Utskottets förslag i korthet


Principen    om    undvikande    av   dubbelt
medborgarskap    skall   överges.   Riksdagen
godkänner  att Sverige  säger  upp  1963  års
konvention  om   begränsning   av   fall   av
flerfaldigt  medborgarskap och godkänner 1997
års  konvention   om   medborgarskap.  Därmed
bifaller  riksdagen regeringens  förslag  och
avslår motionsyrkanden  om  att principen bör
upprätthållas. Jämför reservation 1 (m).


Gällande ordning




Den  nuvarande  svenska medborgarskapslagstiftningen
bygger på att dubbelt  medborgarskap  i  princip bör
undvikas.   Principen   har   i  många  delar  varit
avgörande  för utformningen av den  nuvarande  lagen
(1950:382) om  svenskt  medborgarskap (MedbL). Flera
av lagens bestämmelser har  till  syfte att begränsa
uppkomsten av dubbla medborgarskap.


Enligt  7 § förlorar den som är svensk  medborgare
sitt  svenska   medborgarskap,   om  han  eller  hon
förvärvar  utländskt  medborgarskap   efter  ansökan
eller  uttryckligt  samtycke.  Den som tidigare  har
varit svensk medborgare och enligt  4 § skulle kunna
återvinna det svenska medborgarskapet  genom anmälan
kan inte göra det om han eller hon inte  styrker att
han  eller  hon  därigenom  förlorar  det  utländska
medborgarskapet.


För  en  utländsk  medborgare  som  söker  svenskt
medborgarskap kan det enligt 6 § femte stycket  vara
ett  villkor  för  naturalisation  att sökanden inom
viss  tid styrker att han eller hon fått  medgivande
till befrielse från sitt utländska medborgarskap. Av
ordalydelsen  framgår  att  ett  sådant villkor dels
inte måste uppställas, dels kan efterges.  I  praxis
har   villkorsbefrielse   aktualiserats   bl.a.  när
lagstiftningen  i  det  andra  landet  inte erkänner
naturalisation   som   grund   för   befrielse  från
medborgarskap,   när   en   flykting   ansöker    om
naturalisation,  när  den  som  ansöker  om  svenskt
medborgarskap får avslag på sin ansökan om befrielse
från  det  andra medborgarskapet eller när det andra
landet  tar ut  höga  avgifter  för  en  ansökan  om
befrielse.


1963 års  europeiska  konvention om begränsning av
fall av flerfaldigt medborgarskap  och  om  militära
förpliktelser  i  fall av flerfaldigt medborgarskap,
som  ratificerades av  Sverige  år  1968,  har  till
huvudsakligt  syfte  att  reducera  antalet  fall av
dubbla   medborgarskap.   En  vuxen  person  som  är
medborgare i någon av konventionsstaterna och som av
fri vilja förvärvar medborgarskap  i  en annan sådan
stat skall enligt konventionen förlora sitt tidigare
medborgarskap. Konventionen reglerar även  frågor om
fullgörande av värnplikt.


Propositionen




I propositionen anges inledningsvis att principen om
undvikande  av  dubbelt medborgarskap i många  delar
har varit avgörande för utformningen av MedbL. Under
den tid som förflutit sedan MedbL trädde i kraft har
emellertid stora förändringar skett i samhället. Det
är i dag, jämfört  med  för  50  år sedan, betydligt
vanligare att personer bosätter sig i ett annat land
än  det  där de föddes. Det kan vara  en  i  grunden
ofrivillig   flytt   orsakad  av  krig  eller  andra
omständigheter eller en  frivillig  bosättning i ett
annat land på grund av arbete eller familjebildning.
Vidare  anges  i  propositionen att utlänningar  med
hemvist i Sverige i  svensk  internationell  privat-
och processrättslig lagstiftning i stor utsträckning
har  kommit  att  jämställas  med svenska medborgare
genom att hemvistprincipen (dvs.  att avgörande vikt
skall fästas vid en persons hemvist  när  val mellan
olika  rättssystem  uppstår)  vunnit inträde framför
nationalitetsprincipen   (dvs.  att   vid   val   av
tillämplig lag är parternas  medborgarskap avgörande
framför deras hemvist). Den ökade  tillämpningen  av
hemvistprincipen  har  i sin tur fått till följd att
betydelsen av en persons  medborgarskap har minskat.
I propositionen anges vidare  att  den allmänt ökade
internationaliseringen bl.a medfört  att människor i
högre  utsträckning än tidigare känner  verklig  och
djup anknytning till mer än ett land.


När det  gäller  praktiska  fördelar  för enskilda
personer   med   dubbelt   medborgarskap   nämns   i
propositionen    möjligheten   att   utan   särskilt
tillstånd kunna bosätta  sig  och  arbeta i vart och
ett  av medborgarskapsländerna. En annan  fördel  är
att  det   enkelt,   utan   hänsyn  till  eventuella
visumregler,   går   att   besöka   ursprungslandet.
Möjligheten  att  behålla  det gamla medborgarskapet
ger  också  en  trygghet  och  underlättar   för  de
människor  som  har  tankar på att förr eller senare
återvända    till    sitt   ursprungsland.    Enligt
propositionen kan den  trygghet  som det innebär att
ha  det  gamla medborgarskapet kvar  bidra  till  en
snabbare integrering  i  det  nya  samhället. Att få
svenskt medborgarskap kan också i sig  ses  som  ett
viktigt led i integrationsprocessen.


I propositionen behandlas fyra områden där problem
kan uppstå till följd av att personer innehar dubbla
medborgarskap.


När  det  gäller  rösträtt och valbarhet anges att
den  dubbla  rösträtten   -   med   hänvisning  till
principen "en individ, en röst" - kan  ses  som  ett
hinder mot att tillåta dubbelt medborgarskap. Enligt
propositionen     finns    i    dag    inte    någon
lagstiftningsmetod  som  på  ett  tillfredsställande
sätt   skulle   lösa   problemet   med  den   dubbla
rösträtten. Med hänsyn härtill och att det sannolikt
är   förhållandevis   få   människor  som  verkligen
utnyttjar  sin dubbla rösträtt  gör  regeringen  den
bedömningen  att  övervägande  skäl  talar  för  att
tillåta dubbelt medborgarskap.


Beträffande    försämrade   möjligheter   att   ge
konsulärt bistånd anförs i propositionen att den som
förvärvar svenskt  medborgarskap efter ansökan eller
anmälan  skall informeras  om  de  problem  som  kan
uppstå och  att  han  eller hon därmed huvudsakligen
själv  styr  över  risken  att  hamna  i  en  utsatt
position. Regeringens  uppfattning är att eventuella
svårigheter  att  lämna konsulärt  bistånd  inte  är
något   starkt   skäl  mot   att   tillåta   dubbelt
medborgarskap fullt ut.


När det gäller skyldigheten att fullgöra värnplikt
gör regeringen den  bedömningen att med beaktande av
de konventioner och överenskommelser  som  finns  på
området  framstår  problemen  med  skyldigheter  för
personer  med  dubbelt  medborgarskap  att  fullgöra
värnplikt i mer än ett land sammantaget som relativt
små.


Propositionen behandlar även säkerhetsaspekter och
frågan  om  dubbelt medborgarskap skulle kunna  leda
till dubbla lojaliteter  mot länder och således till
lojalitetskonflikter. I propositionen anförs att det
erfarenhetsmässigt   är  andra   faktorer   än   ett
eventuellt dubbelt medborgarskap  som  är  avgörande
för  om  en  person kommer att ägna sig åt brottslig
verksamhet som  utgör  en säkerhetsrisk för ett land
och att de säkerhetsmässiga  aspekterna  på  dubbelt
medborgarskap internationellt inte upplevs som något
problem.  I  propositionen anges vidare att vid  den
lämplighets- och  säkerhetsbedömning  som föregår en
anställning   inom   försvaret   kan   även  dubbelt
medborgarskap    vägas    in   som   en   av   flera
omständigheter. Regeringen  anser  således  att inte
heller  säkerhetsaspekter  utgör ett hinder mot  att
tillåta dubbelt medborgarskap fullt ut.


I propositionen anges att  vid bedömningen av för-
respektive nackdelar med dubbelt medborgarskap måste
även vägas in att det finns ett stort antal personer
med dubbelt medborgarskap bosatta  i Sverige och att
de undantag från huvudregeln som finns  innebär  att
principen  om  undvikande  av  dubbelt medborgarskap
redan  i dag måste betraktas som  i  betydande  grad
modifierad.  Av  propositionen framgår att totalt ca
300  000  personer  i  Sverige  beräknas  ha  dubbla
medborgarskap antingen direkt enligt lagstiftningen,
eller på grund av praxis genom villkorsbefrielse vid
naturalisation. Trots  att det redan i dag finns ett
stort antal personer med  dubbla  medborgarskap  har
enligt  propositionen  inga tecken framkommit på att
detta skulle ha medfört några mer påtagliga problem.


Regeringen gör sammanfattningsvis  den bedömningen
att   nackdelarna   som   kan   följa   av   dubbelt
medborgarskap  framstår som relativt begränsade  och
att de enskildas  intresse  av att få inneha dubbelt
medborgarskap  väger  tyngre.  Regeringen   föreslår
därför  att  det  bör  bli fullt ut tillåtet att  ha
dubbelt medborgarskap. Detta innebär att nu gällande
bestämmelser i MedbL som  tar  sikte på att begränsa
dubbelt medborgarskap inte bör få någon motsvarighet
i  den nya lagen. Som en följd härav  föreslås  även
att 1963 års konvention, som innehåller bestämmelser
om begränsning  av fall av flerfaldigt medborgarskap
och om militära förpliktelser  i fall av flerfaldigt
medborgarskap, skall frånträdas.


1997 års europeiska konvention  om  medborgarskap,
som  trädde  i kraft den 1 mars 2000, är  neutral  i
fråga om dubbelt  medborgarskap  och överlämnar till
konventionsstaterna  att  själva bestämma  i  vilken
utsträckning dubbelt medborgarskap skall tillåtas.


I propositionen anges att 1997 års konvention bärs
upp av värderingar och principer  som Sverige i alla
delar  kan  ställa  sig  bakom.  Enligt  regeringens
uppfattning  råder  det  inte  någon tvekan  om  att
bestämmelserna i förslaget till ny medborgarskapslag
står    i    överensstämmelse    med   konventionen.
Åldersgränsen för fullgjord militärplikt  skall  för
svensk  del  även  nu  anges  till 30 år. Regeringen
föreslår   att  riksdagen  godkänner   att   Sverige
ratificerar   1997   års  europeiska  konvention  om
medborgarskap.


Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Med hänvisning till  de  motiveringar  som  framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:




1. Dubbelt medborgarskap


Riksdagen godkänner att Sverige säger upp  1963
års   konvention   om   begränsning  av  fall  av
flerfaldigt   medborgarskap   och   om   militära
förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap
och godkänner 1997  års  europeiska konvention om
medborgarskap.    Därmed    bifaller    riksdagen
regeringens  förslag  i  denna  del   och  avslår
motionerna     1999/2000:Sf637     yrkande    11,
1999/2000:Sf640   yrkande   12   och  2000/01:Sf3
yrkandena 1-6.


Reservation 1 (m)


2. Svenskt medborgarskap genom adoption


Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
svenskt medborgarskap såvitt avser 3 § och avslår
därmed motion 2000/01:Sf4 yrkande 1.


Reservation 2 (kd)


3. Svenskt medborgarskap för statslösa barn
och ungdomar


Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
svenskt medborgarskap såvitt avser 6 § och avslår
därmed  motionerna  1999/2000:Sf637  yrkande  10,
2000/01:Sf4 yrkande 2  och  2000/01:Sf274 yrkande
10.


Reservation 3 (kd)


4. Återkallelse av beslut om
naturalisation


Riksdagen avslår motion 2000/01:Sf3 yrkande 9.


Reservation 4 (m)


5. Språkkunskaper som villkor för svenskt
medborgarskap


Riksdagen  avslår  motionerna  1999/2000:Sf601,
2000/01:Sf1 och 2000/01:Sf2 yrkandena 1 och 2.


Reservation 5 (m)


6. Svenskundervisning för invandrare


Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf2 yrkande
3 och 2000/01:Sf3 yrkande 7.


Reservation 6 (m)


7. Information och handläggning av
medborgarskapsärenden


Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Sf622 och
2000/01:Sf4 yrkande 3.


Reservation 7 (kd)


8. Ceremonier för nya svenska medborgare


Riksdagen avslår motion 2000/01:Sf3 yrkande 8.


Reservation 8 (m)


9. Ansökningskostnader


Riksdagen  avslår  motionerna  1999/2000:Sf613,
1999/2000:Sf631, 2000/01:Sf632 och 2000/01:Sf634.


10. Lagförslagen i övrigt


Riksdagen antar regeringens förslag till


dels lag om svenskt medborgarskap,  till  den del
det  inte  omfattas  av  punkt  2  och 3, med den
ändringen att i övergångsbestämmelserna  punkt  1
tredje  meningen  efter  orden "bunden av" införs
"bestämmelserna  om  begränsning   av   fall   av
flerfaldigt medborgarskap (kapitel 1) i",


dels   lag   om   ändring   i  lagen  (1987:813)  om
homosexuella sambor.




Stockholm den 6 februari 2001




På socialförsäkringsutskottets vägnar




Berit Andnor




Följande ledamöter har deltagit  i beslutet: Berit
Andnor  (s),  Bo Könberg (fp), Maud Björnemalm  (s),
Anita Jönsson (s),  Ulla  Hoffmann  (v),  Rose-Marie
Frebran   (kd),   Gustaf   von  Essen  (m),  Mariann
Ytterberg (s), Göran Lindblad  (m), Lennart Klockare
(s), Sven-Erik Sjöstrand (v), Cecilia Magnusson (m),
Kerstin-Maria  Stalin (mp), Birgitta  Carlsson  (c),
Margareta Cederfelt  (m),  Göte  Wahlström  (s)  och
Magda Ayoub (kd).


Reservationer
Utskottets   förslag    till    riksdagsbeslut   och
ställningstaganden     har    föranlett     följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag  till  riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.




1. Dubbelt medborgarskap (punkt 1)




av  Gustaf  von  Essen,  Göran Lindblad,  Cecilia
Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag  under punkt 1 borde
ha följande lydelse:


1. Riksdagen beslutar dels avslå regeringens förslag
om  att  godkänna  att Sverige säger  upp  1963  års
konvention om begränsning  av  fall  av  flerfaldigt
medborgarskap och om militära förpliktelser  i  fall
av  flerfaldigt medborgarskap samt att godkänna 1997
års europeiska  konvention om medborgarskap och dels
tillkännage för regeringen  som  sin  mening vad som
framförs i reservation 1. Därmed bifaller  riksdagen
motion   2000/01:Sf3   yrkandena   1-6   och  avslår
motionerna    1999/2000:Sf637    yrkande    11   och
1999/2000:Sf640 yrkande 12.


Ställningstagande




Enligt  vår  mening  minskas  medborgarskapets stora
betydelse  inte  på  något  sätt  av   den  allmänna
globaliseringen eller medlemskap i EU. Vi  kan  inte
heller  se  att  möjligheten  att ha ett eller flera
medborgarskap  i  sig skulle bidra  till  en  bättre
integration, det kan till och med vara tvärtom.


Vi  anser  att  det  ur  principiell  synpunkt  är
viktigt att en medborgare  inte  genom valhandlingar
eller   genom   valbarhet  bör  kunna  påverka   den
politiska utvecklingen i flera länder. Denna princip
urholkas ytterligare  genom  regeringens förslag. En
författningsändring som leder till dubbel rösträtt i
nationella  val bör därför enligt  vår  mening  inte
genomföras. Vidare  är  vi av den åsikten att ett av
de viktigaste åtagandena  en  stat har gentemot sina
medborgare är att fullt ut agera  för att tillvarata
sina    medborgares   intressen   i   samband    med
utrikesbesök.  Den som har dubbelt eller flerfaldigt
medborgarskap befinner  sig  i  dessa  fall i en mer
utsatt   position   än   personer   med  enbart  ett
medborgarskap.


Vår uppfattning är att en stor grupp människor med
invandrarbakgrund   i   praktiken   kan  komma   att
uteslutas  från tjänstgöring i försvaret  bl.a.  för
att de följt  statsmakternas  intentioner vad gäller
medborgarskap. Detta vore olyckligt  för den etniska
representativiteten och därmed försvarets förankring
i  hela  det svenska samhället. Försvarets  personal
måste  vara   allsidigt   användbar   och  ha  samma
skyldighet  att  delta  i all verksamhet,  även  vid
internationella   insatser.    En    övergång   till
tillåtande av flera medborgarskap riskerar  även att
på  sikt  skapa  ett  A- och ett B-lag, främst bland
Försvarsmaktens anställda.


Vi anser således att  det  inte  föreligger  något
bärande  motiv  för  att  överge  den  grundläggande
principen  i svensk offentlig rätt om undvikande  av
dubbelt medborgarskap.  De  undantag  från principen
som  finns  redan  i dag bör enligt vår mening  även
fortsatt  gälla. Vi föreslår  att  riksdagen  avslår
propositionens förslag om att Sverige skall säga upp
1963  års  konvention   om  undvikande  av  fall  av
flerfaldigt  medborgarskap  och  godkänna  1997  års
europeiska konvention  om  medborgarskap. Regeringen
bör   återkomma  med  förslag  till   kompletterande
bestämmelser  i  nya  medborgarskapslagen i enlighet
med vad vi anfört.




2. Svenskt medborgarskap genom adoption
(punkt 2)




av Rose-Marie Frebran och Magda Ayoub (båda kd).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets  förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:


2. Riksdagen antar regeringens  förslag  till lag om
svenskt   medborgarskap   såvitt   avser   3 §   och
tillkännager  för  regeringen som sin mening vad som
framförs i reservation  2. Därmed bifaller riksdagen
motion 2000/01:Sf4 yrkande 1.


Ställningstagande




För   att   barn  över  15  år  skall   få   svenskt
medborgarskap  krävs  viss hemvisttid. Skälen härför
anges  vara  att  samma  regler   skall   gälla  för
adoptivbarn   som  för  biologiska  barn.  Vi  anser
emellertid  att  en  annan  ordning  kan  gälla  för
adoptivbarn än  vad  som  gäller för biologiska barn
som ansöker om självständig naturalisation, eftersom
familjeförhållandena skiljer sig åt. Barn som kommer
till  Sverige  med  sin  familj  har  normalt  samma
medborgarskap  som  föräldrarna   medan  adoptivbarn
oftast    inte    har   samma   medborgarskap    som
adoptivföräldrarna  när  barnet kommer till Sverige.
Vi anser att barn som adopteras  efter  fyllda 12 år
men  före  18  års  ålder skall ha rätt att förvärva
svenskt  medborgarskap   genom   anmälan  om  en  av
föräldrarna  är  svensk medborgare.  Regeringen  bör
återkomma  med förslag  till  lagändring  härom.  Vi
föreslår att  riksdagen  tillkännager för regeringen
som sin mening vad vi här har framfört.




3. Svenskt medborgarskap för statslösa barn och
ungdomar (punkt 3)




av Rose-Marie Frebran och Magda Ayoub (båda kd).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag  under punkt 3 borde
ha följande lydelse:


3. Riksdagen antar regeringens förslag  till  lag om
svenskt   medborgarskap   såvitt   avser   6  §  och
tillkännager  för regeringen som sin mening vad  som
framförs i reservation  3. Därmed bifaller riksdagen
motion 2000/01:Sf4 yrkande  2  och avslår motionerna
1999/2000:Sf637 yrkande 10 och 2000/01:Sf274 yrkande
10.


Ställningstagande




Vi anser att det i medborgarskapslagen bör klargöras
vem  som  skall  kunna  göra en anmälan  om  svenskt
medborgarskap för ett statslöst  barn.  Om  förälder
eller  annan  vårdnadshavare  saknas bör enligt  vår
mening  en god man kunna göra anmälan.  Vi  föreslår
att riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad vi har framfört härom.




4. Återkallelse av beslut om naturalisation
(punkt 4)




av  Gustaf  von  Essen,  Göran Lindblad,  Cecilia
Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag  under punkt 4 borde
ha följande lydelse:


4.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad som framförs  i  reservation 4. Riksdagen
bifaller därmed motion 2000/01:Sf3 yrkande 9.


Ställningstagande




Det  är stötande för den allmänna  rättskänslan  att
t.ex.  en  terrorist eller grov narkotikabrottsling,
eller en person  som  har begått grova brott och som
har  ljugit  eller  bluffat  sig  till  ett  svenskt
medborgarskap, inte kan fråntas medborgarskapet.


Vi anser att regeringsformens  regler  om undantag
från   förbudet   att   beröva   svenska  medborgare
medborgarskapet  bör kompletteras.  Möjligheten  bör
utredas att genom  lag göra ytterligare undantag för
den    som    förvärvat    medborgarskapet     genom
naturalisation. Detta får dock inte leda till att en
person   blir  statslös.  Frågorna  om  hänsyn  till
statslöshet  och  betydelsen av dubbla medborgarskap
bör regleras i lag.


Vi   föreslår  att  riksdagen   tillkännager   för
regeringen  som  sin  mening  vad vi har framfört om
återkallelse av beslut om naturalisation.




5. Språkkunskaper som villkor för svenskt
medborgarskap (punkt 5)




av  Gustaf  von  Essen,  Göran Lindblad,  Cecilia
Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag  under punkt 5 borde
ha följande lydelse:


5.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad som framförs  i  reservation 5. Riksdagen
bifaller    därmed    motionerna    1999/2000:Sf601,
2000/01:Sf1 och 2000/01:Sf2 yrkandena 1 och 2.


Ställningstagande




De  flesta  länderna  i Europa har bestämmelser  som
säger att medborgarskap  i landet kräver kunskaper i
landets  språk. Med ett medborgarskap  följer  såväl
rättigheter  som  skyldigheter.  Medborgarskapet  är
också enligt vår mening en viktig symbolisk handling
och  en  reell markering av en djupare relation till
Sverige.   Genom    att   ställa   krav   på   vissa
svenskkunskaper    för    att     erhålla    svenskt
medborgarskap skulle också motivationen  att delta i
svenskundervisningen öka.


Vi  anser  att  kunskaper  i  svenska språket  och
samhällskunskap  bör vara en förutsättning  för  att
erhålla       ett       svenskt       medborgarskap.
Dispensmöjligheter  skall  finnas  för  t.ex.  äldre
sökande. Vi föreslår  att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi har framfört.




6. Svenskundervisning för invandrare (punkt 6)




av  Gustaf  von Essen,  Göran  Lindblad,  Cecilia
Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets  förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:


6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  som framförs i reservation 6. Riksdagen
bifaller därmed motionerna 2000/01:Sf2 yrkande 3 och
2000/01:Sf3 yrkande 7.


Ställningstagande




Att  flyktingar/invandrare   inte  lär  sig  svenska
tillräckligt bra är enligt vår mening ett allvarligt
samhällsproblem  och  inte  endast  en  skol-  eller
utbildningsfråga. Att inte förstå  språket utgör ett
hinder   mot  medverkan  i  ett  lands  demokratiska
utveckling.


Sfi-utbildningen  visar  dåliga  resultat  och har
kritiserats.      Enligt      Skolverkets      stora
invandrarstudie   1998   pekar   siffrorna   på   en
nedåtgående  trend  när  det  gäller  den  språkliga
integreringen.  Många  kvalificerade  och akademiskt
utbildade invandrare får inte en chans  att söka sig
till intensivkurser i svenska. Vi anser att  sfi bör
konkurrensutsättas  så  att eleverna får frihet  att
välja den skola som bäst  för  varje  individs behov
fullföljer sin uppgift - att förmedla kunskap.


Vi  anser  också  att det är viktigt att  blivande
medborgare  tillgodogör   sig   kunskaper   om   den
gemensamma  värdegrund som Sverige under århundraden
byggt upp. Regeringen  bör  återkomma med förslag om
lämpliga former för hur detta skall ske.


Vi   föreslår   att  riksdagen  tillkännager   för
regeringen som sin  mening  vad  vi  har framfört om
konkurrensutsättning av sfi och gemensam värdegrund.




7. Information och handläggning av
medborgarskapsärenden (punkt 7)




av Rose-Marie Frebran och Magda Ayoub (båda kd).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag under  punkt 7 borde
ha följande lydelse:


7.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad som framförs  i  reservation 7. Riksdagen
bifaller  därmed  motion 2000/01:Sf4  yrkande 3  och
avslår motion 1999/2000:Sf622.


Ställningstagande




Vi anser att det är mycket viktigt att informationen
till den som ansöker  om  dubbelt  medborgarskap  är
grundlig.  Alla  komplikationer  och problem som kan
uppstå till följd av dubbla medborgarskap måste vara
tydligt  definierade i den information  som  skickas
ut. Eftersom det är Migrationsverket som beslutar om
svenskt medborgarskap bör det enligt vår mening vara
Migrationsverket  som  står  för informationen, inte
Integrationsverket.   Vi  föreslår   att   riksdagen
tillkännager för regeringen  som  sin  mening vad vi
har framfört om information om medborgarskapsfrågor.




8. Ceremonier för nya svenska medborgare
(punkt 8)




av  Gustaf  von  Essen,  Göran Lindblad,  Cecilia
Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag  under punkt 8 borde
ha följande lydelse:


8.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad som framförs  i  reservation 8. Riksdagen
bifaller därmed motion 2000/01:Sf3 yrkande 8.


Ställningstagande


Vi anser att ett medborgarskap  inte i första hand
innebär att man blir medborgare i en  kommun  utan i
staten  Sverige.  Det  tillkommer därför riksdag och
regering  att utforma lämpliga  ceremonier  för  nya
svenska medborgare som skulle kunna administreras av
landshövdingarna  som  agerar  som  regeringens  och
riksdagens  representanter.  Ingenting  hindrar  att
även   kommunerna   involveras  i  ceremonierna.  Vi
föreslår att riksdagen  tillkännager  för regeringen
som sin mening vad vi har framfört om ceremonier vid
erhållande av svenskt medborgarskap.


Särskilda yttranden






1. Svenskt medborgarskap för statslösa barn och
ungdomar (punkt 3)


Kerstin-Maria Stalin (mp) anför:


Vi  anser  att  alla  statslösa  barn  som vistas  i
Sverige bör kunna ansöka om svenskt medborgarskap  i
och  med  att  de  får permanent uppehållstillstånd,
utan något krav på viss hemvisttid.




2. Ansökningskostnader (punkt 9)




Gustaf   von  Essen,   Göran   Lindblad,   Cecilia
Magnusson och Margareta


Cederfelt (alla m) anför:


Utskottet anger  i  betänkandet  att  regeringen bör
granska   effekterna  av  avgifternas  storlek   och
utformning.  Vi vill framhålla att en avgift i sig i
många fall fyller  en  avhållande  funktion.  Det är
enligt  vår  mening  viktigt  att  den enskilde noga
överväger  tidpunkten  för  sin ansökan  om  svenskt
medborgarskap.  Lägre  avgifter  skulle  enligt  vår
uppfattning  kunna leda till  ett  ökat  antal  icke
seriösa ansökningar  och  därmed en ökad arbetsbörda
för   Migrationsverket.  Vi  anser   att   det   för
närvarande  inte  finns  något  skäl att överväga en
sänkning avgifterna i medborgarskapsärenden.




3. Ansökningskostnader (punkt 9)




Ulla  Hoffmann  och Sven-Erik Sjöstrand  (båda  v)
anför:


Enligt  vår  mening är  möjligheten  att  ansöka  om
svenskt medborgarskap  en grundläggande mänsklig och
demokratisk rättighet. Kostnaden  för  att ansöka om
naturalisation  är  i dag 1 500 kr. Det är  en  stor
utgift  för  personer  med   låga  inkomster.  Många
invandrade personer är av olika anledningar beroende
av socialbidrag. Kostnaden för att ansöka om svenskt
medborgarskap   ryms   inte   inom  det   ekonomiska
biståndet  enligt  socialtjänstlagen.   Enligt   vår
mening   begränsar   detta   med   stor  sannolikhet
individers   möjlighet   att   ansöka   om   svenskt
medborgarskap.


Migrationsverket  erhåller  i dag anslag som skall
täcka  kostnaderna  för själva handläggningen  medan
avgifterna går till statskassan.  En  förändring  av
avgifterna  medför  därför  inte ökade utgifter utan
endast  minskade  statliga intäkter.  Vi  anser  att
regeringen  bör  se över  systemet  med  avgifter  i
samband med förvärv  av  svenskt  medborgarskap  med
målsättningen  att svenskt medborgarskap skall kunna
sökas kostnadsfritt.


Bilaga 1




Förteckning över behandlade förslag






Propositionen




I   proposition   1999/2000:147   Lag   om   svenskt
medborgarskap  har regeringen  (Kulturdepartementet)
föreslagit


1. att riksdagen  antar  regeringens  förslag till
lag om svenskt medborgarskap,


2.  att  riksdagen antar regeringens förslag  till
lag om ändring  i  lagen  (1987:813) om homosexuella
sambor,


3. att riksdagen godkänner  att  Sverige säger upp
1963  års  konvention  om  begränsning  av  fall  av
flerfaldigt    medborgarskap    och    om   militära
förpliktelser  i  fall  av flerfaldigt medborgarskap
(avsnitt 5),


4.  att riksdagen godkänner  1997  års  europeiska
konvention om medborgarskap (avsnitt 22).


(Lagförslagen återfinns som bilaga 2)




Följdmotioner




2000/01:Sf1  av Jeppe Johnsson (m) vari föreslås att
riksdagen   fattar    följande   beslut:   Riksdagen
tillkännager för regeringen  som  sin  mening  vad i
motionen  anförs  om  krav  på  svenskkunskaper  och
dispensmöjligheter.




2000/01:Sf2  av  Inger  René m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:


1.  Riksdagen  begär att  regeringen  lägger  fram
förslag   där   dokumenterade   språkkunskaper   och
kunskaper i samhällskunskap  krävs för erkännande av
svenskt medborgarskap.


2.  Riksdagen  begär  att regeringen  lägger  fram
förslag på hur språk- och  samhällskunskapsprov  för
erkännande av svenskt medborgarskap kan utformas.


3.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening     vad     i     motionen     anförts     om
konkurrensutsättning  av  utbildningen  svenska  för
invandrare.




2000/01:Sf3   av   Margit  Gennser  m.fl.  (m)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:


1. Riksdagen avslår regeringens förslag att överge
principen om undvikande av dubbelt medborgarskap.


2. Riksdagen avslår  regeringens  förslag att säga
upp 1963 års konvention om begränsning  av  fall  av
flerfaldigt    medborgarskap    och    om   militära
förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap.


3. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening   vad   i  motionen  anförs  angående  dubbel
rösträtt och dubbelt medborgarskap.


4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs angående möjlighet till
konsulärt bistånd vid dubbelt medborgarskap.


5. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs angående värnplikt och
säkerhetsaspekter vid dubbelt medborgarskap.


6. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs angående  integration
och dubbelt medborgarskap.


7. Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag på lämpliga former för att bibringa blivande
medborgare  kunskaper  om  den gemensamma värdegrund
som Sverige under århundraden  byggt upp, i enlighet
med vad som anförs i motionen.


8.  Riksdagen  begär  att regeringen  lägger  fram
förslag  på  lämpliga  ceremonier   vid  förvärv  av
svenskt medborgarskap, i enlighet med vad i motionen
anförs.


9.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  angående  förlust  av
svenskt medborgarskap.




2000/01:Sf4  av Magda Ayoub m.fl. (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:


1. Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag att adoptivbarn, som fyllt 12 år men inte 18
år, genom anmälan och utan krav på hemvist skall  få
förvärva svenskt medborgarskap.


2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att klargöra vem som
skall   göra   en  medborgarskapsanmälan   för   ett
statslöst barn.


3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Migrationsverket
skall  utge  grundlig  information  vid  ansökan  om
dubbelt medborgarskap.




Motioner från allmänna motionstider




Motioner väckta under allmänna motionstiden
1999




1999/2000:Sf601  av Marietta de Pourbaix-Lundin  (m)
vari  yrkas  att  riksdagen   hos  regeringen  begär
förslag  om  att  det  för  erhållande   av  svenskt
medborgarskap för utländsk medborgare skall  införas
krav   på   dokumenterade   kunskaper  i  vardagligt
användande av det svenska språket i enlighet med vad
som anförts i motionen.




1999/2000:Sf613 av Tasso Stafilidis  m.fl.  (v) vari
yrkas  att  riksdagen  som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör
sträva efter ett kostnadsfritt  ansökningsförfarande
för svenskt medborgarskap.




1999/2000:Sf622  av  Viola  Furubjelke   och   Sonia
Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts  om
att   medborgarskapsfrågor   skall   handläggas   av
Integrationsverket.




1999/2000:Sf631  av Yilmaz Kerimo (s) vari yrkas att
riksdagen som sin  mening  ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kostnader  vid  ansökan om
svenskt medborgarskap.




1999/2000:Sf637  av  Lennart  Daléus m.fl. (c)  vari
yrkas


10.  att riksdagen som sin mening  ger  regeringen
till känna  vad  i motionen anförts om medborgarskap
för statslösa barn,


11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen    anförts   om   dubbelt
medborgarskap.




1999/2000:Sf640 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas


12.  att riksdagen som sin mening  ger  regeringen
till  känna   vad  i  motionen  anförts  om  ändrade
direktiv  för kommittén  med  översyn  av  lagen  om
svenskt medborgarskap.




Motioner väckta under allmänna motionstiden
2000




2000/01:Sf274  av  Matz  Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:


10.  Riksdagen begär att  regeringen  lägger  fram
förslag till ändring om vad som anförs i motionen om
medborgarskap.


2000/01:Sf632  av  Martin  Nilsson  och  Margareta
Sandgren  (s)  vari  föreslås  att  riksdagen fattar
följande   beslut:   Riksdagen   tillkännager    för
regeringen  som  sin mening vad i motionen anförs om
att underlätta medborgarskap.


2000/01:Sf634 av  Ulla  Hoffmann  m.fl.  (v)  vari
föreslås   att  riksdagen  fattar  följande  beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen   anförs   om  ansökan  om  svenskt
medborgarskap.


BILAGA 2




Regeringens lagförslag




Bilaga 3




Konstitutionsutskottets yttrande






Konstitutionsutskottet yttrande




2001/01:KU4y




Lag om svenskt medborgarskap
grundlagsfrågor






Till socialförsäkringsutskottet








Socialförsäkringsutskottet har den 11 september 2000
beslutat bereda konstitutionsutskottet tillfälle att
yttra  sig  över  proposition 1999/2000:147  Lag  om
svenskt medborgarskap jämte eventuella motioner.


Konstitutionsutskottets  yttrande avser frågor som
berör regeringsformen.




Utskottet








Propositionen




I propositionen (prop. 1999/2000:147) föreslås en ny
lag om svenskt medborgarskap.  Lagförslaget  innebär
bl.a.  att  det  skall  bli  fullt ut möjligt att ha
dubbelt medborgarskap. Det skall således inte krävas
av den som söker svenskt medborgarskap att han eller
hon  avsäger sig sitt tidigare  medborgarskap.  Inte
heller  skall  en  svensk  medborgare  som söker och
förvärvar ett annat medborgarskap därmed förlora det
svenska  medborgarskapet.  Med dubbelt medborgarskap
avses medborgarskap i en, två eller flera länder.


Regeringen föreslår också  riksdagen  att godkänna
att  Sverige  säger  upp  1963  års  konvention   om
begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och
om  militära  förpliktelser  i  fall  av flerfaldigt
medborgarskap  samt  godkänna  1997  års  europeiska
konvention om medborgarskap.




Motioner




Propositionen har föranlett fyra motioner,  varav en
kommittémotion från Moderata samlingspartiet  och en
kommittémotion   från   Kristdemokraterna  samt  två
enskilda motioner (m).


Av  de  nämnda  motionerna   berör  endast  motion
2000/01:Sf3    av    Margit   Gennser   m.fl.    (m)
konstitutionsutskottets      beredningsområde.     I
motionen,   vari  inledningsvis  yrkas   avslag   på
förslaget att  överge  principen  om  undvikande  av
dubbelt  medborgarskap,  begärs tillkännagivanden om
vad som anförs i motionen  dels  om  dubbel rösträtt
och  dubbelt  medborgarskap  (yrkande  3),  dels  om
förlust av svenskt medborgarskap (yrkande 9).


Motionärerna anser att det ur principiell synpunkt
är viktigt att fastslå att en medborgare  inte genom
dubbelt  medborgarskap  och  därav  följande  dubbel
rösträtt   bör   ha   möjlighet   att  aktivt  genom
valhandlingar  eller genom valbarhet  vara  med  och
påverka den politiska utvecklingen i flera länder.


Motionärerna  hänvisar  i  frågan  om  förlust  av
medborgarskap till  att  de  tidigare föreslagit att
medborgarskap skall kunna förloras  i vissa fall. De
anser det stötande för den allmänna rättskänslan att
grova   brottslingar   som  har  förvärvat   svenskt
medborgarskap  genom  falska  uppgifter  inte  skall
kunna   fråntas  medborgarskapet.   Om   regeringens
förslag  godtas   av   riksdagen  borde  det  enligt
motionärerna i större utsträckning  vara möjligt att
frånta  en sådan person det svenska medborgarskapet,
eftersom  personen då i de flesta fall har ett annat
medborgarskap.




Bakgrund




Gällande ordning




Grundlagsbestämmelser




Rösträtt och valbarhet vid riksdagsval




Regler om rösträtt  och  valbarhet  till den svenska
riksdagen  finns i 3 kap. regeringsformen.  Rösträtt
vid val till  riksdagen  tillkommer  endast  svenska
medborgare,  som  har  fyllt 18 år, och som är eller
någon gång har varit bosatta  i  Sverige. Endast den
som  uppfyller  villkoren  för  rösträtt   kan  vara
ledamot i riksdagen eller ersättare för ledamot.


Den svenska regleringen motsvarar vad som gäller i
de  flesta  andra stater, dvs. rösträtten knyts  vid
val till ett lands parlament normalt till innehav av
landets  medborgarskap.   Vissa  länder  kräver  för
rösträtt att man är eller har varit bosatt i landet.


Återkallelse av medborgarskap




I  2 kap. 7 § regeringsformen  föreskrivs  dels  att
ingen medborgare får landsförvisas eller hindras att
resa   in   i  riket,  dels  huvudregeln  att  ingen
medborgare som är eller har varit bosatt i riket får
berövas sitt  medborgarskap.  Undantag från förbudet
att beröva en medborgare medborgarskapet  gäller  om
medborgaren  samtidigt,  efter  uttryckligt samtycke
eller  genom  att  inträda  i  allmän  tjänst,  blir
medborgare i en annan stat. Vidare  får  föreskrivas
att  barn  under arton år skall följa sina föräldrar
eller en av dem i fråga om sitt medborgarskap samt -
i enlighet med  överenskommelse  med en annan stat -
att den som sedan födelsen är medborgare  även i den
andra  staten  och  är varaktigt bosatt där förlorar
sitt svenska medborgarskap vid arton års ålder eller
senare.




Medborgarskapskrav i grundlagen




Svenskt medborgarskap  är  ett  behörighetskrav  för
vissa  befattningar.  I  regeringsformen  föreskrivs
detta krav för - utom statschef och statsråd  - även
domare  och  vissa  förvaltningstjänstemän.  Även  i
tryckfrihetsförordningen                         och
yttrandefrihetsgrundlagen  finns  vissa bestämmelser
om  krav  på  svenskt  medborgarskap. Bestämmelserna
innehåller endast krav på svenskt medborgarskap, och
medborgarskap  även i en  annan  stat  utgör  aldrig
något behörighetshinder  enligt  regeringsformen. En
annan sak är att medborgarskap även  i en annan stat
är   en  av  de  aspekter  som  bör  vägas  in   vid
säkerhetsprövning     enligt    säkerhetsskyddslagen
(1996:627).


En översyn har gjorts  av  krav  i lagstiftningen,
som  är  relaterade till medborgarskap.  Utredningen
(Ku 1999:02,  dir.  1999:4)  skall bl.a. kartlägga i
vilka sammanhang det i lagar och andra författningar
ställs  krav  på svenskt medborgarskap  eller  andra
krav relaterade  till  medborgarskap  samt analysera
dels   de  argument  med  vilka  förekommande   krav
tidigare  motiverats, dels vad olika krav relaterade
till medborgarskap  i  praktiken  innebär. Utredaren
skall pröva relevansen av befintliga  krav  samt vid
behov  föreslå  författningsändringar.  Den  ledande
principen  i arbetet skall vara att lika rättigheter
och skyldigheter  oavsett  medborgarskap  i  största
möjliga   utsträckning   skall   gälla  för  landets
invånare. Bakom krav på svenskt medborgarskap  eller
andra  krav  relaterade till medborgarskap skall det
alltid ligga i sammanhanget godtagbara sakliga skäl.
Sådana  skäl  kan  vara  t.ex.  hänsyn  till  rikets
säkerhet eller  allmän  säkerhet  eller förhållandet
till     främmande    stat    eller    mellanfolklig
organisation.


Utredningens   arbete   är  enligt  vad  utskottet
inhämtat  avslutat, och utredningen  skall  redovisa
sitt uppdrag den 1 december 2000.


Rösträtt och valbarhet vid kommunalval och
folkomröstningar




Rösträtt   vid    val    till   kommun-   respektive
landstingsfullmäktige     regleras      i     4 kap.
kommunallagen    (1991:900).    För   rösträtt   vid
kommunalval gäller - utom vissa medborgarskapskrav -
att man skall ha fyllt 18 år och  vara folkbokförd i
kommunen, vid val till landstingsfullmäktige att man
är  röstberättigad vid val till kommunfullmäktige  i
en  kommun  inom  landstinget.  Medborgarskapskravet
innebär  krav på medborgarskap i Sverige eller någon
annan EU-stat,  i Island eller i Norge. Den som inte
är medborgare i någon  av dessa stater har rösträtt,
om han eller hon har varit folkbokförd i Sverige tre
år i följd före valdagen.


Rösträtt  vid folkomröstningar  tillkommer  enligt
folkomröstningslagen    (1979:369)    den   som   är
röstberättigad vid riksdagsval. Det finns  dock inte
något  hinder  att i en lag om folkomröstning  i  en
särskild fråga bestämma  rösträtten  på  annat sätt.
Genom    lagen    (1980:7)   om   folkomröstning   i
kärnkraftsfrågan   tillerkändes    dock    utländska
medborgare  bosatta  i  Sverige rösträtt i 1980  års
folkomröstning under samma  förutsättningar som i de
kommunala valen.


Lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap,
MedbL




Den  nuvarande  svenska medborgarskapslagstiftningen
bygger på att dubbelt  medborgarskap  i  princip bör
undvikas.   Principen   har   i  många  delar  varit
avgörande för utformningen av den nuvarande lagen om
svenskt medborgarskap. Flera av  lagens bestämmelser
har  till  syfte att begränsa uppkomsten  av  dubbla
medborgarskap.


Enligt 7 §  förlorar  den som är svensk medborgare
sitt  svenska  medborgarskap,   om   han  eller  hon
förvärvar  utländskt  medborgarskap  efter   ansökan
eller  uttryckligt  samtycke.  Den  som tidigare har
varit svensk medborgare och enligt 4  § skulle kunna
återvinna det svenska medborgarskapet genom  anmälan
kan inte göra det om han eller hon inte styrker  att
han   eller   hon   därigenom   skulle  förlora  det
utländska.


För  en  utländsk  medborgare  som  söker  svenskt
medborgarskap kan det enligt 6 § femte  stycket vara
ett  villkor  för  naturalisation att sökanden  inom
viss tid styrker att  han  eller hon fått medgivande
till befrielse från sitt utländska medborgarskap.


I 7 a § finns föreskrifter  om  förlust av svenskt
medborgarskap i vissa fall för den som från födelsen
genom sin far eller mor förvärvat medborgarskap i en
annan stat. Syftet med föreskrifterna  är  att genom
avtal begränsa antalet dubbla medborgarskap.




Europarådskonventioner m.m.




1963 års konvention om begränsning av fall av
flerfaldigt medborgarskap och om militära
förpliktelser i fall av flerfaldigt
medborgarskap




Konventionen, som ratificerades av Sverige år  1968,
har  till  huvudsakligt  syfte  att reducera antalet
fall av dubbla medborgarskap. En vuxen person som är
medborgare i någon av konventionsstaterna och som av
fri vilja förvärvar medborgarskap  i  en annan sådan
stat skall enligt konventionen förlora sitt tidigare
medborgarskap.


Konventionen har ratificerats av - utöver  Sverige
-  Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland,
Irland,  Italien,  Luxemburg,  Nederländerna, Norge,
Spanien och Storbritannien.


1997 års europeiska konvention om medborgarskap




1997 års konvention är neutral i  fråga  om  dubbelt
medborgarskap        och       överlämnar       till
konventionsstaterna att  själva  bestämma  i  vilken
utsträckning  dubbelt  medborgarskap skall tillåtas.
1997 års konvention behandlar  samtliga  aspekter på
medborgarskap,    bl.a.    bestämmelser    om   s.k.
expatriering.    Konventionen   inverkar   inte   på
tillämpningen  av  1963  års  konvention  mellan  de
konventionsstater   som    är    bundna    av   båda
konventionerna.




Utveckling mellan konventionerna




Sedan  tillkomsten  av 1963 års Europarådskonvention
har det skett en ständig  ökning av antalet personer
i Europa med dubbelt medborgarskap. En stor grupp av
dessa utgörs av barn som vid  födelsen  fått  dubbla
medborgarskap  på  grund  av att deras föräldrar har
olika medborgarskap. Utvecklingen är en följd av att
ett flertal länder med tiden  ändrat  sin nationella
lagstiftning  så  att  det råder större jämställdhet
mellan föräldrarna i fråga  om  rätten  att överföra
medborgarskap  på  sina  barn,  vilket  står helt  i
överensstämmelse    med    en   rekommendation   som
Europarådet  utfärdade år 1977.  I  rekommendationen
förutsattes att  berörda  stater  genom konventioner
eller   bilaterala  avtal  skulle  kunna   enas   om
principer  varigenom  barn  som innehade flerfaldiga
medborgarskap skulle kunna avsäga  sig - alternativt
tvingas    avsäga   sig   -   alla   utom   ett   av
medborgarskapen   vid   uppnådd   myndig  ålder.  En
möjlighet  att  för  svenskt  vidkommande   ingå  de
förutsatta  avtalen  finns  inskriven i 7 a § MedbL.
Något sådant avtal har dock inte ingåtts.


I  ett  protokoll  1993 till 1963  års  konvention
hänvisas till det stora  antalet  migranter  som  är
permanent  bosatta  i  medlemsländerna  och till att
deras  integration skulle underlättas av möjligheten
till   dubbelt    medborgarskap.    Samtidigt   gavs
konventionsstaterna   rätt   att  i  sin  nationella
lagstiftning  föreskriva  möjlighet   för  make  att
behålla   sitt  dittillsvarande  medborgarskap   vid
förvärv av  den  andre  makens medborgarskap och för
invandrare  i andra generationen  att  behålla  sitt
gamla medborgarskap vid naturalisation m.m.


Protokollet  har  ratificerats  av  vissa  stater,
medan  andra,  bl.a.  Sverige,  har avstått från att
ratificera protokollet.


Beräkning av antalet personer i Sverige med
dubbelt medborgarskap




1997 års medborgarskapskommitté uppskattade  i  sitt
betänkande  Svenskt  medborgarskap (SOU 1999:34) det
totala antalet personer  med  dubbelt  medborgarskap
som  är  bosatta  i  Sverige  till  omkring 300 000.
Omkring 197 000 personer beräknades ha  fått dubbelt
medborgarskap   genom   naturalisation.   Av   dessa
beräknades  ca  82 000  komma  från  Europa  utanför
Norden  och  lika  många från Asien. Omkring 100 000
personer beräknades  ha  fått  dubbelt medborgarskap
genom att de fötts i Sverige av  gifta föräldrar, av
vilka  minst  en var född utomlands  eller  utländsk
medborgare.




Regeringens bedömning av frågan om rösträtt och
valbarhet




Regeringen anför  i  propositionen  att  ett  av  de
områden  där problem ansetts kunna uppstå till följd
av  dubbelt   medborgarskap   gäller   rösträtt  och
valbarhet.  I denna del påpekas att dubbel  rösträtt
kan  ses som ett  hinder  mot  att  tillåta  dubbelt
medborgarskap.   Principen  "en  individ,  en  röst"
gäller dock enligt  propositionen  i första hand ett
och samma val, och frågan är vilken  tyngd principen
bör  tillmätas  när  det handlar om valdeltagande  i
olika länder.


Ur   principiell   synpunkt    är    det    enligt
propositionen  rimligt  och önskvärt att en enskilds
möjlighet att ge det stöd  för  inriktningen  av ett
lands  försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik  som
en röst  i  ett  parlamentsval  innebär  endast  kan
användas  i  ett  land. Regeringen redogör för olika
metoder  som  har  diskuterats   för   att   undvika
dubbelröstande men avvisar dem och anser att vad som
är  av  betydelse i stället är i vilken utsträckning
det kan förväntas  att möjligheten att rösta dubbelt
också skulle utnyttjas.


Enligt regeringen  finns  det  ingen statistik som
visar i vilken omfattning dubbel rösträtt utnyttjas.
Regeringen hänvisar till att i tidigare  utrednings-
och  lagstiftningsarbete den slutsatsen har  dragits
att så  sker  endast  i begränsad omfattning och att
denna slutsats stämmer  överens  med  vad  1997  års
medborgarskapskommitté  erfarit i sina kontakter med
i    Sverige    bosatta   personer    med    dubbelt
medborgarskap.   Sammanfattningsvis    kan    enligt
regeringen  den  bedömningen göras att det sannolikt
är  förhållandevis   få   människor   som  verkligen
utnyttjar sin dubbla rösträtt.


I  frågan  om  dubbel  valbarhet  delar regeringen
kommitténs uppfattning att frågan - med  hänsyn till
krav på närvaro, väljarkontakter och liknande  -  är
en   närmast   teoretisk   fråga  som  inte  behöver
tillmätas någon vikt i sammanhanget.


Regeringen hänvisar vidare  till  bestämmelserna i
EG:s  s.k. valrättsakt och i direktiv  93/109/EG  om
att EU:s  medlemsstater skall utbyta information för
att säkerställa att ingen röstar mer än en gång samt
till   att   valrättsakten    och   direktivet   har
införlivats i vallagen, där det bl.a. föreskrivs att
unionsmedborgare   har   rösträtt   vid   val   till
Europaparlamentet i Sverige och att en förutsättning
för  detta  är  att  de  inte  röstar i någon  annan
medlemsstat i EU.


Regeringen anser att dubbel rösträtt och valbarhet
inte   är   ett   skäl   mot  att  tillåta   dubbelt
medborgarskap fullt ut.




Tidigare motivuttalanden om förlust av svenskt
medborgarskap




Frågan om återkallelse av  medborgarskap behandlades
av  riksdagen  senast  under  1998/99  års  riksmöte
(prop. 1997/98:178, bet. 1998/99:SfU3), då riksdagen
beslöt att öppna möjlighet att  göra  undantag  från
kravet  på  styrkt  identitet  i  ärenden om svenskt
medborgarskap.   I  propositionen,  där   regeringen
föreslog lättnader  i  fråga  om  kravet  på  styrkt
identitet  vid  ansökan  om  svenskt  medborgarskap,
lämnades   en  redogörelse  för  såväl  folkrättslig
bakgrund som vissa tidigare överväganden i frågan om
återkallelse. En hänvisning gjordes till förarbetena
till  den  nu  gällande  medborgarskapslagen  (prop.
1950:217).   Bland    annat    återgavs    Lagrådets
konstaterande att expatriering var ett i svensk rätt
dittills okänt institut och Lagrådets påpekande  att
det,   om   den  då  i  lagsrådsremissen  föreslagna
möjligheten  till  expatriering  infördes,  med  fog
kunde göras gällande  att naturaliserade medborgares
rättigheter och förmåner  inte var desamma som andra
medborgares. Lagrådet hänvisade  i ärendet till 33 §
i  den  dåvarande  regeringsformen,  där  det  bl.a.
föreskrevs  att  naturaliserade  svenska  medborgare
skulle  njuta  samma  rättigheter och  förmåner  som
infödda svenska medborgare med endast det undantaget
att de inte kunde bli statsråd.


I 1974 års regeringsform  uttrycktes  förbudet mot
att landsförvisa svenska medborgare eller beröva dem
medborgarskapet till en början genom ett  förbud att
meddela   lag   eller  annan  föreskrift  av  sådant
innehåll. Undantag från förbudet gällde för det fall
att medborgaren var  eller samtidigt blev medborgare
i  en  annan  stat.  Vid  1977   års   ändringar   i
regeringsformen   fördes   förbudet  över  till  sin
nuvarande plats i kapitlet om grundläggande fri- och
rättigheter och uttrycktes som ett direkt förbud mot
landsförvisning     respektive     berövande      av
medborgarskap.


Paragrafen  har  haft  sin nuvarande lydelse sedan
1979,   då   skyddet   för   svenskt   medborgarskap
förstärktes (prop. 1978/79:195, KU 1978/79:39, rskr.
1978/79:359,   KU   1979/80:1,   rskr.   1979/80:2).
Föredragande statsrådet framhöll som  angeläget  att
skyddet    mot    förlust   av   medborgarskapet   i
regeringsformen så  långt  möjligt  skulle komma att
gälla även sådana medborgare som utan eget initiativ
eller  egen  önskan innehade medborgarskap  också  i
annan stat. De  kategorier  av  personer  som därvid
främst  stod  i  blickpunkten var personer som  hade
kommit till Sverige  som  flyktingar  eller av annan
orsak   och   som   därefter   hade  blivit  svenska
medborgare  utan  att  befrias  från  sitt  tidigare
medborgarskap i annan stat. Man kunde  inte utesluta
möjligheten    att    vårt   land   i   ett   skärpt
utrikespolitiskt    läge    kunde    utsättas    för
påtryckningar  i  syfte  att  tvinga   fram   sådana
lagändringar   att   de  berörda  personerna  skulle
berövas sitt svenska medborgarskap. Också i fråga om
ett par andra kategorier med dubbelt medborgarskap -
bl.a. svenska kvinnor som var eller hade varit gifta
med   medborgare  i  sådana   stater   där   hustrun
automatiskt  fick  mannens  medborgarskap - framstod
det enligt föredragande statsrådet som angeläget med
ett  starkare skydd för det svenska  medborgarskapet
än den tidigare grundlagsregeln gav.


I det  i  inledningen  till  detta  avsnitt nämnda
lagstiftningsärendet  från  1998  gjorde  regeringen
bedömningen  att  ett  beslut om naturalisation  som
meddelats      på     grundval     av      felaktiga
identitetsuppgifter  inte  heller  i  fortsättningen
borde  kunna  återkallas. Regeringen hänvisade  till
att  strävan  i  svensk  politik  under  de  senaste
årtiondena hade varit  att  så långt möjligt utjämna
skillnaderna  i  rättsligt avseende  mellan  svenska
medborgare  och  den  övriga  befolkningen  och  att
införande av en möjlighet  att  återkalla ett beslut
om   svenskt   medborgarskap   skulle  innebära   en
grundläggande    förändring    av    den     svenska
medborgarskapsrätten,  vilket bl.a. skulle kräva  en
grundlagsändring. Mot denna  bakgrund  krävde enligt
regeringens  bedömning  en  sådan förändring  mycket
starka skäl. Regeringen erinrade om att frågan varit
föremål för regeringens prövning  i  flera  tidigare
lagstiftningsärenden  och  att skälen mot att införa
en sådan ordning därvid befunnits vara så starka att
något förslag aldrig hade förelagts riksdagen.


Samtidigt som det kunde förefalla stötande att det
saknades  möjligheter  att  ingripa   och  återkalla
medborgarskapet  för en person som naturaliserats  i
falsk identitet, särskilt  när  det  skett  för  att
dölja    ett    kriminellt    förflutet   eller   en
terroristanknytning,  fanns  det  enligt  regeringen
starka  skäl som talade mot en  sådan  ordning  både
från  en  principiell   ståndpunkt  och  ur  en  mer
praktisk synvinkel. En återkallelsemöjlighet  skulle
bl.a.  innebära att det skulle komma att finnas  två
slag av  svenskt  medborgarskap - ett oåterkalleligt
för den som blivit svensk medborgare vid födseln och
ett  som  kan  återkallas   för  den  som  förvärvat
medborgarskapet genom naturalisation.


Till detta kom enligt regeringen att en person som
berövats  det svenska medborgarskapet  i  de  flesta
fall skulle  bli  statslös,  något som hängde samman
med      huvudprincipen      i      den      svenska
medborgarskapslagstiftningen     att     den     som
naturaliserades  samtidigt  måste  avsäga  sig  sitt
tidigare   medborgarskap   om  det  inte  förlorades
automatiskt.  En avsikt bakom  återkallelse  av  ett
medborgarskap var  att  kunna  avlägsna vederbörande
från  landet,  men  det  torde  inte   vara  möjligt
beträffande  den som blivit statslös. Även  i  andra
fall bedömdes  verkställighetshinder kunna uppkomma.
En  återkallelse  av  svenskt  medborgarskap  skulle
vidare     kunna    leda    till    familjerättsliga
komplikationer.


Ökningen av  antalet medborgarskap som beviljats i
falsk  identitet   till   följd  av  den  föreslagna
möjligheten  till  undantag från  kravet  på  styrkt
identitet  bedömdes  av  regeringen  komma  att  bli
förhållandevis marginell  och  förutsättningarna för
att uppdaga det verkliga förhållandet,  när så trots
allt skett, komma att vara små.


Vid  en  samlad  bedömning  ansåg  regeringen  att
skälen för en återkallelsemöjlighet, ställda  mot de
starka  invändningar  som  kunde resas däremot, inte
motiverade att en sådan möjlighet  infördes i svensk
rätt.


Socialförsäkringsutskottet, som behandlade  frågan
med  anledning  av  en  motion,  delade  regeringens
bedömning  att en möjlighet att återkalla beslut  om
naturalisation inte borde införas.


Frågan  om   återkallelse   av   ett   beslut   om
naturalisation  som  har  meddelats  på  grundval av
felaktiga   uppgifter   berörs   även   i   den   nu
föreliggande propositionen (s. 47 f.).




Fråga om bemyndigande för regeringen att
meddela vissa föreskrifter




Förslag om bemyndigande




Den  föreslagna  nya  lagen om svenskt medborgarskap
innehåller vissa bestämmelser  rörande  de  nordiska
länderna och övriga EES-länder. Bland annat föreslås
i  16  §  ett bemyndigande för regeringen att, efter
avtal  med Danmark,  Finland,  Island  eller  Norge,
meddela  föreskrifter  om  tillämpning  av  en eller
flera  av  vissa  bestämmelser  om undantag från  en
föreskrift om förlust av svenskt  medborgarskap samt
om  möjlighet för medborgare i de nordiska  länderna
till förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan.




Lagförslaget har granskats av Lagrådet.
Lagrådet har inte särskilt kommenterat
förslaget i denna del. Utskottets uppmärksamhet
har ändå fästs på frågan om bemyndigandets
förenlighet med regeringsformens bestämmelser.




Bakgrund




Normgivningsföreskrifter i regeringsformen




Reglerna  om  normgivningsmakten finns huvudsakligen
samlade i 8 kap. regeringsformen.


Enligt   8  kap.   2   §   regeringsformen   skall
föreskrifter  om enskildas personliga ställning samt
om  deras  personliga  och  ekonomiska  förhållanden
inbördes  meddelas   genom   lag.   Föreskrifter  om
enskildas personliga ställning är bl.a. föreskrifter
om  svenskt medborgarskap. Beträffande  föreskrifter
enligt 2 § ges inte riksdagen den möjlighet att till
regeringen delegera rätten att sätta en föreskrift i
eller ur tillämpning som beträffande föreskrifter på
andra områden ges i kapitlets 10 §.


Regeringen  har  viss  egen normgivningskompetens.
Bland annat kan regeringen enligt 8 kap. 13 § första
stycket 1 besluta föreskrifter  om verkställighet av
lag.  Med  verkställighetsföreskrifter   avses  dels
tillämpningsföreskrifter   av   rent   administrativ
karaktär, dels föreskrifter som "fyller  ut"  en lag
utan att tillföra något väsentligt nytt.


Praxis och doktrin




Lagrådet   behandlade  frågan  om  bemyndigande  för
regeringen att sätta en lag i kraft och att bestämma
om  begränsning   av   tillämpningsområdet  för  den
föreslagna lagstiftningen  i ett ärende om ändringar
i  luftfartslagen  vid  anpassning   till  den  s.k.
Warszawakonventionen (prop. 1985/86:119).


I frågan om bemyndigandet att sätta  lagen i kraft
ansåg  Lagrådet  efter  viss  diskussion, där  bl.a.
angivits  att  motivet  för  att  acceptera   sådana
föreskrifter   av   regeringen  torde  vara  att  de
betraktas som verkställighetsföreskrifter  enligt  8
kap.  13 § första stycket 1 regeringsformen, att det
inte fanns  anledning  att  rikta  någon  kritik mot
denna del av ikraftträdandebestämmelserna.


I   frågan   om   bemyndigandet  att  bestämma  om
begränsning   av   tillämpningsområdet    för    den
föreslagna  lagstiftningen påpekade Lagrådet att den
föreslagna lagstiftningen  visserligen  gick  längre
men  att  även  liknande  former  av delegation hade
godtagits  av  riksdagen  vid flera tillfällen.  Det
hade i dessa fall främst rört  sig  om bemyndiganden
att  förordna om tillämpning av en lag  eller  vissa
bestämmelser i lagen i förhållande till andra länder
eller  till internationella organisationer. Lagrådet
nämnde också exempel på sådana delegationer, och vid
en sammantagen  bedömning ansåg sig Lagrådet för sin
del  kunna godta bestämmelsen.  Lagrådet  förutsatte
emellertid  att  frågor av det slag som hade berörts
skulle    uppmärksammas,     om     regeringsformens
bestämmelser om normgivningskompetensen  ses  över i
framtiden.


Frågan  om utfyllnad av lag genom föreskrifter  av
lägre rang  behandlas  av Håkan Strömberg i hans bok
Normgivningsmakten enligt  1974  års  regeringsform,
3:e  uppl., 1999. Strömberg tar bl.a. upp  Lagrådets
yttrande  i  det  nämnda  ärendet, och han anser att
Lagrådets  resonemang innan  förslaget  godtogs  var
något pressat.  Han  anför  vidare att bemyndiganden
för regeringen att i anslutning till internationella
överenskommelser  meddela föreskrifter  om  en  lags
tillämplighet  i  förhållande   till   andra  länder
säkerligen fyller ett viktigt praktiskt  behov,  som
inte    har    förutsetts    vid   utformningen   av
regeringsformens  regler  om normgivningsmakten  men
som bör beaktas vid en eventuell framtida översyn av
dessa regler.




Utskottets bedömning




Konstitutionsutskottet  delar   den   bedömning  som
gjorts  i  propositionen om att dubbel rösträtt  och
valbarhet inte  utgör  skäl  mot att tillåta dubbelt
medborgarskap fullt ut.


I  fråga  om  den  motionsvis  väckta   frågan  om
möjligheten att beröva en svensk medborgare  som  är
eller    har    varit   bosatt   här   det   svenska
medborgarskapet vill utskottet hänvisa till att det,
som påpekats i proposition 1997/98:178, skulle kräva
en grundlagsändring.  Det innebär att det bör krävas
mycket starka skäl för  en  ändring  och  i  princip
också  att  en  ändring  inte bör beslutas utan stor
politisk  enighet.  Förslaget   i   motionen  skulle
innebära en genomgripande förändring  av den svenska
medborgarskapsrätten. Efter en sådan ändring  skulle
det   komma   att   finnas   två   slag  av  svenskt
medborgarskap: ett oåterkalleligt för den som blivit
svensk medborgare vid födseln och ett  återkalleligt
för   den   som   förvärvat   medborgarskapet  genom
naturalisation. Utskottet anser  inte att en ändring
i regeringsformen på denna punkt är motiverad.


Det föreslagna bestämmelsen i 16 § om bemyndigande
för regeringen att efter avtal med Danmark, Finland,
Island   eller   Norge   meddela   föreskrifter   om
tillämpning av vissa bestämmelser i lagen kan enligt
utskottets uppfattning jämföras med ett bemyndigande
för regeringen att sätta bestämmelserna  i  kraft  i
förhållande  till  ett  eller  flera  av de nordiska
länderna.   I  8  kap.  10  §  regeringsformen   ges
emellertid en  särskild  föreskrift  om bemyndigande
för   regeringen  att  sätta  lagar  i  kraft,   och
föreskriften omfattar inte lagar inom de områden som
regleras  i  2  §  samma kapitel. I förarbetena till
1974  års  regeringsform   underströk   föredragande
statsrådet (prop. 1973:90 s. 209) att delegation  av
normgivningskompetens  självfallet  inte skulle vara
tillåten   i   andra   fall  än  de  som  angavs   i
regeringsformen.


Bemyndiganden  liknande   det  nu  föreslagna  har
tidigare  godtagits  av  riksdagen.  En  motsvarande
bestämmelse   finns   intagen    i    nu    gällande
medborgarskapslag.  Lagrådet  har  godtagit  det  nu
föreslagna  bemyndigandet. Även utskottet anser  med
den angivna bakgrunden att bemyndigandet får godtas.


Bestämmelsen  är  emellertid  endast  i praktiken en
bestämmelse  om  ikraftträdande,  och  bemyndigandet
grundas  huvudsakligen  på  konstitutionell  praxis.
Utskottet finner det inte tillfredsställande  med en
konstitutionell    praxis    som    inte    står   i
överensstämmelse  med regeringsformens ordalag.  Som
Lagrådet tidigare förordat  bör  därför  en  översyn
göras av berörda regler i regeringsformen. Översynen
bör göras i lämpligt sammanhang.




Stockholm den 5 december 2000




På konstitutionsutskottets vägnar




Per Unckel






I  beslutet  har  deltagit:  Per  Unckel  (m), Göran
Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Pär Axel
Sahlberg    (s),    Kenneth   Kvist   (v),   Kerstin
Kristiansson Karlstedt (s), Björn von der Esch (kd),
Nils  Fredrik Aurelius  (m),  Per  Lager  (mp),  Åsa
Torstensson  (c), Helena Bargholtz (fp), Britt-Marie
Lindkvist  (s),   Per-Samuel   Nisser   (m),  Anders
Bengtsson   (s),   Inger  Strömbom  (kd),  Carl-Erik
Skårman (m) och Peter Pedersen (v).






Avvikande mening








Per  Unckel,  Nils  Fredrik   Aurelius,   Per-Samuel
Nisser, Carl-Erik Skårman (alla m) anser att  de två
första   styckena   av   utskottets  yttrande  under
rubriken Utskottets bedömning borde ha haft följande
lydelse:




Enligt  utskottets mening är  det  från  principiell
synpunkt  viktigt att fastslå att en person inte bör
ha möjlighet  att  aktivt  genom valhandlingar eller
genom valbarhet vara med och  påverka  den politiska
utvecklingen  i flera länder, även om undantag  från
denna princip kan göras för lokala val.


De personer som  i  dag  har dubbelt medborgarskap
genom  att  de fått svenskt medborgarskap  utan  att
befrias   från   ett   tidigare   medborgarskap   är
huvudsakligen     flyktinginvandrare,     och    det
förhållandet att de har dubbel rösträtt är  därför i
praktiken inte av så stor betydelse. Om rätten  till
dubbelt  medborgarskap  görs till huvudregel, kommer
däremot principfrågan om  dubbel rösträtt att bli av
väsentligt större betydelse.  Utskottet anser därmed
att en författningsändring som leder till att dubbel
rösträtt i nationella val inte bör genomföras.


Utskottet  anser  att regeringsformens  regler  om
undantag från förbudet att beröva svenska medborgare
medborgarskapet  bör kompletteras.  Möjligheten  bör
utredas att genom  lag göra ytterligare undantag för
den    som    förvärvat    medborgarskapet     genom
naturalisation.  Det  är  stötande  för den allmänna
rättskänslan  att t.ex. en grov narkotikabrottsling,
eller   en   annan   person   belastad   med   grovt
brottsregister,    som    förvärvat    det   svenska
medborgarskapet  genom  falska uppgifter,  inte  kan
fråntas detta. En person  med  dubbelt medborgarskap
bör  i  sådana  fall  kunna  fråntas   det   svenska
medborgarskapet.  Detta får dock inte leda till  att
en person blir statslös.  Frågorna  om  hänsyn  till
statslöshet  och  betydelsen av dubbla medborgarskap
bör regleras i lag.


BILAGA 4




Försvarsutskottets yttrande






Försvarsutskottets yttrande




2000/01:FöU2y




Lag om svenskt medborgarskap




Till socialförsäkringsutskottet








Försvarsutskottet  vill   härmed   yttra   sig  över
proposition    1999/2000:147    Lag    om    svenskt
medborgarskap  jämte  en  motion  som  avgivits  med
anledning av propositionen.




Regeringen




Utgångspunkter




Regeringen   föreslår   en   ny   lag   om   svenskt
medborgarskap.  Lagförslaget  innebär bl.a. att  det
skall   bli   fullt  ut  möjligt  att   ha   dubbelt
medborgarskap.


De nuvarande  reglerna  om  förvärv och förlust av
svenskt  medborgarskap finns i lagen  (1950:382)  om
svenskt medborgarskap  (MedbL).  MedbL bygger på tre
grundprinciper; härstamningsprincipen  - som innebär
att  föräldrarnas  medborgarskap  är  avgörande  för
vilket medborgarskap ett barn skall få  vid födelsen
-   samt   principerna   om   att   undvika  dubbelt
medborgarskap och att undvika statslöshet.


Regeringen  anför  att  det  under  den   tid  som
förflutit sedan lagen trädde i kraft har skett stora
förändringar i samhället. Det är i dag, jämfört  med
för  50  år  sedan, betydligt vanligare att personer
bosätter sig i ett annat land än det där de föddes.


Regeringens utgångspunkt för en ny lagstiftning är
bl.a. att härstamnings-principen  och  principen  om
undvikande  av  statslöshet  fortfarande skall gälla
medan   principen   om   undvikande    av    dubbelt
medborgarskap  skall  överges,  om  det  inte medför
betydande nackdelar.


Regeringen  anger att det på medborgarskapsrättens
område finns två  konventioner  som  tillkommit inom
ramen för det arbete som bedrivs i Europarådet.  Den
ena är 1963 års europeiska konvention om begränsning
av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära
förpliktelser  i  fall av flerfaldigt medborgarskap.
1963 års konvention ratificerades av Sverige år 1968
och har till huvudsakligt syfte att reducera antalet
fall av dubbelt medborgarskap. År 1997 tillkom en ny
europeisk konvention  om  medborgarskap  som  lägger
fast heltäckande principer och regler om förvärv och
förlust  av  medborgarskap.  1997  års konvention är
neutral   i  fråga  om  dubbelt  medborgarskap   och
överlämnar  i  stället  till konventionsstaterna att
själva  bestämma  i  vilken   utsträckning   dubbelt
medborgarskap skall tillåtas. Sverige har i november
1997  undertecknat  konventionen  med  förbehåll för
ratifikation. Konventionen trädde i kraft den 1 mars
2000.  1997  års  konvention  sägs i stora delar  ha
legat  till grund för regeringens  förslag  i  detta
lagstiftningsarbete.


Den  nuvarande   svenska   medborgarlagstiftningen
bygger på att dubbelt medborgarskap  i  princip  bör
undvikas.  Regeringen nämner att de skäl som anförts
för denna hållning  främst  hänger  samman  med  att
undvika  rösträtt  och valbarhet i flera länder, att
dubbelt medborgarskap  kan  innebära problem när det
gäller  att  ge  konsulärt  bistånd   i   det  andra
medborgarskapslandet, att begränsa skyldigheten  att
göra   värnplikt  till  ett  land  samt  att  dubbla
lojaliteter kan innebära säkerhetsproblem.


Med begreppet  dubbelt  medborgarskap avses att en
person har fler än ett medborgarskap.




Förslag om dubbelt medborgarskap




Förslaget




Regeringen  föreslår  att  nu  gällande  princip  om
undvikande av dubbelt medborgarskap överges. Innehav
av  dubbelt  medborgarskap  blir   därmed  fullt  ut
möjligt.


Regeringen föreslår vidare att riksdagen godkänner
att 1963 års europeiska konvention om begränsning av
fall  av flerfaldigt medborgarskap och  om  militära
förpliktelser  i  fall  av flerfaldigt medborgarskap
sägs  upp.  Eftersom  artiklarna  som  rör  militära
förpliktelser  vid flerfaldigt  medborgarskap  också
finns  i  1997  års  konvention,  finns  det  enligt
regeringen  inget  hinder  mot  att  hela  1993  års
konvention sägs upp.


Önskemålen   från   enskilda  att  få  ha  dubbelt
medborgarskap måste dock, hävdar regeringen, ställas
mot de skäl mot dubbelt medborgarskap som är grunden
för   den  nuvarande  principen.   Det   är   därför
nödvändigt  att  göra  en  samlad  bedömning av för-
respektive   nackdelar  med  dubbelt  medborgarskap.
Regeringens utgångspunkt  vid denna bedömning är att
den  nuvarande  ordningen  bör   bestå   endast   om
betydande nackdelar kan påvisas med en ordning som i
större   utsträckning   än  i  dag  tillåter  dubbla
medborgarskap.


Regeringen  granskar sedan  de  fyra  områden  där
problem kan uppstå.  I det följande sammanfattas vad
regeringen  anför  om  skyldigheten   att   fullgöra
värnplikt samt om säkerhetsaspekter.


Skyldigheten att fullgöra värnplikt




Frågor  som  hänger samman med dubbelt medborgarskap
och fullgörande  av  värnplikt  regleras  i 1963 års
europeiska  konvention  om  begränsning  av fall  av
flerfaldigt    medborgarskap    och    om   militära
förpliktelser  i  fall  av flerfaldigt medborgarskap
(SÖ 1969:24) samt i 1977 års protokoll om ändring av
konventionen (SÖ 1978:117).  Sverige  har på området
vidare träffat särskilda överenskommelser med övriga
nordiska länder samt med USA och Argentina. Frågorna
regleras även i 1997 års konvention.


Gemensamt för 1963 års konvention och de särskilda
överenskommelserna, liksom för 1997 års  konvention,
är  att  de syftar till att den som är medborgare  i
mer än en avtalsslutande stat inte skall behöva göra
värnplikt  i mer än en av dem. Eventuella problem är
därmed i praktiken  begränsade  till personer som är
medborgare i Sverige och i ett land  som  varken har
tillträtt  någon av konventionerna eller träffat  en
särskild överenskommelse med Sverige.


Av   4   kap.    3    §   lagen   (1994:1809)   om
totalförsvarsplikt framgår  att  den som har dubbelt
medborgarskap     -     även     om     den    andra
medborgarskapsstaten inte är ansluten till  1963 års
konvention  -  kan  befrias  från  värnplikt  här  i
Sverige  om  han  har fullgjort militärtjänst i sitt
andra hemland. I det motsatta fallet, dvs. att någon
först gjort värnplikt  i  Sverige  och därefter rest
till  sitt  andra  hemland,  kan  det  däremot  inte
uteslutas  att  denne  kan  komma  att tvingas  göra
militärtjäst  även  där. Den aspekten  på  problemet
anser regeringen emellertid  vara  av  huvudsakligen
teoretisk art.


Mot  denna  bakgrund,  och  med  beaktande  av  de
konventioner  och  överenskommelser  som   finns  på
området,  framstår  problemen  med skyldigheter  för
personer  med  dubbelt  medborgarskap  att  fullgöra
värnplikt  i  mer  än  ett  land   sammantaget  vara
relativt  små. Enligt regeringens uppfattning  utgör
de därför inte  något hinder mot att tillåta dubbelt
medborgarskap fullt ut.


Säkerhetsaspekter m.m.




Säkerhetsaspekter  har av tradition ansetts vara ett
viktigt skäl mot att  tillåta dubbelt medborgarskap.
Frågeställningen har sin  grund  i uppfattningen att
dubbelt medborgarskap skulle kunna  leda till dubbla
lojaliteter    mot    länder    och   således   till
lojalitetskonflikter.


Regeringen   anför  att  Försvarsmakten   i   sitt
remissyttrande inte  delar slutsatsen att fördelarna
för  den  enskilde  att  ha   dubbelt  medborgarskap
överväger  de  problem  som  uppkommer   om  dubbelt
medborgarskap   tillåts   i   en   ökad  omfattning.
Försvarsmakten  anser  sålunda  att  den   nuvarande
principen  att  undvika dubbelt medborgarskap  skall
behållas.  Försvarsmakten   sägs   i  sitt  yttrande
särskilt    peka    på    följande.   För   en   del
internationella   uppdrag,   främst   fredsbevarande
operationer,  kan  en  persons dubbla  medborgarskap
vara  direkt olämpligt och  utesluta  personen  från
sådana  uppdrag.  Vidare är dubbelt medborgarskap en
av  de  aspekter  som   bör   vägas   in   vid   den
säkerhetsprövning  som Försvarsmakten skall att göra
enligt  11  § säkerhetsskyddslagen  (1996:627).  Vid
denna prövning  kan  det  uppstå tvekan om en person
med  dubbelt  medborgarskap  skall  krigsplaceras  i
särskilt känsliga befattningar. Anställda med dubbla
medborgarskap inom Försvarsmakten  kommer  att  vara
uteslutna   från   vissa   uppdrag,   och  härigenom
föreligger  en  risk  för  särbehandling  av   dessa
personer.   Slutligen   anser   Försvarsmakten   att
förslaget  inte i tillräckligt stor utsträckning tar
hänsyn till de folkrättsliga problem som kan uppstå,
exempelvis  på  grund  av  förbudet  att  tvinga  en
motparts medborgare att delta i krigsoperationer som
är riktade mot deras land.


Regeringen anför att det under utredningsarbetet i
kontakter  med   Rikspolisstyrelsen/Säkerhetspolisen
och     Försvarsmakten      framkom      att     det
erfarenhetsmässigt   är   andra   faktorer   än  ett
eventuellt  dubbelt  medborgarskap  som är avgörande
för  om  en  person utgör en säkerhetsrisk  för  ett
land.  De  säkerhetsmässiga  aspekterna  på  dubbelt
medborgarskap  upplevdes internationellt inte heller
som något problem.


Det som Försvarsmakten  framfört  i  fråga  om den
internationella    verksamheten,    och   eventuella
folkrättsliga problem, bör enligt regeringens mening
kunna  hanteras  genom  att  personal  med   dubbelt
medborgarskap inte ges uppdrag där just innehavet av
dubbla  medborgarskap  bedöms  utgöra  ett  problem.
Enligt   7   §   3   säkerhetsskyddslagen  skall  en
säkerhetsprövning göras  i  syfte  att förebygga att
personer     som     inte    är    pålitliga    från
säkerhetssynpunkt  deltar   i   verksamhet  som  har
betydelse  för  rikets säkerhet. Säkerhetsprövningen
skall klarlägga om personen kan antas vara lojal mot
de intressen som  skyddas i säkerhetsskyddslagen och
i  övrigt  pålitlig  från  säkerhetssynpunkt  (11  §
säkerhetsskyddslagen).   Vid  den  lämplighets-  och
säkerhetsbedömning    som   således    föregår    en
anställning   inom  försvaret   kan   även   dubbelt
medborgarskap   vägas    in    som   en   av   flera
omständigheter.


Sammantaget  anser  regeringen  att   inte  heller
säkerhetsaspekter  utgör ett hinder mot att  tillåta
dubbelt medborgarskap fullt ut.




Motionen




I Moderata samlingspartiets  kommittémotion  Sf3  av
Margit  Gennser  m.fl.  (m) hävdas att principen att
undvika   dubbelt   medborgarskap    bör    kvarstå.
Motionärerna  säger  att  regeringen i propositionen
själv har pekat ut fyra områden, bl.a. värnplikt och
säkerhet, som varande problematiska  till  följd  av
att människor innehar dubbla medborgarskap.


Moderata  samlingspartiet  anser att de redovisade
invändningarna  är  relevanta  men   tillmäter   dem
betydligt  större  tyngd  än  regeringen. Regeringen
sägs  sålunda  tona ned och relativisera  betydelsen
och   problemen   med   flerfaldiga   medborgarskap.
Motionärerna anser  därför  att  det inte finns skäl
för  att  överge  den  nuvarande  principen  om  att
undvika dubbelt medborgarskap.


Motionärerna  föreslår bl.a. att riksdagen  avslår
regeringens förslag att säga upp 1963 års konvention
om begränsning av  fall av flerfaldigt medborgarskap
(yrkande  2)  samt att  riksdagen  tillkännager  för
regeringen som  sin  mening  vad  i  motionen anförs
angående värnplikt och säkerhetsaspekter vid dubbelt
medborgarskap (yrkande 5).




Utskottet




Frågan om vilka konsekvenser som skulle kunna uppstå
om    det   införs   en   möjlighet   till   dubbelt
medborgarskap   kan   värderas   från   flera  olika
infallsvinklar.  Utskottet  begränsar  sig här  till
synpunkter    som    rör   militärtjänstgöring   och
säkerhetsaspekter, dvs.  till frågor som faller inom
utskottets beredningsområde.


Utskottet har inför sina överväganden tagit del av
Försvarsmaktens    yttrande    över     1997     års
medborgarkommittés  betänkande (SOU 1999:34) Svenskt
medborgarskap, vilket  legat  till grund för arbetet
med regeringens proposition.


Utskottet   kan   konstatera  att   regeringen   i
propositionen,  och  motionärerna,  pekar  på  samma
slags  problem  som följd  av  att  tillåta  dubbelt
medborgarskap,  men   att   konsekvenserna  värderas
olika. Regeringen anser sålunda  att  de  eventuella
problemen går att hantera medan motionärerna bedömer
att de är så betydande att nuvarande princip med att
undvika dubbelt medborgarskap bör behållas.


När   det   gäller   skyldigheten   att   fullgöra
militärtjänst  anser utskottet för sin del att  1977
års Europeiska konvention om medborgarskap och lagen
(1994:1809) om totalförsvarsplikt,  tillsammans  med
de  särskilda  överenskommelser  som finns med vissa
länder,  utgör  ett tillräckligt regelverk  för  att
inte någon skall  behöva göra militärtjänst i mer än
ett  land.  Utskottet   delar   alltså   regeringens
uppfattning   att   problemen   med  skyldighet  för
personer  med  flera  medborgarskap   att   fullgöra
militärtjänst i mer än ett land är små och inte  bör
utgöra hinder för att tillåta dubbelt medborgarskap.
Utskottet  konstaterar  också  att  Försvarsmakten i
sitt  remissyttrande  över  Medborgarskapskommitténs
betänkande inte från dessa utgångspunkter  har  haft
någon erinran mot förslaget.


I  frågan  om  eventuella  lojalitetkonflikter och
därmed konsekvenser för säkerhet  m.m. till följd av
dubbelt medborgarskap pekar Försvarsmakten  dels  på
vissa   folkrättsliga   problem   samt   risker  vid
utlandstjänstgöring, dels på behovet att särbehandla
personer  i  samband med vissa tjänstetillsättningar
och krigsplaceringar. Regeringen förnekar inte dessa
problem men bedömer  att  de  kan hanteras genom att
undvika  att  ge  sådana uppdrag till  personer  med
dubbelt medborgarskap.  Utskottet  anser för sin del
att    Försvarsmakten    överbetonar   de   aktuella
problemen.  Exempelvis skulle  det  vid  en  militär
utlandstjänstgöring   lika  gärna  kunna  utgöra  en
fördel för en person att  ha  dubbelt  medborgarskap
som att detta förhållande skulle utgöra  en nackdel.
Utskottet menar, liksom regeringen, att det borde gå
att  anpassa  urvals-  och  tillsättningsförfarandet
till  nya  förutsättningar. Om  det  därvid,  i  ett
mycket  ringa   antal  fall,  skulle  leda  till  en
särbehandling så  får  denna accepteras i det större
sammanhanget,  där fördelarna  överväger.  Utskottet
kan    för    övrigt   konstatera    att    det    i
Medborgarkommitténs   arbete   i   kontakterna   med
Rikspolisstyrelsen/Säker-hetspolisen             och
Försvarsmakten framkommit att det erfarenhetsmässigt
är  andra  faktorer än flerfaldigt medborgarskap som
är avgörande för om en person utgör en säkerhetsrisk
för ett land.


Utskottet  anser   sammanfattningsvis   att  det  ur
försvarspolitisk   synvinkel  inte  finns  avgörande
nackdelar med att införa  flerfaldigt  medlemskap  i
enlighet med regeringens förslag.




Stockholm den 23 november 2000




På försvarsutskottets vägnar




Henrik Landerholm






I beslutet har deltagit: Henrik Landerholm (m), Tone
Tingsgård  (s),  Christer  Skoog (s), Karin Wegestål
(s),  Stig  Sandström (v), Åke  Carnerö  (kd),  Olle
Lindström (m),  Rolf  Gunnarsson  (m), Ola Rask (s),
Håkan Juholt (s), Berit Jóhannesson  (v),  Margareta
Viklund   (kd),  Lars  Ångström  (mp),  Erik  Arthur
Egervärn (c),  Runar Patriksson (fp), Laila Bäck (s)
och Björn Leivik (m).






Avvikande mening










Henrik Landerholm,  Olle  Lindström, Rolf Gunnarsson
och Björn Leivik (alla m) anför:




Vad gäller säkerhetsaspekterna  riskeras  enligt vår
mening  att  en  stor  del  av  invånarna  med flera
medborgarskap kommer att uteslutas från tjänstgöring
i Försvarsmakten. Förvisso utgör innehavet av  flera
medborgarskap  ingen  riksfaktor  i  sig,  men  i en
samlad  bedömning  av  risker  på kort och lång sikt
kommer innehavet av flera medborgarskap  självfallet
att  bland andra vägas in. Det innebär att  en  stor
grupp  människor  med  invandrarbakgrund i praktiken
kan  komma  att  uteslutas   från   tjänstgöring   i
försvaret  bl.a.  för  att  de  följt statsmakternas
intentioner  vad  gäller  medborgarskap.   Det  vore
olyckligt  för  den etniska representativiteten  och
därmed försvarets  förankring  i  hela  det  svenska
samhället.


Risken  för  segregering  är  också  uppenbar för de
individer som trots flera medborgarskap  tjänstgör i
Försvarsmakten   och   i   praktiken  får  begränsad
användbarhet.  I Försvarsmaktens  remissvar  påpekas
risken  för  dubbla   eller  flerdubbla  lojaliteter
mellan olika hemländer  som  kan bli ett problem vid
tjänstgöring   utomlands.   I   en   situation    då
internationella  insatser  doktrinmässigt jämställts
med försvaret av Sverige är  det orimligt att en del
av försvarets anställda och värnpliktiga  skall vara
uteslutna från lösandet av en del av huvuduppgiften.
När   förbandsmassan   i   vårt   försvar   dessutom
successivt  integrerar  förband  för  nationell  och
internationell  verksamhet  framstår  det som än mer
orimligt att individen inte kan tillåtas  följa sitt
förband  för  att  lösa  alla  förelagda  uppgifter.
Oavsett  om  det  gäller  en  fartygschef  eller  en
specialiserad    befattningshavare    i   t.ex.   en
bataljonsstab  vore det fel att medvetet  skapa  ett
system  där  man  tvingas   byta   ut  välövade  och
samtränade befattningshavare på grund  av  den  risk
för   dubbla   lojaliteter   som   också  regeringen
vidimerar,      men      samtidigt      -     liksom
utskottsmajoriteten    -    negligerar.   Försvarets
personal måste vara allsidigt  användbar och på sikt
ha samma skyldighet att delta i  all verksamhet inom
ramen för de fyra huvuduppgifterna. En övergång till
tillåtande   av   flera   medborgarskap    även    i
normalfallen  riskerar  att på sikt skapa ett A- och
ett  B-lag, främst bland Försvarsmaktens  anställda.
Det vore olyckligt.